buy metformin canadianrxcenter.com

Avsnitt 105: I djupet

Jag är fiskare. Jobbat utanför norska kusten i åratal, mest uppe vid Lofoten där kontinentalhyllan stupar tillsammans med ön klippor från 200 meters djup till 2000. Rätt ner i avgrunden. Sjön kan vara lurig. Idag är det få fiskare som dör på jobbet, men för bara några generationer sedan hade alla familjer sin egen tragedi att berätta om. Vissa familjer hade många.

Och alla familjer hade berättelser om vad som gömmer sig där ute under vågorna.

Vi tror ju inte längre på de där historierna, såklart. Vi är rationella, vi moderna människor, och litar på vår sonar och våra väderleksrapporter hellre än på gamla amsagor. Men där ute, på de öppna haven där vågorna och de ylande vindarna är det enda sällskapet, är det lätt att hemfalla åt vidskeplighet. Det är under sådana nätter man är med om saker som är svårare att förklara, och det är en sådan sak jag vill berätta om. En av sakerna som jag vet finns där ute.

Vi hade varit ute på det öppna havet i dagar i jakt på sill. Havets silver, som vi kallar det här uppe. Inte för att det är lika dyrbart som silver, och den här gången hade vi inte ens fått någon särskilt stor fångst. Vi hade använt sonar hela vägen från norska kusten, och sett djupet stiga till 600 meter och sedan slutat mäta. GPS:en informerade om att djupet där vi befann oss för tillfället var omkring 2000 meter. Vi hade kommit ut en bit längre än vanligt, utanför kontinentalhyllan där vi vanligen hängde.

Det kändes som ännu en torr dag. Den såg faktiskt ovanligt torr ut: vanligen brukade vi ändå fånga någonting, om än inte de stora stim som vi föredrog. Idag hade vår sonar dock varit helt död. Ingen fisk alls.

Jag stirrade ut över havet. Himlen var grå och vinden tystlåten men vågorna rullade lika obönhörligt som alltid. Mjukt avrundade och sävliga, som jättelika gråsuggor som myllrade fram under ett mjukt, svart skynke. Uttråkningen på sådana där fartyg kan bli livsfarlig. De andra i besättningen var nere under däck, alla utom den nyanställde killen som stod vid rodret. På däcket var jag ensam med vågorna och jag stirrade på dem som min pappa hade gjort före mig, och hans pappa före honom, och så vidare.

Då och då när man är ute på de där resorna stannar man upp och funderar över djupen som gömmer sig under skrovet. Allt som kan gömma sig där, i det djupa, ogenomträngliga mörkret. När jag var liten var jag livrädd för att stora kroppar skulle komma upp ur havet, ryska ubåtar eller valar. Eller något ännu värre. Men nu för tiden finns det färre ryska ubåtar, valar tycker jag om, och djupet brukade inte skrämma mig lika illa. Det brukade åtminstone inte göra det.

“Hallå, kom hit en stund!” Killen jag satt på rodret vinkade åt mig från bryggan. “Kom och kolla här.”

Jag gick över däck och klättrade upp till honom.

“Vad är det?”

“Det är någonting…” Han tystnade och pekade på sonaren. “Något knäppt.”

Jag tittade på skärmen och rynkade pannan. Djupmätaren sade att vi befann oss på 300 meters djup.

“Vad fan”, muttrade jag. “Har du pillat med den?”

Han var trots allt den nyaste på båten. Han hade sagt att han kunde hantera vår utrustning, men än litade jag inte på honom.

“Pillat med den?”

“Ja, pillat. Har du det?”, sade jag och lade på ett strängt ansiktsuttryck.

“Nej, jag använde… jag gjorde bara som man skulle!”

“Men så varför står det att vi är på 300 meters djup när vi båda väl vet att djupet här är minst 2000 meter?”

“Jag har ingen aning!”

“Nähä. Jag tror du pillat med den, det är vad jag tror.”

“Nej jag gjorde inte det!”

Han såg livrädd ut. Jag kämpade själv mot impulsen att flina. Med nyanställda små killar är det svårt att inte retas lite. Jag hade en roll som sur fiskargubbe att spela. I mitt försvar trodde jag emellertid faktiskt att killen hade pysslat med sonaren. Och om han hade förstört något var det inte så bra, för då satt vi blinda här ute. Då kunde vi lika gärna åka hem istället för att slösa diesel på annat än magkänslan för var fiskarna kunde vara.

Killen vände blicken mot sonaren igen och stelnade till. Han pekade på den.

“Titta!”

På skärmen såg jag en mätare räkna ner. 250 meter. Kunde han ha gjort det där medan jag stod här? Nej, det verkade svårbegripligt. Jag grunnade medan jag betraktade skärmen och fick inte ordning på vad det kunde bero på.

“Kan det vara en jättelik val eller något?”, frågade grabben medan mätaren rullade ner ytterligare och landade på 200 meter.

“Nej, valar gillar inte sonarn. Vad i helvete det där nu är så är det inte en val.” Jag höll rösten stadig och barsk, för att inte oroa honom.

150 meter.

“Ska vi kanske sticka?”, frågade killen. Hans ögon var stora och oroliga.

“Här sticks ingenstans.” Jag vände mig mot GPS:en och hoppades i mitt stilla inre att han råkat sätta fart mot kusten och att vi kommit in över grundare vatten. Det var en fåfäng förhoppning: som om jag inte hade märkt av det. Mycket riktigt rörde vi oss inte. Djupet var enligt GPS-mätaren runt 2000 meter. Vad fan var nu detta?

100 meter stod det på sonarn. 75. 50. Jag svalde.

Vad i helvete kunde vara så stort att sonarn trodde att det var havsbottnen?

40. 30. 20. 10. 5.

“Vi borde…”, började killen säga.

Sedan avbröts han av att hela fartyget skumpade framåt. Jag famlade med händerna men lyckades ta stöd mot väggen, medan grabben blev överrumplad och for rakt in i kontrollpanelen och började blöda i ögonbrynet.

Ännu en gång skumpade skeppet till. Han lyckades hålla i sig den gången, och tittade upp på mig med skräckslagen blick.

“Vad i helvete”, mumlade jag. “Vad i hela helvete.”

Aktern föll ner i vattnet igen med ett brakande plask och skickade vågor åt alla håll. Jag tittade tillbaka på sonarn. Ingenting. Svart. Jag slog till skärmen, men den förblev död. Pojken på bryggan såg ut som om han sett ett spöke.

“Vad var det där?”, sade han med en röst som nästan brast.

“Jag har inte den blekaste”, svarade jag.

Sonarn var död. En av killarna i besättningen var lite bättre med sådana saker, och han försökte laga den men misslyckades. Det verkade, sade han, som att själva sändaren på fartygets köl var borta. Försvunnen.

Vi återvände till land. Som sagt: utan sonar fanns det ingen poäng med att åka omkring. Och jag ska vara ärlig och säga att jag inte hade någon lust att stanna en minut till där ute.

Väl i hamn satte vi fartyget i torrdocka och gjorde en undersökning. Det var i bättre skick än jag förväntat mig. Det enda som stack ut var de djupa, märkliga skrapsår som skrovet var täckt av. Jag har varit på sjön sedan jag var 14 år gammal och aldrig sett något liknande. Det såg ut som om en en gigantisk björn rivit och slitit i båten nedifrån. Inte ens en björn – märkena var för oregelbundna. Jag har ingen aning om vad som hade kunnat åstadkomma sådana märken. Ingenting jag känner till i havet utanför Norge skulle kunna orsaka något sådant.

Och konstigare därtill var att sonarens sändare, givaren som den kallas, var bortsliten. Det såg ut som om någonting grabbat tag i den och ryckt bort den.

Vi ersatte den med en ny, och sedan dess har vi inte pratat om den där dagen. I alla fall har besättningen inte gjort det så jag har hört. Aldrig har vi heller återvänt till den där platsen utanför kontinentalhyllan, där djupet är så stort. Och grabben som stått på bryggan lämnade fiskebranschen och började med något annat. Det håller jag inte emot honom.

Jag har tänkt mycket på vad som hände. Jag vet fortfarande inte vad det var vi stötte på, och tror inte jag någonsin kommer få veta det. Jag tror inte ens jag vill veta. Det enda jag vet är att sonarn stör havet. Dess ljud snappas upp av de flesta havslevande djur, skrämmer bort valar och förvirrar och desorienterar bläckfiskar. Någon har sagt att en sonarns ljud för en val är som om AC/DC skulle ha en konsert på ett äldrevårdshem. Tänk då att den där AC/DC-konserten pågått i flera generationer.

Jag kan väl säga som så att jag tror vi kan ha väckt något, och att det blev surt. Det ryckte sladden ur högtalarna, så kan vi uttrycka det. Det lät oss komma undan med en varning. Nästa gång tror jag det, vad det än är, känner sig mindre förlåtande.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner. Det jag läste var en historia skriven av P. Oxford och publicerad på Reddits underforum Nosleep under titeln “Havet är djupt och fullt av fasa”.

En historia som får inleda ett avsnitt som kommer utspela sig just där – i närheten till mörka vattenmassor, ovanför ytan med misstanken att vad som helst gömt sig därunder, ensam i den vidunderliga och döda men ändå alltid ack så levande värld som är havet. Svävande på den stora ovissheten.

På sistone har en del spännande nyheter skrivits om världen under havet.

Det rapporterade P4 Gävleborg den nionde december. Det finns ett ord för sådant här – Unknown Submerged Objekt. USO. Det USO som kanske bevittnades i Gävle häromveckan är inte det första på stället. Samme Fredrik Svanbom, VD för Gävle hamn, fick redan sommaren 2017 kommentera en märklig sonarbild från hamnbassängen, där en stor form fångats på botten. P4 Gävleborg igen, den 11 juli 2017:

Sonarbilden är kuslig – en till synes konstruerad form med skarpa vinklar och vad som skulle kunna vara ett ubåtstorn i ena änden, där under vattnet i hamnen, uppfångat av en slump. Just det faktum att det var en ren slump att vi fick syn på den där formen är kanske det mest skrämmande. Den ständiga frågan är naturligtvis vad vi missar, alla de gånger vi inte tittar. Hur representativa de upplevelser vi har är för helheten. Hur mycket som gömmer sig.

I nästa historia ska vi höra ett lokalt exempel på detta. En anonym lyssnare skickade för en tid sedan in berättelsen “Skuggan”, om vad som berättats i generationer hos en släkt i Sörmland och hur det kanske ännu finns där ute. Michael Forsberg läser “Skuggan”:

När jag var liten var jag och mina bröder ofta hos min morfar och mormor under somrarna. De ägde en stor gård i Sörmland precis vid vattnet. Gården bestod av flera hus och en nu tom ladugård och det fanns även en sjöbod som morfar brukade flytta in i när det blev sommar. Med ”flytta in” i menar jag att han i slutet av maj tog sina käppar och vandrade ner de hundra meterna ner till sjöboden och tillbringade de flesta dagarna och nätterna där nere. Mormor hade bäddat i en gammal kökssoffa åt honom och kom ner med matsäck till morfar ett par gånger varje dag. När jag och min familj var ner på gården brukade mina bröder och min pappa lägga ut nät och morfar rensade sedan fångsten och antingen rökte den eller så frös mormor ner den eller lade in den i olika inläggningar. I några fall, de somrar då det fanns mycket fisk, så sålde morfar till turister som kom ner till den sörmländska skärgården för att fira semester.

Morfar var, förutom gårdsägare, fiskare. I hela sitt liv hade han varit ute i Östersjöns vatten och lagt nät och fiskat för att sedan sälja vidare till fiskhandlare i flera städer runtom i Sörmland. På äldre dagar var det andra som fiskade åt honom och tillslut mynnade hans yrkesverksamma liv ut i att hobbyfiska och rensa fisk som andra dragit upp. Morfar var en lugn och sävlig typ. Han sa inte mycket, men när han sa något så pratade han lågt och långsamt och hade en förmåga att få andra människor att lyssna på honom. Han var en historieberättare och hade många berättelser på lager. Många av hans historier handlade om gården och att växa upp där som den yngsta i en syskonskara av tio. Han hade många historier som utspelade sig på sjön. Vissa historier handlade om stormar som plötsligt blåst upp eller om stora fångster eller drunkningstillbud. Den berättelse som jag minns allra bäst och aldrig glömmer är en av alla de historier som utspelade sig på vattnet. Men den berättade först han efter att jag och min bror Lars varit med om en märklig och obehaglig händelse då vi satt i den lilla trä-ekan och fiskade abborre och strömming en tidig morgon.

Lars var fyra år äldre än jag, och hade precis fyllt 16. Han hade redan varit ute på sjön så många gånger med både pappa och morfar att han kände sig trygg med både grynnor och vart man fick mest napp. Både han och jag föredrog att använda ekan och ro ut och fiska istället för att ta motorbåten. Klockan var halv sex på morgonen och havet låg spegelblankt. Solen hade gått upp för flera timmar sedan denna junimorgon och det var kallt i luften, bara 11 grader. Solen strålade och det kändes som att det skulle bli en fin dag. I båten var det alltid andäktigt tyst vid såna här tillfällen. Bara årorna i vattenytan hördes. Lars och jag hade ett ställe vi alltid rodde till och det tog oss ungefär 40 minuter att ta oss dit. Matsäcken som mormor packat med äggsmörgåsar och varm choklad låg framför mina fötter vid fiskespöna. Jag satt i fören och Lars rodde i lugn takt. Jag hade min blick ned i vattnet och lät mina fingertoppar nudda vattenytan. Vattnet var fortfarande kallt och så mörkt att man inte såg mer än några centimeter ner. Plötsligt rörde det sig i ögonvrån. Strax under vattenytan dök en stor skugga upp, någon meter från båten. Jag drog instinktivt upp handen och rätade på mig samtidigt som jag fortfarande höll kvar blicken på vattnet. Jag drog häftigt efter andan, och min bror frågade vad som hänt.

“Det var nåt…”, hann jag säga innan båten plötsligt skälvde till och det kändes som att vi gick på grund. Lars släppte årorna och höll istället i sig i bänken han satt på och jag gjorde likadant. Det var som att vi gick på grund och sen åkte av grundet igen. Båten skälvde återigen till och sedan var allt som vanligt igen. Det gick ringar på vattnet från båten men utöver det var allt lugnt igen. Vi tittade på varandra.

“Vad hände?”, frågade Lars igen
“Jag vet inte”, svarade jag. “Det var en… skugga under båten som… nåt stort åkte under båten.”
“Det var definitivt inget grund vi åkte på”, sa Lars. “Här finns inga grynnor.”

Lars och jag tittade på varandra och sökte svar på det vi upplevt. Det var något stort som funnits i vattnet som åkt under vår båt men så nära att båten lyftes lite. Inga fiskar i den storleken fanns här och en ubåt kändes alldeles för osannolik. Det var också väldigt märkligt att jag, som haft blicken i vattnet, inte sett konturerna av det stora föremålet eller fisken. Det var verkligen bara som en stor skugga. Istället för det lugn som brukar prägla våra fisketurer så kände både Lars och jag att stämningen var obehaglig och skrämmande. Lars frågade inte mig utan vände på ekan började ro hem, i snabbare takt än tidigare.

Morfar satt i sjöboden och redde ut nät när vi kom tillbaka. Hans blick mötte Lars och han såg att vi var rädda. Han sa ingenting, utan bara rätade på ryggen och betraktade oss frågande, med nätet i händerna. Lars och jag började prata i mun på varandra. Morfar släppte lugnt nätet och höll upp en hand, och sedan när vi tystnat bad han Lars ta ett djupt andetag och sedan berätta om vad vi varit med om. Det blev en liten paus när Lars stod och tycktes fundera på var han skulle börja, och morfar tittade fundersamt på honom. Sedan bad han oss att sätta oss ner. Han skulle berätta något. Han tittade ner i marken och tog ett andetag, och så började han.

”När jag var i 20-årsåldern så åkte vi varje morgon ut i gryningen, jag och ett tiotal män, för att lägga nät. Just denna majmorgon var det dock inte nät som skulle läggas utan det skulle fraktas timmer från den ena ön till den andra. Det brukade fiskegubbarna hjälpa till med. På en ö hade man fällt 20 träd som nu skulle fraktas till en annan ö för att bli plankor och ved. Vi tog ett timmer i taget och band det första till båten varpå vi band nästa till den och så vidare, så att det låg som ett koppel bakom båten. Uppe på timret stod en av mina bröder, Fredrik. Han stod där och såg till att inget timmer lossnade. Det var en kort färd från mellan öarna och klockan var fem på morgonen. Allt var tyst och lugnt. Vi pratade inte med varandra utan alla satt i sina egna tankar. Jag stod uppe på båten och höll på att reda ut näten som sedan skulle läggas i. Plötsligt hörde jag ett högt plask varpå han lyfte blicken mot platsen där Fredrik nyss stått. Av plasket att döma och det faktum att Fredrik var borta förstod jag att han fallit i vattnet. Jag skrek att de skulle stanna båten och hoppade själv i vattnet för att rädda Fredrik. Snabbt simmade jag fram mot timret men kunde inte se något. Jag dök under timret och försökte se men vattnet var för mörkt. Jag kom upp med huvudet och skrek att de skulle köra fram båten så Fredrik kunde ta sig upp. Rodermannen gjorde som han blivit tillsagd, men ingen Fredrik fanns där. Jag simmade runt i panik och ropade på Fredrik. Detta pågick i några minuter. Plötsligt sade det plask igen och Fredriks huvud bröt plötsligt vattenytan, som om han fått en skjuts underifrån. Han såg medvetslös ut. Jag simmade fram till honom, tog tag i honom i skjortan och simmade snabbt mot båten och lämnade över honom för att lyfta upp honom.

Medan jag simmade runt båten för att ta mig upp själv kom Fredrik upp på däck, och det de fick se där var helt obegripligt för alla. Fredrik var död. Där benen skulle sitta fanns bara lårets benpipor kvar. Bara benen. Som om nån skalat av allt kött. När jag kom upp och såg honom svimmade jag. Jag minns inte hur vi sedan tog sig in mot land, men när jag vaknade var det nedbäddad i sängen.”

Morfar tittade allvarligt på oss. Vi såg ut som förfärade fågelholkar, jag och Lars. Vi kunde inte begripa vad det var han hade sagt. Han suckade och sade att det därefter i folkmun hette att Fredrik hade stött på gammelgäddan i vattnet. Kort efter denna händelse pratade morfars pappa med en ung pojke som också befunnit sig på båten den där morgonen. Han berättade att kort innan Fredrik fallit i vattnet hade det dykt upp en skugga en bit från båten med timret, och att den rört sig snabbt. Plötsligt hade timret skälvt till varpå Fredrik fallit i vattnet. Skuggan hade han inte sett mer men hans intryck var att det varit något väldigt stort och att det hade varit den som stött till timret och fått Fredrik att falla ner i vattnet.

Veckorna som gick var det många i trakten som spekulerade kring vad som kunde ha hänt, och många berättade liknande historier som verkade mer eller mindre fantasifulla. En man berättade om en kossa som gått i sjön och att man sedan hittat skelettet i strandkanten bara en dag efter hon försvunnit. Någon vittnade om skuggor i vattnet och märkliga grynnor som dykt upp och sedan försvunnit. Morfar avslutade sin berättelse att med att säga att ”vad det är där nere, det spekulerar vi inte om, men vi vet att det finns något där, något som inte vill oss väl och som vi behöver passa oss för. Det räcker så.”

Efter den händelsen och morfars berättelse så pratade vi inte mer om det. Han verkade inte tycka om att behöva dra upp det, och det var underförstått att varken jag eller Lars skulle sprida detta vidare eller berätta vad vi upplevt. Sommaren gick och efter den även andra somrar. Jag såg aldrig skuggan mer och jag hörde inte om någon som upplevt samma sak. Lars och jag rodde aldrig mer ut och fiskade utan satt ofta vid bryggkanten. Inte heller följde vi längre med pappa ut på sjön. Det var nåt som hände med oss den där junimorgonen, och vi visste att det fanns något i vattnet som var mycket, mycket farligt.

Och känner du inte det ibland när du badar, att det plötsligt känns som om någon eller något ska gripa tag i din fot eller finns där under ytan i det mörka vattnet? Jag känner det inte längre. För jag badar sällan nuförtiden.

Ni har hört Michael Forsberg läsa “Skuggan”, inskickad av en anonym lyssnare. Och visst känner man igen sig. I insjöar, eller till och med i Stockholms innerstads mörkgröna vatten, där jag ibland får lite högre puls på somrarna när jag, omgiven av badande barn, solande ungdomar och fikande pensionärer, känner någonting snudda vid min fotsula och sedan försvinna ner igen. Tillräckligt mycket har levat och dött i Mälaren för att man ska kunna minnas rapporterna om kusligheter med åtminstone en liten klump i magen…

En annan lyssnarhistoria på temat kom från lyssnaren som kallar sig T, som beskrivit sin tillvaro i en av Sveriges mest stämningsfulla och havsnära miljöer: skärgården. Där hände det något mycket konstigt, och potentiellt farligt att berätta om. Moa Forsberg läser: “Finns i sjön”, inskickad av lyssnaren T.

Allt började med ett brev. Bara det var en överraskning: Det kom nästan ingen post till den lilla skärgårdsstugan jag hyrde. Jag hade lovat ägaren att titta till brevlådan, men bortsett från ett och annat reklamblad eller utskick från kommunen gapade lådan alltid tom. Men denna kalla höstdag när jag gick ner till brevlådorna som satt uppradade vid ångbåtsbryggan, så låg det där ett brev. Brev är att göra det mer personligt än vad det var: det var ett snövitt kuvert med en blå företagslogga som jag aldrig tidigare sett. På anslagstavlan bredvid lådorna hade någon satt upp en lapp:

”Viktigt att ni skriver på och skickar in förslaget snarast! Vänliga hälsningar, byalaget”.

Jag slet upp kuvertet och där inne låg ett avtal, ett informationsblad och ett returkuvert. Brevet kom från ett företag som snart skulle påbörja arbetet med att dra en kabel på botten i närheten. Exakt vad för kabel det var, och exakt vad den skulle användas till, var oklart. En rad tekniska specifikationer nämndes – sifferkoder och bokstavskombinationer omöjliga att dechiffrera för en oinsatt. Dock, av rent formaliaskäl, ville företaget ha de boendes stöd för projektet. Man kan säga att de använde lika mycket morot som piska: om vi vägrade skriva på skulle det skjuta upp projektet med max någon månad. Kabeln skulle dras oavsett. Om vi däremot stödde och godkände projektet skulle företaget donera en välbehövd slant till öns utveckling.

Eftersom det inte var min stuga kunde jag själv inte ta något beslut. För första gången sedan jag fick nycklarna hörde jag av mig till ägaren. Jag började berätta om kabelprojektet och avtalet men blev snabbt avbruten:

”Det är bara skriva på och skicka in så snart som möjligt. Jag fick något utskick från byalaget – det där är bra för ön.”
”Måste inte du skriva under?”
”Då kommer det ta ytterligare några veckor. Jag är utomlands. Vem är det adresserat till?”

Jag tog fram avtalet och kuvert. Hon hade rätt – det stod inte hennes namn.

”Det står bara ’boende på fastigheten’—”
”Där ser du. Du är den boende där nu. Skriv under och skicka in det där så blir gubbarna och tanterna glada.”

Sagt och gjort – jag fyllde i avtalet och signerade. Redan samma kväll promenerade jag ner genom mörkret och lade brevet i den rostgula postlådan vid ångbåtsbryggan.

Sedan hände inget mer. Hösten fortsatte svepa in. Temperaturen och löven föll. Den skrala båttrafiken på fjärdarna runt ön blev än glesare. Ibland såg jag båtar med företagsloggan, men överlag märkte man inte av deras arbete med kabeln – eller vad det nu var de gjorde. Skärgårdshösten var precis lika stilla och händelselös som jag hade hoppats.

I en av bodarna hittade jag en dag ett gammalt fiskenät. Jag bestämde mig för att pröva lyckan och tog den gamla ekan och puttrade iväg. Det var egentligen ansvarslöst att ensam ge sig iväg så här: det hade redan börjat skymma och blåsa kallt. De stålgrå vågorna slog mot skrovet och vatten stänkte in. Till sist hittade jag en plats jag trodde skulle bli bra. Jag fäste nätet i bojarna, försäkrade mig om att det satt fast, och for sedan hemåt. Runtomkring mig reste sig de becksvarta öarna som enorma, sovande urtidsdjur.

Det var länge sedan jag sist fiskade med nät, men en sak kom jag ihåg: det gällde att vittja näten tidigt på morgonen. När väckarklockan ringde hoppade jag snabbt i mina kläder och lämnade stugan. Väderomslaget var totalt. Idag låg havet spegelblankt och lugnt. Jag hade inga problem med att hitta bojarna. Problemen började istället när jag skulle dra upp nätet.

Det rörde sig knappt. Tampen skar i mina händer, men nätet förblev kvar där nere i djupet. Antingen hade nätet fastnat i något. Alternativt hade jag fått tidernas fångst. Jag hoppades på det senare och fortsatte dra. Kanske var det önsketänkande, kanske var det inbillning, men nätet tycktes röra sig, som om det höll på att lossna, eller att det som satt fast plötsligt rörde på sig och gjorde motstånd. Oavsett vad fick det mig att slita än hårdare.

Det gick inte snabbt, men decimeter efter decimeter av det blöta nätet fick jag upp i båten. Efter att ha kämpat i över fem minuter tvingades jag ta en paus. Det skulle jag inte ha gjort. I samma ögonblick jag släppte mitt hårda grepp om nätet rycktes det åter ner i havsdjupet. I sista sekund lyckades jag slita åt mig ändarna och förhindra att jag förlorade allt. Utmattad och förvånad stirrade jag ner i djupet. Men allt jag såg var mitt eget ansikte. Jag skulle ljuga om jag inte sa att jag också såg rädd ut. Rädd och nyfiken. Jag började om. Långsammare, men mer beslutsamt. Jag lindade nätet runt ena åran för att få bättre grepp och hävstång. Sedan började jag dra.

Åter en gång kom nätet upp, bit efter bit. På båtens durk bredde den vita och trassliga massan ut sig. Där det låg såg det nästan ut som en blöt päls från något okänt djur. Mitt mödosamma slit blev plötsligt avbruten av ett klånkande ljud. Det kom från ytan. Och det slog mot båten. Försiktigt drog jag lite till och lutade mig ut. Något satt fast i nätet. Något som nu tickade mot båten medan jag drog. Utan att släppa taget om nätet lirkade jag loss föremålet som fastnat i öglorna. Det var en liten grönvitskimrande statyett – om ben kunde mögla skulle det ha just den här nyansen. Exakt vad statyetten föreställde vet jag inte, men det var någon form av varelse. Stort runt huvud och stora ögon – utöver det inga andra drag. Armarna och benen var smala och låg slingrade längs kroppen.

Jag vred och vände på figuren. Den påminde inte om någonting jag sett. Ena sidan var alldeles skrovlig, som om den suttit fast i något men nu brutits av. Försiktigt lade jag statyetten på durken bredvid mig. Dess ögon tycktes stirra rakt upp, rakt mot mig. Det låter löjligt men den gjorde mig faktiskt illa till mods.
Jag hann knappt fortsätta min dragkamp med nätet innan jag hörde ett ursinnigt motorljud. Vid fjärdens mynning kom en större motorbåt farande rakt mot mig. Den kom så snabbt och visade ingen tecken på att sakta in att jag blev orolig att den inte såg mig. Bara ett tiotal meter ifrån mig vek båten hastig av och tog ett varv runt. Puttrande gled den upp och lade sig jämte mig. På dess skrov, blått på vitt, såg jag kabelföretagets nu så bekanta logga.

“Vad tror du att du håller du på med?” ropade en kvinna.
“Jag fiskar—”
“Det är fiskeförbud här. Det här är en arbetsområde och det har vi tydligt gått ut med information om.”
“Det visste jag inte… Jag har lagt nät men det verkar som det har fastnat.”

På ett ögonblick tycktes hennes redan arga ansiktsuttryck slå över till panik.

“Du måste genast släppa tillbaka nätet och…”

Kvinnan avslutade inte meningen. En av hennes kollegor pekade ner mot mig och min båt.

“Bort med den. Genast” sade hon sedan.

Sekunden därpå hoppade kollegan ner i min båt. Som om han var rädd för att bränna sig på statyetten slet han åt sig öskaret och föste den märkliga figuren över relingen. Med ett plums försvann den grönvita statyetten ner i havsdjupet.

“Hur fick du upp den där?” frågade kvinnan.
“Den satt i nätet…”
“Du får som sagt inte fiska här!”

Med ett bestämt grepp tog kollegan nätet från mig, lossade det från åran och bojorna, och lät även det sjunka ner i havsdjupet. Under tystnad stirrade vi alla tills det helt försvunnit ner.

“Vad heter du?”

Jag sa mitt namn. Det fanns ingen anledning att ljuga. Kvinnan tog upp sin telefon och scrollade igenom något på skärmen.

“Då har du skrivit på kontraktet.”

Jag nickade.

“Du har gjort ett väldigt allvarligt avtalsbrott…” Hon lyfte telefonen och tog en bild på mig där jag satt i båten.
“Jag visste inte…” började jag, men hon viftade med handen att jag skulle vara tyst.
“…vi tänker strunta i att väcka åtal. Men på två villkor.”

Jag andades ut.

“För det första är det slutfiskat.”

Jag nickade igen.

“… och för det andra så berättar du inte för någon om det här. Det som har hänt idag har inte hänt. Inte ett ord till vänner och bekanta. Inga mess, inga statusuppdateringar, inga inlägg. Fattat?”
“Ja…”
“Tro mig: du vill inte bli inblandad i en sån process.”

Jag vek bort blicken och nickade på nytt.

Trots att jag gått upp tidigt den dagen kunde jag inte somna på kvällen. Jag var fortfarande alldeles för uppjagad. Inombords rasade frågorna. Oförståelsen var total. Vad var det jag hade fått upp? Och framförallt: vad var det som fanns kvar där på botten? Jag hämtade mitt block och skruvade upp fotogenlågan. Ljuset reflekterades i fönsterrutan, men där ute, mellan träden, kunde jag ana havet. Jag tänkte hålla mitt löfte och avtalet jag skrivit på. Jag skulle inte berätta för någon. Jag ville inte bli inblandad i fler bekymmer. Det var trots allt därför jag flyttat ut hit – att få komma bort från allt.

Samtidigt kunde jag inte ignorera de gnagande frågorna och den brännande oron inombords. Jag behövde få ut det på något sätt. Jag lutade mig ner över blocket och lyfte pennan. Ingen kunde hindra mig från att skriva en novell. Ingenting av det här hade ju hänt. Allt det här var ju bara på låtsas.

Ni har hört “Finns i sjön”, inskickad av lyssnaren T och uppläst av Moa Forsberg.

Nyheterna om rörelser i Gävle hamn har inte varit de enda på temat märkligheter i haven på sistone. Den 11 november noterade den jordbävningsintresserade twittraren @matarikipax en märklig uppmätning bland de grafer som automatiskt publiceras löpande på den amerikanska geologmyndigheten USGS hemsida. En seismograf i Kenya hade registrerat en lågintensiv, hummande signal som pågått i tjugo minuter. “Det här är en mycket underlig och ovanlig seismisk signal”, skrev twittraren och började beta av andra stationer för att se om den uppmätts där också. Fullträff, överallt. I Zambia, Etiopien, Spanien och Nya Zeeland – överallt registrerades det tjugo minuter långa mullrandet. Det skakade inte, bara mullrade, eller inte ens mullrade utan snarare ringde. Signalen hade en nästan musikalisk kvalitet, som seismologen Göran Ekström senare skulle komma att beskriva det för National Geographic. Twittraren hade aldrig sett något liknande förut. Och det hade ingen annan heller.

Några veckor därpå upptäcktes mätningen av världens seismologer, och blev en världsnyhet. “Strange waves rippled around the world, and nobody knows why” skrev National Geographic. “Mystiska vibrationer i havet – skakade om världen” skrev Aftonbladet. Vibrationens epicentrum visade sig ligga i närheten av den lilla ön Mayotte, i havet mellan Moçambique och Madagaskar, och man kunde utesluta att det skulle ha handlat om en jordbävning, ett jordskrev eller en kärnvapenexplosion. “De flesta verkar överens om att det är någon sorts vulkanisk aktivitet, men av någon sort som vi inte sett tidigare. Det är en väldigt tydlig signal”, sade Björn Lund, seismolog vid Uppsala universitet till SVT.

En seismolog vid universitetet i Southampton, Stephen Hicks, har presenterat en förklaring som många accepterat. Han tror att en vulkanisk kammare drygt en och en halv mil under havsbottnen vid Mayotte, själva magen i en vulkan, kan man säga, plötsligt tömdes på magma vilket låg bakom det seimologiska utslaget. Men på Twitter skriver Hicks att mysteriet ännu inte är löst. “Nyckelfrågan är vilken fysisk mekanism som kan producera en så långvarig och monokromatisk signal med så hög amplitud att den ekar runt planeten i hundratals sekunder. De efterforskningar vi gjort nu är bara början, och det återstår nog många månader innan vi får veta svaret”, skrev Hicks.

Vad var det som ringde genom jorden i början av november? Och hur kan vi aldrig ha hört en sådan signal förut? Det är frågor man ställer sig – och som i vissa skräckhistorier, faktiskt också får svar. På Reddits underforum Nosleep publicerade användaren ProfessorPancakes917 – eller Patrick B, som han vill att vi kallar honom – härom året en märkvärdig berättelse. Patrick B säger sig ha samlat gamla vittnesmål om märkligheter från just fyrväktare, nedskrivna i dagböcker eller återberättade i intervjuer, och vill nu ge vissa av dessa historier den uppmärksamhet de förtjänar. Creepypodden uppmuntrar så klart det, och vill därför också presentera “En berättelse från fyrväktaren”, där vi kommer närmare ett ljud och dess fruktansvärda källa på en liten ö utanför South Carolina i USA, uppläst av Ludvig Josephson.

Mitt skift börjar klockan 23, och jag brukar vara punktlig. Så även denna kväll. Jag stod vid roddbåten och betraktade min kollega Connor promenera längs stranden nära fyren ute på den lilla ön. Det låg en mjuk dimma över vattnet, men den var inte så farlig att oroade mig för natten. Jag hoppade in i roddbåten och började ro över. Vattnet var lugnt och kändes nästan tjockare än vanligt, som om det var trögare att ro. Jag tänkte att jag började bli gammal och svag, och att jag snart borde pensionera mig. Aldrig hade jag förut känt det som att vattnet kämpade emot på det där sättet.

Jag rodde in på stranden, hoppade i vattnet och drog upp båten på stranden. Connor mötte mig och tillsammans gick vi upp för spiraltrappan för att gå igenom natten och vad som behövde göras. Han verkade lite undvikande och splittrad, men hade redan trimmat vekarna, så allt jag skulle behöva göra var att tvätta lampglaset eftersom dimman krävde ett så starkt ljus som möjligt. Dessutom skulle det göras någon gång ändå – annars blev soten och smutsen så tät att den blev svårare att tvätta bort. Det gällde att göra det innan natten föll, och de mörka skeppen började dyka upp i den nattliga horisonten. Det var inte den tätaste trafiken utanför just vår fyr, men de fartyg som passerade var stora och hade månghövdad besättning: vanligen fiske- eller räktrålare. Om fyren slocknade var risken stor att vi snart skulle ha femtio man i sjön som behövde räddas, och det var det ingen som ville se.

Fönstren såg ut att behöva en omgång också, märkte jag när jag och Connor gick ner för trappan igen och tänkte att jag lika gärna kunde ta hand om det också under natten. Innan jag vinkade av honom samlade sig Connor och tittade på mig. Han sade att han sett någon stå nere på stranden bredvid roddbåten förut. Han tvekade och stakade sig, och sedan fick han fram det: “Graham, jag tyckte att det såg ut som Susan”, sade han.

Jag kände färgen strömma till ansiktet och pulsen stiga. Han tillade snabbt att han försökt ropa på personen, men att hon bara stått där. Han slutförde arbetet med veken och oljan, och sedan sprang han ned för trappan. När han öppnade dörren låg båten där för sig själv, utan några spår av någon levande människa.

“Connor, det vet du själv att det inte kan stämma. Hon har varit borta i sex år”, sade jag och försökte hålla ansiktsmusklerna under kontroll. Varje gång någon nämnde hennes namn tyckte jag det kändes som att en liten del av mitt förstånd kapades av.

“Jag vet, Graham, jag vet. Men jag hade inte sagt det om det inte såg ut just som hon. Och även om det inte var hon så var det konstigt, för vem skulle kunna ta sig hit ut och sedan gå upp i rök utan egen båt?”

“Det är bra så. Det var inte hon, det var säkert inte någon alls, utan du såg bara i syne. Ro hem och vila nu, så tar jag hand om det här.” Connor lade handen på min axel i ett ögonblick, även om han undvek min blick. “Jag ber om ursäkt. Jag vet att det inte är kul att prata om henne. Jag saknar henne också. Men håll ögonen öppna i natt. Om det är någon här ute och smyger ska du nog låsa dörren efter dig inatt.”

Jag hjälpte Connor putta ut roddbåten och nickade åt honom. “Ses imorgon.” Han vinkade tillbaka och rodde ut i dimman, och nu hade den blivit så tjock att han försvann efter bara några minuter. Allt jag såg var hans gungande lykta i aktern, som en gnista i en fabriksskorsten. Efter en stund försvann den också och jag var ensam.

Jag gick in och låste dörren, som Connor föreslagit. Han är en god vän, men nog kan hans fantasi löpa fritt ibland. Kanske bäst att jag tar nattskiftet, även om det är slitsamt. Connor och vår man på fyrens morgonskift, Jim, skulle nog kunna bli knäppa om de jobbade på nätterna här.

Väl uppe för de slingrande spiraltrapporna började jag följa mina gamla rutiner med kontroller så allt var så det skulle, allt medan jag då och då slängde blickar ut genom fönstren och ned mot stranden. Jag brukade stå i andra tankar medan jag arbetade, men den här natten var det Susan jag hade i huvudet. Inte för att någonsin gick särskilt länge innan jag tänkte på henne, men efter vad Connor hade sagt lämnade hon inte tankarna.

Det var under ett nattskift hon hade tagits ifrån mig. Vi fick aldrig veta vem det var som gjorde det, eller varför, men jag har mina misstankar. Polisen sade att man hade hört skrik från vårt hus, och att de anlänt till en mordscen: hon låg på sängen framstupa iförd sitt nedblodade nattlinne. I ryggen satt kniven kvar.

Att hon skulle vara här inatt var vansinnigt. Hon hade varit död i sex år. Jag såg själv hennes kista sänkas ned den där kalla, blöta dagen, till henne sista ensamma vila i den fuktiga, kustnära jorden. Det var jag som släppte ned den första handfullen jord över hennes kistlock, och när de började skotta ned jord i hålet stod jag kvar och tittade. Jag lämnade henne där ensam, just som jag gjort natten då jag gått från huset till mitt arbete i fyren. Det har alltid känts som mitt fel.

I småstäder pratas det mycket. Människorna i staden pratade om att någon försökt ställa sig in hos henne medan jag var borta på arbetet. Jag litade på Susan, och visste att hon aldrig skulle vara otrogen mot mig. Om något hade hennes motstånd kunnat bli så bestämt att det kanske kostade henne livet. Det är vad jag i mina mörkaste stunder funderar på. Men jag kommer väl aldrig få veta.

Efter ännu en blick ut mot stranden gick jag upp i tornet och började förbereda skurhinken för att rengöra lampglaset. Med hinken i handen gick jag över till ena sidan den inglasade kammaren där uppe, och när jag böjde mig ned för att börja avbröts jag av ett ljud. Långt nedanför mig, nära stranden, hade någonting låtit. Jag stod upp och vände mig om, och tittade ut i dimman. Någonting rörde sig där. Jag såg gnistan i fabriksskorstenen, alltså en ljusglimt i diset, som rörde sig mjukt över vattnet. Först trodde jag att det var Connor som kom tillbaka för att hämta något han glömt. Men när jag tryckte ansiktet mot fönstret såg jag att det inte kunde vara fallet.

Ljuset rörde sig oregelbundet nere vid havet, snabbt och ryckigt, nästan som om någon höll i det och skuttade över vattenytan. Nyfikenheten blev stor. Jag lämnade skurhinken, tände snabbt upp fyren och gick ned för trappan till den låsta dörren.

När jag klev ut på den steniga sanden hoppades jag att ljuset skulle ha dröjt kvar så jag hann få syn på det, och jag hade tur. Det hade slutat röra sig. Det hängde en bit bort i dimman, gungande i vågorna men till synes orörligt i övrigt. Utöver fyrens lykta brukar det vara mörkt runt ön, så vi hade ett par lyktor redo vid dörren och jag tände en av dem. Sedan gick jag långsamt ner mot stranden, dimmigt upplyst av fyren och min lykta. Jag hade inte hunnit ta mer än några steg förrän jag såg någonting.

Det var mörkt och dimman hade tätnat, men en omisskännlig skepnad fanns där ute. Den vaga silhuetten av en person, till synes stående på vattnet. Jag blinkade, gnuggade mina ögon, och tittade upp igen med lyktan höjd. “Vem där?”, ropade jag ut i ingenting. “Vem är du?” Jag gick långsamt ner på stranden, men blev stillastående när jag kände igen figuren som då också tycktes ha rört sig emot mig. Det såg ut som Connor! Han stod mitt i dimman och hans ansikte var omöjligt att urskilja, men kläderna kände jag igen. “Connor! Vad sjutton gör du?”, ropade jag. Han rörde sig inte, och jag såg fortfarande inte hans ansikte. Jag började känna mig irriterad. “Connor, din slyngel! Kom hit nu.” Jag suckade och viftade med lyktan, och då såg jag någonting jag dittills inte märkt. Nere och skvalpade på strandkanten, illa skadad och nästan bruten i två delar, låg roddbåten Connor rott iväg med tidigare den kvällen.

Jag kände andan försvinna i halsen och chocken stiga, och vände mig tillbaka till Connor. Där stod skepnaden kvar, men innan jag hann fokusera blicken på honom märkte jag en snabb rörelse och hukade mig. Ut ur dimman, flygande rakt mot mig, kom en annan lanterna som missade mig med en hårsmån och krossades mot fyrens vägg. Jag föll nästan baklänges men fick ordning på benen, vände om och flydde förbi glasresterna och slängde igen dörren efter mig. Därefter blev jag stående och andades ut i ett ögonblick, och då hörde jag ett ljud utifrån. Genom springorna i dörrens plankor trängde den in: ett djupt och vansinnigt böljande ylande, som från en sjungande dödsängel, som hördes utifrån dimmorna och havet. Jag backade tillbaka mot trappan och tog mig upp så långt bort från stranden och marken jag kunde, men kunde inte motstå att väl uppe också titta ut genom fönstret, ned mot den dimtäckta bukten.

Jag såg ingenting, men insåg efter ett ögonblicks förvirring att ljudkällan förflyttat sig. Det lät inte från vattnet längre, utan rakt nedifrån, från utanför dörren till fyren. När jag lyssnade märkte jag att vad det än var som utstötte det fruktansvärda skriket så förflyttade det sig – det lät som om ljudkällan gick i cirklar kring fyren, runt och runt.

Jag flydde upp ännu en våning, till det femkantiga inglasade rummet där fyrens lykta flammade, och öppnade en lucka i glaset för att kunna ta mig ut på järnplattformen som löper runt fyrtornets topp. Så här långt upp kände jag mig trygg från vad det än var som tagit sig upp ur vattnet, även om det sannolikt var en falsk trygghet. Jag böjde mig över räcket och tittade ner, och där nere, vid dörren, såg jag vad som liknade Susan. Jag frös till is. Kunde det var hon? Kunde det vara min älskling, som jag två gånger övergivit, som stod där? Jag kunde inte röra mig. Hon såg så liten ut uppifrån fyrtornet, men jag kände igen det vackra, bruna håret och den bleka huden. Jag stirrade som förhäxad, och kunde inte hålla mig. Min röst ekade över vattnet. “Susan? Är det du?”

Efter att min röst ekat ut var det knäpptyst. Jag hörde varken vågorna slå mot stranden eller elden spraka inne i fyren, och inte järnstängerna i plattformen knaka under min vikt. Tystnaden höll i sig, tills Susan långsamt böjde sitt huvud tillbaka och tittade upp på mig. I det ögonblicket visste jag att det var någonting annat än Susan som letat upp mig. De gröna ögon jag mindes så väl från när jag senast såg dem, för sex år sedan, var försvunna och istället möttes min blick av ihåliga, svarta ögon. Som hos ett djur. De röda läppar jag hade burit i minnet sedan hon dog var också borta, och istället fanns där bara ett gap, ett hål, från öra till öra. Hur hennes ansikte såg ut den natten kommer jag aldrig glömma. Jag gapade och hörde mig själv skrika, innan jag fick upp handen och täckte för munnen. Tystnaden blev intensivare än någonsin, och jag kunde inte slita min blick från hennes ögon: de kolsvarta, runda hålen.

Jag vände om och flydde in genom luckan, in till fyren igen, och hörde bakom mig hur varelsen nere vid dörren återigen började yla sitt blodisande skrik. När jag kommit in och stängt luckan efter mig försökte jag hålla för öronen, men då hörde jag också hur det bankade på dörren där nere. Vad det än var så visste det att jag var där, och det visste att jag var ensam och att dörren var det enda som stod i vägen. Den olåsta dörren. En smärtsam klump bildades i magen när jag insåg att jag i paniken och flykten efter att nästan ha träffats av lyktan där nere glömt att bomma igen dörren efter mig.

Medan jag rusade ner för den första trappan för att med lite tur hinna ner och låsa den innan hon kom in efter mig slocknade plötsligt veken uppe i fyren, och jag svor för mig själv. Jag skulle ha bytt ut den förut, innan jag lät mig förledas av ljudet från vattnet och gick ner. I beckmörkret, med bara månljuset som sipprade in genom fönstren, försökte jag hitta min väg tillbaka upp igen eller åtminstone till närmsta lanterna jag kunde tända. Då hörde jag hur det skramlade nere på marken: någon ryckte i dörrhandtaget. Det metalliska ljudet ekade genom hela fyrtornet, upp genom spiraltrappan och in i rummet där jag stod i mörkret, och jag visste att jag inte hade någon tid att förlora och att jag var tvungen att prioritera att låsa dörren. Samtidigt blev ylandet utifrån bara högre, bara mer och mer hysteriskt och vansinnigt. Det lät som ett skrik i dödsångest och det bara pågick – herregud, det bara pågick.

Jag hittade dörren till spiraltrappan i mörkret, fick upp den och kastade mig ner för trapporna. Utan ljus eller lykta var det en halsbrytande manöver, men jag känner varenda flisa i de där trappstegen. Om jag skulle falla och bryta nacken var det ändå mindre skrämmande än risken att varelsen tog sig in genom ytterdörren.
När jag till slut kom ned för trapporna blev jag stående, förstenad. I det bleka månljuset såg jag att dörren stod på glänt. Dimman sipprade in, och bakom den såg jag en mörk gestalt röra sig mot det gråa diset. Jag insåg att det var tyst igen. De fruktansvärda skriken hade tystnat. Nu stod varelsen, vad den än var, där ute och rörde sig fram och tillbaka. Jag kände hur den betraktade mig genom den halvöppna dörren. Jag kunde inte röra mig. Jag var skräckslagen. Den stannade upp, slutade röra sig, och stod bara där bakom, fullständigt tyst.

När mina ögon vande sig vid mörkret blev dess konturer tydligare, och jag kunde urskilja detaljer i det dunkla diset utanför dörren. Jag önskar att jag hade blundat istället. Hon såg fortfarande ut som den Susan jag mindes, men i en mardrömstappning. Hennes hår, kropp och den vita klänning hon begravdes i var där, men hennes ögon och mun var förvridna och skräckinjagande. De var svarta, stora hål, tomma och bottenlösa, som brunnar. Jag kunde inte slita blicken från dem. Hur gärna jag än ville kunde jag inte blunda. Ögonblicket kändes som en evighet. Vi stod orörliga mittemot varandra. Sedan hände något i varelsens ansikte. Jag tror munhålet förvreds i ett grin. Sedan puttade den igen dörren.

Jag förstod ingenting. Vad hade hänt? Vad var det för best, och varför efterliknade den Susan? Jag var så ställd att min skräck kom av sig. “Susan”, mumlade jag för mig själv, utan att ens förstå att jag lyckats öppna munnen. Tystnad fick jag till svar. Det hade blivit knäpptyst igen. Jag gick med darrande ben fram till dörren, knuffade upp den igen och tittade försiktigt ut. Det var tomt. Dimman rullade fortfarande tjock över vattnet, men jag såg inte en varelse. Jag var ensam. I vågorna nere på stranden guppade fortfarande resterna av Connors förstörda båt.

Jag måste ha stått där i tio, kanske 20, minuter och bara tittat och lyssnat. Det var som om jag inte kunde förmå mig till annat. Jag märkte knappt när Jim dök upp i sin roddbåt och ropade på mig. “Graham! Hallå, Graham. Vad håller du på med? Varför är fyren släckt?”

Jag försökte samla mig så snabbt jag kunde. “Jim. Hej, Jim. Förlåt mig. Förlåt, jag måste nog åka hem. Jag mår inte bra.”

“Tacka fan för att du inte gör det, det här hade kunnat sluta i katastrof. Hur tänker du när du lämnar fyren otänd och står här nere i sådan här dimma? För sjuttsingen, Graham, ro hem. Jag tar över. Åk hem och sov.”

Jag tittade på Jim medan han skyndade in genom dörren, knuffade sig förbi mig, och rusade upp för trappan. Han måste ha undgått att märka Connors roddbåt. Antagligen var han för stressad för att lägga märke till den. Bara några ögonblick senare lystes dimman upp, och fyren började spela över vågorna igen. Han hade haft rätt. Det började sakta sjunka in hos mig att jag hade kunnat orsaka en riktigt allvarlig olycka, och att jag inte gjort mitt jobb. Jag hade tur att det inte var några fartyg ute i sjön den natten. Jag förstod att den tanken skulle jaga mig för resten av mitt liv, men kunde inte fokusera på den något mer just då. Jag behövde sova, kanske i värsta fall dricka mig till sömns. Jag orkade inte tänka mer.

Några dagar senare väcktes jag på morgonen av att det bankade på dörren. Jag hade inte återvänt till fyren, och ingen hade bett mig komma dit. När jag reste mig ur sängen hörde jag myndiga röster utanför dörren. “Graham! Var vänlig och öppna.”

Jag såg ruskig ut, trött och bakfull som jag var efter några dagars supande och sörjande, och polisen som stod utanför dörren betraktade mig med konstig blick. Han hade pratat med min arbetsgivare, sade han, och hört att jag varit hemma. Tydligen hade han sagt att jag behövde det. Hur han visste det kunde jag inte förstå. Men han var en bra karl, och kunde ibland räkna ut saker långt innan många andra. Jag försökte formulera mig, men min röst lät tunn och grötig och bar inte. Det var första gången jag pratade med en människa sedan Jim hade kommit till fyren. Dagarna hade varit korta och nätterna långa. Jag hade druckit och gråtit, och tänkt på Susan.

“Vad kan jag hjälpa dig med?”, frågade jag polismannen. Han sade att han var ledsen att störa, men att jag skulle behöva följa med honom. “Det är något du behöver hjälpa till med. Var snäll och klä dig och följ med.” Jag nickade, och gjorde utan att ifrågasätta någonting som han sade. Jag kände igen polismannen och hade ett gott intryck av honom. Han hade arbetat i staden när Susan hittats död. Han skulle inte störa mig om det inte var nödvändigt.

Det som hände härnäst är svårt för mig att skriva om, så ha lite tålamod. Polisen tog med mig till en strand en halvmil söder om fyren. Där, under en utskjutande klippa, hade någon hittat en kropp. Polisen hade sina misstankar om vem den tillhröde, men ville att jag skulle identifiera honom. Jag klev ner i gruset medan vågorna sköljde upp sjögräs över mina stövlar, och såg Connor ligga där på magen. Han var uppsvullen och grå, men jag kände igen hans skjorta och byxor. Det var han.

Polisen sade åt mig att förbereda mig, och sedan vände han på Connors kropp. Hans ansikte var insjunket och nästan grönt, och underkäken hängde slappt. Hans ögon var som tomma hål. Det är inte ovanligt att havets djur äter de drunknades ögon. Men det var något annat med hålen i huvudet som gav mig en iskall rysning.

“Dödsorsaken verkar ha varit det här”, sade polisen och höll fram en kniv. “Den satt i hans rygg.”

Jag visste innan jag såg kniven vilken den var. Jag förstod inte hur den kunde finnas kvar, så långt efter förra gången den användes. Men när jag tittade på vapnet som bragt Connor om livet sjönk mitt hjärta neråt och det kändes som att det försvann, och att allt blev kallt och mörkt inom mig. För förra gången jag såg den kniven var när den satt i ryggen på min älskade Susan.

Signaturmelodi

Ni har hört “En berättelse från fyrväktaren”, skriven av Redditanvändaren ProfessorPancakes917, Patrick B, och läst av Ludvig Josephson. Och därmed dyker Creepypodden ned i det hemlighetsfulla och ogenomträngligt svarta havet igen, och dyker inte upp igen förrän om två veckor. Men om du har varit med om någonting liknande vill jag gärna att du skriver ned det i ett mejl, och skickar det till creepypodden@sr.se. Jag vill gärna läsa din historia, och du har chansen att få den uppläst här i podden.

Du har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Den produceras av Ludvig Josephson som också gör musiken. Vi finns på Facebook och Instagram – sök på Creepypodden så hittar du oss.

Tack för att du har lyssnat.