Avsnitt 100, del 5: HOIN

Det börjar dra ihop sig. Andreas har med hjälp av den försvunne värnpliktige soldaten Johans syster Karin fått information som han använder för att pressa den döende före detta militären Göran att berätta vad han vet om en övervakningskamerafilm, där historiens själva mörka centralgestalt fångats. Är det den blinda, mördande hungern själv? Tillsammans med den dubbelmordsdömda journalisten från Nynäshamn tar han sig allt närmare det, vad det än är. Men först vill han berätta vad en annan gammal värnpliktig soldat hade att säga om en natt, då han en natt stod post ute i händelsernas centrum: på långudden på järflotta.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner. I den femte och sista delen av vår jubileumsföljetong för att fira att vi fyller 100 avsnitt hör ni Ludvig Josephson läsa slutet av Andreas Ericsons berättelse HOIN.

Kapitel 24:

i det som skulle bli det nästa sista året av kung birgers tid skrev abbedissan kunigunda i vårfruberga klosters diarum också något som skulle kunna tolkas som frågor till gud.

inte så att hon verkligen medvetet gjorde det. det hade varit hädelse att ens andas tveksamhet inför guds plan. men hennes ord är sorgsna och andas en slags övergivenhet över hur allt blivit.

hon berättar hur gårdar och hela byar ligger öde. hur barn utan föräldrar strök runt bygderna på jakt efter något eller någon som kunde ge dem chansen att överleva. hur vallarna växte igen och hur hus där människorna bott sedan heden tid multnade, övergivna av allt levande.

för landet och för folket hade det varit hårda år. det var som helvetets portar öppnats på glänt för att sprida lite av dess plågor över människorna. vårarna hade regnat bort, somrarna bjudit torka och höstarna för tidig kyla och frost. vintrarna blev därefter.

fä gick först. sedan människorna. det fanns snart inte en gård i sörmlänningarnas bygder som var sparad. till tälje, nyköping och strängnäs sökte sig flockar av tiggande.

denna svält och dessa år av nöd skulle finnas kvar i människornas minne i sekler. det är den svälten som fadern sätter ut hans och greta på skogen för. det är den nöden som gör att rödluvan än idag får se sin mormor förvandlat till hungrig varg.

minnen blev till berättelser, som blev till legender och myter. snart återstod bara sagorna vi berättar för våra barn. för i dem finns de äldsta bevarat. det innersta och det innerligaste. det vi vet att vi aldrig får glömma.

kunskapen om vad som sker med en människa när hon är riktigt, riktigt hungrig.

abbedissan var ingen ung kvinna när hon skrev. hon insåg att också hennes tid var nära. kanske var det därför hon trots allt valde att låta lite av det som egentligen inte skulle skrivas ner bevaras ända till vår tid.

berättelser. mörka rykten. om vad som skedde när svältåren drabbade kusten och skären. öarna där de yttersta människorna bodde. de som var halvvägs mellan gud och det andra, det som bidade utanför. de som aldrig hörde kyrkklockornas klang.

hon nämner ristningar i berg. eldar som brann i natten. svält som gjort människorna oigenkänneliga. till bleka gastar med gapande ögonhålor och skinn som flagnade som huggormsbukar.

hur de drack ur havet. drack sitt eget piss. åt as och avträde. hur de vände sig bort från inte bara kung och lag utan också skriften och gud.

hur de för att leva lite till i sina ynkeliga jordeliv valde att vända sig bort från det eviga livet hos gud. hur de sökte andra makter. allt för lite föda, för att bara få slippa hungern när den var som svårast.

moder kunigunda visste vad hunger kunde betyda. hon visste vilka röster som kunde viska när nöden var som störst. kanske var det därför hon ändå såg människorna med nåd. hon bad för deras själar. hon bad för att inte gud skulle stänga sitt rikes portar för dem.

mellan raderna förstår man att hon visste att hon bad förgäves. den som är tillräckligt hungrig gör saker som för alltid stänger dem ute från gud.

allt hade jag berättat med låg röst efter det att motorn stannat. med gemensamma krafter paddlade och stakade vi oss in mot land. augustikvällen var kvav och de väldiga remsorna av blixtar som hotade slita upp den mörka himlen hade inte gett någon lindring.

han nickade åt det mesta. han hade anat. hur långt det gått tillbaka. liknande ord hade han själv nåtts av i sin barndom. när papporna och mammorna försvann ut i natten och lämnade barnen själva i sina sängar. nätterna man inte tittade åt något fönster.

vi hade bara upplevt några timmar tillsammans sedan vi möttes utanför den där mcdonaldsrestaurangen. men det var som om år och liv hade passerat. nu var vi sammanlänkade.

jag frågade om tiden. om det slutat den gången när greger berse valde att vända sig från sitt arv. när han till och med insåg sitt ansvar. när började det åter sippra in?

han visste inte exakt. men de han själv hade torterat ihjäl hade varit de som väckt det igen. som återkallat. i vilket anfall av galenskap eller högmod visste han inte. men de hade gjort det. de hade kallat henne.

han hade tillhört en av dem som stred vid svir. som den där heta natten på hangö svor det brödraskap som skulle betyda så mycket för det sverige som kom efter. de hemliga männen. de som lovat varandra att sverige aldrig skulle falla.

aldrig vika sig. de hade de sagt till varandra när de tog fångar i fjärrkarelen. innan de fortsatte till junkerschule i bad tölz. när de tog fångar och gjorde som karolinerna en gång gjort.

de satte ett snöre runt deras skallar. så satte de en pinne bakpå. en kraftig och lång så man fick hävstång. och så vred de runt.

de vred till ögonen ploppade och skallen spräcktes och kvar innanför det hårt spända snöret bara var ett geggigt mos.

precis som karolinerna hade gjort. samma fiende. samma strid.

om det pratade de inte sedan. inte heller om bad tölz. världen hade skiftat färg. men deras tjänster behövdes fortfarande. nu mer än någonsin.

länge verkade de i ljuset. det finns klipp för den som letar på kb. men deras sinnen blev mer misstänksamma, mer förvridna. någon gång på 1960-talet då världen åter skiftade fjädrar försvann de undan omvärldens blickar.

hoddmimers lund. platsen där de två sista människorna gömmer sig under ragnarök och den sista striden. när allfadern faller och tor får sitt banesår. när jättarna drar in och människornas värld krossas i eld och aska. alla utom två, de sista som blev de första. i en ny värld.

precis så tänkte de. när skymningen föll. när mörkret kom från öster istället för gryningen. då skulle de finnas kvar. bevarade i hoddmimers lund. ett sverige som aldrig skulle kunna erövras. ett sverige som aldrig skulle falla.

de befolkade staber och myndighetskorridorer in på 70-talet. deras grepp ute i dimman bestod längre än så. de vakade. de var alltid redo att värna landet mot fienden. ännu nästan ett halvsekel efter bad tölz fanns de kvar.

den gången förde de hem något från öst som var värre än något de tidigare hade gjort. värre än alla lögner och allt styrning ute i mörkret. de förde hem något inte ens de klarade av att bemästra.

jag visste ju att han visste. han visste att jag visste. en del. det som viskats fram. det som dyker upp som överskottsinformation. bakgrundssamtal. skvaller. fylleprat. allt det som aldrig kan publiceras och aldrig kan sammanfattas. det som bara… finns.

det var när de förde hit det som fördämningarna brast. och det som en gång sjunkit i djupet åter närmade sig ytan och världen ovan den.

det som aldrig borde ha väckts.

strax efter klockan 22 den 10 augusti 2017 fick vi landkänning. båtens köl släpade mjukt i sandbotten under oss.

en vindpinad sandstrand där träet som flutit i land färgats vitt i blåsten. bakom den en mur av taniga tallar.

och bortom dem bara mörkret.

men när vi nådde så långt hade redan stormen fått världen att åter byta skepnad.

just när sommaren övergår i höst går det så snabbt. det handlar om ögonblick. havet djupnar, bli blåare. tappar sina patina av silver. sedan en kort tid buteljgrönt medan vågdalarna gjupnar. sedan gråheten. och gässen som snart bildar breda band.

asplöven är gula och liknar gammalt papper. rönnarnas bruna. men det är björkarnas som först rivs av av vinden.

mellan en själv och horisonten får det kanske plats tre eller fyra vågor. sedan två. till slut är hela haven en lutande platta som kastar sig mot klipporna och grynnorna. vikarna kokande infernon av kokainvitt skum.

när jag var barn var det ett par på en segelbåt. de hade trygg hamn men tyckte det slog. de skulle bara lägga om. backa ut i viken lite. in på en annan plats.

de var långt från där vågorna bröt. men baksuget tvingade dem utåt. de hade en segelbåt med liten snurra. de hade inte en chans.

minuten efter var de ute i virvlarna, ytterligare några minuter senare var segelbåten pinnved. jag minns fortfarande pappas bleka ansikte när han berättade på morgonen.

hela ön visste. någon i en av stugorna i norrhåle hade gått ut för att pissa. då var inte mycket kvar av båten. de gick ut med lotsbåten. peter som var bergsprängare och stark som en oxe var med. han lyckades få upp karln i sista sekunden.

det var ren tur. lotsbåten hade tjugo gånger så stark motor men kunde inte heller ligga just i brottet. men peter såg honom och la sig raklång på durken. med en hand ryckte han honom rakt upp. som kanske karelin och någon till hade orkat.
vet ni vad jag var rädd för när pappa berättade? henne. hennes kropp. hon som inte klarade det. liket. att den uppsvällt och blekt skulle flyta upp där vi badade. jag visste ju att hon fanns där ute någonstans.

att hon fanns där ute någonstans.

redan samma dag fick de upp henne uppe vid sikhäl. jag minns hur lättad jag var.

det här berättade jag inte. vi hade vadat i land. havet var fortfarande ljummet. vi slet upp båten så långt vi kunde. vinden kom från syd. höll på att slå om till sydost.

han berättade om ett vykort han fått. från samma man som jag pratat med tidigare samma sommar. johan. han som överlevde. om han nu gjorde det.

fan vet vad som blev kvar.

han bad mig tända mobiltelefonens lampa. vi hade sökt oss in från stranden. nyponsnåren hade rivit våra byxor. tallarna böjde sig skrikande under vindens kraft. vi fick gå långt in för att kunna prata med varandra. så högt mullrade vågorna in mot stranden.

han visade mig vykortet. handstilen måste ha varit påverkad av de där påsarna från tallink silja. när han gick över i gränslandet mellan det var som en gång var han och det han sedan blev. gnetiga bokstäver. en tvättstugelapp. fanns med långt mer än irritation bakom. något annat.

jag stirrade på texten. jag minns vad jag associerade till. för det påminde verkligen om det.

HOuN var där även om NI INTE SKA veta det!
först bran det och SEDaN kom de VITA!

ni SOM INNTE sett HOUIN
utan ÖGON kommer ALDRIG längre vETA!!!

JAGHUIN hon hon HON ska DÖDaR inte HON !

DET VAR iNGEN NaTT DET VAR LIVET!!!

“det var ingen natt det var livet.”

vinden ökade från det redan absurda. det måsta ha blåst tjugofem i byarna nu. trettio. den vrålade. det är det sjuka. man tror att en sådan vind ska tröttna. sluta. hämta andan. men den bara fortsätter.

vykortet hade skickats till anstalten han satt på. varför det gick igenom vet jag inte. någon trodde väl att det inte kunde skada.

vinden bara fortsätter. tar i. ökar än mer. det är då man inser sitt misstag. att man lagt ett mänskligt raster över det omänskliga. att man tänkt saker som “tröttna” om något som inte kan tröttna.

han ville att jag skulle ha vykortet med den förvirrade texten. jag fick pressa ner den under jackan för att vinden inte skulle slita tag i det.

i det samma kom regnet.

vi gick inte längre. vi kröp. vinden fick träden runt oss att knarra i falsett. grenarna slog vilt. allt löst slets loss och skickades som vassa projektiler mellan stammarna. vi fick pressa ihop våra huvuden som ett ömsint par för att kunna kommunicera.

regnet föll vertikalt. nittio grader. geometriskt. jag frågade om tiden igen. hur stämde det? redan 86 hade det ju börjat. det de tog från öst kom ju senare?

det kunde han inte förklara. mer än att tidens regler inte riktigt gällde. hon… HOIN kunde trotsa dem. när hon kallades kom hon. tidsdimensionen var vagare. mindre nödvändig att följa. hon… HOIN fanns för eoner. inte för år. 86 eller 91 spelade ingen roll. det var försumbart

en gång hade hon kanske räddat sverige. .. ho HOIN… kanske hade gjort det. innan stäket. sommaren 1719. sedan… hon hade mättats. det hade funnits någon hela tiden som… löst det.

jag hade ju själv sett källare till fitnäs säteri där en av dem… löst det. han hade haft företrädare. jag hade läst om den unga kvinna som hängdes på tingsplatsen 1822. när de andra skrattade åt hennes sprattlande ben.

eller pojkarna som sökte sig till junkerschule. och vad de sedan gjorde.

det hade alltid funnits de som var beredda att göda henne.

“de där du… som du mördade?” frågade jag. jag hade velat viska men var tvungen att skrika. “de var det offer hon krävde? eftersom de hade kallat henne så..?”

han nickade. det tror jag än idag att han gjorde. jag har bara mitt eget minne från den stunden.

att fråga honom i efterhand gick ju inte.

nu slog vågorna in över skogsbrynet. regnet blev osannolikt. det gick inte längre att stå upprätt. dånet från havet överröstade allt annat.

men han reste sig ändå. drog mig bryskt med. som sårade soldater drog han mig vidare. forrest och bubba när skogen exploderar bakom dem. vi skulle vidare.

till slut nådde vi platsen.

vindens tjut avtog. det fanns en… värme. eller något annat. en avsaknad av kyla.
det finns ett skydd för varje storm. någonstans att skyla sig. en gång kallades det hoddmimers lund. platsen där de två sista människorna flydde. de två sista som skulle bli de första.

marken var kal. som om ingen kunde växa. riset och slyn hade liksom valt att inte komma längre. lämna en plats tom. jorden var grå som aska. de närmaste träden liksom lutade sig bort för att blotta himlen ovanför oss.

och i mitten en kal sten. en blankslipad klippa som rest sig ur berget. inga lavar, ingen mossa. bara en iskall häll som blänkte i natten.

han visade mig fram. jag följde efter. mina steg saknade vilja. det var som om jag saknade inte bara vilja utan allt det som annars definierar en. jag var reducerad till en uråldrig fysik. en rullande sten. en häll som äts av lavar. en sandbotten som veckas av vågorna.

vi knäböjde vid hällen. hans hand ledde min. mina fingrar letade sig fram genom ristningarna. jag såg dem inte. jag läste dem med mina fingrar. stenen var så kall under mig. men jag läste.

och då förstod jag slutligen.

förstod vad han var tvungen att göra.

förstod vad jag var tvungen att göra.

moder kunigunda i vårfruberga kloster hade vetat det hela tiden.

det finns saker som människor gör när de är riktigt hungriga som för evigt stänger vägen till guds rike.

det finns val vi alla kan göra som för evigt stänger vägen till guds rike.

allt livet handlar om är att förstå vilka val det handlar om.

och när man väl förstått att man står inför valet – vilken väg som är den rätta.

nu hade vår stund kommit.

Kapitel 25:

som många män i min ålder och ställning står jag inför en narrativ paradox. vi förväntas skapa vår egen historia, den vanliga, moderna, rationella. vi har lärt oss språket men står utan berättelse.

vi växte upp i slutet av kalla kriget då dödsstjärnan fortfarande väntade på att sprängas. bara man var tillräckligt snabb, litade på kraften och hade rätt vänner.

men någon hade slängt maktens ring i lågorna långt före oss. narrativen tog slut. kvar stod vi med ett språkbruk. det kunde handla om en examen, en förförelse, ett språng ut i det okända. men verkligheten lät sig inte längre fångas.

då anpassade vi språket. men vi bytte det inte. vi lärde oss andra termer, men vi ändrade inte tankesystem. vi försökte rädda oss till en kompromiss som inte längre var möjlig.

det hade jag anat. och när karl sverker andersson, född 1955 i torö församling, strängnäs stift, natten till den 12 augusti 2017 bad mig pressa fingrarna ner i ristningarna som berättade hela sanningen om HOIN förstod jag också vad det innebar.

nu hade natten hunnit bli totalsvart. blixtarna som skickade piskor av vitt ljus mellan stammarna gjorde mörkret efteråt än svårare att genomtränga. ögonen ömsom vitbländade, ömsom förlorade i dunklet.

han ledde mig åter mot stranden. att jag fortfarande inte behövde släpas måste berott på någon uråldrig instinkt av reservkraft vi behåller till det sista av stunder. en slags energi som enbart triggas av det yttersta hotet.

när vi åter hade sand under oss pressade han mig plötsligt ner mot marken. jag slant på en våt gren och föll ner i en liten kaka runda stenar som samlats i en grop. järnsmak i munnen och värme kring hakan.

jag kunde inte tänka längre. svalde det pulserande blodet för att få ett konkret variabel att fixera vid. tuggade läpparnas kött. han väste åt mig att hålla käften. först då insåg jag att jag skrek.

ytterligare vita explosioner ovanför oss. vi hade nått now do lung bridge. den sista anhalten på resan. snart skulle vi nå colonel kurtz. snart var vi i det innersta. färden var snart över.

WILLARD
“Who’s the commanding officer here?”

GUNNER
“Ain’t you?”

han viskade instruktioner. hans mun var tätt intill mig. kände hur hans käkar jobbade när han spottade fram orden. det var som jag samtidigt smakade hans saliv. den ruttnade för varje ord. hans beniga fingrar klöste mitt bröst för varje ord.

vi skulle ut dit. så mycket förstod jag. dit allting hade börjat. eller i alla fall börjat för den här gången. det var där det måste avslutas.

båten vi stulit slog hårt mot stranden. höll på att välta för varje brytning. men han fick den rätt. ut den i vattnet. igång motorn. varifrån han fick krafter kunde jag inte förstå. men det var som om hans armar blivit länge, grövre. bålen krymp. snörpts samman.

en fyrbent insekt vars lemmar vigt slingrade sig runt aluminiumskrovet. ansiktet dold i skugga. med en av de spindellika armarna fångade han in mig och slänge mig över relingen. sekunden efter hade han fått fart på motorn.

vi gick rakt mot sjön. rakt mot bränningarna. det borde inte gått. ena stunden hade båten kastats fem meter upp och balanserade på vitt skum, i nästa rasade vid ner i nästa vågdal. men han fick oss framåt.

hela den mjukt rundade kustlinjen längst öns södra sida var ett kokande infermo av vita explosioner av skum. men vi kom igenom det. propellern bakom oss stod i luften och röt gällt, sekunden efter plöjde den ner i skummer och kastade oss framåt.

vid ristningarna hade jag förstått det han hade försökt säga. “you don’t talk to the colonel, you listen to him.” nu skulle cirkeln slutas. det var han som var tvungen att göra det. men han behövde min hjälp.

plåtskrovet slog mot en undervattensklippa som nästan bröt det i två delar. smällen ilade som en smärtblixt längs ryggen. under några panikfyllda ögonblick trodde jag att jag för alltid förlorad förmågan att gå.

sekunderna efter var jag ändå uppe på fötter. i vattenbrynet. baksugen bände mina ben bakåt som de varit av staniol. men han höll mig fast. drog mig i säkerhet.

ytterligare en blixt. nu såg jag åter hans ansikte. det hade förändrats. åldrats. skärpts. blivit uråldrigt. sammansatt av många. generationer av män. hyn hade mörkad och tjocknat. den glesa skäggväxten som grova lavar.

“nu” mumlade han. “nu gäller det. det är det här vi väntat på. vi alla som kämpat. alla nätter… alla offer… allt vi var tvungna att göra de där nätterna…”

han lyfte sina händer framför sig. de var som murkna bryggplankor, skummande av blod. “de här… vi rodde galärerna… vi förde yxan… vi fanns alltid i skuggan…”

den enkla skjortan han burit under hela dagen var dränkt av vatten. under pumpade organ och muskler. jag anade hundra och åter hundra sår. från pikar och musköter, sten och berg, nävar och sparkar. ruttnande ärr där sjövattnet ilade.

“herrar och ledda…” han drog efter andan. det var som hans lungor tömde luften omkring oss på syre. “husbönder och trälar… som det alltid varit… alltid blivit… alltid skall bli…”

sedan skedde en plötslig förändring. det var som han krympte framför mig. illusionen om uråldrighet försvann. jag hade plötsligt ett gammal och ordinärt ansikte framför mig… han flämtande när han fortsatte prata…

“du förstår? jag är de oäktas oäkta söner. genom generationer. men precis som berse förde sitt vidare har vi fört vidare vårt. intill denna tid. mellan oss stod alltid HOUIN. den vi båda kunde kalla. hon som närdes av vår kamp.”

“hur många fäder tror du inte förstod vad som hände deras barn i den där källaren? hur många barn har inte sett sina föräldrar torterats och skändats? sett sin mors ben desperat sparka i luften och pisset rinna nerför låren när snaran drogs åt? hört hur de andra skrattade?”

“vi slöt fred. inte försoning. men fred. för att ingen kunde vinna. bara HOIN. hon som närdes av vår kamp. hon växte sig fetare. var det inte den ena var det den andra som bjöd. det finns många sorters hunger. både hunger efter mat och efter makt får människorna att förvandlas.”

“det skulle vara evigt. för att inte göda HOIUN. ingen skulle längre kalla. hon skulle glömmas i djupet. förtvina långt där nere i mörkret. för ingen kunde vinna. men de svek. i hemlighet försökte de igen. de trodde att vi inte längre vaktade.”

“men nu…” han skakade på huvudet. nu var det som att han krympte. skallen började framträda under en blankslitet skinn. “nu ska det vara slut… vi ska mötas här… för det får inte ske mer nu…”

“den gången…” djupa suckar. åskan dånade ovanför oss. träd föll skriande under vindens kraft. ” de öppnade för helvetet… du kanske bara var barn då… men hat. splittring. våld. mord. hotande kaos. sverige föll nästan samman innan vi hann mobilisera igen…”

“de fick unga pojkar att sparkas ihjäl i nätter som skulle vara fyllda av glädje… fartyg gick från kaj som hälften vrak och drog med sig fäder och mödrar i djupet, döttrar och söner… människorna förlorade tron… på sig själva, på det vi byggt tillsammans…”

utan att jag kunde förstå hur det hade gått till hade vi kommit bort från vattnet igen. uppåt. klippor, tallar, lavar. vass ljung under knäna. vindpinande rönnar som slets sönder i vinden. långsamt nådde vi norruddens krön.

där väntade hon.

hade hon bott i bergshamra eller farsta? aspudden eller sickla? och hur många år hade det varit?

hon verkade inte förvånad att se någon av oss. men nu såg jag henne med nya ögon. i de vita blixtarna var det som om tiden gick igenom också henne. jag såg en dotter till generationer av härskare. av de som plågat.

jag såg den siste av ätten berse.

de nickade åt varandra som om de väntat länge på detta möte. så avtog vinden omkring oss. långsamt tynade dånet från havet bort.

vi såg observationsbunkern rakt framför oss mellan träden. för varje steg vi närmade oss den avtog det ylande klagandet i deras kronor. vagt kunde ljuset inifrån anas.

de två först. därefter jag. bunkern låg precis på krönet av en liten klippkam. ingången från söder. när vi steg upp på klippan såg vi havet utanför.

det var i det närmaste helt lugnt. på avstånd såg jag ljuset från skrapans fyr svepa över farleden.

jag hade tappat telefonen långt tidigare. men vad spelade det för roll nu. det fanns inget nät att använda. inte där vi är nu. inte när vi är nu.

så hörde vi plötsligt röster. tydligt.

”fan, jag behöver pissa.”

svaret kom snabbt. glättigt. ”halka inte i sjön bara”

den svartmålade ståldörren öppnades. en mörk gestalt fyllde ljuset. långsamt steg han ut på betongplattan utanför. hon som påstått sig vara någon slags ansvarig för kulturminnesvården i nynäshamns kommun gick långsamt närmare. så slöt hon den mörka gestalten till sig.

tillsammans gick de åter in i ljuset. jag och han väntade utanför i tystnaden.

det blev varmare omkring oss. jag ville inte fråga mer men antog att det hade med händelsernas logik att göra. kanske alstrade det värme. processen i sig. kanske hade jag själv blivit känsligare.

en ny röst inifrån värnet.

“fan jag måste kissa”. och förstås samma svar: ”halka inte i sjön bara”.

åter en mörk gestalt. han lämnade min sida och kastade sig fram.

men det var inte här det skulle sluta. de pekade vidare. längre mot vattnet på den motsatta sidan av udden. en äldre bunker. rostig järndörr. djupa skottgluggar som vidgade sig utåt.
utanför. jag förstod vad de krävde av mig. HOIN skulle inte komma utan att kallas. utan att lockas. det var bara deras kamp som kunde få henne att resa sig ur vattnet.

vi steg in i bunkern. bråte fyllde det skitiga golvet. plank, stenskravel, gamla mauserpatroner.
hon räckte den till mig. med en känsla av fullkomlig overklighet greppade jag den kalla kolven.

jag hade redan förstått vad skådespelet hade haft för syfte. varför de valde mig kommer jag aldrig kunna förstå. kanske var jag tillräckligt lättledd. eller tillräckligt envis. eller så var det bara slumpen.

de hade ställt sig bredvid varandra. avstånden till mig ökade när de backade mot betongväggen. som om de gemensamt ville markera avstånden. att min del snart var slut. längre fick jag inte följa.

jag försökte få ur mig de sista frågorna jag hade. men gommen var så torr att mina ord blev till hesa stönanden. jag kunde bara viska. hur skulle jag göra?

“benen” svarade de. för de var ett nu. en röst. ett sinne. varsin hamn. “då dör vi inte riktigt än. men vi blir kvar. vi kommer inte härifrån. ingen av oss kan svika.”

“men hur…?” de tittade medlidsamt på mig. deras ögon var också ett nu. förklarade att det inte var min sak. resten var deras. bara de kunde göra något nu. när OIINH väl kom skulle jag bara vara långt borta.

en sista fråga. ett sista svar måste jag ha.

nu tänkte de mina tankar. munnen som nu var ett öppnades inte. men jag förstod.

“du kan inte veta. du kan bara leva vidare. kanske kommer tecknen tidigt. hatet. vreden. hettan. det onaturliga. vi vet inte hur. en gång genom krig. en annan genom svält. en tredje genom galenskap. HOIN har många medel. men ge akt på hat. på vrede. och på hetta.”

med darrande arm höjde jag glockpistolen framför mig. de gick mig till mötes. fältuniform m/90 täckte benen. jag lät pikan sjunka. andades djupt. stålsatte mig för att träffa.

långsamt kramade jag avtryckaren.

Kapitel 26:

det som återstår. bortom do lung bridge?

jag minns inte allt. fragmenten är ofullständiga. jag förstår om ni ser dem som symboliska skärvor. som avbrutna narrativ jag försöker forma till det epos som inte längre kan finnas.
vilken är er teoretiska utgångspunkt?

den marxistiska är kanske enklast. han klär motsättningen mellan klasserna i produktionssystemet i myten kläder. antagligen för att förleda massorna.

den feministiska? ett uttryck för hur kvinnor och kvinnlighet systematiskt nedvärderats och osynliggjorts. med ett patetiskt hollywoodslut.

över till poststrukturalistena. vi får överge jakten på den sanna metafysiska förklaringen till han och hans märkliga väsen. vad ser vi i retoriken? i symbolerna? hur leker han med narrativen?

postmoderna. er tur. hur han dekonstruerar avbildningarna av avbildningarna. som en lök skalar han ner det han kanske en gång hade att säga till sagor reducerade till tweets. det moderna projektets kanske innersta beståndsdel.

vet ni. en pistol i handen gör att man tänker mindre på sånt.

jag har skjutit med en sån där jävel några gånger tidigare. den är fysik. du teoretiserar inte om ett stycke bly som i 500 km i timmen sliter sönder dina vävnader. lämnar organen oreparabla.

benen. så att de inte skulle flytta sig. inte svika. bara leva tillräckligt länge.

vad gör det med oss människor när vi hungrat tillräckligt länge? efter makt? efter mat? eller vad det nu är vi ser som nyckeln till vår överlevnad.

det hastar nu. min klocka visar sex minuter till midnatt.

skotten dånade i den trånga bunkern. rikoschetterna visslade.

kvar på golvet låg de. fältuniformen mörkade snabbt av blod. en av dem skulle dö i natt. den andra skulle aldrig leva igen.

en sista viskning från högen av kött på de skitiga plankorna på golvet. jag backade ut i natten igen. värmen hade börjat avta. redan hörde jag stormen igen.

jag flöt tillbaka över klipporna. bort från värnet uppe på klipporna. ner mot vattnet. jag behövde inte styra längre. nu skulle jag bara bort. från den här platsen. från den här tiden. från… det här.

men jag var sekunder för sent ute.

jag hade sett det på film innan. nu stod jag meter därifrån.

mellan platser. mellan tider. men det beyder förstås ingenting. inte när havet formeras efter henne. när horisonten drar sig tillbaka. när ens egen skugga krymper.

jag var så jävla rädd som barn. tro inget annat. suckarna inifrån mörkret när jag cyklade förbi pestkyrkogården höll mig vaken tills jag tvingade mig att glömma. alla svarta fönster om hösten och vintern var mina fiender.

jag prydde mitt pojkrum med färgade lampor och slingor. mjukt lysande jordglober och massor av lampor jag tjatade till mig av mina föräldrar.

vårdade persiennerna så att de täckte varje kvadratmilimeter av mörkret utanför. satte mina gosedjur i parad på fönsterbrädan fö att hålla det borta.

men aldrig, aldrig, aldrig har jag blivit så rädd som då.

havet sögs neråt. flämtande, vita ljus flaxade någonstans där bakom. allt levande flydde från strandkanten. tallarna krokade ner sig till ris, alarna hukade ner i sina tjärr.

och det som nådde vattenbrynet. det skred. jag har aldrig fattat det ordet. men det skred. skridande kom HOIUN.

en klumpig insekt som klafsade upp, en mäktig gudinna som reste sig. både och. lemmarna växte. de gick från armar till grenar till något bortom det. ryggen sköt upp ur vattnet som ett stormfälle som väkter åter.

inga vittnetsmål inga gamla verser inga ristningar inga filmer… inget kunde förbereda en. hon var större och högre än något annat. högre än någon människa kan vara ens om vi andra reducerar oss till barm.

när hon reste sig i sin fulla längt. håret. hur hon släppte ut det. varje tes som feta kakor kryllande av tångräkor. den vita kroppen…. skinnet… den som drunknar och ruttnar men aldrig försvinner… sekler av hud fladdrade kring hennes beniga lemmar.

taggar av sjöfågelben och ruttnade fiskkadaver täckte hennes kropp… sår av sekler av pest och ohyra grumlade hennes hud… en liten padda som krälar upp ur den sjuka osunda stinkande vattenpölen som förmultnat under solen och dödat tusenden av myggor.

en krälande padda som plötsligt fyllde horisonten… som vågorna får gäss som blir större och som sedan slukar allt annat.

skriken den gången när flaskorna i baren föll och folk fattade att det inte var så här det skulle vara. heltäckningsmattorna i trapporna som vättes och blev slippriga fällor där den som missade ett steg föll för alltid.

ännu hade hon inte visat sitt ansikte. som i bön stod hon ännu i vattenbrynet. hon fyllde viken och fjärden och allt bortom det. klädd till bröllop klädd till död. en svepning vit som den klaraste isen, knappt möjligt att uthärda ens i det mörkaste av mörker.

det var hOIJNN jag såg den gången och trots att jag visste att jag var på väg därifrån att jag sögs tillbaka till en annan plats så visste jag där och då inte bara att jag skulle dö.

jag visste att hon för evigt skulle beröva mig guds rike.

jag flöt bortåt. min uppgift var färdig.

jag viskade böner jag glömt som barn, sånger som skulle skydda, skrek efter hjälp därifrån ingen fanns.

som den gången jag satt framför text-tv:s extrasändning och de listade identfierade överlevande och uppdaterades eftersom.

den gula texten. räkneverket som snurrade.

ännu hade jag inte sett hennes ansikte. inte hennes ögon. långsamt sträckte hon ut sin… hals? långsamt reste hon sig. framåt. uppåt. mot det som fanns där uppe. de som hade kallat.

sedan hände det.

en hundradel en tiondel en hon vände sig. HUIUN vände sig. som om hon sniffat mig. fått korn. oändligt långsamt vred hon sitt… huvud? mot mig. oändlig långsamt vändes hennes ögon mot mig.

ni har läst tove jansson ni vet det från era egna mardrömmar. inte ögonen. vad som helst men inte ögonen. de inte bara dödar. de håller en kvar. tvingar en att stanna.

så att man aldrig når gud….

ögonblicket efter var jag tillbaka.

åskan och regnet. men inte lika våldsamt som det verkat. och så bara jag, ensam på stranden.

det fanns en bil där. jag antar att jag hade kört dit den. samma kväll. 24 år tidigare. samma kväll.

ROACH
Motherfucker.

WILLARD
Hey, soldier. Do you know who’s in command here?

ROACH
Yeah.

jag återvände. mer behöver väl inte sägas. jag antar att det finns ett förundersökningsprotokoll med mina fingeravtryck på en kolv någonstans. jag antar att det inte kommer spela någon roll.

de finns fortfarande kvar. gamla. men de har några avtagare. även jag är trygg i hoddmimers lund.

vardagen? jag hämtade på dagis. levde på. på jobbet frågade de hur jag mådde. jag sa att jag mådde som vanligt. minnena bleknade såklart onaturligt fort. som de måste efter en onaturlig upplevelse.

jag såg aldrig den sista striden. jag kunde inte sätta punkt. “något avgörande kommer aldrig till stånd” som smilla uttryckte det i peter hoegs postkoloniala techothriller från 1993.

jag såg inte striden och vet ingen om utfallet.

hur jag kom igenom hösten vintern våren vet jag inte. jag levde på var pappa man kompis kollega och allt annat.

någon gång i juni i år började jag tänka. insåg att det fanns det som var drömmar och det som var verklighet.

och för att behålla förståndet måste vi vara noggranna när vi väljer vad som är vad.
midsommarhelgen i år kände jag mig nästan som vanligt. för allt var som vanligt. regnet öste ner över groddansen. havet var iskallt. som om ingenting hade hänt.

allt var så vanligt att jag tänkte att jag kan göra en twitterberättelse av det. låtsas som att det inte är sant. förändra lite namn och lite platser. få det ur mig. berätta men ändå inte.

under tiden jag berättade undrade jag om det egentligen var så klokt.

kanske hade inte det sista mötet med HUYHNOIN gått som jag trott? kanske var de inte så väl förberedda som jag trodde?

kanske var det ingen garanti att de en gång hade besegrat henne? kanske var det hennes tur nu?

och då mindes jag deras sista varningsord till mig. hur jag skulle bli varse vad som skett. veta om hon fortfarande fanns där ute.

“ge akt på hatet. ge akt på vreden. och ge akt på hettan.”

det var de sista de sa till mig.

klockan är strax efter halv ett på natten. det har precis blivit en ny dag. den elfte augusti 2018.

jag sitter som jag gjort så många nätter den här sommaren och skriver efter att familjen somnat. jag var nyss inne hos barnen som nu delar samma säng jag sov i som barn.

deras ansikten var blanka av svett. de har båda sparkat av sig täcket. fönstret står vidöppet bakom myggnätet. utanför ilar syrsornas sång i mörkret.

min fru sover i rummet bredvid. termometern bredvid vår säng visar 25,3 grader. utomhus.

det är den elfte augusti 2018 och vi går mot den artonde tropiska natten i rad härute.

sommaren har varit den varmaste i mannaminne. överallt har solen och värmen följt oss när vi rest runt i landet.

hela den här berättelsen är skriven varma sommarnätter runtom i sverige. i stockholm, i skärgården, på västgötaslätten nära vänerns strand, i ångermanlands inland bland mörka sjöar och blå skogar.

överallt har värmen följt oss.

jag började skriva en kall midsommarhelg när regnet fick lotterna från byalagens lotteri att förvandlas till smetiga trasor i händerna.

så kom sommaren. och jag fortsatte skriva i någon slags förhoppnng om att det jag berättade skulle kunna just berättas. redogöras för. bli till en historia. något som har en början och ett slut.

när juni blev juli och temperaturen bara steg insåg jag att jag haft fel.

genom sverige har denna sommar farit karavaner av brandbilar. helikoptrar har smattrat över fält och skogar. människor har desperat samlat sig i uppbåd för att hugga brandgator. räddningspersonal från hela europa har ryckt in för att bekämpa bräderna.

och överallt har värmen följt oss.

den fanns med när vi körde genom hälsingland och röklukten stack i näsan, när vi åkte genom tiveden där horisonten färgades askgrå av röken från de brinnande skogarna.

och överallt samma varningar och skyltar. eldningsförbud. vattenbrist. var försiktiga! grilla inte! slösa inte när ni duschar! överallt, över hela landet.

asparna runt huset har gulnat i torkan. avsaltningsanläggningen nere i viken går på högtryck för att kompensera för de tömda grundvattenreserverna.

det är den elfte augusti 2018 och klockan är halv ett på natten. det är över 25 grader där ute.

efter att jag tittat till familjen gick jag ut. fyrens ljus sveper över havet. i viken nedanför där vi badar varje dag är vattnet ljummet. man kan ligga i hur länge som helst. barnen har förtjust förklarat att det är precis som i thailand.

jag ser fyrarna i farleden in mot södertälje blinka där ute i mörkret. jag ser återskenet från nyköping och oxelösund lysa upp den mörka himlen.

i öster har en gotlandsfärja lämnat nynäshamn och passerar bakom mälsten på väg ut genom danziger gatt.

jag ser mörka fjärdar och klippor, punktvist upplysta av fyrar och färjor, hus och städer. det mörka land som var, det ljusa som kommit till.

inte en dag den här varma sommaren har jag kunnat glömma det sista de sa till mig.

det ska snart bli höst. det är bara veckor bort. fyrarna som blinkar i farleden in mot land påminner om det. att vägen tillbaka in till vardagen inte är långt borta.

det ska bli höst efter den varmaste sommaren i mannaminne och jag tänker hela tiden på det sista de sa.

det ska bli höst med vardagslunk och så småningom regn och mörker. vi ska ha en valrörelser där politikerna ska övertyga oss om viken väg mot framtiden vi ska välja.

jag vet inte vad som kommer hända men jag vet att inte heller den höst som nu väntar kommer jag för ett ögonblick kunna glömma det sista de sa till mig.

den sista varningen, det tecken jag skulle leta efter. det som kunde ge förebud om hur deras sista strid slutade.

räckte generationer av människors kunskap och insikt till?

räckte deras sista offer? räckte det att de efter sekler och generation av kamp och hat valde att sluta sig samman en sista gång?

husbönder och trälar, herrar och ledda, som det alltid varit… alltid blivit… alltid skall bli…

än en gång tillsammans, efter århundranden av exploatering och förnedring, av våldtäkter och mord, av krig och uppror, brinnande vrede och ilande sorg. de oäktas oäkta söner

en sista gång bestämde de sig för att göra gemensam sak, de sista som var kvar. de sista som visste.

de sista som mindes.

räckte det mot HOIN?

jag vet inte. jag vet fortfarande inte.

men denna den artonde tropiska natten i rad denna sommar av brinnande skogar och värmerekord minns jag det sista de sa till mig.

deras sista varning.

“ge akt på hettan.”

Signaturmelodi

Ni har hört den femte och sista delen av HOIN, skriven av Andreas Ericson, och uppläst av Ludvig Josephson, i den följetong som utgör Creepypoddens 100:ade avsnitt. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken, och programledare är jag, Jack Werner. Jag hoppas ni gillat vår jubileumshistoria – och ända från i juli 2015 fram till idag: Tack för att ni har lyssnat,