Avsnitt 121: Efter katastrofen

Du vet nog inte det, men många av de varningsmeddelanden som skickas ut till din telefon är skrivna långt på förhand. Veckor, månader, ibland år innan de används. På så vis är det bara att klicka iväg dem med hjälp av deras unika kod, när det inträffar ett nödläge. Det är ett bra system, åtminstone i de allra flesta fallen.

Det är svårt att dock inte nämna incidenten i Hawaii i fjol, på tal om detta. Klockan sju minuter över åtta på morgonen den 13 januari skickades ett meddelande ut till smartphoneägare på stilla havsöarna. Det var ett falskt alarm, men det visste inte de som såg det i sina telefoner förrän nästan 40 minuter senare, då det dementerades i ett nytt meddelande. Varningsmeddelandet var skrivet i stora bokstäver:

BALLISTISK ROBOT I KURS MOT HAWAII. UPPSÖK OMEDELBART SKYDDSRUM. DETTA ÄR INTE ETT TEST.

Det där meddelandet skrevs för många år sedan. Jag, om någon, vet det: det är mitt jobb att skriva, redigera och uppdatera den gigantiska lista över nödsituations- och varningsmeddelanden som staten har till handa. Just det som skickades ut i Hawaii har jag inte varit med och arbetat med, men i många andra fall av varningar för oväder och naturkatastrofer är det möjligt att du fått se resultatet av mitt arbete på din skärm.

För några veckor sedan fick jag en lista med nya meddelanden som skulle in i systemet. Min chef ryckte på axlarna när jag frågade henne vad sådant nonsens skulle vara bra för. Hon hade ingen aning, men gissade att det var någon ny sorts övning eller helt enkelt ett skämt på vår bekostnad. Men det gjorde detsamma: det var ändå den mest spännande och intressanta arbetsuppgiften jag fått på länge. Vi garvade åt det på kontoret.

Men den veckan skulle stämningen komma att förändras ganska mycket. Dagen efter hade min chef ett möte med iskalla män i svarta kostymer. Hon kom ut ur mötesrummet flera nyanser blekare än när hon gick in. Jag frågade om vad som hade hänt, men hon bara skakade på huvudet. Hon hade fått ta del av hemligstämplad information förut, men aldrig varit så här skakad efteråt.

Jag frågade om det hade med de nya varningsmeddelandena att göra, och hon svarade inte men tittade på mig och skakade på huvudet. Det sade allt. Jag vet inte om du någonsin sett någon titta avundsjukt på dig för att du inte vet vad de vet, men det var så hon såg ut. Hon gick till sitt kontor, stängde dörren efter sig och kom inte ut igen på hela dagen. Först efter att de flesta gått hem kom hon ut, med röda ögon och utan att säga någonting innan hon gick ut genom ytterdörren.

Morgonen därpå fick vi höra att hon sagt upp sig med omedelbar verkan. Vi försökte ringa henne, men hennes telefon verkade avstängd. När jag skickade ett mejl till henne fick jag ett felmeddelande. Vår nya ställföreträdande chef vägrade besvara några frågor, men skickade ut ett mejl om att vi var strängt förbjudna att diskutera vårt arbete med någon utomstående.

Jag tror inte längre att de varningsmeddelanden jag lade in var skämt. Jag tror min före detta chef vet vad de handlade om, och nu är jag livrädd för att jag själv inte vet det hon vet. Jag vågar inte ens föreställa mig vad det är som kommer hända, men jag tror inte någon av oss är beredd på det.

Det är därför jag nu vill dela med mig av de där varningsmeddelandena. Jag vet inte vad som kommer hända mig efter att jag publicerat detta, men jag kan inte med gott samvete låta er leva i ovisshet. Om saker och ting är så pass illa däran som jag tror vill jag åtminstone ha försökt vara till nytta.

Läs dem, och gör dig beredd på vad som kan tänkas komma. Om någon av er tror att ni förstår vad meddelandena handlar om ber jag er att berätta. Kanske kan vi tillsammans lista ut vad det är som pågår. Och kanske, kanske kan vi göra något åt saken. Så här löd de:

—-

GÅ INOMHUS, STÄNG ALLA DÖRRAR OCH FÖNSTER. PLACERA DIG SÅ LÅNGT BORT FRÅN VÄGGARNA SOM MÖJLIGT. ÖPPNA INTE OM NÅGON KNACKAR PÅ.

—-

SÄTT PÅ ALLA HÖGTALARE PÅ HÖGSTA VOLYM. ANVÄND HÖRLURAR PÅ HÖGSTA VOLYM. IGNORERA ALLA ANDRA LJUD OCH RÖSTER.

—-

LÄMNA HEMMET. FLY TILL FOTS TILLS DU KOMMIT UT UR STADEN ELLER SAMHÄLLET. VÄND INTE OM.

—-

GÅ INOMHUS OCH FÖRANKRA DIG SJÄLV OCH ANDRA TILL GOLVET. FÖRANKRA DIG INTE TILL TUNGA FÖREMÅL.

—-

TITTA INTE PÅ FÖREMÅLET I HIMLEN. DET ÄR INTE SOLEN. SÖK UPP SKYDDSRUM OM MÖJLIGT. GÅ INOMHUS OCH SÅ LÅNGT NER I BYGGNADEN SOM MÖJLIGT.

—-

VARNING FÖR KRANVATTNET. DRICK ELLER RÖR DET INTE. STÄNG ALLA KRANAR OCH RÖR. DRICK BARA FLASKVATTEN.

—-

STÄNG AV ALL ELEKTRONISK UTRUSTNING OCH DRA UT ALLA SLADDAR. SVARA INTE OM NÅGON FÖRSÖKER KONTAKTA DIG VIA DEM.

—-

MÅNEN ÄR KVAR. DET DU SER ÄR INTE PÅ RIKTIGT.

—-

GÅ UTOMHUS OM DU SER EN GRÖN MAN I EN TEVE- ELLER WEBBSÄNDNING. LARMA MYNDIGHETERNA.

—-

DJUREN PRATAR INTE. LYSSNA INTE PÅ DEM OM DU TROR DE GÖR DET, OCH LÄMNA OMRÅDET.

—-

INTERNERINGARNA HAR FALLIT. EVAKUERA OCH ÅTERVÄND INTE.

—

SJUNG INTE MED OM DU HÖR EN SÅNG. VARKEN NYNNA ELLER VISSLA. DE KOMMER HÖRA OCH HITTA DIG.

—

DET ÄR INTE DINA BORTGÅNGNA SLÄKTINGAR. PRATA INTE MED DEM.

—

LÄMNA BYGGNADEN OMEDELBART OM VÄGGARNA BÖRJAR BLÖDA. RÖR INTE BLODET. LÄMNA DE SOM RÖRT BLODET

—

DU HAR INTE GJORT EN TIDSRESA. DET ÄR FORTFARANDE SAMMA ÅR. DET DU SER ÄR INTE PÅ RIKTIGT.

—

GÅ INOMHUS. DET ÄR INTE REGN. TÄCK ÖVER DET OM DET KOMMER IN. ANDAS INTE IN DESS ÅNGOR.

—

DÖVHETEN ÄR TEMPORÄR. DE HÖR DIG FORTFARANDE. GÅ INOMHUS, STÄNG ALLA DÖRRAR OCH FÖNSTER. PLACERA DIG SÅ LÅNGT BORT FRÅN VÄGGARNA SOM MÖJLIGT.

—

GÅ INTE UPP PÅ TAKET.

—

KOKA VATTEN OCH INANDAS ÅNGORNA.

—-

RÄKNA HUR MÅNGA BARN DU HAR I HUSHÅLLET EN GÅNG VARJE TIMME. LÄMNA HUSET OMEDELBART OM DET BLIR FLER.

—

Förhoppningsvis är detta till hjälp i förberedelserna inför vad det än är som väntar oss. Kanske kan vi tillsammans lista ut vad. Förbered dig så gott du kan på vad som helst, och räkna timmarna. Lycka till.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och nyss hörde vi historien “Varningsmeddelanden”, skriven av användaren Funandgeeky och publicerad på Reddits underforum Nosleep.

Varningsmeddelandena påminner oss om någonting fundamentalt mänskligt: att oroa sig för stundande katastrofer, och föreställa sig tillvaron efter katastrofen. Våra fantasier om undergången har alltid plågat och fascinerat oss, mer eller mindre välgrundade, som ett resultat av en arg Gud eller vårt eget beteende. Samtiden är inget undantag. Den enda skillnaden är att det idag finns mer att inspireras av i sina katastrofteorier.

Vid halv tio-tiden på kvällen måndag den första juli var några ryska fiskare ute vid Urabukten i nordvästra Ryssland, en åtta-tio mil från den norska östra gränsen. De fiskade olovligt, och när en ubåt plötsligt bröt vattenytan en bit bort och dess besättning tog sig upp och började springa omkring på däck gömde de sig av rädsla att bli haffade. Gömde i den närliggande bukten följde de aktiviteten på ubåten: ett örlogsfartyg och två bogserbåtar dök upp, och kroppar som bars upp ur ubåten började tas över till de andra fartygen. Vid elva försvann skeppen, bogserandes ubåten som plötsligt dykt upp ur ingenstans.

Dagen därpå berättade så det ryska försvarsdepartementet att 14 sjömän dött i en brand ombord på en av dess ubåtar. Man lät bli att säga vilken ubåt det var som drabbats, dock, och beskrev den bara som “en forskningsundervattensfarkost som studerat havsbottnen för den ryska marinens räkning”. I ryska medier, som hade pratat med hemliga källor, kokade det dock av rykten: det var Losharik som drabbats av eldsvådan. Losharik, som också är känd som Projekt 210, Projekt 10831, AS-31, AS-12 och NORSUB-5 som Nato kallar den – kärt barn har många namn – är en av Rysslands hemligaste ubåtsmodeller och tros vara en djupgående miniatomubåt som kan bäras av en större ubåt. Det är osäkert vad Ryssland gör med den, men gissningarna handlar om att den kan placera eller hämta hemlig utrustning på havsbottnen och övervaka internationella kommunikationskablar som lagts ut där.

När man inte vet vad som pågår överlåter man till fantasin att avgöra det, och den fick mycket att jobba med dessa dagar. Ombord på Losharik fanns några av Rysslands bästa sjömän – av de döda var sju kaptener av första rang och två hade fått den finaste ryska hedersutmärkelse som kan tilldelas en rysk medborgare, Ryska federationens hjälte. Man kan jämföra med ubåten Kursk, som sjönk år 2000, där bara två i hela besättningen var kaptener av första rang.

Varför var så många ombord på Losharik så högt uppsatta? Varför sade Sergej Pavlov, rådgivare till marinens befälhavare, i ett tal på begravningen att de döda hade gett sina liv för att “förhindra en katastrof av globala proportioner”? Var det den krissituationen som Putin hade ett krismöte om? Och hade allt det här på något sätt att göra med det faktum att USA:s vicepresident Mike Pence samma dag, den andra juli, plötsligt mitt i luften vände sitt Air Force One-flyg och återvände till Washington D. C., med hänvisning till att “något dök upp som krävde hans närvaro”? Ingen vet – vi vet fortfarande, många veckor senare, inte mer om varken händelsen ombord på Losharik eller varför Pence avbröt sin resa. Men nog är det fantasieggande. Fantasieggande på det oroande sättet.

Det här är katastrofens lockelse: det går inte att sluta föreställa sig hur den ska gå till, hur den ska drabba en och vad som ska hända sedan, trots att ingen av tankarna är särskilt lustfylld. I podden Dystopia i P3 har scenario efter scenario rullats upp det senaste året, från risken att havet ska stiga och svälja städerna till den att jorden utsätts för ett sjätte massutdöende, och alla har fascinerat lika mycket.

Men undergången är aldrig långt borta heller från den egna personen, från det egna ödet. Hos min mormor på västkusten fanns en bok om ismannen Ötzi, som föll ihop och dog i alperna mellan nuvarande Österrike och Italien ungefär 3 300 år före Kristus. I den beskrevs hans död som “den personliga katastrofen”. Är det inte precis vad det är, och är det inte i sig en insikt vi ständigt flyr? Att oavsett om världen går under i en apolakyptisk händelse så är vi själva med stadig fart på väg mot vår egen undergång?

Den personliga katastrofen och den universella – någonstans mellan dessa två scenarier, och vad som kan förväntas hända efter dem, ska vi röra oss i veckans Creepypodden. Och vi ska börja med en lyssnarhistoria inskickad av lyssnaren Karl, som heter “Vårt hus”. Den läses av Ludvig Josephson.

Vissa skulle nog påstå att jag kastat bort mitt liv. Som diktaren skrev: de sorgligaste orden i världen är “det kunde ha varit”. Man växer i 55 år, sen blir man ensam. Mor och far dog samma år. Jag har aldrig bott någon annanstans än hos dem. Inte en natt i mitt liv någon annanstans. Jag växte upp i 55 år, sen tvingades jag att vara vuxen. Ta alla beslut i världen utan någon som backar upp mig. Mor och far finns inte där. De bärande stagen i hela min konstruktion. Jag tvingas ta de stora besluten. Och de små. Många upplever mig nog som bitter. En ensling. Men jag växte nog bara aldrig upp. Inte på 55 år.

Huset. Ja, vårt hus. Rött och vackert och större än vi behövde. Till och med när var tre personer och en katt. Grå och vit med yvig blick och skär nos. Cosette, min bästa vän i många år. Nej, bitter har jag aldrig varit. Inte heller någon ensling. Inte så länge jag hade mor och far.

Jag skulle aldrig kunna sälja huset. Mor och fars hus. Mitt och kattens. Skulle jag kunna tänka mig att dela det med någon? Dela mitt liv med någon? Jag har nog dragit åt mig en och annan blick från söta flickor i mina dagar. Men det är nog för sent nu. Eller rättare sagt: det är för sent nu. Men som diktaren skrev: det kunde ha varit så. Men jag är ju inte bitter. Det är okej. Jag tar mina egna beslut nu. Jag har tagit det stora beslutet.

Jag kan inte sälja huset. Har aldrig älskat pengar. Älskade katten mer. Katten i famnen, äpplen på hösten, körsbär på sommaren och Bach i skivspelaren. Ljuva toner som gjorde sommarhimlen ljusare blå och vintern varmare. Att läsa har jag alltid tyckt om. Elsa Beskow och Astrid Lindgren. Inte för att jag inte rår på svårare litteratur, utan för att jag unnade mig själv att ha barnasinnet kvar. Jag vill läsa om smultron och hyss. Inte knivar och ruskigheter. Jag vill ha mitt lättsinne i behåll.

Jag har aldrig trott på spöken och gastar. Inte i vårat fina hus iallafall. Men trots mitt lättsinne så vandrar tankarna i ensamheten. Ett sådant här hus, med glipande trägolv och stora öppna rum låter ljuden eka mellan väggar och golv. Visst kan jag höra saker ibland. Ljudet av små fötter på våningen över mig. Dörrar som slås igen utan att ha förvarnat mig om att de varit öppna.

Men jag slogs aldrig ens av tanken på att sälja huset. Det var inte det stora beslutet jag behövde fatta. Men nu hör jag dem än oftare. Barnafötter som flyr över golven. Mycket likt mina egna för 50 år sedan. Jag önskar att jag kunde låta musiken strömma ur skivspelaren och dränka oljudet från dem som befinner sig här. Orgeln och stråkarna. Ljuden däruppifrån väcker mig och stör mig.

Om jag skulle måla en tavla av mitt liv med breda penseldrag skulle det var en glad tavla. Om andra målade den skulle den kanske te sig sorgsen. Men som sagt. Jag är inte bitter. Folk skyr den som beter sig egensinnigt, den som befinner sig i sin egen värld, sin egen bubbla. Som om jag vore en skadeskjuten björn. Skadeskjuten av ett ensamt liv i min föräldrars källare. I ett hus jag inte lämnar. En källare jag inte lämnar. Inte ens om de där uppe stör mig. De som rotar runt och inte ger mig nån ro. Huset säljer jag inte. Det är inte mitt stora beslut.

När solen strömmar in genom ett dammigt källarfönster tänker jag på somrarna på gården. Dans med mor. Far spelade dragspel. Det förlåtande instrumentet. Som förlät fars tondövhet och vår tumlande dans. Och: hur vi skrattade. Den som gick förbi och såg in över syrénhäcken måste ha trott att vi var spritt språngande galna. Jordgubbssaft och jagad av getingar och humlor. När jag vuxit upp lät min far mig smaka av hans kylda punsch i isat glas. Det brände i halsen men kittlade själen. Jag och min far drack punsch på verandan i många år efter det.

Jag hör ytterdörren slås upp. Jag hörde inga fotsteg i gruset utanför. Bara dörren. Tunga och lätta steg i farstun. Som vuxna, som barn. De skrämmer mig lite; de har inget här att göra. Jag försöker att inte höra, och tankarna vandrar. Kunde det ha varit mitt liv? Med fru och barn. Nej! Men en syster då? Kunde jag ha haft en syster med småttingar? Ja, det är inte helt otänkbart, det kunde ha varit så. Mina föräldrar fick bara mig, men hade de också fått en dotter hade hon kunnat vara den som besöker mig. Med två, eller tre, små barn. “Morbror, morbror!” hade de glatt ropat när de fick se mig. Och solen hade strålat och jag hade sträckt ut mina armar och kramat dem alla. De hade varit så fina och jag hade älskat dem och min syster.

Doften av trädgårdens blommor slår mig inte längre. Doften av grönt och rött och vitt. Istället bara lukten av dem däruppe. Dem jag inte kan se. Svett och matos och möbler i tjockt tyg som inte låter rummen andas. Det är inte längre det vackra hem jag växt upp i. Som om dem som rör sig utan min tillåtelse i huset förpestar alltings sätt att vara.

På natten här jag ett barn gråta, som jag själv en gång gjorde när jag drömt mardrömmar och behövde mors tröst. Men jag blev äldre och min tröst blev musiken. Jag minns hur jag lyssnade och dansade på mitt rum. På vägen ovanför skrivbordet hade jag en affisch på mina älskade Beatles som jag fick av mor och far i julklapp i mina tonår. “Du får gärna lyssna på dem” sa far, “så länge du snaggar håret och inte ser ut som de där långhåriga aporna”. Fyra grabbar i kostym och fylliga frisyrer. Jag kan framkalla musiken ur minnet och gunga till takten.

Det låter som något bråksamt härjar i gruset utanför mitt fönster. Ett väsen som trampar och stampar och klampar där ute. Jag skulle inte vilja veta vad det är. Hellre tänker jag på den kärlek och ömhet min far visade mig när lärde mig köra bil där ute på den grusade uppfarten. Det lät ungefär likadant. Hur han visade tålamod när jag inte kunde backa, och inte kunde dölja sin stolthet när jag en dag kom hem från trafiksskolan med ett eget körkort i hand. Då grät far och kysste mor och klappade mig stolt på axeln. Jag kan ännu nu förnimma hans hand på min axel, den får mig att känna mig trygg i den situation jag nu befinner mig i.

Nej, jag var aldrig deprimerad, aldrig bitter. Och jag hör dem som härjar i vårt hus. River tapeter, flyttar på möbler. Gör sig hemmastadda. De har valt detta hus till sitt hem.

Jag har aldrig trott på spöken. Aldrig på ett fortsatt liv efter det att någon dött. Men ändå så hör jag dom där uppe. Fast jag hänger död i ett rep bakom ångpannan i källaren.

Ni har hört “Vårt hus”, uppläst av Ludvig Josephson och inskickad av lyssnaren Karl, om vad vi skulle kunna kalla för den personliga postapokalypsen: insikten att döden inte var slutet. Att den verkliga plågan kommer efteråt.

Nackdelen med att tänka på undergången är att ju mer man undersöker vardagen, desto mer liknar det en oavbruten serie med nöd och näppe avvärjda katastrofer. När en komet 1908 slog ner med kraften av tusen atombomber i Tunguska mitt i östra Ryssland och ödelade 2 000 kvadratmeter med skogsmark var det ren kosmisk tur att jorden inte snurrade en gnutta långsammare, eller kometen for en gnutta snabbare. Hade den slagit ner sex timmar tidigare hade det varit i London, med sju miljoner invånare. Dödsantalet hade varit otänkbart och världshistorien hade blivit grundligt förändrad.

Jordbävningen i San Fernando i södra Kalifornien 1971 krävde ett 60-tal dödsoffer, men kunde lika gärna ha blivit den amerikanska historiens värsta katastrof någonsin. Van Norman-dammen norr om Los Angeles skakades så att den började falla isär, och det vara bara på grund av att vattenståndet var ovanligt lågt som den inte kollapsade helt. Hade den gjort det tror man att mellan 70 och 120 000 människor hade dött.

Ja, så sent som i november 2014 var det bara tack vare att en lokförare var lite extra uppmärksam som vi undvek en olycka med många dödsoffer. Föraren av ett lokaltåg på väg från Örebro fick en stoppsignal längre fram på spåret, och saktade ner. Innan han hunnit dra på upp i 130 kilometer i timmen igen insåg han att en växel låg fel, och att hans tåg var på väg in på ett spår där ett X2000-tåg stod stilla. Han tvärbromsade, och det slutade med att tåget stannade upp nos mot nos mindre än 100 meter bort från X2000-tåget. Hade inte föraren på lokaltåget varit så uppmärksam så hade de två tågen som båda hade passagerare ombord kunnat frontalkrocka. Nu fortsatte bara novembereftermiddagen som vanligt, i lycklig okunskap om den katastrof som alldeles nyss nätt och jämnt avvärjts.

Katastrofer har också den egenheten att de kan drabba någon med överväldigande kraft, samtidigt som andra inte alls märker av dem. I norra Europa är vi många som inte vet att tusentals nyss fått sina hem förstörda i översvämningar i klimatförändringarnas spår, och när vi får reda på det skänker vi dem kanske en halv tanke men mer mäktar få med. Någonting liknande, fast på en mycket oväntad nivå, upplevde lyssnaren Frida för några år sedan. Hon berättade om sin upplevelse i ett mejl till Creepypodden, en berättelse hon kallade: “Tiden”. Den läses av Christina Höglund.

Att jobba natt inom vården är ofta ganska jobbigt mentalt. Själv jobbar jag i vissa perioder nattpass på ett äldreboende. Man tror gärna att all den där tiden man bara sitter och har jour i ett kalt och tråkigt personalrum skulle ge massa tid till att läsa, titta på serier eller filmer, kanske skriva eller göra något annat givande. Men avsaknaden av ljus och andra människor, den ihållande tystnaden och de sega timmarna som tickar förbi gör att hjärnan inte riktigt funkar som den ska. Man blir ganska långsam själv, får dåligt minne och lätt för att fastna i vissa tankegångar. Allt känns lite… surrealistiskt. Till detta faktum tillskriver jag de telefonsamtal jag fick en natt i mars för några år sedan. Ja, inte att jag fick dem, för de fanns kvar i loggen på min mobil efteråt. Men jag antar att jag måste tolkat dem fel, eller minns vad som sades fel…

Första gången mobilen ringde var några minuter efter 02 på natten. Jag stod i tvättrummet och strök nytvättade kläder åt de boende när mobilen vibrerade i fickan. Vi ska ju egentligen inte prata i telefon på arbetstid och dessutom försöker man vara så tyst som möjligt för att inte störa de boende som ligger och sover. Men när telefonen ringer vid en sådan tid på dygnet kommer alltid tanken “tänk om det hänt något”, åtminstone för mig. Kanske hade någon i familjen varit i en olycka eller verkligen behövde hjälp. Ingen ringer ju i onödan så dags. Jag kände inte igen numret men tänkte att det kunde ju vara någon de fått låna telefon av eller så. Allt var lugnt på avdelningen så jag sköt försiktigt igen dörren till tvättrummet och svarade.

“Ja, hallå?”

“Hallå? Kan du höra mig? Hallå?”

En mansröst hördes på andra änden. Ingen jag kände igen men den var aningen gäll av stresspåslag eller rädsla. Det susade och väste i bakgrunden, kanske var det störningar på linjen eller starka vindar.

“Hallå, hej. Vem är det?” Frågade jag, vänligt men så lågmält jag kunde för att det inte skulle höras ut i korridoren.

“Hallå… hallå? Jag hör inget, kan du höra mig? Om du hör mig så ta inte e4:an söderut… Ta inte e4:an, de säger att den är helt körd, bara ett svart hål… Jag… jag vet inte hur vi…”

Samtalet bröts. Jag blinkade bara förvånat och tittade på mobilen. Det var någon som ringde fel helt klart. Någon som lät desperat och rädd. Jag hoppades han nådde fram till vem det nu var han egentligen försökte nå, men jag undrade också vad han pratade om; hade det hänt något som gjorde att folk flydde och fastnade i trafiken på e4:an? Så här dags? Jag surfade runt på de största nyhetssajterna och läste noga igenom svt:s nyhetsflöde men hittade inget. Appen med trafikuppdateringar visade en grön flagga för “allt lugnt”. Jag kunde inte riktigt klura ut vad det skulle kunna handla om, men antog att jag aldrig skulle få reda på det och fortsatte stryka med en axelryckning.

Knappt en timme senare, när jag var nere i förrådet för att hämta upp en låda med plastförkläden, ringde det igen från samma nummer. Jag blev lite irriterad, en felringning kan ju hända vem som helst, men flera på rad? Jag tänkte först trycka bort samtalet men insåg att personen antagligen skulle fortsätta ringa, för han hade uppenbarligen fått mitt nummer istället för det rätta. Så det gällde att blocka numret eller svara och förklara läget. Mot bättre vetande svarade jag.

Direkt när jag svarade hörde jag att mottagningen var kass. Det fräste och var ett vinande ljud som kom och gick, ungefär som en dålig inspelning av vågor mot en strand.

“Hej! Kan du höra mig? Du har fått fel nummer!”

Jag försökte göra mig hörd över störningarna men mannen, vem han än var, pratade igen och verkade inte höra mig.

“Hallå? Jag kan fortfarande inte höra något. Shit! All elektronik verkar jävlas, de säger att det är stormen som gör det. De säger också att det är den som gör att tiden känns som att den hoppar fram och tillbaka du vet, men jag vet inte om det… Om det kan stämma. Allt är bara så… sjukt. Snälla, om du hör mig… Håll dig undan och ligg lågt, folk är galna just nu, och stormen kommer bara bli värre närmaste timmarna.”

Det blev tyst i luren och samtalet avslutades. Hans desperata röst ekade fortfarande i mina öron. Storm? Vilken storm pratade han om? Och vad menade han egentligen med att tiden verkade hoppa fram och tillbaka? Var han sinnessjuk kanske? Han hade inte låtit som det. Förvirrad var han visserligen, men han hade inte det där speciella världsfrånvända sättet att resonera som någon i en psykos brukar ha. Fast säker var jag inte. Kanske var det ett dåligt skämt? Men ingen av mina vänner skulle ha den dåliga smaken att skämta på det här sättet med någon mitt i natten…

Jag tog lådan med förkläden och gick tillbaka upp till avdelningen, men det var svårt att tänka på något annat än telefonsamtalen. Smygande gick jag en runda för att se så allt var lugnt på rummen längs min korridor. Alla verkade sova, så jag satte mig i personalrummet med en kopp kaffe och min bok. Deckaren var bra och jag hade sett fram emot att få läsa den sista fjärdedelen under natten men jag kunde inte ens förmå mig att öppna den. Allt jag tänkte på var telefonsamtalen och mannen som frustrerat försökte nå någon närstående med varningar. Jag tog upp mobilen och skrev ett sms till numret som ringt mig. Om mottagningen är dålig kan ett sms fortfarande komma fram, tänkte jag.

“Hej. Du har ringt mig två gånger nu, men det är fel nummer. Jag är inte den du söker.”

Jag orkade inte vara supertrevlig och artig, ville bara att personen skulle sluta ringa till mig. Men när jag tryckte på skicka-symbolen så kom det genast ett meddelande tillbaka om att numret var ogiltigt. Trött kontrollerade jag att jag kopierat hela numret rätt från telefonlistan, men det såg ut att stämma. Hur kunde ett nummer som just ringt mig plötsligt inte ta emot sms? Var det hela någon märklig scam som försökte få mig att ringa tillbaka? Deckaren var bortglömd och kaffet svalnade. Jag sökte på numret han ringt från men alla söktjänster visade att numret var ogiltigt. Dolt nummer tänkte jag först, men då brukar det väl stå okänt nummer? Jag tittade en extra gång och såg att något var märkligt med telefonnumret. Det hade en siffra för mycket. Jag räknade flera gånger men det var helt klart en siffra mer än andra mobilnummer. Märkligt. Jag tog upp google och skrev lite random in en sökning på “telefonnummer extra siffra” men fick inte upp något användbart. Så jag testade med “storm tidshopp” och tänkte att det kanske kunde leda mig fram till vad för slags scam det isåfall handlade om. Inte heller den gången gav det något. Men Google undrade om jag var intresserad av den engelska översättningen “storm timejump” och nyfiket klickade jag på länken. Det gick vidare till en youtube-video som jag tittade på med så lågt ljud att jag knappt kunde urskilja vad som sades. Det var en äldre man som verkade ha rätt galna teorier om att solstormar kunde utlösa revor i tiden som gick över hela solsystemet som en slags tidsstormar. Jag stängde av halvvägs, dels för att jag inte orkade lyssna längre och för att min inbyggda källkritik sa åt mig att stirriga äldre män på youtube inte är någon vidare stabil källa till kunskap. Jag knäppte på tv:n, bara för att ha lite rörliga bilder framför ögonen när jag egentligen mest funderade vidare på samtalen. Och timmarna släpade sig fram.

Förberedelser inför frukost och morgonrutiner börjar redan strax efter fem så att allt är färdigt för dagpersonalen att ta över när de kommer vid halv sju. Det var fortfarande mörkt ute. Jag höll på att plocka fram bröd ur frysen när det ringde på mobilen igen. Flera påsar frysta kanelbullar ramlade ut över golvet som jag stressat samlade ihop och tryckte in i frysen igen medan jag stirrade på mobilen på köksbänken och försökte komma fram till om jag skulle svara eller inte.

Borde jag? Måste jag? När jag stängde frysdörren vibrerade fortfarande telefonen. Jag ryckte åt mig den och svarade med andan i halsen. Samma störningar hördes i bakgrunden, de hade blivit något högre, men hans röst var fortfarande tydlig.

“Hallå? Hör du mig? Jag kan fortfarande inte höra något…”

Han tog ett djupt skälvande andetag. Från att ha låtit stressad, rädd och frustrerad lät han nu snarare sorgsen.

“De säger att stormen kommer knäcka masten snart, så det är nog sista chansen jag har att ringa. Jag önskar att jag fått höra din röst en gång till. Såhär vid världens slut önskar jag bara att jag fick vara med dig…”

Hans röst blev svagare, störningarna högre och samtalet bröts med ett skarpt vinande ljud som fick mig att hoppa till.

Jag satt länge och bara fingrade på mobilen. Försökte återgå till mina arbetsuppgifter men kunde inte slita mig. Vem var mannen som ringde? Och vad var det för storm han hamnat i? Tillslut tog jag halvhjärtat fram ingredienserna till frukosten och satte igång kaffebryggarna, men det mesta på min att-göra-lista förblev helt enkelt ogjort.

Strax efter klockan sex på morgonen, när solen började bryta fram och natten gav plats åt en grå, dimmig morgon, durrade mobilen till och skärmen visade att jag fått ett meddelande. Ett sms, från samma nummer som ringt mig tre gånger under natten. Jag tvekade lite, men väckte mobilen med tummen och öppnade meddelandet.

“Jag vet inte om du hört mina meddelanden. Vet inte ens om du fortfarande lever. Mobilen dör snart och finns ingen chans att ladda den. Hoppas att du klarat dig. Var du än är, lycka till. Älskar dig Nova.”

Jag stirrade på meddelandet ända tills den första av dagpersonalen dök upp. Jag ursäktade att jag inte gjort färdigt allt jag skulle, skyllde på att jag mådde dåligt och flydde därifrån. I den kyliga morgonluften cyklade jag hem i dödsföraktande hastighet för att se till den enda Nova jag känner.

Min tvååriga dotter låg fortfarande och sov tryggt i sin säng när jag kom hem. Att de meddelanden jag fick skulle vara till henne är fullständigt omöjligt. Jag vet det. Men jag kunde inte, kan fortfarande idag inte släppa tanken på att någon försökte nå henne genom en reva i tiden.

Ni har hört lyssnaren Fridas berättelse “Tiden”, uppläst av Christina Höglund.

Hur det är efter en potentiell katastrof är naturligtvis svårt att säga: det är där fantasin kliver in och berättar historien. Det mänskliga berättandet är också ett sätt att föreställa sig hur man skulle stå ut med och hur man skulle kunna hantera obegripliga krissituationer, press och sorg man aldrig tidigare upplevt. Här måste vi kanske kliva ut ur oss själva för att kunna känna det – och det gör vi ju bäst med berättelserna. En sådan historia, om en händelse ingen kunde förutse och få kunde förstå, och hur man levt med den i efterhand, berättade lyssnaren Ingrid Ljungqvist i ett mejl nyligen. Hennes historia heter “Ulfshyttan 8”, läses av Rakel Josephson, och avslutar Creepypodden för den här veckan.

Anna ringde mig strax efter två på natten. Jag sov, djupt. Ringsignalen trängde gradvis in i mitt medvetande, störde mina drömmar, och när jag vaknade var jag redan irriterad. Jag var på väg att trycka bort samtalet, men när jag kastat en kisande blick på mobilskärmen och sett Annas namn svarade jag ändå. Henne svarar jag ju alltid.

”Hallå?” Min röst lät precis lika sömnig som jag var. Jag gnuggade mig i ögonen, kvävde en gäspning.
”De har hört ifrån Malin.” Jag satte mig upp i sängen.
”Va? Vadå… När då?” ”Nu. Nyss.”

Telefonen var het mot mitt öra med laddningssladden fortfarande i. Anna skrattade till, kort och gällt.

”Fattar du?” sa hon. ”Fattar du vad det innebär?”
”Vad ska du…”
”Jag åker upp med sextåget.”
”Okej.” Jag drog fingrarna genom håret. ”Vill du att jag följer med?” ”Kan du?”
”Jag har semester kvar. En vecka eller så.”

Anna blev tyst ett tag. Det hördes inte, men jag visste att hon grät.

”Tack,” sa hon till slut. ”Tack för att du finns.”

Jag slöt ögonen, lät hennes snorgrötigt hesa tacksamhet värma mig ända ner i tårna. ”Ingen orsak,” svarade jag sen. ”Vi ses snart.”

*

Kvinnan bredvid mig på tåget var någonstans kring de sjuttio, och mer pratglad än min hjärna,
simmig av sömnbrist, egentligen orkade med. Jag besvarade hennes frågor och leenden i alla fall. Vad gör man?

Anna och jag hade inte fått plats bredvid varandra. Hennes sista minuten-bokning hade inte tillåtit några platsval, eller så hade hon inte tänkt på att göra några. När jag ställde mig upp för att rätta till min väska kunde jag se henne i andra änden av vagnen. Hon stirrade orörlig på händerna i knät. Trots snaggen och de stora tatueringarna som täckte båda armar såg hon sårbar ut, yngre än vad hon var. Jag övervägde om jag skulle gå bort till henne men bestämde mig för att låta bli. Med Anna ska man inte dalta. När hon behövde mig skulle hon säga till.

”Nog är det tur att man fortfarande kan åka raka vägen till Mora ändå,” sa den äldre kvinnan när jag satte mig ner igen. Jag mindes inte vad hon sagt att hon hette. Kanske Inger, Ingeborg, något i den stilen.

”Jo visst,” sa jag, menlöst trevlig. ”Visst är det.”
”Man får väl passa på att åka nu, då. Sen när de flyttat avspärrningarna vet man aldrig hur det blir.”
”Fast det skulle väl inte bli så långt? Som till järnvägen?”
”Jo, nä…” Kvinnan skakade lite vagt på huvudet.
”Men jag tycker allt att det är ruskigt när det blir så nära. Ända nästan framme vid Säter ska stängslet gå, läste jag. Nog är det väl ruskigt nära?”
”Ett par kilometer.”
”Jo men, precis. Ruskigt, allt.”

Kvinnan tystnade. Jag tog tillfället i akt att se ut genom fönstret, hoppades att jag genom att vända mig ifrån henne skulle få slut på samtalet. Tunaslätten rullade förbi i full midsommargrönska utanför, indränkt i gyllene morgonsol. Landskapet såg fridfullt och tidlöst ut. Orört, evigt.

Kvinnan lade sin hand på min arm, precis nedanför armbågen.

”Vart var det du skulle någonstans?” frågade hon.

Jag kvävde en suck. Vände mig tillbaka mot henne och lyckades se vänlig ut.

”Borlänge.”
”Jaha, ja. Jag ska till Mora, jag.”
”Du sa det.”
”Mina föräldrar bodde där på slutet och vi har huset kvar än. Det har ju blivit så svårsålt i
hela trakten sen det hände, vet du. Det flyttas av.”
”Kan tänka mig det.”
”Helt omöjligt är det. Är du från Borlänge du?”
”Nej,” svarade jag
”Nähä? Varsifrån kommer du, då?”

Jag var för distraherad för hitta på nåt att dra till med, för trött för att orka upprätthålla en lögn om kvinnan skulle fortsätta insistera på att ställa en följdfråga efter den andra, så jag sa som det var:

”Ickorbotten.”

Hon funderade någon sekund. Så ändrades hennes milt intresserade till en blandning av intensiv nyfikenhet och medlidande.

”Är inte det vid Ludvika? Var du där när…”
”Det ligger en bra bit utanför,” avbröt jag. ”Dessutom var jag så liten att jag minns nästan ingenting.”

Bara berget bakom huset som sprack upp, det vita som vällde fram och vältrade sig över hustaket som en monstruös, tjockflytande våg. Rädslan som en hård sten i magen. Världen som tappade form, försvann i en vithet som suddade ut och förgjorde. Jag drömmer om det ibland, vaknar svettig och illamående.

”Det ska du vara glad för, kanske,” sa kvinnan.
”Du vet, jag är glad att inte min mor och far behövde vara med om det hela. Mor var så kär i sommarstugan upp i Smedjebacken, förstår du, det hade varit hårt för henne att förlora den. Fast man saknar dem förstås.”

Hon suckade till. Hennes fingrar på min arm var svala, huden slapp över knogarna.

”Men det är du så ung så sånt där behöver inte du fundera över på länge än.”

Jag sa inte emot. Det brukar bli enklast så.

*

Vi tog en taxi från Borlänge ut till Ulvshyttan. Bussarna gick inte så nära avspärrningarna. Resan tog en knapp halvtimme förbi spirande åkrar och faluröda bondgårdar, skuggig granskog och de slybeväxta kalhyggenas skira ungbjörkar. Midsommarblomster och hundkex blommade för fullt längs vägrenen.

Så fort taxin stannat på uppfarten till huset klev Anna ur bilen och gick bort mot huset med målmedvetna steg. Jag stannade kvar och betalade för resan utan att knota. Anna hade mycket i huvudet just nu, och såna här utgifter brukar jämna ut sig i längden. Medan taxin körde iväg och försvann tog jag våra väskor en i var hand och följde efter Anna genom den öppna grinden in på gårdsplanen.

Huset var stort, rött med vita knutar. Framför glasverandan med gammaldags snickarglädje stod Anna och pratade med en man i femtioårsåldern med grånat hår, begynnande flint och en duktig ölmage. Han presenterade sig som Gunnar, ansvarig för forskningsstationen.

”Siste man innan helvetet,” sa han med ett glatt flin. Handslaget var fast, hjärtligt. Efter att ha hälsat på mig vände han sig tillbaka till Anna.

”Jaha du, tjejan, ska vi gå in och installera dig?”

Ulvshyttan var en av flera forskningsstationer utmed avspärrningsgränsen. De upprättades i samband med att det drabbade området sattes i karantän, med ordentlig marginal för säkerhets skull. Stationerna bemannades med geologer och biologer, där för att förklara det som var oförklarligt, samt en del väktare och annan säkerhetspersonal på de ställen där stationernas syfte alltmer gled över till att hålla obehöriga ute.

I Ulvshyttan fanns inga forskare så här nära flytten, och inga väktare heller, bara Gunnar. Trakten hade varit avfolkningsbygd redan innan katastrofen och säkerhetsnivån var inte lika hög här som utanför Fagersta, området norr om Väsman eller utanför det som varit Grängesberg. Här bemannade man radion och höll ett öga på rörelsedetektorerna, ringde in polisen från Säter eller Borlänge vid utslag.

”Eller tar sopkvasten och kör bort jävlarna på egen hand,” sa Gunnar.
”Här ska du se, min vän.”
Handen på Annas axel.
”Här har vi dyrgripen.”

Han hade tagit med oss in till ett rum på nedre botten där det inte fanns mycket mer möbler än ett bord med en radio, och en stol framför. Gunnar gav Anna en kort demonstration av hur den fungerade, och utan att säga mycket till svar satte hon sig ner och tog på sig lurarna.

”Det är inte alla stationer som fortfarande håller kanalerna öppna och bryr sig om att lyssna numer, men jag har inte kopplat ner en enda gång på alla dessa år,” sa Gunnar till mig.
”Gamla rävar, vet du. Vi ger oss aldrig.”

Anna hade försvunnit in i sin egen värld, så ansvaret för den vidare konversationen föll på mig. Gunnar var för godmodig för att det inte skulle kännas oartigt att inte prata en stund, trots att min kropp skrek efter sömn.

”Jag var i samma jaktlag som Annas far, på den tiden man höll på med sånt,” sa Gunnar. Vi hade gått ut på förstugetrappen, och han stod bredbent i gummistövlarna, händerna i jeansfickorna.
”Så Anna har jag minsann känt ända sen hon var en liten tulta. Malin med.”
Han knep ihop läpparna och skakade på huvudet.
”Ja, fy fan. Det är tragiskt. Det var en fin tjej, det.”

Jag mindes bara Malin på ett ungefär. När jag bodde hos Annas familj, innan jag blev slutgiltigt adopterad av min faster, var Malin redan vuxen och hade jobb med räddningstjänsten. Min bild av henne var av en lång, blond krigarprinsessa, en bild som nog hade mer med Annas syn på sin storasyster att göra.

Anna älskade Malin. Trots att Anna var sladdbarn och åldersskillnaden dem emellan varit mer än femton år stod de varandra mycket nära. Malin var Annas stora förebild och ledstjärna, men också hennes tröstare och förtrogna. Om Anna hade Malin behövde hon ingen annan. Vi har väl alla en sån person i våra liv.

Gunnar blickade bistert bort mot grinden, mot vägen som en gång gått till Smedjebacken.

”Jag har svårt att komma över det där, jag. Att de skickade in en andra våg med räddningsarbetare sen i alla fall.”
”Jo,” sa jag.
”Första vågen, det är en sak, då visste man inte vad som hände med alla de där inne, men andra? Då när Vårfloden hade vart? Då jävlar kunde en ha listat ut att det skulle gå åt helvete vad man än gjorde.”

Han sneglade på mig.
”Kom inte mor och far din ut med Vårfloden, de med?”
”Jo,” sa jag igen.
”Det är ju för jävligt.”

Gunnars rättframma fråga var en lättnad. Han tassade inte runt ämnet och krävde ingen
särskild reaktion till svar, ingen demonstration av vare sorg eller optimism. Jag behövde bara hålla med. Det var ju verkligen för jävligt.

Jag har i vuxen ålder sett bilderna från Vårfloden. Från månaden efter katastrofen, då vattnet i Väsman bubblade upp och spydde fram kropparna. Jag har sett de halvsmälta, förvridna liken, de flytande öarna av kött och benpipor, allt hållet samman av det där vita, som slem. Människor i tusental, i uppkastning.

Min repertoar av mardrömmar är rätt imponerande vid det här laget.

”Till det skickar man in fler,” sa Gunnar. ”Unga raska människor. Och sen blir man förvånad när de försvinner. Man kan börja gråta för mindre.”

Det godmodiga hade runnit av honom. Mannen framför mig med de djupa vecken i pannan, linjerna kring munnen och den hårda tonen i rösten var som en annan person jämfört med den joviala karl som först välkomnat oss. Samtalsämnet gör mig av förklarliga skäl alltid illa till mods, men det var något annat också, något i Gunnars sätt som var konstigt.

Han tittade på mig med en blick jag inte kunde tyda.

”Vad har du för teorier då?”
”Om…?”
”Om hela skiten. Alla har nån teori om vad det beror på. Få höra vad du har, nu.”
”Det är väl…”

Jag ryckte på axlarna med en nonchalans jag inte kände.

”Berggrunden, och så. Reaktioner från äldre tiders gruvdrift som har blivit…”

Jag tystnade. Gunnar såg nu närmast hånfull ut.

”Berggrunden. Marken blir till nån vit jävla gegga som slukar hela Ludvika och du tänker
det skulle vara berggrunden.”

Jag blev irriterad. Situationen hade blivit obehaglig.

”Det måste ju vara nånting,” sa jag, lite skarpare än vad som varit meningen.
”Nånting, ja.”
Gunnar spottade i gräset.
”Nog är det nånting.”

*

Veckan gick långsamt. Med Anna fastklistrad vid radion alla sina vakna timmar hade jag absolut ingen att göra, och Gunnar gjorde mig fortsatt illa till mods. Jag förstod ju att han riskerade sitt jobb genom att låta oss vara här som civilister och obehöriga, att det var en fantastisk tjänst han gjorde Anna när han lät henne lyssna efter Malin. Att det var en underbar gåva han gett henne, först att ha hållit ett öra ute efter Malin i alla dessa år, och nu detta nya, lysande hopp.

Men ändå. Det fanns något i hans sätt jag inte kunde komma över.

Känslan förstärktes när jag frågade Anna lite närmare om vad som egentligen hörts av Malin.

”Nej, alltså, inte som att hon sa nåt,” förklarade Anna över frukost. Hon sov inte särskilt mycket, satt vid radion hela dagen och långt in på natten. När hon stupade tog Gunnar över de få timmarna innan hon vaknade. När Malin hördes av skulle de vara där, det var tanken. Jag förstod inte riktigt vad planen var sen, Anna kanske inte visste det själv.

”Det var liksom kod, morsekod.”
”Men räddningstjänsten har väl inte en sån typ av radio?”
”Nä, men hon knackade, typ. Hon knackade koden, det var som knackningar, sa Gunnar. Det var hon.”
”Hur kan du vara så säker på det?”

Anna log. Det var första gången jag sett henne dra på munnen sen vi mötts i ottan på Stockholms central.

”Koden var ’plupp’.”
Malin hade kallat henne det, efter favoritsagofiguren.
”Det knackade hon på väggen in till mig när hon ville kolla om jag var vaken eller ledsen eller nåt. Kommer du ihåg att vi gjorde det också sen?”
Annas ögon glödde.
”Så det är hon. Hon lever. Det finns liksom ingen annan förklaring.”

Jag lät det vara trots olustkänslorna och den i mitt tycke bristande logiken. Jag lät det vara trots att Annas ansikte alltmer gröptes ur av trötthet, trots att hon började mumla om att kanske stanna längre än den bestämda veckan, att Gunnar skulle kunna fixa så att hon kunde vara där ända in på hösten. Hur det nu skulle gå till, när Ulvshyttan skulle hamna innanför avspärrningarna.

Jag lät det vara, tänkte att när veckan gått och Malin inte hörts av skulle insikten äntligen sjunka in. Vi skulle åka hem och sörja och livet skulle bli som vanligt igen.

Så tänkte jag. Och jag var så vänlig mot Gunnar jag förmådde, som tack för mat och husrum. För det mesta undvek jag hans sällskap, och de gånger vi småpratade var jag noga med att undvika katastrofen som samtalsämne. Jag tyckte inte om hur han viskade med Anna när jag inte var där, korta samtal som avbröts när jag kom in i rummet, men jag försökte se honom som en sällskapssjuk gubbe, svältfödd på uppmärksamhet, i synnerhet från unga kvinnor. Irriterande, men harmlös.

Det höll till näst sista kvällen.

Klockan var mycket när jag smög ner i köket för att leta på något att äta efter att ha tröttnat på boken jag haft med mig. Först såg jag inte Gunnar vid köksbordet. Han satt i sommarnattens skumrask, så stilla att jag hoppade till när han sa:
”Det ska jag säga dig, att nog fan är det inte berggrunden.”

Mitt hjärta bultade; han hade skrämt mig. Det stod tomma ölburkar på bordet. Gunnar fixerade mig med blicken.

”Det lever,” sa han.
”Va?”

Jag svarade mot bättre vetande, överraskad av det underliga i det han sagt. Jag borde inte ha
sagt något, han var antagligen inte nykter, och jag visste inget om hur han kunde reagera när han var full. Men jag kunde inte hjälpa det. Gunnar såg på en gång triumferande och sammanbiten ut.

”Min son är där inne.”
”Jag… Jag beklagar sorgen.”
”Det ger du fan i. Min pojk lever.” Han smällde handflatan över skjortbröstet, över hjärtat.
”Det känner jag.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Gunnar fortsatte:
”Det tar dem, förstår du. Det tar såna riktigt, riktigt fina personer och håller kvar dem där
inne. I det vita helvetet. I sig. Inne där, i sig.”
Han skakade långsamt på huvudet.
”Ingen jävla berggrund, heller. Det lever. Det har en vilja. En ond jävla vilja.”

Men, karln var ju galen.

”Jag tror inte riktigt att jag…”
”Nä, nä. Du förstår inte. Din trångsynte fan.”
”Alltså…”
”Anna, hon förstår hon. Hon är inte den som ger sig. Den tjejen, hon vet att det är allvar,
det här. Hon vet precis som jag att det inte går och bara spärra in och sitta och vänta medan jävelskapet sprider sig.”
Gunnar lutade sig fram över bordet, lik en jakthund som fått vittring.
”Mig får de inte bort härifrån. De kan flytta sina förbannade staket och lägga ner stationer bäst de vill, men jag blir kvar. Matkällaren är full, jo då. Så länge pojken min och Malin finns inne där, då blir jag här. Tills jag får ut dem. Och där är Anna och jag på samma sida.”

Situationen vecklade ut sig framför mig i sin fulla absurditet.

”Nu går jag,” sa jag bestämt.
Gunnar viftade bort mig.
”Strunt samma. Blind som en höna, det är vad du är.”
Gubben hade fel. Jag var den enda där som såg det hela klart.

Jag måste prata med Anna.

*

”Jag tycker vi åker hem nu.”
Anna glodde på mig med trött blick.
”Vadå för? Vi sa en vecka.”
”Gunnar är knäpp.”
”Hallå, det där är faktiskt inte…”
”På allvar, Anna. Han sitter och pratar om att katastrofområdet har en vilja och håller folk
fångna och vid liv där inne. Du skulle ha hört honom, alldeles nyss. Han är inte riktigt klok.” ”Det där måste du ha missförstått,” sa Anna. ”…Men, lägg av!”

Jag hade ryckt lurarna ur hennes händer när hon börjat sätta dem över öronen igen. Hon
blängde upp på mig där hon satt, vid radion som alltid.

”Nej,” sa jag. ”Han tror att han ska kunna vara kvar när avspärrningarna flyttas. Han tror
han kan gå och rädda sin son… Har han sagt till dig att han tror att sonen lever?”
”Ja, men alltså…”
Anna suckade, drog handen över snaggen. Under hennes ögon var
skuggorna mörka som skogstjärnar.
”Jag vill stanna. Okej? Om Malin hör av sig igen.”
”Malin är död.”

Så hade jag sagt det. Det man aldrig fick säga till Anna.

”Det är hon inte alls!”
Ilskan fick henne att blixtra till med plötslig energi.
”Hon finns där ute…”
”Säger Gunnar! Som också yrar om onda viljor och mark som lever och jag vet inte vad!
Han har konstruerat nån slags fantasivärld för att hantera sin sorg. Nu när den hotas av att området utökas försöker han dra in dig i den också så att du ska kunna förstärka den och han inte ska behöva möta sanningen.”

Jag böjde mig på knä så vi var i ögonhöjd, greppade tag om hennes axlar.

”Det har gått tjugotvå år. Malin är borta. Du måste acceptera det, på samma sätt som jag accepterat att mamma och pappa är borta. Det är svårt, men man måste.”

Annas ansikte förvreds.

”Jag vill inte.”
Tårarna började rinna nerför hennes kinder.
”Jag vill inte! Jag vill ha Malin!”

Hon lät som när hon var liten. När bara Malin dög, bara Malin kunde trösta. Hela sorgen öppnade sig, ett bråddjup av saknad lika hisnande nu som då.

Tårarna brände i mina ögon med. Jag omfamnade henne, slöt henne till mig, och hon lät det ske. Snyftningarna fick hennes hela kropp att skälva, det kändes som att mina armar omkring henne var det enda som hindrade henne från att gå isär.

Till slut stillades Annas gråt. Hon rätade lite på sig, ut ur min kram, torkade av snor på tröjärmen.

”Malin hade inte velat att du hade det så här,” sa jag tyst. Ibland är klyschorna det enda som klingar sant.
”Jag vet,” sa Anna.
”Det är inte meningen att pressa dig, det är bara…”
”Du har rätt.” Hon snörvlade till, gjorde en matt gest mot radion, skumrasket utanför
fönstret, de slitna tapeterna.
”Det finns inget här. Vi borde åka.”
”Tack. Det är rätt beslut.”

Hon log lite snett.
”Kommer jag också att tro på det på riktigt sen?”
”Lovar.”
Jag log tillbaka.
”Heder och samvete.”

*

Jag tog vaket sista natten. Annas enda villkor var att vi stannade veckan ut, och jag var mer än villig att ge henne det, om bara för att slutgiltigt bevisa att det varit ett lönlöst företag från början. Gunnar ville varken hon eller jag lämna över lyssnandet till, ifall han skulle ta sig för något mer nu när vi talat om att vi åkte som planerat. Han var dock dämpad, höll sig i skymundan. Han kanske skämdes över sitt lilla uppträdande föregående natt. Jag hoppades åtminstone det.

Radions brusande var rofyllt. Jag satt med armbågarna på bordet, lyssnade plikttroget med blicken ut genom fönstret, kände på glädjen inom mig över att det löst sig med Anna, att det var vi två mot världen igen, att vi skulle tillbaka hem till det som var vi, till samhörigheten. Timmarna gled långsamt fram. Det susade rofullt i skogen intill.

Jag slumrade till.

Ett ljud i hörlurarna väckte mig. Ett skarpt ljud, oregelbundet, insisterande. Jag blinkade bort sömnen och förstod efter några ögonblick vad det var jag hörde.

Knackningar. Som om någon knackade på en hård yta och höll upp radion precis bredvid. Jag lyssnade, klarvaket och förbluffat. Efter någon minut tyckte jag mig urskilja ett mönster, något bekant, något jag kände igen sedan Anna lärt mig det, åratals sedan.

Morsekod.

Jag höll andan.
…U-P-P
Tystnad. Sen började sekvensen om.
P-L…

Jag stängde av radion. Beslutet var fattat innan tanken formulerats, rörelsen var omedelbar, automatisk.

Jag visste vad Malin betydde för Anna. Den mest älskade, den alltid saknade. Den vars förlust krossat och trasat sönder, den hon skulle ha hållit kvar till varje pris. Den för vars skull hon kunde göra vad som helst.

Vi har väl alla en sån person i våra liv.

Signaturmelodi

Ni har hört lyssnaren Ingrid Ljungqvists historia “Ulfshyttan 8”, uppläst av Rakel Josephson. Och därmed sliter podden för ögonblicket sin blick från den mörka framtiden. Men se upp med skuggorna. Man vet aldrig när det är föremål framför en som kastar dem.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.