Vintern mellan 2012 och 2013 började vittnesmål dyka upp på nätet från skogar och campingplatser runt om i USA. De hade alla gemensamma röda trådar. Flera började sina berättelser med att skriva “jag läste historien som dök upp här på forumet i går, och kom att tänka på en egen liknande upplevelse…”
De hade alla träffat något som började kallas “goatman”. Historierna berättade om vänner som åkt ut gemensamt i skogen, men som under natten upplevt att någon av dem “ersatts”. Deras rörelser hade blivit ryckiga, konstiga, och deras röster tycktes mekaniskt härma de andras. Ibland slutade historierna med att vännerna kom tillbaka och sällskapet skärrat åkte hem. Ibland blev den av dem som “ersatts” aldrig sig själv igen.
I början av veckan dök en historia upp på Reddits Nosleep-forum, en sorts berättelse som alla vi som läst dessa spökhistorier kände igen.
En kvinna har varit ute och campat. Hon kallar sin historia “There’s something inhuman south of Seattle if you want to go looking for it”.
Jag har skrivit om min roadtrip här på forumet förr. Förra året, när jag var dödstrött på att arbeta ihjäl mig, tog jag mitt livs första semester. Beväpnad med en gammal sliten och ombyggd Yamaha Zuma-moped och en dumdristig optimism tog jag mig genom hela västra USA, på ett äventyr som slutade i att min världsbild förändrats helt.
Jag älskade Seattle, dess hippa kvarter och den lantliga atmosfären kring Pike Place Market. En annan höjdpunkt var Fremont Troll, stadens kända trollstaty. Man måste älska en stad som ser en bro och automatiskt tänker: “Vet ni vad vi borde ha här? Ett jättestort troll av cement.”
Att åka ut från Seattle var däremot en ren mardröm. Med en motor som inte klarade mer än 60 km/h var jag begränsad till att köra på småvägar, och jag måste ha åkt vilse ett dussin gånger trots all vägvisningshjälp från förvirrade bensinstationskassörer. Med andra ord låg jag efter schemat när det kom till att hitta campingen jag planerat sova på.
Ett par mil sydväst om staden finns det en gratis campingplats. Den används oftast av folk som är ute och rider, och det kan man minsann känna på doften. Det var faktiskt den som vägledde mig under de sista kilometerna. I övrigt var jag hänvisad till en landsväg som löpte parallellt med en grusväg, och några krokiga stigar som löpte ut från dem. Alla vägskyltar var böjda, trasiga och/eller urblekta. Jag var helt enkelt tvungen att orientera mig efter min näsa.
I den fallande skymningen satte jag upp mitt tält. Det var det enda där – jag hade campingplatsen helt för mig själv. Efter en måltid bestående av äpplen pallade på den förra campingplatsen spelade jag in min vanliga resedagbok på video, och gick sedan och lade mig.
Jag vet inte hur länge jag sov. När jag vaknade kollade jag vad klockan var, men jag har helt glömt bort vad den visade. Något hade väckt mig, och jag var alldeles för nyvaken för att förstå vad. Jag satt upprätt i en sorts dvala, lite för orolig för att somna om men också för sömnig för att känna mig helt vaken.
Något strök mot sidan av mitt tält och jag var plötsligt vaknare än någonsin.
Jag hade varit ute och campat en hel del vid det laget. Jag var van vid det vanliga djurlivets ljud, vad gäller allt från tvättbjörnar till prärievargar. Inget hade någonsin gett sig på mitt tält förut, utan bara lufsat runt campingplatsen och sedan vandrat iväg och låtit mig vara. Men baserat på ljudet från stegen jag hörde var det här något som gick på två ben. Mina tankar gick direkt till det värsta tänkbara alternativet: en björn.
Det finns mycket olika bud om hur man ska bete sig om man ställs inför en björn, och mycket beror på vilken sorts björn det är. Inne i mörkret i tältet med bultande hjärta hade jag ingen aning om vad det var för björn jag hade att göra med. Skulle jag vråla och vifta med armarna eller spela död?
Ungefär 30 meter från där jag befann mig fanns det en liten cementbyggnad som användes som utedass, och jag insåg att den hade utgjort ett mycket bättre skydd än mitt tält. Så tyst jag kunde satte jag på mig mina dojor och gjorde mig redo att rusa. Tältets blixtlås tycktes väsnas omåttligt när jag drog ner det centimeter för centimeter. Jag rörde mig så långsamt att det värkte.
Väl ute tittade jag mig omkring för att se om björnen befann sig mellan mig och utedasset. Vintergatan lyste upp campingplatsen hela vägen bort till träden, och jag såg ingen eller ingenting där. Men jag kände mig betraktad. Det kändes som att ha en insekt krypande längs ryggen. Rent logiskt borde jag inte känna av om någons ögon spejade på mig ut från mörkret, när jag var helt ensam ute i ingenstans, men jag kunde ändå inte frigöra mig från känslan.
Fortfarande försatt i högsta beredskap kröp jag framåt, och gjorde mitt bästa för att så tyst som möjligt kliva på grusmarken. Utedasset var min enda trygga plats. Dörren stod uppställd med en sten, men inuti kunde jag se en tung regel. Jag skulle visserligen behöva sitta i bajslukt resten av natten, men det kändes okej om alternativet var att bli uppäten.
Till slut lade jag handen på regeln, men i samma stund hörde jag det skarpa krasandet då någon tog ett steg i gruset bakom mig. Jag sparkade stenen som höll dörren uppe all världens väg, och drämde igen dörren efter mig, utan att i överhuvudtaget längre bry mig om att föra oväsen.
Vad det än var som befann sig på andra sidan dörren så hade det tummar. Det ryckte och vred i dörren medan jag försökte få igen och låsa den. Till slut vann jag dragkampen, men det var nära.
Längst upp i byggnaden, längs där väggarna och taket möttes, fanns det ett gallerförsett ventilationshål. Genom det hörde jag tunga andetag, som lät lite som mina egna. Jag hade glömt telefonen i tältet, och visste inte vad klockan var. Jag kunde bli sittande här fram till morgonen. Samma dumma impuls som fick mig att rusa hit kickade igen. Jag var tvungen att veta.
– Hallå?
Tystnad. Kanske hördes jag inte ut. Men så:
– Hallå?
Jag var nära att bajsa på mig, och jag var i och för sig på rätt plats för det. Rösten jag hörde var en kvinnas, precis som min egen, och ljudet kom som en spark i magen. Jag vet inte varför det gjorde mig så nervös, men känslan var som när man går upp för en trappa i mörkret och tror att det ska komma ett sista trappsteg men sätter ner foten på ingenting.
– Förlåt, jag trodde jag var ensam, sade jag.
– Jag var ensam.Varenda stavelse skar i mig.
– Förlåt att jag blev så rädd. Jag trodde det inte var någon annan här.
– Förlåt. Jag var här.Vid det här laget, när jag visste att det hade varit en annan campare, kanske man tänker att jag borde ha öppnat dörren. Men det gjorde jag aldrig. Någon uråldrig instinkt fick mig att aldrig ta bort handen från regeln.
– Du skrämde skiten ur mig. Finns det fler tältplatser ute bland träden, eller någonting?
– Jag var någonting. Det finns fler.Orden fick mig att känna mig illamående. Inte för att jag visste varför. Att döma av hennes underliga meningsbyggnad antog jag att hon inte var en infödd engelsktalande.
– Behöver du gå på toaletten? För jag kommer nog sitta här ett tag.
Det sista var inte en lögn. Jag hade inte öppnat dörren om jag så hörde mammas röst där ute.
– Du behöver gå.
Hennes språkkänsla tycktes bli bättre för varje mening hon sade. Det var något konstigt med det.
– Lyssna, jag är ledsen om jag skrämde dig men det var faktiskt du som började smyga runt i mörkret. Jag tänker inte komma ut. Kan du bara gå någon annanstans? Jag kommer vara borta i morgon bitti, jag lovar. Jag ville bara sova i fred.
– Du behöver gå. Jag lovar, jag smyger runt i mörkret. Du kommer vara borta i morgon bitti.
Nu kunde jag inte få ur mig ett ord. Ju mer jag själv pratade, desto mer gjorde hon det, och jag ville inte höra hennes röst längre. Det kanske låter drygt men det kändes som att jag gav henne ord, och det var ingen bra känsla. Hon verkade liksom… hungrig på dem.
Samma instinkt som fick mig att vara tyst borta i tältet fick mig att knipa ihop där och då, igen. Antingen var det någon som inte mådde bra där ute, eller så var det något helt annat. Men i rösten, eller åtminstone i hur hon valde sina ord, fanns det något hotfullt, och jag tänkte inte se om hon var beredd att förverkliga det. Jag hade kvar händerna på regeln, trots att jag fick kramp, och så till slut kröp de första solstrålarna fram genom gallret längst upp vid taket.
Inte förrän då, när solen var stark nog för att jag skulle börja svettas i mitt självvalda lilla fängelse, kände jag mig – modig? dum? – nog att ta till orda igen.
– Hallå? Är du kvar där ute? Hallå? Någon?
Jag fick inget svar och det var vad jag hade hoppats på. Jag öppnade dörren.
Mitt tält såg orört ut, åtminstone på avstånd. Känslan av att vara iakttagen hade försvunnit. Jag satte på mig mina kläder och rafsade ihop tältet på rekordtid. Min moppe ryckte igång, och det var inte förrän jag satte på mig hjälmen som jag såg fotavtrycket.
Jag hade sparkat iväg stenen rätt långt från utedasset. Den låg nära moppen, och jag klev av och gick fram för att ta en närmare titt. Jag var tvungen.
Tydligt tecknat av färsk lera fanns det ett enda fotavtryck mot den platta, runda stenens gråa bakgrund. Det var inte en människas, utan hade en hov som såg ut som den hos en häst eller get. Avtrycket var så färskt och levande. Det hade definitivt inte funnits där kvällen dessförinnan.
I den mjuka jorden framför utedasset fanns det fler liknande avtryck, somliga nedtrycka över mina egna skoavtryck.
Om du vill sticka dit och leta efter vad i helvete det där nu var, kör hårt. Var bara försiktig med vad du säger högt där ute. För jag förstod vad det var som störde mig så mycket med den där rösten jag hörde när jag senare tittade genom min videodagbok från resan.
Det var min egen röst.
I en uppdatering till sin berättelse noterar kvinnan att campingplatsen hette Swamp Wells Horse Camp, och hon publicerade till och med videodagboken hon hade spelat in samma kväll. Och jag vet inte jag…
Men ser det inte ut som att dörren till utedasset är stängd då?
Här kan du läsa en till historia om getmän. Och i min bok om creepypasta finns det ett helt kapitel om dem.
Uppdatering, 29/11-14:
En kille har startat ett Youtubekonto som heter MrCreepySwede, där han på nedtonad göteborgska läser in creepypastor på svenska. Örongodis för den som hellre än att med datorns onaturliga ljus kastat över ansiktet läser historierna sitter i mörkret med hörlurar och darrar!
Glädjande nog för mig har han valt flera av mina översättningar, och här är hans version av historien ovan:
Bli först att kommentera