Avsnitt 115: Svälten

Den 18 juli 1867 gick en tioårig flicka som hette Josefina och lade sig i familjens stuga i Avaträsk i de västerbottniska fjälltrakterna. Hon hade arbetat hela dagen med sin familj och deras getarjänta Anna Dorotea, för några andra val har man inte när man flyttat norrut för att med slit och svett bygga en ny tillvaro, och såg fram mot att göra detsamma dagen därpå.

Det var ändå bättre än alternativet: att inte arbeta, och inte få någon mat. Länge såg det mörkt ut på den fronten, sommaren 1867. Under det som kallats “storsvagåret” hade det varit iskallt långt in på våren. I Hans Villius och Olle Hägers dokumentär Ett satans år från 1977 hör vi mer:

Slutligen, i slutet av juni, kom något av värmen. Bara på en dag gick temperaturen upp tio grader. Man kunde dricka punsch i värmen på den smältande isen. Lilla Josefinas familj började så för glatta livet, för nu gällde det att utnyttja värmen och få till något av en skörd det året. De var optimistiska. De kunde jobba ihop så de hade att äta året ut.

Men den natten vaknade Josefina av att hon frös. Redan natten den 18 juli, inte ens en månad efter att värmen kom, hade den försvunnit igen. När hon tittade ut såg hon att “all skog och alla buskar var tjocka med rimfrost, och hövallen var så vit som snö”, som hon senare skulle beskriva det. Det kom att kallas “halshuggarnätterna”. Skördar förstördes och ingenting överlevde. I Sollefteå bor en kvinna som heter Laura, och hon skriver:

“Tyst blev det med ens – en isig dödstystnad! Frosten, som slumrat eller legat på lur under åratal, kuvad av solvärme och torra somrar, hade växt sig stark under vilan. Från tusenåra ödemarksbädden av änglös, gyttjig myrjord vred den sig, kröp svulten och dolsk utåt den odlade trakten… Så visst man däruppe att i all Norrland, att man stod inför nödår.”

När hösten kom var svälten som värst. Det fanns ingenting att äta, och svenska makthavare ansåg inte att nödhjälp var rätt väg att gå: man skulle inte störa marknadskrafterna och inte förslappa människor genom att ge dem gratis mat. Dessutom kunde ändå knappt skeppen segla norrut, när det var så igenfryst, och någon järnväg norr om Gästrikland hade inte anlagts.

Det är bara 150 år sedan. Och det är svält i Sverige.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag har vi som tema en urgammal svensk skräck: svälten. De där åren på 1860-talet är kanske de värsta kända åren i svensk historia, och de beskrivs väl i boken Svälten: Hungeråren som formade Sverige av Magnus Västerbro, som jag delvis använde för att måla ut bilden ovan. Men som Magnus skriver: risken till svält, och dess vidrigt fula och groteska effekter på människan, är aldrig långt borta. Allt som krävs är några år av extremväder, och felslagna skördar. Än är vi så primitiva att våra liv beror på det jorden producerar. Hur jorden mår, är hur vi mår.

Dessa kopplingar har i alla tider använts för att skriva fram skräck och fasa, och så än idag. I inkorgen fick jag nyligen en historia som fascinerade mig, inte minst för hur den var skriven. Den tycktes författad av en person med stort behov av struktur och tydlighet i livet. Historien är skriven i listform, som om den tillkommit ur dagliga små noteringar under en eller två månader. Men mellan raderna beskriver den öden fasligare än det går att föreställa sig.

Låt mig läsa historien för er, den som fått rubriken “Öar” och skrivits av lyssnaren Karl:

1. Roy Jacobsen har skrivit många fina böcker om öar, alla läsvärda, bäst är Vitt Hav.
2. Min morfar var lantmätare på den tiden en lantmätares nyttigaste redskap bestod av måttstickor och läderbundna skissböcker.
3. En stor del av industrin runt Gävle-kusten har bestått, och består ännu av pappersverksamhet. Tillverkning av papper, pappersmassa, kartong etc.
4. Högskolan i Gävle har en fin lantmätarutbildning, med det lokala lantmäteriet endast ett par stenkast bort.
5. Ett sommarnöje som barn var att tillsammans med mor och valfri kamrat åka till den kustnära ön Limön, skärgårdsbåten går från Södra Skeppsbron.
6. Högskolan har ett väl berett bibliotek, och kartoteket är hållet i god ordning. Många aftontimmar har spenderats där.
7. Två av mina morbröder jobbar inom pappersindustrin. Dock inte inom samma koncern.
8. Jag besöker min mormor var tredje söndag. Diskuterar böcker och låter mig bjudas på kakor. Ökensand är min favorit.
9. Limön är en trivsam ö. Med kiosk och stränder och stugor. Inget året-runt-boende.
10. Vi, de drunknade skriven av Carsten Jensen är också den en strålande skildring av livet nära havet. Dock inte specifikt öar.
11. Havet har varit logistiskt viktig för industrin runt Gävle: import, export, råvaruförflyttning.
12. En karta i en kartbok från Högskolans bibliotek visar viktiga handelsleder runt om Gävle-kusten under tidigt 1900-tal. Limön var skepparna tvungna att navigera runt. Leharen och Råmareö ligger båda någon halv sjömil längre ut i havet.
13. Jag träffar min mor varannan lördag. Vi dricker kaffe på konditori, går sedan på en tidig filmvisning på biografen.
14. Min kamrat studerar även han på Högskolan. Han läser IT-systemutveckling mot geografiska informationssystem. Ibland försöker han förklara vad hans studier består i för mig, men jag har mycket svårt att första sådan invecklad teknik. Då händer det att vi båda skrattar.
15. Att investera i skog är en god idé. Pappersindustrin kommer alltid att betala bra för träd.
16. Limön är nästan sextio kvadratkilometer stor, Leharen något mindre, Råmareö hittar jag inga uppgifter om.
17. Utom-nordiska böcker om öar intresserar mig inte. De beskriver inte den typ av sammanhang jag vill läsa om.
18. I sommar ska jag fråga om min kamrat vill följa mig på en dagstur på Limöbåten. Det är trevligt med något att se fram emot.
19. Riksdagen beslöt 1830 att hundra tusen ekar skulle planteras på Visingsö å Kronans vägnar; timmer åt flottan. Idag är ekarna redo att skövlas. Flottans skepp byggs inte längre av trä.
20. Fram till 1938 fanns det femtio bofasta personer på Limön. Fiskare. Då ägdes ön av pappersindustrin. 1939 köptes den av den svenska staten.
21. Länsmuseet Gävleborg har många utställningar. En trevlig intendent kunde inte ge mig någon vägledning i hur jag ska kunna hitta mer information om Råmareö.
22. Skärgårdsdoktorn var ett trevligt tv-program. Min mor och jag tittade på det när jag var ett barn.
23. När jag letade efter material om Råmareö i Högskolans stora samling av gamla folkräkningar och annan samhällsinformation fann jag föga. Eventuellt kan ön även kallas Romarö i vissa arkiv. Det informationen kan hjälpa mig.
24. Idag kan man beställa sina matvaror på sin smarta telefon, för leverans hem till dörren, direkt från matvarubutiken. Hisnande! Min bostad ligger väldigt nära en matvarubutik, så den bekvämligheten är inte behövd av mig.
25. Med mormor diskuterade jag den kunskap om gästrikekustens öar som jag saknar. Hon letade rätt på morfars gamla liggare, hon lät mig bläddra i dem.
26. Jag ska införskaffa en dator. På vilken jag kan sammanställa viktig information om mitt arbete, för att sedan spara den på ett smidigt sätt.
27. Morfar arbetade under sina sista levnadsår som civilanställd lantmätare åt ett av pappersföretagen. Det måste ha varit mer lönsamt än att arbeta som statsanställd.
28. Min kamrat har utvecklat ett program som tillåter användaren att med hjälp av sin smarta telefon mäta ut en area genom att promenera runt en yta och sedan låta telefonen kalkylera avstånd etc. Spännande tycker jag.
29. Pappersföretaget morfar arbetade åt ägde tydligen även Råmareö fram till 1938. Finner dock inga kvitton eller dylikt som visar vilka som tog över ägandet därefter.
30. Jag funderade på att sätta in en eftersökning av före detta fasta invånare på någon av Limön eller Råmareö i lokaltidning. Insåg dock att en person som var tio år 1938, skulle var nittio idag. Tror inte det skulle vara fruktbart. Jag får fundera vidare.
31. Idag var det någon typ av matfestival i centrala Gävle. Matförsäljare från hela Europa. Jag åt en italiensk korvrätt och någon typ av österrikiskt bakverk. Trevligt! Tänkte även köpa några grekiska delikatesser, men blev så mätt att jag inte kunde förmå mig.
32. Jag ringde till papperskoncernen min morfar arbetade åt för att fråga om det fanns något arkiv med information om öarna som jag, i egenskap av student, kunde få bläddra i. Personen jag pratade med skulle återkomma, men trodde att det nog skulle kunna gå bra. De återkommer.
33. Jag ringde även till min morbror som jobbar inom just den koncern jag var intresserad av. Jag bad honom att ge mig goda vitsord till den person som är ålagd att fatta beslut om huruvida jag får tillgång till arkiven eller inte. Han förklarade att han kör gaffeltruck och lastar spån. Har ingen kontakt med någon fattar några beslut.
34. Mor och jag var på konditori och biograf idag. Vi såg en James Bond-film. Den var spännande och en spansk skådespelare agerade bandit. Det var inte Antonio Banderas.
35. Min kamrat har installerat det där programmet på min telefon. Jag provade att mäta arean på gården kring mitt lägenhetshus. Programmet verkar fungera väl.
36. En lokal fiskare som rör sig i vattnen omkring Råmareö säger sig vara beredd att låta mig gå iland där för att mäta med min kamrats program senare i vår mot en kostnad. Jag är uppspelt.
37. Det snöar väldigt mycket och jag är benägen att testa att beställa hem matvaror genom telefonen, vill inte gärna ge mig ut. Jag har nämligen inte några rejäla vinterkängor.
38. Efter flera veckors rotande och letande i Högskolans böcker och pärmar har jag hittat flera spännande anekdoter om både Limön och Råmareö: Limön besöktes 1880 av Strindberg som skrev flera rader om öns sevärdhet. Råmareö var frekventerad av biologer och botaniker från Uppsala Universitet som var fascinerade av det rika fågellivet på ön, och hur fåglarnas träck gjorde marken mycket näringsrik, och gav växtlivet en exceptionell förutsättning att växa i god takt.
39. Jag fick idag ett meddelande per post av pappersföretaget jag varit i kontakt med. De meddelade att deras sparade material gällande öarna var väldigt urholkat, men jag fick gärna besöka deras arkiv och leta om jag så önskade. I kuvertet låg även en bricka med mitt namn på. BESÖKARE stod det i stora bokstäver på brickan.
40. Jag besökte idag fiskaren som givit mig lov att följa med på en tur till Råmareö. Jag ville smöra för honom och tog därför med mig wienerbröd och kaffe. Han berättade om sin verksamhets långa historia. Hans farfar hade startat vad som så småningom blev ett mindre rederi med fyra båtar. Två fiskebåtar och två båtar som skeppade skog åt de olika pappersföretagen. De hade bland annat trafikerat Råmareö. Nu hade han endast en båt, och bara två anställda.
41. Jag och min kamrat åt middag på en av stadens mest hyllade krogar. Jag åt en köttbit. Det smakade mycket bra. Ibland känner jag mig som något av en gourmand.
42. Enligt papperskoncernens arkiv hämtades över femton procent av alla koncernens träd ifrån Råmareö, men missväxt som drabbade ön i början på 1900-talet gjorde att öns sista utlastning av skog skedde i februari 1924. Man ägde sedan ön i femton år till, innan man till slut rev ägandeskapet. Styrelseprotokollet som beskrev det beslutet fick jag inte tillgång till.
43. Våren börjar närma sig. Temperaturen idag vid lunch var 13 grader.
44. Min mormor berättade för mig idag att morfar var uppväxt på en ö. Utanför Sundsvall. Hon talade om hans speciella lynne. En enkelhet och sparsamhet som personer uppvuxna på öar naturligt odlar.
45. Fiskaren ringde idag. På torsdag är det dags. Han kommer att släppa av mig på Råmareö och låta mig vandra omkring där i tre timmar innan han kommer för att hämta upp mig.
46. Jag kallade min kamrat för en sista genomgång av programmet han installerat i min telefon. Men han var tvungen att neka mig sitt besök. Jag fann mig i situationen, och gjorde min egna kalibreringar ute på gården igen.
47. Jag hade inga förutsättningar för att studera inför min resa. Så jag valde helt enkelt att lägga mig tidigt och stärka mig med ett par extra timmars sömn. Vi lämnar hamnen tidigt. Redan 5.30.
48. Båtturen gick fint. Vi gled vackert förbi Limön, där caféägare och naturförvaltare redan börjat göra i ordning inför försommaren första besökare. En kvart senare ropare fiskaren att vi kan börja skönja Råmareö. Ön är betydligt mindre än Limön, och till min förvåning ser jag att det fortfarande finns byggnader stående kvar på ön. Jag ser dock ingen brygga eller hamn där jag kan bli avsläppt, men fiskaren förklarar att ön endast har en brygga, och den ligger öster om ön, ut mot öppet hav.
49. Dagen efter mitt besök på Råmareö besöker jag papperskoncernen igen. Jag vill kontra företagets egna uppgifter med information jag erhållit av fiskaren. Enligt honom gick den sista båten till och från Råmareö i november 1923, inte fyra månader senare som företaget hävdat. Båtens skeppsjournaler som föredömligt arkiverats talade också om att så var fall. Det hade även noterats av fiskarens farfar som i en liten anteckning skrivit följande: Hur blir det nu med öborna och deras juletidsmat? Vad han menade med detta var att det var pappersföretagets båt som betalade för skogen med hushållsvaror; färsk mat och kolonialvaror, tyg och tråd, och vad än öborna bestämt sig för att de behövde. Ute på ön behövdes nämligen inga pengar. Där fanns inga handelsbodar och de boende lämnade sällan ön. Enligt fiskaren var de inte sjödugliga. Jag fann inga fiskestugor eller båtplatser på, utöver den större bryggan på öns baksida.
50. I en mejl-konversation med SMHI och Sjöfartsverket fick jag bekräftat att vattnet kring Råmareö aldrig fryser. Det är för långt ut på öppet hav.
51. Ön var ungefär trettiofem kvadratkilometer i omkrets. Mycket skog, flertalet övergivna byggnader. En liten kyrka och en dansbana nästan lika stor som den Pinetska Danspaviljongen i Regementsparken i Gävle.
52. Pappersföretaget bad om ursäkt om deras papper inte var i god ordning. Dom verkade inte tycka att det var någon stor sak på grund av att det var så länge sedan.
53. Jag har ringt tre kyrkor jag misstänker skulle kunna ha kyrkböcker där invånarna på Råmareö skulle kunna finnas bokförda. En av kyrkorna kunde ge mig vissa uppgifter. Födda och avlidna fram till 1922. Efter det finns inga noteringar. Enligt kyrkans papper bodde det 121 personer på ön då.
54. Jag jämförde kyrkboken med en lista med namn jag fann på ön. Listan låg i en lokal bredvid dansbanan. På dansbanan hade det dragits upp bänkar och stolar. Det påminde nästa om ett rådhus eller en riksdag. Listan med namn jag fann innehöll 109 namn, alla fanns med i kyrkboken. Namnen hade strukits över med ett pennstreck och noterats med ett datum. De första namnen som strukits var på öns äldre invånare. Sedan de allra yngsta. Det var endast ett tiotal namn som inte strukits över.
55. Min kamrat besökte mig, han visade mig hur jag kunde beställa mat för leverans med hjälp av min telefon. Vi åt kinesisk mat den kvällen.
56. Varken fiskaren eller pappersföretaget kunde se att någon båt med förnödenheter besökt Råmareö efter november 1923. I och med att ingen skog hämtats hade ingen av de två parterna något ärende på ön.
57. I James Bond-filmen jag såg med min mor berättade den spanska banditen en spännande anekdot om råttor. Banditens mormor ägde en ö. En ö som var hemsökt av råttor. Han hjälpte sin mormor att fånga råttorna i en tunna. Där började de tillslut att tappa förståndet på grund av en djup och bitande hunger. Råttorna började att äta varandra trots att det inte är någonting råttor brukar göra. Men hungern hade förändrat råttorna hela natur.

Ni har hört mig läsa “Öar”, en historia som skrivits av lyssnaren Karl.

Vi ska fortsätta på svälttemat, den här gången närmare vår egen tid. I “De svältande i Våle”, skriven av lyssnaren Mårten, möter vi två vänner som håller kontakten då den ena åker iväg för att skriva. Men vad han är med om då gör den förstnämnda vännen orolig…. Ludvig Josephson läser “De svältande i Våle”:

Första gången jag hörde talas om Våle var en knapp vecka innan Emil åkte dit. Det var en torsdag, och vi träffades som vanligt klockan åtta utanför Lizzies, det halvsunkiga ölhak som blivit något slags stammisställe för oss.

Vi brukade sitta där några timmar i veckan. Dricka två eller tre öl, prata och röka några cigaretter om det fanns plats på uteserveringen. Nu i efterhand har jag ofta svårt att minnas exakt vad vi pratade om. Det var allt och inget. Samtal som fladdrade, for hit och dit, pendlade mellan högt och lågt som en plastpåse fångad av vinden. Men den här kvällen var det mest Emil som talade, medan jag lyssnade. Han pratade om stugan som han då ännu inte hade sett, han pratade om Våle. Och framför allt återberättade han alla de berättelser han själv hade fått höra bara några dagar tidigare.

När vi satt där på den halvfulla uteserveringen, med den vanliga reggaemusiken i bakgrunden var det lätt att le åt alltihop. Emil presenterade berättelserna såsom de förtjänade, som spökhistorier och grundlösa rykten, som gamla legender om gengångare, som sagor om missväxt och hungersnöd och döda som reste sig, som sägner om avtärda gestalter som vandrade genom halvdöda skogar. Och jag log med honom. Sade saker som: ”i skogen finns det djur, inget mer”, och ”om de saknar ögon, hur hittar de då det de söker?”

När vi skildes åt var vi överens om att allt bara var gamla skrönor som av någon anledning överlevt i just den där skånska hålan. Påhittade berättelser om ”de svältande i Våle”. Mörkret hade fallit när vi klev upp på våra cyklar och for iväg åt varsitt håll. Jag för att tillbringa resten av kvällen framför teven, Emil för att sticka hem och skriva packlista. Och bara fyra dagar senare åkte han.

Under dagarna i stugan pratade vi i telefon fem gånger. Och när jag kom dit hittade jag skissen och anteckningarna. Det är detta jag ska berätta. Allt jag vet. Om det som hände Emil, och om det som sedan hände mig.

Våle ligger undangömt i nordvästra Skånes skogar. Avsides är bara förnamnet. Man tar sig dit på illa underhållna grusvägar som slingrar sig fram genom tät granskog. Tio hus i grupp, och ett till ett hundratal meter längre bort – det är hela byn. Stugan som Emil på avvägar lyckades låna under några veckor – för att som han uttryckte det ”få skriva utan att nån jävel störde honom” – låg ytterligare femton minuters väg in i skogen.

Vad namnet Våle betyder kan jag inte säga säkert. Efter ett av Emils samtal sökte jag upp ordet i Svensk etymologisk ordbok och fick fram flera möjliga förslag, men jag har ingen aning om vilket som ligger närmast sanningen.

En möjlig källa var verbet ”våla”: att bry sig om. Och kanske fanns det en gång folk som brydde sig om den där hålan. Men jag lutar åt andra förklaringar.

En annan tänkbar rot var substantivet ”våla” som betyder ”klunga”. En klunga av hus kanske, eller av något helt annat.

Ytterligare ett alternativ jag fann var ordet ”vålla”. Betydelserna ”förorsaka” och ”få makt med” känns, vad ska jag säga, inte helt slumpmässiga. Samma sak gäller associationen till ordet ”vålnad”. De äldre formerna ”våd” och ”vård” liknar onekligen namnet Våle. Och så finns formen ”vål” dialektalt, men bara i norra Sverige. Tolkningen är lockande, men den stämmer liksom inte. För varför skulle någon namnge en by efter en hemsökelse?

Och jag kan inte påstå att etymologin gav några svar. Men en sak hade jag, eller rättare sagt, har jag svårt att släppa. Lägger man ihop den andra och den tredje betydelsen får man den samlade innebörden: ”klunga som får makt med”, eller ”klunga som förorsakar”. Kanske är det ett rent sammanträffande. Men ändå. Är det något den här historien lärt mig, är det att även de mest osannolika företeelser kan vara besinningslöst verkliga.

Som jag förstod saken fick Emil låna stugan av en kollega som i sin tur precis ärvt den av en släkting. Den hade gått i familjen. Många hade ägt den, men ingen särskilt länge. Emil och kollegan hade käkat lunch ihop och så hade ämnet kommit upp. Emil var vid denna tid övertygad om att hans skrivkramp skulle lossna, bara han fick komma till ett riktigt ensligt ställe där det inte fanns annat att göra än att just skriva. Och förmodligen var det han som förde ämnet på tal.

Emil visste alltså inte mycket om trakten. Han hade hört det kollegan berättat, och jag tror att han återgav allt för mig den där kvällen på Lizzies.

En berättelse handlade om en familj som bott i trakten, en annan om en grupp människor som kommit dit för att muta in nytt land. I ytterligare en var det Snapphanar på flykt, och så en historia där en hel by gick under på grund av missväxt och kyla. Folk hungrade, blev sjuka och dog. Och när de senare hittades lades deras utmärglade, förtorkade kroppar i jorden: i omärkta gravar som långsamt täcktes av mossa och glömska. Så kom den sista passagen, likadan i alla berättelser: orden om att kropparna aldrig fick ro, att man fortfarande kunde se dem ibland, under år då brunnarna sinade och skördarna slog fel, under nätter då hungern drev dem upp ur sina gravar, då de åter kom vandrande genom skogarna.

De slog mig som aningen finesslösa, de där berättelserna. De saknade en ordentlig poäng, en sensmoral, ett budskap om hur man skulle undvika faran eller vad man skulle göra om den ändå visade sig. Folk blev hungriga, dog och gick igen. Det var allt.

”Då får du se till att ta ordentlig med mat med dig”, sa jag till Emil när vi hördes per telefon, dagen innan han åkte.

”Sure thing”, sa han. Förmodligen var jag inte den första som hade kläckt det skämtet.
* * *

Eftersom Emil inte hade körkort skulle hans pappa skjutsa honom till stugan. Det var Emil, hans hund Jacko och mat och packning för två veckor. Vid vistelsens slut skulle jag hämta dem. Så var planen.

Till en början verkade allt ha gått bra. Jag ringde honom första kvällen för att kolla läget, men han svarade inte. Samma sak nästa dag. Inte förrän framåt kvällen den tredje dagen hördes vi igen.

”Men, kom igen”, sa han. ”Jag är här för att skriva. Halva grejen är att slippa svara i telefon.”

Han hade bestämt sig för att ha mobilen på bara en halvtimme om dagen. Varje kväll mellan fem och halv sex. Och efter fyra missade samtal ringde han upp.

”Det är helt dött här”, sa han. Som om frånvaron av liv var det bästa som hänt honom.

”Hur går det med skrivandet?”

Jag fick ett grumligt strupljud till svar.

”Sorry, jag käkar”, sa han till slut. ”Jag har paus i en timme nu. Har redan skrivit tjugotre sidor.”
Vi pratade i tio minuter, och under den tiden hann han både käka och gå och pissa på utedasset.

”Det ser verkligen för jävligt ut här”, sa han, medan Jacko gnällde i bakgrunden. ”Torrt som ett helvete, och huset är helt avskavt utanpå. Färgen alltså.”

I efterhand har jag gått igenom det där samtalet flera gånger, försökt minnas om det redan då fanns ledtrådar till det som sedan kom. Men det enda jag minns är de två sakerna: Jacko som inte ville sluta gnälla, och orden om den avskrapade färgen. Det såg ut som om någon kommit halvvägs genom en extremt osystematisk renovering, sa han. Färgen var nedskrapad på huset, men bara mitt på väggarna, så att ett halvmeterbrett band av naket trä löpte runt hela stugan. Det såg jävligt skumt ut, sa han. Men han gjorde ingen koppling mellan den avskavda färgen, Jackos gnällande och de gamla berättelserna. Åtminstone inte ännu.

* * *

Det andra telefonsamtalet hade vi två dagar senare. Klockan var halv sex och Emil var ute med hunden när jag ringde. Han hade gått en runda i skogen, ner mot byn, sa han. Och en händelse som skett där upptog större delen av vårt samtal. Han hade träffat någon. En gammal man som bott i Våle i hela sitt liv.

De hade pratat en stund vid vägen som gick rakt genom byn. Emil var den som drev samtalet. Han hade frågat om bygden, om byns historia, och om de gamla berättelserna om platsen, men inte fått ut särskilt mycket.

Mannen var fåordig. Särskilt vad gällde historiernas innehåll.

”Det pratas så mycket”, var hans enda kommentar. ”Men vad som är sant och inte sant, det är inte lätt att veta.”

Emils flåsande andetag fick det att spraka i luren, men Jacko hörde jag inte.

”Det är bara vid huset han håller på”, sa Emil. ”Jag tror det bor en grävling under det. Han markerade för något precis när vi kom hit, och så gnäller han hela tiden. I natt band jag honom ute vid dasset bara för att få sova.

Emil var nästan tillbaka vid stugan nu. ”Sulltorpet”, som gamlingen kallat det. Han skulle äta så fort han kom hem, och sedan skriva någon timme till. Mat var mycket godare ute i skogen, sa han. I stan kunde han klara hela dagar på kaffe och knäckebröd, men där ute blev han hungrig på ett helt annat sätt. Natten innan hade han till och med vaknat av det. Men han hade inte gått upp. Bara legat kvar med ett malande i magen och lyssnat på nattljud. För det fanns mycket ljud där ute. Vinden i träden. Knäppandet från golvplankorna. Och så krafsandet från den där grävlingen eller vad det nu var. Han hade tittat ut genom fönstret. Betraktat den månbelysta gårdsplanen med sitt höga gräs och sina krokiga fruktträd. Jacko måste lagt sig att sova inne i dasset, för Emil kunde varken se honom eller repet han var bunden i. Kanske hade han också hört det där djuret och dragit sig undan.

När vi kommit så långt var Emil tillbaka i stugan. Jag hörde slamret från en gryta och så något mer. En dröjande ton i rösten när han gjorde en ansats att avsluta samtalet.

”Är det nåt”, sa jag.
”Egentligen inte”, sa han. ”Jag bara …”

Det blev tyst i luren och i bakgrunden hörde jag hur Jacko gnällde igen.

”Vetefan”, sa han till slut. ”Det var bara nåt den där gubben sa”.
”Vadå?”

Jag hörde hur han återigen drog på det.

”Det är nog inget. Men när jag skulle gå sa han en jävligt skum grej. Och han jag lånar stugan av använde nästan samma ord i en av historierna han berättade”.
”Vad sa han då?”

Jag väntade mig ännu en tystnad. Men svaret kom snabbt, som om orden brände i munnen på honom.

”Stanna inte längre än att du kommer hem igen, pojk. Det sägs att jorden är så mager där uppe i backarna, att till och med de döda nere i jorden svälter.”
* * *
Nästa dag ringde Emil redan på förmiddagen. Rösten var tjock, som om han dragit på sig en förkylning. Men när jag frågade viftade han bara undan ämnet med ett ”det är bra”. Sedan kom det:

”Kan du googla ‘grävling under huset’ och ringa tillbaka sen. Kolla om det kan lukta surt liksom, och om de krafsar på nätterna. Jag har försökt men täckningen är kass här ute”.

En kvart senare ringde jag tillbaka. Emil svarade med vad som lät som en hel fralla i munnen och lyssnade tyst medan jag redogjorde för vad jag hittat. Pratade om storleken på gryt, hur öppningarna såg ut, om att de markerade revir genom att bajsa i gropar i närheten av boet.

”Krafsar dom?” sa Emil.

”Vet inte”, sa jag. I en tråd på familjeliv stod det nåt om ljud. En familj hade först trott att det var möss. En annan tråd nämnde någon slags skrik.

”Men att de krafsar länge liksom, stod det nåt om det?”

Jag svarade så gott jag kunde, men när vi avslutade samtalet kändes det som att jag inte sagt det han ville höra. Istället var det som om han zonat ut mitt i samtalet och börjat tänka på annat.

Hunden var det sista vi pratade om.

”Du ska nog ha den inne”, sa jag. ”Honor med ungar kan bli aggressiva”.

”Mm, tack”, sa Emil.

Och jag tror att jag ser klarare på Emils beteende nu i efterhand. Han kan knappt ha sovit den natten. Och det är inte konstigt att hans tankar vandrade när jag pratade om grävlingsläten, att han började tänka på andra möjliga eller omöjliga förklaringar. För jag vet vad han hörde, jag har hört ljuden själv. Och det måste varit smärtsamt tydligt att de ljud jag beskrev var något helt annat än de som hållit honom vaken.

Och jag kan förstå allt det där. Se det mänskliga i beteendet, den rationella irrationaliteten. Jakten på halmstrån och andra förklaringar. Själv hade jag inte varit ett dugg mer klartänkt i en motsvarande situation.

Men jag fattar inte varför han inte sa något. Varför berättade han inte om vad han såg den natten? Om det han ritade av i anteckningsblocket som jag nästa dag hittade bredvid hans dator?

Jag såg själv orden om grävlingarnas bon och avföring, hur pennans sakliga anteckningar gled över i något annat. Hur bläckets svarta linje slet sig loss ur texten, gled iväg utåt papprets högra sida och där växte ut till skissen av ett ansikte. Ett avtärt och magert. Tomt och dött. Med en stor svart gapande mun och lika stora svarta gapande ögonhålor. På något vis utstrålade de hunger. Som om de mörka öppningarna grävts ut av svält. Och trots att skissen bara var en skiss fick jag känslan att den som hade ett sådant ansikte kunde äta hela världen, utan att få sin hunger stillad.
* * *
Det sista samtalet kom samma natt. Klockan var två och jag sov när det ringde. Min hand for ut och fick tag på telefonen, och på något sätt kom jag åt displayen så att samtalet inleddes innan telefonen lämnat nattygsbordet. Och det var det mer än själva ringsignalen som väckte mig – ljudet som kom från andra sidan.

Först uppfattade jag det som ett brus, som om en radio stod på utan någon kanal inställd. Sedan hörde jag mönstren i ljudet. En rytm, eller snarare många rytmer som flätades samman till ett nästan, men inte alldeles homogent störningsljud, som om ljudet jag hörde inte var ett utdraget brus utan många korta raspande läten.

Så kom andetagen. Tunga och skorrande. Snabba. Jag fick bilden av att Emil låg med munnen mot telefonen och andades rakt in i mikrofonen.

”Hallå”, sa jag. ”Emil?”

Det kom ett stön till svar. Ett kort dämpat strupljud.

”Emil?”

Bara andetag. De kom i form av korta vågor av starkt brus. Kom och försvann. Kom och försvann. Först rytmiskt. Sedan mer oregelbundet. Och bakom dem, hela tiden; skrapandet, som en dov och olycksbådande fond.

Så talade han.

”De är här. Alla naglar …”

Rösten dog bort. Som om luften tagit slut mitt i meningen. Och så andetagen igen. Andetagen och skrapandet. Skrapandet och andetagen.

”Emil?”

Jag lyssnade efter fler ord. Efter nyanser och strukturer i ljuden som kunde förklara vad det var jag hörde. Men det fanns ingenting där som jag kände igen. Ingenting utom ljudet av andetag.
Sen kom det. Det som jag i stunden uppfattade som ett skrik men som inte kan ha varit mer än en kvävd flämtning:

”Munnarna. De är bara munnar. Till och med de döda nere i jorden …”
Så tystnade rösten. Strax därefter andetagen, medan skrapandet fortsatte och fortsatte, till dess jag tvingades inse det meningslösa i att än en gång ropa Emils namn in i luren. Tills dess jag med ett hål i bröstet och trasad strupe slutligen gav upp och lade på.
* * *
Det var eftermiddag när jag svängde in på hällen framför stugan. Efter samtalet hade jag legat vaken i timmar. Spelat upp det ur minnet, upprepat Emils ord inne i huvudet. Om och om igen.
Jag var fortfarande vaken när det började ljusna. Sedan föll jag i djup sömn och vaknade jag inte förrän klockan elva. Men till slut kom jag iväg.

På vägen dit ringde jag polisen tre gånger, men lade på så fort de svarade. För vad skulle jag säga?

”Min kompis ringde i natt och sa konstiga saker, och nu svarar han inte i telefon”?
Jag kunde inte. Det fanns inget sätt att uttrycka det jag hört. En del av mig ville förklara bort saken med alkohol. Emil hade hällt i sig en låda vin, blivit gruvligt full och sedan ringt mig och däckat i telefonen. Men någonstans visste jag att det jag hört, att det som hade hållit mig vaken var något helt annat och mycket värre än en enkel fylla.

Den tystnad som mötte mig när jag klev ur bilen liknade ingen tystnad jag tidigare upplevt. Den var tung. Tryckande. En tystnad av det slag som uppstår efter ett kraftigt oväder eller bombanfall.

Stugan var gulmålad och större än jag föreställt mig. Skogen omslöt den inhägnade trädgården på alla sidor. Höga torra träd. Granar och tallar som såg bleka, nästan grå ut. Staketet som markerade gränsen mellan den vildvuxna gula gräsmattan och skogens sly var på flera ställen helt nedfallet, och intrycket var att ingen hade bott där på länge.

Själva huset var dock i bättre skick än jag trott. Efter Emils prat om färg som flagat och fallit till marken, hade jag skapat en inre bild av ett fallfärdigt ruckel. Men så var det inte. Huset var övergivet, så mycket var klart, men för inte så länge sedan hade någon tagit hand om det, och det breda bandet av avskavd färg snarare lyfte fram än förtog det intrycket.

Kanske berodde det på mitt sinnestillstånd, på minnena av natten och Emils andetag. Men något vreds om i magen på mig när jag såg det där huset. Ensligheten. Tystnaden. Fältet av omålat trä som fick den ljusgula färgen att kännas som en lögn, som om den fanns där bara för att dölja den vidriga skärva verklighet som skalats fram och trätt i dagen i form av ett band av naket furu. Från min plats uppe vid bilen såg det ut som att panelen var helt renskrapad, som att inte en färgflaga fått bli kvar. Och frågan som grävde i mig; obegripligheten – varför skulle någon göra sådär?

Jag öppnade bakluckan och tog fram hammaren, en gammal och förbannat tung sak som jag hämtat i källaren innan jag åkte hemifrån. Sedan gick jag mot huset.

Gräset på tomten var högt. Månader hade gått sedan någon skötte om trädgården, men det var tydligt att det under de senaste dagarna varit någon här. Från den sneda grinden gick en bred stig av nedtrampat gräs fram till huset. Där framme vidgade sig stigen, flöt ut åt båda riktningar och löpte som ett diffust spår runt hela stugan. En avstickare från huvudstigen gick fram till det brunmålade utedass som stod invid staketet på husets norra sida.

Det var så tyst att mina steg i det torra gräset lät märkligt förstärkta. Under eftermiddagen hade ett tjockt täcke av blygrå moln dragit in från väster. Nu var regnet på väg. Den mörka himlen stängde solstrålarna ute, manade fram en skymning trots att det ännu var timmar till solnedgången.

Jag gick fram till dörren och kände på handtaget. Det var låst. Genom de sex glasrutor som utgjorde dörrens övre del såg jag in i huset. Hallen var en kort fönsterlös korridor, och bortom den fanns en dörröppning och en trappa upp till övervåningen.

När jag stod så kom min ena hand att röra vid dörrens avskavda fält. Det råa träet var strävt mot fingrarna. Som om den som skrapat bort färgen använt ett alltför grovt verktyg. Ett som inte bara flagat bort färgen utan också skrapat upp spår och ojämnheter i träets yta. Jag lät fingertopparna stryka över träet och kände hur något lossnade och föll ner i min hand, något litet och nästan viktlöst. Jag kastade en snabb blick på föremålet, tänkte att det var en lossnad träflisa. Men färgen var fel. För blek. Och formen … jag lyfte handen för att undersöka det. Det var en nagel, kluven från nagelbandet upp till toppen. Emil hade sagt något om naglar. Något lösryckt och fragmentariskt. Var det hans nagel jag stod och höll i, och hur fan hade det i så fall gått till när han …

En rysning av äckel for genom kroppen och jag kastade den ifrån mig. Så rättade jag till greppet om hammaren och bankade på dörren.

Tre slag som ljöd tomt i tystnaden. Inget svar.

Jag bankade igen.

Ingenting.

Jag krossade en ruta, sträckte in armen genom hålet och låste upp från insidan.
Luften i huset var tjock att andas. Det luktade instängt och dammigt. Och så någonting annat, något surt obestämbart.

Tyst smög jag genom hallen och tittade in genom dörröppningarna till de angränsande rummen. Rakt fram låg trappan till övervåningen. Till vänster fanns köket, och till höger vardagsrummet.

“Hallå!”

Mitt rop lät kvävt. Ingen svarade.

Inredningen i vardagsrummet var enkel. Gamla omålade trämöbler, ett nött klaffbord, ljusa gardiner och en skänk med spegel ovanpå. Väggarna var kala. Täckta med blekgula tapeter på vilka man kunde ana konturerna av tavlor eller inramade fotografier som en gång hängt där.
På bordet stod Emils laptop bredvid ett anteckningsblock, två kaffekoppar och ett glas fullt med hopknölat hushållspapper och torra apelsinskal.

“Emil?”

Fortfarande inget svar.

Jag bläddrade igenom några av pappren i blocket. De två översta visade en tidslinje över berättelsen han jobbat på. Det tredje innehöll anteckningen han skrivit under vårt samtal. Orden om grävlingar. Linjen som gled ut över pappret. Det avtärda ansiktet med gapande ögonhålor, och den onaturligt stora munnen, formad till ett tyst skrik.

Jag blev kall i hela kroppen.

Det var bara en teckning. Jag försökte tänka att det bara var en teckning. Men Emils ord ringde fortfarande i huvudet: ”Deras munnar. De är bara munnar.” Med en viljeansträngning slet jag blicken från bilden, och lämnade rummet.

I köket stod gårdagens disk travad i diskstället. I vasken; en rostfri kastrull fylld av grumligt vatten, och en djup tallrik fläckad av intorkad ketchup.

Den sura lukten var starkare där inne. Kanske kom den från vasken, kanske från en gammal soppåse. Men jag undersökte inte saken vidare. Från köket ledde en dörr in till vad som borde vara ett förrådsutrymme, en tvättstuga eller liknande. Dörren var låst och ingen nyckel satt i. Kanske hade husets ägare stuvat undan privata ägodelar därinne inför uthyrningen.

“Hallå! Emil!”

Jag väntade mig inget svar.

Om Emil varit där skulle han ha hört mig redan första gången. Dessutom var det här ropet tystare än de föregående. Någonting med stämningen där inne fick mig att krympa ihop, förvandlade min röst till en viskning.

Något var fel här. Känslan låg som ett lock över hela platsen, flöt som dimma genom rummen och sipprade in i mig för varje andetag. Emil borde vara här, han borde ha mött mig redan ute på hällen. Men det enda som fanns här var en tryckande tystnad. Och så teckningen vid datorn och nageln i dörren. Helst hade jag bara velat sticka. Gå tillbaka ut till bilen, köra härifrån utan att ens slänga en sista blick på huset i backspegeln. Men Emil … först måste jag hitta Emil.

Trappan till övervåningen var smal och brant. Där uppe fanns två sovrum med snedtak och två sängar i vart och ett av dem. En av sängarna var obäddad. Bredvid den låg en öppen väska och en hög med smutskläder. Det var allt.

Jag blev stående med blicken på klädhögen, som om jag övervägde att Emil gömt sig under den. Utanför fönstret såg jag hur vinden fick de glesa trädtopparna att vaja. Jag tog två steg fram mot det.

Det var i mitten av juni och sommaren var i sin grönaste period, men ingenting av det kunde man ana sig till av det jag såg. Inte i trädgården och inte av träden och skogen runtomkring. Gräsmattans gräs hade en gång växt sig högt, så mycket var klart. Nu såg det kraftlöst ut. Som om marken var sjuk, eller utarmad. Gula och grå toner, och bara på något enstaka ställe hade någon tunn grön växt kämpat sig upp mot solen. Buskarna utanför det nedfallna staketet såg att bestå bara av torra kvistar. Bakom dem var granarnas barr bleka. Mer gula än gröna. Och deras bark var mer grå än brun. Nere i trädgården hade växtligheten slagit mig som ovanligt torr, men det var först här uppe man kunde se det ordentligt. Orden ”missväxt” och ”svältår” steg upp för mig. Jag rös. Berättelserna hade talat om sådant här. Om mager mark och de olyckor den förde med sig. Och så vitt jag kunde se tycktes hela trakten var drabbad av någon slags bristsjukdom.
Fylld av obehag släppte jag omgivningen med blicken. Hur det än förhöll sig behövde jag hitta Emil, och det första steget måste vara att söka igenom hela huset. Var han inte där skulle jag få fortsätta leta utomhus. I trädgården och därefter i skogen. Bara tanken var gift. Eller kunde jag ringa Polisen? Missing People? Hur länge behövde någon vara försvunnen för att kunna anmälas som saknad?

Jag visste inte. Så jag började med den låsta dörren där nere.

Innanför ytterdörren hängde ett tiotal nycklar på en spik. Jag tog med dem allihop in i köket, bara för att omedelbart inse att det redan satt en nyckel i hålet. Insikten slog upp ett stort jävla hål i bröstet. En knytnäve av ren kyla. Dörren var låst från insidan.
I ren desperation försökte jag tackla upp dörren medan jag ropade Emils namn med en röst som inte lät som min egen. Men dörren rörde sig inte.

Sedan följde det långsammaste arbetet jag utfört i mitt liv. I efterhand vet jag inte ens varför jag försökte göra det på det sättet, varför det tog så lång tid att komma på en annan lösning.
I en kökslåda hittade jag två små knivar och med hjälp av dem försökte jag lirka ut nyckeln ur låset. Nyckelns rundade ände skymtade inne i nyckelhålet och jag försökte gripa om den som med en pincett. Metall gled mot metall. Gång efter gång medan minuter blev halvtimmar. Jag började bli hungrig. Då och då lyckades jag vrida runt nyckeln en bit. Små steg framåt medan skymningen föll. Ibland råkade jag vrida tillbaka nyckeln igen. Och det var vid ett sådant tillfälle jag släppte knivarna och tog upp hammaren.

Det tunga metallhuvudet mötte solitt trä. Dörren gav inte vika, men det bildades en grop i den, strax ovanför handtaget. Sekunden senare slog jag helt besinningslöst.

Slag för slag grävde jag mig in i träet. In och igenom. Flisorna flög. Efter ett tiotal slag uppstod en spricka som jag snart lyckades vidga till ett hål. Sedan var jag igenom.

Den sura lukten slog emot mig. Vad det än var som luktade, så fanns det där inne. Jag tryckte handen mot näsan, andades genom munnen medan jag pressade in handen genom hålet jag slagit upp. En stund famlade jag omkring därinne. Sedan fick jag tag i nyckeln på insidan och låste upp.

Rummet var en kombinerad tvättstuga och dusch, och det första jag såg var Emil som satt lutad mot den bortre väggen, inklämd mellan tvättkorgen och tvättmaskinen. Hans position skrek av ren ångest. Han hade dragit upp knäna, försökt krypa så långt in i hörnet som möjligt, som för att gömma sig från världen, eller sig själv. Huvudet hade fallit ner mot bröstet, det långa håret hängde över ansiktet. Och framför honom på golvet låg telefonen.

Jag tog ett steg emot honom.

”Emil”

Min röst lät kvävd. Som om något snörpt åt runt halsen.

”Emil”.

Jag försökte igen. Lite högre den här gången. Sedan sträckte jag fram handen och rörde vid hans axel.

Det var en liten knuff bara, en som knappt skulle väckt honom om han sov. Men det räckte för att Emil skulle falla åt sidan och jag såg hur han såg ut. Kroppen var utmärglad, huden intorkad som om han varken ätit eller druckit på veckor. Kinderna var insjunkna, avtärda så att huden spände över käkbenen. Jag hade sett samma uttryck tidigare. Samma sjukliga drag. Men bara på teve. På nyhetsinslag om hungersnöd i afrikanska flyktingläger. Bara någon dag tidigare hade jag hört honom prata om hur gott maten smakade här ute. Och nästan varje gång jag ringt honom hade han svarat med något i munnen. Ändå låg han här framför mig, lika smal som om han inte ätit på månader. Tänderna såg onaturligt stora ut. De lysta vita i en mun som stelnat i hård grimas. Och ögonen. De var överdragna av en vit hinna och stod ut ur huvudet som om ett övertryck inne i hjärnan höll på att pressa dem ur sina hålor.

Någonting brast i mig. Strupen knöt sig och jag vet inte om skriket eller spyan kom först. Men sekunden senare stod jag böjd över handfatet med en ström av segt slem rinnande ur munnen.

Och sedan … jag skulle vilja säga att jag gjorde något fint. Att jag letade fram ett ljus jag kunde tända, eller bredde ett lakan över honom. Men jag bara vände mig om för att slippa se, och sedan stack jag.

Med krampande mage stapplade jag ut ur duschen, ut genom hallen och bort mot bilen. Medan jag sprang försökte hjärnan förstå vad ögonen just sett. Sedan gick allt väldigt fort.

En skymt av något i ögonvrån fick mig att stanna upp och se mot dasset till. Gräsets blekbruna toner bröt av mot någonting dovt rödbrunt och skarpt vitt. Och så något annat.

Jag tog ett steg närmare. Sedan ett till. Men inte förrän jag fick syn på ögat i gräset förstod jag vad det var jag såg. Det var Jacko som låg där. Emil hade berättat att han bundit honom vid dasset, lämnat honom där för att slippa höra hans gnyende. Nu fanns nästan ingenting kvar. Någonting hade gnagt av benen så att vita benpipor lyste fram bland de kvarlämnade resterna av päls och kött. Hade ett djur gjort det här? Var det rovfåglar som …

Pulsen bultade i huvudet. Tankarna brann. Utan att söka en förklaring vände jag mig mot bilen, och det var då jag såg den.

Någonting rörde sig inne bland träden, strax bortom bilen. Något som kom genom skogen. En mänsklig gestalt, fast längre, gängligare. Eller om det var kroppskonstitutionen som fick det att se så ut. Kroppen var fruktansvärt smal. Knappt mer än ett benrangel överdraget med hud och klätt i slappt hängande kläder. Gestalten gick med huvudet nedböjt, så att jag inte kunde se dess ansikte. Och medan jag stod som frusen mitt i steget klev den rakt genom det sista snåret och ut på hällen där bilen stod. Glesa hårtestar hängde ner framför ansiktet. Huden på de magra händerna och huvudsvålen såg mörknad ut, nästan blå i tonen. Det ryckte i ena armen. Som om gestalten försökte men inte lyckades kontrollera sina muskler.

Sedan lyfte den huvudet och såg på mig. Ögonen var tomt gapande öppningar och munnen var uppspärrad till ett enormt svart hål av tomhet och mörker. Jag såg bröstkorgen lyftas, hörde ett tonlöst väsande. Sedan höjde den armarna som till en omfamning, och kom emot mig.

Jag sprang. Helvete vad jag sprang. På bara någon sekund var jag tillbaka vid huset. Jag kastade mig in genom dörren, vräkte igen den bakom mig och vred om nyckeln. Sedan sjönk jag ihop med ryggen mot väggen och blev sittande.

Jag hörde stegen i gräset. Jag ryckte till vid den första dunsen. Men jag reste mig inte. Med huvudet i händerna satt jag kvar med ryggen mot väggen och hörde dunsarna när varelsen gång på gång gick rakt in i dörren. Genom den trasiga rutan såg jag hur den tryckte kroppen mot träet, som om den ville pressa sig rakt igenom det.

Jag försökte att inte se på den, men tittade ändå. Ibland tog den några steg bakåt som för att samla kraft. Sedan slog den in i dörren med ett stumt ljud, som när man kastar en sten mot ett träd. En gång kom armen in genom den krossade rutan. Den flaxade omkring där inne, helt utan mål medan de glasskärvor som satt kvar i fönsterramen skar snitt efter snitt i den torra, tunna huden. Varelsen blödde inte. Den smutsigt blåaktiga huden öppnades upp och blottade det torra köttet därunder. Men inte en droppe blod. Och den slutade inte för en sekund att försöka ta sig in.

Och jag bara satt där. Kvällen kom medan den höll på. Mörkret föll över skogen.

Och om jag skulle försöka sticka, borde jag ha gjort det då. Men skräcken låg som en tyngd över mig. Den band mig vid golvet. Sög all kraft ur min kropp så att jag inte förmådde annat än att sitta där och höra hur han höll på där ute. Kanske gick det en halvtimme. Kanske mer. Och sedan kom de andra.

Det var ljudet inifrån vardagsrummet som lösgjorde mig, fick mig att rycka till, resa mig och lämna hallen. Det var som att den paralyserande skräcken släppte taget om mig och för en stund ersattes av en annan slags fasa. Någonting hade slagit emot ett av fönstren därinne och när jag kom in såg jag ett ansikte utanför ett av dem. Det var samma mörknade hud, samma tomma ögonhålor och uppspärrade mun. Varelsen dunkade pannan mot glaset. Dunk, dunk, dunk. Kraftlöst men envetet. Och mellan dunsarna tog det långsamt form, ljudet jag hört natten innan. Krafsandet. Skrapandet. Jag behövde bara se en hand med krökta fingrar flaxa förbi ett av fönstren för att förstå vad det var. Ljudet av naglar som försökte klösa sig genom väggen.

Utanför fönstren blev ansiktena fler. Avtärda gestalter dök upp i skogsbrynet och stapplade fram mot huset. Ställde sig tätt, tätt intill glaset med munnarna vidöppna och ögon av gapande mörker.

Jag stod mitt i rummet med armarna tryckta till bröstet. En neurotikers hjälplösa försvarsposition. Huvudet var tomt. Min kropp var inte min. Jag var inte längre människa, bara en serie förlamande reaktioner. Hjärtat slog som om det ville krossa bröstbenen inifrån. Jag stod stum och tom medan krafsandet tilltog. Fingrarna där ute blev fler. Fönstren fylldes av ansikten. De hade ögon som munnar och munnar som tomma hål. Varelserna var gapande mörker och munnar och ännu fler munnar. De var svält och en hunger utan gräns. Och Emil hade rätt. De var munnar. De var bara munnar.

Hundratals naglar karvade i väggarna. De hade redan klöst ner färgen från väggen därute – jag kunde se det breda bandet av naket trä framför mig – och förmodligen skulle de inte sluta förrän de krafsat sig hela vägen igenom. Ljudet växte, det tilltog och förtätades, vävdes ihop till samma vansinniga raspande som jag natten innan hört genom telefonen. Och där stod jag i vardagsrummet; hypnotiserad av det jag såg utanför fönstren, när ett annat ljud bröt igenom och fick mig att vända mig om.

Från platsen där jag stod föll min blick rakt in i rummet där Emil låg. Dörren hade jag lämnat öppen, och nu kunde jag se hur hans ben rörde sig. Hur en arm for ut i en okontrollerad rörelse som fick ett tvättmedelspaket att åka i golvet. Det ryckte i handen. Ena axeln drogs om och om igen upp mot halsen. Och så satte han sig upp. Det långa håret hängde ner i ansiktet, men trots det kunde jag se; hans mun var öppen, formad till ett mörkt gapande hål av hunger, och ögonhålorna var tomma.

När jag snubblade upp för trappan hörde jag hur dörren till duschen slog in i väggen bakom mig. Jag hörde steg. Jag hörde ett väsande läte. Men jag vände mig inte om. Jag ville inte se mer.
Så snabbt jag kunde tog jag mig upp till övervåningen. Och det var där uppe, i sängen längst bort från trappan, jag sedan tillbringade natten.

Skrapandet pågick i timmar. Dunsarna på nedervåningen kom och gick. Emil, eller det som en gång varit Emil, verkade inte förstå sig på trappor. Men om han gjort det, om han hade kommit upp, är jag säker på att han lämnat mig i samma skick som de andra lämnat Jacko.

Och jag satt där på sängen, tills allt som fanns kvar var tyst gråt och ofrivilliga skakningar. Samtidigt växte en hunger i mig. En hunger av en sort jag aldrig förut upplevt. Den var råare, våldsammare, och lika stark och nedbrytande som skräcken.
Nedanför trappan hörde jag Emils väsande. Om och om igen stötte han ur sig samma resonanslösa ljud. Jag behövde bara sluta ögonen för att se hans ansikte framför mig.

Och jag försökte vila. Men ingen vila fanns. Jag ville skrika, men insåg det meningslösa i det. Så, till slut, reste jag mig istället, grep om hammaren så hårt jag kunde och gick mot trappan.

* * *

Det här har varit den längsta natten. En evighet har den varit, och ännu längre än så. Lukten tränger genom allt nu. Sur och stickande och så tjock att den kliar i halsen. Och inte för en sekund har skrapandet upphört eller mattats av.

Och nu sitter jag här. På övervåningen med Emils dator i knäet. Batteriet börjar ta slut, men jag har fått ner alltihop. Nu lämnar jag i alla fall någonting kvar.

Jag fick slå Emil med hammaren för att få tag på den. Han tog emot slagen stående, men verkade inte känna någon smärta. Inte när fingrarna vek sig, inte när huvudet sprack. Inte ens när jag träffade honom i ansiktet och slaget grävde ett stort hål i kinden.

Och det växer i mig nu. Från magen sprider det sig utåt. Som eld. Som ett brinnande hålrum. Och de är överallt. Trädgården är full. Munnar. De är bara munnar.
Men jag känner ingen skräck. Inte nu. Inte längre.

Det är bara så märkligt alltihop. Ljudet som äter mig utifrån. Hungern som äter mig inifrån. Vetskapen om att det är såhär det känns. Det är såhär det är att svälta ihjäl. Och ändå: detta lugn. Tröttheten, som när man äntligen får lägga sig efter flera nätter av vaka.

Så jag slutar nu. Jag lägger mig ner och vilar en stund. Och jag vet. När jag vaknar igen kommer det att vara som en av dem. När jag vaknar kommer jag att vara ännu en av de svältande döda, i Våle.

Signaturmelodi

Ni har hört “De svältande i Våle”, skriven av lyssnaren Mårten och uppläst av Ludvig Josephson. Och då är ännu ett utmärglat avsnitt av Creepypodden färdigt, och vi stapplar vidare längst landsvägarna för att tigga om mat. Om ni ser oss, vänd inte bort blicken. En dag kan vårt öde bli ert.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig, Jack Werner. Ni kan mejla oss på creepypodden@sr.se: era historier kan komma att läsas upp här i podden, men i vilket fall som helst ser jag fram emot att läsa dem. Podden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Ni hittar oss på sociala medier, Facebook och Instagram, under namnet Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni har lyssnat.