online pharmacies canada canadianrxcenter.com

Avsnitt 104: God jul

Signaturmelodi.

Julen är för många den tid på året då vi finner tid för samkväm, familj, släktingar, vänner. Vi äter och dricker gott, insvepta i dofterna av glögg, dopp i grytan och Janssons frestelse. Med våra närmaste och käraste, upprymda av värme och trygghet, och med gnistrande, förväntansfulla blickar från stearinljusens sken, utbyter vi gåvor. En föreställning ackompanjerad av barnskratt, ljuden av knäckta nötter och Kalle Ankas tjatter. Julmat och godis räcker i dagar, barnen är nöjda i timmar. Lov och ledighet, tid för varandra. Vinterlandskap och varm choklad i termos. Så en färgsprakande fest när året är till ända och det nya står för dörren. Vi har ännu en gång nått krönet, och kanar nedför mot längre dagar.

Årets mörkaste tid innebär ljusa stunder för många. Inte för alla. Inte för mig. Inte för min lillebror Johan.

Händelserna i december 1985 har kommit att sätta sina avtryck, sätta sina spår. Holkat ur glädjen och fördunklat jularna dessförinnan, överskuggat de gamla minnena. Åren därefter, tja … Med lite god vilja kan jag kanske medge att tiden kring jul har varit fin. Eller gått an, kan jag sträcka mig till. För då julen bär med sig munter vintersång, lycka och tusen juleljus, minner den om något helt annat för mig.

Mina bekanta ser mig med all säkerhet som försiktig, om inte rent av som en tråkmåns eller fegis. Och jag är den första att erkänna att de har rätt. Jag har levt ett riskfritt liv, pejlat efter fallgropar och snubbeltråd, undvikit faror så gott jag kunnat. Aldrig tagit ut svängarna, för även de skarpaste armbågar kan slipas ned, krossas, av det farliga okända. Därför har jag följt medelklassgenerationers upptrampade medelväg in i medelåldern. Det sociala arvet. För den äventyrslystne låter det säkert bedrövligt trist. Men jag har aldrig varit olycklig, aldrig saknat något.

Men ändå, åren som passerat …

Barnårens viktigaste högtid, tonårens trevliga men aningen pliktskyldiga. Hela tiden med ett molande, krampande obehag i magtrakten. När tiden kom för mig, och sedermera också Johan, att flytta hemifrån, då det tillkom alternativa platser för julfirandet, fram till idag, då familjesammankomsterna återigen äger rum hemma hos mamma och pappa, som idag är både mor- och farföräldrar – alltid den där kvarhängande oron. Det spelade, det spelar, ingen roll. Var jag än befinner mig är det alltid i sällskap med minnena från den där vintern. Kanske ännu starkare nu, sedan jag själv blev pappaa för åtta år sedan och barndomen upplevs på nytt.

Alltid, alltid i sällskap med… Ja, det är ju inte bara medlemmar ur vår egen familj som närvarar.

Jag kan i min lillebrors ögon se att han tänker detsamma, liksom han kan se det i mina. Hur vi känner det. Känner av den. Det är en ständig kamp att hålla fasaden uppe, lika mödosamt som att inte släppa in det vi båda ser i synfältets yttre gräns. Silhuetten av en arm, ett ben. Skuggan av en objuden, som vill vara en del av gemenskapen, en del av oss. Som lockar med rop från det förgångna. Ett ord, alltid samma ord. Ett ord, bara för mig och min bror, som bara hörs inuti våra huvuden, och som får huden att knottra sig och fuktas av skrämselsvett.

Och allra värst blir det runt jul. Varje år när vintern tar sitt avstamp mot december, klarnar de, spelas upp som en film för mitt inre. Minnena som är omöjliga att förtränga.
Nej, jag har aldrig saknat något. Däremot har det funnits något i mitt liv, som aldrig borde ha funnits där.

–––––––

Vi mellanlandade några månader mellan fasta boplatser i en dåligt uppvärmd hyresrätt. Hyresvärden hette Lennart, och var en perifer arbetskontakt till pappa. Tidsperioden sträckte sig från sommarlovets slut fram till årsskiftet. Ett hyreshus med senapsgul, grovkornig puts som på sina håll var sprucken eller där delar av den lossnat helt.

Vi hyrde en av de två lägenheterna som låg spegelvända mot varandra, med entrédörrarna på vardera av husets gavlar. Innanför ytterdörren låg en förstuga i grönmålad innerpanel. Bakom en dörr direkt till höger svängde en hörntrappa i trä, i samma gräsliga gröna färg, upp till vindsförrådet. Till vänster låg ett mindre kök. I övrigt bestod lägenheten av tre sovrum, ett vardagsrum, samt ett hygienutrymme beläget under trappan. Det sistnämnda var inte mer än en skrubb, där en duschkabin, en toalett och ett pyttelitet handfat var inklämda, som om de vid ritningen av huset glömts bort och sedermera blivit monterade på den yta som blev över.

Då boendet var temporärt, förvarades mycket av vårt bohag och husgeråd inplastade eller i förslutna flyttkartonger på vinden. Bara sådant vi absolut inte kunde klara oss utan packades upp i lägenheten. Vindsutrymmet angränsade såsom lägenheten till grannbostaden. Genom en skranglig nätdörr med stålrörsram i en avskiljande mellanvägg av plyfaskivor gick det att se in till den andra halvan av vinden, där grannarna förvarade ett fåtal möbler, två barncyklar med stödhjul, och en rundmagad gunghäst. Ett fint lager av damm visade att sakerna stått orörda länge. Nätdörren hölls stängd enbart av en grov järnbult som satt nedstucken genom dörrens och ramens anslutna låsöglor.

Vinden var ett ogästvänligt skrymsle. Trångt, även för oss barn. Utmed väggarna lämnades inte mycket plats på grund av saxtakstolarnas lutning, och även rakt under nocken fick mamma och pappa kröka på nacken när de stod upprätta. Dessutom var vinden oisolerad och höll utomhustemperatur, vilket innebar att inget som riskerade att bli skadat av köld kunde förvaras där uppe inför hösten och vintern som var i antågande.
Jag minns dagen då vi flyttade in, när den sista kartongen burits upp. Hur mamma stod där i mittgången med uppdragna axlar, korslagda armar, händerna som gnuggade armbågarna. Med en sträng mammablick lät hon oss milt men bestämt förstå att det inte fanns någon anledning att vistas på vinden, vilket hon inte behövde säga mer än en gång.

På baksidan av huset ledde en sprucken betongtrappa ned till källaren, som inhyste ett pannrum till vilket dörren var låst, och en tvättstuga som stod till oss hyresgästers förfogande. Tvättmaskinen hade definitivt sett sina bättre dagar. Likadant var det med de gulsiktiga tvättlinorna med gråbruna träklädnypor som hängde slaka mellan betongväggarna. Även källaren var trång och kall, bjöd på en fuktinfesterad, huvudvärksframkallande lukt, och var inte heller någon plats för oss barn.

Våra grannar bestod av en halverad familj, en mamma och hennes sjuårige son. Vad vi visste när vi flyttade in var att sonen, som hette Stig, skulle börja i samma klass som min lillebror. Det här hade gjort Johan glad, att bo i samma hus som en klasskamrat och förhoppningsvis en ny kompis. Johan var försynt, och hade väntat med att prata med Stig till skolstarten, då det skulle falla sig mer naturligt att ta kontakt. Men Stig dök aldrig upp, och någon vecka in i terminen informerade Johans klassföreståndare att den saknade eleven inte var redo för skolan ännu. Jag tror att den korrekta formuleringen för hans uteblivande var ”inte skolmogen”.

Vi såg dem sällan, grannarna. Och när vi såg dem, var det ändå svårt att urskilja deras ansikten, deras uttryck. Mamman bar en sjal virad kring huvudet, som en påskkärring, och Stig var oavsett väderlek för jämnan påbyltad med halsduk och mössa, där det gick att skönja sjukligt bleka kinder mellan plaggen. De var besynnerliga. Strök fram som skuggor utanför huset, tätt intill varandra, hand i hand, och deras skygga och märkliga sätt gjorde att Johan inte längre såg Stig som en potentiell vän.

Jag och min lillebror hade varsina små rum, som förmodligen varit ett större rum från början, men som kommit att delas av med en tunn gipsvägg. Rummens inre väggar låg dikt an grannarnas lägenhet, och vår nyfikenhet fick oss att lägga öronen mot dem för att försöka höra något från deras bostad. Våra spaningsuppdrag upphörde snart, för sånär som på låga mummel hördes ingenting.

Till en början.

–––––––

Åldersskillnaden mellan mig och min bror är liten, och vi har alltid kommit bra överens. Men att ha åtskilda rum var bra för att även få värdefulla stunder var och en för sig. Under tiden vi bodde i lägenheten var jag nio år, och Johan fyllde sju i slutet av oktober.

Det var då jag hörde det första gången. Barngråt från lägenheten intill. Samtidigt skrek mamman något ohörbart, varpå uppståndelsen upphörde. Det var sent, i alla fall för oss lågstadiebarn med skola dagen efter. Jag hade just varit på väg att somna, och undrade om Johan hade hört samma gråt och skrik som jag, eller om ljuden uppstått på min väg in i drömstadiet.

Utanför min tillskjutna rumsdörr låg vardagsrummet, där teven stod påslagen. Bortom teveprogrammets låga brus, förutom de ljud jag nyss hört, skramlade mamma i köket i andra änden av lägenheten. Jag trampade av mig täcket, klev ur sängen och smög in till min lillebror. Det enda som syntes av honom var hans linblonda hår mot huvudkudden. Han låg stilla och sov. Det skulle gå några dagar innan det hördes nya oljud från grannarna. Då skulle de höras tydligare. Mycket tydligare.

–––––––

Pappa har fram tills han sedan några år tillbaka gick i pension arbetat som lastbilschaufför, och har varit medlem i olika transportfirmor. Det har inneburit långa och skiftande arbetspass och arbetstider. När vi var små jobbade han ofta kvällar och nätter, och tog igen sig under dagtid när jag och Johan var i skolan. Det var ingen idé att försöka lära sig när och var han jobbade, eftersom tiderna hela tiden förändrades och han kuskade runt längs vägarna i både Sverige och Norge. Vi låg ytterst sällan i fas, och sågs i princip bara de ögonblick då vi vissa dagar möttes i dörrhålet när vår skoldag var slut och hans arbetsdag började.

Mamma jobbade dagtid, men hade en lång resväg till sin arbetsplats. När hon väckte oss på morgnarna stod hon redan med ytterkläderna på sig, redo att ge sig av till bussen. Hon gjorde vad hon kunde för att underlätta för oss barn, dukade fram frukost, lade fram rena kläder, men innan och framförallt efter skolan fick jag och Johan klara oss på egen hand. På kvällarna hjälptes vi åt med förberedelserna inför middagen, i den mån vi klarade av. Skalade och kokade potatis, kokade pasta, stekte falukorv eller blodpudding, sådana enklare saker. De mer avancerade och påkostade måltiderna fick vänta till helgerna när mamma var ledig. Blev hennes buss av någon anledning försenad hem från jobbet på vardagarna, kunde det bli läggdags för mig och Johan innan hon hunnit hem. De dagarna bestod kontakten med mamma av en godmorgon- och en godnatt-puss, och middagarna åts utan föräldrar vid bordet.

Så, som ni förstår hade jag och min lillebror bara varandra större delen av vår barndom. Det var inget vi led av, det var bara så livet såg ut då. På många sätt har jag mysiga minnen från den tiden. Middagar och mellanmål bestående av lingonsylt- och ketchupindränkta halvfabrikat var ju det bästa vi visste.

Vid skoldagarnas slut väntade Johan på mig och vi hade sällskap hem; en dryg halvtimmes gångvägspromenad. Långt före internet och smarttelefoner eller ens vettiga tevekanaler, fick vi roa oss med vad som fanns till hands. Läxor hade vi förstås, och när de blivit avklarade ägande vi oss att rita, måla, spela bräd- och kortspel. Höstruskvädret fick oss att välja inomhusaktiviteter.

Det här var en sådan eftermiddag, en bit in i november och mörkret föll tidigt. Snöblandat regn anlöpte fönstren, gled i tröga ansamlingar mot glaset, och den nollgradiga uteluften tycktes hitta vägar att ta sig in. Jag och Johan satt mittemot varandra på golvet vid vardagsrumsbordet. Vi spelade luffarschack, drack mjölk och åt limpmackor med leverpastej och saltgurka, när vi hörde en hård duns inifrån grannlägenheten. Vi höjde synkront våra blickar, såg varandra i ögonen. Ett barn, Stig, började gråta, just som hans mamma började skrika. Våra ögon vidgades, och på en sekund var vi på fötter. Sprang in i Johans rum och lyssnade genom vägen. Mer slammer, oväsen, som om saker kastades omkring, eller möbler vältes omkull. Gråt och skrik. Och nu kunde vi höra det jag några kvällar tidigare inte kunnat uttyda.

”Sluta!” skrek hon, med sprucken röst. ”Lämna oss i fred!” Om och om igen, i panik, medan Stigs skräckfyllda gråt blev alltmer genomträngande, innan tumultet slutligen avtog, och en efterföljande, ihålig tystnad lade sig i huset.

Vi satt stela i Johans säng. Jag såg hur hans haka drog ihop sig. Även jag var rädd och nära gråten. Men det var min skyldighet som beskyddande storebror att ta ansvar, varpå jag fattade hans hand, drog honom med mig genom vardagsrummet och bort till köket, så långt bort från det obehagliga stöket det gick. Vi stod med alla sinnen skärpta mitt på köksgolvet, och jag höll min brors svettklibbiga hand i min. Han vände upp sitt ansikte, kämpade för att hålla tillbaka tårarna när våra blickar möttes.

”Varför skrek hon så mycket?” pep Johan.

Jag hade inget bra svar. Med uppspärrade ögon skakade jag bara på huvudet. Till slut sa jag: ”Det kanske var Stigs pappa hon var arg på?”

”Men han bor väl inte här?” invände Johan.

”Han kanske kommer hit ibland. Och då blir de osams?”

Johan såg på mig, betänksam och modfälld.

Detta fåfänga försök till en tänkbar förklaring lugnade varken honom eller mig själv. Att en ovälkommen vuxen man, kanske en galning, skulle tränga sig på, var för oss värnlösa barn det mest skrämmande vi kunde tänka oss. Det var förstås innan det som skulle komma att hända senare.

Vi satt stilla och tysta i två timmar i köket tills mamma kom hem. Hon såg direkt att något var fel. Under tiden vi väntat hade vi inte hört något mer från grannlägenheten, men vi berättade ändå för mamma vad som hade hänt. Hon menade att människor inte alltid drog jämnt, och att det kunde gå överstyr ibland i stridens hetta. Hon lovade att hon skulle gå över och se så att allt stod rätt till, om nu händelsen skulle upprepas. Möjligtvis kunde pappa prata med Lennart, så att han fick ta samtalet med grannarna. Där och då var dessa förslag en klen tröst.

–––––––

Det föll sig emellertid så, att Stig och hans mamma plötsligt flyttade en månad därpå. Då hade vi hört deras gråt och skrik i allt tätare intervaller, under dygnets alla timmar. Somliga nätter vaknade vi av dem, och det var otäckt. När jag och Johan uppskrämda väckte mamma och pappa, de gånger pappa var hemma, hade de, fastän deras sovrum också låg vägg i vägg med grannarnas lägenhet, alltid missat oljuden, som aldrig höll i sig mer än någon minut. Det var otroligt frustrerande, känslan av att vi bara verkade mörkrädda och gnälliga, att det vi hört bara handlade om hittepå och saknade verklighetsförankring. Vi blev ombedda att somna om, men mamma bedyrade att om hon blev väckt av störningar, skulle hon eller pappa vidta nödvändiga åtgärder. Åtgärder, som alltså inte blev nödvändiga.

När jag och Johan kom hem en dag efter skolan stod flyttbilen parkerad utanför huset, och två flyttarbetare bar ut saker från grannlägenheten. Stig och hans mamma stod invid en upplogad snövall. Mamman dirigerade, och arbetarna lastade efter hennes önskemål. Hon höll en näsduk i handen. Stig stod tryckt mot hennes ben, fastnypt i hennes rock med en tumvantsklädd hand. Vi upplevde en outsäglig lättnad, men på samma gång låg det något sorgligt och tragiskt över det hela. De ville inte flytta. Men de var tvungna. Något hade fått dem att lämna huset.

Flytten skulle innebära ett andrum för oss vår sista månad på den adressen. Men även om grannlägenheten kom att stå tom, skulle vi förnimma ljud. Ljud från lägenheten, och från vinden.

–––––––

December medförde en extra seg tillvaro; alla var trötta och glåmiga, och längtan till julafton förvandlade månaden till en enda oändlighet. Som jag redan beskrivit fanns det inte alltid så mycket att göra, och eftermiddagarna och kvällarna kunde kännas ensamma och bli långtråkiga. Det var en snörik vinter, men vi bodde långt ifrån närmsta backe, och att bygga snögubbar och snölyktor utanför huset blev snabbt enformigt.

Något som min bror inte tycktes tröttna på var att leka kurragömma. Eller ”kullagömma”, som han kallade leken. Det gick ut på att den som letade skulle kulla den som gömt sig, vilket saknade poäng när vi bara var två deltagare. Det var ingen favoritsyssla för mig, men då och då fick Johan som han ville, och vi fick tiden att gå. Jag hade även en baktanke med min medverkan. I lägenhetens skrymslen och vrår hade jag goda förhoppningar om att det så här nära jul borde finnas undanstoppade julklappar. Ett smart sätt att kringgå mammas förmaningar om att inte rota efter dem. Vi lekte ju bara kullagömma. Johan fick naturligtvis inte veta om denna biavsikt, eftersom han inte skulle kunna lägga band på sig och därmed riva upp de klappar vi hittade, om vi hittade dem. Men den korta tid som han räknade och jag gömde mig, gav mig någon minuts respit att söka.

Vi klunsade, och det blev Johan som skulle börja leta efter mig. Han lade sig på sin säng med ansiktet vänt nedåt i huvudkudden och började räkna till hundra, och jag sköt igen dörren till hans rum för att sedan gömma mig. Vi hade bott i lägenheten några månader nu, och ärligt talat kryllade det väl knappast av bra gömställen. Efter att ha kilat runt och checkat av rummen utan att hitta några julklappar, begagnade jag mig av den taktik jag alltid använde. Allteftersom Johan sökte efter mig, brukade byta plats och gömma mig där han redan letat. Han var ganska enkel att lura. Det hände att han blev uppgiven när sökandet drog ut på tiden, och att han då började känna sig övergiven. Att han till och med lät lite rädd när han ropade efter mig. Om det gick så långt, att den som letade inte hittade den andra, skulle den som gömde sig ropa ”Knack”, som en ledtråd, ett lockrop.

”Hundra, nu kommer jag!”

Jag stod gömd bakom en av de långa gardinländerna i vardagsrummet, strax utanför våra rum. Tänkte att ju närmre Johan jag gömde mig, desto mindre rimligt var det att han skulle börja leta just där. Efter att vi i familjen hade julpyntat inför första advent, hade flera lampor fått stryka på foten och blivit ersatta av gullysande adventsljusstakar och orangefärgade adventsstjärnor i fönstren. Julbelysningen utstrålade ett gemytligt, varmt sken, men i övrigt lämnade decembermörkret lägenheten i ett dunkel. Jag kunde inte se Johan genom det tjocka gardintyget, men förstod på hans fotsteg att han vek av in på mitt rum. Hans knän och handlovar slog i golvet när han tittade under min säng, och han stånkade lätt när han därefter reste sig. Det gick att höra hans andetag när han kom i vardagsrummet, strök förbi alldeles nära gardinen där jag stod gömd. Jag höll andan och knep ihop läpparna för inte brista ut i skratt. Efter några dröjande steg såg jag honom bakifrån. Johan lyfte på ett par filtar i hörnsoffan, innan han fortsatte genom valvbågen in i köket.

Han hade inte precis anlag för detektivarbete som liten, men blev lustigt nog kriminalare senare i livet. Förmodligen hade han ett behov att gå till botten med saker och ting.

I köket hörde jag hur dörren till skafferiet öppnades och stängdes. Klicket från barnsäkringen till skåpluckorna under diskbänken, som satt kvar sedan tidigare, visade att han även genomsökte det utrymmet. När han klev ut i förstugan, smög jag fram, lade mig så platt jag kunde under filtarna i soffan.

Det var när mina egna ljud lagt sig, som det blev sådär märkligt tyst.

Först låg jag bara och lyssnade. Undrade om Johan gjorde samma sak, att han stannat upp för att lyssna efter mig, efter ”Knack”. Men han borde inte ge upp så snart. Under en lång stund var det helt tyst i lägenheten, och när Johan inte kom igång och började röra sig igen, insåg jag att det måste ha hänt något. Jag drog av mig filten, satte mig upp till knorrandet från de skinnklädda soffkuddarna. Det hördes fortfarande ingenting. Jag reste mig, och följde Johans väg ut i köket, ut i …

När jag såg genom dörröppningen ut till förstugan, frös jag till. Mitt på trasmattan på golvet stod Johan, med ryggen vänd mot mig och dörren till vindstrappan på glänt framför sig. Han stod som förstenad med huvudet på sned och nacken en aning böjd bakåt, blicken uppåt trappan i den smala glipan, uppenbart fokuserad på något mina sinnen inte kunde uppfånga. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig, hur jag skulle påkalla hans uppmärksamhet utan fara för hans hälsa.

Du vet hur det är när man är fullständigt fast i något, hur ett ljud eller en beröring kan få hjärtat att stanna.

Jag tassade fram så försiktigt jag förmådde. Skred upp bredvid honom. Johans ögon var stora och hans hy var blek. Han tycktes inte märka av mig. Jag sneglade åt det håll hans stinna blick var riktad, pendlade mellan dörrspringan och hans ansikte.

”Johan?” sa jag, med låg röst.

Ingen reaktion. Jag lade min hand mot hans skuldra.

”Johan?”

Då hajade han till. Vred på huvudet och, som om han först när han såg mig, blev medveten om att jag var där.

”Hur kom du ned?” frågade han.

”Vad menar du?”

Han vände tillbaka blicken mot springan, åt trappan som låg dold i skuggorna, och sa, knappt hörbart: ”Jag hörde dig där uppe.”

Jag blev iskall. Han skojade inte. Om du sett min lillebrors uttryck den dagen, så skulle du förstå vad jag menar. Han var rädd. Livrädd.

”Vi får inte vara på vinden!” sa han, och han blev ostadig på rösten.

”Jag har varit här nere hela tiden …”

Ovissheten om vad Johan hade hört, kilen som delade våra uppfattningar, fick gråten att leta sig upp i min hals, bilda en tjock bubbla av rädsla och vrede. Min oförmåga att inte räcka till skrämde både honom och mig. Därtill svällde ilskan gentemot våra föräldrar, som inte fanns där.

Jag vet inte hur jag fann mod, men jag slet upp dörren, tände den lampa som satt placerad i hörnet där trappan svängde. Den missfärgade plastkåpan ströp ljuset effektivt, men jag lät inte det hindra mig. Stampande med hälarna i trappstegen gick jag upp, stannade under lampan i hörnet där jag ställde mig på tå och sträckte på halsen för att se upp på vindsgolvet. Men jag var inte tillräckligt lång. Jag såg på Johan som stod kvar nere på mattan i förstugan, nervöst knådande sina fingrar som om han inte visste vad han skulle göra med sig själv. Jag vinkade honom till mig, men han skakade fullt förståeligt på huvudet. Det grådaskiga vindsutrymmet spydde vinterkyla nedför trappan så det isade kring benen.

Jag höll mig i trappräcket och lutade mig mot Johan, viskade: ”Om du inte följer med blir du helt ensam här nere.”

Ett ultimatum som fick honom på andra tankar. Med utskjutande underläpp steg han upp mot mig. När jag vände mig uppåt igen, kände jag hur hans hand letade sig in i min. Efter bara något steg kom vi upp i nivå att se en del av golvytan. Våra egna skuggor växte sig stora från lampskenet bakom oss, men förutom dem kunde vi inte se något som rörde sig där uppe. Ytterligare ett par steg senare stod vi på det näst översta trappsteget. Därifrån kunde jag nå runt hörnet för att komma åt lampknappen för vinden. Men det skulle innebära att jag behövde sticka in handen i det nattsvarta, in i utrymmet där Johan hört något ge ifrån sig ljud. Jag var nog nära att krama sönder hans hand, när jag med min andra hand slog runt hörnet med sikte på knappen. Jag fick in en fullträff på första försöket, och vi ryggade tillbaka så tvärt att vi nästan föll baklänges i trappan.

Belysningen på vinden var lika usel som den i trappan. En ensam lampkupa mitt i taket ovanför den avskiljande väggen med nätdörren, som gudskelov fortfarande var stängd med järnbulten.

Vi stegade upp, ställde oss jämte varandra på trappavsatsen. Mamma är och har alltid varit en pedant ut i fingerspetsarna, och våra saker och flyttkartonger stod staplade i prydliga rader, ordentligt strukturerade och väl uppmärkta. Vi lät våra blickar vandra, men ingenting varken hördes eller syntes till. Johan var motvillig, och jag fick dra med mig honom. När klivit fram några steg såg vi spår i golvdammet på både vår sida av nätdörren, och på den andra. Inget konstigt med det. Vår familj hade ju trampat runt och dragit omkring alla dessa prylar vid inflyttningen, liksom Stig och hans mamma gjort när de flyttade ut.

Grannlägenhetens sida av vinden var till skillnad från vår ödsligt tom. Längst bort vid den andra trappan skymtade jag en mörk gestalt i det grågryniga skumrasket. Jag såg att det var gunghästen. I ett fasansfullt ögonblick tyckte jag att den rörde på sig. Hade den rört på sig, vickat till? Jag vet ännu inte. Den stod med sin rultiga, brunludna kropp vänd med ansiktet mot oss, och det glänste till i dess utstickande, blanka ögon. Åsynen fick det att krypa i skinnet. En gammal leksak, illa tilltygad, som barn hade lekt med och suttit på, kvarlämnad i ett öde vindsförråd.

Jag började röra mig tillbaka mot trappan, och Johan lösgjorde sig från min hand och sprang i förväg. När jag svepte med blicken över våra saker såg jag, ovanpå en trave av kartonger, en stor, vit plastpåse, bräddfull. Den hade inte funnits där tidigare. En Stor & Liten-påse. Genom den spända, prassliga plasten gick att skönja både former och papper från inslagna paket. Julklappar. Jag blev nyfiken, ville klämma och känna och skaka på dem. Men jag lät det vara, sa heller inget till Johan, som väntade halvvägs ned i trappan. Jag förstod då en av anledningarna till varför mamma inte ville ha oss på vinden. Men ljuden som Johan hört fanns det ingen vettig förklaring till.

På Lucia bakade jag, Johan och mamma pepparkakor, lussebullar och kokade knäck. Johan låg mest på kökssoffan och kved av ont i magen på grund av för mycket degätande. Han bankade bakhuvudet mot den tunna sittdynan på träsitsen, så det dånade i soffans tomma förvaringsutrymme. Mamma fick säga åt honom att skärpa sig.

Mitt under pågående julstök kom pappa hem. Han klampade in i köket med en stor, kantstött kartong som han ställde på köksbordet. Innan någon av oss hunnit fråga, hade han lyft ur vår familjs första mikrovågsugn.

”Men en sådan har vi väl inte råd med?” protesterade mamma.

Pappa bar ugnen till köksbänken, där han borstade av den. Chassit på ena sidan hade en buckla och den vita färgen var bortskrapad i en repa.

”Den fick sig en törn, den här luringen. Skrot”, sa han, och höjde på ögonbrynen åt mamma.

”Du menar …”

”… att den skulle åka på tippen”, avslutade pappa meningen, varpå han nickade. ”Den är väl ingen skönhet att titta på, men den fungerar i alla fall som den ska.”

Mikrovågsugnen var ett lyxigt tillskott, då vi efter husköp och inför jul hade det knapert, har jag förstått i efterhand. Pappa satte stickkontakten i vägguttaget, höll en dilettantmässig genomgång i hur ugnen fungerande. I sann pappaanda, med den överflödiga användarmanualen liggandes orörd kvar i kartongen. Bland allt nybakat tillagade vi varma limpmackor med ost, tomatpuré och Aromatkrydda. Pizzamackor, kallade pappa dem. Nyhetens behag fick dessa mackor att smaka drömlikt, och jag kan än idag känna dofterna och smaken av dem när jag minns tillbaka. Det är ett fint minne, och jag skulle aldrig förstöra det genom att äta sådana mackor nu i vuxen ålder.

Signalen på mikrovågsugnen plingade högt gång på gång, och pappa langade fram pizzamacka efter pizzamacka, en middag så god som någon. Till efterrätt åt vi knäckkola, som vi sedan virade in som munsbitar i kolapapper, vilka hamnade i en glasskål på köksbordet. Det hade blivit många kolor, och jag och Johan fick tillåtelse att ta varsin varje dag efter skolan om vi var sugna. Detsamma gällde pepparkakorna som kom att förvaras i en plåtburk med julmotiv som användes för just det ändamålet varje år. Till kvällsfika dukade mamma fram pepparkakor och lussebullar. Överskottet av bullarna åkte in i frysen. En alltigenom superlyckad och supermysig familjeeftermiddag och kväll, som inträffade så sällan den här tiden.

–––––––

En knapp vecka senare, på torsdagen innan terminsavslutningen dagen därpå, låg jag på min säng och bläddrade i en bok. Vi var ensamma hemma, när Johan med masande steg kom in i mitt rum.

”Ska vi leka kullagömma?”

Ärligt talat var jag redigt uttråkad. Men kände mig inte så värst taggad på idén, med tanke på hur konstigt det hade blivit några dagar innan, vilket jag också påminde honom om. Johan snörde ihop munnen, tankfull.

”Det kanske inte var något?” tänkte han högt. ”Jag hörde nog fel. Vi har ju inte hört något sedan dess.”

Det hade han rätt i.

”Okej, då”, sa jag efter en stunds överläggande med mig själv. När han var på det här ihärdiga humöret skulle jag inte bli lämnad ifred förrän jag gått med på hans önskan. ”Gå in på ditt rum och börja räkna.”

”Men du fick ju gömma dig sist”, påpekade Johan.

Jag satte mig upp i sängen, rynkade pannan.

”Ska vi leka, eller inte?”

”Visst …”

Trumpen lämnade han mitt rum och gick in till sitt, drog igen dörren om sig.

”Ett!” hörde jag honom gasta.

Jag hade kommit på det perfekta gömstället när han under julbaket legat och sjåpat sig på kökssoffan – utrymmet under sitsen – som ingen av oss tänkt på tidigare. Jag skyndade mig ut i köket, vek upp sitsen, backade ned med rumpan först, skuffade mig till rätta på rygg. När jag fällde igen sitsen över mig, var jag noga med att hålla fast sittdynan för att den inte skulle glida ned på golvet och avslöja mig. Axlarna klämdes samman, det var oerhört trångt och absolut nattsvart. Min egen varma andedräkt studsade mot undersidan av sitsen och sköljde över mitt ansikte.

I samma stund som jag fått ned pulsen, ropade Johan: ”Nu kommer jag”, och samtidigt som han med ett ryck öppnade dörren till sitt rum hördes ett hårt klonk från någonstans i huset. Det var omöjligt att fastställa varifrån ljudet hade kommit, men jag misstänkte att det var något som fallit ned, någon pryl i Johans rum, i samband med hans våldsamma framfart genom sin rumsdörr. Så jag låg kvar, gömstället var för bra för att offentliggöra självmant.

På utsidan av soffans tunna träskivor hörde jag snart hur Johan kom in i köket, hur han letade på de vanliga ställena – skafferiet, under diskbänken. Jag försökte andas utdragna, ljudlösa andetag, men istället kom tvära fnisspuffar genom näsan över att jag själv onekligen skulle bli skrämd om Johan plötsligt slet upp sitsen. Men hans steg ändrade riktning, utåt förstugan, där de avstannade. Det knöt sig i bröstet på mig. Minnesbilden av honom på trasmattan, hans rygg, hans huvud på sned med blicken riktad mot dörrspringan, visade sig för mig i mörkret.
Nej…

Det var allt jag hann tänka, innan han fortsatte stryka vidare genom lägenheten. Jag ville likväl inte dra ut på leken i onödan, så jag bestämde mig för att ge honom en ledtråd.

”Knack!” ropade jag, och insåg att jag nog var tvungen att ta i lite extra för att göra mig hörd genom möbel och genom väggar. ”Knack!”

Efter ett tag var han tillbaka i köket igen. Nu trodde jag att han skulle börja ropa efter mig vilken sekund som helst, eftersom det var vad han brukade göra om han inte hittat mig det första varvet. Stegen närmade sig köksbordet och soffan. Jag hörde hur det prasslade bland knäckkolorna i glasskålen. Soffan klagade när sitsen tyngdes ned uppifrån. En vansinnig tanke for genom mitt huvud. Jag var instängd. Utrymmet var en kista, platsen för min sista vila.
Innan paniken hann blomma ut kom jag till sans, fick en idé som skulle avsluta leken med skärrade skratt från oss båda, framförallt från Johan.

Jag fyllde mina lungor med luft för att släppa ut ett rungande Knack!

Mitt i inandningen förekom Johan mig. Han ropade mitt namn.

Men inte ovanifrån soffan, inte från köket alls. Hans röst var dämpad, långt borta. Han måste ha befunnit sig i mammas och pappas sovrum, tvärs genom lägenheten. Det dunsade till i kökssoffan, i bordet, något skramlade till, och följdes av ännu en smäll. Tyngden ovanför mig lättade och försvann.

Johan skrek återigen på mig, och nu lät han uppjagad. ”Var är du?!”

Förvirringen och chocken hade gjort mig lamslagen, och jag fick kämpa för att bryta mig ur svaghetstillståndet. I oregelbundna, kraftlösa stötar lyckades jag vika upp sitsen med underarmarna, kravla mig ur gömstället. Johan kom inspringande i köket. Vi fick med ens ögonkontakt, våra ansikten var förvridna av fasa, och Johan började gråta. Glasskålen låg på sidan och knäckkolorna låg utspridda på köksbordet och nere på golvet. En av stolarna stod utskjuten en bit från bordet. Genom förstugan såg vi att dörren mot trappan var uppställd. Jag kom upp från soffan, höll om Johan medan vi stirrade in i den mörka dörröppningen.

När handtaget till ytterdörren slog ned med en skräll, skrek vi rakt ut. Det var mamma som kom hem från jobbet. Hon tappade greppet om den matkasse hon höll i handen, konservburkar rullade ut över golvet, och hon såg förskräckt på mig och Johan.

”Vad i hela friden är det som står på?”

–––––––

Vi gick snörvlande och stammande igenom det som hänt. Men jag hade ju inte sett något där jag legat och tryckt, och Johan hade ju inte ens varit i köket då det inträffade.

”Så ni menar att någon var här, som sedan rusade ut?” Mamma såg på oss med misstrogenhet. ”Ut, där jag just kom in? Jag såg ingen, kan jag meddela.”

”Den som var här försvann nog upp på vinden?” sa jag.

”Vet ni … Nu stänger vi här.” Hon knuffade igen dörren mot vindstrappan, fattade öglan på den stora nyckeln till det gamla låset, och vred om. ”Så leker ni inte mer på där uppe.”

”Men vi lekte inte på vinden!”

”Nu får du sluta!” röt mamma. ”Det har varit en väldigt lång dag, och jag är både trött och hungrig. Jag hade förväntat mig att ni skulle påbörjat middagen, men det var tydligen för mycket begärt?”

Jag suckade, uppriven, och det sved i halsen av gråten som ville ut. Johan satt tyst på en köksstol med huvudet hängande, försökte blinka bort fukten i ögonen.

”Om ni inte vill hjälpa till, så kan ni vänta på era rum”, avslutade mamma, och började plocka upp matvarorna från golvet.

Jag var så arg, hade ingen lust att vara i närheten av henne. Johan kom efter när jag stormade in på mitt rum, och vi kröp ihop i min säng. Det var inte alltid så här, långt ifrån. Mamma var i de allra flesta stunder omtänksam och kärleksfull, men vid den rådande tidpunkten gick vi alla på knäna, särskilt våra föräldrar med deras knepiga arbetstider.

Senare samma kväll, när middagen var uppäten, och vi var mätta och inte lika snarstuckna, blev vi sams igen. Vi tinade lussebullar i mikrovågsugnen till kvällsfika, som vi åt tillsammans framför teven. Det blev sängdags, och jag och Johan gick och lade oss. Jag hade svårt att komma till ro, vred och vände på mig, analyserade sönder det som hänt under dagen. Johan hade säkerligen hunnit somna, han somnade alltid snabbt, när det brakade till ute i förstugan. Det var pappa som kom hem. Jag kunde se honom, då min dörr var halvöppen. Han gick rakt genom köket med kängorna på, vidare in i vardagsrummet där mamma satt framåtlutad i soffan med en handduk om huvudet, och med sig hade han en julgran.

”Men?” sa mamma. ”Skulle vi inte skippa gran i år?”

”Jag vet att vi kom överens om det”, svarade pappa med plirande blick och ett stadigt grepp om granstammen. Han tittade mot mitt rum, såg mig genom dörrhålet, blinkade med ena ögat och log. ”Men vad fasen”, fortsatte han. ”Det är väl klart vi ska ha gran?”

Jag skuttade ur sängen och sprang fram till honom, kramade hans ben. Han strök mig med sin stora hand mellan skulderbladen, och när hela familjen var samlad kände jag mig äntligen trygg på riktigt. Johan hade blivit väckt av hans bullriga hemkomst, och kom ut ur sitt rum, gned sig i ögonen. Pappa hukade sig och lyfte upp honom med sin lediga arm.

”Eller vad säger du, grabben? Det är väl klart vi ska ha gran?”

Johan skrapade kinden mot pappas skäggstubb när han nickade trött.

”Den är lite tanig och gles, men om vi fyller ut med lite pynt och grejer blir det nog alla tiders. Eller vad tror ni?”

Mamma lutade sig tillbaka i soffan, lade benen i kors och duttade med sitt pekfinger över handleden.

”I morgon, alltså”, sa pappa, som insåg vad klockan faktiskt var. ”Ni kanske kan klä granen efter skolan?” Frågan var riktad till mig och Johan. ”Julgransbelysningen och glittret och allt det där ligger i en låda på vinden.”

Mammas kinder dallrade när hon hastigt skakade på huvudet åt honom. Det var nog inte meningen att jag skulle se det, men det gjorde jag.

”Okej, jag hämtar den där lådan. Vi behöver ändå julgransfoten. De är ju törstiga, de här”, mumlade han, och stödde granen mot väggen. ”Så kan ni klä den i morgon, efter skolavslutningen.”

Han kramade mig och Johan godnatt, mamma reste sig och föste oss i säng. Hon lämnade min rumsdörr lite öppen. Jag gissar att hon förstod att jag ville ha det så, speciellt efter den här dagen.

Det kändes olycksbådande att lyssna till pappas tunga steg uppför trappan. Att han visslade på något så muntert som ´Rudolf med röda mulen´ fick inte min ängslan att avta. Virket knarrade i vindsgolvet ovanför. Jag ville bara att han skulle komma ner därifrån. Ville inte att han skulle vara där uppe med …

Innan mina tankar skenat iväg och jag börjat oroa mig på allvar, var han tillbaka nere i lägenheten igen. Han monterade granen i julgransfoten, försåg den med vatten. Visslade glada melodier under tiden. Duschade, sjöng jullåtar i duschen. Återkom till mamma i vardagsrummet iklädd kalsonger och t-shirt, tog en sväng ut i köket och kom tillbaka med en mjölktetra i ena handen och ett dricksglas i den andra.

”Ja, jäklar …”, frustade pappa när han damp ned med en puff i soffan. ”Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag ser fram emot lite ledighet, att få komma härifrån. Jag tror jag börjar bli lite småknäpp av de här uppochnedvända dygnen, och det här råtthålet.”

”Hur så, då?” undrade mamma.

En lång paus följde. Jag såg bara deras ben sticka fram inunder vardagsrumsbordet, då de satt i hörnsoffan mot väggen, skymda bakom min dörr. Men jag kunde höra det mesta av vad de sa. Vid det här laget trodde de nog att jag somnat, då en konversation tog vid som sannerligen inte var ämnad för mina öron.

”Vinden …”, sa pappa, och gjorde ännu ett avbrott, som om han behövde tid att välja orden.
Jag vände mig ljudlöst i sängen, lade mig med huvudet vid fotändan, så nära dörren jag kunde för att kunna höra samtalet.

”Den där bulten som håller nätdörren stängd?” sa pappa.

Mamma hummade.

”Den låg på golvet, och dörren stod öppen.”

Bulten på golvet, det hårda, odefinierbara klonket. Nu lyssnade jag aktivt, med täcket uppdraget till näsan.

”Det är nog bara barnen som varit uppe och rotat runt efter julklappar”, menade mamma. ”Du vet ju hur kollriga de blir, så här års.”

Då sa pappa något som fick blodet att kallna i mig.

”Tror du de har lekt med gunghästen också?”

”Gunghästen?”

”Ja, det står ju en gunghäst där uppe som grannarna lämnade efter sig.”

”Och?”

”Förut stod den borta vid deras trappavsats. Nu står den ända framme vid nätdörren.”
Jag höll andan. Ögonen blev torra och grusiga då jag stirrade rakt in i väggen utan att blinka.

”Den blev väl omstuvad och bortglömd när de tömde vinden?” sa mamma.

Det var en möjlig tanke. Men när jag kopplade samman det pappa sagt med det jag och Johan hört, verkade förklaringen inte längre fullt så sannolik.

”En lustig grej”, sa pappa, och jag hörde hur han drack några klunkar mjölk. Sedan ändrade han tonläge. ”Eller, lustig och lustig … Lustigt är det verkligen inte. Jag träffade Lennart idag. Hörde efter, på kul, om vi skulle hinna få några nya grannar till jul. Han sa att det varit tungrott att hitta nya hyresgäster, efter det som hände.”

Teveljudet sänktes tills den tystnade helt, och mamma skärpte tonen: ”Vad hände?”

”De var egentligen fyra, som vi. Hade två barn. Två pojkar. Den ene ett år äldre än den andre. Den äldste av dem var en riktig vilding, satt aldrig still. Rände omkring både här i huset och här i området. En dag …”

Pappa suckade. Jag förställde mig hur han masserade pannan med fingertopparna, som han alltid gör när han ska framföra något bekymmersamt. Han harklade strupen fri.

”Den där jävla gunghästen”, sa han lågt. ”En dag lekte bröderna på vinden. Den äldre av dem gungade … på den där hästen.”

Stämningen var nu närmast elektrisk. Jag visste att mammas öron var lika spetsade som mina.

”Storebrodern föll nedför trappan och skadade sig så illa att han avled på plats. Pappan flyttade hem till Finland och lämnade mamman och den traumatiserade lillebrodern vind för våg.”

”Vad säger du?” flämtade mamma. ”Varför har vi inte fått veta något av det här förrän nu?”

”Vet inte … Ur säljsynpunkt undviker man nog gärna att tala om sådant här, antar jag. Och de flesta hus bär på historier man inte gärna nämner, inte sant?”

”Men, herregud … Tack och lov att vi snart slipper det här stället.”

De blev tysta en stund, bytte därefter samtalsämne. Jag kunde inte begripa hur de tog så lätt på det hela, att de inte fattade. Det här uteslöt att grannmamman skrikit åt Stigs pappa.

Jag hörde hennes desperata skrik för mitt inre öra.

Sluta! Lämna oss i fred!

Det fanns en annan i huset. I huset som vi bodde i. I huset som jag och Johan tillbringade eftermiddagar och kvällar ensamma i.

Vi hade såsom många andra sett Stig och hans mamma som besynnerliga. Historien som pappa berättat bringade klarhet i deras reserverade och kufiska beteende. De var lämnade åt sitt öde. På den här tiden pratade man inte om psykisk ohälsa i samma utsträckning som idag, men det var såklart vad det handlade om. Vem skulle inte bli totalförstörd om man genomlidit en sådan fruktansvärd tragedi?

Jag lyssnade till mammas och pappas lågmälda, innerliga röster, på ett sätt glad över att de pratade om annat. Det var lugnande, sövande och till slut vaggade de mig i sömn.

–––––––

Dagen därpå var den sista fredagen innan julafton, som 1985 inföll den efterföljande tisdagen i kalendern. Ett guldår för arbetstagare, och ett skitår för arbetsgivare. Båda mamma och pappa var tvungna att jobba den fredagen, eftersom de skulle vara lediga så mycket mellan helgerna i och med flytten efter nyåret. Att deras lågstadiebarn skulle bli ensamma utan någon av sina föräldrar närvarande på skolavslutningen, tog deras chefer inte någon hänsyn till.

Det var Johan som väckte mig. Pappa hade redan farit till sitt arbete, och mamma hade försovit sig. Stressad flängde hon genom lägenheten, klarade av morgonrutinerna på rekordtid.

Det hade snöat hela natten, och det hade snöat mycket.

”Nåja”, sa mamma, innan sin avfärd till jobbet. ”Med all den här nysnön kan man alltid skylla sen ankomst på vädret. Men det gäller bara vuxna”, lade hon till. ”Så sätt fart nu, hör ni. Och glöm inte att låsa.”

Hon kramade om oss. Vintern yrde in när hon gick. Kvar stod vi i förstugan, jag och min lillebror, i färd med att ta på oss ytterkläderna. Min blick sökte sig omedvetet mot dörren till vindstrappan, som var så stängd den kunde bli. Jag vet inte vad som pågick i Johans huvud, han var ganska disträ. Men jag vet vad jag tänkte på. På vad som kunde dölja sig alldeles bakom den där fula, grönmålade dörren, bara centimeter ifrån oss, och det fick mig att öka tempot.

När vi gick till skolan var det mörkt, men vitt. Snön nådde till anklarna på oss, och när vi gick hem nådde den ända upp över skaften på våra allväderstövlar. Frusna och blöta drog vi av oss vantar och mössor i förstugan. De av väta fastsugna stövlarna var vi tvungna att hjälpas åt med för att få loss från fötterna. Vi hängde upp våra blöta overaller, bredde ut dem på raden av krokar bredvid … den där förbannade dörren. Nu var det emellertid dagsljus ute, och vi hade ett ansvarsfullt åtagande att ta itu med. För granen i vardagsrummet var ju bara en gran, och det var vårt jobb att se till att det blev en julgran utav den. Jag och Johan var ivriga, men blåfrusna. Vi värmde choklad i mikrovågsugnen medan vi fick på oss torra och varma ylleunderställ.
Än så länge hade sig de besvärande tankarna inte nästlat sig in, men jag anade att de skulle komma att göra det. Vädret var en önskedröm för det förestående julfirandet, men jag hade mina farhågor efter det mamma sagt till oss under morgonen. Nu hade det kommit ännu mer snö, och plogbilens gulblinkande lampor syntes inte till på långa vägar. De som körde väghållningsfordonen var överhopade och hann inte med. Mamma skulle bli mer sen än vanligt.

Den varma chokladen var urdrucken, vi hade fått upp värmen, och julgranen stod i all sin prakt i vardagsrummet. Ute var det mörkt, och snöfallet visade inga tecken på att upphöra.

Pappa hade ringt från en telefonautomat vid en bensinmack någonstans utanför Oslo, och meddelat att han skulle komma hem natten mellan lördag och söndag. Och då skulle vi kramas massor, hade han lovat, för då skulle han vara ledig i två hela veckor. När vi lagt på hade allt känts ännu tommare än innan han ringt. Våra föräldrar fanns, men fanns inte. De var inte där, och jag minns hur smärtsamt stark min och min lillebrors längtan efter dem var just då.

Vi hade inte hört några annorlunda ljud. Men för varje gång vi rörde oss mot förstugan, eller bara ut mot köket, bar det emot. Det där ute, där uppe, höll oss tillbaka. Jag hade hunnit bli hungrig och vi var tvungna att äta middag, och av mamma hade vi inte hört någonting. Hon satt väl fylld av uppdämd irritation, gissningsvis en aning orolig, i en slirande buss inkörd i någon snödriva längs landsvägen.

Johan satt hopdragen i en knut mot hörnsoffans armstöd, i änden mot våra rum. Han ville inte alls gå till köket längre.

”Är du inte hungrig?” frågade jag.

Med blicken fäst på ingenting nickade han med sänkt huvud, så att huden under hakan veckades mot hans hals.

”Ska jag göra pizzamackor åt oss?”

Hans anletsdrag ändrades. Johan älskade pappas pizzamackor. Jag undrade om han kunde komma och ställa sig i valvbågen mellan vardagsrummet och köket, så att jag åtminstone fick lite sällskap, lite stöd, när jag tillredde mackorna. Det gick han med på.

Bredvid mikrovågsugnen stod brödboxen, i vilken limppåsen och brödkniven låg. När jag klev fram, hade jag öppningen mot förstugan till vänster om mig. I ögonvrån kunde jag bara ana dörren. En ilning ven genom min kropp och satte förnuftet i gungning, då jag inte kunde avgöra om dörren var öppen eller stängd i mörkret. Andningen låste sig när jag i ren reflex vred på huvudet. Dörren var stängd, och jag började undra om jag inte jagade upp mig i onödan. Jag vände mig mot Johan och stötte till honom i rörelsen, gav ifrån mig ett kort tjut av den oväntade sammanstötningen.

Han hade utan att jag hört honom lämnat sin plats vid valvet och kommit efter mig in i köket. Vi brast ut i en nervös fnitterattack, och skyndade oss med mackorna. Jag skivade bröd och hyvlade ost, Johan kladdade på tomatpuré och strödde över Aromat. Pappa hade informerat oss om baskunskaperna, det han ansåg oss mogna för, när det gällde användandet av mikrovågsugnen. Hög effekt och kortare tid för att värma pizzamackor eller choklad, låg effekt och längre tid för att tina lussebullar.

Vi hängde över bänken med hakorna i kupade händer, såg tallriken snurra där inne och osten som började bubbla på de två brödskivorna. Jag hade hela tiden ett vakande öga utåt förstugan.

Ugnens signal fick det att ringa i öronen, men ingenting annat hände, ingenting annat hördes, och dörren förblev stängd. Doften från de kryddade mackorna triggade våra reptilhjärnor, och vi slukade dem på stående fot. Gjorde varsin till, och åt. Näringen var fattig men gjorde oss gott, och nu kunde det inte dröja länge innan mamma skulle komma hem. Vi bestämde oss för att överraska henne med kvällsfika. Knappast någon större utsvävning, kan hända, då vi fikat lussebullar och pepparkakor varje kväll sedan Lucia. Men det är inte samma sak att ställa fram, som lyxen att komma hem till ett färdigdukat bord.

De salta mackorna hade satt igång ett rejält sötsug, så innan vi satte igång åt vi några fler knäckkolor än den dagliga ransonen vi fått tillåtelse till att äta. Antalet kolor hade minskat drastiskt sedan tillverkningen, men vi lämnade några i botten för att skålen inte skulle bli så iögonfallande tom. Sedan lyfte Johan pepparkakor ur plåtburken och lade upp dem i en fin krans på ett fat, vi blandade jordgubbssaft i en kanna. Jag startade upptiningen av bullarna, lägsta effekt i åtta minuter, och vi bar saftkanna, kakfat, assietter och dricksglas till vardagsrumsbordet.

Vi var på väg tillbaka in i köket, när en dov smäll hördes i förstugan. Jag tvärstannade, och Johan dunsade in i mig. Ljudet där ute följdes av ett klick och ett skärande gnissel som överröstade mikrovågsugnens låga surrande.

Jag drog luft.

”Mamma …”

Det som kom ur mig var inte mer än en utandning. Jag hade identifierat ljudet, och visste att det inte varit ytterdörren som öppnats. Pappa hade stängt dörren till vinden, men glömt att låsa den.

Jag kände hur min lillebror tryckte sig närmre mig, hur hans händer om min midja skakade. Jag vred mig, ringade in och kramade hans blonda huvud, lade min haka mot hans panna, hyssjade.

Då.

”Knack …”

En väsande röst, hes, ljus och tunn, utifrån förstugan. Våra lemmar stelnade, och vi stapplade klumpiga baklänges i den takt våra muskler tillät oss.

”Knack …”

Högre nu, närmare.

Jag trampade Johan på fötterna när vi snavade mot tröskeln in till mitt rum, och jag föll över honom. Där vi låg på de kalla golvbrädorna, tvingade jag in Johan ända in mot väggen under min säng. Tecknade åt honom att ligga still och vara tyst. Blodet hade lämnat hans ansikte, och han snörvlade i hackiga stötar, fyllde munnen med ena tröjärmen. Aldrig innan eller efter den gången har jag sett någon så rädd. Jag ställde mig på knä, nådde precis handtaget till min rumsdörr, vilken jag smög igen. Då dörröppningen minskade till ett gult streck från julgransbelysningens sken, förmörkades den ljusa skarven av en skugga. Jag kastade mig ned på golvet, klämde mig in under sängen.

Det där ute hade tagit sig genom köket, in i vardagsrummet.

En tygflik hängde ut från sängkanten, och jag drog ned överkastet så att gapet mellan sängbottnen och golvet täcktes. Johan gnydde bakom mig, tuggade på den nu genomsura tröjärmen. Jag trängde mig in med ryggen först, lade mig som en skyddsvall framför honom.

Jag visste att han var lika skräckslagen som jag, men i något slags hopp om tröst började jag stammande viska: ”Vi gömmer oss bara … Det är bara kullagömma … Vi gömmer oss …”

Dörren gled sakta upp, och det varma ljuset spillde in. Ett lätt vinddrag förde med sig en dunst av fukt, av jord, av något som legat begravt.

”Knack …”

Rösten igen, spröd från stämband som länge legat i dvala. Jag satte båda händerna för munnen för att hålla gallskriket kvar i lungorna. Hjärtat hamrade, och det kändes som om pulsen riskerade att slå ut trumhinnorna inifrån. Ett släpande steg över golvet. Ett torrt fras mot den torra ytan. Ett till.

Så blev allt stilla.

Endast överkastets tunna tyg skiljde mig och min bror från det på andra sidan. Ett draperi, bakom vilket en ohygglig förställning väntade på att spelas upp.

”Knack! Knack!”

Det knirkade till i golvbrädorna. Vi var upptäckta. Det fanns inga andra gömställen i det lilla rummet. Min syn grumlades av tårar. Jag var nära att förlora medvetandet av anspänningen och andnöden, och bävade för min lillebror som låg intryckt bakom mig och vars andetag inte längre hördes i mitt dunkande huvud. Skuggorna spelade på andra sidan, avtecknade magra lemmar som fick tyget att röra sig.

”Knack!”

Nära, så nära.

En gäll signal väckte mina ansatta sinnen. Aktiviteten tilltog. Beniga hälar mot trägolvet. Bortåt. Dunsar, något som välte, krasade. Paniken utlöste spastiska rörelser, jag sprattlade med benen, fäktade vilt i blindo framför mig med armarna, rev i överkastet. Johan hulkade igång strupen och började skrika, och jag kände i all outhärdlig rädsla en välsignad lycka över att han bar vid liv.

Då öppnade jag ögonen. Det var bara vi kvar i rummet. Signalen från mikrovågsugnen, som klockat de värsta åtta minuterna i mitt liv, hade skrämt besökaren på flykten. Jag rullade över på rygg, och bröstkorgen hävde sig i häftiga, krampaktiga andetag. Johans hjärtskärande skrik mattades av och övergick i förtvivlad gråt. Han började suga intensivt på tröjärmen igen.

Vi låg kvar under sängen i vad som kändes som timmar, innan vi äntligen hörde nyckeln i ytterdörrens lås. Mamma hade knappt kommit in i förstugan innan jag och Johan kom störtande mot henne. Hon sjönk ned med ena knäet i golvet, och vi borrade in oss i hennes famn. Med kalla händer fattade hon mitt ansikte, såg lika delar förfärad och trött ut innan hon såg ovanför mitt huvud och in i köket.

”Nää”, utbrast hon.

På köksbordet stod glaskålen, tömd på allt innehåll. Jag skakade på huvudet medan tårarna fyllde mina ögon. Mamma vände blicken mot dörren till vindstrappan, som inte var helt igenstängd.

”Jag orkar inte, älskling …”, suckade hon matt.

Hon reste sig lutade sig mot dörren så att den stängdes, och med ryggen mot det mörkgröna träet vred hon om nyckeln.

”Det är sant, mamma”, sa jag. ”Det är något där uppe.”

Johan nickade instämmande med flammiga kinder och rödgråtna ögon.

”Det var något här nere, och nu är det där uppe”, fortsatte jag, enträgen.

Mamma ruskade av snön från kappan. Höjde och sökte med blicken i taket. Hennes läppar rörde sig men formade inga ord.

”Okej”, sa hon till sist, och lade handen mot nyckeln.

Jag och Johan backade instinktivt.

”Vi går upp och ser efter, om det är det ni vill. För att få ett slut på de här dumheterna. Så ska ni få se att …”

Ett ljud avbröt hennes svada. Till en början lågt och otydbart, men som snabbt växte och avslutades i ett brak mot vindsdörrens insida.

Mamma for upp med händerna över huvudet. Jag tror till och med att hon skrek till. Vi pressade oss alla tre samman i dörrhålet till köket. Vinklade våra huvuden för att försöka uppfatta ytterligare ljud. Men det var tyst. Det doftade saffran från lussebullarna som låg kvar i mikrovågsugnen. Kylan letade sig upp längs smalbenen, och det smakade salt från gråt i munnen. Men bortsett från Johans återkommande snyftningar var det helt tyst. Mamma såg på oss, en förvirrad och stirrig blick som bad om förlåtelse för hennes misstro. Hon visade upp handflatan – rör er inte. Hennes våta vinterstövlar knorrade när hon korsade förstugan och tvekande knep tag i nyckeln.

Dörren veks ut från tyngden av en mörk, klumpig kropp, som föll och lade sig stumt mot golvet.

Gunghästen.

–––––––

Vi spenderade tretton dygn i ett motellrum, där vi levde extremt spartanskt. Jul- och nyårsfirandet följde samma enkla linje. Jag och min lillebror behövde aldrig mer återse den gamla kyliga lägenheten. När alla våra ägodelar hämtats, när alla flyttkartonger var nedburna från vinden, meddelade flyttarbetarna att allt som återstod var några knäckpapper.

Mamma kom över händelserna, hittade förklaringar, tystade ned. Pappa sa aldrig något, ingen av oss ville ändå prata om det.

Vi flyttade in i vårt nybyggda hus med skral kassa, men att bo miltals från hyreshuset var belöning nog för mig och min lillebror. Där påbörjade vi vårt nya liv.

Nu är det julafton. Det har varit många jular och många flyttar sedan den där vintern. Olika boenden, bra sådana. Livets alla förändringar. Mina barn, min dotter och min son, är i samma ålder som jag och Johan var 1985. De är trygga. Vi bor nu i andra änden av landet, långt bort från det där huset.

Ändå är jag rädd. Rädd för att sluta ögonen om natten, och i mörkret höra en sträv röst väsa alldeles intill mitt öra.

Ett ord, alltid samma ord.

”Knack.”

Signaturmelodi

Det är så här, med julsagan “Knack” skriven av Mikael Strömberg och uppläst av Ludvig Josephson, vi på Creepypodden vill önska er alla en god jul. Detta årets sista avsnitt har, som vanligt, producerats och fått musik av Ludvig Josephson, och det är som vanligt jag, Jack Werner, som varit programledare.

Och det lär gälla även nästa år, då Creepypodden fortsätter med avsnitt varannan vecka hela året. Jag hoppas ni ska vilja hänga med som lyssnare även då.

Som sagt: god jul, kära ni, och gott nytt år. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.