Avsnitt 114: Gamla institutioners hemligheter

Jag har aldrig träffat min farfars far, Ruben, men jag vet att han under en period arbetade som nattvakt på Carolina Rediviva. För den som inte vet det är Carolina Rediviva det huvudsakliga universitetsbiblioteket i Uppsala. Det är en magnifik byggnad, uppförd år 1819, ett enastående skrytbygge av sin tid. Innanför en gräddgul fasad döljer sig våning på våning av böcker, såväl modern kurslitteratur som mycket gamla skrivelser, samlade av universitetet under hundratals år. Där finns även rariteter som en förstaupplaga av Isaac Newtons stora skrift, handskrivna noter av Wolfgang Amadeus Mozart och inte minst den stora Silverbibeln. Denna är en handskrift från 500-talet, som fördes till Sverige från Tjeckien då Prag stormades av svenskarna år 1648. Ett minne från Sveriges stormaktstid, då ärat Sveriges namn flög över jorden, som det heter i sången. I verkligheten drog väl mest krigshärarna över jorden och förde hem dyrbara krigsbyten som detta.

Hur som helst så var det på detta bibliotek som Ruben arbetade. Detta måste ha varit på 1960- eller möjligtvis 70-tal. Arbetet gick ut på att han, i sällskap med en gammal hund, gick något varv i byggnaden varje natt, lyste i vinklar och vrår med en stor ficklampa och sedan fikade i lugn och ro större delen av natten. Så länge ingen kom in för att stjäla någon av dyrgriparna kunde han anse sig ha ett väl förrättat värv bakom sig när han gick hem för att sova frampå morgonen. Denna natt, liksom många dessförinnan, avverkade han bit för bit varje våning, upp till kanske den sjunde eller åttonde, då hunden började bli alltför trött. Min gammelfarfar var ingen djurplågare, så han följde den gamla hunden till bottenvåningen, där han gav henne att äta och dricka. Sedan lät han henne sova medan han på egen hand tog sig an de sista våningarna. Våning nio; inga inbrottstjuvar. Våning tio; bara böcker och yrande damm. Våning elva; inte minsta skojfriska student som gömt sig bland hyllorna när biblioteket stängdes och låstes. Våning tolv; lika tyst och ödsligt som varje natt.

Här pausade Ruben en liten stund, innan han avverkade nattens sista område, vinden. ”Egentligen förbannat onödigt att söka av vinden”, filosoferade han för sig själv. Vinden var alltid tillstängd med en kedja och ett hänglås, och hade så varit sedan han börjat arbeta på platsen. Men stod det i arbetsbeskrivningen att vinden skulle patrulleras så gjorde han det. Han hade ju ändå många timmar att fördriva under natten och kvällstidningens korsord räckte inte alltför långt på den fronten. Förmodligen var denna del av arbetsbeskrivningen en kvarleva från den tid då studenterna, när mörkret föll på, läst vid talgdankar, senare stearinljus, ytterligare senare fotogenlampor. Alla med brandfaran som gemensam nämnare. Då hade det varit självklart att försäkra sig om att inget stod kvar och riskerade att sätta eld på hela huset och dess ovärderliga bokskatt. Nog kunde man tycka att det inte skulle vara nödvändigt att patrullera nu, med tanke på den moderna tidens elektriska ljus, men nåväl…

Ruben avbröts i tankarna av ett mjukt ljud från vinden ovanför. De förbannade råttorna. Det var väl ändå något relevant att göra däruppe; vittja råttfällorna. Ljudet hördes igen. Det lät som att de små kräken rumsterade om för fullt där uppe, ungefär så högljutt som möss och råttor kan. En duns antydde att en bok eller liknande hade dragits i golvet. ”Lugna er, era smådjävlar”, sade han tyst för sig själv medan han bläddrade bland nycklarna i den stora knippan. Det rasslande ljudet återkastades på ett märkligt vis, ekandes från stengolv och stenväggar, men samtidigt dämpat av tjocka böcker. Kedjan skramlade högt i tystnaden när han drog loss den från vindsdörren, men väl uppe på vinden hade alla ljud tystnat. ”Jaså nu duger det att hålla sig lugn”, sade han ut i dunklet till råttorna. Ruben gick fram till fällorna en efter en. Tom. Tom. Betet borta, likaså den som tagit det. Tom.

Den femte fällan han riktade ficklampan mot var det något fångat i. En råtta eller stor mus, med pälsrester och ben fläckade av blod. ”De jävlarna har gått och blivit kannibaler”, tänkte han äcklat då han såg att stora stycken ur råttliket fattades. Med stigande olust och en krypande obehagskänsla i nacken lossade han försiktigt den sargade lilla kroppen, agnade om fällan och spände den. När han vände sig om för att börja gå ner väntade han sig halvt om halvt att någon skulle stå bakom honom. Det gjorde det förstås inte. Däremot fångades hans blick av något han missat när han bestämt stegat fram för att tömma fällorna. En syn han aldrig kunde förklara, som fick honom att låsa vindsdörren och fly hals över huvud från Carolina Rediviva den natten. Något han inte sett någon gång under sin tid som nattvakt, och som fick honom att sjukskriva sig tills hans självuppsägning från arbetet verkställts.

I en diagonal, till höger om hans spår i det uråldriga vindsdammet, fram till fällan han just tömt, ledde en rad helt färska spår av nakna människofötter.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och ni har precis hört historien “Fotspåren på Carolina Rediviva”, inskickad av lyssnaren Mimmi och uppläst av Michael Forsberg.

Många klassiska spökhistorier rör sig i korridorerna på gamla institutioner. Historiska byggnader utgör vördnadsbjudande påminnelser om att vårt nu inte står fritt från vårt då, om att dagens samhälle står på gårdagens axlar och att ekot av det förflutna aldrig riktigt klingar ut. En gång gick andra på denna nedslitna marmor, tänker vi, och tycker oss nästan se dem bakom våra ryggar. Egentligen är det inte konstigt att det är just där berättelserna om vita damer, gråa gubbar och blodfläckar som inte går att tvätta bort uppstår.

Det sägs att Stockholms äldsta spöke är efter Gideon, en fransk svartmunk som på 800-talet fått i uppdrag att kristna Svearna. I de starka strömmarna vid ett par försiktigt bebyggda holmar i Mälaren gick han dock under, och hans döda kropp flöt upp på ön som kallades Kidskär. På 1200-talet byggdes ett franciskanerkloster på denna plats, och i källarvalven, sades det, hade vissa blivit galna av skräck efter ett möte med en gestalt vars drypande våta kläder ruttnat på den förmultnade kroppen. Idag kallar vi Kidskär Riddarholmen, och där franciskanerklostret låg finns nu det Gamla riksdagshuset på Birger Jarls torg 5, där Kammarrättens och Domarnämndens lokaler ligger. Än idag dyker då och då påminnelserna om platsens äldre historia upp. 2010, under en utgrävning, hittades skelettet efter en munk begraven på medeltiden. Träkistan hade förmultnat och återstod bara som en mörk strimma i det grå jordlagret.

Och ner till de urgamla källarvalven under Birger Jarls torg 5 är det fortfarande svårt att få någon att gå. Där nere klagar man över känslan av en närvaro, över skepnader som inte hör hemma där, och våta spår på stengolvet som leder rakt in i väggarna. För Gideon, sägs det, vandrar fortfarande på den plats där han dog för 1 200 år sedan. Mitt i stan, mitt i historien.

Även Carolina Rediviva, trots att byggnaden är så mycket yngre än Riddarholmens äldsta delar, hyser tydligen en del oönskade gäster. Det är inte bara lyssnaren Mimmi som mejlat in till podden om händelser som ska ha utspelat sig där, utan också en lyssnare som vill förbli anonym. Ni ska få höra lyssnarens historia “Gnyendets melodi”, uppläst av Rakel Josephson.

Jag har alltid fascinerats av bibliotek, alltid trivts i dem. När jag besöker en ny stad, om så bara över en weekend, försöker jag alltid besöka minst ett bibliotek, gärna stadens äldsta. Det är något med lukten av uppradade, sällan öppnade böcker som tilltalar mig. Det är något med den samlade kunskapen, orden, hur många de måste vara, som svindlar. Det är något med lugnet – som en tyst kupé, mitt i stadens väsen.

Och så är det något med besökarna. På bibliotek samlas en sådan bredd av människor, från de som lojt bläddrar i forna hemländers dagstidningar till de som helt enkelt söker skydd från kylan; från viskande grupper skolungdomar som helst kanske skulle befinna sig någon helt annanstans, långt från påtvingade grupparbeten, till inbitna akademiker som nästan tycks göra en grej av att gräva sig så långt ner i arkiven som det bara är möjligt, för att sedan stapla dammiga 1700-talsband på varandra på något av de många hörnens studiebord. Excentriker och dagdrivare, sökare och frusna – det finns alltid någon där att betrakta, förvånas över eller spekulera kring.

Jag föredrar de gamla bibliotekeken, de med historia, men också de stora, med hyllor i långa rader och böcker från golv till tak, sådana som man kan gå vilse i, sådana där man även vid femte eller elfte besöket kan upptäcka helt nya skrymslen, våningar eller illa markerade avdelningar. Jag måste ha tillbringar oräkneliga timmar i dessa byggnader, oftast – av förklarliga skäl – med näsan i en bok, men ändå alltid uppmärksam på vad som sker omkring mig.

Och jag har sett min beskärda del av besynnerligheter på bibliotek, det ska sägas. Par som grovhånglar bland sociologi-hyllorna. Mannen som långsamt skalade och radade upp fem kokta ägg framför sig för att sedan låta dem ligga där i timmar. Kvinnan som byggde ett fort av uppslagsverk och hann ganska långt innan hon blev ombedd att sluta med vad det nu var hon egentligen gjorde.

Jag har också känt ett obehag där, på biblioteken, trots att de oftast inger mig lugn. På jakt efter någon obskyr filosof i en medeltidskällare i Edinburgh, där lampan fungerade som lampor i trapphus och jag blev tvungen att gång på gång avbryta mitt letande för att springa bort till knappen, för att inte riskera att lämnas i kompakt mörker. Sent om kvällarna på universitetsbiblioteken, när student efter student droppat av och jag plötsligt funnit mig ensam kvar.

Men det krypande, egentligen ganska milda obehag som infunnit sig vid de tillfällena, går inte att jämföra med det som jag fick uppleva, en mörk decembereftermiddag för ett par veckor sedan.

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala har alltid varit ett av mina favoritbibliotek. Det uppfyller liksom nästan alla av mina kriterier: det är gammalt, stort och vindlande, fullt av kufar och kulvertar. Det känns på något sätt också som mitt bibliotek, eftersom det ligger på gångavstånd från min lägenhet.

Den här terminen skriver jag masteruppsats i idé- och lärdomshistoria och i december när det här inträffade hade jag precis påbörjat researchfasen. De flesta av mina kursare och vänner och förmodligen majoriteten av Uppsalas alla studenter hade redan hunnit lämna staden för julhelgsbesök i diverse hemorter när jag slängde väskan över axeln, trotsade vinterblåsten och började streta uppför Carolinabacken för att installera mig själv vid ett bord i en av bibliotekets många läsesalar.

Trots att julen närmade sig blev jag förvånad över hur tomt det ändå var där inne, bara jag och en person till i salen. Hen satt nedsjunken över sitt bord i vad som såg ut som en svart pösig munktröja, vilket gjorde det omöjligt att avgöra såväl kön som utseende. Det såg dock ut som om personen sov; ryggen rörde sig långsamt och regelbundet upp och ned och jag kunde inte höra något prassel från boken som hen satt lutad över.

Jag plockade upp mina egna böcker, slog upp anteckningsblocket och placerade ut mina olikfärgade pennor över det, som för att verkligen uppmana mig själv: nu fan ska det studeras.

Till en början gick det ganska bra. Jag hann läsa två kapitel, ett blogginlägg och en utskriven forskningsartikel, innan jag plötsligt väcktes ur min koncentration av ett skarpt ljud, så oväntat att jag ryckte till i stolen: en hög smäll, en duns som fick mig att genast resa mig upp för att försöka identifiera källan.

Utanför fönstren hade det hunnit bli riktigt mörkt och utanför min läslampas lilla ljuskägla var belysningen skum, men snart nog sökte sig min blick till vad som måste ha orsakat smällen. Mitt på golvet, mittemellan mitt bord och den andres, som för övrigt fortfarande verkade sova, låg en bok som inte hade legat där tidigare, det var jag säker på.

Jag tittade förvirrat uppåt och lät blicken svepa över våningarna med hyllor som omgärdade rummet, men kunde inte förstå varifrån boken fallit. Någon måste ha kastat ner den, konstaterade jag och började scanna av balkongerna i jakt på rörelse.

Men: ingenting. Det var tomt och tyst i salen.

Boken var tunn och säkert gammal men inte särskilt sliten, brun med titeln i små snirkliga guldbokstäver över ryggen. Jag plockade upp den från golvet och läste: ”Gnyendets melodi”, skriven av en Angor Klang.

Jag kastade en blick på min medstudent. Fortfarande inga livstecken, mer än stilla andetag. Sedan släntrade jag tillbaka till min stol, slog upp bokens första sida och började läsa förordet:

Jag skriver det här med förhoppning om att skapa förståelse. Inte för mig själv, utan för det som jag här väljer att beskriva som gnyendets melodi, det som rullar som vassa vågor genom kroppen, det som sliter cellerna isär…

Jag slutade. Jag vet inte riktigt varför. Det var med ens något som hade förändrats. Något i rummet. Känslan, eller snarare ljudet. Det fanns inget. Nog för att det hade varit mer eller mindre knäpptyst i salen även innan, men nu var det verkligen… tyst. Jag tittade upp från boken och såg till min förvåning att stolen där den andra personen suttit nu, plötsligt, var tom. Boken som hen läst, eller ja, sett ut att läsa, låg fortfarande kvar på skrivbordet, men läsaren själv var borta. Hade jag verkligen varit så försjunken i den korta texten framför mig att jag inte hade märkt någonting? Jag tänkte på stolen som måste ha skrapat mot golvet, på stegen som måste ha ekat mot taket. På andetagen. Jag hörde inte längre några andetag.

Min läslampa var av gammal modell, en sådan där i grönt glas. När jag med en lätt huvudskakning konstaterat att den andre verkligen måste ha lämnat salen, lät jag blicken återvända till min egen domän, och fastna på läslampan. Jag frös till där jag satt, mitt i en framåtlutning. Det var något där, jag såg något där, något mörkt som reflekterades i glaset, något som definitivt inte hade varit en del av spegelbilden förrän nu.

Den andre.

Den andre stod precis bakom mig.

Jag vågade inte röra mig, än mindre vända mig om, fortfarande fastfrusen i stolen. Varför stod hen bara där? Vad ville hen? Och varför var det så tyst?

Långsamt byggdes paniken upp inom mig och jag försökte tänka rationellt. Det var väl bara att vända sig om? Det var ju bara en helt vanlig student, säkert, som stod där, en som ville fråga var toan låg eller om jag visste hur länge biblioteken skulle vara öppet. Men varför sade hen inget, då? Varför ingen knack på axeln, varför inget ”Ursäkta men vet du…”

En rörelse i lampglaset, plötsligt. Till min fasa såg jag hur gestalten bakom mig långsamt började böja överkroppen åt ena hållet och samtidigt luta sig framåt, som för att kika över min axel. Jag kunde inte se vart personen tittade, men kände instinktivt att det inte var på mig.

Rörelserna i glaset var på något sätt onaturliga, jag kan inte förklara hur. Ryckiga, långsamma men ändå förvånansvärt snabba på något sätt. Till slut avstannade de. Några sekunder gick. En, två, tre. Nu var personens ansikte bara några centimeter från mitt eget. Skulle jag vrida på huvudet skulle jag stirra rakt in i en kind, kanske ett par ögon.

Och av någon anledning var det precis vad jag till slut gjorde. Jag vred på huvudet.

Det första som slog mig var hur blek personen där bakom var, nästan – i brist på ett bättre ord – genomskinlig. Det andra var leendet. Personen log stort, ett förvridet, grimaserande leende, som om mungiporna tvingats uppåt av en osynlig kraft. Mycket riktigt hade hen inte blicken på mig – något som mitt i allt kändes som en enorm lättnad – utan på boken. Den tunna, som ramlat från taket, eller varifrån den nu kommit.

Hen blinkade inte, och jag såg hur ögonen framför mig blev allt våtare. Vätska samlades i ögonvråna och började snart rinna nerför de vita kinderna som stora tårar, en efter annan på väg ner mot hakan.

I ett kort ögonblick byttes min stumma fasa mot något som i alla fall liknade medlidande, och jag visste inte vad jag skulle göra. Säga något? Be hen gå, sluta störa, sluta stå här och gråt?

Istället blundade jag. Jag vet inte varför men jag knep ihop ögonen så hårt jag kunde och lät dem förbli slutna i säkert femton sekunder.

När jag slog upp dem igen var personen borta – på riktigt den här gången. Tystnaden, ja, hela rummet hade ändrat karaktär, liksom blivit lättare, och jag rafsade snabbt ihop mina böcker, även den nya, tunna, och lät dem falla ner i väskan för att sedan hasta ut ur rummet. Inte förrän jag stod i det krispiga vintermörkret på bibliotekstrappan framför entrén vågade jag andas ut. Byggnaden tornade upp sig bakom mig medan jag stapplade nerför backen igen, mörk och plötsligt mindre inbjudande.

Under dagarna som följde var det där det enda jag kunde tänka på. Händelsen i läsesalen. Den andre. Och boken.

Jag plockade fram den då och då, läste några stycken här och där, men blev aldrig riktigt klok på den. Jag förstod kort sagt inte vad den handlade om. Långa stycken verkade vara skrivna på något slags nonsensspråk, andra rimmade, och överallt upprepades titelns ord: ”gnyendets melodi”. Jag tänkte att det kanske var poesi, modern för sin tid – efter vad jag kunde förstå var boken skriven eller i alla fall publicerad 1961 – eller helt enkelt en galnings memoarer, osammanhängande och rent märkliga.

När jag googlade på titeln eller författarnamnet, Angor Klang, dök det inte upp några träffar. Vad det än var för bok kan den inte ha varit särskilt populär.

Julen kom och gick, terminen startade och igår bestämde jag mig så för att återvända till Carolina Rediviva. Dels för att det fanns en bok där som jag faktiskt behövde till min uppsats men framför allt, det måste jag erkänna, för att nyfikenheten, som till slut motat undan obehaget, drev mig dit. Boken hade bibliotekets stämpel och om någon visste något, vad som helst, om den eller dess upphovsman borde det väl vara bibliotekarierna, tänkte jag. Jag vet inte varför det plötsligt hade blivit så viktigt för mig att ta reda på mer om den, men efter händelsen i läsesalen hade behovet långsamt utvecklats till något som till slut liknade mani. Jag var tvungen, jag var bara tvungen att få veta mer om den där boken, som fallit som från ingenstans och fått mitt mystiska sällskap att gråta.

”Gnyendets melodi”.

Efter att ha blivit hänvisad till än den ena, än den andra bibliotekarien och skickad från våning ett till sex och tillbaka igen hamnade jag till slut i ett smalt, torftigt kontorsrum mittemot en äldre dam som utan tvekan hade passerat den egentliga pensionsåldern. Enligt hennes namnskylt hette hon ”Ingegärd, bibliotekarie” och jag betraktade henne tyst medan hon slog upp boken som jag försiktigt placerat på bordet mellan oss.

”Var hittade du den här?” frågade hon efter en stund, med något förbryllat, kanske irriterat, i tonen.
”På golvet i läsesal C”, svarade jag och lade snabbt till: ”Och sedan råkade den följa med i väskan, det var inte meningen att sno den”.

Ingegärd nickade långsamt och verkade inte ta någon notis om mitt potentiellt brottsliga beteende.

”Jaha du…”, mumlade hon bara. ”På så vis”.
”Jag hittade ingenting om den eller om den här Angor Klang på nätet så jag blev bara lite nyfiken och…” började jag som för att förklara och blev genast avbruten:
”Det är en pseudonym. Angor Klang. En pseudonym. Egentligen hette han Pär Sune Andersson. Uppsalastudent, en gång i tiden”, sade Ingegärd utan att titta på mig. ”Och egentligen hör den här boken hemma i arkiven. Jag tror inte att den någonsin lånats ut”.
Hon slog ihop boken och plirade mot mig från andra sidan ett par tjocka glasögon med röda bågar.
”Jag fattar inte riktigt vad den handlar om?” sade jag och försökte mig på ett snett, urskuldande leende.
”Det är du inte ensam om”, sade Ingegärd och besvarade tröt mitt leende, för att strax på allvarlig igen. ”Han försökte få den utgiven i flera år utan att lyckas. Till slut betalade han själv för att trycka upp den i ett enda exemplar. Det här.”
Ingegärd höll upp boken framför sig och betraktade den med något som var svårt att tolka som något annat än avsmak.
”Har var inte helt riktig”, sade hon till slut. ”Inte alls riktig”.
”Hur då inte riktig?” frågade jag och tänkte på bokens innehåll. De osammanhängande styckena. Nonsensorden. ”Gnyendets melodi”.
”Galen”, svarade hon, helt kort. ”Och som besatt av den där boken. Han var här varje dag i ett helt år och försökte få oss att ta in den, det var när jag precis börjat här. Till slut… till slut hittades han död. Han hade hängt sig från taket. Med boken liggande på golvet under sig. Så vi tog in den. Jag vet inte om det var rätt, dåvarande bibliotekschefen var en rätt blödig typ, men vi gjorde det i alla fall.”

Ingegärd tystnade och jag kände en kall ström krypa in under tröjan, in under skinnet.

”Vart hittades han?” nästan viskade jag.
”Här på biblioteket. I läsesal C”.

Ni har hört en anonym lyssnares historia, “Gnyendets melodi”, uppläst av Rakel Josephson.

Gamla bibliotek är givetvis tacksamma platser för andra sidan att visa sig på, tysta, stumma och fulla av döda människors ord som de är. Men en sak gör dem mindre spökliga: de är offentliga, fullständigt ohemliga. Alla kan röra sig där, och ofta är det mer livat på biblioteket än vad dess mest lässugna besökare kanske egentligen hade önskat sig. Det finns få låsta dörrar på våra bibblor.

Så är det inte överallt. Man behöver inte leta länge på Youtube för att hitta dem: vittnesmålen från några av Sveriges en gång i tiden hemligaste rum.

Lännafortets gamla bunkrar och skyttevärn i Huddinge, de landstingsorangea väggarna i Civilförsvarets gamla ledningscentral i Sollefteå, skyddsrummet i Agaberget på Lidingö och något som helt enkelt bara beskrivs som en “enorm hemlig Bunker i Östergötland”: alla dessa gamla militära och civilförsvarsliga byggnader har idag utforskats, och deras hemligheter avtäckts och visats upp i filmklipp på Youtube. Men det finns rum kvar som aldrig öppnats, och deras hemligheter är än idag okända.

En av dessa hemligheter ska vi bli varse nu, och höra om dess kanske katastrofala konsekvenser, i en historia som heter “LG BK”, inskickad av lyssnaren Sven. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag skriver det här eftersom jag är rädd att jag blivit sjuk. Riktigt sjuk. Man kan troligen säga att det här blir mitt sista brev till eftervärlden, jag hoppas inte det men just nu mår jag verkligen inte bra.

Tro mig.

Jag är inte den som är klen när det kommer till att vara sjuk, men nu känner jag mig mer urholkad än vanligt. Som ett skal av mitt forna jag. Jag vet att jag måste få vård. Det kommer.

Jag måste nog ta det från början innan febern går upp igen och jag blandar ihop allt…

För två veckor sedan var jag uppe i Boden för en mässa. Jag var väldigt upprymd då jag skulle vara gästtalare på en mässa för lagereffektivitet. Att äntligen stå i rampljuset var ju mitt break i branschen.

När jag kom upp så var det varmt och soligt, ca 21 grader, nordlig vind. Jag checkade in på hotellet, ett lite nedgånget Clarion nära centrum. Nu skulle det bästa med min resa börja, att jag precis suttit på tåget i över tolv timmar skulle inte stoppa mig.

Jag hade lyckats övertalat min chef att jag måste åka extra tidigt för att förbereda mig.
Detta var en direkt lögn men en nödvändig sådan. Min föreläsning hade jag i ryggraden så förberedelse var inte det jag hade tankarna på.

Jag skulle hinna med lite urban exploration, min stora passion. Boden är ju ett Mecka när det kommer till detta. Jag hade scoutat på forum och lusläst kartor i tre veckor innan jag skulle bege mig hit. Min sambo Anna tyckte jag var på gränsen till besatt, och ärligt talat var jag nog det.

Den plats jag skulle leta upp var någonting ingen hade postat om förut i urban exploration-sammanhang. Jag skulle bli en kändis på forumet.

Efter att ha sökt igenom försvarets gamla kartor och en gammal bok som jag hittat på Bokbörsen med titeln ”Totalförsvarets fortifikationskarta” hade jag hittat ett ställe jag trodde kunde vara väl värt att besöka.

De var enligt kartan ett mindre bergrum, utmärkt på kartan 1961 men sedan borttagen 1969. Så vitt jag kunde se fanns platsen kvar på Google Maps, eller infarten i alla fall. Om jag hade rätt kunde det här vara en riktigt obesökt plats. Något som ingen har besökt på årtionden. På 60-talet var platsen nämnd som ”LG BK”. LG brukade betyda lager i dessa sammanhang men kunde ju stå för vad som helst. Jag fick gåshud av att bara tänka på det. Jag dagdrömde om ett förråd fyllt av bortglömd materiel – som ett tidsdokument i verkligheten.

Men ärligt talat så var jag naiv eftersom det mycket väl kunde vara ett tomt gammalt garage eller ett plomberat förråd.

För mig är urban exploration så fyllt av mystik, och platsen fyllde alla mina kriterier för något riktigt speciellt. Så med fjärilar i magen packade jag min väska med ficklampa, rep, gedigna kängor, bultsax, kamera och power bars. Sen lämnade jag hotellet.

Jag tog hyrbilen långt in i dem norrländska skogarna. Tackade gudarna för att jag tog en bil med fyrhjulsdrift. Den sista milen var mer skog än den tidigare halvdana grusväg jag nyss kört på.

Bilen parkerade jag vid en övervuxen vändplan och började röra mig norrut enligt min GPS. Jag behövde inte gå länge, ca 20 minuter. Sen såg jag det. Hålet i berget. Det fanns. Det var på riktigt.

Jag fotograferade ingången. Den var ståtlig, solen låg på bakifrån och den tre gånger fyra meter stora ingången lyste med sin prakt i sommarkvällen. Den var dock väldigt igenvuxen. Det såg inte ut som att någon hade varit här på väldigt, väldigt länge.

Jag slog på min ficklampa och började röra mig in i mörkret. Efter ett par hundra meter av becksvart mörker där kylan från berget fick mina nackhår att resa sig kom jag fram till en ståldörr i betongen. Den var rejält rostig, med ett märkbart eroderat hänglås på sig.
Mitt hjärta dunkade så högt att det ekade mot bergväggen.

Till vänster om dörren satt sex enorma fläktgaller som vittnade om rejäl ventilation i anläggningen. Efter lite arbete med min bultsax kunde jag till slut rubba den fastrostade dörren.

En mossig doft av damm blandat med fukt, som en gammal handduk i gympapåsen, kom emot mig som en stötvåg. En lång orange korridor med tre slussar, tillhörande gamla duschar, tornade upp sig längs väggen framför mig. Jag gick varsamt fram. Luften var fuktig men för att vara ett instängt bergrum var det ändå torrt, förvånansvärt torrt. Att gå längs den där korridoren var bland det mest otroliga jag upplevt. Tystnaden i berget var bedövande. Det var som att berget sög upp allt ljud jag gav ifrån mig.

På väggen efter duscharna hängde gamla skyddsdräkter prydligt upphängda. Jag tog bilder med kameran. Dräkterna var täckta i ett tjockt lager damm, och såg mer robusta ut än försvarets standardmodell.
Jag fortsatte utforska utrymmet. Mörkret vilade som en dimma runt mig. Jag har nog aldrig känt mig så ensam och så exalterad på samma gång. Att ingen hittat detta innan mig. Helt otroligt.

Mina fotsteg ekade medan jag gick genom mässen där fossilet av en gammal limpsmörgås och några kaffekoppar vilade tyst. Kastruller var uppradade längs väggen, och förkläden hängde längs väggen redo att användas igen. Det såg nästan ut som att man gått för dagen och aldrig kommit tillbaka. Det skulle visa sig att de gjort rätt i det.

Efter mässen kom logementet, fyllt av rostiga sängar. Planscher från kalla kriget prydde väggarna, affischer med texter i stil med ”En svensk tiger” och ”Fienden lägger pussel – behåll din bit”. Sedan kom en vaktkur med tillhörande grind och en spiraltrappa som ledde nedåt.

Jag fotograferade allt och kikade nyfiket in genom kurens bleka fönster. Tomt. Endast en besöksbok och en gammal fuktig rock hängande över stolen. Grinden kärvade, men gick upp efter lite övertalning. Jag gick försiktigt ner för trappen då jag visste att om jag ramlade här skulle det bli väldigt svårt att ta sig ut. Nedanför väntade en tjock orange gastät dörr, som gick förvånansvärt lätt att öppna trots sin ålder.

Ovanför dörren satt en stor vit och röd skylt med texten ”Varning! Endast behörig personal. Dörren skall hållas stängd”. Skylten var fortfarande i bra skick jämfört med den flagnande vita färgen som prydde större delen av bergets väggar.

Den nedre lokalen var helt vit, den var så vit att den lyste i mörkret. Väggarna var klädda med kakel, och anmärkningsvärt nog var detta rum var nästan helt dammfritt. Hur kunde det vara så? Inga lagerhyllor. Ingen beredskapsutrustning. Inga rader med mat och gamla uniformer. Vad var detta?

Det fanns glaslådor med ventilationshuvar, provrör, arkivskåp, mikroskop, centrifuger, larmknappar, kylskåp. Inget av detta stämde in. Ett labb? I Kirunas urskog. Jag började fotografera men slutade när jag kom till kylskåpen. Jag öppnade ett av dem. Till min förvåning tändes en lampa när jag öppnade dörren.

Flaskor åter flaskor stod på rad, vissa uppmärkta, andra inte. En helt klar flaska stack ut, och den var märkt “Försvarets bioforskning test 267”

Dörren till labbet gnisslade till. Troligen korsdraget, har jag tänkt i efterhand. Jag ryckte till, och då lyckades hela hyllan i kylskåpet rämna. Flaska efter flaska rasade i golvet och min jacka blev fuktad av vätskan. En syraliknande skarp doft stack i näsan. Jag sprang ut ur rummet upp för trapporna.
Jag sprang för allt jag var värd, och svetten och den kalla fuktiga luften gjorde det jobbigt att andas. Den stickande doften i näsan fick mig att må illa. Nu hade jag gåshud igen, men kände mig inte exalterad längre.

Nu fick det vara nog. Jag skyndade mig ut ur bergrummet desperat efter frisk luft. Utanför berget rasade jag ihop efter adrenalinpåslaget. Jag slet av mig jackan, kastade mina handskar i skogen. Vad det än var i flaskorna ville jag inte ha med mig det hem, eller in i hyrbilen.

Solen stod nu lågt på himlen. Jag gick mot bilen och försökte skaka av mig känslan av obehag som förföljde mig. Jag var rädd och upprymd på samma gång. Kameran hade jag i alla fall fått med mig och bilderna skulle dem på forumet bli eld och lågor över.

Framme vid bilen kastade jag kameran i passagerarsätet och började ta mig tillbaka till hotellet. Tanken att undersöka vad flaskan innehöll försvann när jag såg att mobilen hade bara två procent batteri. Det fick bli ett annat tillfälle – det sista jag ville nu var att sitta fast i skogen utan möjlighet att kalla på hjälp.

Jag skrubbade mig ren när jag kom tillbaka till rummet. En hotelldusch har nog aldrig känts så renande som just i den stunden. Sen kollapsade jag i sängen, och det kändes som min hjärna var helt överbelastad av alla intryck. Skogen, bergen, labbet, allt kändes som en dröm.

Helgen var en oavbruten framgång. Efter stående ovationer på mässan och en hel del nätverkande med branschfolk så kände jag mig upprymd. Vilket draglok detta kunde bli för min karriär.

På söndagen var jag trött, och kände en molande huvudvärk komma smygande. Vilken tur att jag åkte tåg och inte bil hem tänkte jag just då. Men resan hem var allt annat än problemfri. Jag började hosta så att jag inte kunde inte sova, och fick frossa. Jag svettades ner bädden i min lilla kupe fullständigt. Mina ögon sved. När jag kom fram till stationen var jag så svag att jag inte kunde ta mig hem. Anna fick hämta upp mig på tågstation och leda mig genom eftermiddagsruschen.

Anna, snälla fina Anna, bäddade ner mig i sängen, febrig och yr. Hon petade i mig soppa och febernedsättande så jag iallafall har kunnat skriva ihop det här. Jag har sagt åt henne att inte komma in till mig igen, men det är nog försent.

Jag har redan ringt 112. De ska komma vilken sekund som helst, hoppas jag. Efter att ha googlat på flaskans innehåll vet jag nu att det troligen inte är någon förkylning jag fått, eller något fall av matförgiftning från mässbuffén.

Försvarets bioforskning, test 267, det innehöll till att börja med variola. Variolaviruset är smittkoppor. “En art av Orthopoxvirus som ger infektion med hög dödlighet hos människor”, enligt Karolinska institutets hemsida. Mänsklighetens gissel, har det kallats. Det kommer få min hud att flagna i bölder fyllda av blodigt var. Mina organ kommer att stänga av sig. Till slut kommer jag att dö.

Men det var inte bara variolaviruset de testade. De försökte kombinera det med en luftburen influensasmitta. Allt jag kan hoppas är att de aldrig lyckades. Men jag undrar hur många som åt av samma buffé som jag på mässan, hur många händer jag skakade där, och hur många jag hostade på i de där folkmassorna på vägen hem från stationen…

Mina händer har nu börjat få plitor, mina ögon är röda, kliande, illamåendet kommer tillbaka igen. Jag hoppas allt det här en feberdröm, men jag tror inte det.

Ni har hört “LG BK”, inskickad av lyssnaren Sven och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta med en historia från en scen där spöken ofta härjat: bokstavligt talat. En lyssnare som ville kalla sig Lina skickade för en tid sedan in en historia anonymt, då hon inte ville riskera att någon av hennes kollegor skulle höra den och förstå att det var hon som pratat bredvid mun. I hennes bransch finns det saker man håller tyst om, skrev hon. Ni kommer förstå varför, när ni hör historien “En kväll på teatern”, uppläst av Petra Werner:

“Det som händer på teatern stannar på teatern”, brukade en förman säga. I alla fall tills han blev sjukpensionär efter en otäck fallolycka.

Jag är en av de få kvinnor som sökt sig till livet som teatertekniker. Jag har alltid älskat teater och spelade i många amatöruppsättningar som barn. Som tonåring gav jag upp tankarna på att stå på scenen så jag insåg min högst begränsade skådespelartalang. Men det finns så mycket att göra bakom kulisserna.

När jag kom in på Dramatiska Institutets linje för teatertekniker var jag överlycklig. Med en så gedigen utbildning skulle jag lätt få jobb på en teater och befinna mig i föreställningarnas omedelbara närhet utan att vara i det utsatta läget som skådespelare.

Utbildningen varade i två år där nästan halva tiden bestod av praktik, halva av teori.

Under praktiken på Sveriges största scener fick vi arbeta sida vid sida med tekniker som varit vid teatern i 20, 30 år – eller längre. Desillusionerade gubbar med utslitna kroppar som ägnat årtionden åt att bära tunga dansmattor, pundare och kånka soffor och annan scenografi under hundratals föreställningar.

“Teater är bara ett finare ord för att bära”, var ett uttryck som återkom ofta.

Många av de äldre, manliga, teknikerna varnade mig att det skulle vara alltför tungt för en kvinna att jobba vid teatern och att jag skulle överge det scentekniska arbetet och söka mig åt attributörshållet. Men jag ville jobba på scenen och kämpade mig igenom utbildningen för att slutligen gå direkt från examen till ett långtidsvikariat på en av Stockholms större, och mer anrika, teatrar.

Jag blev placerad på en av de större scenerna tillsammans med tre gamla “teaterrävar”. Det var ett härligt gäng och de hade alla jobbat tillsammans i drygt 25 år utan att tröttna, varken på arbetet eller på varandra. Börje, Maria och Sune var fulla av historier från sina erfarenheter på teatern. De hade alla arbetat med Ingemar Bergman och delade gärna med sig av historier om sin tid tillsammans med “den store”, uppblandat med diverse skräckhistorier om otäcka olyckor och en och annan spökhistoria. Jag var en tacksam publik. Som ung, nyutbildad teaterentusiast sög jag tacksamt i mig deras historier och deras tips och knep.

Belysningsavdelningen var en annan sak. Belysningsmästaren, Christer, hade jobbat på teatern minst tio år för länge. Bitterheten stod som en aura kring honom och övriga på avdelningen höll tummarna för att han skulle välja att gå i tidig pension. Det verkade dock inte bli fallet och resten av personalen fick stå ut med hans passivt aggressiva gnäll över dåliga regissörer, långa arbetsdagar och oklar information.

Själv stortrivdes jag. Teatern genomsyrades av ett kreativt kaos som jag aldrig tidigare upplevt. Jag kände det som en befrielse att arbetet med en föreställning fick lov att tas på stort allvar och jag njöt av föreställningsprocessen, från kollationering till dess att ridån gick ner efter sista föreställningen.

Börje, Maria och Sune var några av de få tekniker som fortfarande hyste kärlek till sitt yrke och kände stolthet när en föreställning gick bra. De kände också huset utan och innan och höll hårt på traditioner och skrock.

De sa aldrig någonsin ”lycka till” till en skådespelare utan höll sig till uttrycken ”spark” eller ”toi toi toi” innan premiär. Närvaro på premiärfester var obligatorisk och det var strängt förbjudet att vissla på scenområdet – det betyder otur. Visselskrocket har gamla anor från tiden då scenarbetare ofta var gamla sjömän som kommunicerar mellan tågvind till scenkällare via visslingar. Ett felkommando kunde innebära att ett rå hissades ner i huvudet på någon eller att en lucka öppnades vid helt fel tillfälle.

En sak som jag aldrig lärde mig uppskatta inom teatern var den avslappnade inställningen inför höga höjder. Höghöjdsarbete är en stor del av det teatertekniska arbetet. Strålkastare ska riggas ovanför scenen såväl som inteckning och de tekniska lösningar som ska få snö, glitter, löv eller sedlar singla ner från taket (snö är för övrigt scenteknikernas hatobjekt för det är så svårt att städa upp. Efter en snöig föreställning kunde vi hitta fejksnö samlat under scengolvets springor, inuti ficklampor och ovanpå högt hängande strålkastare i månader efteråt).

På skolan fick vi lära oss de strikta säkerhetsföresföreskrifter som gäller för höghöjdsarbete. När fötterna är 1.5 meter eller högre ovanför marken ska vederbörande vara säkrad – inga undantag. Fösta gången jag skulle rigga en enkel signallampa i taket började jag söka igenom lådor och case bakom scenen på jakt efter säkerhetsutrustning. När jag inte hittade någon gick jag till Sune och frågade var klätterselarna fanns. Han tittade på mig som om jag just bett honom göra en banana split till mig. Sen följde han med till stegen jag hade ställt upp och spanade fundersamt mot taket.

“Inte behöver du någon sele här”, sa han. “Jag kan stå på stegen om du vill.”

Och så blev det även i fortsättningen. Säkerhetstänket när det gällde höga höjder sträckte sig till att vi stod som ankare på varandras stegar så den inte skulle tippa när vi var däruppe. Folk föll ibland, men det sågs alltid som enskilda incidenter orsakade av dåligt omdöme.

Mitt särskilda hatobjekt i sammanhanget var Giraffen. Giraffen var ett monster till stege. Den stod på en ställning på fyra hjul och kunde höjas och sänkas efter behov. Den högsta höjden var tolv meter. Stegen gick vertikalt uppåt istället för lutande, som med en A-stege. När man darrande kommit upp till toppen fick man klättra över till en liten korg som man kunde stå i för att utföra sitt arbete. I och med att stegen stod på hjul behövde man inte klättra ner för att justera stegens läge, utan ens kamrater kunde rulla runt en på scenen. När Giraffen var uppställd på sin högsta nivå kunde korgen svaja så mycket att hjulen på den ena sidan lättade från golvet. Giraffen hade två stödben som kunde fällas ut åt sidorna och med stora skruvar på varje sida säkras i golvet. Under mina år på teatern såg jag aldrig stödbenen användas (jag fick också veta att när det var dags för den halvårliga inspektionen av all teaterteknisk utrustning rullades Giraffen undan då den med största säkerhet inte skulle bli godkänd som säker utrustning).

Händelsen jag ska berätta om inträffade en het sensommardag, några dagar innan premiären av en särskilt besvärlig föreställning. Scenografin bestod av flera naturtrogna björkar som stod uppställda på scenen med grenarna majestätiskt spretande så att de skapade effektfulla skuggor när ljuset lyste ner genom dem. Det gjorde i sin tur att samtliga rår var blockerade för körning vilket innebar att alla strålkastare var tvungna att riggas från stege istället för från golvet. Jag undvek Giraffen så gott jag kunde. På något sätt kändes det alltid tryggare att klättra från en A-stege med någon som stod som ankare än att klättra vertikalt upp på den svajande Giraffen.

Den här dagen hade repetitionerna dragit ut på tiden och både regissören och skådespelarna hade ett svårt fall av premiärnerver.

Christer hade gått hem tidigt (som vanligt) och jag hade erbjudit mig att stanna kvar och släcka efter repetitionens slut så Börje, Sune och Maria kunde gå och ta en öl med några andra kollegor som de planerat. Jag skulle ansluta senare.

När regissören äntligen meddelade att det fick räcka med repetition för ikväll försvann de trötta skådespelarna snabbt från scenen upp till sina loger för att byta om och sedan gå hem.

Jag sopade scenen och bubbade om rekvisitan så allt skulle vara klart inför morgondagens repetition som skulle börja ett par timmar innan någon tekniker fanns på plats. Scenen var ungefär femton meter bred och på varje sida om scenen fanns varsin sidoscen, ungefär lika stora ytor som scenen. Det är för att man ska kunna rulla ut en hel scenografi direkt på sidoscenen och rulla in en annan scenbild från den andra sidan om man vill göra ett effektfullt scenbyte. Under årens lopp hade sidoscenerna istället kommit att användas som förvaringsutrymme och de var belamrade med backar fulla med rekvisita, pallar med fonder, tak och byxor, vagnar med strålkastare och kyrkor med kostymer (en ”kyrka” är en hög case där man kan hänga in kostymer så de förvaras hängande och utsätts för mindre slitage).

En knepig sak med att vara sist på plats är att arbetsbelysningen till scenen och salongen släcks från den högra sidoscenen och därefter måste man gå över den mörklagda scenen till vänster sidoscen där man släcker lyset till sidoscenerna. Sedan tar man kulisshissen till marknivå från vänster sidoscen för att komma ut. Det är en av de många onödigt krångliga processer som alla på teatern vant sig vid och inte reflekterar över längre.

Den här kvällen släckte jag scen- och salongbelysningen från höger sidoscen med viss ruelse. Jag tyckte alltid att teatern var lite läskig när jag var där ensam. Om dagarna sjöd byggnaden av liv, men när jag var sist kvar kändes det hur gammalt och märkligt huset var, fullt av ljud som man vanligtvis inte tänkte på.

I det svaga skenet från belysningen på sidoscenerna började jag snabbt gå över den mörklagda scenen. Då tittade jag upp och fick se det. En strålkastare, en 2000 watts fresnell, var upphängd på ett rå nära ridån. Jag såg tydligt att hakfästet inte var åtdraget och säkerhetsvajern inte var på. Jag svor för mig själv. Det här var typiskt Christer. Han gjorde ett jobb halvdant och hoppades att någon annan skulle göra det färdigt.

Rået som strålkastaren hängde på var blockerat av björkarna på scenen, så jag kunde inte hissa ner det för att säkra lampan. Men imorgon bitti, när skådespelarna och regissören kom in, skulle de vilja dra ridån för att repa scenövergångar. Strålkastaren riskerade att fastna i ridån och falla ner och skada någon på scenen. Jag hade inget val och svor ve och förbannelse över Christer och hans lathet.

Utan ankare var en A-stege inget alternativ på den här höjden så jag började rulla ut Giraffen på scenen och drog i kedjan som justerade stegens höjd tills jag var nöjd. Jag tömde fickorna på saker så inget skulle falla ur när jag var där uppe och satte fötterna på stegen.

Fresnellen hängde inte fullt så högt som jag först hade trott, bara cirka sju meter upp, men jag var ändå nervös när jag började klättra. Jag var noga med att inte titta ner och jag tyckte faktiskt att det var lite skönt att det var mörkt både i salongen och på scenen så jag slapp se hur högt upp jag var.

När jag kommit upp till korgen kom det mest kritiska momentet då jag skulle klättra över från stegen till den lilla korgen. Det gick bra och jag nådde fint till strålkastaren. Dock svajade korgen lite, det gjorde den alltid, vilket gjorde vistelsen där uppe ganska obehaglig. Utan att tänka på det började jag vissla för mig själv, ett nervöst tick som jag länge haft. Jag fnissade till för mig själv när jag upptäckte den förbjudna handlingen men det fanns ingen här att säga åt mig så jag kunde vissla så mycket jag ville.

Jag drog åt hakfästet på strålkastaren och slog säkerhetsvajern runt rået och fäste den. Jag funderade på att rikta lampan också, men bestämde mig för att det fick Christer göra dagen efter. Det var i alla fall hans jobb.

Just som jag var färdig och skulle huka mig för att klättra ner kastade jag en blick på höger sidoscen och det jag såg fick mig att rycka till så häftigt att korgen svajade betänkligt från sida till sida.

Det stod någon där. Personen syntes bara i sidoscens-belysningen som kom bakifrån, så jag såg inte vem det var.

”Hallå?”, ropade jag men fick inget svar. ”Är det du, Christer?”, fortsatte jag.

Fortfarande inget svar. Det gjorde mig obekväm, men det var inte ovanligt att äldre tekniker försöker skrämma eller spela spratt på yngre medarbetare. En fånig vana som jag inte hade någon lust att spela med i.

”Jag är inte på humör”, ropade jag.

Precis när jag bestämt mig för att strunta i Christer, eller vem det nu var, såg jag att ännu en person dykt upp. Även denna stod vid kanten av sidoscenen, nära scenen, och tittade mot mig med huvudet vridet mot taket. Jag kunde inte heller se vem det var och där jag stod i den svajande korgen kunde jag inte riktigt fixera blicken på personen.

Nu tyckte jag att det kändes otäckt. Just att de inte sa något och att jag inte kunde urskilja deras ansikten var jättekonstigt och det var något i deras sätt att stå helt stilla som bara kändes…fel. Jag kände mig oskyddad uppe i Giraffen och ville bara stå med båda fötterna på marken igen och komma ut i solen.

”Kom igen nu, vem är det?”, ropade jag igen, naturligtvis utan att få svar. Jag började krångla mig ur korgen för att börja klättra neråt. När jag kommit ur korgen och stod på stegen tittade jag ut på sidoscenen igen. Båda siluetterna var borta. På bara några sekunder hade de försvunnit.

Jag tog några djupa andetag för att lugna ner mig och ignorerade att mitt hjärta bankade vilt i bröstet. Jag måste ha sett fel helt enkelt. Bland allt bråte på som fanns på sidoscenerna var det lätt att se fel, det kunde ha varit vad som helst. Men det hade varit så verkligt.

Jag började försiktigt att klättra neråt vilket var mycket lättare än att klättra upp.

I nästa ögonblick blev allt svart. Jag trodde för ett ögonblick att jag svimmat, men sedan såg jag det grönaktiga ljuset från nödutgångsskyltarna som gick på eget batteri och aldrig slocknade. Ljuset på sidoscenerna hade släckts och jag var omgiven av ett disigt mörker. Jag skyndade mig ner för stegen men när jag kommit halvvägs stannade jag till.

Jag hade hört något. Det var ett svagt, men tydligt, knarrande.

Jag kunde ljuga för mig själv hur mycket som helst, men det skulle inte ändra på det faktum att ljudet lät precis som när någon kliver ut på scenen. Jag spanade ut över scenen och salongen, men jag såg inget. Allt jag såg var stammarna från de vita björkarna som randiga ljusningar i mörkret och nödutgångsskyltarnas stadiga sken på avstånd.

Jag fortsatte klättra ner och hörde hur tiljorna återigen började knarra och ljudet kom allt närmare Giraffen – och mig. Jag sträckte mig efter min ficklampa som jag vanligtvis hade i mitt bälte, men svor till när jag kom ihåg att jag lämnat den nedanför stegen, tillsammans med min mobiltelefon, för att inte tappa dem från stegen. Jag höll andan och kisade ut i mörkret. De knarrande stegen upphörde när jag stannade och i tystnaden hörde jag mitt hjärta slå i öronen. Jag ropade till dem gång på gång, att det inte var roligt, att jag kunde ramla ner, att de skulle lägga av, men jag fick inget svar.

Jag insåg snart att jag inte kunde stanna där jag stod mitt på stegen. Antingen fick jag klättra upp tillbaka till korgen – eller ner. Inget av alternativen kändes särskilt lockande. Men ner måste jag och jag började återigen klättra. Då registrerade min hjärna något nytt. Jag höll återigen andan och lyssnade.

Knarr, knarr, knarr.

Det var steg från fler än två par fötter. Det var jag helt säker på. Jag lyssnade igen.

Knarr, knarr, knarr, knarr.
Det var fyra stycken, nej fem, kanske fler. Och de kom från olika håll, taktfast, men ändå liksom smygande.

Nu slog flyktinstinkten till på allvar och jag började i väldig fart ta mig ner för Giraffen. Jag var plötsligt inte ett dugg rädd för att falla, nu var jag rädd för något helt annat. När jag väl nått scengolvet upphörde ljudet igen och jag stod stilla och lyssnade. Inget hördes. Jag tog några steg mot höger sidoscen och hissen.

Knarr, knarr, knarr.

Knarr, knarr, knarr, knarr.

Där kom ljudet av stegen igen. Jag kunde inte placera var de befann sig, de lät alldeles för lågt och för… utspritt. Jag stannade upp och ljuden runtom försvann. Med hjärtat dunkande så hårt att jag fruktade för mina revben tog jag sikte på nödutgångsskylten vid vänstra sidoscenen. Det var dit jag skulle, det var där utgången var.

Jag började långsamt gå och de knarrande stegen hördes igen. Jag ökade takten och hörde hur stegen gjorde detsamma. Med en extrem viljestyrka saktade jag ner på farten och hörde hur stegen sakta in. De följde mitt tempo. Med skälvande andhämtning satte jag försiktigt den ena foten framför den andra över scengolvet med blicken fast på den gröna nödutgångsskylten utan att stanna.

När det var ungefär tio meter kvar till hissdörren kände jag något som inte kunde vara något annat än långa, smala fingrar som nuddande min rygg. Håret reste sig i nacken och utan att kunna hejda mig kastade jag mig iväg mot hissen. Med all min styrka hivade upp den höga och tunga porten, slängde igen den bakom mig och slog till hissknappen flera gånger tills den enorma kulisshissen långsamt började röra sig uppåt. Då tryckte jag näsan mot det runda fönstret i hissdörren och tittade ut mot scenen.

Där i mörkret mellan de vita björkstammarna såg jag något röra sig. Det såg ut som siluetter av ett mörkare mörker än det som omslutit mig på scenen. Som luften kan vibrera ovanför en väg en varm sommardag såg mörkret ut att vibrera och bilda mänskliga former av kropp, armar och ben. Jag kunde inte se några ansikten på de tysta skepnaderna men de var alla ungefär lika långa, runt två meter, med onaturligt långa armar och ben. De rörde sig framåt med händerna lätt utsträckta framför sig, som om de trevade i mörker. Jag hann inte se hur många de var, men de var många. Minst tjugo stycken.

Jag minns inte mycket av den långa hissfärden upp till gatuplan och när jag klev ut från hissen, ut i solskenet på gatan kändes allt så overkligt och främmande att jag var tvungen att luta mig mot väggen och hämta andan.

Min telefon låg kvar vid stegen där nere på scenen och där fick den ligga kvar. Jag behövde prata med någon om vad som hänt på en gång, innan jag började tvivla på vad jag sett. Jag skyndade mig iväg till baren där jag skulle träffa Sune, Börje, Maria och de andra. När de såg mig komma sättandes mellan borden på uteserveringen drog de snabbt ut en stol till mig och hjälpte mig att sätta mig ner. Mina ben skakade och när jag la händerna på bordet märkte jag att de också var darriga. Maria klappade om mig och Sune beställde en öl till mig medan övriga kollegor oroligt kände på min panna och frågade hur det var fatt. När jag efter en stund och några klunkar öl återfått kontrollen över andningen kunde jag berätta vad som hänt. Mina kollegor tyckte synd om mig för att jag blivit så skrämd och tröstade mig så gott de kunde. Men det var tydligt att de trodde att jag inbillat mig.

”Det var säkert dina egna steg som du hörde. Du vet hur det där golvet knarrar. Det är bara det att man inte tänker på det förrän det är helt tyst i scenrummet”, sa en kollega.

”Det var väl några av björkgrenarna som petade dig i ryggen”, sa en annan.

”Jag har trott att kyrkorna varit människor flera gånger. Det är lätt att ta miste så där i mörkret”, sa en av kostymörerna.

Och så fortsatte det i samma stil tills jag själv kände mig skapligt övertygad om att det var jag som inbillat mig allt. Jag kände mig ytterligt lättad – och lite dum.

De enda som inte sa något om saken var Maria och Sune. De satt bara tyst och smuttade på varsin öl utan att möta min blick. När övriga i vårt sällskap tackade för sig och gick hem bad de mig att stanna kvar några minuter till. Jag ville gärna gå hem och lägga mig men deras tonfall skvallrade om att de hade något viktigt på hjärtat. De sänkte sina röster och lutade sig konspiratoriskt fram mot mig över bordet.

”Vad gjorde du innan du såg gestalterna?”, frågade Maria.

”Jag klättrade upp på Giraffen och fixade lampan”, svarade jag, häpen över allvaret i hennes röst.

”Nej”, sa Sune. ”Du måste ha gjort något mer.”

Maria böjde sig fram och såg allvarligt på mig.

”Visslade du?”

Jag bara gapade men Maria vek inte med blicken. Till slut nickade jag och Maria lutade sig tillbaka och såg på Sune med ett litet leende i mungipan som om hon ville säga ”vad var det jag sa?”. Sune vände sig till mig och klappade mig på armen.

”Lilla vän. Vi har ju sagt åt dig att inte vissla. De gillar inte det.”

Signaturmelodi

Ni har hört “En kväll på teatern”, inskickad av en lyssnare som kallade sig Lina och uppläst av Petra Werner. Och om ni själva rör er eller arbetar på en institution av något slag, skicka gärna in era egna berättelser om vad som hänt i mörkret eller hörnen. Ni når oss på creepypodden@sr.se – jag ser fram emot att läsa era historier, och ni har chansen att få dem upplästa här i podden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner, som producerats av Ludvig Josephson som också gör musiken. Ni kan följa oss på Facebook och Instagram, där vi heter Creepypodden i P3. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.