Avsnitt 118: Militära hemligheter

Långt ute på sjön, där horisonten ser likadan ut åt alla håll och man vet att man befinner sig hundratals sjömil från närmaste strand, händer det att man stöter på tomma båtar som driver i sin ensamhet. De ser alltid olika ut, som om de var och en gått sitt eget öde till mötes. Vissa kanske har slitit sig från någon hamn någonstans och dragits med strömmen ut till sjöss, medan andra övergivits i något oväder och lämnats av sin besättning på vinst eller förlust. Ytterligare några ser inte ut som att de drabbats av stormar eller hård sjö, utan som om de helt enkelt bara vid något tillfälle slutat användas. Som om dess besättning, kanske den enda seglaren som fanns ombord, en dag gick ner under däck och aldrig mer kom upp igen. Som om han fortfarande ligger kvar där nere, under däck, där han en gång lade sig, och hans segelbåt helt enkelt bara drivit ända sedan dess…

Den berättelsen delade en Redditanvändare med namnet Lightwolv med sig av hösten 2018, när någon på underforumet AskReddit undrade vad det kusligaste, mest krypande skrämmande forumets militärer hade varit med om i tjänsten. Tråden var full av guldklimpar, som till exempel berättelsen om flygvapenbasen på Grönland där någons pappa hörde skräckslagna gallskrik utanför väggarna när det stormade, trots att man visste att det inte fanns en annan levande människa på många hundra mils avstånd, och historien om någons farfar som varit en högt uppsatt säkerhetschef inom militären och blev grallvarlig och bytte ämne varje gång UFO:n kom på tal. Men Lightwolvs korta kommentar, som bara bestod av ett påpekande om dessa ögvergivna spökbåtar ute på haven, var den mest uppskattade i hela tråden. Kanske för att den underströk en av de mest kända aspekterna av ett liv i det militära: den ständiga ensamheten inför hemligheterna.

Lightwolv hade arbetat som fotograf inom marinen, och andra som delade hens erfarenheter fyllde i med informationen att man ibland bordade de där båtarna för att se om det fanns någon ombord. Ibland hittade man en död kropp, ibland var de tomma. Om de var tomma brukade de sänka de slitna och väderbitna båtarna, eftersom de utgjorde en fara för sjötrafiken där de flöt för sig själva. Men för varje övergiven segel- eller motorbåt man sänker finns det tiotals, ja, kanske till och med hundratals andra som bara inte upptäckts än. Vissa av dem flyter där för sig själva i över tio år, ibland mer. Det är sådant man ser när man tjänstgör i hemligheternas yrke. Sådant, och annat, om vilket vi nu ska få höra.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag pratar vi om de berättelser som då och då sipprar ut ur historiens mest utpräglade tystnadskultur: militärorganisationer. Drivkraften att prova nya metoder eller tekniska innovationer utan att någon får veta att man har utarbetat dem, att alltid vilja få fienden att tro att man ligger ett steg före, och att ibland inte avslöja att man i själva verket ligger efter, har skapat en försluten bubbla i nästan alla samhällen: en tyst cell, som vi andra inte känner till något om och därför bara kan fantisera om.

I tystnadskulturer drabbas alltid de hårdast som på något sätt bryter normen, till exempel genom vilka de är eller hur de tänker. Men inom den militära tystnadskulturen kan man också straffas genom att faktiskt berätta om det man sett, om det inte var meningen att man skulle se det. Först nu, till exempel, efter många årtionden och oräkneliga tillfällen då människor inom den amerikanska marinen, flygvapnet och armén sett oidentifierade flygande föremål, börjar det märkas att tabubeläggningen av sådana upplevelser släpper. New York Times rapporterar om fallen, och militära tjänstemän berättar öppet om vad de sett. Ett tabu har släppt, men andra kvarstår.

De kan vara stora och små. Lyssnaren Karls upplevelse faller kanske inom den sistnämnda kategorin, men jag är övertygad om att hans berättelse kommer väcka ert intresse ändå. Han kallar den “Getmans rike”, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag hade aldrig hört talas om getmannen innan jag lyssnade på Creepypoddens tredje avsnitt, och ändå har jag varit i hans rike. Det är över 30 år sedan nu och det hände ingenting, men jag minns det ändå som igår.

Jag var vid den tiden en militärt överintresserad sextonåring, aktiv i FBU, frivillig befälsutbildning i Linköping, avdelningen kallad Västanstång. Vi var på veckoslutsövning på Kvarns skjutfält utanför Borensberg i Östergötland. På den här tiden hade försvarsmakten uppenbarligen gott om pengar för ungdomsverksamhet och vi var ett femtiotal ynglingar och en handfull befäl ute i terrängen. Skjutfältet består av delvis sönderskjuten svårframkomlig skog, kärr och sjöar varvat med öppna partier sargade av spåren efter tunga fordon och granatkrevader. Själva övningen gick som alla veckoslutsövningar ut på att gå långt med packning och vapen, orientera till rätt plats, upprätta förläggning, utföra spaning och eldöverfall, hantera radio, tillaga mat i snuskburk med mera. Som gruppchef var jag ungdomligt och överdrivet stolt över att vara utrustad med kpist m45/b medan merparten av mina inte alltför välvuxna kamrater släpade runt på Mauser m 96, samtliga vapen försedda med löskjutningsanordning. Ute i skogen fanns våra svorna fiender, avdelningen från Norrköping, Östanstång, räliga typer i vår egen ålder.

På kvällen fick vi order om att bege oss till ett skogsområde en knapp mil bort för att leta upp och genomföra ett anfall mot en förläggning tillhörande Östanstång. Kaptenen kom förbi med ammunition och en karta med det aktuella skogspartiet inritat. Detta var på våren och vi gav oss av i skymningen, åtföljda av trastars kvällsserenad och enkebeckasinens fallande vibrato i skyn. I våtmarkerna kväkte grodor och paddor. Till övningen hörde att befälen körde runt i bil och vi fick inte bli upptäckta, varje gång vi såg strålkastare var det bara att kasta sig ut i skogen och ligga still tills bilen passerat. Efter några sådana händelser var det var uppenbart att den närmaste vägen var spärrad. Jag minns svagt att jag ledde gruppen på kompasskurs österut i det tilltagande mörkret, genom kärr och skog tills vi kom upp på en smal körväg och tog norrut igen. Efter några hundra meter märkte jag det, det var tyst, märkligt tyst, det hördes inte en enda fågel längre. Jag stannade upp och gruppen bakom mig gjorde likaledes, vi tittade och lyssnade ut genom omgivningens glesa tallskog. Inte ett ljud, inga fåglar, inga djur, inga bilar ens på avstånd. Det var helt knäpptyst.

Jag tog fram kartan, gick ned på huk och tände ficklampan, med rött ljus för att inte förstöra mörkerseendet. Bakifrån i ledet kom en av kamraterna fram till mig, gick ned på knä och sa med låg röst;

”Vi är långt ute nu, hit kommer de inte, hit kommer de aldrig, det kommer aldrig någon hit”.

Jag minns inte vem kamraten var, men jag kommer så väl ihåg hans ord och jag visste att han hade rätt. Där vi var, kommer de aldrig. Ibland undrar jag om det i själva verket var jag själv som sade det. För jag minns allt annat, stridsdelen som skar in i ryggen, svetten i pannan, skrapet i gruset från kamraternas kängor, stora övermossade stenblock i terrängen, granar som hukade i svackorna, högresta tallar som utropstecken mot skyn. Jag minns hur vi tittade på kartan och konstaterade att det var långt kvar, men framförallt minns jag tystnaden. Ficklampans svaga ljus svepte över kartan och det gick med nöd och näppe att utläsa texten; Getmans rike, platsen dit de inte kommer. Jag vet inte vilka de var, men jag minns en absolut känsla av att de inte bara var befälen, eller det förhatliga Östanstång. Där vi var, dit kommer ingen. Jag ställde mig upp, tittade mig runtomkring, såg siluetterna av de övriga i gruppen avteckna sig i det sista kvällsljuset och tecknade åt dem att det var dags att gå igen. Vi lämnade Getmans rike och tystnaden bakom oss och hamnade säkert i hetluften igen, men av det minns jag ingenting – det jag minns från den natten var istället det som ingenting var, där inget hände, där allt var tyst, dit de inte kommer.

Getmans rike är idag ett naturreservat, namnet är belagt på kartor från 40-talet. I Länsstyrelsens skötselplan står att läsa att:

Namnet Getmans rike kan komma av den storblockiga och svårframkomliga terräng som präglar delar av trakten, framför allt en sänka inom skjutfältet väster om naturreservatet… Namnet skulle även, tillsammans med närliggande Getekullen, kunna komma av att det förekom utmarksbete av getter. Det är en vanlig förklaring till andra namn med ”get-”. Namnet Getmans rike återfinns först på 1940-talets ekonomiska kartor.

Jag undrar om det inte kan finnas en annan förklaring till namnet. Platsen dit de inte kommer, Getmannens rike…

Ni hörde lyssnaren Karls berättelse, “Getmans rike”, uppläst av Ludvig Josephson. Och visst hittar man, på Länsstyrelsen i Östergötlands hemsida, en text om naturreservatet Getmans rike. “Brandspår på stubbar och stammar visar på att skogen troligen har uppkommit efter en brand för 100 till 150 år sedan”, skriver Länsstyrelsen och fortsätter: “Det var länge sedan området brann, och det har fått stå relativt orört under en längre tid. Det har i sin tur lett till att höga naturvärden knutna till gran har hunnit utvecklas.” Vem vet vad mer som hunnit utvecklas i Getmans rike under dessa hundra år, då området stått orört och förhållandevis ostört…

Om vi rör oss norrut från Östergötland, över hundra mil, genom allt ödsligare och kallare marker, så når vi till slut fram till Kalix. Där sitter en lyssnare vid namn Sebastian i en stridsvagn, och minns en upplevelse han var med om under en militärövning för inte så länge sedan, som väl även den får falla under hemligheternas paraplybegrepp. Tills nu, då han berättar om det för alla er. Sebastians historia heter “NATO-övningen”, och läses av Michael Forsberg.

Jag ber på förhand om ursäkt för att jag kanske slänger mig lite med militära termer, men jag ska försöka göra det förståeligt även för civila lyssnare. När jag skriver detta så sitter jag i min stridsvagn 122 i Kalixområdets djupa skogar. Det är övningen vid namn Northern Wind 19 och jag som deltidssoldat har blivit erbjuden att delta i övningen, vilket jag tackade ja till. Jag är skytt på stridsvagnen vilket innebär att jag styr tornet och tillika kanonen på vagnen. Utöver mig finns det en förare, en vagnchef och en laddare.

När jag sitter här i ett bakre läge som “backup” åt övriga bataljonen och lyssnar på den ständiga radiotrafiken på bataljonsnätet som rapporterar om striderna längre fram i området, så kom jag att tänka på vad som hände för ungefär ett halvår sedan på en annan storövning i Norge. Något som jag helt förträngt, glömt bort och inte berättat om för någon. Det var NATO-övningen Trident Juncture 18 där Sverige var inbjudna och agerade fiende mot NATO. Till allas förvåning så vann vi kriget och det med råge. Vi genomförde ett skenanfall med stridsvagnar första kvällen, för att sedan snabbt dra oss tillbaka och istället anfalla åt ett annat håll. Detta resulterade i förvirring hos fienden som då skickade alla sina tunga vapensystem till helt fel område.

En av kvällarna under övningen satt jag som så många andra gånger i eldställning längst en väg med min stridsvagn. Jag svepte med tornet och observerade med mitt IR-sikte för att försöka upptäcka någon värmesignatur som skulle kunna vara en fiende. Samtidigt så lyssnade jag på bataljonens radionät. Radiosystemet i sig är ganska gammalt men det är väl krypterat och det är omöjligt att ta sig in på nätet om man inte har skrivit in rätt tid och datum samt åtta olika kanaldata som tillsammans skapar en nyckel till systemet, typ. Jag är ingen expert på radiosystemet men ungefär så går det till. Kontentan i det hela är i alla fall att det är omöjligt för obehöriga att lyssna av radion.

Under en av sändningsföljderna på radion så hörde jag något märkligt. Det var en röst från någon på bataljonens radionät som rapporterade till bataljonschefen. Personen som pratade i radion verkade väldigt långsam i sitt sätt att prata och tog långa pauser mellan meningarna. I vanliga fall så släpper man sändknappen när man är tyst och trycker igen när man ska fortsätta tala. Men inte han, han höll istället in sändknappen oavbrutet. Det var en rapport gällande striden som pågick och det löd på ett ungefär “Sigurd Tore har tagit UPK21 nordost 500, försvarar tagen terräng med…” och så blev det en lång paus av tystnad medan han tänkte på vad han skulle säga härnäst. Det var då jag hörde en annan röst medan han var tyst. Det var en rosslig och viskande röst som började prata i radion i mellanrummen. Jag försökte berätta för de andra i stridsvagnen om vad jag just hörde på radion men både föraren och laddaren hade somnat på sina platser och vagnchefen hade fullt upp med annat, så någon vidare respons fick jag inte. Rösten gav mig gåshud från händerna upp till kropsskyddet. Rösten kom fram ett flertal gånger under mannens sändningar på radion, och ju noggrannare jag lyssnade så kunde jag allt tydligare uttyda vad rösten viskade.

“Döda mig…döda mig..”.

Jag tyckte förstås att det var både obehagligt och märkligt men jag fick aldrig utrymme att berätta för de andra i vagnen och tillslut hade jag förträngt att jag ens hörde rösten, utan bortförklarade det med att jag måste vara tröttare än jag trott eller att jag helt enkelt hörde fel.

Timmarna gick och våran bataljon vann tillslut även den striden. De andra kompanierna som hade varit längst fram och stridit under halva natten skulle bli avbytta av vårat kompani för att de skulle få komma tillbaka och återhämta. Bataljonschefen gav order till våran kompanichef som i sin tur gav order till plutoncheferna som gav order till gruppcheferna som gav order till stridsvagnsbesättningarna. Hierarkin är total.

Ungefär en timme senare befann vi oss vid UPK21, närmare bestämt 500 meter nordost om UPK21. UPK är en militär förkortning för “Utgångspunkt på karta” vilket innebär att samtliga chefer har ritat ut ett antal olika punkter på kartorna för att enkelt kunna tala om för varandra vart man befinner sig. Det var alltså här som striden tidigare under natten hade pågått och det var härifrån som han på radion hade avgett sin rapport när jag hörde rösten mellan hans meningar. Natten började övergå till morgon när vi hade placerat ut våra stridsvagnar på strategiska ställningar för att försvara, och det var på gränsen till att jag kunde använda mig utav mitt vanliga dagsikte istället för enbart mitt IR-sikte. Jag hade fått order av min vagnchef att observera området mellan en bondgård på andra sidan av ett fält och ett vägslut. En klassisk observationsindelning för en stridsvagnssoldat,

“Skytten observerar vägslutet till bondgården, jag vänster därom.” löd ordern.

I takt med att solen sakta började komma upp över horisonten så steg även dimman på fältet vilket skapar problem för mig att urskilja konturer genom IR-siktet, så jag fick istället börja skifta mellan IR och mitt vanliga “dagsikte” för att kunna upptäcka fienden både genom värmekonturer eller av att faktiskt se med mina egna ögon.

Plötsligt när jag bytt till IR-siktet och sveper med siktet över fältet så upptäcker jag en figur. Jag blir först förvånad över att den befinner sig mitt på fältet, jag borde ju ha sett den från längre avstånd när den närmade sig, kunde jag tycka. Därefter reagerade jag på att konturen var i svart färg. Enligt min inställning på IR-siktet så betyder ljust att det avger värme och mörkt att det avger kyla. Det var alltså en kall figur på fältet. Figuren rörde sig sakta åt vänster mot bilvägen. Jag tog upp handen på min kontrollpanel för att ställa in IR-siktets kontrast och ljusstyrka i ett försök att se tydligare vad det var för något jag såg. Figuren såg onekligen ut som en människa, men ändå kall och inga jättetydliga konturer.

Då hör jag ett pip vilket betyder att min vagnchef tänker sända på radion. Jag hör honom ropa på plutonchefen.

“Adam Sigurd”

Plutonchefen svarar:

“Adam Sigurd kom.”

“Från Gustav Adam, eldberedd längst….”

Då kommer rösten fram på radion igen, tydligare än förut, nästan som om rösten är i mitt öra denna gång. Jag kan nu tydligt urskilja att det är en kvinnlig röst. “Döda mig… Döda mig.”

I samma ögonblick som jag hör rösten så ser jag hur skepnaden som nu nått bilvägen blir påkörd av en timmerlastbil i hög hastighet. Lastbilen visade inget som helst tecken på något försök att bromsa och skepnaden virvlade till och löstes upp i vinden. Jag slog snabbt över till mitt dagsikte i ett försök att förstå vad jag just såg, men vägen var sig lik och dimman på fältet började lätta. Jag sjönk ihop i min skyttstol och tittade in i väggen framför mig i någon minut, jag kände mig helt tom inombords och funderade på vad jag skulle göra. Jag tog beslutet att jag inte skulle berätta vad jag såg, ingen skulle ändå tro mig. Jag hade ju inte sovit på hela natten, det var säkert bara inbillning. Jag tog fram en redbull från min plastpåse under skyttstolen och fortsatte observera mellan vägslutet och bondgården. Ett par timmar senare när det blivit dagsljus så skulle vi fortsätta anfallet framåt längst med vägslutet. Det var då jag upptäckte att det låg blommor och utbrunna ljus i dikeskanten, och jag stelnade till.

Du hörde Sebastians historia “NATO-övningen”, uppläst av Michael Forsberg – något så klassiskt som en historia om en gengångare mitt bland svenska soldater. Dessa historier är lite som de övergivna segelbåtarna vi hörde om inledningsvis – de flyter runt där ute i sin tysta ensamhet, allra oftast utan att nå den bredare medvetenheten. Det enda vi kan vara säkra på är att de finns i stort antal, trots att vi aldrig ser dem.

Andra historier blir legender som överlever sina platser, och börjar spridas i en större allmänhet. När reaktor fyra i kärnkraftverket Tjernobyl under ett rutintest i april 1986 blev överkritiskt och exploderade förvandlades platsen och den närbelägna staden Pripjat till en militär angelägenhet. Inom 24 timmar hade civilförsvaret stängt av in- och utfarterna till Pripjat, och innan katastrofens följder hade sanerats någorlunda så hade över en halv miljon civila och militära så kallade “likvidatorer” kallats in för att försöka rensa luft, mark och byggnader i stora delar av västra Sovjet.

Allt detta ägde rum i en stat där hemligstämplande var flitigt använt. Sovjet hade sedan Stalins död blivit allt mer öppet, särskilt under 80-talet, men Tjernobylkatastrofen fick statsapparaten att återgå till gamla vanor och försöka tysta ner och tiga ihjäl så mycket som möjligt. Det var kanske oundvikligt att rykten skulle börja gå. Historien om “Dödens bro”, som man ser i det första avsnittet av HBO-serien Chernobyl, är ett exempel.

Här ska de boende i Pripjat ha samlats natten då Tjernobyl exploderade för att se på det vackra skådespel som det brinnande kärnkraftverket utgjorde. Det de inte visste var att de därmed alla fick dödliga doser av strålning. I slutet av HBO-serien får vi veta att alla som stod på den bron ska ha dött av sina skador. Fast den historien verkar snarast vara en vandringssägen, som fötts i förvirringen efter katastrofen och underbyggts av guider i Pripjat som velat berätta dramatiska saker för turister. Flera som stod på den bron den natten lever än idag, och har intervjuats. En författare som skrivit en ny, mycket genomarbetad och välresearchad bok om Tjernobyl säger sig aldrig ha hört talas om någon som stod på den bron och dog.

Men är det särskilt konstigt att vandringssägner och myter börjar spridas i ett land där sanningen var förbjuden, statliga fakta opålitliga och människorna rädda? Kanske inte. Därför är det kanske inte heller så konstigt att berättelser började spridas om vad som rörde sig i ruinerna efter Tjernobyl. Till exempel pratas det om en “kaptar”, en sorts humanoidmutation till monster som ska röra sig bland de övergivna husen i Pripjat och attackera människor som tagit sig in i området nattetid. Det viskas också om en sorts snöman, en så kallad almasty, i området. Dessutom finns det berättelser om någonting människorna som arbetade i Tjernobyl skulle ha sett innan katastrofen. Någonting hårresande.

Historien har spritts sedan runt 2005, såvitt vi vet. Det är då den börjar dyka upp på nätet, iallafall. Den finns enligt uppgift inte återgiven i någon bok eller något reportage om Tjernobylkatastrofen, utan verkar ha fått sin huvudsakliga spridning på nätet. Ni ska få höra den mest kända versionen, den som brukar kallas “Tjernobyls svarta fågel”, uppläst av Rakel Josephson.

I början av april 1986 drog ett rykte genom personalstyrkan på det som då var ett ganska okänt kärnkraftverk i södra Ukraina: Tjernobyl. Det var i dagarna precis innan den tragiska härdsmältan, och fler och fler anställda började viska om att de hade sett något. Alla beskrev det på ett liknande sätt: som en stor, mörk och huvudlös mansfigur med enorma vingar och brinnande röda ögon där bröstkorgen skulle vara.

Efter att de anställda vågat berätta om vad de sett, och börjat prata mer om sina upplevelser, insåg de att det var mer saker de inte var ensamma om. Vissa hade fått vidriga mardrömmar, och andra hade blivit uppringda av okända hotfulla röster. Enligt vissa uppgifter hade några anställda nämnt dessa bisarra händelser för sina chefer, som stod handfallna: utan bevis eller tydliga indicier kring vem som låg bakom saken kunde de inte göra mycket åt saken, ens om de hade velat.

Den 26 april 1986, under ett rutinmässigt test, skakades kärnkraftsanläggningens fjärde reaktor av en massiv explosion. Några dog på en gång i explosionen, medan andra ådrog sig strålningsskador som tog livet av dem under följande veckor. De nio dagarna som följde på explosionen låg grafit från reaktorns inre och brann ute i fria luften, vilket resulterade i enorma utsläpp av radioaktiv strålning och ett än i dag okänt antal dödsfall under åren som följde.

När de sovjetiska helikoptrarna cirkulerade över det rykande kraftverket för att släppa ner hundratals kilo lera, sand och bly över flammorna såg vissa av piloterna, åtminstone de som inte blev så strålskadade att de dog kort därpå, saker de aldrig kunde förklara. Dessa hjältar, som ofta till priset av sin egen hälsa och ibland sina egna liv försökte begränsa skadorna av det sprängda kraftverket, påstod att de hade sett en sju meter lång svart fågel flyga runt bland de trasiga balkarna, spretande vajrarna och den pyrande röken ovanför den vidöppna reaktorn.

Det var sista gången någon såg den Tjernobyls svarta fågel. Än idag kan vi bara spekulera om vad det var för varelse som med sin hotfulla närvaro förebådade den värsta reaktornolyckan i mänsklighetens historia.

Ni har hört “Tjernobyls svarta fågel”, uppläst av Rakel Josephson. En berättelse om den sortens myt som kan uppstå när ett helt land blir en militär tystnadskultur.

Ni kanske känner igen skepnaden, som den beskrivs i den här historien? Det är i så fall antagligen för att den liknar det amerikanska mytologiska monstret “Mothman”. Malmannen, som den kallats på svenska, ska ha plågat nordöstra USA under ett år i slutet av 60-talet. Det vittnen beskrev i lokala medier, som snart återgavs även i amerikanska riksmedier, var en bevingad högrest mansfigur med röda, lysande ögon. Vittnesuppgifterna kulminerade då en katastrofal brokollaps inträffade i december 1967, och nästan 50 personer dog. Hade malmannen förvarnat området för den hemska olyckan? Somliga tror det. Så, finns det en koppling mellan malmannen och Tjernobyls svarta fågel? Ingen vet. Men i filmen “The Mothman Prophecies” från 2002 liknar de varandra. Någon som kanske är malmannen ringer till och med upp huvudpersonen…

Allt det här låter givetvis ganska fantasirikt. När jag först hörde om Tjernobyls svarta fågel tänkte jag att det var en creepypasta, en nätsägen som uppstått långt efter 1986 när en ny generation upptäckte reaktorolyckan och ville skapa skräckberättelser kring den. Men sedan läste jag en intervju med den australiensiska arkeologen Robert Maxwell, som arbetat en del i Tjernobylområdet. Och han säger sig ha hört historierna även där, om än efter 2005, då historien först dök upp på nätet. Kanske sprids den även där. Kanske uppstod den till och med där. Och kanske, bara kanske, hände något av det som påstås i berättelserna där på riktigt.

Ett av de mest mytomspunna krigen någonsin är det första världskriget. Människor gick till strids mot varandra med idealistiska idéer om heder, rättvisa och moral, bara för att mejas ner och massmördas med den nya tidens vapen. Miljontals människor dödades och ännu fler förflyttades eller fick sina liv förändrade för alltid. Stora delar av Europa ödelades. Klassiska berättelser om hjältemod, uppoffringar och lojalitet trängdes med mörkare, mer desperata berättelser om meningslöst lidande, ondska och tragik.

En av dessa historier hittar vi i arkiven hos SCP Wiki. Ni som lyssnar på Creepypodden har redan mött agenterna och forskarna i SCP Foundation förut, i avsnitt 43. Det är verkligen inte apart att ta upp denna nätmötesplats för anonyma författare i ett avsnitt om militära hemligheter. Här delar de nämligen med sig av bidrag till ett ständigt expanderande uppslagsverk över några av världens största hemligheter. Uppslagsverket kallas SCP – en förkortning för ”Secure, Contain, Protect”. Här samlas artiklar om groteska monster, obegripliga fenomen och verklighetstänjande artefakter som alla måste säkras, förslutas och beskyddas: hållas undan från befolkningen, för allas bästa. Det som beskrivs är ofta omöjligt att föreställa sig, eftersom det i sådan grad bryter mot de naturlagar vi tror är självklara. Och det är inte sällan ren ondska som gömmer sig bakom de torra, formella formuleringarna i SCP:s artiklar.

En av de varelser som noterats i uppslagsverket kallas SCP-106. I artikeln beskrivs fenomenet så här, uppläst av Ludvig Josephson:

SCP-106 uppbär skepnaden av en äldre humanoid gestalt, satt i långt gången förruttnelse. Den yttre formen varierar, men förruttnelsen återfinns i alla former. SCP-106 är påtagligt avvaktande, och kan förbli orörlig i upp till flera dagar i väntan på byte. SCP-106 kan emellertid röra sig inte bara längs horisontella utan även vertikala ytor, och kan gå in i sitt vegeterande tillstånd även upp och ner, hängande i till exempel ett tak. När SCP-106 attackerar är det med fokus på offrets vitala organ eller centrala muskelgrupper och leder. När offret är oskadliggjort drar SCP-106 in det i en så kallad kontrollerad zon: en typ av parallell dimension. SCP-106 verkar föredra mänskliga byten i åldersgruppen 10 till 25 år.

SCP-106 orsakar en korrosion i alla fasta ämnen i dess omedelbara närhet, som kan registrerar blott sekunder efter kontakt. Det yttrar sig som att de drabbade föremålen eller livsformerna rostar, ruttnar och bryts ner till en svart, oljig och organisk substans som SCP-106 sedan täcker sig i. Särskilt drabbar detta levande vävnad. Substansen anses fungera som en inledande nedbrytningsprocess inför SCP-106:s konsumtion, likt hur spindlar bryter ner sina offers inälvor innan de äter dem. Korrosionen pågår i sex timmar efter kontakt, varpå effekten tycks mattas av.

SCP-106 är kapabel att ta sig igenom korroderade områden i fasta föremål. SCP-106 kan också “försvinna” inuti fasta föremål, och då gå in i vad som kallas dess kontrollerade zoner. SCP-106 kan lämna dessa när som helst och inte nödvändigtvis via samma väg den kom. Exempelvis har SCP-106 setts lämna ett rum via en vägg, för att sedan återkomma via taket.

Så beskrivs alltså SCP-106. En entitet som får sin omvärld och sina offer att ruttna, och vars enda svaghet sägs vara en viss aversion inför bly och ljus samt en förvirring inför flytande vätskor.

Det står i SCP-artikeln att fenomenet måste hållas i en cell bestående av 40 lager av blyfodrat stål med 36 centimeter vätskefyllda kammare mellan varje lager, i en facilitet som är övervakad 24 timmar om dygnet och som vid behov kan upplysas med minst 80 000 lumens ljusstyrka och någon fysisk kontakt aldrig är tillåten. Det är bara under mycket specifika omständigheter som det är tillåtet.

All fysisk kontakt måste godkännas av en kvalificerad majoritet av O5-ledningen, och genomföras i en evakuerad maxsäkerhetslokal av AR-II-klass. Närvarande personal måste befinna sig minst 60 meter bort från cellen under hela processen.

Om korrosion skulle observeras på någon som helst yta, medarbetare eller något föremål inom en radie av 200 meter från SCP-106 ska det rapporteras till säkerhetsavdelningen omedelbart. Föremål eller medarbetare som angripits av SCP-106 ska betraktas som förluster/stupade. Inga räddningsförsök får genomföras.

SCP Foundations beskrivningar är svala, sakliga och formella. Bara då och då slås man som läsare av att det är livsfarliga, ja, till och med existentiellt farliga föremål som beskrivs. I varje artikel finns en mer ingående text om hur fenomenet som beskrivs fungerar och beter sig, och om SCP-106 står det så här:

SCP-106 verkar gå igenom längre perioder av inaktivitet, då den tycks vara fullständigt orörlig. Detta har pågått i upp till tre månader, som längst. Orsaken till inaktiviteten är okänd, men en hypotes är att det handlar om att vagga in sina offer i falsk trygghet. När SCP-106 slutligen lösgör sig ur detta stillastående tillstånd är det ofta mycket aggressivt, och det är efter längre perioders inaktivitet som de värsta angreppen på personal och anläggningar har inträffat.

SCP-106 verkar jaga utefter begär snarare än hunger. Den attackerar och samlar byten under en jaktbeteendehändelse, varpå den drar sig tillbaka till sin kontrollerade zon där den håller sina levande byten vid liv under en längre tid. SCP-106 verkar sakna gränser för hur många byten den kan angripa vid varje jaktbeteendehändelse. Det är bara SCP-106 som har åtkomst till sin kontrollerade zon, men i experiment har det visat sig att ljud- och filminspelningsapparatur fortfarande fungerar i de kontrollerade zonerna och kunnat sända ut sina upptagningar, om än kraftigt förvrängda av brus och störningar. Av inspelningarna har slutsatsen dragits att SCP-106 “leker” med sina offer i sina kontrollerade zoner, där den tycks ha full kontroll över sina offers tids- och rymdsuppfattningar samt sinnesintryck.

Om en SCP-106 rymmer – eller i, som SCP Foundation kallar det, en flykthändelse – finns det en plan för att fånga in den igen. Den är emellertid inte en trevlig plan. Ett lockbete, “en person i åldern 10 till 25 år gammal”, ska placeras i en av cellerna.

När cellen är redo ska lockbetet skadas, förslagsvis genom att man bryter dess lårben eller kapar en längre sena som till exempel hälsenan. I cellen ska det, tillsammans med lockbetet, finnas en mikrofon kopplad till anläggningens högtalarsystem. Alla ljud som lockbetet yttrar ska sändas ut. SCP-106 brukar då i regel efter mellan tio och femton minuter gravitera mot cellen. Om SCP-106 inte reagerar ska ytterligare skador tillföras till lockbetet var tjugonde minut tills SCP-106 ger gensvar på ljudet. Vid större flykthändelser kan flera lockbeten användas.

Efter att SCP-106 nått och engagerat lockbetet kan cellen återförslutas och kopplingen mellan mikrofonen och högtalarsystemet stängas av.

Låt oss återvända till första världskriget. Den som känner till SCP-106 ryckte nog till när en historia dök upp på SCP Wiki, om någonting märkligt och skrämmande som rörde sig i de brittiska skyttegravarna under det som kallades det stora kriget. Var det inte något som klingade märkligt bekant i beskrivningarna av vad de plågade, trötta soldaterna upptäckte i de smutsig skyttegravarna? Historien “Den unge mannen”, publicerad av användaren Dr. Gears på SCP Wiki, läses av Ludvig Josephson.

Ingen gillade korpral Lawrence. Inte för att de inte gav honom en chans, eller för att han egentligen på något sätt var otrevlig eller elak, utan för att han helt enkelt var en sådan där som var annorlunda funtad. Han var lite egen. Det borde egentligen inte ha gjort någon skillnad, för i första världskrigets skyttegravar fanns knappt något normalt, och om det fanns hade det ingenting med tillvaron i gyttjan att göra. Lawrence slogs, lydde order och störde inte sina vapenbröder, och det var allt man kunde begära av en soldat. Ändå var det något med honom som skapade och bibehöll en distans mellan honom och de andra. I det stora hela spelade det väl ingen roll. På en plats där levande människors kött ruttnade medan det ännu satt kvar på benen var lite dålig stämning knappast något officerarna prioriterade särskilt högt.

Lawrence själv hanterade det som han alltid hade hanterat det. Det vill säga, genom att inte ens själv lägga märke till det. På samma sätt som någon som fötts blind inte kan sörja minnet av vackra färger kunde inte korpral Lawrence känna sorg över att sakna sällskap. Han satt mest tyst för sig själv, under de långa perioderna av inaktivitet som inföll mellan slagen. Fiendens skyttegravar, bara någon kilometer bort, hade varit tyst och stilla i flera dagar. Männen var uttråkade och nervösa samtidigt, och då orkade ingen med ansträngningen det skulle kräva att visa Lawrence lite grundläggande mänsklig hygglighet.

Det som tärde på männens samvete var att de inte visste varför de ogillade korpralen. Han var normal: av normallängd, med en normal kroppsbyggnad och med en intetsägande normal röst. Ingen hade någonsin hört honom höja rösten, vare sig av vrede eller glädje. Det enda som fanns att hänga upp sig på var att han ibland kunde vara lite udda. Han tittade på en något ögonblick längre än vad som var socialt accepterat. Han sov lite och sällan, och när han sov hörde man honom oavbrutet mumla i sömnen. Om man urskiljde något ord ur sömnpratet var det märkligt och ibland obehagligt. En menig flyttade till en annan barack, efter att han hört korpral Lawrence mumla hans dotters namn och sedan fnissat länge.

Han och fjorton andra soldater skickades över det mardrömslikt ruinerade ingenmanslandet mellan den egna sidans skyttegravar och den andra för att undersöka och, om möjligt, ta över fiendens skyttegravar. Många verkade innerst inne hoppas att Lawrence då skulle få tillfället att bevisa sin lojalitet med sitt land genom att göra den yttersta uppoffringen för det. Man gissade att han skickats till skyttegravarna av någon officer som helt enkelt ville bli av med honom, snarare än för att han skulle vara någon vidare tillgång på fältet.

Det var medan han var borta, under de tre dagarna då männen i skyttegraven höll andan i väntan på sina kamrater, som någon började ställa frågor. Tabut som förut verkat vila över att nämna korpralens namn tycktes ha försvunnit tillsammans med honom själv, och nu var det många som äntligen kände sig fria att beskriva sina obehagskänslor. När de börjat prata insåg de att det måste varit något konstigt med honom. Ingen kunde minnas att han någonsin skulle ha nämnt sitt hem, eller sin familj. Han fick aldrig några brev, och skickade heller aldrig några. Han nämnde ibland drömmar han drömt, och kunde instämma då de andra pratade om sådant de saknade där hemma, men aldrig med någon vidare inlevelse.

Viskningarna nådde officerarna, och även de började upptäcka frågetecken kring korpralen. Ingen hittade hans stationeringsorder. Han hade anlänt med en truppförstärkning via Frankrike, men det verkade inte ha skett något pappersarbete. Resten av truppförstärkningen, en samling överlevande från andra grupper som krossats och decimerats av tyskarna, hade aldrig sett honom förut innan han plötsligt slängdes in bland dem natten före avfärd. Det hade gått rykten om att han drogs med otur. Alla som delat bädd med honom hade fått skyttegravsfot, och det luktade alltid svampigt och sött – till och med för att vara i en skyttegrav – i de rum där han befunnit sig.

Soldaterna som skickats ut i ingenmansland tillsammans med korpral Lawrence varken hörde eller brydde sig om dessa rykten. Inte när de var ute på fältet, då var han bara en av många som levde under hotet att omedelbart sprängas, gasas eller skjutas. De hade alla fått sitt dödsfallsintyg utfärdat, det enda som väntade var stämpeln och den kunde falla när som helst. De rörde sig snabbt och höll låg profil, från krater till krater, forcerade tyst lerpölarna och taggtråden som verkade vara det enda som växte i de urblåsta ödemarkerna. Efter den hukade språngmarschen över den sista kullen hoppade de ner i den tyska skyttegraven, och de möttes av tystnad. Varken tyskar eller gevär fanns, utan bara en stilla och tryckt tystnad. Väl förberedda på att de kunde ha blivit inlurade i en fälla började männen dela upp sig och undersöka tunnlarna och korridorerna i skyttegraven.

Det man hittade var inte lugnande. Skyttegraven stank av mögel, svett och så en märklig underton av rutten frukt. Doften verkade komma från en vidrig, kladdig sörja som fastnade vid huden och kliade, och som verkade ha runnit in i varje glipa och hål i brädorna. Det var något annat också. I deras egna skyttegravar var de omgivna av skadedjur: löss, insekter och råttor som var så fräcka att de försökte stjäla ens mat till och med medan man själv åt den. Men här fanns ingenting levande. Inte ens en fluga. De hittade ett vapenförråd i oordning, där kulor slängts ut över hela golvet och gevären låg som ett plockepinn. En mässhall hade reducerats till ruiner, där borden och stolarna låg i en hög i mitten, förvridna och halvt brända. Matrester hade trampats in i marken, som om kaos utbrutit under en måltid. Men inte ett spår såg de allt mer nervösa soldaterna till av någon levande människa, eller ens något djur.

Det var först när menige Dixon undersökte en barack som de första spåren hittades. Han skrek till, och gjorde sedan ett hulkande ljud. Sedan kom han ut ur baracken, blek och svettig.

De såg att det hade varit en människa, helt enkelt eftersom ingenting annat så stort hade kunnat vara där. Kroppen låg på golvet. Och den täckte hela golvet. Dess sönderslitna kroppsdelar tycktes ha smörjts in och smetats ut över det smutsiga, stampade jordgolvet. Benbitar som redan såg ut att ha gulnat stack ut i märkliga vinklar, som kvistar ur fallna gamla trädstammar. Kraniet återfanns till slut i en överslaf, vänt ut mot rummet, som om det lagts där för att tvingas se synen av sin egen döda kropp. I ögonhålorna låg någonting. Det föll ut när de lyfte skallen: tio vita smala ben som en gång suttit i en mans hand. Fingrar. När de vände på skallen såg de att dess bakhuvud var krossat och vidöppet.

Efter det hittade de fler kvarlevor, allt mer groteska och illavarslande. Tio avslitna händer låg i en cirkel, med fingrarna knäppta i varandra, i en sandsäcksomgärdad vaktpost. I en tunnel återfanns två män med hud som liknade läder, och med ansikten så uttorkade att de liknade mumier. Deras ögonhålor var tomma, och deras käkar isärdragna så att deras underkäkar vilade mot bröstkorgarna. Deras kläder hade förmultnat och under dem syntes sörjan från skyttegravarna, oljig och skummig, över deras kroppar. Latrinen vågade ingen av soldaterna ens undersöka, efter att de hade slängt en blick in genom dörren. Det som syntes var att hålen i bänkskivan var överfyllda av något som liknade kött. Ytan glänste av nerver.

Medan soldaterna med darrande röster överlade om de skulle ta över denna mardrömsskyttegrav eller fly den så hittade korpral Lawrence hålet. Det var litet och trångt, och förlagt till en del som nyligen börjat grävas ut, ett försök att gräva sig närmare de brittiska soldaternas positioner. Man hade inte ens hunnit gräva en meter, dock, innan man verkade ha snubblat över en naturlig håla i jorden. Mörkret var ogenomträngligt. Menige Dixon, som satt och försökte andas efter allt han sett, såg Lawtence peta i hålets kanter med sin stövel. Sedan gick han ner på huk för att titta in. Och sedan, innan Dixon ens hann utstöta ett ljud, gled Lawrence in i hålan med huvudet först.

När Menige Dixon utfrågades om händelseförloppet senare kunde han knappt beskriva de två minuter som förflöt medan Lawrence var försvunnen. Dixon var en god soldat, så han hade rusat fram för att om möjligt undsätta sin kamrat. Han såg dock ingenting, inte ens när han böjde in facklan för att lysa upp i hålan. Mörkret tycktes uppsluka allt ljus. Men han hörde ljud, som av rörelse över småsten eller grus. Det skvalpade och knastrade torrt om vartannat, ljud som fick honom att tänka på de myrstackar han undersökte och satte eld på som barn. När han ropade på hjälp överväldigades han av en stank från hålan, en frånstötande lukt som av en gammal lägenhet där någon dött men dess katter fortsatt leva, äta och pissa i veckor. När Dixon till slut fick sällskap kring hålan låg han vid sidan av den med kallsvetten rinnande, hostande och hulkande.

Det var då, när de sprang fram till Dixon för att hjälpa honom, som handen stack ut ur hålan. De stannade alla upp, och på ren reflex drog de fram sina gevär och siktade med dem på den skakande handen. De röt åt vem den än tillhörde att identifiera sig, och såg hur en till hand stacks ut och korpral Lawrence ansikte sedan dök upp. Han var mörbultad och täckt av den tjäriga, svarta sörjan, och han hostade och hackade när de drog upp honom ur hålan och lade honom på marken i skyttegraven. Lawrence vände om på sidan, böjde sig fram och spydde upp mängder av den svarta frånstötande smet som hans kropp var täckt i. De tvekade först kring om de skulle vidröra honom alls, men när han slutat kräkas, hans ögon rullat tillbaka i huvudet och han till synes förlorat medvetandet lyfte de till slut upp och bar iväg honom.

Männen lämnade skyttegraven så fort de förmådde. De till hälften bar, till hälften släpade korpral Lawrence efter sig medan de rusade genom skyttegraven, utan tankar på att skydda sig från fientlig eld, med bara flykten i huvudet. När de nådde fram, snabbare än de själva kunde förstå att de mäktat med, föll de ner i sin egen skyttegrav och föll ihop i snyftningar. En av männen, som var känd för att ha slagit ihjäl en tysk med en tegelsten, låg i fosterställning och grät. Officerarna förflyttade snabbt de fjorton männen in i en isolerad kammare, och försökte lugna dem eller åtminstone få ut dem ur sina upplösningstillstånd så de kunde avlägga rapport. Om det inte hade varit för de uppriktigt livrädda ansiktsuttrycken hos männen så hade de antagligen inte blivit tagna på allvar, utan anklagats för att ha hallucinerat eller ljugit ihop historien. Officerarna mumlade något om krigströtthet och tester av märkliga nya gaser för att lugna männen, men medan soldaterna bars ut utbytte de långa, spända blickar.

Korpral Lawrence hade inte mycket till rapport att avlägga. Om de minuter han tillbringat i hålan sade han knappt någonting. Han sade att han halkat och fallit in i vad som kanske hade varit en gammal undervattensflod eller möjligen en begravd latrin. Ljuden som Dixon hade hört kunde Lawrence inte förklara: han sade bara att han hade kämpat en stund med att ta sig upp, och sedan lyckats så snart de andra hade kommit. Han verkade faktiskt inte så illa åtgången. Kanske var han den som återvänt från den fientliga skyttegraven i minst trasigt skick. När han entledigades av officerarna och beordrades att inte prata om det han hade varit med om bemötte han dem med ett brett, nästan lurigt leende.

Korpralen tycktes ha blivit en ny människa under dagarna som följde. Han var mer pratsam. Det fick de andra soldaterna att längta tillbaka till tiden förut, då han måhända gjorde dem illa till mods men ändå var tyst. Han pratade om hur han uppskattade livet i dessa trånga tunnlar, och om hur skapelseprocesserna och nedbrytningen omkring honom gav honom hopp. Han babblade om hur människan brukade förnöja sig förr i tiden, saker som till slut fick hans kamrater att hota med stryk om han inte höll truten. Lawrence svarade med ett ännu bredare leende. Menige Dixon, som sov i samma utrymme som korpralen, berättade en morgon för en kamrat om hur han vaknat och sett Lawrence stå vid sidan av hans säng med ögonen öppna men uttryckslösa. Dagen därpå hittades Dixon intrasslad i taggtråden på fältet, med stora delar av kroppen uppsliten.

Inte en enda själ från den skyttegraven överlevde det stora kriget. Men det var inte för att de stupade. Ett par dagar efter Dixons död gick en våg av smittsjukdomar genom lägret. Det var en märklig sjukdom, obekant och våldsam, som verkade ge sig på vävnaden i männens kroppar och fräta det som en syra. Män som hade somnat friska vaknade med stora, öppna och svartnande köttsår hela vägen in till benet. När hjälp till slut nådde skyttegraven var det för sent. En sergeant hittades på latrinen, med kroppen täckt av en matta av råttor. Råttorna släppte inte taget om honom ens när de besköts. Istället angrep de. De flesta vittrade bort långt innan de ens hunnit nå en sjukbädd. Men inte alla.

Korpral Lawrence överlevde pesten, och hamnade på ett fältsjukhus i Frankrike. Först placerades han på ett sjukhus där han ådrog sig flera anmärkningar och anmälningar. Det verkade som att han var på väg att förlora förståndet. Han pratade och muttrade för sig själv, viskade om oändliga, mörklagda korridorer, att jagas av något i mörkret och våld. Man diagnostiserade honom med krigsneuros och försökte strunta i honom, men hans märkliga beteende kulminerade i att han angrep en sjuksköterska och skadade henne så att hon fick amputera tre fingrar och blev blind på ena ögat. Han förflyttades snabbt och tyst till Frankrike.

Han försvann flera gånger från fältsjukhuset, bara för att dyka upp igen flera timmar senare, som om ingenting hade hänt. När man förhörde honom om var han varit började han sjunga “My Bonnie Lies Over the Sea” med monoton röst, om och om igen tills läkarna gav upp och gick. Andra inlagda på fältsjukhuset slogs om att flyttas ut ur rummet där Lawrence låg. En unken, mustig fukt tycktes följa honom i spåren, och det hände att människor i hans närhet drabbades av infektioner och sjukdomar liknande de som blossat upp i skyttegraven. Flera försök gjordes att förflytta mannen vidare, till något annat fältsjukhus, men de besvarade bara med förvirrat byråkratiskt oförstående. Man hittade inte Lawrence i dokumentationen. Ingenting om när han mönstrade, ingenting om var han tidigare varit förlagd eller vad han gjort i fält, inte ens ett födelsebevis. Själv satt han bara med benen i kors på sin säng i timmar. Han hummade för sig själv, eller rabblade namnen på de andra inlagda på sjukhuset. Ibland fnissade han bubblande och muntert.

Korpral Lawrence och 18 andra män försvann från sjukhuset en novembernatt, under de fem minuter som hann förflyta då en sjuksköterska löste av en annan. Det tomma rummet stank av rost, olja, mögel och förruttnelse. På sängarna fann man tjocka, svarta fläckar av en klistrig sörja, och i väggarna och golvet tycktes den ha ätit sig in. Inte ett spår fanns kvar av männen, åtminstone inte till en början. När de letade gav en sjuksköterska plötsligt ifrån sig ett panikslaget skrik, efter att ha flyttat på en säng. Under den såg de en perfekt cirkel som utgjordes av till synes hundratals tänder. Tänderna räknades senare, och man insåg att det var 17 av de försvunna männens tänder. Bara en mans tänder saknades.

Korpralen hittades aldrig, och inte heller någon av de andra. Historien om honom och de försvunna människorna i hans spår svaldes i den konstanta floden av mardrömsberättelser från fronten och glömdes till slut bort. Men det pratades i skyttegravarna om en plats som en förbannelse låg över, där människor dog på märkliga sätt, och där de försvann för att sedan hittas flera dagar senare, levande men förvridna och förstörda på sätt som inte gick att föreställa sig. Historier om en grotesk, mörk figur som hemsökte de bombade ruinerna i Europa. Sådana rykten gick i skyttegravarna. De tystades allt som oftast ner, för sådana berättelser trodde man skulle ge otur.

Det finns en enda bild tagen av korpral Lawrence. Den togs några dagar efter hans återvändande från hålet i den tyska skyttegraven. Någon annan bild av honom känner vi inte till.

Och den bilden kan ni se på creepypasta.se.

Signaturmelodi

Det var historien “Den unge mannen”, publicerad av användaren Dr. Gears på SCP Wiki, och uppläst av Ludvig Josephson. Hemligheterna från första världskriget, och vad som släpptes ut ur de sönderbombade markerna där på 10-talet, är ännu i det fördolda. Allt vi vet är det som står på SCP Wiki. Och att sådana hemligheter, från djupet av den militära tystnadskulturen, lär fortsätta döljas och bara spridas i flämtande viskningar, då och då, här och där. Ja, till exempel här.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.