Avsnitt 107: Den snurrande pojken

Jag har en så sjuk historia att berätta för er.

Natten den 10 augusti 1979 vaknade en man i den lilla tätorten Gränna vid Vätterns strand av ett barns skärande skrik utanför huset. Han kastade sig ur sängen och rusade ner för trappan, mot ytterdörren, och kom ut på gatan chockad och redo att rädda någon till livet. Ögonblicket han nådde trottoarkanten tystnade emellertid skriket, som han skulle skulle komma att beskriva som en pojkes. Han såg sig omkring med bultande hjärta, vankade av och an på gatan, men fann den tyst och tom och utan några tecken på att ens någon av hans grannar hade vaknat. Klockan var bara lite över tolv.

Gatan han bodde på låg mot slätten ner mot Vättern och där fanns en liten lekpark med en klätterställning, en rutschkana och några bänkar mot vattnet. Han gick över vägen för att se över lekparken, i tron att ljudet hade kommit därifrån. I dunklet skönjde han lekparkens mest omtyckta föremål: en enkel karusell där fyra små hästar stod efter varandra i en cirkel mot en ranglig metallplattform. Den snurrade långsammare och långsammare framför hans ögon, tills den stannade med ett ryck. Hästarna stod där och stirrade med sina stela leenden och flagnande färg, lite sneda och tilltygade efter att ha blivit hårdhänt hanterade av hundratals barn. Mannen som hade hört skriket återvände till sitt hus och ringde polisen, men ingen kunde någonsin finna något spår efter det barn som skrikit den natten.

Åtta timmar senare satt en kvinna med det ovanliga namnet Viveka Vilkmark på en av de två parkbänkarna vid den lilla lekparken och läste under de mörka molnen som tornade upp sig över Visingsö. Hon skulle snart tillbaka till jobbet på campingplatsen, men förlängde sin lunch med en paus en bit bort. När hon tittade upp såg hon en pojke, kanske åtta år gammal, komma gående mot parken från vägen. Hon såg att han var iklädd en liten kostym, som om han var på väg till någon högtid eller ett firande. Kostymen var dock, noterade hon när pojken kom närmare, skrynklig och smutsig. Han kom fram över parken och ställde sig framför Viveka. Hon log försiktigt och skulle precis fråga om allt var bra, när hon kände en rysning gå över hela kroppen. Pojken tittade allvarligt på henne och sade: Varför hjälpte du mig inte av från karusellen inatt? Viveka hann inte ens svara förrän han fortsatte: Varför kom du inte på min begravning imorse?

Det sista Viveka Vilkmark kom ihåg var hur ett stort, rött och svart brännmärke tog form på pojkens kind, innan hon förlorade medvetandet. Hon skulle senare berätta att hon vaknade igen på rygg i gräset en bit från parkbänken, med de mörka molnen nu över henne och ängen där hon låg, och att hon skakade som om hon hade fått ett anfall och inte förmådde lugna ner sig förrän hon tagit sig hem igen och ringt jobbet för att säga att hon blivit sjuk.

Detta är – såvitt jag och någon annan vet – det mest troliga ursprunget till den lokala vandringssägnen i Gränna som brukar kallas “Den snurrande pojken”. Utifrån dessa påstådda händelser, som idag inte kan beläggas eller bevisas, utvecklades en lång serie berättelser, modifierade och förändrade allt eftersom de spreds in i vår tid. Den snurrande pojken har levt kvar i två-tre generationers medvetanden, och bevarats i ortens muntliga historieberättande såväl såväl som i dess invånares halloweenutsmyckningar och maskeradutklädnader. Här och där dyker den dessutom upp i samlingar av svenska vandringssägner, även om det är få som gått på djupet med den. Den 21 juni för några år sedan körde jag till Gränna för att försöker gå till botten med det jag inte lyckats utröna på annat håll.

Det finns ett par hotell och bed and breakfasts i stan, och ett av dem i ett stort, fint sekelskifteshus med två våningar. Det var dit jag anlände den kvällen, med ett begynnande oväder som hängde i luften. Det åskade på håll, fukten var tung, och jag klev oavsiktligt i en djup pöl i vägen när jag gick från min parkerade bil för att ringa på dörren. När jag stod där och väntade såg jag min första skrämmande syn denna resa skulle ha att erbjuda. Uppe i ett fönster på andra våningen såg jag konturen av ett ansikte som tittade ut ur ett rum mjukt upplyst av en gult sken. Ansiktet, orörligt och nollställt, tycktes inte ha några ögon. Inte ens fördjupningarna i skallen fanns där de skulle.

Dörren slog upp och skrämde mig. Lars, som ägde bed and breakfast-stället, välkomnade mig hjärtligt. Han var en pensionerad ingenjör som 18 år dessförinnan köpt stället tillsammans med frun Kerstin, en före detta kock. Jag lät bli att nämna ansiktet i fönstret då Lars visade mig runt och sedan upp till mitt rum. Jag frågade om han och hans fru också bodde där, och han svarade ja. Var de ensamma? Ja. Några andra gäster boende här nu? Nej.

Åh, utom tjejerna såklart, tillade han och sade att han skulle introducera oss. Vi gick ner för en hall och in i ett stort sovrum som blivit omgjort till lounge. Bredvid fönstret satt en provdocka, iklädd 1800-talskläder, vid en gammal spinnrock med händerna positionerade som om den satt och spann vid det hjul som nog inte hade snurrat på åtminstone 100 år. Provdockans ansikte var helt formlöst, grått och blekt som de brukade vara förr i tiden. Detta var Mirjam, fick jag höra, som de före detta ägarna av huset hade köpt på en antikaffär på 40-talet. En gång i tiden hade tydligen Mirjams händer kunnat röra sig runt det spinnande hjulet, men det var länge sedan det fungerade. Idag satt hon iförd en brunhårig peruk och tittade ut orörligt genom fönstret. I andra sidan rummet, framför en tom eldstad, stod Julia, byggd på 1890-talet, en och en halv meter lång och iklädd en stor styvkjol. Hennes ansikte var också blankt, och den mörkhåriga peruken på huvudet var det enda som påminde om ett mänskligt anlete. Hon stod mjukt framåtböjd, och hennes mekanism hade tydligen fått henne att röra om med en eldgaffel i brasan när den fungerade. Eldstaden hade inte eldats i på tjugo år. Lars sade att han tyckte flickorna var ett charmigt inslag.

Du har väl aldrig hört talas om berättelsen om den snurrande pojken, sade han plötsligt och gjorde mig lite paff. Jag sade att jo, det hade jag gjort, många gånger. Han log generat och erkände att han och hans fru en gång i tiden hade hittat på en historia om stället och skrivit ned den på hemsidan för bed and breakfasten. Pojkens spöke skulle enligt den berättelsen, en gång om året, den 10 augusti, smyga in i huset och få spinnrockens hjul att snurra mitt i natten. Det skulle ha varit den dagen som karusellen ute i lekparken, där han antingen försvann eller dog beroende på vilken version man hörde, ha tagits bort. Antikviteten i det här rummet var då det enda som rörde sig i cirkel som fanns kvar, och det skulle ha fascinerat pojkens spöke. Det hela var som sagt bara ett påhitt, erkände Lars nu, men någon hade övertygat honom om att en liten spökhistoria inte kunde skada affärerna. Jag log och bytte samtalsämne.

Det har uppstått så många olika versioner av den där berättelsen sedan 1979. Beroende på vem du frågar, vilken fånig och förenklad variant du själv tyr dig till, hade pojken setts gående på Amiralsvägen ner mot färjeläget iklädd sin lilla smutsiga kostym, eller i närheten av karusellen innan den togs bort 1988, som givetvis då hade snurrat för sig själv i mörkret. Hur pojken hade fått sitt brännsår i ansiktet, det som Viveka Vilkmark skulle ha sett, fick i berättelserna en förklaring som var ganska korkad: det hade vid lekplatsen funnits en skylt där det stod att att man skulle akta sig för att järnstängerna som klätterställningen och rutschkanan byggts upp av kunde bli väldigt varm när solen låg på. Det var i och för sig sant – som ett av barnen som vuxit upp där i Gränna innan jag och min familj flyttade till storstan hade jag smärtsam egen erfarenhet av hur stekheta stängerna kunde vara om man råkade ta i fel del av klätterställningen, och gungornas kedjor var ibland så varma att man lät bli dem helt och hållet. Om en liten pojke hade varit för sig själv på karusellen var det dock naturligtvis helt ologiskt att den skulle vara så varm att han fick ett brännsår av dess handtag eller hästarna, än mer så om det var på natten långt efter att solen gått ner han var där. Men det är klart, en vandringssägen brukar inte behöva förhålla sig så strikt till logik. Så på något sätt fastnade pojken mot den heta metallen, och där skrek han och skrek tills hans ansikte fått ett djupt, inbränt ärr.

Jag åt frukost på bed and breakfast-stället på söndagen, och sedan satte jag mig i bilen och åkte runt lite i den ort där jag bott när jag var mellan åtta och elva år gammal. Det var första gången jag återvänt sedan dess. Min terapeut hade sagt att jag kanske inte skulle känna någonting till en början, men att för varje bekant syn skulle känslorna riskera att byggas upp. Men jag var okej. Det här skulle inte vara några problem, tänkte jag.

Det var en regnig sommar, och särskilt här över Vättern vägrade molnen ge med sig. Jag letade upp Haglunds, ett konditori dit våra föräldrar brukade ta mig och min syster på helgerna och låta oss välja vad vi ville. Det stod fortfarande kvar och jag satte mig vid ett bord i ett hörn efter att ha beställt vid disken. I kassan stod en av de tunnaste tonårskillar jag någonsin sett, en kille som hette Micke och som verkade lite rädd för sina kunder inklusive mig. Ju mer vi pratade, desto mer avslappnad blev han dock, kanske för att jag spelade ny och okunnig om stan. Kände han till den snurrande pojken, frågade jag. Han nickade och det syntes att han försökte reda ut vilken av alla historier det nu var. Helt kort blandade han ihop historien med den om en hemsökt borg ute på Visingsö, men sedan kom han in på rätt spår och förklarade historien för mig, då och då avbrutet av att han kommenterade hur mycket det regnade ute.

För en massa år sedan hade, enligt honom, en pojke hamnat under karusellen på lekplatsen. Den hade helt sonika fallit ner på honom. De hade tagit bort karusellen, men ännu kunde man ibland se pojken gå nere vid stranden mot Vättern med ansiktet i händerna och gnälla tyst för sig själv, iklädd en sönderriven pyjamas. Hur ska hans ansikte se ut, frågade jag, och Micke ryckte på axlarna. Han hade inte hört något om det. Kanske något om att det skulle finnas ett inristat O i hans kind, som någon sorts varning? O som i ondska. Ja, det var inte någon vidare kuslig berättelse, erkände han, och tipsade mig om att istället åka och titta på den gamla ammunitionsfabriken Baslandia vid Tolarp i Jönköping. Den, sade han, var läskig.

Ett par kvarter bort låg Grenna Retro, en antikaffär som var på väg att stänga och därför hade utförsäljning. Det var massa folk där, men få ville prata om den snurrande pojken med mig. De flesta var upptagna med att diskutera det oväder som var på väg, som enligt SMHI var ett av årets värsta. Staden förberedde sig för ett regn man inte hade sett maken till på åratal. Somliga var nervösa, men generellt präglades stämningen av sådan där osäker uppspelthet när någonting stort och ovanligt är på väg att hända i en sömnig trakt. Den enda som verkade tänka på annat var en kvinna i min ålder, som stod i ett hörn och tittade på böckerna i affären. Hon var i min ålder men smalare och mer vältränad, och djupt fokuserad på en bok av någon lokal och bortglömd skald. Jag bad om ursäkt för att jag störde och introducerade mig, och hon sade att hon hette Nadja. När hon berättade att hon kom från Stockholm och bara var på genomresa tänkte jag att hon inte skulle veta något om historien jag sökte, men det visade sig att hon kände till den: hon hade en gång undersökt en massa svenska legender i stil med den inför arbetet med en skräckroman som aldrig blev av.

Hennes intryck var att historien bottnade i 1890-talet. Någon knös från Jönköpings industrier hade passerat förbi Gränna och tyckt synd om traktens barn, som inte hade någon plats att leka på. Han hade då köpt och donerat en karusell till orten, som tackat och tagit emot. Inspirerade av gåvan hade då lekparken byggts upp runt själva karusellen, men den allra första natten efter att det hela stod klart hade en liten pojke som inte kunde motstå frestelsen att fortsätta leka med de nya fina sakerna smugit hemifrån, snurrat igång karusellen i hög hastighet och sedan hoppat på. På något sätt han hade sedan halkat, och fastnat så olyckligt med huvudet att han inte kunde göra annat än att flyga runt i karusellen medan han kvävdes. Än i denna dag återvände han till lekplatsen, hade Nadja hört, iklädd kostymen han hade begravts i. Skrapsåret han fått i ansiktet hade han kvar, och det såg ut som ett ovalt O i hans lilla ansikte.

Nadja sade att hon faktiskt tänkt gå förbi lekparken innan hon åkte vidare för att ta lite bilder, om bara regnet ville lätta upp. Karusellen hade återställts 2004, något decennium efter att den togs bort, efter att den grävts fram ur något gammalt förråd där den legat bortglömd, och nu ville hon se om den såg ut som hon tänkt sig. Nadja var trevlig men jag har alltid haft lätt att bli trött av sociala interaktioner som jag inte själv tagit initiativ till, så jag bestämde mig för att inte tacka ja till hennes outtalade inbjudan att följa med. Jag skulle återvända till parken själv, senare.

Det var ett par kilometer bort till Röttle, där jag själv hade bott med min familj. Jag hade inte många minnen därifrån, för det var trots allt inte länge vi hade blivit kvar där trots att mamma och pappa gärna hade sett oss komma till ro. Till slut hade de blivit tvungna att flytta, insåg de, och vi åkte vidare till större städer där de trodde det skulle fungera bättre. Mina vindrutetorkare arbetade för högtryck när jag körde förbi husen längs Skiftesvägen mot huset där vi bott. Väl framme stängde jag av motorn och blev sittande i väntan på att jag skulle känna någonting. De nuvarande ägarna verkade inte vara hemma. Huset var mindre än jag mindes det, och det stora trädet vid sidan av hade sågats ner, kanske eftersom det alltid hotat att falla ner över huset.

Det var ditt fel att de var tvungna att flytta, sade jag till mig själv, två gånger om. Jag hade kanske kunnat bli kvar där genom högstadiet och gymnasiet, ja, mina föräldrar hade kanske kunnat bli gamla där och sedan ge det i arv till mig eller till och med mina barn. Men som det gick flyttade vi iväg. Det var kanske inte någon katastrof egentligen. Det var bara problemen jag hade haft som barn, som de inte kunde hitta någon som kunde hjälpa till med här. Till slut hade jag tagit mig igenom den perioden, och när jag var 14 eller så hade jag nästan glömt det hela. Ingen hade farit illa av det, och ingen hade blivit traumatiserad. Jag hade varit lite för frånvarande i skolan ett tag precis innan tonåren, men vem hade aldrig varit det. Trots allt detta gjorde det mig ledsen. Det kändes som att jag inte hade rätt att återvända hit. Fast jag kunde egentligen inte tänka mig någon som hade mer rätt till det än jag.

Jag mindes en plats jag brukade tycka om en bit ner för vägen, satte igång bilen och åkte dit. Om man tar sig igenom Röttle by hittade man Rasmus kvarn, en vacker 1600-talsbyggnad som varit i bruk som mjölkvarn fram till 1920-talet. Den ligger vid en åmynning som faller ner från sjöarna Bunn och Ören, som har gett namn till byn: redan på 1200-talet pratade man om Rytlofors, den rytande forsen. Dit gick man ofta när man var liten för att kasta sten i vattnet och leka, och nu stod jag där under mitt paraply och tittade ut mot andra sidan vattendraget. Det var pölar och träskigt i gräset. Snart, om det bara slutade regna en stund, skulle myggorna komma fram.

På andra sidan såg jag att det stod en liten pojke. Lite väl liten för att gå runt ute i regnet för sig själv, tänkte jag. Han hade på sig en blå regnjacka, kortbyxor och skor med kardborrband. Jag vinkade åt honom. Han tittade på mig men vinkade inte tillbaka. Istället vände han om och gick långsamt iväg, in mellan träden, och försvann.

Jag gick runt vattendraget, mot gångbron som går från kvarnen över till andra sidan, försiktigt för att inte råka trampa i någon kladdig vattenpöl. Det gick så där, och efter några minuter var mina strumpor genomblöta. Marken var så lerig att jag fick vara försiktig för att inte halka. Jag kom upp på gångbrons träplankor, och gick över till andra sidan medan jag tänkte på alla stenar jag kastat ner i vattnet därifrån. Här borta tar skogen vid, som slickar Vätterns strand. Bortom Röttle hamn är det bara E4:an som finns här. Jag såg pojken igen, medan han gick iväg i skogen. Han tittade ner i marken och plaskade i pölarna han passerade, på väg mot ingenting, såvitt jag visste.

Under åren då karusellen var borta från lekplatsen genomgick berättelsen om den snurrande pojken ännu en metamorfos. Eftersom det inte längre fanns någonting han kunde snurra runt på började man säga att det var han själv som sprang runt, runt i cirklar, någonstans nere på de ängar som skilde Gränna från Vättern. Jag föreställde mig honom på den vidsträckta åkern nedanför von Döbelns väg, ensam under en röd, sjunkande sol ovanför Visingsö, springande runt och runt med armarna utsträckta, stirrigt beslutsam om att fortsätta tills natten kom och helt enkelt tog honom med sitt mörker. När karusellen dök upp igen hade historierna återgått till att handla om den, men bilden av den springande pojken hade fångat mig med sådan kraft att jag för första gången på åratal verkligen kände mig uppslukad av berättelsen igen. Jag hade stått där i säkert tio-femton sekunder innan jag märkte hur jag glömt bort mig.

När jag vaknade till liv igen var pojken i skogen borta och jag var ensam. Det är inte konstigt om du blir överrumplad av minnen, hade min terapeut sagt när jag berättade om min planerade resa hit. När du kommer tillbaka måste du tänka på Gränna som ett slutet rum av erfarenheter som kan få dig att känna på sätt du trott du inte längre var förmögen till. När jag satte mig i bilen igen var jag genomblöt och utmattad.

På eftermiddagen återvände jag till konditoriet och satt och värmde mig med en kaffe. Jag studerade inredningen och fann att den gått ner sig. Det verkade som att Gränna var på dekis, mer än jag kanske anat. Just när jag skulle gå reste sig en man från ett närliggande bord, som jag hade märkt sneglat på mig, och kom fram till mig.

Han var en lite tjock farbror i 50-årsåldern, skallig och skånsk, och såg ut som en lektor från en svartvit film, iförd sliten kavaj. Han stack ut inte så lite, inte minst med sin förfärliga artighet. Han presenterade sig som Anton och sade att han hört mig prata med folk på antikaffären tidigare under dagen, och att han sedan sett mig komma in på konditoriet igen och tolkat det som ett tecken. Sedan frågade han om varför jag var nyfiken på historien om den snurrande pojken. Var det en bok jag skrev, eller en artikel, kanske ett manus? Jag svarade undvikande, att det inte var någonting sådant.

Han slog sig ned och tog upp en liten servett ur bröstfickan som han torkade sig i pannan med, och sade att om jag verkligen var nyfiken så hade han något att visa mig som skulle vara mycket upplysande. Inte en ny version av berättelsen eller sägnen, alltså, utan ett föremål med koppling till den. Han hade väntat väldigt länge på rätt tillfälle att visa upp detta föremål, och nu kändes det som att slumpen eller ödet hade lett honom fram hit. Inte för att han trodde på sådant, sade han med en blick: det handlade bara om att få hjälpa till med att dela med sig av något som verkligen var sant i en historia som var så föränderlig och undflyende. Det skulle han verkligen tycka om, sade han. Han pratade på, nämnde att han jobbat som redovisningskonsult men att han alltid drivits av kunskapstörsten. Han älskade att läsa, framför allt rysk litteratur och böcker om den gamla teatern, sade han medan han försökte le varmt och inbjudande. För att ge mig ett förtroendeingivande intryck, antar jag. Han såg inte så frisk ut. Hans ansikte var blekt och svettigt.

Vi satte oss i hans stora, säkert tjugo år gamla Volvo, och han körde mig norrut, förbi Uppgränna, mot hans hus. Det var inte mycket bilar på vägen. Regnet hade skapat stora pölar överallt.

Anton hade fötts här i huset, men flyttat till Helsingborg till en släkting när han bara var 18 år gammal. För två år sedan hade han återvänt hit för att ta hand om hans fars dödsbo, huset där han själv fötts. När vi pratade om hans bakgrund återkom han hela tiden till vad han skulle visa mig, utan att någonsin nämna det rakt ut. Han sade att han hoppades jag tyckte det var okej: han ville att jag skulle se det hela i rätt perspektiv, och att jag varken skulle bli besviken eller överväldigad. Jag märkte att han också uppskattade sällskapet, och lät honom hållas. Jag sneglade i baksätet och tittade på allt skräp som låg där. Papperstravar, kassar och tomma plastförpackningar.

Huset var litet. Gräsmattan var illa omhändertagen och full av ogräs, och staketet såg ut att kunna kollapsa när som helst. Det låg vid vägen, lite för sig självt, kanske sex-sju kilometer norr om Gränna. Jag tackade nej till hans erbjudande om någonting att dricka, och vi gick under Antons gigantiska paraply runt huset till dess baksida. Där fanns vad jag först tyckte såg ut som ett litet förråd, som jag sedan märkte var byggt i sten. Det låg där och smälte in i den grå, regniga sommardagen, som en en jordkällare som stigit upp ovan jorden. Först när vi kom fram till dörren visade det sig att byggnaden var i marmor. Det hade varit Antons far som insisterat på att bygga det så, berättade han.

Min far var en hemsk man, ska du veta, sade Anton. Han hade gjort klart och tydligt för Anton att han ville att några av hans gamla föremål skulle bli kvar här i den här byggnaden för gott, såväl som några tillhörande Antons mor som dött när han bara var två år gammal. Anton tog fram en nyckel ur en innerficka och öppnade träporten, och vi klev in i det torra. När han stängde dörren bakom oss blev det helt mörkt, men det kändes att det bara var nätt och jämt vi två fick plats där inne.

Mörkret bröts när Anton med ett besvärat ljud sträckte sig upp i taket och tände en upphängd ficklampa i taket. Det skarpa, vita ljusskenet fick oss att kasta långa skuggor. Längst bak i den lilla byggnaden fanns tre fyrkantiga, djupa hål i väggen, en halv kvadratmeter stora, omarkerade. Det var som om Antons far velat bygga ett gravkapell åt sig själv och sin familj, men inte fått begravas där och istället fått nöja sig med att ha sina saker där. Hans fars föremål låg i hålet i mitten, och hans mors i det till höger. Anton hade själv aldrig studerat dem, det hade någon annan tagit hand om. Anton bad om ursäkt för sitt hemlighetsmakeri, men erkände att det var så spännande att få berätta den här historien för någon.

En hemsk man, var han, far min. Grym. Anton hade i hemlighet varit lättad över att få flytta till Skåne, men ändå inte kommit undan honom. Fadern, som hade hetat Tomas, hade blivit väckt mitt i natten en gång när han själv bara var elva år gammal. Det hade varit Tomas egen far, Antons farfar, som väckt honom, för att säga att han just kört på en pojke ute på vägen. Nu behövde han hjälp att hantera den döde pojkens kropp, eftersom han själv gjort illa handen i olyckan. Året var 1940. Det fanns aldrig någon tanke på att gå till polisen, sade Anton till mig. Varken hans far eller hans farfar skulle någonsin få den idén. Istället tog de itu med att hitta en plats åt pojkens kropp. Antons ansikte sprack upp i ett märkligt leende, som han avbröt innan det ens hunnit formas helt. Sedan sträckte han sig in i hålet längst till vänster i väggen.

Där inne fanns en trälåda, mycket längre än den var bred. Han drog ut den, och ställde den på en bänk. Sedan lyfte han av locket, och drog tillbaka en mörkgrön presenning. Under den låg ett litet skelett. Det höll inte ihop, utan låg i oordning med kraniet bredvid den krossade bröstkorgen. Käkbenet låg på sniskan, under kraniet.

Sedan 1940 hade pojkens kropp varit gömd på tre olika platser, sade Anton utan att nämna exakt var, tills det hamnade här. Hans farfar hade kört på pojken på vägen som några år senare skulle bli Riksväg 1, en bit söderut, närmare Gränna. Antagligen hade farfarn druckit innan han satte sig vid ratten den kvällen. Tio år senare begick han självmord. Kanske, sade Anton, är det alltså så här berättelsen vars rötter du undersöker föddes.

Jag tittade på honom. Hans ögon såg uråldriga och insjunkna ut i det bleka, skarpa ljuset. Varför hade han kvar det här, frågade jag honom. Han svarade att han ju hade sagt att hans egen far varit en dålig människa, en vars vilja man inte ville gå emot. Anton trodde inte på sådant som förbannelser eller otur för att man inte lydde de döda, men han var inte heller beredd att ta risken. Vi har ju alla våra svagheter, sade han. Ingen är helt rationell. Det är bara frågan om hur mycket man släpper fram av det inre kaoset. Han hoppades, inskärpte han, att jag skulle hålla hans och hans förfäders namn hemliga. Men var det inte väldigt matnyttig bakgrundsinformation, så säg? Vilket fantastisk händelseförlopp som fick sitt slut denna dag, då jag besökte staden och han för första gången berättade om detta för någon. Han såg uppspelt ut, och sade att han kände sig lättad efter att få dela med sig av detta efter så många år, och att han var mig tack skyldig för att jag lyssnat, oavsett om denna döda kropp var bakgrunden till historien om den snurrande pojken eller inte.

Anton bjöd mig att stanna och ta en drink, men jag sade att jag var tvungen att återvända till min bil. Han körde mig tillbaka till Gränna. Medan vi satt där och körde i tystnad tänkte jag att jag undrade hur hemsk din far hade varit, Anton? Så pass att han fått dig att fly, men också så att han förvridit dig till den grad att du faktiskt återvände för att ta hand om en dödad pojke som din släkt hållit hemlig? Jag har läst att människor som gjort sig skyldiga till något hemskt ibland inväntar rätt ögonblick för att berätta för någon om det, så de kan lätta sitt samvete utan att riskera följder av det. Att de då njuter av det.

Anton skakade min hand när han släppte av mig, och sade att det hade varit väldigt trevligt att träffa mig. Han sade inte att vi skulle ses igen, om jag hade vägarna förbi. Han frågade varken om min mejladress eller mitt telefonnummer, eller vart jag skulle härnäst. Under andra omständigheter kanske. Men nu var han färdig med mig, med det han hade velat ha mig till.

För att avsluta min märkliga dag i Gränna hade jag kunnat köra till lekplatsen, men jag valde att promenera dit i ovädret. Jag ville känna regnet och staden, som det hade känts när jag var liten, för att uppnå någonting som kändes friskt och rent igen. Kall och blöt, så länge det kändes utanpå kroppen, inte inuti. Jag måste ha sett fånig, ja, patetisk ut, där jag gick, men det var inte många utomhus så ingen skada skedd.

Vättern var grå och orolig. I ett par av husen längst ner där åkrarna tog vid lyste tända lampor i fönstren, medan solen gick ner och det blev dunklare. De satt inne i sina hus och väntade ut nattens storm, tänkte jag, och hoppades att det inte skulle bli strömavbrott. Jag var helt för mig själv.

Bänken där jag satte mig ibland när jag var liten och hade cyklat runt var kvar, med samma skylt där det stod om någon gamling som brukat sitta där innan mig. Lekplatsen var tom och tyst. Jag stannade upp, drog handen över ansiktet för att befria mig från det rinnande regnvattnet, och såg den gamla skylten där det stod om hur varm klätterställningen och rutschkanan kunde bli. Den hade rostat, och var så sorglig på något sätt, för föremålen den varnade för var sedan länge borta. De nya ställningarna som stod där var byggda av hårdplast. Nu var det bara den gamla karusellen som fanns kvar, av alla järn- och metallföremål jag mindes.

Men den, som stått där sedan den återinställdes 2004, såg å andra sidan ut exakt som jag mindes den. De fyra vita hästarna med sina olikfärgade manar, den gröna, den blå, den röda och den gula, en flagnande färg vardera, stod där och stirrade blickstilla. När jag kom närmare såg jag att den var mindre än jag föreställt mig den, och nådde bara upp till min midja. Inte mycket hade gjorts åt de rostande handtagen eller illa tilltygade hästarna. Jag studerade karusellen och kunde inte förstå mig på hur något barn skulle kunna fastna med huvudet i det, eller hur den skulle kunna komma upp i en så hög hastighet, eller bli så varm, att den skulle kunna bli farlig. Jag undrade varifrån idén om såret på pojkens kind, som då och då dök upp i historierna, hade kommit. För inte kunde väl någon tro att han fått det från karusellen? Inte kunde väl det hända på riktigt att den snurrade så snabbt att någon gjorde sig illa på den?

Jag sträckte ut handen och rörde vid den blöta plåthästen med grön man, som hade varit min egen favorit när jag var liten. Med handen liggande på dess huvud tittade jag upp i skyn, mot de fallande regndropparna, och såg samma gråa moln som Viveka Vilkmark sett när hon vaknade från sin märkliga medvetslöshet för många år sedan. Historien, hade det visat sig, skulle överleva henne.

Sedan vände jag mig om och förväntade mig se varningskylten, men fann att den var borta. Ja, såklart. När de återinställde karusellen hade de aldrig hittat den. Den var försvunnen. Jag hade föreställt mig den, varje rostfläck och ord, jag hade inbillat mig att jag sett den.

En bilmotor hördes. Någon stod vid förarsidan av en liten minibuss, nära där Viveka Vilkmark mött den snurrande pojken i sin kostym. En kvinna med ett rött paraply, som tittade på mig från trottoarkanten. Hon ropade och frågade om jag behövde lifta någonstans. Jag hukade mig för regnet, plötsligt medveten om hur blöt jag var, och sprang över till henne.

Hon bodde i närheten, en hjälpsam person med en sovande tvååring i en bakvänd bilbarnstol i baksätet. Hon hade sett mig stå där nere vid lekplatsen och tänkt att jag skulle få lunginflammation om jag inte kom ut ur regnet, sade hon. Hon var på väg hem till sin make och deras andra två barn efter att ha varit på ett kalas med tvååringen, berättade hon. Jag sade att min bil stod uppe på den ena mataffärens parkeringsplats, och hon körde iväg.

Bara efter att ha bytt några meningar om vädret frågade hon mig plötsligt om jag visste vad som hade hänt vid den där karusellen en gång i tiden enligt den lokala sägnen, och om jag kände till historien hon hört om pojken med djävulens märke på kinden, fördömd som han blivit att åka på karusellen för att han ljugit så mycket för sina föräldrar. Och för första gången under min resa tillbaka till Gränna kände jag att jag ville berätta sanningen om min egen roll i den här historien. Det här är vad jag svarade henne:

Ja, jag känner till berättelsen om den snurrande pojken. Du förstår, när jag var åtta år gammal gick jag i sömnen. Det förstörde mina föräldrars nattsömn. En gång kom jag hela vägen till lekplatsen. Jag minns inte mycket, men jag har förstått att jag hamnade på karusellen, och att jag fick den att snurra väldigt snabbt. Jag var varken vaken eller sovande, men fick panik och skrek för full hals. Det kändes som om jag fastnat, om du förstår, som om den drog mig med sig utan min kontroll. Men jag kom loss, och någon snäll förbipasserande hjälpte mig. Hon var en sjuksköterska, har jag för mig. Och på något sätt verkade det som att den här platsen behövde en legend, eller åtminstone något gemensamt att tro på, för bara ett år senare hörde jag den där historien för första gången. Historien om den snurrande pojken.

Jag skämdes så. Jag skämdes så mycket för att människor trodde jag hade med något så nattsvart hemskt att göra. Jag sade aldrig någonting om det till någon. Mina föräldrar hade kunnat övertala mig om att det handlade om någon annan, och inte om mig, men det gjorde de aldrig. Jag förstod inte varför, annat än möjligen för att de trodde att de bara skulle göra saken värre. Så till slut flyttade vi. Men för varje år sedan dess har jag sjunkit djupare och djupare. Hur långt bort jag än flyttat har jag alltid sett mig som den snurrande pojken.

Nu, sade jag till henne där vi satt i bilen, när jag gått igenom allt och varit här och undersökt saken själv, tittat igenom alla mina anteckningar och lyssnat på de som bor här, har jag kanske förstått att jag haft fel. Jag tror kanske jag missförstått något och låtit det forma mig i hela mitt liv. Kanske var det när jag första gången hörde historien om den snurrande pojken som den fötts, men kanske byggde den på äldre källor. Kanske hade frön till berättelsen såtts långt innan, och bara behövt mogna under en generation eller två, kanske till och med tre. Kanske hade jag haft fel, och kanske hade pojken varit någon annan. Kanske hade han till och med funnits på riktigt.

Den vänliga kvinnan som plockat upp mig vid lekplatsen hade stannat bilen. Vi stod vid ett trafikljus som slagit om till grönt. Hennes ansiktsuttryck skvallrade om en djup och ärlig fruktan, på ett sätt jag nästan aldrig förut sett.

Vet du inte vad som händer, mumlade hon, om man tar en död människas berättelse och gör den till sin egen? Särskilt om den döda människan är ett barn?

Nej, sade jag. Vad händer?

Den döda blir arg. Det är allt jag vet. Den blir arg.

Det var midnatt och jag var lite berusad när jag låste upp bakdörren till bed and breakfast-stället, som man skulle gå in genom kvällstid. På en hotellrestaurang ett par kvarter bort hade jag ätit en plankstek och druckit ett par öl, kanske en för många. Sedan solen gått ner hade stormen bedarrat, men huset var så mörklagt att jag trodde elen hade gått. I alla fönstren var det mörkt, vilket åtminstone betydde att jag slapp möta skyltdockan Mirjams stirrande silhuett uppe på övervåningen. Jag famlade mig fram i de mörka korridorerna, och snubblade två gånger när jag klättrade upp för den knarriga trappan.

Längst upp blev jag stående inför den långa hallen ner till loungen där husets två stillsamma flickor bodde. Jag stirrade in i dunklet. Det stod ett barn där, vänt mot mig.

Det gick att urskilja benen i månljuset från fönstret men överkroppen låg i mörker. Jag öppnade munnen för att säga något, vad som helst, utan att egentligen kunna kontrollera vad. Det som kom ut var “Snälla”. Jag sade det med så tunn och svag röst att jag inte tror det hördes alls.

Barnet tog ett steg fram, och jag såg att det hade på sig små strumpor. Och att det inte var en pojke, utan en liten flicka. Hon tittade frågande på mig. Och så sade hon hej.

Jag var tydligen inte ställets enda gäst längre. Hon hette Irina, och hennes mamma och pappa hade kommit för att bo här eftersom de hade haft en läcka i sitt tak. De var ofta där, berättade hon, eftersom de bodde bara runt hörnet. Är det inte lite sent för dig att vara uppe, frågade jag, och hon berättade inte utan stolthet att hon nästan alltid fick vara uppe så här sent. Men så bad hon mig att inte säga till hennes föräldrar att hon gått ut i korridoren.

Jag var full. Så naturligtvis frågade jag henne om det jag inte skulle ha frågat om där och då. Ja visst, klart jag vet vem den snurrande pojken är, svarade hon sakligt. Han bor här.

Jag tänkte på Lars menlösa men lite cyniska reklamknep från hemsidan, berättelsen om spinnrocken och pojken. Irina tog min hand och drog ner mig för korridoren, mot loungen. Hon öppnade dörren vant, som om hon gjort det hundratals gånger förr.

Inne i loungen tänkte jag att hon skulle berätta något om Mirjam och spinnrocken, men istället gestikulerade hon mot den tomma eldstaden. Den snurrande pojken bodde under Julias stora kjolar, berättade hon. Julia stod där, framåtlutad och med eldgaffeln i handen som inte rört sig på årtionden, iförd en kjol av en sort ingen burit på ännu längre. Irina sade att hon sett pojken där den kvällen, men att han varit elak och då hade hon sprungit därifrån. Vad hade han sagt, frågade jag. Irina svarade att han inte direkt pratade. Men han hade aldrig varit elak förut, men det var ingen någon fara, för Irina kunde ju alltid bara gå därifrån. Och med det sagt sade hon godnatt och tassade tillbaka ut i korridoren, mot sitt och sina föräldrars rum.

Jag blev stående en stund. Jag föreställde mig eldstaden med en brasa igång, och hur dess lågor spred ett gult, varmt ljus över rummet och lyste upp Julias kala ansikte. Hennes kjol saknade mönster, ja, hade inte ens någon riktig färg. Den hade inte fladdrat hur mycket vinden än blåste, och kunde inte bli skrynklig, för den var uppspänd över metallringar. Inget barn, hur litet det än var, kunde krypa in i den lilla glipan mellan kjolen och mattan. Jag sneglade på klockan när jag lämnade loungen och gick till mitt sovrum. 00.41.

04.19. Jag vaknade i sängen, svettig. Jag kände en närvaro, någonting väldigt nära mig. Till höger om mig. Någonting som stod vid sängen. Jag förstod att det var honom jag kände av. Öppna inte ögonen, tänkte jag för mig själv. Titta inte upp. Titta inte på honom. Det skulle göra slut på dig.

Jag hörde en mycket försiktig rörelse, en liten sko som svepte mot träplankorna i golvet. Ett steg närmare sängen. Jag spände mig i ryggen och förberedde mig för att skrika så högt jag kunde, så hela Gränna kunde höra om det skulle krävas.

Någonting rörde sig över mig mycket fort, och jag kände luften vibrera när det kom närmare, och så kände jag trycket mot kinden, hud mot hud, varmt och mjukt, och innan jag hann röra mig eller ens reagera tryckte fingrarna ner mitt huvud i kudden och en glödhet smärta sprängdes i ansiktet så intensiv att jag skrek som en brandvarnare. Jag flög upp, skakande, darrande, och försökte ta mig i ansiktet men det gjorde för ont. Jag snubblade ut ur rummet, slängde igen min sovrumsdörr bakom mig och sprang ner för korridoren. Jag kände tårarnas salt svida i någonting i ansiktet.

In i loungen kastade jag mig, där jag kom ihåg att det fanns en stor spegel. Jag famlade på väggen mot lampknappen, kom åt den, och elen måste ha fungerat för den tändes och bländade mig.

Gråtande tog jag min darrande hand från kinden, och såg i spegeln det fula, röda och svarta brännsår som lade sig i mitt ansikte, medan Irina och hennes föräldrar kom in genom dörren bakom mig, följda av Lars och Kerstin. Jag var så upptagen av smärtan och mitt ansikte, men de märkte allihopa att Julias framsträckta hand plötsligt var tom: att den inte längre höll i en eldgaffel. Den hittades tio minuter senare på trägolvet i mitt sovrum, fortfarande rykande, upphettad på något sätt trots att eldstaden låg lika tyst och tom som den gjort i årtionden. Och under Julias kjolar av plåt och uppspänt tyg måste den snurrande pojken ha fnissat och fnissat för mig själv, för att han inte längre behövde känna sig så arg och hopplös i sin ensamhet, för att han till slut krävt mig på betalning med ränta för att jag lånat hans berättelse.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och jag ville inte föregå denna berättelse med något – jag ville att ni omedelbart skulle komma in i den. Det ni hört var min bearbetade översättning av Soren Narnias “Circles”, en berättelse som publicerades i Sorens podd Knifepoint Horror i somras.
Jaha, hur följer man upp en sådan här historia? Vad ska man utveckla sig i för tema för att låta den växa och hitta en plats i våra huvuden? Kanske går det inte. För inte så länge sedan läste jag ett blogginlägg som någon skrivit om Creepypodden. “Jag har hittills inte sett något gott komma ur ett tema”, skrev bloggaren, och argumenterade för att de som var vaga känns krystade och att de som var specifika förstörde överraskningen i historierna. Kanske har den bloggaren rätt. Kanske ska man istället för att försöka bygga på något tema helt enkelt bara servera ännu en skräckhistoria – något som kan låta historien om den snurrande pojken stå för sig, och presentera en ny berättelse om när en plats historia har mer med en själv att göra än man kan tro. Ni ska därför få höra historien “Depressionen”, inskickad av lyssnaren Helena, uppläst av Linnea Werner.

Jag är född i Uppsala, men slutet av 90-talet bodde jag en bit utanför Västerås, där också min mamma och mina två halvbröder bodde. Jag delade en tvåa med en nära vän, men vi hade så olika arbetsscheman att vi ofta störde varandra, så i mitten av september 1997 så bestämde jag mig för att hitta en egen lägenhet istället. Jag tjänade inte särskilt mycket pengar som vårdbiträde så jag bestämde mig för att flytta in i en liten etta som låg i ett lägenhetshus en bit utanför stadskärnan. Det var inte ett särskilt nytt hus, förmodligen byggt på 80-talet och såg lite sjabbigt ut, som att det var byggt för låginkomsttagare. Min lägenhet låg på bottenvåningen och var i princip ett stort rum med en liten toalett, kokvrå och en stor garderob med skjutdörrar. Det var inte den finaste lägenheten jag haft men hyran var låg. Och till en början älskade jag verkligen att ha mitt eget krypin. Jag gillade att komma hem till ensamheten och inte mötas av smutstvätt och diskberg så fort jag klev innanför dörren. Det enda jag bekymrade mig över var en märklig lukt som slog emot mig varje gång jag kom in i lägenheten. Det var en svagt rutten, halvsöt lukt och påminde om sopor eller förmultnande löv. Jag är som person väldigt renlig och noga av mig, så detta gjorde mig oerhört frustrerad. Jag kunde inte förstå vad lukten kom ifrån. Det fanns inga kvarglömda sopor och allt i lägenheten var helt och rent. Jag brukade öppna fönstret och vädra och elda med rökelse, vilket gjorde att lukten blev mindre märkbar för tillfället. Men när jag varit borta ett par timmar och sedan kom tillbaka till lägenheten var lukten där igen. Något annat som också störde mig var att lägenheten blev alldeles utkyld när hösten kom. Jag trodde först att det hade att göra med dålig isolering och att heltäckningsmattorna var alldeles för tunna. Till och med i november så verkade det vara kallare inomhus än utomhus. Men jag tänkte att det kanske hade att göra med att elementet satt precis under fönstret och att värmen på så sätt sögs ut.

Det är ungefär här som min berättelse blir jobbig för mig att dela med mig av. Några av creepypoddens lyssnare kanske har hört att paranormala fenomen verkar inträffa när man är mest mottaglig för dem. Nånstans emellan november och december började jag må mer och mer psykiskt dåligt och isolera mig. Det är inte likt mig egentligen, jag är vanligtvis öppen och social även om jag också uppskattar att vara ensam ibland, läsa och skriva. Min familj och mina vänner har alltid varit mycket viktiga för mig, men vid den här tidpunkten började jag alltså känna mig väldigt deprimerad. Till saken hör att jag förvisso haft en depression förut. När jag var 15 försökte jag begå självmord. Jag gick i terapi länge efter det och det hjälpte mig. Men nu hade jag de här mörka och hopplösa tankarna igen. Jag tog förgivet att jag helt enkelt höll på att bli deprimerad igen efter ett långt uppehåll, och tänkte att det jag kunde göra var att hålla ut och vänta tills det gick över. I samma veva började konstiga saker hända, men i efterhand kan jag förstå dem. Först och främst började jag få en massa skräppost och reklambrev i brevlådan, men avsändarna skrev mitt namn fel hela tiden. Förnamnet och mellannamnet var rätt, och så även första stavelsen av mitt efternamn. Men den andra stavelsen var fel. Jag måste hamnat på någon sorts massutskicklista och man hade helt enkelt tagit fel på mitt namn. Alla hyresgästers brevlådor fanns en bit ute på gården och alltså inte i själva huset, så jag gick ut och hämtade mig post. När jag gjorde det hängde det alltid en grupp tonåringar en bit bort på parkeringen. De småpratade och rökte. Jag kommer ihåg att jag tänkte att de var taskiga idioter eftersom de alltid tystnade när jag kom ut och viskade bakom min rygg när jag gick in igen. Jag försökte att inte bry mig så mycket om dem, men det bidrog definitivt till min depression, som verkade bli värre och värre för varje dag som gick. Jag började också få en del telefonförsäljarsamtal, vilket kändes märkligt eftersom jag hade nixat mitt nummer så att försäljare inte skulle ringa. De frågade alltid efter någon med mitt förnamn, men efternamnet stämde aldrig riktigt, precis som med pappersposten jag fick. Efter ett tag blev allt mycket värre. Min mamma och jag hade ett ordentligt gräl som slutade med att hon inte ville prata med mig. Jag spenderade all min lediga tid till att ligga i min säng i lägenheten. Jag hade ingen TV. Det var så kallt i lägenheten att jag var tvungen att ligga under en elektrisk filt för att inte frysa. Jag kände mig väldigt nere efter grälet med mamma, men jag ville inte prata med någon om det heller. När mina kompisar kom förbi så låtsades jag inte vara hemma och svarade inte i telefonen. Det var ungefär då som jag hade en konstig dröm. Jämfört med alla andra drömmar jag haft tidigare så stod denna ut. Jag var inte vaken, men befann mig i det där tillståndet då man fortfarande är fullkomligt medveten om sin omgivning trots att man sover. Jag hörde en kvinnoröst säga ”Jag behöver din hjälp”. Jag svarade henne i mitt huvud: ”Varför det?”. Hon sa ”Jag är fast här och kommer inte ut”. Jag kommer ihåg att det kändes som jag hade is i kroppen och frös på ett sätt jag aldrig gjort förut. Samtidigt upplevde jag en otrolig nattsvart ledsamhet och ensamhet som gjorde mig helt lamslagen. Jag tänkte till kvinnan igen: ”Men på vilket sätt kan jag hjälpa dig?”. Hon svarade ”Du måste bära mig. Jag behöver komma in i dig, så att du kan bära ut mig härifrån”. Även om jag var halvt sovande så skrämde kvinnans ord skiten ur mig. Jag visste på något sätt inom mig själv att det inte skulle sluta bra om jag hjälpte henne, men samtidigt tänkte jag på något plan att detta bara var mina egna fantasier som präglades av min depression. Om så var fallet, så kanske kvinnan representerade mitt undermedvetna som bad mig om hjälp. Jag konverserade helt enkelt med mig själv. Så jag bestämde mig för att säga ja. Jag ville ju hjälpa mig själv. Jag tänkte till kvinnan igen: ” Okej. Jag ska hjälpa dig”.

När jag vaknade nästa morgon så snöade det. Jag hade en konstig känsla i kroppen, som att jag inte riktigt hade kontakt med mig själv. Jag såg mig själv utifrån när jag bryggde kaffe och borstade tänderna. Jag tror att det var en söndag, för jag behövde inte gå till jobbet den dagen minns jag. Och nu blir berättelsen ännu märkligare. Efter att jag druckit upp mitt kaffe gick jag till garderoben och tog fram sex vita sänglakan. Ståendes på en stol satte jag fast dem i taket med häftstift så att de bildade en ”gång” från min säng till ytterdörren. Än idag förstår jag inte vad som fick mig att göra detta. Det känns pinsamt att berätta om det till och med nu, för det är en sådan konstig grej att göra. Efter jag hängt upp lakanen satte jag mig i min säng. Jag bestämde mig för att ta mitt eget liv. Tanken på döden kom från ingenstans och kändes plötsligt så självklar och enkel, som världens bästa lösning på mina problem. Då ringde min telefon. Jag lät telefonsvararen ta samtalet. Det var min mamma som bad om ursäkt för bråket vi haft och bad mig ringa upp henne, för hon var orolig för mig. Jag satt och stirrade på telefonen en lång stund. Sen tog jag fram telefonkatalogen och slog upp ett journummer och ringde. Jag pratade med en kvinna på andra sidan luren i en timme om mina självmordstankar, men nämnde inget om de konstiga sakerna som hänt. Jag var övertygad om att jag höll på att bli galen. Kvinnan på jourlinjen gav mig ett nummer till en terapeutmottagning och fick mig att lova henne att jag skulle ringa dit så fort vi lagt på. Och det gjorde jag. Jag fick en tid redan nästa dag. Dagen efter kändes allt mycket tungt. Jag försökte sysselsätta mig själv genom att städa hela lägenheten och när jag gjorde det upptäckte jag något som skrämde mig. I hörnen av fönsterbrädan, på spegeln och på garderobsdörren fanns något som påminde om svartmögel. Först trodde jag att det bara var missfärgningar, men jag har en examen i biologi och när jag tittade närmare såg jag att det var mögel, men liknande samtidigt ingenting jag tidigare sett. Senare gick jag till mottagningen jag ringt tidigare och terapeuten tyckte att jag skulle komma minst två gånger i veckan en tid framöver. Jag fick antidepressiv medicin och några veckor senare började jag må lite bättre. Men atmosfären i min lägenhet kändes ännu knepig, och det luktade fortfarande. Hur som helst tog jag ner lakanen jag hängt upp och försonades med mamma. Jag började tänka att allt konstigt jag upplevt hade att göra med min depression. Långsamt började jag bli mig själv igen.

En dag i januari sneddade jag över parkeringen och stötte då på husets fastighetsansvarige. Hon stod på sin balkong och vinkade till mig. Vi presenterade oss för varandra och när jag sa mitt namn såg hon lite skärrad ut. Så frågade hon om jag trivdes i min lägenhet. Jag svarade att den var helt okej, förutom att det var kallt och lite ensamt. ”Får jag fråga dig en sak?” sa hon. ”Har du märkt något utöver det vanliga med din lägenhet, som en lukt eller nåt?” Jag kände hur alla små hår i nacken reste sig när hon frågade det. Det kändes som att hon skulle berätta nåt som jag egentligen inte ville veta. Men jag svarade henne att ja, ibland luktade det illa i min lägenhet men jag vädrade och tände doftljus, så det var egentligen inte så farligt. Hon frågade inget mer om det, utan sa bara att jag inte skulle tveka att prata med henne om jag behövde något. Jag kände instinktivt att hon undanhöll något för mig. Jag bestämde mig för att jag skulle försöka få henne att berätta mer nästa gång jag träffade henne.

På alla hjärtans dag det året fick jag blombud av pappa. Jag antog att han visste att jag hade mått dåligt och ville muntra upp mig lite. Eftersom blommorna kom mitt på dagen då jag var på jobbet så lämnade budet blommorna hos mina grannar istället, några jag aldrig sagt hej till förut. När jag kom hem från jobbet den dagen så knackade det på min dörr. Där stod en man 40-årsåldern med en vas med blommor i händerna. ”Visst är det du som är Lina?” frågade han och jag svarade ja. Då gav han mig en märklig blick och räckte mig vasen. Jag ville tacka honom, men han vände sig om och sprang uppför trapporna, som att han hade sett ett spöke. Dagen efter det var jag på väg ut och mötte då en liten flicka i trapphuset. Jag skulle precis stänga dörren och låsa när hon verkade vilja kika in i min lägenhet. ”Hej” sa jag. Hon verkade väldigt nyfiken. Jag frågade henne om hon ville komma in en stund men hon backade bort från dörren, och jag stängde och låste. Då sa hon ”Kände du tanten som dog?” Jag frös i mina rörelser. ”Va?” svarade jag. ”Tanten som dog därinne” sa flickan och pekade mot min lägenhet. ”Har någon dött därinne?” svarade jag. Jag satte mig på huk och tittade på henne. Hon nickade. ”När?” frågade jag. Då svarade hon inte. Hon såg lite rädd ut. Jag lät henne vara och sa hejdå och gick direkt upp till fastighetsansvarige som jag tidigare pratat med. Jag knackade på, hon öppnade och såg ut som att hon visste vad jag skulle säga. ”En liten tjej berättade precis för mig att någon dött i min lägenhet. Stämmer det?” Hon tvekade en kort stund men sen nickade hon. ”Jag ville inte säga nåt, bostadsförmedlaren sa att jag inte skulle berätta det för dig.” Sen berättade hon att en kvinna begått självmord i min lägenhet. Jag frågade hur det hade gått till och hon svarade att hon som bott i min lägenhet hade varit ett stort fan av prinsessan Diana och tagit sitt liv när Diana dött i en bilolycka. Hon hade varit en riktig enstöring och knappt gått ut, bara när hon verkligen behövde det. Det hade tagit tid innan man hittade kroppen. Inte förrän grannarna började klaga på en konstig lukt två veckor senare. När man tillslut hittade henne var kroppen riktigt illa därann. En sorts mögel hade börjat gro på väggarna, fönstren och garderobsdörren. Man var tvungen att sanera hela lägenheten och slänga all inredning. Jag kände då, som ni lyssnare förmodligen känner nu: detta låter alldeles för otroligt för att vara sant. Som att jag hittar på allt. Men det gör jag inte. Och trots alla konstiga saker jag varit med om så var det som att jag inte riktigt trodde på det jag fick berättat för mig. Jag gick till det lokala biblioteket och hittade den avlidna kvinnans dödsannons. När hon levde var hon skribent och född i Uppsala, precis som jag. Hennes förnamn, mellannamn och delar av hennes efternamn var samma som mitt. Med en kopia av dödsannonsen i handen gick jag raka vägen till bostadsförmedlaren som hyrt ut lägenheten till mig. Jag frågade om allt detta stämde och i så fall, hur hon kunnat hyra ut lägenheten till mig med gott samvete utan att reflektera över att jag delade samma namn med en kvinna som begått självmord i lägenheten bara en månad innan jag flyttade in. Hon hade inget bra svar på det, men verkade väldigt ångerfull och erbjöd mig en annan lägenhet i huset intill. Jag tog den, men flyttade därifrån inte långt därefter.

Än idag har jag svårt att begripa vad som faktiskt hände mig. På något sätt kan jag inte tänka mig att det skulle kunna hända någon annan. Det var som att det var meningen att jag skulle flytta in i den där lägenheten. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än övernaturligt.

Signaturmelodi

Ni har hört “Depressionen”, uppläst av Linnea Werner och inskickad av lyssnaren Helena men i ursprung faktiskt ännu en historia från en amerikansk podd: det är nämligen så att berättelsen i sin ursprungsversion kom från amerikanska Anything Ghost, inskickad av den poddens lyssnare Laura. Helena har översatt och bearbetat historien, precis som jag gjorde med Knifepoint Horror-historien. Kanske hade den där bloggaren rätt. Det här avsnittet blev nog bättre som “Den snurrande pojken” än som, till exempel, “Andra poddars historier”. Ibland handlar ju skräck om att låta en historia komma så nära som möjligt, helt oavsett vilka den legat närmast innan dess.

Ni har hur som helst lyssnar på ännu ett avsnitt av Creepypodden, med mig Jack Werner, producerat av Ludvig Josephson som också gör poddens musik. Ni hittar oss på Facebook och på Instagram, under namnet Creepypodden, och ni kan mejla in era egna historier till creepypodden@sr.se. Det hoppas jag att ni gör, också.

Och som vanligt: tack för att ni har lyssnat.