Avsnitt 10: Grottutforskaren Teds berättelse

Den första spökhistorien på nätet jag någonsin läste hette Ted the Caver. Det var en historia som berättades i en gammal blogg, bortglömd av sin skapare, byggd på ett sätt som såg föråldrat och omodernt ut. Men varje år fortsätter nya läsare upptäcka den märkliga berättelsen om några mäns upplevelser nere i en grotta i USA. I dag ska ni få höra den historien.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och dagens berättelse är en av nätets mest kända. Den är lång, så spara den till en sen kväll, när du har gott om tid. Den kommer garanterat trigga din klaustrofobi. Här är… Ted The Caver.

Första inlägget:

Den 12 december förra året reste jag och min vän B till mysteriegrottan. Den heter inte mysteriegrottan, men låt oss kalla den så. Det är en ganska vanlig grotta, men eftersom vi inte hade utforskat någon grotta på ett tag och ville hinna med att göra det åtminstone en gång innan nyår så var vi förväntansfulla och spända på äventyret. Dessutom hade jag tidigare hittat ett litet hål i en av grottans innersta bergväggar, som det blåste ut ur. Grottkrypare brukar säga att ”If it bloes, it goes”, vilket betyder att hål som det kommer vindpustar ur är värda att utforska. Hålet var alldeles för litet för att ta sig igenom, men vi ville åtminstone försöka titta in och se vad som fanns inuti.

Vi packade bilen och åkte iväg vid tretiden på eftermiddagen. B var extra förväntansfull. För några år sedan skadade han sig i en grottolycka, och på sjukhuset fick han höra att han aldrig skulle kunna gå mer. Men han var beslutsam, och efter mycket hårt arbete har han tillfrisknat på ett närmast mirakulöst sätt. Han har inte bara faktiskt lyckats börja gå, utan kan också ta sig runt nere i grottsystem igen. Det är bara vid lite krångligare delar av grottorna som han blir lite långsam. När han kör bil gillar han dock att köra fort, så vi kom fram till grottan i god tid. Vi knöt fast vårt rep vid det vanliga trädet, och började sänka ned oss i grottan. Jag gick först och B kom sen.

Vi tog oss igenom grottan, hela vägen ned till platsen där hålet finns. Det sitter i en vägg nära grottans djupaste delar, ungefär en meter upp från golvet, och för att titta in i det måste man ducka för en utskjutande del av väggen. Jag stack in min lilla ficklampa, och kunde konstatera att väggen i vilken hålet satt bara var cirka 7-10 centimeter tjock. Bakom hålet fanns en trång passage, cirka tre meter lång, och därefter verkade det öppna upp sig mycket mer. Vi insåg upphetsat att detta kunde vara en jungfrupassage, som ingen tidigare hade utforskat. Men för att komma in skulle vi behöva knacka upp hålet betydligt. Nu var det bara i storleken av min knytnäve. Bakom hålet skulle det vara riktigt trångt att kravla sig igenom, men vi tyckte det såg ut att gå.

Vi satte oss ned för att vila och fundera lite över hur arbetet med att knacka upp hålet skulle gå till. Vi skulle förmodligen behöva bära med oss en borrmaskin hemifrån, och sedan skulle vi hacka upp resten med en kil och en slägga. Det skulle vara kämpigt att bära ner all utrustning, men vi hoppades det skulle löna sig när vi fått upp hålet lite och kunde klättra in. När vi satt i mörkret och pratade hördes vindens låga, lite kusliga vinande genom den lilla passagen. Emelleråt hördes också ett lågt mullrande, men uppe på ytan fanns det en motorväg i närheten och vi tänkte att det troligen var ljudet av långtradare som passerade där uppe. Vi bestämde oss för att döpa platsen till Floyds valv, efter grottkryparen Floyd Collins som 1925 dog fastklämd i en grotta i Kentucky. Sedan packade vi ihop våra saker, klättrade upp igen och åkte hem. I bilen, på vägen hem, planerade vi vår återresa. Jag var så förväntansfull.

I efterhand, när jag ser tillbaka på detta, är det komiskt hur lätt jag trodde det skulle bli att hacka upp hålet. Jag föreställde mig väl att det skulle ta några timmar, och sedan vara klart. Om jag hade vetat hur lång tid det verkligen skulle ta är jag tveksam till att vi ens skulle försökt. Och hade jag vetat vad vi skulle uppleva inne i Floyds valv hade vi lämnat grottan för att aldrig återvända.

Andra inlägget.

Efter nyår, den 27 januari 2001, åkte jag och B tillbaka till grottan. Vi hade med oss en trådlös borrmaskin, två släggor, kilar att bända upp sprickor med och några andra verktyg som vi inte fick så mycket användning för. Att få med oss alla grejer ned i grottan visade sig vara något av en utmaning, och vi fick lösa det genom att sänka ned dem etappvis fastknutna i ett rep. Det tog en timme tills vi till slut stod inför hålet, och vi uppskattade tiden det skulle ta att hacka upp hålet till ungefär fyra timmar.
B började arbeta på hålet. Efter en timmes hårt arbete insåg vi att det inte skulle räcka med en session för att bli klara. Vi turades om att borra och hacka tills vi var genomsvettiga. Arbetet blev inte lättare av att vi var tvungna att stå på knä och undvika att slå huvudet i den utskjutande stenväggen. På grund av att det var så trångt kunde vi inte ta bra sats med släggorna. Stenflisorna vi fick loss var sällan större än fingernaglar, och om vi någon gång lyckades bryta bort en bit stor som en tredjedels handflata blev vi överlyckliga. Arbetet var så jobbigt att vi fantiserade om att ta ned TNT och en elgenerator, ja, till och med flytande kväve för att frysa berget så det skulle bli mer poröst.

Efter ett par timmars jobb tog batterierna till vår borr slut, och vi fick byta till reservbatteriet. Det räckte ytterligare några timmar, vilket var lite längre eftersom vi då hade börjat kunna använda släggorna lite mer. Men till slut dog ändå batteriet, och då bestämde vi oss för att packa ihop och åka hem igen. Hålet var lite större än när vi kom, men mycket jobb återstod. Innan vi klättrade upp igen satte vi oss för att vila en stund, och först då märkte vi att ljudet av vinden var lite högre än förra gången. Dessutom hördes det där mullret, högre och oftare återkommande än förra gången. Det kanske inte var långtradarna på vägen ändå. Den hade varit ganska glest trafikerad när vi klättrade ner, och nu var det mitt i natten. Det borde vara helt lugnt där uppe, ändå hördes det låga, envisa mullret någonstans djupt inifrån Floyds valv. B lovade att han skulle fråga några mer erfarna grottkrypare vad det kunde vara.

Tredje inlägget.

Efter knappt två veckor, den 10 februari 2001, åkte vi tillbaka till mysteriegrottan. B berättade på vägen dit att han hade frågat några vänner om mullret, och att de hade föreslagit underjordiska vattendrag, kanske ett vattenfall, som förklaring. Men de hade inte kunnat förklara hur det kom sig att ljudet kom och gick. Den här gången hade B också med sig sin hund, Whip. Det är en Jack Russel-terrier som är väl uppfostrad och vet hur man beter sig nere i grottor. Hon älskar att utforska själv, men lämnar aldrig vårt sikte. Vi har utforskat med henne förut, så jag visste att det inte skulle bli något problem. Jag tänkte dessutom att vi skulle kunna bära in henne i hålet när det var stort nog, och låta henne undersöka passagen framåt så vi fick en känsla av hur långt den fortsatte.

Jag erkänner att vid det här laget hade vi blivit lite besatta av idén att ta oss igenom passagen. Inte för att vi trodde att det skulle ligga någon gömd skatt på andra sidan utan bara för att det vore så häftigt att vara de första människorna att utforska den tidigare isolerade delen. Eftersom vi hade kommit iväg hemifrån ganska sent så hade nattens mörker redan fallit när vi kom fram. Inte för att det gör någon skillnad – nere i mörkret är det alltid becksvart. Om man inte har lampor med sig kan man bokstavligt talat inte se handen framför sig, oavsett vilken tid på dygnet man är där nere. Det är därför det är så viktigt att ha med sig reservbatterier och ficklampor.

Det gick ganska fort att ta sig ner i grottan den här gången. Vi hade lämnat lite saker där nere, så vi inte behövde släpa dem fram och tillbaka, och jag hade köpt två till batterier till borren. Men sedan hände något konstigt, som jag inte riktigt kunde förklara.

Hunden började glatt springa runt och sniffa och studsa runt våra fötter så snart vi kom ned, ända tills vi kom till en plats i grottan där vägen framåt delas i fyra mindre passager. Två av dem snirklar sig framåt till abrupta återvändsgränser, och de andra två leder neråt i ett trettiotal meter, tills man når en plats där de översvämmats av vatten. Hur långt ner de fortsätter som undervattensgrottor vet jag inte. Hur som helst är de båda återvändsgränderna till vänster, och grottpassagerna som leder till vattnet är rakt fram och till höger. Passagen till höger är den största av dem alla, och det är strax innan den översvämmade delen som vi hittade det lilla hålet.

Här stannade hunden upp, och började hålla sig närmare antingen mig eller B. Vi fortsatte in i grottan till höger, och ju längre in vi kom desto mer höll sig Whip nära B. Hon verkade bli mer och mer nervös, som om hon kände av något vi inte uppfattade. När vi kom till en plats där man måste hissa ned sig några meter stannade hon upp helt, och vägrade röra sig framåt om vi inte tvingade henne. Hennes nackhår stod rätt upp. När bara fem-sex meter återstod till platsen för själva hålet började hon gny och gömma sig bakom B, med svansen mellan benen och kroppen tryckt mot marken. Det här var jättekonstigt. Jag har sett Whip skälla som en galning på hundar som är dubbelt så stora som henne, men här betedde hon sig som att Satan själv gömde sig i mörkret. Jag förklarade det för mig själv med att andra djur måste ha bott här i grottorna, och att hon var rädd för deras lukt. Det var synd, för hon skulle ju naturligtvis vägra att gå före och utforska Floyds valv åt oss.

Eftersom hunden var så nervös bestämde vi att medan den ena av oss arbetade på hålet skulle den andra sitta med henne ett par meter bort från där vi vanligen satt och vilade. Vi föll rakt in i vår gamla rutin av att borra och hamra. Det gick lite snabbare än förut, men fortfarande långsamt och arbetsamt. Hunden låg hela tiden blick stilla, och ibland gnydde hon. I efterhand har jag insett att hon stirrade på hålet hela tiden. Hon vek aldrig med blicken. Vi borde ha litat mer på den stackarens instinkter.

När vi arbetade med vårt fjärde batteri hände en till konstig grej. Det var B:s tur att jobba på hålet. Plötsligt slutade han borra, och böjde sig fram för att titta in i hålet. Jag låg och vilade och hade nästan somnat, men i ljuset från hans lampor kunde jag se att han hade ett förvirrat och koncentrerat ansiktsuttryck. Han tittade på mig och skakade på huvudet, och då frågade jag var det var frågan om. Han svarade att han tyckte sig ha hört ett konstigt ljud inifrån hålet. Det lät som om en stenblock som skrapades mot ett annat. Ett gnissel eller kanske knarr. Jag sade att det säkert bara var hans öron som ringde på grund av borrens höga ljud, men han höll fast vid att han hade hört ljudet. Jag dåsade till igen medan han satt och lyssnade i mörkret en lång stund, och sedan fortsatte han jobba.

Det sista batteriet räckte en timme. Sedan satte vi oss för att prata igenom hur långt vi hade kommit. Vid det här laget tyckte jag hålet verkade stort nog för åtminstone mitt huvud, och när jag provade att sticka igenom det visade det sig att jag hade rätt. Jag kunde dock absolut inte få in mina axlar. Och med huvudet instucket i hålet där märkte jag något som B visst hade missat – vinden hade slutat blåsa. Den hade blåst hela tiden fram till dess, det hade till och med känts som att det blåste mer och mer, men nu var det helt stilla. Dessutom hade mullret slutat. Vi kunde inte för våra liv förstå hur det hade gått till, men nu hade vi kommit så långt att ingen ville låta några konstiga detaljer hindra oss. Det enda vi tänkte på var att lyckas ta oss in igenom hålt. Vi lämnade alla våra saker där nere, klättrade upp igen och åkte till ett närliggande motell för att däcka. Vi var båda dödströtta.

Fjärde inlägget.

Den här gången dröjde det tre veckor förrän vi kunde komma iväg till mysteriegrottan igen. Det kändes som att vår drivkraft hade förändrats. I början såg vi på hålet i grottan som ett roligt litet äventyr. Men sedan förra resan tar vi det på lite större allvar. Vi hade inte hunnit prata så mycket sedan förra turen ut, men i bilen på vägen ut till grottan var vårt samtal ändå lågmält och dämpat. Och istället för att diskutera möjliga vägar att ta sig in i grottan kom vi på oss själva med att försöka resonera oss fram till möjliga förklaringar till vad som hade hänt förra gången. Ingen av oss kunde komma på någonting. Dessutom kom det fram att ingen av oss hade pratat med någon annan om händelserna nere i mysteriegrottan. Detta var något helt nytt – tidigare resor hade vi berättat vitt och brett om för alla som ville lyssna. Det är ju roligt att berätta om hur man klämmer sig igenom trånga utrymmen, eftersom så få människor är beredda att faktiskt göra det. Jag tycker inte heller det är kul, men att få berätta om det i efterhand är bra motivation.
Vi åkte tidigt på eftermiddagen den tredje mars, och jag minns inte säkert när vi kom fram. B hade lämnat hunden hemma den här gången. Vi band fast vår ankarrep i trädet uppe vid grottans ingång, och sänkte ned oss mellan de vassa stenarna som stack ut ur bergväggen. Det är ett fall på ungefär 15 meter, och det går allt snabbare ju mer vana vi blir vid processen. Den enda olyckan var att B skrapade upp ett litet sår på armen, som han lade om när vi kommit ner i grottan. Väl framme vid hålet i väggen konstaterade vi att vinden börjat blåsa igen, och mullret hördes. Sedan började vi arbeta igen.

Det gick långsamt i början. Väggarna kring hålet var i början bara 7-10 centimeter, men hade allt eftersom vi knackat upp hålet blivit tjockare. Nu var hålet i alla fall så stort att släggan rymdes däri. Det var också trevligt att se högarna med stenbitar, grus och damm bakom och under hålet bli allt större. Både jag och B betraktade jobbet vid det här laget som något som bara skulle göras, så vi brukade vara snabba med att skrida till verket. Vi pratade inte så mycket, utan arbetade fokuserat med borren och släggan. Ibland tog vi en liten paus, och småpratade kanske lite. Jag var kanske lite uthålligare, men B hade en starkare överkropp, så vi fick ungefär lika mycket gjort båda två. Vi brukade fortfarande fira våra små framgångar. När en bit av väggen som vi lagt ner mycket jobb på föll ihop så hurrade vi. När en sten i knytnävsstorlek föll av så tjoade och high-fiveade vi. Känslan var av att ha fått bort ytterligare ett hinder mellan oss och vad det nu var som gömde sig på andra sidan. Jag fantiserade fortfarande om att det var en skatt. B hade en lite mer realistisk teori: att det var mer grotta. Vi fick se vem som hade rätt, tänkte jag.

Allt var som vanligt, fram till att jag jobbade med mitt fjärde batteri. Jag stod på knä och borrade långsamt in i väggen. Jag hade öronproppar och säkerhetsglasögon, och fördrev arbetstiden förlorad i mina egna tankar. Plötsligt tyckte jag att borrens skriande ljud överröstades av något annat. Ett konstigt, högt ljud. Även fast jag hade öronproppar hörde jag det, och först trodde jag det var något av ljuden som borren gjorde när den krånglade. Det tog mig flera sekunder att inse attt det var något annat som lät, något som kom inifrån hålet. Jag slutade borra och drog ut öronpropparna just i tid för att höra ett av de mest fruktansvärda vrål jag hört i hela mitt liv tona ut och försvinna. Jag stirrade med uppspärrade ögon in i hålet och var helt stilla, andlös, i flera sekunder. Sedan vände jag mig om till B, som för bara några ögonblick sedan legat och vilat mot en väska. Nu stod han upp, med munnen öppen och ett oroat ansiktsuttryck.

Jag vände mig och tittade in i Floyds valv, mer eller mindre beredd på att se en demons ansikte stirrande tillbaka på mig. Men där var allt sig likt. Jag sökte blicken så långt bak jag kunde i den trånga, platta passagen, tills ljuset inte räckte längre in, men allt var stilla och mörkt. Det var så tyst att jag hörde mitt eget hjärta bulta. Plötsligt hörde jag ett skrapande ljud bakom ryggen och jag sträckte ut ryggen så hastigt att jag nästan slog mig medvetslös mot den utskjutande bergsklippan ovanför. Det var bara B som hade rört på sig, men jag var så uppe i varv att det hade räckt för att skrämma vettet ur mig. Han sade att han skulle hämta några stenar att blockera hålet med, eftersom något djur kanske hade lyckats kunna ta sig igenom hålet nu när vi hade hackat upp det större. Han trodde det var det djuret vi nu hade hört. Jag tog upp några stenar vi hade hackat loss och puttade in dem i passagen, så långt in jag kunde, och skapade en liten barriär mellan oss och andra sidan. Hela tiden tänkte jag dock att det jag hört inte kunde ha varit något djur. Jag vet inte B trodde det heller, eller om han försökte lugna sig själv med en trovärdig förklaring. Vi pratade i alla fall inte om det.

I efterhand har jag försökt förstå vad det kan ha varit vi hörde. Om jag skulle beskriva vrålet skulle jag säga att det lät som en korsning mellan en vuxen man som skrek av skräck, och en puma som skrek av smärta. Det lät som att det kom inifrån hållet, kanske 30 meter bort. Det hemska ljudet skar igenom hela grottans tystnad och fick mina öron att kännas som att de vibrerade. B trodde att vrålet pågick i 8-10 sekunder, men jag skulle snarare säga fem sekunder – tre medans jag borrade, en och en halv sekund medan jag slutade borra och drog ut öronpropparna, och en halv sekunds ren skräck när jag hörde det. Men det är svårt att veta hur lång tid som går när man lyssnar på ett solo från dödsriket.
Vi satt under tystnad en stund och bara lyssnade. Jag andades fortare än vanligt. Till slut sade B att vi kanske skulle börja arbeta igen, men hålla ögonen öppna efter rörelser i hålet. När jag böjde mig in för att placera en lampa riktad mot Floyds valvs bortre delar inne i hålet så märkte jag att det hade slutat blåsa, och att mullret hade tystnat. Att jag nu var skakis var det minsta man kunde säga. Efter en stund tog B över arbetet, vilket kändes helt okej. Jag var inte så trött men satt gärna en bit bort från hålet en stund. B pausade i jobbet då och då för att lyssna medan jag tittade på. Jag kom dessutom på mig själv med att då och då kasta en blick över axeln, ner mot det mörka vattnet nere i grottpassagens botten. Varje gång mina lyktor kastade konstiga skuggor hoppade jag till. Min fantasi löpte amok. B verkade dock konstigt nog mer fokuserad på arbetet än det konstiga ljudet. Efter att en stund ha försökt höra något annat än ljudet av borren mot sten märkte jag att jag funderade på vad som kunde finnas på andra sidan, och att jag var lite exalterad över det igen. Kanske var jag bara trött, och orkade inte vara orolig längre.

Mina funderingar avbröts abrupt av ett plötsligt utrop från B. Batteriet hade dött sade han, bara strax innan han hann slå av en stor sektion som han länge hade jobbat på. Han lade ifrån sig borren, plockade fram släggan och kilen och började hamra mot väggen. Efter nästan tio minuters oavbrutet hamrande satte han genomsvettig sig ned på stenen för att hämta andan. Han höll upp släggan mot mig med en frågande blick, men jag skakade på huvudet. Nu var jag färdig med det här för dagen. Vi började samla ihop grejerna under tystnad, och sedan påbörjade vi klättringen upp igen. Jag gick snabbare än B, och var flera gången tvungen att stanna upp för att vänta in honom. Det var inte att han var långsam, utan att jag var stressad. Det kändes alldeles ovanligt bra att kliva ut i den friska nattluften ovanför grottans ingång den natten.

Vi checkade in på motellet i närheten och sov över där. I efterhand är det helt oerhört att vi inte släppte hela grejen efter det där med vrålet. Det kanske kan summeras med ett enda ord: testosteron.

Femte inlägget.

Det är fantastiskt vad lite god mat och sömn kan göra för ens attityd. Trots att minnet av det konstiga vrålet var färskt i våra minnen från dagen innan så kände vi oss båda peppade på att fortsätta arbetet med hålet. Den andra sidan var så nära nu. Vi var båda säkra på att detta var dagen då vi tog oss igenom. Vi åkte från motellet till grottan och började sänka oss ned. Visst, i grottans mörker kändes minnena av gårdagens mystiska händelser starkare. Ljuskäglans spelande över grottans inåtbuktande väggar, lukten av jord och damm, ljudet när våra knän och händer trycktes mot berget när vi kravlade framåt. Allt påminde om natten innan. Men framme vid hålet till Floyds valv var vi båda helt redo att återuppta arbetet. Ingen av oss nämnde att det återigen blåste genom hålet, och att mullret där inifrån kunde höras igen.

B återupptog det arbete han lämnat dagen innan, och jag lade mig på samma plats lite bakom honom. B svingade släggan med beundransvärd kraft, och efter bara två, tre minuter tjoade han till. Han vände sig om med en stor stenbit i handen, som alldeles nyss suttit fast i väggen. Hans andhämtning var häftig men hade ett stor leende på läpparna. Jag också. För tillfället var det ingen som kom ihåg det mystiska ljudet, utan vi var båda överlyckliga över vårt effektiva arbete. Biten av bergväggen som han hade fått av var den som vi länge hade känt var mest i vägen om vi skulle kunna komma förbi. Jag tog släggan och slog av några vassa kanter av väggarna, som skulle kunna skrapa upp den som tog sig igenom. Men hålet såg stort nog ut. Det var dags att försöka.

Jag kände försiktigt på hålet, och fann att det bästa sättet att ta sig in var genom att sträcka upp båda mina armar ovanför huvudet som om jag dök in i hålet. Jag var tvungen att stå på fötterna med böjda knän för att komma rakt in i hålet, som ett obekvämare sätt att stå på knä. Men jag kom in genom hålet med armarna och sedan huvudet, bara med något skrubbsår som följd. Till slut hade jag hela överkroppen innanför hålet, med väggarna ungefär vid midjan, och det var trångt – men det gick. I början av valvet var dess mest rymliga delar, vilket tillät mig att flytta på mina armar lite inför kravlandet längre in. Jag kunde röra på huvudet men allt jag såg omkring mig var bergvägg. När jag pratade med B lät min röst dämpad, som om jag pratade inne i en låda. Strax framför mig fanns den barriär av stenar jag hade satt upp dagen innan, och den blockerade mitt synfält framåt. När jag hade kravlat mig ännu lite längre inåt märkte jag att det blev trängre.

Jag hade puttat släggan framför mig in genom hålet, och använde den för att slå av några stenbitar som jag hade trott låg löst utspridda men som visade sig sitta fast i berget. Genom att jämföra med släggan kunde jag konstatera att valvet som minst var omkring 25 centimeter på höjden. Sedan tryckte jag mig framåt genom att vrida mig framåt, tills jag fått in höften genom hålet. Det var så trångt att den position jag klättrade in i hålet med fick bli den position som jag krälade igenom hela valvet med.

När man ligger där i det trånga mörkret, i en passage långt in i en grotta, har man inte så mycket annat att göra än fundera. Själva berget vilar bokstavligt talat ovanpå mig, och under finns hela jorden. Det enda som krävs av jorden är en liten, liten rörelse, och så skulle jag inte finnas mer. Eller ännu värre, klämmas fast som Floyd Collins själv. Fastklämd i dagar djupt inne i moder jords inre, oförmögen att frigöra sig.

Föreställ dig själv att ligga så där. På magen med din vänstra arm framsträckt ovanför huvudet, med högra armen liggande nedåt vid sidan av kroppen med bara några centimeters rörelsefrihet. Både dina armar och dina händer är ömma och uppskrapade efter att du använt dem för att långsamt trycka dig igenom den trånga öppningen, och emellanåt blir du trött i nacken och lägger ner huvudet på det kalla, dammiga berget för att vila. När du sätter igång och trycka dig igenom igen måste du putta med tårna för att komma framåt, glidande inåt över berget. Efter bara några centimeter måste ta en andningspaus. När du andas in känner du ryggen pressas mot berget ovanför dig. Hela tiden tänker du på hur du ska göra för att kravla tillbaka ut igen. Tänk om det inte går…

Ja, det är sådant man tänker på när man ligger där.

Den sista biten försökte jag forcera genom att andas ut så djupt jag kunde, och sedan pressa mig framåt några centimeter när mina lungor var helt tomma. Det var enormt kämpigt men det gick. Andas ut, trycka sig framåt, vila. Andas ut, trycka sig fram, vila. Ett par centimeter varje gång. B hurrade och gaskade på för varje centimeter längre in mina fötter kom. Men till slut tog det helt enkelt stopp. Det var för trångt för min bröstkort att komma in längre.

Att ta sig ut var inte svårt, men lika arbetssamt som att ta sig in. Jag hade samma besvär som på vägen in. När jag skulle få ut överkroppen, fortfarande inne i hålet ungefär ner till bröstvårtorna, fastnade jag lite och fick till slut bara helt enkelt dra. Rafs, sade det så drogs min t-shirt upp över huvudet och jag fick några skrubbsår på skulderbladen. Men jag brydde mig inte. Det hela hade varit väldigt lyckats. Jag hade pressat mig själv mer än vad jag trodde var möjligt, och överträffat mig själv. När jag började utforska grottor kände jag mig obekväm och klaustrofobisk i trånga utrymmen. Till och med i början av krälandet i Floyds valv hade det känts sådär. Men genom att pusha mig sjläv hade jag kommit över oron, och nu kändes det betydligt mindre jobbigt. Trots att det var det smalaste utrymmet jag någonsin befunnit mig i.

Vi klättrade upp igen, och åkte hem, fast beslutna att lyckas ta oss igenom hela vägen nästa gång. Att vi struntade så totalt i det konstiga ljudet, som hade varit så skrämmande bara dagen innan, är oförklarligt. Men i glädjen över att ta oss in var det väl så lockande att bara acceptera någon bortförklaring.

Sjätte inlägget.

Innan vi återvände till mysteriegrottan lade vi en del tid på att förbereda oss. Vi hade konstaterat att vi skulle behöva skrapa bort delar av bergväggen för att den inte skulle vara för trång för att ta sig förbi. Därför konstruerade vi en sorts förlängda järnrör att hacka bort sten på avstånd med. Jag lärde mig också att det bästa sättet att ta sig genom trånga utrymmen på var med armarna nedåt, vid kroppens sida. Då sticker nämligen ens skulderblad ut som minst.

Jag svor en ed. Jag lovade mig själv att den här gången skulle vi inte lämna grottan förrän jag lyckats ta mig igenom till andra sidan, förrän jag erövrat Floyds valv. Detta skulle bli dagen då vi klarade det. Det var den 7 april 2001, och vi var entusiastiska inför att avsluta projektet. Det tog lite längre att klättra ner i grottan på grund av att vi hade mer saker med oss, men så fort vi nådde fram till hålet började vi började omedelbart skrapa och slå bort sten där inne. Barriären av sten som vi hade byggt inuti valvet någon månad tidigare var nu puttad långt fram. Efter drygt två timmars arbete kände jag att det var dags att försöka. För att förhindra att min t-shirt skulle dras upp under krälandet framåt tejpade jag fast den nere vid höften, och så tog jag med mig en ficklampa trots att den skulle ligga nere i min hand, inpressad vid höften. Innan jag dök in i hålet stannade jag upp ett ögonblick, och kände vinden blåsa mot mitt ansikte. Och visst hördes mullret där inifrån.

Väl inne med hela kroppen låg jag stilla i en minut och planerade hur jag skulle ta mig fram. När jag sneglade nedåt med mitt böjda huvud såg jag ljuskäglan från B:s ficklampa bakom mina fötter. Vindpustarna inifrån torkade långsamt ut svettdropparna på mitt ansikte. Tusentals små, vassa kanter trycktes in i huden på mig. Men inne i min bröstkorg kände jag ett sting av glädje inför tanken att målet vi hade satt ut för oss själva för veckor sedan nu var nära att uppnås. Bara tanken på det fick mig att fortsätta trycka mig framåt, hur trångt den än var. Jag tog några snabba andetag och började sedan den sista pushen.

Andas ut. Putta framåt. Pausa och hämta andan. Repetera.

Och efter bara några centimeter kunde jag resa på mitt huvud, och kände att det började öppna upp sig. Jag ropade att jag var igenom till B, och vi tog några ögonblick för att fira. Under resten av mitt kravlande hörde jag B hojta glatt om ”jungfrupassage!” och ”Neil Armstrong!”, och jag log stort för mig själv. Efter ytterligare någon halvmeters krälande blev utrymmet så väl tilltaget att jag kunde lyfta upp mig på armarna och börja krypa. Jag var framme vid den lilla vägg av stenar som vi hade byggt upp i början av utforskandet, och puttade den åt sidan.

Det var uppenbart att B aldrig skulle kunna ta sig igenom den lilla passagen, så jag berättade för honom vad jag såg väl framme på andra sidan. Med min lilla ficklampa var allt jag såg att den ganska låga grottan fortsatte inåt, gjorde en mjuk sväng åt höger för att sedan fortsätta. Utöver högarna med grus och stenar vi hade skrapat av från väggarna och sedan puttat framför mig fanns det inte ett enda tecken på mänsklig närvaro där inne. B använde ett av krokade järnrören vi hade satt ihop för att räcka mig ena ändan av ett rep, och när jag drog i det så hade han bundit fast en kamera, min hjälm och dess pannlampa i andra ändan. Jag tände den, och fick se hela den nya delen av vår grotta i all sinprakt. Vår egen grotta! Det var så roligt att till slut få njuta skörden av allt vårt hårda arbete de senaste veckorna. Jag frågade B hur långt in i grottan han tyckte jag skulle ta mig, med tanke på de konstiga ljuden. Han verkade ha glömt dem, och dämpade sin entusiastiska ton något och föreslog att jag inte skulle gå längre än så vi kunde höra varandras röster. Sedan sköt han in järnröret, och sa att jag skulle använda det som ett vapen. Om jag behövde.

Trots att vi, vid det här laget, alltså var öppna för risken att jag skulle springa på någon typ av problem i grottan så funderade vi aldrig över det faktum att om jag skulle skadas så skulle B aldrig kunna hjälpa mig. Om jag hamnade i någon sorts besvär skulle det ta timmar för någon annan att ta sig ned i grottan, och in genom Floyds valv. Men symptomatiskt nog för hela vår expedition där nere var vi för fokuserade på vårt mål, och inte de potentiella farorna längst vägen dit. Än så länge hade vi undkommit alla problem.

Än så länge.

Med mina handskar och knäskydd på, och med kameran i hand, började jag krypa vidare framåt i grottan. Den första etappen var cirka 6 meter lång. I slutet, vid den mjuka högersvängen, började en liten uppförsbacke som därefter slutade i en högre korridor. Den sträckte sig drygt 12 meter framåt och var så hög att jag kunde stå och gå i den upprätt. Väggarna var orörda, till skillnad från de i mysteriegrottan som ibland hade blivit skadade och nedklottrade av besökare. Det var uppenbart att ingen hade varit här inne förut.

Vid det här laget kunde jag knappt höra B:s röst längre, så jag ropade att jag skulle fortsätta inåt i en halvtimme och sedan komma tillbaka. Han sade åt mig att vara försiktig. Jag fortsatte framåt och märkte en lustig kristallformation på min högra sida, som såg lite ut som smält stearin. Materialet hade bildat en sorts stalaktiter, cirka tio centimeter som högst. En av dem verkade ha varit längre, men såg ut att ha blivit avbruten. Jag kunde inte se den någonstans på marken.

Passagen fortsatte kanske 30 meter längre framåt, och sedan öppnade grottan upp sig lite mer. Gången böjde sig åt vänster och öppnade sedan upp sig i ett större rum. Precis där, i kurvan mot rummet, stod en stor sten till synes lutad mot väggen. Den var rundare än andra stenar jag sett dittils, och jag tyckte det såg konstigt ut att den var ställd mot väggen, men det är inte ovanligt att stenar hamnar i underliga ställningar i grottor. Jag gick förbi stenen och in i rummet, och fann att det var drygt fem meter högt i tak och tio meter brett. I rummets bortre ända fortsatte passagen framåt.

Inne i rummet började jag känna mig lite illa till mods. Det låter som en klyscha, men jag kände mig lite betraktad. Upphetsningen över att få utforska grottan svalnade något, och jag kände mig plötsligt väldigt ensam. Lyckligtvis var halvtimmen snart slut, och jag behövde vända och gå tillbaka till B. Jag tänkte titta in i nästa passage för att få en känsla för hur lång den var, när jag plötsligt märkte något på bergväggen i ögonhöjd på rummets vänstra sida. Det såg ut som en hieroglyf. En enkel teckning som nästan kunde misstas för att vara en del av själva bergväggens formationer. Det såg ut som en streckgubbe under en symbol. Jag blev entusiastisk igen. Det måste betyda att det fanns en annan ingång till grottan, vilket kunde ge möjligheten för B att gå in från en annan sida. Jag tog några bilder och började sedan skynda mig tillbaka.

Väl framme vid min sida av Floyds valv berättade jag så fort jag kunde för B om alla mina upptäckter på andra sidan, och skickade sedan igenom min utrustning. Sedan lade jag mig ned och började kravla framåt med huvudet först. Halvvägs igenom, när jag tog en paus innan jag skulle andas ut och putta mig ytterligare några centimeter framåt, hörde jag plötsligt ett ljud bakom mig. Jag frös till och låg helt stilla. Det hade varit ett svagt, men ändå distinkt, ljud av när sten glider mot sten. Ingenting mer hördes. Det var helt tyst. Jag började stressat putta mig framåt, centimeter för centimeter, och kunde till slut sträcka ut armarna framåt och ta mot min överkropp mot golvet inne i kammaren där B stod. Vi gav varandra en kram när jag var ute, men jag sade ingenting om ljudet jag hade hört. Fast jag mindes att han hade nämnt ett liknande ljud förut.

När jag framkallade bilderna från grottan märkte jag något konstigt. Alla bilder från de olika korridorerna som ledde från Floyds valv fram till det stora rummet blev bra, men bilderna jag tagit inne i själva rummet var helt vita. Ingenting hade fastnat på filmrullen. Jag ritade en bild på hieroglyfen ur minnet, och visade den för B, men bilderna var förstörda.

Sjunde inlägget.

Det tog bara några dagar för B att hitta någon som ville följa med oss och utforska den inre passagen. Jag tänker kalla honom för Joe. Tidigt på morgonen den 14 april 2001 åkte jag, B och Joe hemifrån, så att vi skulle hinna tillbringa så mycket tid innanför Floyds valv som möjligt. Vi berättade inte om några av de konstiga ljuden eller upplevelserna vi haft inne i grottan, eftersom… tja, vad skulle vi säga? Att vi hört konstiga ljud? Vi trodde ju inte det skulle vara farligt inne i grottan, men det kanske ändå var oansvarigt av oss att inte berätta något. Å när vi väl berättade om ljuden för honom var det redan för sent. 

Det gick fort att ta sig ner i grottan när vi inte behövde ha med oss borrar och släggor, och väl nere uttryckte Joe beundran för allt arbete vi hade gjort där nere. Vi kände oss till och med lite stolta själva, faktiskt. Joe sade att Floyds valv förmodligen var det trängsta utrymmet han någonsin försökt ta sig igenom, men jag var ganska säker på att han skulle klara av det. Han är en ganska erfaren grottkrypare, och en rätt smal person. Jag är större än han, och det gick ju bra för mig. När jag tittade in genom hålet märkte jag att den mjuka, kalla vinden blåste mot mitt ansikte, och jag hörde mullret. Jag sade ingenting om det. Planen var att Joe skulle ta sig igenom först, och jag skulle följa efter. B skulle skicka igenom utrustningen vi behövde, och sedan skulle vi få två timmar på oss att utforska grottan. Både jag och Joe tog oss igenom det trånga valvet utan problem, men när jag skulle vända mig om för att ta emot utrustningen som B skickade vidare hände en katastrof. Jag slog huvudet i bergväggen. Mänsklig skalle mot massiv sten. Stenen vann. Jag började blöda, och B skickade igenom vår första hjälpen-låda. Men jag kände mig vimmelkantig, och tvingades säga till Joe att jag inte kunde följa med. Han såg ut som att julafton hade ställts in. Jag tyckte inte om idén att han skulle utforska grottan utan mig, framför allt av själviska skäl, men ville att han åtminstone skulle få se någonting efter att ha åkt hela vägen hit. Så jag berättade om det lilla rummet, och han kröp iväg.

Jag tog mig tillbaka genom Floyds valv till B, och vi satte oss och pratade. Jag kände mig korkad som hade slagit i huvudet, och sade att jag tänkte betala för en motellnatt för Joe om han ville göra ett nytt försök att utforska grottan imorgon. B sade att han också var beredd att stanna kvar över natten. Han verkade lika mån om att få någon sorts klarhet i grottan, något som skulle kunna leda till en förståelse för vad det var för plats. Efter en stund slutade vi pratade och satt och väntade i mörkret. Tystnaden påminde mig om skrapljudet av sten mot sten jag hade hört dagen innan. Jag nämnde det för B, och han sade att inget jag dittills hade sett kunde förklara varken det ljudet eller den varierande vinden. Eller mullret som kom och gick. Plötsligt kändes det inte alls bra att vi hade låtit Joe gå in i grottan ensam.

B gick fram till hålet och ropade efter Joe. Han fick inget svar. Det var inte konstigt, man hör ju inte varandra om man är tillräckligt långt in, men det var ändå nervöst. Vi väntade spänt på ett livstecken från Joe. Tidsgränsen på tjugo minuter som han hade fått på sig kom och gick. Sedan gick fem minuter till. Jag hade verkligen ingen lust att klättra in igen. Mitt huvud bultade, och det såg trängre ut än någonsin. Men jag visste att jag skulle behöva göra det, för att se till att allt var bra med Joe. Precis när jag började förbereda mig för att ge mig in i gen så såg jag en ljusglimt långt inne i hålet. ”Joe”, ropade jag men fick inget svar. ”Joe”, ropade jag igen och fick fortfarande inget svar. Ljuset blev starkare och jag hörde ljudet av någon som rörde sig där borta. ”Är allt bra, Joe?” frågade jag. ”Nej”, svarade han ynkligt. Väl inne på andra sidan valvet sade han att han inte mådde bra. Han tog av sig sin utrustning och skickade tillbaka den med repet, och så började han omedelbart kravla tillbaka igenom valvet. Vi hann inte ens fråga om vad som hade hänt förrän han kom ut, och vi fick se hur han hemskt såg ut. Han var blek och andfådd, och smutsig i ansiktet och på kläderna efter att ha krupit. På hans armar och ansikte fanns det en massa små skärsår, som han antagligen fått eftersom han kröp igenom så fort. Hans ögon var uppspärrade.

Efter att Joe kommit ut ur Floyds valv hann vi bara titta på varandra några ögonblick, för utan att säga ett ord började han omedelbart gå iväg mot grottans utgång. B följde efter honom i hasorna, och jag stannade kvar en minut för att samla ihop våra grejer. Innan jag gav mig av stannade jag upp vid hålet, och märkte då att jag inte hörde någonting. Och att jag inte kände någonting. Vinden hade slutat blåsa. Vid något tillfälle samtidigt som Joe var där inne hade den upphört. En del av mig ville släppa allt och omedelbart klättra in för att förstå vad det var som hände med den här grottan. Men jag kände mig fortfarande lite snurrig efter smällen i huvudet. Just då insåg jag dessutom att Joe och B redan hunnit en bra bit ut ur grottan, och att jag var lämnad kvar ensam. Jag kände en kall kår utmed ryggraden och skyndade efter dem.

Väl uppe på marken trodde jag vi skulle få ut lite mer information ur Joe, men han bara lossade sig från repet och gick direkt iväg till bilen. I dagsljuset såg han ännu värre ut än han hade gjort nere i mörkret. B och jag drog upp repet och vår utrustning, och så körde vi iväg. Joe sade att han inte ville sova över på motellet, eftersom han kände sig sjuk. Han stirrade bara rakt fram, skakade som ett asplöv men sade att han inte frös. Vi frågade om han hade sett hieroglyferna? ”Nej”. Hade han hört oss ropa på honom? ”Nej”. Såg han den runda, konstiga stenen eller kristallerna som såg ut som smält stearin? ”Nej”. Allt han sade var att han hade gått en bit in men sedan börjat känna sig sjuk. Jag fick inte ihop det i huvudet – om han inte ens hade kommit fram till kristallerna så borde han ha hört oss ropa. Varför ville han inte säga mer om vad som hade hänt?
Resten av bilresan förlöpte i en kuslig tystnad. Joe sade inte mycket mer. Vi berättade om ljuden vi hade hört ifrån hålet, men han svarade inte. När vi kom fram till hans hus sade han att han inte ville utforska grottan mer, och rusade in. När jag försökte ringa honom dagen efter gick samtalet till telefonsvararen.

Åttonde inlägget.

Jag tror det är viktigt att förstå vad den här grottan betydde för oss nu. Vi hade lagt veckor av hårt arbete på den, och upplevt så mycket känslor där. Vi hade gått från att vara utmattade till skräckslagna. Vi hade känt förväntningar och smärta. Frustration och framgång. Det kändes inte som att vi stod inför ett hot, utan att vi var tvungna att fullfölja en outtalad överenskommelse. Dessutom var vi också helt enkelt nästan galna av nyfikenhet. Varifrån kom det mullrande ljudet? Varför ändrade vinden styrka? Vad hade Joe sett eller upplevt? Vi pratade länge och väl om detta, jag och B, och vi kom alltid till samma slutsats: vi var tvungna att återvända till grottan. Det var det enda sättet för oss att lösa alla dessa mysterier. Två veckor efter att vi hade åkt iväg med Joe lånade vi en kommunikationstelefon från räddningstjänsten i vår stad, en sorts bärbar kommunikationsradio som fungerar även nere i berget eftersom dess två lurar är ihopkopplade med en lång sladd. Dessutom köpte jag en videokamera och en beskyddande väska att ha den i. Sedan, den 28 april 2001, åkte vi iväg till mysteriegrottan igen.

Mitt huvud hade läkt fint. Jag hade ett litet ärr där jag hade försökt slå sönder berget med mitt huvud, men det gjorde inte ont längre. Under de två veckorna hade jag också tänkt på vad som hade hänt om jag hade kunnat följa med Joe in i grottan. Han hade förändrats när han kom ut igen. Jag hade försökt ringa honom nästan varje dag sedan dess, men inte fått något svar. På hans jobb sade de att han sjukanmält sig dagen efter vår grottutflykt och inte synts sedan dess. Jag åkte till och med hem till honom, men trots att det såg ut som att någon var hemma blev jag inte insläppt. En annan gång jag passerade hans hus såg det tyst och nedsläckt ut, och hans bil var inte där.

När vi band fast vårt rep i trädet för att sänka ned oss i grottan kände jag en stark känsla för första gången: Jag ville innerst inne inte klättra ner. Jag ville slippa. Men jag visste att jag var tvungen, så jag och B gled över kanten med repet i handen.
På väg ner gick in ingenting som det skulle. Vi misslyckades med att knyta enkla knopar. Väl nere i gångarna stötte vi emot väggarna och taken, och tappade saker. Vi stannade upp och försökte samla oss, och till slut, efter mycket längre tid än det brukade ta, kom vi fram till hålet. Vi kontrollerade att videokameran och telefonen var hela och hållna, kollade vår övriga utrustning, och tittade sedan på varandra. Det var dags. Jag klättrade in i hålet, och började kravla igenom. Medan jag vred min kropp för att få plats i Floyds valv önskade jag för mig själv att detta var sista gången.

När jag kommit igenom skickade B över all utrustning, och vi testade sladdtelefonen. Den fungerade utmärkt. Jag filmade gången efter Floyds valv, för att visa B, och gick långsamt framåt. Även de stearinliknande kristallerna såg fina ut på displayen. Det kändes bra att ha med mig en videokamera, så att B också skulle få se och uppleva allt jag hade upptäckt inne i grottan. Jag tog en liten paus för att byta några ord med B över telefonen, och det kändes bra att långt där inne i grottan få höra hans röst. Sedan fortsatte jag framåt.
Sakta men säkert forcerade jag grottan, samtidigt som jag lät sladden till telefonen löpa efter mig. Det gick ganska bra, fram tills den runda, konstiga stenen. Här fick jag samma konstiga känsla som jag hade fått förra gången. Jag tittade mig omkring, men såg ingenting att oroas för. Jag gick in i det stora bergrummet, och filmade allt jag kunde. Väggar, tak och golv, till och med den där konstiga inskriptionen på väggen. Det var svårt att se detaljer på displayen, men det syntes tydligt att något fanns där. Därefter vände jag mig om mot den bortre öppningen i rummet, för att utforska vad som gömde sig där bakom.
Passagen som fortsatte vidare in i grottan var lite lägre i höjd än jag själv, och såg ut att fortsätta framåt så långt som ljuset kunde nå. Jag duckade för att gå in, och förberedde mig för nya intryck. På marken gick jag på krossade stenar och grus, och taket i korridoren var nästan perfekt välvt. Det stack ut litegrann, en lite för perfekt gång för att vara i en tillsluten grotta. Jag pausade, och tog fram telefonen för att låta B veta att allt var bra. Han svarade efter några sekunder, och lät nästan som att han hade sovit. Han sade att allt var okej med honom och att jag kunde ta så lång tid på mig som jag önskade. Han hade varit väldigt tålamodig under hela den här eskapaden. Suttit och väntat på mig timme ut och timme in, medan jag skötte allt utforskande. Jag kände mig glad och tacksam, och avslutade samtalet. Sedan skulle jag ta fram kameran för att filma korridoren.

Då, bakom min rygg, hörde jag det skrapande ljudet. Det var högt. Och nära. Och kom från det större rummet som jag precis lämnat bakom mig. Jag snurrade runt snabbt, och utan att tänka efter reste jag instinktivt på mig. Det krasade när jag körde upp hjälmen i berget ovanför mig. Lampan krossades och jag föll i ett oändligt mörker. Smärta sköt ner genom min nacke. Huvudet hade skyddats av hjälmen, men ryggen var inte skyddad. Jag kände mig svag i benen och föll ned på knä, satte ned kameran och satte händerna på min ömma nacke. Skrapljudet hade bara hörts i någon sekund, och nu var allt tyst utom mina panikslagna andetag. Jag kunde inte se någonting omkring mig, och kände mig utsatt från alla håll. Var jag än såg var det kolsvart. Till slut famlade jag med hanten efter minificklampan fastsatt på hjälmen som jag hade i reserv. Jag tog ned den och tryckte med skakande händer på den, bara för att inse att jag hade glömt byta batterier i den. Ljuset var svagt, räckte bara någon meter. Jag började nästan gråta. Men det var bättre än ingenting. Jag flackade runt lampan och stirrade efter rörelser. Men såg ingenting.

Skakande och darrande satt jag på knä och tog långsamt fram telefonen igen. När jag famlade efter den i min väska kände jag något annat, och insåg att det var mina glowsticks. Jag hade glömt att jag hade tagit med mig dem. Jag tog upp en, och ryckte den ur förpackningen. I samma ögonblick hörde jag att den krasade. Jag hade av misstag redan brutit sönder den för länge sedan, och den var oanvändbar. Jag slängde den ifrån mig och tog, utan att sluta titta mig omkring efter rörelser, fram en ny. Det gröna, mjuka ljuset målade grottväggarna i kusliga färger. Glowsticken lyste bara upp så mycket av grottan att jag kunde se några meter omkring mig, så jag tog fram en tredje och bröt av den. Sedan slängde jag in den i det stora rummet. Jag fick till ett perfekt kast och såg glowsticken segla genom luften, bort mot andra ändan av rummet. Den flög förbi den runda, märkliga stenen på andra sidan, tycktes studsa in bakom och försvann. Jag hann inte se någonting som stack ut i rummet, men jag skakade fortfarande. Jag hade hört det skrapande, plötsliga ljudet tydligt och klart, och det kom från någonstans i närheten.

Med darrande fingrar, och upplyst av glowsticken jag hade kvar, satte jag på telefonen och satte den mot örat. Paniken steg i mig när sekunderna gick utan att jag hörde någonting. Den borde tutat, nästan som en vanlig telefon, tills B svarade. Men nu var det helt tyst. Skräckslaget startade jag om telefonen, men den var fortfarande tyst. Linan var död. Jag förstod inte vad som kunde ha hänt, för jag hade ju pratat med B för bara några sekunder sedan. Jag snyftade nästan av skräck. Den enda vägen ut härifrån var samma väg som jag kom. Men något hade låtit där inne. Jag lutade mig mot bergväggen, och i samma ögonblick som mitt skulderblad stötte emot berget kände jag en kraftfull smärta som påminde mig om stöten i taket förut.

Jag vet inte hur länge jag satt där livrädd i den mörka tystnaden, men till slut hade jag myror i fötterna och ömma knän. Smärtan i ryggen hade spridit sig ner mot svanskotan. Till slut insåg jag att jag inte hade något val, om jag skulle ut därifrån var jag tvungen att gå genom det stora rummet. Om jag väntade för länge hade det lilla ljus jag hade i glowsticksen försvunnit, och då skulle jag inte längre ha någon chans. Jag försökte ställa mig upp, men var för svag och segnade ned på knä igen. Jag fick krypa på alla fyra genom grottgången, fram till ingången till det större rummet där jag lutad mot väggen mödosamt kunde ställa mig upp igen. Långsamt började jag gå genom rummet. Jag stirrade rakt fram, och ansträngde mig för att försöka uppfatta minsta rörelse. Ljuset från min glowstick fick långa, konstiga skuggor att kastas på väggarna omkring mig. Allt jag hörde var gruset som krasade under mina fötter. Jag vevade in sladden till telefonen allt eftersom jag långsamt trevade mig fram mot B, mot tryggheten.

Den där korta promenaden tycktes ta en evighet. När jag gick förbi den märkliga inskriptionen i väggen tycktes den glöda, som om den ville varna mig för något. Jag vet inte vad den betyder men den och allt annat i den där grotten verkade vara där enbart för att göra mig vettskrämd. När jag började närma mig den bortre ändan av grottan skymtade jag den märkliga, runda stenen. Något såg annorlunda ut, men jag kunde inte avgöra exakt vad. Det var först när jag bara stod någon meter från stenen som jag insåg vad som hade hänt. Den hade rört på sig. Det var därifrån ljudet hade kommit. Jag stelnade när jag insåg hur nära jag var… någonting. Någonting annat. Men jag hade inga andra val än att fortsätta framåt. Centimeter för centimeter närmade jag mig stenen med glowsticken höjd över huvudet som en lykta. Vid sidan av stenen stannade jag upp för att rulla in sladden till telefonen, när jag insåg varför telefonen inte längre fungerade. Stenen hade rört sig så att den klämde fast sladden. Jag drog till, och sladden rycktes av. Min enda kontaktväg till omvärlden var nu bruten. Jag befann mig djupt under jordens yta, i en kista av solitt berg, och jag har nog aldrig känt mig så ensam och hjälplös i hela mitt liv.

Jag ställde telefonen ifrån mig. Jag struntade i den, den var ändå obrukbar nu. Med blicken fäst på stenen rörde jag mig framåt, och runt den. Jag var torr i halsen, andfådd och hade ont i hela kroppen. Varenda ljud mina fötter gjorde tycktes få mitt hjärta att stanna. Jag såg ingenting kring stenen, så jag tog ett par snabba steg för att passera den och vände mig sedan om. Det jag såg fick mig att rygga ofrivilligt tillbaka. Där stenen förut hade stått fanns det nu ett stort hål, ytterligare en mörk passage som öppnade sig.

Jag backade några steg och råkade stöta till bergväggen med ryggen. Smärtan, som jag nyss glömt, gjorde sig påmind igen med full kraft. Jag drog efter andan och det flimrade framför ögonen på mig, men jag stirrade fortfarande ned i det svarta hålet. Det tycktes fortsätta ned så långt ljuset räckte. Där nere låg glowsticken som jag hade slängt iväg, och lyste upp väggarna så jag såg att de var ganska platta. Passagen var kanske en meter i diameter, och hade varit lätt att utforska om jag hade den allra minsta lust. Men jag ville bara ut. Jag backade ytterligare några steg utan att lämna hålet med blicken, och snubblade nästan på telefonsladden vid mina fötter. Sedan vände jag mig om för att fly.
Så fort jag vände ryggen till mot hålet kände jag hur paniken fyllde upp mig. Det kändes som att en demoner skulle anfalla mig bakifrån, som att djävulen själv försökte hålla mig kvar i mörkret, långt borta från tryggheten uppe i dagsljuset. Jag vacklade framåt, mycket snabbare än jag borde i mitt skick och i den mörka grottan. Allt jag tänkte på var att få komma ut. Jag passerade den stearinliknande kristallen utan att ens titta två gånger. Varje gång jag duckade för att undvika att slå huvudet i grottans tak kände jag ryggen skrika. När jag kom till början av Floyds valv, där det blir trängre och man måste börja krypa, kastade jag mig ner på alla fyra. Hela min kropp skakade av smärta när jag tog emot mig med händerna och för första gången under hela denna mardröm tillät jag mig själv att ge upp ett skrik av smärta. Men jag fortsatte krypa framåt.

Fokus låg nu på vägen fram, och jag försökte att inte tänka på vad som fanns bakom mig. Jag kravlade framåt med glowsticken höjd framför mig, och nådde till slut punkten i grottan där jag visste att B skulle höra min röst. Jag stannade ändå inte, för jag ville inte slösa tid på att prata. Till slut nådde jag den sista delen, där jag var tvungen att lägga mig ner och pressa mig in i skrevan för att komma förbi. Jag skrek till B att han skulle packa ihop så vi var redo att dra. Han frågade om jag var okej, och jag svarade nej och sade åt honom igen att börja packa. Jag slet av mig min utrustning och lade den i väskan som var fastknuten i repet, och insåg först då att jag hade glömt min videokamera där inne. Det var dock inget mer än en tanke som flög förbi. Vid det laget brydde jag mig lika mycket om den där kameran som en passagerare på Titanic brydde sig om sin kvarglömda hatt nere i hytten. Jag sade åt B att dra tillbaka repet med väskan, och att han skulle ge sig av ut ur grottan så snart han fått ut den. Han frågade varför, och jag skrek att vi inte var ensamma i grottan. Att det fanns något där med oss.

Min rygg värkte så illa men jag visste att det gjorde detsamma, jag skulle ta mig igenom Floyds valv så snart jag bara kunde oavsett vad. Just när jag tryckt mig in i passagens trångaste avdelning blåste vinden upp igen, och med den följde en av de mest vedervärdiga lukter jag någonsin upplevt. Det luktade som fuktig, ruttnande, härsken och motbjudande död. Jag fick kväljningar och satte upp tröjan över min näsa. Då kände B det också, och ropade ”Åh gud, vad är det där?” Sedan sade han åt mig att skynda mig. Jag tryckte på allt vad jag kunde, och kände hur paniken svällde upp igen, påskyndad av B:s oroliga röst. Halvvägs igenom sade jag till honom att börja gå, att dra därifrån, att jag skulle hinna ifatt. Han lade min glowstick i passagen och började klättra därifrån.

När jag denna gång tog mig genom valvet struntade jag helt i att skydda mig från skrubbsår. Jag kände berget skrapa mot mitt ansikte, mina öron, mina armar och mina axlar och skulderblad. Men jag kände knappt någon smärta längre. Stanken inifrån grottan kom i en ny pust, och jag höll emot spyan i halsen. Jag var genomsvettig och utpumpad, och tvingades lägga ner huvudet och slappna av i kroppen. Ljudet som min kropp åstadkom när den tryckte sig mellan stenarna tystnade, och jag låg och bara lyssnade i en sekund. Då hörde jag ännu en gång det skrapande ljudet inifrån grottan. Det fortsatte i några sekunder, och tystnade. Jag ropade ofrivilligt till av rädsla, ett litet patetiskt skri som kom från mitt undermedvetna och tog sig fram genom min trötta kropp som inte orkade stå emot sig själv längre. Panikslaget började jag återigen trycka mig fram, och nådde till slut den sista delen av Floyds valv innan hålet vi hade hackat upp. Jag tog tag i repet och drog för allt jag var värd. När mina axlar slog emot väggarna kring hålet fastnade jag, och fick vända på kroppen för att till slut kunna slita mig ut och falla ned med ena skulderbladet först.

Jag bet ihop mot smärta, och ställde mig darrande upp. Det luktade inte lika intensivt utanför passagen. Med min glowstick som ljuskälla samlade jag ihop min utrustning, och skulle precis ge mig efter B när jag råkade få syn på min egen arm i ljuset. Den var nästan sönderskrapad. Underarmarna var täckta av djupa riv- och skrapsår, och jag var nerkladdad med blod ända ner till händerna. Jag stod och tittade i en sekund, tills jag insåg att jag stod ensam i tystnaden och att B redan hade hunnit långt. Jag hävde mig för upp klipporna som avgränsade rummet innan Floyds valv, och började försöka skynda ikapp honom.

Vid det här laget fanns det inget annat kvar i min kropp än smärta och adrenalin. För varje steg sköt en kvast av smärta upp från fötterna genom ryggslutet och upp i nacken. Jag hade förstörda armar och, vilket jag först senare skulle upptäcka, ett djupt skärsår i ena axeln. Hade jag inte varit så rädd så hade jag inte orkat ta mig upp. Jag kom upp till en plats i grottan där man måste klättra uppför en brant backe med hjälp av repet vi hade fäst vid ett träd där uppe vid jordytan. B hade hunnit klättra upp en bit på repet, och jag hörde honom andas djupt och hans fotsteg mot backen medan han klättrade uppåt. Jag övervägde att själv ge mig på repet och börja klättra upp samtidigt som honom, men visste att det var för riskabelt. Repet kanske inte skulle orka med, och vi skulle båda falla ned. Istället tänkte jag utnyttja tiden med att samla ihop det andra repet som vi hade använt, vars ena andra ända låg vid mina fötter och vars andra ända var nere vid Floyds valv. Jag började dra fram repet och samla ihop det i en hög vid mina fötter, men så ropade B plötsligt ”fallande sten” uppifrån och jag fick akta mig medan lite småstenar slog ner framför mina fötter. Jag fortsatte dra in repet, och hade hunnit med hälften när det plötsligt tog stopp. Jag suckade. Det måste ha fastnat i någonting längre ner. Jag struntade i repet, kastade det ifrån mig och började sätta på min sele jag använder för att klättra uppför berget med, när jag hörde ett konstigt ljud vid mina fötter. Jag tittade ner, och såg till min fasa att repet jag hade samlat ihop försvann ner i grottan igen.

Det var någonting där nere som drog i det.

Jag släppte selen och började dra mig upp för repet helt utan utrustning. Med en nollställd hjärna bara kravlade och slet jag mig uppför det branta berget. Jag klättrade så fort min mörbultade kropp tillät, halvt i panik. Jag ropade till B att något drog i repet där nere och han svarade att jag skulle skynda mig. Utan utrustningen gick det snabbt att komma upp för den branta bergssidan. Jag lät bli att titta bakom mig. Hade jag tappat greppet om repet och fallit så hade jag studsat mot backen flera gånger, och sedan fallit hårt mot golvet där nere. Det hade varit ett dödligt fall. Men nu såg jag ljusstrålar ovanför mig, som kom från grottans ingång. Jag kämpade på, tom i huvudet med ett enda mål: upp.

Efter några minuter som kände väldigt mycket längre än så nådde jag en liten platå som vi hade använt som en sorts mellanlandning på väg upp och ner i grottan. Jag ropade på B att skynda sig, eftersom jag visste att det här repet bara höll för en person. Varenda sekund kändes som tortyr att vänta ut, och jag sneglade på repet som dinglade på bergssidan och löpte ner, längre ner i grottan. Det låg stilla, och såg inte ut som att någon drog i det. Jag visste inte om mitt hjärta skulle stå ut med så mycket mer stress. Jag hade aldrig varit mer stressad och förskräckt i hela mitt liv. Jag försökte samla mig och tänka igenom situationen, men det kändes som att min hjärna blivit överladdad på något sätt. Jag kunde inte tänka klart. Då, äntligen ropade B att han var uppe. Jag tog tag i repet och började gå uppför bergssidan, när jag märkte att det kändes som att det hade fastnat någonstans där nere. Eller som att något höll fast i det. Jag stålsatte mig och strävade uppför. De sista meterna uppförs nästan joggade jag, och till slut släppte jag repet och bara sprang.
Jag kom till slut ut ur grottan, och bländades för ett ögonblick av dagsljuset. B hade hunnit ända fram till trädet där vårt rep var fastknutet. Jag stapplade fram till honom och kollapsade på marken. Liggande där tittade jag och B på varandra för första gången sedan nere i Floyds valv, och vi bara stirrade. Jag visste att jag såg ut att vara i ganska dålig skick, men jag hade inte haft någon aning om att B också såg så risig ut. Han hade skrap- och skärsår över hela kroppen, och var helt vit i ansiktet. Hans ögon var vidöppna och han andades djupt, nästan som att han kippade efter andan, med vidöppen mun. Chocken efter att ha sett varandras sorgliga uppsyner bröts när vi hörde repet som gick ner i grottan sträckas ut, och knakandet i trädet som det var fastbundet i. Jag paralyserades. B stirrade med ett vansinnigt ansiktsuttryck på knopen han knutit runt trädet. I en enda rörelse tog han fram en fickkniv och började slita irepet.

Tid är relativt. Det tog säkert bara fyra, fem sekunder för B att skära av repet, men det kändes som en timme. När det släppte drog repändan direkt iväg över grusmarken, och försvann med ett vinande över bergets kant ner i grottans djup. B utstötte ett rop av lättnad. Han tappade kniven och segnade ihop på marken. Jag ställde mig darrigt upp och gick iväg till bilen. Jag satte mig i passagerarsätet, och såg att B fortfarande låg kvar och stirrade mot bergsknallen ovanför grottans ingång. Jag ropade på honom och han ryckte till, reste sig upp och kom och satte sig i bilens förarsäte. Vi sade ingenting till varandra, inte ett enda ord, under hela vägen hem.

Nionde inlägget.

Det har gått tre veckor sedan vi var vid grottan. Jag skriver för att uppdatera er som följt denna blogg, och för att berätta vad som hänt den senaste tiden och vad som nu kommer att hända. Jag vill säga förlåt till er som ringt och hört av er till mig under tiden, för att jag inte svarat. Jag har fått era meddelanden, jag har bara inte förmått kommunicera. Steve och Marc, tack för era uppmuntrande ord på min telefonsvarare. Jag vet att ni är bekymrade, och ni är så fina och bra vänner. Marc, jag vet att du var förbi mitt hus några gånger. Förlåt att jag inte öppnade för dig när du ringde på. Men det var fint att känna att någon tänkte på mig. Lillasyrran, jag har hört oron i din röst i dina meddelanden. Jag är okej. Oroa dig inte för mig. Fokusera du på att ta hand om mina fina systersöner och –döttrar.

Det tog flera dagar för mig att skriva ihop det förra inlägget. Jag var så skakad efter våra upplevelser att jag inte kunde förmå mig att göra annat än att sitta och tänka igenom dem, gång på gång. Jag är sjukskriven från mitt jobb. Jag försökte gå dit igen efter några dagar, men min chef skickade hem mig för att jag var för förvirrad och såg så sliten ut. Jag åkte till doktorn, men berättade inte varför jag mådde så här utan bara att jag kände mig stressad. Han rekommendera mig att vila, och gav mig lite lugnande. Mm, piller.
När vi lämnade grottan sist var det i ett chocktillstånd. Jag kunde inte tänka klart, och förstod inte mina egna upplevelser. Att äta och sova blev omöjligt. Det var bra att jag hade sinnesnärvaro nog att skriva ner vad som hände mig, eftersom det snabbt har börjat förvrängas i mitt minne. Det tog tre dagar att skriva ner allting, men det kändes bättre efteråt. Det var kanske terapeutiskt, på något sätt. Tyvärr höll inte den känslan i sig särskilt längre. Det är först nu efteråt som det verkligen blivit illa.

Jag och B har inte setts igen efter vår resa. Inte förrän igår. Vi lät varandra vara fram till dess, och ingen av oss försökte heller kontakta Joe igen. Men när en vecka hade gått efter vår resa började konstiga saker hända omkring mig. Jag började höra oförklarliga ljud i mitt hus. Fotsteg. Ljud av något som släpades fram. Knarrande dörrar. De typiska skräckfilmsljuden, du vet. Men de var inte så tydliga. Det var aldrig mer än så att jag tyckte mig höra dem. Jag kunde sitta och äta, eller gå ut ur duschen, och för ett ögonblick tycka mig höra något. Men så blev allt tyst igen. Om det inte hade hänt så ofta så hade jag trott det bara var inbillning. Men så började hallucinationerna komma.

Det var som att jag började se saker på samma sätt som jag hade hört dem. Det var aldrig mer än att jag skymtade saker i ögonvrån. Sedan, när jag vände mig dit för att titta, ingenting. Förut hade jag sovit med lamporna tända i bara mitt sovrum, men då började jag hålla alla husets ljus tända dygnet runt. Efter att jag började se dessa hallucinationer regelbundet köpte jag en pistol. Ringde på en annons i tidningen, så jag slapp vänta på licensen. Jag hade inte så ont i kroppen längre, den lilla smärtan som återstod i ryggen tog mina lugnande tabletter hand om. Först var jag försiktig med tabletterna, eftersom jag inte ville tillbringa resten av mitt liv hög. Men hallucinationerna blev värre, och därför började jag bli tvungen att ta mer.

Grejerna i ögonvrån fortsatte, och dessutom började jag också ana skepnader och skuggor. De var utanför mina fönster, oftast på natten. Jag såg inga tydliga former, så de är svåra att beskriva. De tvingade mig att börja dra för gardinerna och persiennerna varje natt. Det hjälpte, men lämnade mitt liv i ett ännu större och mer isolerat kaos. Jag var som en robot. Jag orkade inte ta telefonen, så istället pratade jag in en ny telefonsvarare där jag sade att jag mådde bra men var tvungen att vila upp mig. Jag sov så länge jag kunde, vaknade, tvättade mig och försökte äta något. Jag försökte ibland träna lite, och tog många tupplurar på dagarna. Jag tappade vikt. Jag hade inte varit utanför huset mer än ett par tre gånger på 14 dagar. Jag tittade inte så mycket på teve, eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Jag satt mycket framför datorn. Jag sökte på information om grottor, och myter kring grottor. Det enda jag hittade var vandringssägnen om Hodag. Hodag ska visst vara en varelse som lever i grottor. Det verkar mest vara en legend.

Två veckor efter att vi hade varit i grottan, och en vecka efter att jag börjat höra de där ljuden, började jag få extremt skrämmande mardrömmar. De hade inget tema eller någon röd tråd, utan var bara fruktansvärda. Ibland kunde de handla om att jag var i mitt hus och var jagad av något, men att jag inte hade några ben. I någon dröm låg jag i ett badkar, som långsamt fylldes upp av en sirapsliknande vätska. Jag brukade vakna i panik.

Sedan försökte jag hålla mig vaken, men var för utmattad för att lyckas. Det var en hemsk rutin, och det fortsatte så i sex dagar tills den nådde ett klimax igår. Då drömde jag så verklighetstroget att jag inte kunde avgöra om det var på riktigt eller inte. Jag var i mitt hus, det var tidig kväll, och jag gick mellan vardagsrummet mot mitt sovrum. Jag var riktigt utpumpad, alltså helst slut. I slutet av hallen såg jag då en mörk skepnad. Jag trodde det var en tjuv, och tog några steg bakåt. Skepnaden rörde sig inte. Lamporna började flimra. Varenda muskel i min kropp var spänd. Då ringde telefonen, och fick mig att hoppa till så jag nästan slog omkull en stol. När jag tittade tillbaka ner i hallen igen var skepnaden borta. Jag tog mina bilnycklar och lämnade huset. En konstig kraft drog mig till bilen. Medan jag kände min egen puls i tinningarna satte jag mig i förarsätet och körde iväg. Jag ville åka till en utsiktsplats där man kan se stadsljusen. Jag visste inte varför, men jag kände att jag var tvungen att åka dit. Ju närmare jag kom, desto starkare blev känslan. Väl framme såg jag något som först gjorde mig ställd, men sedan mer avslappnad än jag varit på väldigt länge: Joe stod där. Han stod och tittade ut över staden, och när jag gick fram vände han sig om och tittade på mig. Jag kunde se på honom att han hade gått igenom samma fruktansvärda prövningar som jag själv. Han såg förmodligen detsamma på mig. Vi var mycket kortfattade.

”Har du varit där igen?”, frågade han trots att han redan visste svaret. Jag svarade ja. ”Vi behöver återvända”, sade han. Jag frågade om han kunde imorgon. ”Ja, vid lunch”, svarade han.

Sedan satte vi oss i varsin bil och åkte därifrån. Jag styrde mot huset där B bor.

När han öppnade dörren tyckte jag han såg ut att må bättre än både mig och Joe. Men när han såg att det var jag förändrades hans ansiktsuttryck. Vi hade ett liknande kortfattat samtal.

”Jag sprang på Joe, och vi tänker åka tillbaka imorgon vid lunch”, sade jag. B nickade med en gravallvarlig min. Jag frågade om jag kunde få sova över där, och det ville han gärna. Inte förrän senare tänkte jag på att han hade alla lampor tända. Han visade mig till gästrummet, och lämnade mig att duscha. I det där rummet fick jag min första goda nattsömn på länge. Jag vaknade tidigt i morse och reste hem för att göra mig i ordning. Nu skriver jag på detta inlägg, för att ni ska veta vad det är som pågår. När ni väl läser detta är jag förmodligen redan hemma, med en riktigt bra historia att berätta. Jag lovar att ringa alla er som försökt få tag i mig. Klockan är nu 10 på förmiddagen, lördag den 19 maj 2001. Vi åker iväg till grottan igen om två timmar.

Jag förbereder mig för den här resan på ett sätt jag aldrig förberett mig förut. För första gången i mitt liv kommer jag ha med mig en pistol ner i en grotta. Jag kommer ha med mig en kniv, ett dyrt första hjälpen-kit, massor av mat och vatten och kamera. Jag kommer utrusta mig med flera bra ficklampor, och ett anteckningsblock och en penna. Jag kommer behöva ha med mig massor av rep, eftersom B blev av med sitt rep i grottan. Mycket av det repet kommer vi bära med oss ner i den inre grottan, innanför Floyds valv. Det här är första gången på tre veckor jag formulerar orden Floyds valv. Bara själva namnet gav mig en kall kåre.

Det finns så mycket jag hoppas åstadkomma med denna resa. Så många svar jag önskar få. När jag tänker igenom allt som hänt hittills undrar jag om det hela bara kan ha varit en mardröm? Olyckligtvis är jag klarvaken, och om bara några timmar ska jag möta vad som kan vara mitt livs mardröm. Tanken på att jag kommer få ha med mig en annan person in i grottan gör ingenting för att mildra skräcken. Men jag småler över vår barnsliga, men oundvikliga konflikt, som kommer uppstå när vi ska bestämma vem som ska gå in först. Vem ska behöva vara ensam där inne, några ögonblick? Vem ska bestämma när vi vänder om, och går ut igen? Vad har hänt med videokameran jag lämnade där inne? Den ska kunna fånga rörelser även i totalt mörker. När jag lämnade den så rullade bandet. Om kameran inte är kvar, vad har hänt med den? Eller om den är förstörd?

Det är svårt att sätta ord på exakt varför jag vill göra denna resa, men jag tror det handlar om att få sätta punkt för historien. Det finns fortfarande gåtor att lösa i grottan. Mitt huvudsakliga frågetecken är, tro’t eller ej, vad som egentligen finns i grottans andra ände. Med allt konstigt jag har upplevt på sistone kanske ett sådant mål verkar lite trivialt, men det är vad jag verkligen vill veta. Men jag kommer försöka förstå även andra gåtor på vägen dit. Sedan, när jag hittat grottans slut och utforskat även den gång som gömde sig bakom den runda stenen, kommer jag känna mig tillfreds med att aldrig, aldrig mer stiga ned i den där grottan. Aldrig.

Många verkar tycka det är konstigt att kräla genom grottor i mörkret. Eller att klättra upp för berg, bara för att det är roligt. Eller att hoppa ut ur ett fullt fungerande flygplan, för att segla ner på marken igen. Detta är sådant vi gör för att mätta vårt äventyrshungrande. Det är en undermedveten drivkraft att bestiga vårt eget, inre lilla Mount Everest. Som B brukar säga: ”Att utforska grottor är den sista möjligheten för en vanlig människa att bli en stor upptäckare.” Det är helt sant. Bara ett stenkast från det här landets stora städer finns grottor som bara väntar på att utforskas. Till och med grottor som redan är kända och kartlagda är en lockelse för den som aldrig varit där förut. Något nytt, något att klara av. Bara för att det finns där.

Jag vet att många av er, mina närstående, inte tycker jag gör rätt som återvänder till denna grotta. Jag vet det efter att ha läst och lyssnat på era meddelanden. Men jag har tyvärr inget val. Om jag någonsin igen ska få uppleva en god natts sömn måste jag dit igen. Om jag någonsin igen ska få känna att mitt hem är en trygg plats som jag kontrollerar, måste jag dit igen. Om jag någonsin igen ska få nöjet att utforska en ny grotta, så måste jag dit igen. Jag har tyvärr inget val. Jag måste dit igen.

De av er som är mina vänner och min familj, var lugna. Jag kommer övervinna denna grotta. Sedan kommer jag åka hem igen och uppdatera bloggen. Jag kommer publicera alla bilder vi tar, och om ni kommer förbi och hälsar på imorgon ska jag visa er min filminspelning också. Jag planerar komma hem senare ikväll, eller senast imorgon.

Vi ses snart, då med fler svar än frågor.

Allt gott, er Ted.

Bloggen publicerade inga fler inlägg.

Och så slutar det sista inlägget på Teds blogg. Sedan detta, som skrevs 2001, har det inte hörts av Ted igen. Ingen vet någonting mer om honom.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Det här är vårt sista avsnitt för den här gången. Håll koll på vår hemsida på sverigesradio.se och på vår sida på Facebook, för att se när vi dyker upp igen. Där finns också länkar till de historier vi läser upp.

Dramaturg är Ludvig Josephson, och producent är Caroline Bratt Pouron. Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se. Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.