Avsnitt 100, del 2: HOIN

I första delen av HOIN mötte vi de två värnpliktiga F och Johan, som en novembernatt under det tidiga 90-talet låg i en vaktpost i Nynäshamn. Den natten slutade med att F försvann, och man hittade sedan hans döda kropp i en klippskreva. Utredningen där detta framkommer har hamnat hos en som heter Andreas, som också berättar att han börjat undersöka historien. Han har träffat F:s syster K, och en journalist som jobbade i Nynäshamn när det begav sig – en journalist som Andreas upptäcker är fälld för ett bestialiskt dubbelmord just där i trakterna. En annan journalist som Andreas söker upp vill överhuvudtaget inte prata om händelsen, trots att han rimligen borde känt till den, och en polis som var inblandad i utredningen och som på dödsbädden berättar för Andreas att det var något skumt med det hela, att journalisten inte kunde vara skyldig. Andreas förstår att de båda händelserna, den döde värnpliktige och dubbelmordet, har med varandra att göra. Mystiken tätnar. Men mest fascinerad blir han när han hör om Johan, den överlevande värnpliktige, och hans sammanbrott när han långt senare såg en vitklädd skallig kvinna posera för ett bröllopsfoto i vattnet. “Hon”, hade Johan skrikit gång på gång. “Hon”.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner. I den andra delen av vår jubileumsföljetong för att fira att vi fyller 100 avsnitt hör ni Ludvig Josephson läsa fortsättningen av Andreas Ericsons berättelse HOIN.

Kapitel 6:

kjell-arne. de kallar honom k-a. en ny länk i kedjan. det här är hans historia.

i slutet av 1990-talet lades de fasta kustartilleriet ner. (och det skulle inte dröja länge innan vapenslaget helt försvann.) vad som återstod var att röja upp efter 70 år av närvaro i skärgården.

våren 2000 hade turen kommit till batteriet på yttre gården, strax ost om järflotta. vid denna tid var k-a 65 år gammal och gjorde sina sista månader som kommisarie vid tekniska roteln på länskriminalen i stockholm.

polis sedan tiden den ännu var kommunal. jobbat på gamla vd8 i katarina. sedan vd2. sökte sig till kriminalen, första gamla kk1 på kungsholmen under den legendariska kommisarie thorander. sedan tekniska roteln i stockholms polisdistrikt.

skolad av polismän som en gång i tiden hade skolats av harry söderman och otto wendel. en länk i en kedja av legendarer. hösten 2000 ganska trött på jobbet. likfyndet ute på norrskär skulle bli hans sista fall.

det var några alu-gubbar som satts för att gjuta igen de gamla värnen där. billiga i drift och allt de behövde var egentligen betong. en snart avdankad örlogskapten hade varit ute först och märkt ut allt som skulle fyllas igen.

bunkern på södra sidan liknar alla andra där ute. kanske fem gånger tio meter. halvmetertjock betong och skottgluggar som öppnar sig som trattar utåt. dörren av fem centimeter pansarplåt.

gubbarna hade bara att vräka bort dörren och fylla öppningen och gluggarna med cement. varför de ens gick in och rotade blev aldrig klart, men det gjorde de och då såg de det som var kvar av kläderna. rotade lite till innan den ena av dem började skrika.

det var i maj och kyligt som det brukar vara där ute då. de lyckades i alla fall åka i land. det var inte så bra täckning ute i skärgården på den tiden så de fick åka nästan in till nynäs innan de kunde larma.

k-a kom ut först dagen därpå. det var ju ingen direkt brådska med tanke på kropparnas status. ruttna kläder och ben och en massa insekter och en sorkfamilj som snart skulle bli hemlösa. k-a i dunklet hela dagen.

han borstade, sög upp partiklar, gjorde avgjutningar. och skalade lager för lager av den plats som sedan fem år tillbaka hade varit en grav för två människor.

allt det här berättade han för mig våren 2017. det var på stockholms sjukhem. k-a skulle inte leva så länge till och ville inte tiga längre. jag hade hittat hans namn i ett gammalt förundersökningsprotokoll. han var den nionde jag tog kontakt med och den ende som ville hjälpa.

k-a hade syrgasmask som han försökte fäkta av sig. hyn och ögonvitorna var mörkgula. men han satt upp i sängen. och berättelsen var – om än framfört med väsande, rosslande röst – helt klar. han var fortfarande förbannad.

enligt honom var såväl utredning som domen helt åt helvete. gärningsbeskrivningen som “den där jävla journalisten” erkänt till “tamifan det dummaste jag har hört”.

k-a dog bara någon vecka senare och ibland har jag undrat om inte det hela påskyndades av att han var så jävla arg när han pratade med mig. han ansåg att alla hade köpt “den jävla journalistens” historia trots att ingen teknisk bevisning talade för den.

gärningsmannen skulle alltså gått hem till det äldre paret i deras bostad utanför ösmo, skjutit ihjäl dem med ett jaktgevär han tidigare stulit, transporterat kropparna ut till den lilla ön utanför järflotta och dumpat kropparna där.

motivet skulle varit en ren spontan mordlystnad. när han väl dumpat kropparna uppe i bunkern ska ha också ha skurit i dem, bland annat kring könsdelarna, samt ha avlägsnat deras fingrar. allt med kniv.

därefter ska han ha återvänt till offrens bostad. städat upp. slängt blodiga lakan och åkt därifrån. därefter tigit i fem år till dess polisen knackat på dörren och han då erkänt allt.

k-a stirrade på mig när han drog igenom detta. pupillerna som svarta prickar i de mörkgula ögongloberna. “har du hört något så jävla korkat???” väste han innan han fick dra några djupa andetag av syrgasen.

den närmaste halvtimmen efter det övertygade k-a mig om att han hade rätt. ingen kan släpa två döda kroppar ur en båt upp över klipporna och in i den där bunkern. ingen kan heller städa upp en mordplats så inga spår återstår efteråt. inte ens den minsta lilla blodsdroppe.

och ingen kan utföra ett dubbelmord med jaktgevär i ett hus där de närmaste grannarna är hemma, uppmärksamma och inte har hört ett enda dugg. så är det. “den där jävla journalisten” ljög. han erkände, men det kunde inte ha gått till så.

k-a nickade mot mig och lät mig dra slutsatsen. “de levde?” sa jag. “du menar att de kom dit levande? han mördade dem där? i bunkern?”

k-a nickade. “nog fan levde de. men han mördade dem inte där. inte då i alla fall. han såg bara till att de dog.”

insikten kom krypande som en kall insekt som klättrade upp för min rygg. “de levde och han stängde in dem där?” frågade jag. k-a nickade. förklarade hur noggrant han undersökt de djupa risporna kring dörren. hur cementen malts ner mekaniskt av ett trubbigt redskap.

det enda redskap en desperat människa har. det var därför fingerbenen saknades. han måste ha återvänt dit för att kontrollera att allt var klart. och då skurit bort de blodiga stumpar som återstod.

“varför i helvete?” viskade jag. k-a andades väsande. han lutade sitt gula ansikte mot mig. han luktade en blandning av desinfektion och rått kött. en antiseptisk dödskamp.

“han ville plåga dem så in åt helvete” rosslade k-a. “det var kallt den vintern, men inte så kallt. det måste ha tagit ett tag. hungern. kölden. kanske kunde de få tag i lite snö. då tog det ännu lite tid.”

jag nickade. nästa fråga behövde jag inte ens ställa. det som rättsläkarna hade talat om som trubbigt våld mot vissa bendelar. det var ingen som hade karvat i kniv där. det var något annat. det vassaste människan har. som hon inte ska använda på andra människor.

k-a såg att jag förstod. när man är riktigt desperat. när man svälter ihjäl. när hungern förvandlar en. man är inte längre helt mänskliga. man är… något annat.

den stora svälten. häxan som hans och greta mötte. som ju inte var en häxa. bara en människa som var riktigt, riktigt desperat.

“han ville att de skulle svälta ihjäl” mumlade k-a. “han ville att den av dem som dog sist skulle ge sig på den andre. det var precis så han tänkt ut.”

“den där jävla domen” rosslade k-a. “den är lögn. det här var ingen kille som mördade folk för att han ville skära i dem. han var något fan så mycket värre.”

på vägen därifrån var jag tom. utpumpad. men också lättad. jag var glad att slippa ifrån k-a:s lukt. som om bara den skulle kunna få mig att följa honom in i döden.

jag tänkte på vad människor kan göra när de är riktigt, riktigt desperata. när de är riktigt, riktigt hungriga. när ingen utväg finns. när det bara handlar om en enda sak. att överleva.

vad förvandlas vi till då?

Kapitel 7:

av de två värnpliktiga som befann sig på långudden på ön järflotta den där höstnatten 1993 överlevde en. jag har kallat honom “j”. pga vissa omständigheter sedan jag började skriva den här tråden finns inte längre någon anledning att anonymisera längre.

han heter johan sandin. ni kan med lite tur googla fram honom eller hitta honom på facebook, men jag hoppas ni visar hänsyn. han kommer för övrigt inte vara intresserad av någon kontakt.

johan är som sagt född 1973 och uppväxt i en medelklassförort norr om stockholm. efter händelserna 1993 avbröts han under en period sin värnpliktsutbildning. under året därpå fullföljde han den som vaktsoldat vid ka1. han muckade i juni 1994.

följande höst påbörjade han en utbildning vid kth. han tog examen redan efter tre år trots att programmet var fyraårigt. därefter anställdes han vid ett stort svenskt exportföretag, där hade han för övrigt även genomfört sitt examensarbete.

han tycks ha arbetat i en rad olika befattningar på företaget på olika platser runtom i mellansverige. alla har några saker gemensamt.

jag har trots många försök inte hittat någon kollega som minns honom och samtliga platser han jobbat i ligger i inlandet.

falun, karlskoga, linköping, skövde och östersund. fem platser, fem mellanchefsbefattningar i samma koncern av svenska industriföretag.

han har tjänat måttligt, inte gjort några avtryck i lokalsamhället, inte engagerat sig i föreningslivet. det är som han liksom bara… funnits.

jag har sett sådant förut och framför allt hört talas om det. sverige är ett land det är nästan omöjligt att försvinna i. vi litar för mycket på personnummer och offentlighetsprincip. men den principen har också en baksida. det går att leva på papperet utan att någon minns en.

en äldre journalist som jobbat mkt med säkerhetsfrågor berättade för mig om det. ksi och några andra tjänster använder liknande praktiker för sin personal. människor existerar, men i huvudsak formellt. det går att skapa ett liv genom att skicka in blanketter.

när det gäller johan tycks han förresten ha existerat parallellt i fullt fysiskt form också. dock inte riktigt i samma oklanderliga skicks om hans papper. det var en ren slump att jag hittade det, men ett välordnat samhälle glömmer inte en oförrätt.

2006 – 13 år efter händelserna på järflotta – tycks han ha befunnit sig i mora. företaget hade viss verksamhet där också. enligt domen från tingsrätten var det i början av juni.

grov misshandel. det kallas så när man börjar kasta stora stenar på en människa och träffar så bra att blodvite uppstår. offret var 29 år gammal och hette angelica.

det fanns två vittnen. dels angelicas man. de hade varit gifta i ungefär 45 minuter. dels en fotograf som just då skulle ta bilder av de nygifta. platsen var en liten vik av siljan alldeles utanför mora.

om fotografen, angelica och hennes man är att lita på – och det ansåg tingsrätten – ska johan ha upptäckt angelica i samband med att hon poserade för en bild. en av de få bilder som togs på henne ensam.

hon stod i centimeterdjupt vatten. barfota, enbart iförd sin vita bröllopsklänning. som om hon just klivit upp ur vattnet.

det var då johan av en slump passerade på cykel på väg hem från att ha handlat. synen av den vita kvinnan i vattenbrynet tycks ha gjort honom alldeles vansinnig.

han slängde cykel vid vägkanten och rusade ner mot sjön, vrålandes. “som om han sett ett jävla spöke” som fotografen uttryckte det i förhöret.

fortfarande skrikande tog han upp flera stenar som han med all kraft kastade mot angelika. han hann kasta nästan ett tiotal innan fotografen och angelikas man lyckades övermanna honom.

hela tiden vrålade han. även när flera andra skyndat till och mer eller mindre satte sig på honom för att få honom stilla.

han vrålade fortfarande när polisen kom tjugo minuter senare. han vrålade när de släpade iväg honom och körde honom till stationen. hela tiden samma ord, om och om igen.

“hon” vrålade han. hela tiden. “hon.” om och om igen. till slut berättade vittnena att det inte var som ett ord längre. bara ett läte. som ett djurs.

hela tiden. samma sak. synen av en vit kvinna i vattenbrynet. och sedan vrålet. om och om igen. “hon”

ja, en sak till. det nämndes inte i domen men jag har fått reda på det från annat håll. angelica – kvinnan som angreps – hade en sjukdom som heter alopecia areata. ni har säkert hört talas om den.

diagnosen var flera år gammal och sjukdomen tycks inte ha besvärat henne. många som insjuknar tycker det är jobbigt i början, men hade snabbt gått vidare. hon var mycket mån om sitt utseende och bar ibland peruk som en accessoar. ibland inte.

den dagen – när hon gifte sig – gjorde hon det inte. inte heller när det var dags för att ta bröllopsbilder.

så det var så johan såg henne för första gången. en vitklädd kvinna utan ett hårstrå på huvudet.

“Hon.”

Kapitel 8:

att försöka forska i ämnen som inte är publika är alltid svårt. men det underlättas om det finns någon form av konflikt inom den organisation som ansvarar för det.

människor är alltid människor. blir de överkörda kan det hända att de känner sig kränkta. behandlas de orättvist kommer de söka upprättelse. oavsett om de är twittrare, politiker eller – officerare.

att gräva handlar sällan om att hitta den avgörande källan som vill mötas i ett mörkt parkeringshus. viktigare är att etablera kontaktytor, få igång ett samtal. långsamt vinna förtroende. förstå de människor man arbetar med. se deras perspektiv.

tiden är en nyckelfaktor. på drygt 20 år kan lojaliteter svalna. men gamla oförrätter tvärtom fortsätta att skava. men jobbet som sådant kräver mer tålamod än skarpsinne. lyssna, fråga, lyssna. lyssna igen. återkom. påminn. vänligt, respektfullt. lyssna. fråga. om och om igen.

att byråkratin som föregick uppsättningen av den så kallade “södertörnsbrigaden” på vissa sätt skiljde sig från processen kring övriga marinbrigader var det flera som vittnade om. det talades om “långbänk” och “surdeg”.

“det var lite speciellt det där, någon personalfråga” berättade en före detta försvarsanställd när jag träffade honom 2016. det där återkom. även om det mesta var som vanligt verkade det finnas en del saker som stockholm la sig i.

bilden är fortfarande diffus, men det tycks som att man i utbildningsorganisationen byggt in viss verksamhet som egentligen inte hade med det krigsförband man skulle producera att göra. tjänster och verksamheter som inte “behövdes”.

det var med dessa lätt dimmiga kunskaper jag återigen försökte få kontakt med “k” – syster till “j” som avled 1993. under flera månader hade radiotystnad rått. men plötsligt fick jag ett oväntat facebookmeddelande.

“k” ville träffas och prata om sin döde bror. hon frågade som det verkade lite försynt om jag fortfarande var intresserad. eftersom jag hade några veckor kvar av min föräldraledighet fick jag ta med min dotter. jag hoppades därför att hon inte skulle föreslå samma mötesplats.

det kändes inte helt okej att ta med en ettåring till spelautomaterna och eftermiddagsölen på förortskrogen där vi sågs förra gången. men till min förvåning föreslog hon att vi skulle ses på ett café på kungsholmen.

mötesplatsen var inte det enda som förvånade. hela hennes person hade förändrats. hon verkade nykter och dessutom ha varit det ett tag. hon såg piggare ut. hyn och håret hade en helt annan lyster än när vi setts på förortskrogen några månader tidigare.

orsaken hade hon med sig. en man i 35-årsåldern som hon stolt presenterade som george. han hade kommit till sverige i våras efter att i några år bott i turkiet efter flykten från syrien 2015.

hon tittade på honom som någon som räddat en från säker död i en isvak. kanske var det det han gjort också. vi talade engelska eftersom k gärna ville att george skulle vara med. jag såg det som artigast att göra henne till viljes.

det jag var främst intresserad var hur hennes bror egentligen hade hamnat på den tjänst han gjort under värnplikten. mindes hon något av det? som förväntat hade hon svårt att minnas några detaljer. hon hade ju själv bara varit 15 år.

jag frågade om det varit några särskilda turer kring mönstringen? hade han sökt sig till någon särskild tjänst? f hade ju också varit språkbegåvad – hade han talat om tolkskolan?

men k kunde egentligen inte ge några säkra besked alls. det var möjligt att det var så. hon visste inte. besviket kunde jag konstatera att mötet verkade sluta i fortsatt okunskap.

precis när vi skulle avsluta vårt möte hände det. k blev plötsligt blek och började röra huvudet fram och tillbaka och verkade ha svårt att hålla ögonen öppna. både jag och george märkte det samtidigt. han satte sin hand bakom hennes rygg precis innan hon skulle tippat bakåt.

k verkade dock hämta sig något igen, men vi var förstås oroliga. hon sa att hon blivit plötsligt illamående. george hjälpte henne bort till kaféets toalett. kvar vid bordet blev jag.

de kom tillbaka efter några minuter. färgen hade återkommit i k:s ansikte men naturligtvis var det dags att bryta. jag tackade så mycket för deras tid och sa att jag hoppades hon snart skulle bli bättre.

george och k gick ut till sin bil de hade parkerad på en tvärgata i närheten. jag följde dem dit. det var en sak jag tänkte att jag borde fråga george om. jag väntade tills han hjälp k in i bilen och stängt dörren. precis innan han skulle öppna på sin sida log jag mot honom.

“så nu ska ni hem och knulla?” sa jag med en röst man använder när man säger hej då på ett artigt sätt. på svenska. george log mot mig. frågade “sorry?” samtidigt som han öppnade bildörren.

jag ryckte på axlarna och log. han log tillbaka. med allt utom ögonen. de plirade misstänksamt mot mig. de hade blixtsnabbt skiftat när jag ställde min fråga på svenska. som han alltså mycket väl förstod.

eftersom min dotter sov fick jag snabbt in henne i min egen bil som stod parkerad ett kvarter bort. chansen att jag skulle hinna var minimal men jag tänkte ändå att jag skulle chansa.

faktiskt var george bil bara ett par tre bilar framför mig när vi svängde upp på essingeleden. trafiken var lika tät som vanligt. att se en bil flera led bakom är alltid en svår uppgift, än värre när man måste hålla koll på alla snabba filbyten på sveriges mest trafikerade väg.

det talas mycket om integrationspolitik. ibland påstås det att den är usel. men det finns ju undantag. när george var på toaletten med sin flickvän fick jag se exempel på det. det räckte att titta som hastigast i hans telefon.

nyanländ sedan några månader men redan flera bankappar. och samma app som mina barns förskola har. dessutom med ett meddelande om att det var hämtning i parken som gällde fram till klockan 15.30 idag. vänliga hälsningar från pedagogerna på vitsippan.

pappa george som alltså hade barn på förskolan och också utmärkt hade förstått svenska när jag ställde en olämplig fråga till honom. det är raskt marscherat på några månader i sverige. och som så gärna behövde vara med i mitt samtal med k.

därför blev jag inte så förvånad när han tog av redan så fort vi passerat gränsen till solna. inte heller när vi efter lite rondellsnurrande närmade oss ingenting.

ja, det heter faktiskt så. ingenting. området alltså. ett passande namn för en plats där man placerat huvudkontoret för sveriges säkerhetspolis.

jag följde förstås inte med in på parkeringen men kunde på avstånd se dem lämna bilen och sedan hur george ledde k in bakom de tjocka glasdörrarna.

Kapitel 9:

“obevakad lufthålspermission” är kriminalvårdens ord för att man helt enkelt får sköta sig själv en dag och ibland till och med en natt.

inför mötet med den tidigare allmänreportern på nynäshamnsposten slog det mig att jag kan förstå dem som ser fängelsestraffet som kriminologiskt meningslöst.. mannen hade då suttit på anstalt i över 17 år, gått från medelålderns till gammal. till vilken nytta egentligen?

staden vi skulle träffas i ligger på en slätt i inlandet och liknar många andra städer i sverige. centrum består av några gågator med h&m, waynes coffee och mcdonalds. vi skulle ses utanför det sistnämnda.

vi var båda i tid. sedan gick saker och ting inte alls som jag hade tänkt mig.

den livstidsdömde dubbelmördaren nickade snett över gatan. där låg den typen av pub som numera kallas sportbar. de hade precis öppnat för dagen. stolar fälldes ut på uteserveringen. men där ville han inte sitta. jag följde efter honom in i dunklet.

fem minuter senare satt vi i ett bås längst in i lokalen. han drack första – och som det skulle visa sig – också sista klunken ur ett stort glas whiskey. och beställde omedelbart en ny av den servitör som kommit med den.

jag vet inte mycket om kriminalvårdens reglemente men insåg förstås att det inte skulle bli några fler lufthålspermissioner om det här fortsatte. men att påtala det verkade futtigt. särskilt som mannen inte verkade intresserad av att över huvud taget prata med mig.

inte förrän det andra glaset var uppdrucket. då började det.

“du känner området.” hans röst var oväntat stadig för någon som precis hällt i sig tolv centiliter starksprit. “jag har dessutom googlat fram tillräckligt om dig för att misstänka att du är en sådan som också vet en del om historien.”

“herrhamra alldeles utanför järflotta är södra skärgårdens bästa naturhamn. där kunde skepp ligga och vänta i veckor på rätt vind. dit kom skepp utifrån och kunde vila ut efter resan över östersjön. det går nog att beskriva den delen av skärgården som själva porten till sverige.”

jag kunde bara nicka. jag hade inte helt ordning på tankarna. jag insåg att jag satt ensam med en livstidsdömd mördare som höll på att bli plakat framför mig och som bisarrt nog verkade vilja hålla en historieföreläsning för mig.

det var en del att tänka på. men mannen framför mig verkade inte bry sig om eller märka min förvirring. han bara fortsatte. det var som om jag var enda åhörare för ett föredrag han förberett länge och kunde utantill.

“järflotta nämns redan i den segelled som skrevs för den danske kungen valdemar på 1200-talet. vägen upp till mälardalen gick inomskärs och passerade förbi herrhamra. det gjorde sannolikt skärgården strategiskt viktig för den som ville styra sverige.”

“1341 under magnus erikssons regering talar ett kungligt brev om beskattning av fisket i området. kungamakten var alltså tidigt intresserad av att utöva kontroll där. men inte förrän 1531 såg gustav vasa till att södra utskärgården formellt kom under kronan.”

“i det sammanhanget nämns att järflotta som det heter ‘av ålder under finäs legat haffur’, det vill säga det säteri i ösmo socken vid tiden ägde stora delar av södertörn.”

“finäs. förledet fi eller fit känner du säkert till. det betyder sank strandäng och förekommer också i det som ska vara det ursprungliga namnet på stockholm, agnefit. finäs finns belagd redan 1294 som sätesgård för en riddare som hette greger magnusson berse.”

“berse är en av de svenska uradliga ätterna som ännu fortlever. enligt släktens egen tradition räknas stamfadern som sten berse som ska ha deltagit i ingvarståget i mitten av 1000-talet och eventuellt också nämns på en runsten i ösmotrakten.”

“det är intressant eftersom det är just ätten berse som långt senare åter får kontroll över järflotta. den gången var det generalmajoren och riksrådet axel berse som av drottning kristina fick utökade förläningar vilka lades under fitnäs.”

“med järflotta som bas bedrevs omfattande skärfiske vilket gav stora inkomster. strömming men också ålfiske. de långgrunda sandbottnarna är utmärkta för det. ännu in i modern tid tillhörde öns ålfiske ostkusten bästa.”

den tredje whiskeyn kom in. om servitören var förvånad över att servera tre stycken vid lunchtid visade han i alla fall inte det. och märkligt nog visade mannen mitt emot mig i det mörka båset inga tecken på att själv bli påverkad av sin konsumtion. han bara fortsatte.

“ätten berse ägde järflotta ända fram till 1967. då var släktens pengar och inflytande sedan länge kraftigt reducerade. kvar fanns bara en manlig medlem, carl gerhard berse. han dog strax efteråt och därmed utslocknade ätten på svärdsidan för kvar fanns bara en dotter.”

ny whiskey. nya klunkar. en dotter. nu var vi framme vid det.

jag harklade mig. det kändes nästan som om jag skulle till att avbryta en professor mitt i en föreläsning i en aula full med folk. men vi var ju bara två.

“en dotter” sa jag och hoppades att rösten skulle bära. “hon hette elvy. du mördade henne och hennes man för 23 år sedan.”

det blev tyst en lång stund. tredje whiskeyn tog slut. nu verkade han i alla fall inte intresserad av några fler.

plötsligt log han mot mig. eller något som i alla fall skulle efterlikna ett leende. kanske var det bara en grimas. det som återstår av ett leende efter att man suttit inlåst i sjutton år. i vilket fall som helst var det oerhört obehagligt. som ett skeletts leende.

“om tre timmar” sa han. “kommer de och hämtar mig. de kommer känna på lukten men formellt ska jag förstås blåsa också. det innebär förstås att det inte blir några fler lufthålspermissioner för mig.”

jag nickade. insåg att det häftiga drickandet hade fyllt en funktion. han tänkte inte vara utanför murarna. frågan var bara vad han tänkte göra när strafftiden närmade sig sitt slut.

någonstans lång bak i huvudet ilade en tanke på att jag måste varna anstalten han satt på. mannen framför mig ville aldrig komma ut igen.

“tre timmar” sa han. “vi har tre timmar på oss.”

insikten började gripa tag i mig. det började i magen. sedan svindeln. att stå inför något som är fullständigt drömlikt trots att man är klarvaken. utan minsta möjlighet att vakna upp.
“jag utgick från att du har bil” sa han. “annars får vi än mer bråttom. har du det?”

jag nickade. jag hade bil. vi reste oss samtidigt. vi gick ut genom dörren och solen slog oss i ansiktet som en strålkastare efter stunden i dunklet där inne. just då insåg jag plötsligt att vi inte hade betalat för whiskeyn han druckit. men ingen ropade efter oss.

kanske ville de bara att vi skulle försvinna.

jag hade bilen parkerad några kvarter därifrån. det var han som kom fram till den först. det var som att han visste var den stod.

jag tog ett djupt andetag. sedan öppnade jag dörren och satte mig vid förarsätet.

då hade han redan hunnit sätta sig brevid mig. spänt fast säkerhetsbältet. jag såg att hans ögon blänkte. precis som hans mun tidigare sprutat ut ord var det nu blicken som talade.

den var fylld av något jag tror bäst kan beskrivas som förväntan. eller kanske pendang till det. någon slags… förvissning.

som ett barn på julafton när tomten knackar på dörren.

Kapitel 10:

utskärgården är en tidsmaskin. man möter den idag på samma sätt som människor för hundratals eller tusentals år sedan möter den.

heta somrar som den här konserverar skärgården värmen som ett batteri som laddas. långt in på hösten kommer den finnas kvar. kulna oktoberdagar när kylan redan biter inne över land kommer kittlar av sommaren leva kvar där ute.

havet är nu prickat av snorgröna flarn av alger, blänkande vitt under solen. senare ska det djupna buteljgrönt under tilltagande vindar, få feta kokainvita gäss och explodera i kokande inferonen av skum när vågorna bryter in över de yttersta kobbarna.

växterna. blommorna. slokande renfana med feta kakor av svarta löss kring stjälkarna. torrprasslande kråkvicker. strandastrar som sturtskt tränger upp från salta strandängar. klibbiga alar och torrgula aspar.

feta huggormar som solar mot heta klipphällar, mot kvällen paddor som makligt klättrar fram över gula lavar. och hela tiden syrsornas gälla malande och nattviolens doft under stjärnorna.

har ni hört vågorna slå in i djupa skorr fyllda av stenskravel? det låter urtid. ordet finns inte. det mullrar eller bubblar eller kurrar. ett jäsande läte. som om havet skickade vatten rakt in i jordens kärna som en påminnelse om att det ända var här först.

första gången jag såg ristningen var jag tonåring. det var över tjugo år sedan. ravellisommaren. ett halvår efter det hände. men det visste förstås inte jag.

jag hade varit på språkresa i england och förstås blivit olyckligt kär och visste förstås inte hur jag skulle hantera det. hemma fanns ingen att vara med. ute i skärgården fanns i alla fall en båt.

sverige hade slagit bakfulla bulgarer med 4-0. det var fortfarande lika varmt. långudden på järflotta låg en bit bort och jag minns inte varför jag var där. men det var då jag upptäckte ristningen. eller om det nu var en inristning.

det finns massor av sådana där dokumenterade av riksantikvarieämbetet. förr gjorde man så. fiskare som ville markera plats. eller sökte tur. uttråkade lotsar som ville berätta att de bara varit där. beväringar som ville ha något att göra.

den fanns nästan nere i vattenbrynet. men gick bara att upptäcka om man var väldigt nära. och den gick bara att se från sjön. nästan hela dygnet låg den i skugga på sidan av en djup klippskreva.

det är bara när sommaren är som ljusast som solen når in dit. som en ficklampa som tänds för att lysa upp en annars skum och övergiven källare. men precis när solen är på väg ner kan den i juni och juli skicka några brandgula strålar in dit.

jag skrev ristningen och det måste det ju vara också. men linjerna går djupt. de är tunna och skarpa som frostsprickor eller de taggiga spår som inlandsisen lämnade efter sig när den drog sig norrut.

jag upptäckte den samma sommar som svenskarna jublade framför tv-apparaterna och rålambshovsparken. den där sommaren vi aldrig glömmer.

fyra bokstäver, eller vad man ska kalla dem. de liknar bokstäver men det är inte riktigt sådana. de är… mer organiska. som bokstäver kanske en gång såg ut innan den mänskliga civilisationen tuktade dem till de strama koder vi känner idag.

tecken äldre än bokstäver. men som man ändå omedelbart förstår. som man förstår annat i livet. som man instinktivt förstår kärleken och hatet. ensamheten. orgasmen. som fångas av tusentals år gamla sagor och sägner.

som man instinktivt anar vad människor är beredda att göra när de är riktigt desperata. när livet står på spel. när de är riktigt hungriga. vad svälten kan förvandla oss till.

tecknen som ser ut som någon slags bokstäver är versaler och jag brukar som ni vet sky dem, men nu är det som det är. jag antar att de ska se ut just så. att den eller de som ristade dem ville att de skulle bli just så. som frostsprickor i klippan.

är det ett ord? det är det förmodligen, men det betyder inget idag. det är inte ens säkert att jag tolkat ristningen rätt.

de fyra bokstäverna är HOIN och jag visste inte vad de betydde, men det står där än idag. det är jag säker på även om jag aldrig skulle komma på tanken att återvända dit.

det är ristat som en ristning egentligen inte ska kunna ristas, snarare som frostsprickor i den mörka klippan bara några decimeter ovanför vattnets yta. dit solen bara når några veckor om året. men det står där.

det står HOIN och jag visste inte vad det betydde men jag har ägnat tid åt att fundera på det. det är ett sällsynt ord, men det finns. HOIN finns. det går att hitta om man söker. HOIN är inte okänt, bara sällsynt. HOIN finns.

det var det sista han sa till mig att jag skulle leta efter ristningen och när jag sa att jag redan funnit den nickade han bara mot mig. sedan talade vi inte mer. han dog bara veckor senare. någon förklaring fick jag aldrig.

men det står i tecken äldre än bokstäver just HOIN och jag har hittat en del skrivet om den saken. det finns andra som sett och andra som har efterforskat.

det dröjde bara så länge innan jag hittade någon annan som kunde prata om det. eller prata. det är knappast rätt ord. man kan prata kring. runt. inte om. inte direkt så. där finns inget att prata om.

men det står HOIN och jag vet att det står det än idag. precis där. samma skreva. jag vet inte varför han gjorde det eller vilka fler som visste men det gjorde det i alla fall. de jävla dårarna.

precis samma skreva. det var bara ett drygt halvår efter jag upptäckte det. det så ut som det varit ristat i klippan i sekler. vattnet hade städat kring de djupa sprickorna. men jag vet att det var just därför. att det kom den natten.

att HOIN kom den natten.

Kapitel 11:

slutet av 1980-talet var en turbulent tid i omvärlden, men också i de organisationer som har att skydda sveriges säkerhet och oberoende i en orolig värld.

på grund av vissa händelser i mitten av decenniet som jag inte kan gå in på här hade ett tydligt behov av samordning och centralisering uppstått. det gällde inte minst den så kallade särskilda verksamheten som genom åren ofta bytt namn men i stort behållit mycket av sin särart.

formellt kallades verksamheten vid denna tid ssi och låg organisatoriskt under sektion fem i försvarsstabens operationsledning, tillsammans med bland annat attacheavdelningen och försvarsstabens säkerhetstjänst.

i praktiken var verksamheten dock självständig och lydde direkt under öb. och i samma praktik ställde inte alltid försvarsledningen onödiga frågor kring verksamheten och de olika grenar som organisationen i verkligheten bestod av hade mycket stort handlingsutrymme.

ssi:s vid den tiden hemlige chef, en överste, dog för några år sedan och jag fick tyvärr inte möjlighet att prata med honom. mycket av researchen i detta avsnitt har jag andra att tacka för.

kanske framför allt en idag pensionerad reporter på ett av public service-företagen som under början av 2000-talet la ner mycket arbete på att reda ut de turer jag här berättar om.

i vilket fall som helst kom den särskilda verksamheten framåt slutet av 1990-talet att inordnas i försvarsmakten så att säga mer konventionella verksamhet och mycket av tidigare strukturer skars ner och lades i malpåse.

men runt år 1991 styrde fortfarande de äldre, mer informella strukturerna. det gör att mycket av informationen från den tiden är diffus. mkt lite finns nedskrivet och något offentligt material finns givetvis inte alls.

de få journalister som intresserat sig för ämnet har varit utlämnade åt muntliga källor, ofta av andrahandskaraktär.

i vilket fall som helst kan följande historia med rätt stor säkerhet rekonstrueras. under sovjetunionens sista år blev det svenska agentnätet i baltikum möjlighet att bli betydligt mer aktivt.

sverige hade allt sedan andra världskriget haft mycket goda möjligheter att arbeta mot just baltikum med tanke på närheten, de många exilbalterna i sverige och de täta kontakterna i form av handel och turism.

från en tämligen passiv informationsinhämtning övergick man till betydligt offensivare taktik. syftet var givetvis att maximalt utnyttja de hål som det vittrande sovjetsystemet erbjöd. saker hade börjat bli till salu.

den misslyckade kuppen i augusti 1991 påskyndade utvecklingen och från och med den hösten kan baltikum närmast liknas som en godisbutik för utländska tjänster. tjänstemän och officerare som inte får lön och inte ens vet om någon längre för befälet är lätta att påverka.

via en serie täckföretag och affärsprojekt kunde extremt mycket information, materiel och annat källmaterial hamna i svenska händer. material som sedan skickades vidare till andra västtjänster.

bortsett från alla vittnesmål, microfilmer, arkivhandlingar, ritningar och annan data som strömmade över östersjön fanns också mer konkreta och skrymmande ting – all form av civil eller militär teknologi som kunde intressera tjänsterna.

den journalist jag nämnde ovan lyckades under en serie researchresor till estland och lettland runt år 2000 rekonstruera flera sådana transporter. en av de mest omfattande – och mest hemlighetsfulla – handlade om en operation som genomfördes på hösten 1992.

då förflyttades material med mycket hög prioritet från ett militärt forskningsinstitut i västra ryssland till sverige via en serie komplicerade manövrar som omfattade flera olika speditörer. transporten krävde stora resurser i form av bestickningar.

vilket material det var frågan om är ännu osäkert, men det rörde sig om något som rymdes i en mindre lastbil. den reporter jag nämnde var länge övertygad om att det rörde sig om någon form av nukleärt material, men jag är själv osäker.

transporten var omgärdad med sådant skydd att den inte ens nådde stockholm. redan i sandhamnsinloppet förflyttades materialet från den bil- och passagerarfärja den ankommit svenskt vatten med till ett annat fartyg.

därefter är dess öden mer osäkra, men jag har anledning att tro att målet för transporten var stockholms södra skärgård, skyddade och hemliga lokaler som försvaret just återaktiverat med anledning av att marinbrigad södertörn sattes upp.

liknande transporter genomförde två gånger senare. samma täckorganisationer inblandade, samma organisation för mottagande, samma kvalificerat hemligstämplade kontakter med vissa myndigheter i estland.

och samma färja användes de båda övriga gångerna. dels i juni 1993. dels i september 1994. den senare transporten kom av naturliga skäl att bli den sista.

färjan som användes hette nämligen ms estonia och den sista leveransen skulle inte fullföljas. den vilar än idag på nästan hundra meters djup, skyddad av hård speciallagstiftning implementerad av såväl sverige och estland.

Kapitel 12:

linnea j är docent vid ett av våra största universitet. hennes forskning har under lång tid varit inriktad på att bättre förstå under vilka förhållande den kunskap vi har om äldre svensk folktro egentligen kommit till.

hennes avhandling “svenska hjältar – en studie maskulinitetsideal och nationalism inom svensk folklivsforskning 1880-1914” är väl värd att läsa.

ifjol beviljades hon medel från vetenskapsrådet för ett femårigt forskningsprogram om den svenska etnologins födelse som akademisk disciplin. i korthet har linnea studerat hur forskningsintresset för äldre tiders svensk folkhistoria uppstod under 1800-talet och hur tidigare konservativa och rent chauvinistiska ideal gradvist vann akademisk legitimitet och kom att bilda utgångspunkt för hur vi än ser på tidigare svenskars föreställningar kring sin omvärld.

linnea och jag hade mejlväxlat ett slag innan jag fick möjlighet att göra en intervju. jag tyckte helt enkelt inte det skrivna formatet var tillräckligt för att fullt ut förstå hennes tankar. vi träffades första gången i den universitetsstad hon är verksam i hösten 2016.

jag hade inte varit helt ärlig mot henne utan låtsade att jag höll på med en artikel till en populärvetenskaplig historietidning. eftersom det går att hitta rätt mycket skrivet av mig om man googlar hade hon naturligtvis ingen anledning att tvivla på det.

jag kan skriva detta öppet nu eftersom vi har haft ytterligare kontakt och hon numera förstår vad mitt arbete går ut på. dock har jag ändrat vissa detaljer i hennes person för att inte göra henne alltför lättidentifierad, bland annat titlar på hennes forskningsartiklar.

ni som är bekanta med svensk humaniora har givetvis inga problem att identifiera henne, men jag ber er att inte basunera ut hennes verkliga namn och tjänst här på twitter. det är ett önskemål både från mig och henne själv.

i alla fall. om linneas forskning ska sammanfattas mycket kort så har hon visat hur mycket av originalkällorna till det vi vet om vad människor i sverige för trodde på när det gällde naturens makter och makterna bortom naturen har en extrem bias.

materialet samlades in under en begränsad tid, med en begränsad metod och av ett begränsat antal aktörer. och framför allt ett mycket begränsat syfte: att ge sverige det förflutna man då (vi talar 1800-talet) önskade att sverige verkligen hade.

ska vi sammanfatta det innebär det krig före fred. äventyr före vardag. män före kvinnor. asagudar före trädandar. vikingar hellre än bönder. stridslycka hellre än fruktbarhet.

det vill säga att under den svenska folklivsforskningens pionjärår på 1800-talet åkte mer eller mindre göticistiskt sinnade män (alltid män) omkring i bygderna och valde ut vilka historier, sånger, sägner och minnen de ville lyssna på. dessa skrevs ner. andra struntade man i.

linnea och jag drack kaffe på ett typiskt studentkafé en regnig dag i september. runtom surrade 20 år yngre studenter om duggor och sittningar.

“allt det där finns fortfarande i skolböckerna” sa linnea. “barnen lär sig mer om vad aristrokratisk elit gjorde för krigslyckan än hur majoriteten praktiserade sina seder för att kunna överleva av jorden”

“vi har förstås alltid vetat hur mycket kunskap om det förflutna som gått förlorad. det jag har gjort är att jag försökt analysera den logik som präglade den praktik som ursprungligen samlade ihop allt detta material”

“det är samma logik som går igen än idag, i allt från skolböcker till släktforskning. vi lär oss gärna om arvskiften och soldatnamn. om emigration. alla vill ha sin egen karl-oskar i släkten. men om livets baksidor… är vi inte så intresserade.”

linnea rörde långsamt i kaffekoppen. “allt det onda som fanns mycket närmare förr. svälten. smutsen. våldet. och det som var än jävligare. barnmisshandeln. hur man lät de riktigt sjuka bara dö. incesten. allt det som ligger bara några generationer tillbaka men som vi inte minns.”

“vad vi människor kan göra när vi är riktigt hungriga” mumlade jag. linnea tittade oförstående på mig. jag viftade bort det genom att ursäkta mig och bad henne fortsätta.

“vi vill gärna minnas det pittoreska. det sakliga. det som liknar våra egna horoskop i söndagsbilagorna” sa linnea. “men inte hur det egentligen gestaltade sig. hur det onda ögat fanns på riktigt och kunde få folk brännmärkta. att man långt in i modern tid skydde vissa människor”

“hur många människor svalt ihjäl för att de var utanför det sociala sammahanget? hur många frös ihjäl? hur många dog ensamma i sjuksäng för att tidens vidskepelse tabubelagt deras själva existens?”

“det som gör att jag ändå tycker att mitt jobb är meningsfullt” fortsatte hon. “det är att det ändå går att ana någonstans bakom allt. bakom myter om odalmän och karl-oskar och starka svear. bakom all punschighet. där finns det vanliga livet. det går att se fortfarande.”

allt det här var allmänt. jag kände till det. intressant, men inte det jag var ute efter. det jag ville prata om var en fotnot i en av hennes texter. men jag tyckte inte att jag så direkt kunde efterfråga den. det kändes bättre att prata sig fram till den.

jag frågade om hennes studier kring olika naturväsen och hur de i efterhand rationaliserats av en särskild diskurs vars värderingar präglats snarare av forskarens samtid än det förflutna hen studerade.

hon nickade och sa att så var det. vi rationaliserade. gjorde den besjälade naturen till något som var praktiskt och funktionellt. näcken fanns för att folk inte skulle drunkna. skogsrået för att förklara varför man gick vilse.

men så funderade inte tidigare generationers människor. näcken fanns för att näcken fanns. världen präglades inte av våra ideal. omvärlden och människan var ett och behövde inte förklaras. den behövde bara berättas.

till slut var jag i alla fall tvungen att komma till sak. berättade om det jag hittat i vissa arkiv om hur svälten vissa vintrar varit särskilt svår i utskärgårdarna. när fisken inte gick till. när det varit missväxt inne över land. då inte ens säl eller fågel fanns att få.

skärgården var ett gränsland. där levde de som inte riktigt hörde till. de nyanlända. de som förvisats. de som inte fyllde kraven. när maten tog slut på fastlandet drabbades skärgårdsbefolkningen värst. för även där var man beroende av skördarna.

linnea nickade. så var det. det fanns förstås historier. dels långt tillbaka. vid pestepidemier fanns vissa ritualer. det var förfärliga. det talade som att begrava människor levande. barn. oftast barn. begrava dem levande för att blidka sjukdomen. för att andra skulle överleva.

“det finns…” sa jag utan att riktigt veta hur jag skulle lägga orden. “man kan jämföra med vissa urinvånare i nordamerika. du vet säkert… en ande som kallades wendigo. ett väsen associerat med just köld och hungersnöd…”

linnea nickade. jag visste fortfarande inte exakt vad det var jag ville få ut men fortsatte ändå. “du nämner det i en fotnot” sa jag. “en slags kraft… ett väsen… något som dyker upp under just nödår… att det liksom var något man trodde på. på riktigt.”

nu smålog hon. som åt en student som ställd en lite korkad fråga. “du tänker på det jag skrev om sägner från fiskeläget på huvudskär?” sa hon. “visst. det finns en del om det. du förstår vad det handlar om va?”

jag nickade försiktigt. “jag antar det” sa jag. “när folk svalt… det finns en del arkeologiska fynd som tyder på att kannibalism förekommit. inte som rit utan som något som praktiserades av överlevnadsskäl”

“ja. det praktiserades och kommer säkert praktiserats igen” sa hon. “det förekom i leningrad under andra världskriget. det finns fler fall från 1900-talet. från vår egen tid. när det gäller överlevnad är de flesta människor beredda att bryta alla tabun.”

linnea drack det sista av sitt kaffe. utanför hade torget försvunnit bakom regnet som piskade mot fönsterrutorna.

“jag nämnde det där i en fotnot som ett exempel” sa hon. “på hur vissa sagor liksom inte vill leta sig in i vår tid. vi vill inte tänka på att människor precis som vi själva bara några generationer bort… ägnade sig åt sådant.”

så skrattade hon lite. “när de där vikingakåta gubbarna åkte runt i byarna för 150 år sedan ville de höra om gamla hjältar. inte om vanligt folk som svalt och gjorde allt för att överleva. därför är den delen av vår historia nästan bortglömd. bara spillror finns kvar.”

“det var en sådan spillra” sa jag men hon avbröt mig. “jag vet vad du syftar på” sa hon. “ett feminint andeväsen förknippad med vinter och köld. någon som enligt gamla sagor skulle ‘komma skridande över isen’ eller liknande”

“när detta väsen kom till människorna på öarna ledde det till förfärliga ting. det var väl så man förklarade det. att vissa människor gjorde allt för att överleva. det var detta väsens fel.”

“det var hennes fel” mumlade jag.

“ja.” linnea nickade. “det var hennes fel. houn som hon kallades på huvudskär. houin är en annan variant. eller huin. en vit kvinna som sägs komma över isen riktigt kalla vintrar och som ingen som ser havet kan värja sig ifrån.”

“och när hon passerat…” jag svalde. “då hade människorna gjort det värsta man kan tänka sig. allt för att överleva. hon gav dem en chans att leva vidare… det var bara att de behövde göra saker ingen människa vill göra… eller ska behöva göra…”

“ja. så gott det går att rekonstruera.” linnea tittade på klockan. “så trodde man förr. in till början av 1800-talet kanske. som längst. numera är sådant där bara föremål för smala forskare som jag. och knappt det.”

det var uppenbart att hon behövde gå. jag hade redan tagit alldeles för mycket av hennes tid. det fanns säkert tentor att rätta. ansökningar att skriva.

en sista fråga innan vi skiljdes åt. jag försökte formulera den som om den var något i förbifarten. om hon hittat något om någon kult kring… hon. någon slags praktik. hur gjorde folk?

hon rynkade ögonbrynen. tänkte efter.

“det var något om ristningar” sa hon till slut. “och om eldar. någon form av ritual kring eldar.”

så sträckte hon fram handen. vi sa hej då. hon försvann ut i regnet. kvar där inne stod jag.

ristningar. och eldar. jag tänkte på det jag läst att den överlevande soldaten från järflotta sagt i de utskrivna förhör jag läst. johan som han hette. vad hade han sagt egentligen?

var det inte något om eldar?

Signaturmelodi

Ni har hört andra delen av HOIN, skriven av Andreas Ericson, och uppläst av Ludvig Josephson, i den följetong som utgör Creepypoddens 100:ade avsnitt. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken, och programledare är jag, Jack Werner. Tredje delen av HOIN kommer ut nästa måndag. Och ända från i juli 2015 fram till idag: Tack för att ni har lyssnat,