Avsnitt 122: Studentliv

För tre år och elva dagar sedan exakt släppte Creepypodden sitt 40:e avsnitt, som hette “Har du drömt om denna man?”

Titeln anspelade, som minnesgoda lyssnare vet, på en nätlegend om en man vars ansikte dykt upp i hundratals människors drömmar. En som lyssnade på vårt avsnitt om saken mejlade mig, bara några dagar senare. Han hette Johan, och han skrev att det fick honom att minnas en händelse från sin gymnasietid under tidigt 90-tal.

Han pluggade nere i Nässjö, skrev han, och de som rest dit från andra delar av landet delade studentlägenheter. Johan bodde i en trea, där han och två andra studenter hade varsitt rum. Han beskriver huset som ett klassisk trevåningshus i rött förortstegel med fem uppgångar, inte i sig särskilt skrämmande. Ändå vittnade många som bodde där om obehagskänslor i huset. Det Johan ville berätta om var en särskild händelse. Han skriver:

Jag satt en sen kväll ensam i lägenheten och tecknade. Min dörr stod på glänt, öppen i en kanske 30-35 centimeter stor glipa, till vänster om mig och skrivbordet jag satt vid.

Plötsligt kände jag mig iakttagen. Det var inte ovanligt att man gjorde det i det där huset, men den här gången var det intensivare. Det kändes, i brist på bättre ord, plötsligt som en fysisk närvaro i rummet.

Jag vände mig mot dörren och såg ett ansikte. Det mötte mig på min egen höjd, men jag satt ju ner, vilket innebar att människan i dörren måste varit mycket kort. Som ett vuxet huvud på ett barns kropp. Ansiktet var runt, med stora ögon och feta läppar som bildade ett litet leende. Det tittade nöjt på mig.

Vi stirrade på varandra i ett ögonblick, och sedan försvann det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och nu tre år efter avsnitt 40 har vi hunnit fram till avsnitt 122. Och vi ska ta fasta på någonting i Johans gamla mejl, nämligen oförklarliga upplevelser under studietiden.

Egentligen kan man fråga sig varför det inte är en klassisk domän för skräckberättelser. Unga människor flyttar, ofta för första gången, från sin hemstad eller sitt barndomshem och möter en helt ny verklighet med nya regler och hierarkier. De bosätter sig i anonyma lokaler som sett tusen och åter tusen andra unga komma och gå. För vissa blir ensamheten akut, medan andra upplevelser att deras sällskap blir allt för påträngande. Borde det inte krylla av märkliga upplevelser i dessa rum?

Jo, till viss del gör det det: i Creepypoddens inkorg har det genom åren trillat in en del historier som stämmer in på kriterierna. Många av dem har hamnat i mitt arkiv av lyssnarhistorier, där sådant ni berättar och skickar in till creepypodden@sr.se kan ligga i veckor, månader och år och mogna. I veckans avsnitt ska vi höra tre av dessa historier.

Till en början har det blivit dags för en berättelse som väntat på sin tur ända sedan januari 2017. Linnea Swedenmark skickade då in historien “Nyinflyttad”, om vad som hände när hon stack till Stockholm för att plugga på SU. Den läses av Rakel Josephson.

I höstas blev jag antagen till företagsekonomiska programmet på Stockholms universitet.

Först blev jag glad, sedan fick jag panik. Min familj är från Dalarna och jag kände ingen i Stockholm som jag kunde flytta in hos. En panikefterlysning på Facebook blev lösningen, en bekant tipsade då om en hemsida som förmedlade korttidskontrakt. Efter bara någon vecka fick jag ett kontrakt på några månader hos en privatvärd som skulle renovera fastigheten sen. Det var perfekt att ha någonstans att bo den första tiden, så flyttlasset gick 25 mil från föräldrahemmet i Dalarna till en etta på andra våningen vid Gullmarsplan i Stockholm.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara vad som har hänt. Varje sak för sig låter nog inte konstigt, det låter kanske helt normalt. Det är först när du hört hela bilden, eller levt i den som jag gjort, som det obehagliga tar form. Och jag vet inte vem av mina ekonomvänner som skulle tro mig, det är därför jag skriver ner den nu. Jag hoppas att någon tror mig.

Huset som jag flyttade in i är från 1950-talet, tre våningar i gul putsfärg och jag märkte snabbt att det är sådär härligt lyhört som gamla hus är. Om jag stod i köket och lagade mat kunde jag höra när en granne kom in genom porten i trapphuset. På kvällen när jag skulle sova kunde jag höra när grannen ovanför mig satte i sin mobilladdare och på morgonen var det uppenbarligen någon som tyckte om att använda en högljudd smoothie-maskin.

Det bodde minst en barnfamilj i samma uppgång, för en av de första dagarna hörde jag en familj i trapphuset, sen hur ett litet barn öppnade min brevlåda och ropade ”hallå” och i bakgrunden en arg mamma vars ekande röst skällde att så gör man absolut inte.

Den första skolveckan gick bra, även om det var svårt att hitta bland alla tunnelbaneuppgångar. Jag var glad att upptäcka att det var flera nyinflyttade i min klass och att det ordnades en inspark för oss som började plugga ekonomi. På lördagen den första helgen hade vi varit ute på en pubrunda med våra faddrar, ett sätt att se det bästa av Stockholm sa de, och jag kom hem vid ett. Jag borstade tänderna och la mig i sängen direkt, lite snurrig av all öl.

Bara två timmar senare, vid 03, vaknade jag av höga dunsar och festmusik. Det var hårdrock på hög volym och det lät som folk skålade. Högt. Precis ovanför min säng. Eftersom det var helg orkade jag inte bry mig utan tryckte in mina hörlurar, satte på en tråkig podcast om första världskriget och somnade om. När jag vaknade vid 07 var allt lugnt. Jag vaknade inte så tidigt frivilligt, speciellt inte min första helg och därmed sovmorgon i Stockholm, men det var dags att tvätta – något som inte hade hunnits med innan flytten. Jag tog med mig kläderna i ett par IKEA-kassar och gick ner till källaren. Det var en gammaldags tvättstuga med grå tvättmaskiner och ett stort torkrum. Jag öste in allt och efter en timme gick jag ner och hängde upp kläderna i torkrummet, satte på fläkten och gick upp och vilade lite. Jag hörde att grannen på ovanvåningen traskade runt på ovanvåningen, förhoppningsvis dödsbakis.

När jag kom ner i torkrummet igen var det något som inte stämde. Jag förstod först inte riktigt vad det var, men sedan såg jag det. Någon hade hängt mina kläder i torkrummet i en annan ordning. Kalsongerna hängde på rad, sedan strumporna. På nästa lina hängde tröjor, prydligt uppsatta med klädnypor – något jag absolut inte hade använt. Jag förstod vad som hade hänt. Det var antagligen någon liten tant som varit nere och skulle boka tvättid och såg min slarviga ungkarlstvätt på tork. Jag skämdes, framför allt över att hon stått och tagit ner mina billiga HM-kalsonger och hängt upp igen. Jag la ner all tvätt i påsen och skyndade mig upp.

Två veckor senare vaknade jag mitt i natten. Jag visste först inte riktigt varför. Sedan hörde jag livliga skratt, nästan som jubel. Föreställ er ljudet av tre tjejer som kollar på fotboll och jublar åt att deras lag nyss gjorde mål. Fast mitt i natten. Jag hade föreläsning tidigt dagen efter, så jag försökte lokalisera varifrån ljudet kom. En våning ner, konstaterade jag. Jag satte på mig ett par träningsbyxor och gick ner och plingade på. Jag hörde musik, men ingen öppnade. Jag började bli irriterad, lyfte handen och bankade ordentligt. Musiken stängdes av. Men ingen öppnade.

Jaja, gott så. Jag gick upp igen och redan i hallen upptäckte jag att det helt klart var tystare nu. Jag la mig i sängen, men precis när jag dragit upp täcket plingade det på min dörr. Jag ryckte först till av förvåning, men när hjärnan lokaliserat ljudet reste jag mig. Om tjejerna ville be om ursäkt verkade det konstigt om jag surade och inte vill prata. Men när jag öppnade dörren stod ingen där. Ingen alls.

”Hallå” sa jag.

Inget svar kom. Det kanske var gäster på väg hem som jävlades, försökte jag tänka. Jag låste dörren och la mig. Precis när jag hade lagt mig igen dunkade det på dörren. Som när någon använder näven och är riktigt irriterad.

Dunk. Dunk. Tre sekunders paus. Dunk.

Jag tog mobilen, slog in 112 för att vara redo att trycka på ringa. Jag gick fram till dörren och kollade ut genom kikhålet. Ingen där. Mitt hjärta slog hårt. Jag visste att jag inte skulle kunna somna efter den här adrenalin-kicken. Därför hämtade jag en öl från kylen och kollade på ”Skam” ett tag. När det gått en timme och allt var lugnt gick jag och la mig. Dagen efter tänkte jag att partytjejerna antagligen blivit irriterade över att jag kom och förstörde deras fest, jag är väl inte den enda studenten som bor i huset, och ville jävlas.

En vecka senare kom jag hem efter en sen dag på studentpalatset i Stockholm, det var tidig höst och jag såg att flera av grannarna hade tänt starka lampor inne hos sig. Det var bara i min lägenhet det såg mörkt ut. Lite deppigt, tänkte jag, och satte upp ”köp lampor och gardiner” på min mentala att göra-lista. Jag hade precis börjat koka pasta och steka falukorv till middag när ljuset slocknade. Helt mörkt. Jag satte på mobilens ficklampa och gick till proppskåpet i hallen. Där såg allt normalt ut och när jag kollade ut genom fönstret verkade det lysa i de andra husen bredvid mitt. Jag hade inga stearinljus hemma, inte ens en bättre ficklampa. Så jag bestämde mig för att göra det alla hatar: knacka på hos grannen och fråga om det var mörkt där också, och höra om hen kanske hade några ljus jag kunde få låna.

Jag öppnade dörren till trapphuset. Där var det ljust. Det kanske går på något annat elsystem, tänkte jag.

Andersson stod det på dörren bredvid min. Jag hade aldrig sett grannen, men många i Stockholm jobbar ju väldigt mycket. Jag plingade på, men såg att det var låst. Jag väntade lite, men hörde inga ljud. Jag gick upp en våning till två andra dörrar. Awadani och Kristenson. Jag plingade på båda. Inget svar. Plötsligt kände jag mig väldigt ensam där i trappuppgången. Jag gick ner till mig och tänkte ringa hyresvärden. Men när jag öppnade dörren var all el tillbaka. Jag hörde hur det sprakade från spisen av vatten som höll på att koka över. Jag lyfte bort kastrullen från plattan, la bort mobiltelefonen och försökte förtränga den obehagliga känslan.

Nästa dag ringde jag hyresvärden och berättade om mina problem med elen. Jag förklarade att det hade varit ljust ute i trappuppgången, men visste inte om det var samma sak hos grannarna. Hyresvärden var äldre men trevlig.

“Vadå grannarna?”, frågade han och lät lite förvirrad.
“Ja alltså jag vet inte om grannarna också hade problem”, svarade jag.
“Nej det hade de nog inte”, sa han roat.
“Nähä?”
“Det är bara din lägenhet som används, de andra står tomma och ska renoveras”, sa han.

Jag var tyst några sekunder.

“Men, okej, är du säker? Jag har hört dem flera gånger, det har varit fester och så”, sa jag.
“Aha”, sa han, och jag hörde att han tvivlade.
“Kan det vara hemlösa eller flyktingar eller någon som bor där?”, frågade jag desperat.
“Ja, kanske… Har du sett någon där? Nån som ser… ja, du vet, ser ut som en flykting”, sa han misstänksamt.

Jag funderade. Nej, det hade jag inte. Jag hade faktiskt inte sett en enda granne på den dryga månaden jag bott där. Till hyresvärden sa jag bara nej och att jag tyvärr måste avsluta samtalet nu. Samma natt vaknade jag av höga dunsar. Det lät som i väggen bredvid min.

Inte bara dunsar, utan höga skrik. En mansröst lät arg, en kvinnoröst väldigt rädd. Skrik, duns, skrik.

Jag låg kvar. Det var ingen tvekan, det var verkligen dunsar. Jag tog fram mobilen och spelade in ljuden, det kan vara bra i bevissyfte. Sedan ringde jag polisen. De var där på bara 10 minuter och jag höll kontakt med växeln hela tiden, beskrev ljuden och skriken. Jag mötte polisen i trapphuset, två stycken bredaxlade män, och när vi stod utanför dörren till Andersson hörde vi alla tre en hög duns bakom dörren, som om en stor möbel eller något välte. Poliserna knackade på, skrek att det var polis, allt blev tyst.

Men ingen öppnade.

En av poliserna tog fram ett verktyg och bad mig backa. Jag gjorde som de sa och såg hur dörren slets upp. Vad som hände sen är svårt att beskriva. Polisen som öppnat dörren vände sig mot mig. Sakta.

“Är det här ett skämt?”, frågade han.

Jag blev förvirrad. Tills jag såg in i hallen, ljuset från trappuppgången gjorde det möjligt att se in. Det var inte ens en lägenhet, utan precis som hyresvärden sagt var golvet upprivet. Jag spanade in mot köket, och alla vitvaror och hyllor var borta, tapeter nedrivna. Framför allt var det helt tomt. Inte en enda skrikande människa.

Polisen åkte därifrån, jag vet ärligt talat inte riktigt vad de trodde, framför allt visste jag inte vad jag egentligen skulle tro. De hade också hört dunsen. Jag var skakad, ärligt talat livrädd, men satte mig i sängen med alla lampor tända. Sedan tog jag fram mobilen och spelade upp ljuden. Jo, det var dunsar och skrik, det är ingen tvekan. När jag berättade detta för mamma och pappa sa de att det antingen måste vara hemlösa, eller all stress från skolan och flytten som gjorde att jag fått sömnstörningar.

Mitt korttidskontrakt förlängdes i 2 månader till, hyresvärden väntar tydligen på något tillstånd. Eftersom det är sådan bostadsbrist tackade jag ja. Jag har bott här i nästan ett halvår nu. Men fortfarande när jag lagar mat hör jag hur porten ibland öppnas, jag hör barn, jag hör fester och jag hör en smoothie-maskin varje morgon. Men jag har aldrig sett en granne. För det finns ingen.

Men det värsta är egentligen inte det. Nej, det värsta är att även min lägenhet har börjat bli, ja, konstig. Om jag tänder alla lampor och sedan går hemifrån, ner till affären eller något, och kollar upp mot fasaden till exempel. Då är det helt släckt i den lägenhet som är min. Det är som att utsidan inte stämmer överens med insidan.

Jag har inte berättat det här för någon, för jag vet hur konstigt det låter. Jag pluggar dessutom ekonomi av en anledning – jag tror bara på det som faktiskt går att bevisa. Kanske är det stress eller något. Kanske håller jag på att bli galen. Men imorse såg jag en kvinna med en hund utanför huset, en främling som rastade hunden. Eftersom jag bor på andra våningen fick jag ett infall, och när hon var precis nedanför fönstret började jag knacka. Först lätt, men till sist dunkade jag handen mot rutan. Hunden tittade upp. Kvinnan också. Jag började vinka och vinka. Hunden tittade rätt på mig. Men kvinnan, det var som att hon inte såg mig, inte alls, trots att hon bara var några meter ifrån mig. Jag vinkade och ropade, men hon kollade bara förvirrat runt på fasaden och gick sedan därifrån.

Och jag sitter kvar och skriver ner detta. Ensam.

Ni har hört Linnea Swedenmarks berättelse “Nyinflyttad”, uppläst av Rakel Josephson.

Ensamhet i sitt studentboende är en sak, som kan vara ruggig i sig. Men allt för nära kontakt med sin märkliga hyresvärd kan nästan slå det obehaget. Det blir vi varse i historien “Håll den alltid låst”, inskickad av lyssnaren Chris i januari 2018. Den läses av Ludvig Josephson.

Nu ska jag berätta om något som hände mig för några år sedan. Jag tänker inte be dig att tro mig, för jag är inte ens helt säker på att jag tror på det själv. Men hur som helst. När jag var journaliststudent i Stockholm var det verkligen asdrygt att hitta boende. Vad jag minns var det bara var en av mina bekanta som faktiskt ägde sin egen lägenhet. Resten av mina vänner och klasskompisar hyrde sina lägenheter i andra- tredje och fjärde hand, eller bodde som löjligt överbetalande inneboende hos snikna främlingar.

Jag behöver nog inte ens nämna att hyrorna överlag var bisarrt höga. Alla letade efter någonstans att bo, och lägenhetsannonserna på Facebook eller i tidningen blev dränkta i svar så fort de lades ut. Att komma först i kön till någon av dem var, milt uttryckt, helt jäkla omöjligt. Därför hade jag inte så höga förhoppningar när jag hittade en annons om ett relativt billigt vindsrum bara tio minuter från min skola. Någon måste ha tagit det redan, tänkte jag. Men jag ringde i alla fall, på vinst och förlust, och blev både överraskad och otroligt glad när den gamla damen i andra änden meddelade att jag kunde flytta in redan nästa dag.

Sagt och gjort. Jag packade bilen full med grejer och körde de cirka tjugo milen från Gävle till Saltsjö-Boo i Nacka. Allt kändes nytt och lite galet. Jag skulle lämna mitt gamla liv bakom mig (i alla fall tillfälligt) och göra något helt nytt på egen hand.
Det var augusti, och trots att jag kom fram ganska sent var det fortfarande ljust ute. Den gamla damen bodde i ett stort, rött tvåvåningshus nere vid Skurusundet. Grannhusen var också enorma, och jag kunde inte ens föreställa mig hur mycket det måste kosta att köpa ett av dem.

Damen – jag tänker inte avslöja hennes efternamn, men hennes förnamn var Harriet – kom och mötte mig när jag klev ut ur bilen. Hon var en ganska tunn och bräcklig kvinna i övre åttioårsåldern, och jag kom på mig själv med att undra hur hon klarade av att sköta hela det stora huset alldeles ensam. Hon hade berättat på telefon att hennes man gått bort fem år tidigare, och att det inte var förrän tidigare den sommaren som hon hade städat ut alla hans gamla saker från vindsrummet som jag nu skulle hyra.

Hon visade var jag kunde parkera bilen och gick sedan före mig till baksidan på huset, där en till synes relativt nybyggd trätrappa ledde upp till en separat vindsingång. Egentligen ville jag säga åt henne att hon inte behövde ta sig upp för trappan för att visa mig rummet, att jag kunde ta en titt på egen hand. Men hon verkade så fast bestämd att jag höll tyst och gick bakom henne, medan hon sakta kämpade sig uppåt steg för steg.

Hon låste upp vindsdörren och släppte in mig i ett ganska stort rum som måste ha tagit upp åtminstone halva vindsutrymmet. Det var praktiskt inrett med en säng, ett bord, ett portabelt minikök och några tomma bokhyllor. Det fanns inga fönster, men det brydde jag mig inte om. Att hitta ett boende som detta till ett så billigt pris, i den här delen av staden dessutom, kompenserade mer än väl för den uteblivna utsikten.
Förutom ingången ledde tre dörrar ut från rummet. En av dem ledde till ett litet, enkelt badrum med toalett och dusch. Harriet berättade att det gjorts i ordning bara fyra veckor tidigare, för att en hyresgäst skulle kunna bo här uppe. Den andra dörren ledde till ett stort, oredigt förråd som hon låste upp lite snabbt bara för att visa mig vad det var. Jag gissar att det var där hon hade stuvat undan alla sin avlidne makes tillhörigheter. Hon sade att jag gärna fick förvara saker där inne om det behövdes, men att hon inte rekommenderade det eftersom förrådet inte var ordentligt isolerat.
Efter att hon hade visat mig allt det här – en process som inte tog speciellt lång tid – stannade vi framför den tredje dörren.

”Den här dörren leder ned till resten av huset”, sade hon. ”Håll den alltid låst. Om du behöver prata med mig så får du gå ut och använda ytterdörren på framsidan. Och kom ihåg att knacka först.”

Jag svarade att jag såklart skulle respektera detta, och lovade att jag inte skulle komma klampande ned för vindstrappan och inkräkta på hennes integritet. Om jag ska vara ärlig hade jag varit helt okej med om hon sagt åt mig att alltid lämna skorna utomhus och aldrig bjuda hem kompisar också. Så länge jag hade någonstans att bo i Stockholm var jag beredd att stå ut med närapå vad som helst. Det var åtminstone vad jag trodde just då.

Vi skrev ett kontrakt och hon gav mig nycklarna. Hon var faktiskt riktigt gullig och hjälpsam, och informerade mig om affärer, bussförbindelser och sevärdheter i närheten. Innan hon gick ut och lämnade mig ifred stannade hon dock i dörröppningen och vände sig mot mig igen. ”Håll den låst”, sade hon tonlöst. Sedan stängde hon dörren bakom sig och började kämpa sig tillbaka ned för trappan utanför.

Jag minns att jag stod där och stirrade på den stängda dörren i total förvirring, och undrade vad fan det där hade handlat om – och varför Harriet inte hade använt inomhustrappan för att komma tillbaka ned i huset. Sedan ryckte jag bara på axlarna och gick ned till bilen för att börja bära in min packning.

Jag gjorde mig hemmastadd ganska snabbt. Kurserna på skolan kom igång, och de första månaderna bokstavligen flög förbi i ett virrvarr av seminarier, nya bekantskaper och studiebesök på olika tidningsredaktioner. Jag var hemma rätt sällan förutom när jag sov eller pluggade inför tentor. Av Harriet såg jag ganska lite utöver när vi då och då råkade springa på varandra ute i trädgården. Hon höll sig på sin egen kant för det mesta, och eftersom jag inte hade några fönster hade jag ingen aning om hur ofta hon ens lämnade huset. Den enda anledningen till att jag ens visste att vi bodde i samma hus var två konstiga vanor hon hade, som jag märkte av relativt tidigt.

Det var nämligen så att varje gång hon kom hem brukade hon knacka på sin egen ytterdörr innan hon låste upp den. De första gångerna det hände antog jag helt enkelt att hon hade besök. Inte förrän jag en dag råkade komma hem samtidigt som hon återvände från affären förstod jag att det var hon själv som gjorde det. Jag sade inget om det. Det var för konstigt, och jag var rädd att hon skulle bli förlägen om hon förstod att jag hade sett henne. Men efter den dagen började jag misstänka att hon kanske inte var så klar i huvudet som jag först hade trott.

Det var Harriets första konstiga vana. Jag berättade om den för mina vänner, och de tyckte förstås att det var asroligt. Varje gång vi var hemma hos mig och pluggade efter det brukade vi alltid tystna och sedan brista ut i gapskratt så fort vi hörde knackningar på ytterdörren nedanför.

Hennes andra vana började dock snabbt irritera mig mer och mer. Den gamla damen visade sig nämligen vara en riktig nattuggla som inte gick och lade sig förrän långt efter midnatt. Det i sig själv skulle inte ha stört mig det minsta, om det inte var för sättet på vilket jag ofrivilligt blev medveten om det. För innan Harriet gick och lade sig gick hon alltid upp och kände så att dörren mellan huset och vinden var ordentligt låst. Varenda natt.

Jag kunde ligga i sängen och sova, och sedan plötsligt vakna i skräck av gnisslet när det gamla dörrhandtaget sakta trycktes ned ett par gånger. Eller, under nätter då jag satt uppe sent och pluggade till något prov, så kunde jag höra det tysta knarret från vindstrappan när hon försiktigt kämpade sig uppåt. Sedan brukade dörrhandtaget alltid tryckas ned två eller tre gånger, innan de knarrande stegen drog sig tillbaka ned för trappan igen. Och jag upprepar: det här hände varje jävla natt.

Det var inte bara det att tanten uppenbarligen inte litade på att jag höll mig till hennes regler – även om det var frustrerande nog i sig själv – men var hon dessutom tvungen att skrämma mig halvt från vettet varje natt? Men som jag sade tidigare: jag var bara glad att ha någonstans att bo, och ville inte göra mig osams med den gamla, paranoida kvinnan. Så jag nöjde mig med att berätta för mina vänner och bara skratta åt det istället. De dagar då jag verkade tröttare än vanligt i skolan brukade de alltid reta mig och säga att det var min skumma hyresvärdinna som hade hållit mig vaken den natten.

Av någon anledning kom jag aldrig på tanken att vara rädd för henne, trots hennes konstiga beteende. Jag tänkte inte på henne som något mer än en gammal person med väldigt strikta regler kring sitt privatliv, och föll aldrig för mina klasskompisars försök att skrämma mig med dumma historier om hur hon en natt skulle stå över min säng med en kniv i handen.

Inte förrän en natt i slutet av december, det vill säga. Jag hade då bott i vindsrummet i nästan fyra månader, och hade börjat känna mig som hemma. Skolan skulle ta juluppehåll veckan efter, och hela klassen pluggade som galningar inför terminstentorna. Det hade snöat något kopiöst under de senaste dagarna, och jag höll mig inomhus med min läsning så mycket jag kunde.

Hur som helst, där satt jag vid mitt lilla bord mitt i natten, och förberedde mig för morgondagens prov, när jag plötsligt kunde höra det första knarret längst ned i vindstrappan. Jag försökte som vanligt ignorera ljudet och fortsatte läsa. De knarrande stegen kom närmare, som alltid, och stannade utanför vindsdörren. Dörrhandtaget pressades sakta ned med sitt vid det här laget välbekanta gnissel, och sedan blev allt tyst igen.

Jag slutade läsa och vände mig om när ljudet av att dörrhandtaget släpptes upp igen aldrig kom. När jag tittade bakom mig insåg jag att handtaget fortfarande pekade nedåt; det hölls fortfarande nedtryckt. Jag bara stirrade på det i flera sekunder. Var det trasigt? Eller stod den gamla kvinnan fortfarande utanför dörren och höll ned nere? Efter ett tag började ovissheten göra mig riktigt obehaglig till mods, tillsammans med tanken på att det kanske stod någon där i trappan och stirrade på andra sidan av dörren.

”Den är låst, Harriet”, sade jag högt nog för att hon skulle höra mig.

Ytterligare ett par sekunder passerade, och jag hade nästan övertygat mig själv om att dörrhandtaget faktiskt var trasigt när det plötsligt sakta började röra sig uppåt igen. Sedan hörde jag hur de långsamma, knarrande fotstegen tog sig ned för trappan igen, innan allt åter blev tyst. Jag insåg att jag hållit andan och att min puls skenade. Jag minns att jag tänkte ”vad fan är hennes problem?” Jag menar, jag visste redan att hon var skum, men vad handlade det här om nu plötsligt?
Jag lyckades inte plugga något mer den natten, och när jag kuggade tentan dagen efter skyllde jag skrattande på Harriets konstiga nattbesök. Det blev den dagens mest återberättade historia, och jag tänkte nästan inte på hur otäckt det faktiskt hade varit förrän jag återvände hem den kvällen.

Jag gick och lade mig, men tanken på natten innan ville inte lämna mitt huvud. I slutändan blev jag tvungen att gå upp ur sängen igen och ställa en stol under dörrhandtaget, innan jag kunde slappna av tillräckligt mycket för att faktiskt lyckas somna.

Jag vaknade någon gång runt midnatt. Det var kolsvart i rummet – såklart, eftersom jag inte hade några fönster – och jag var först inte säker på vad som hade väckt mig. Sedan hörde jag ljudet igen, och var plötsligt klarvaken på ett ögonblick. Det var dörrhandtaget, det som jag hade stöttat upp med en lutande stol tidigare. Det gnisslade med jämna mellanrum, som om någon kämpade för att trycka ned det trots motståndet. Jag stirrade ut i mörkret och vågade inte ge minsta ljud ifrån mig.
Mellanrummen blev allt kortare, tills dörrhandtaget hamrade intensivt mot stolsryggen.

Jag drabbades nästan av panik där i mörkret. Sedan, plötsligt, föll stolen omkull med en ljudlig smäll, och jag skrek rakt ut. Dörrhandtaget trycktes ned med ett beslutsamt gnisslande, och att döma av ljudet släpptes det inte upp igen på flera sekunder. Sedan gnisslade det sakta tillbaka upp, och stegen utanför rörde sig knarrande ned för trappan igen. Vid det laget var jag nästan galen av skräck, och satt bara där i mörkret, gömd under täcket i hörnet vid sängens huvudända, och lyssnade efter minsta antydan till ljud. Jag sov inte mer under resten av den natten, men jag antar att ni redan hade räknat ut det.

Jag sjukanmälde mig nästa dag. Jag var helt enkelt tvungen att sova. Det jag allra helst ville göra, så klart, var att ringa min mamma och be henne komma och hämta hem mig. Men det var bara några dagar kvar av terminen och jag kände att jag måste gå i mål. Jag var tvungen att härda ut.

Efter att ha fått några timmars sömn bestämde jag mig för att gå ned och prata med Harriet om hela grejen. Jag skulle säga åt henne att hon måste sluta upp med det här. Jag tänkte att om hon blev arg skulle jag bara flytta ut. Jag fick väl bo på någons soffa ett tag tills jag hitta något annat. Jag kunde stå ut med mycket, men nu var till och med min gräns nådd.

Jag funderade på att använda inomhustrappan, men bestämde mig för att låta bli. Jag skulle vara den större personen här. Bara för att hon inte respekterade min integritet betydde inte det att jag skulle nedlåta mig till samma sorts beteende. Så jag gick ut genom min egen ytterdörr, gick runt huset och upp till hennes. Spåren i snön utanför var nästan osynliga, och jag förstod att hon inte hade varit ut på ett tag. Kanske hade något hänt? Hon kanske var sjuk, och det var därför som hon varit så desperat att få tag i mig under natten?

Jag vet inte om jag faktiskt övervägde det som en verklig förklaring eller om jag bara famlade efter hanterbara bortförklaringar, men det var dessa tankar som gick genom mitt huvud när jag pulsade genom snön till Harriets dörr. Jag knackade, väntade och knackade igen, men fick inget svar. Jag tog upp mobilen och testade att ringa henne. Jag hörde signaler inifrån, men jag fick inget svar. Jag visste att hon måste vara där inne, men antingen ville hon inte prata med mig, eller så var hon för sjuk för att kunna göra det. Och jag insåg att jag måste ta reda på vilket.

Om den gamla kvinnan var så sjuk att hon inte hade gått ut på flera dagar måste jag få veta det så att jag kunde hjälpa henne. Jag testade dörrhandtaget, men ytterdörren var låst. Jag förstod vad jag skulle bli tvungen att göra. Visst, om allt var bra med henne kanske hon skulle bli arg för att jag bröt mot hennes regler, men då var det så. Det var fortfarande bättre än att riskera att det var på det andra sättet, och inte ha gjort något alls.

Jag gick tillbaka genom snön och upp till mitt vindsrum. När jag närmade mig dörren som ledde ned till huset kunde jag inte låta bli att känna att jag var på väg att göra något väldigt fel. Men tanken på den gamla kvinnan som kanske låg hjälplös där nere i huset fick mig att fortsätta. Nyckeln satt fortfarande i låset, precis som när jag först flyttade in, och jag tog tag i den för att låsa upp dörren. Innan jag hunnit göra det ringde dock telefonen, och det plötsliga ljudet fick mig att hoppa till.

Jag tog upp telefonen ur fickan och tittade på den. Jag förväntade mig nästan att se Harriets nummer på displayen, men det var ett nummer jag aldrig sett förut. Med viss tvekan vände jag mig bort från dörren och svarade.

Det var en kvinna i andra änden, men det var inte Harriet utan någon mycket yngre. Och det hon berättade för mig… Ja, vi kan väl säga att det fick mig att börja packa väskorna så fort samtalet var slut.

Hon berättade att hon var Harriets dotter, och sade att hon skulle ha ringt tidigare om de senaste dagarna inte varit så röriga. Det hade varit så många släktingar att ringa och saker att ordna. Men nu ville hon tala om för mig att jag såklart var välkommen att fortsätta hyra vindsrummet tills kontraktet tog slut, trots att allting blivit som det blivit. Först fattade jag ingenting, och efter ett tag blev jag tvungen att avbryta henne och be henne förklara. Och det var då hon bad om ursäkt igen, och sade att hon bara antagit att hennes syster redan kontaktat mig för att tala om att Harriet hade avlidit på sjukhuset tre dagar tidigare.

Jag blev alldeles kall inombords, och om jag ska vara helt ärlig minns jag inte speciellt mycket av samtalet efter det. Jag kommer ihåg att jag monotont tackade för att jag fick stanna, beklagade sorgen och sedan lade på. Medan samtalet avslutades hade jag även sakta, sakta backat bort från dörren som jag bara varit sekunder från att låsa upp. Det var som i en film. Jag bara skakade på huvudet, sade ”fuck this” och började sedan panikpacka.

Den dryga halvtimme det tog mig att få ut alla saker till bilen och skrapa isen från bilrutorna var trettio minuter av skräckslagen panik. Jag minns att jag till och med lämnade kvar några av de sista sakerna, av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte kunde tvinga mig själv in i huset ytterligare en gång för att hämta dem. Och sedan körde jag iväg.

Jag körde inte hela vägen hem till Gävle, såklart. När jag väl kommit upp på vägen hade jag lugnat mig tillräckligt för att tänka åtminstone relativt rationellt igen. Istället körde jag till en kompis som bodde på skolans internat. Jag vet inte hur sammanhängande jag var när jag kom fram, men hon var snäll och lät mig sova på soffan fram tills terminen tog slut veckan därpå.

Jag åkte hem över julen, och när helgerna var slut lyckades jag komma över ett eget rum på internatet, efter en avhoppare som nyligen flyttat ut. Rummet var pyttelitet och svindyrt, men jag brydde mig inte. Jag var glad så länge jag inte behövde återvända till det där stället.

Jag blev klar med utbildningen och flyttade tillbaka till Gävle, där jag nu jobbar som reporter på en av lokaltidningarna. Men till och med nu, flera år senare, vet jag inte vad jag ska tro om det jag upplevt. Kanske jag drömde alltihopa, eller så var jag kanske så uppstressad över tentorna att jag inbillade mig saker. I ärlighetens namn vet jag inte. Jag bara kände att jag behövde skriva ned allt det här för att få det ur mig.

Men en sak vet jag åtminstone: Jag har aldrig riktigt lyckats skaka av mig känslan av att det var någonting som bodde där i huset tillsammans med Harriet, och att när hon sade åt mig att ”alltid hålla den låst” var det inte för att skydda sin egen, paranoida integritet – det var för att skydda mig.

Ni har hört “Håll den alltid låst”, inskickad av lyssnaren Chris och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi ska avsluta veckans Creepypodden med en historia som skickades in alldeles nyligen. Frida Andersson Johansson berättar om ensamhet, oönskat sällskap och ett möte som etsade sig fast i minnet, i sin historia “Anteckningsboken”, uppläst av Anne Kalmering.

Hösten är alltid bitterljuv för mig. Inte för att sommaren är slut och skolan ska börja. Utan för att den börjar utan mig. Det var länge sedan jag lämnade skolåldern bakom mig, ändå fantiserar jag varje höst om lågstadiets bänkpapper, skolväskor och nya klasskamrater. Om universitetsårens eviga promenader förbi Gustavianum och Carolina Rediviva. Jag minns höstlöven och turistbussarna utanför domkyrkan, arbetet i plocken på studentnationen och de vilda efterfesterna när jobbet var slut. Sorglösheten.

I natt, när jag som varje natt sitter i min fåtölj och väntar på det oundvikliga medan september viner utanför, har jag för länge sedan insett att sorglösheten bara var en del av tillvaron. Den rymde andra känslor också. Förvirrade, skrämmande känslor och det är minnet av dem som kommer emot mig, starkare för varje natt. Däremellan mardrömmarna. Hur kunde jag någonsin glömma mardrömmarna? Det uppsvällda blåaktiga huvudet. De uppspärrade ögonen som fått hinnor. Munnen som ett stort svart vakuum där platsen sugits in av de sista desperata försöken att andas.

Det är 25 år sedan i år. Hösten 1994 kom jag till Uppsala från Borlänge. En blyg flicka som skulle läsa litteraturvetenskap och låta livet börja. Jag skrev in mig vid V-Dala nation och flyttade in i studentkorridoren på Sturegatan där jag fått ett andrahandsrum. Jag kände inte någon men det gjorde ingenting. Jag skulle ju få massor med nya vänner om några dagar, när terminen började och jag träffade mina kursare. Tills dess hade jag mina grannar.

Vi som bodde i studentkorridoren hade egna badrum men delade kök och en gammal teve. Så snart jag hörde en dörr öppnas till korridoren så låtsades jag ha ett ärende till köket. Jag ville se vem det var och kanske få en pratstund. Jag lagade min mat onödigt omständligt, åt den onödigt långsamt. Jag tittade på alla teveserier jag kunde hur dåliga de än var, allt i förhoppning att någon skulle slå sig ner i den gemensamma soffan och vilja bli min vän.

Men korridoren var för det mesta öde. Alla som bodde där var flera år äldre än jag och när de öppnade sina dörrar var det sällan för att gå till köket utan för att gå ut. Eller så gjorde de några mackor och tog med dem tillbaka till rummet igen.

Den enda som pratade med mig de där första dagarna var en tjej som hette Caroline och som pluggade till förskollärare. Hon pratade med alla. Och alla lärde sig snabbt att undvika henne, för hon behandlade oss som förskolebarn. Faktum är att hon själv var ganska mycket som ett förskolebarn. Hon spelade hög musik i sitt rum men tonerna som letade sig ut när hon gläntade på dörren var inte Oasis eller Green Day eller Morrisey eller Bo Kaspers eller ens OD som den mest pretentiösa körsångaren i korridoren lyssnade på, utan barnvisor. Krokodilen i bilen. Hoppe Hoppe Hare. Jag hade helt klart utnämnt henne till den mest skrämmande individen i korridoren om det inte hade varit för honom.

Björn Hörntand.

Egentligen stod det Björn Hurttand på hans dörr, men någon lustigkurre hade ändrat skylten. Det var därför jag lade märke till den. Björn Hörntand själv lade man däremot inte märke till. Jag frågade till och med Caroline om hans rum stod tomt men hon bara skakade på huvudet.

Det hände flera sena kvällar att en dörr öppnades till korridoren. När jag då som vanligt öppnade min egen hörde jag bara smällen av en dörr som drogs igen. Efter ett tag listade jag ut att det var Björn Hörntand. Han kom bara ut ur sitt rum om korridoren var helt tom på folk.

Så började äntligen terminen. På den tiden fanns litteraturvetenskapliga institutionen i slottets ena torn. Jag var andfådd när jag tagit mig uppför både Carolinabacken och sedan backen till institutionen. Tyvärr hade de lyckats renovera bort det mesta av slottskänslan. Ljudisolerande plattor täckte taket och lysrör sken över trista bord i föreläsningssalen. Men stentrapporna vred sig fortfarande upp genom tornet. Och ställde man sig i ett fönster såg man ut över hela Uppsala.

Det pirrade i hela mig när jag blickade runt klassrummet. Här fanns de verkligen, människorna jag drömt om i så många år. De som hade samma intressen som jag, som ville prata böcker och språk istället för kläder och uteliv. Människorna jag skulle umgås med under min studietid. Till min besvikelse verkade de flesta redan ha hittat varandra. Igen blev jag liksom över.

Efter föreläsningen försökte jag haka på ett par tjejer som verkade trevliga, och de pratade glatt med mig tills vi kom nerför backen. De skulle till Svettis och träna sa de. Jag visste inte ens att man kunde göra det.

Samma natt såg jag Björn Hörntand för första gången. Jag låg och läste i antologin som hörde till kursen och bestämde mig för att gå upp och göra en kopp te. Till min förvåning satt det en kille i köket. Han var lång och kortklippt med lite utstående öron och slevade i sig fil vid köksbordet med blicken fäst i fjärran.

“Hej, är det du som är Björn Hörntand”, sade jag. “Jag heter Frida och hyr Katarinas rum i andra hand.”

Försent insåg jag att jag använt hans öknamn. Kanske var det därför han inte tog min hand. Istället såg han på antologin jag lagt ifrån mig på bordet.

“Jag pluggar litteratur”, babblade jag på.

“Sluta med det”, avbröt han och vände sig mot fönstret igen.

Jag blev så paff att jag inte sade nåt mer. Var han sur för att jag sagt fel? Eller ville han bara inte bli störd? Eller var han som alla andra som undrade vad det var för vits med att plugga litteratur? Det fick man ju inga jobb av. Det visste alla.

Men det var någonting med hans röst. Den hade varken låtit arg eller avfärdande. Bara allvarlig.

Jag gjorde mitt te i tysthet. Snappade upp boken från bordet igen och var på väg ut ur köket när han talade igen.

“Jag menar det som en varning”, sade han. “Den där institutionen är inte bra för någon.”

Hade jag haft fler vänner hade jag nog inte lagt särskilt stor vikt vid vad en kuf i korridoren sade. Men jag var ensam och hans ord bet sig fast. För varje vecka tycktes de andra lära känna varandra bättre medan jag själv kände mig mer och mer åsidosatt. Lokalerna med det flimrande lysrörsskenet gav mig ont i huvudet. De tunga slottsväggarna tycktes pressa sig emot mig. Jag kände mig instängd och utsatt och längtade hem.

Det var inte för att det var svårt. Jag pluggade mycket och var duktig på seminarierna. Det var rasterna som var problemet. Och det som hände efteråt. När de andra drog iväg på sina cyklar eller i skrattande gäng, alla med ett mål, medan jag själv bara strövade runt bland de anrika byggnaderna och dödade tid.

Efter ett tag insåg jag att de andra gick ut på helgerna. Hängde på studentnationerna. Hade korridorsfester. Själv åkte jag hem varje helg. Jag borde förstås sluta med det. Men ju mer ensam jag kände mig, desto skönare var det att komma hem till Borlänge där min familj och mina vänner fanns.

Så en dag var den vindlande stentrappan utanför seminarierummet avspärrad med polistejp. Jag fick aldrig klarhet i exakt vad som hade hänt, jag tror inte att någon av oss studenter fick det. Föreläsaren låtsades som ingenting under lektionen. Förmodligen hade det varit inbrott, men det ryktades om att en av institutionens lärare var misstänkt för mord. Tisslandet och tasslandet som följde efter lektionen blev min väg in i gemenskapen. Hade någon påträffats död i slottet? Hur hade han eller hon i så fall dött? Var det en otrohetsskandal bland lärarna? Utpressning?

Äntligen hade jag en gemensam upplevelse med de andra. Äntligen hade vi någonting att prata om tillsammans.

Under många år efteråt grubblade jag över hur vi kunde ta så lätt på det som hänt. Men det var förstås när mina mardrömmar om det där blå, kvävda ansiktet hade börjat.

På natten efter alla rykten var jag så fylld av intryck att jag inte kunde sova. När jag gick upp för att göra en macka hittade jag Björn Hörntand i soffan som hörde till korridorens kök. På den gamla teven stod Kvinnofängelset på utan volym men det såg inte ut som om han tittade. Jag hejade snabbt och började plocka fram pålägg från min hylla i kylen, fortfarande generad över att jag kallat honom Hörntand och orolig över vad han skulle säga till mig den här gången. Men han reagerade inte.

När jag hade brett min macka och gick tillbaka igen såg jag att han grät.

“Hur är det?” frågade jag.

Han mumlade ner mot bröstet men jag kunde uttyda så mycket som “Tråkiga nyheter” och någonting om en handledare som var död.

Björn Hörntand var inte en person man småpratade med. Jag stod kvar ett tag men när han inte sade mer och inte tittade upp så nöjde jag mig med att säga “Så tråkigt” eller någon annan lam kommentar. Just som jag passerade honom såg han plötsligt upp på mig. Hans ögon var rödsprängda och vilda. Munnen skev av återhållen gråt. Det fick honom att se otäck ut.

“Är du kvar på litteraturen?”

Jag nickade. Ångrade att jag börjat prata med honom.

“Du måste sluta. Lova mig att du slutar. Det leder inte till nåt bra.”

Igen lät det som en varning. Men den här gången insåg jag vad jag borde insett för länge sedan. Björn Hörntand var knäpp. Och var det någonting jag borde akta mig för så var det inte litteraturen utan honom.

Mitt rum låg en bit bort och med ens kändes korridoren väldigt ödslig och min pyjamas alldeles för tunn. Vad skulle hända om han hoppade på mig här och nu? Om han sprang ifatt mig och släpade in mig på sitt rum? Skulle någon höra? Komma till undsättning? Egentligen var det ju helt galet att man föste ihop folk hur som helst och förväntade sig att de skulle dela bostad. Men Björn satt kvar i soffan och jag kom tryggt tillbaka till rummet med min smörgås.

Litteraturstudierna blev roligare ju längre in på terminen vi kom. Polisavspärrningen i trappan hade tagits bort redan efter någon dag. Vi visste fortfarande inte exakt vad som hänt. Mina kursare började bjuda med mig på pubkvällar och vi hade till och med en kursfest. När vi analyserade dikter fick jag flera uppskattande kommentarer av läraren. Och utanför slottets väggar sprakade hösten i Uppsala. Jag var definitivt på rätt ställe.

Björn Hörntand återgick till att hålla sig undan. Han hälsade inte på mig de få gånger vi råkade stöta på varandra i korridoren. Kanske skämdes han för att han gråtit i korridorssoffan, varför han nu skulle göra det. Kanske var han bara sur för att jag inte lyssnade på hans råd. Det spelade ingen roll. Jag hälsade inte på honom heller. Han gjorde mig nervös och jag slapp honom gärna.

Caroline fortsatte att spela barnsånger och kom då och då ut i köket för att visa en docka hon sytt eller en pedagogisk Sverigekarta hon ritat med renar högst upp och en gås längst ner. De andra korridorarna hejade, men inte mycket mer.

En dag när jag tagit mig upp för stentrappan på institutionen för att diskutera ämnet för en hemtenta med föreläsaren, höll rummet intill hans på att städas ur. När han öppnade sneglade han ditåt och skakade på huvudet.

“Ruskig historia det där. Hon var en mycket uppskattad kollega. Jag hoppas de tar den som gjorde det.”

Jag blev nervös och ville fråga mer men vågade inte. Och han hade redan stigit åt sidan för att släppa in mig.

På vägen därifrån sprang en kvinna förbi mig med en trave uttjänta böcker i famnen. Från rummet som städades ur, antog jag. Hon måste ha tappat en. Jag hittade den slängd på ett av trappstegen. Den var en anteckningsbok. Den var sliten och såg på sätt och vis ganska barnslig ut. Grön- och blårandig med blå rygg och blå hörn. En namnetikett som skulle verka ditklistrad men som egentligen var tryckt direkt på pärmen. Jag hade aldrig tittat två gånger på den om det inte vore för att namnetiketten var ifylld. Med namnet Björn Hurttand. Min korridorare.

Med ens fick snyftningarna i köket och de dåliga nyheterna ett sammanhang. Arbetsrummet där uppe måste ha tillhört hans handläggare som nu var död. Hade de haft ihop det på nåt sätt? Jag försökte föreställa mig Björn Hörntand hångla med en lärare i en av slottets fönsternischer. Det gick inte. Men jag lade ner anteckningsboken i min ryggsäck för att ta hem den och peta in den genom hans brevlåda. Sedan tänkte jag inte mer på saken förrän jag gick in på puben på V-dala nation.

Jag stod i kön till baren när jag såg honom. Längst in i hörnet satt han. Ensam med en halvdrucken öl framför sig. De långa benen invecklade under bordet. De utstående öronen delvis dolda av håret som behövde klippas. Helst ville jag inte prata med honom, men vi befanns oss mitt bland folk. Hur illa kunde det bli?

Jag ställde ifrån mig min öl på bordet som mina kursare satt vid, plockade upp boken ur väskan och gick fram till honom. Tungan klibbade vid gommen och golvet klibbade mot sulorna till mina converse. Från högtalarna hördes Metallicas Unforgiven och jag undrade vad som fått Björn Hörntand att bli den han var.

Förvåningen när han först såg mig byttes ut mot någonting som liknade ilska när jag räckte fram anteckningsboken. Jag fick inte ens ur mig någonting om var jag hittat den. Han sköt tillbaka stolen och bet ihop käkarna. Hade han alltid varit sådär vit i ansiktet? Jag trodde att han skulle slå mig och backade ett par steg. Sedan insåg jag att han inte var arg utan rädd. Vettskrämd.

Insikten gjorde mig skärrad. Samtidigt önskade jag att jag hade bläddrat lite i den där boken. För vad var det för hemligheter som stod nedskrivna där om de fick honom att reagera så? Det måste vara någonting alldeles extra.

Jag nickade kort och gick tillbaka till mina kursare. Strax därpå reste sig Björn Hörntand och lämnade puben. Han måste ha hunnit med fler öl än jag trott, för han vacklade och fick ta stöd mot borden.

Dagen därpå var en fredag och eftersom jag fortfarande brukade åka hem på helgerna så satte jag mig på tåget direkt efter dagens föreläsning. Nu förstår jag att det var en sista helgen som allt fortfarande var normalt.

När jag kom tillbaka på söndagen var det kaos i korridoren. Dörren till Björn Hörntands rum var förseglad med polisens avspärrningstejp och en skylt. “Avspärrat jämlikt Rättegångsbalken”. Precis som på litteraturinstitutionen på slottet.

Jag tänkte på hans sammanbitna min, bleka ansikte och hur han skjutit tillbaka stolen. Betydde det här att mina kursare hade rätt? De hade lanserat idén att han satt i puben för att dränka skuldkänslorna över mordet på handledaren. Att det var därför han varnat mig för att plugga litteratur. Och därför han blev så rädd när jag hittat bevis i form av hans anteckningsbok.

Men avspärrningen var inte där för att Björn Hörntand var misstänkt för mord. Den var där för att han var död.

Korridorsköket var fullt med upprörda röster och gråtande människor. För första gången såg jag alla mina korridorare samlade. Alla utom Björn.

Det var Caroline som hittat honom. Liggande på golvet mellan skrivbordet och sängen. Med en genomskinlig plastpåse fasttejpad över huvudet.

“Ansiktet var alldeles blått och ögonen stirrade.”

För en gångs skull var hon inte det minsta sprallig. Hon satt i den gemensamma soffan med en filt runt sig. Två andra tjejer som bodde i korridoren satt på varsin sida om henne. Höll henne om axlarna. Strök henne över ryggen.

“Han bodde här när jag flyttade in, men jag kände honom egentligen inte alls”, sade Caroline.

“Ingen kände honom”, sade en av de andra. “Ingen utom du kanske. Är det Frida du heter?”

Hon tittade nyfiket på mig. Jag blev nervös och så snart jag fick chansen stängde jag in mig på mitt rum.

Först efter ett tag såg jag den. Den låg på min säng, grönblårandig och med hans namn på. Anteckningsboken.

Nervöst öppnade jag den, rädd för vad jag skulle hitta. Den fruktansvärda hemligheten. Förklaringen till att Björn sett så chockad ut när han fick tillbaka den. Hade den någonting att göra med det som hänt? Och varför låg den i mitt rum? Kanske vore det bäst att lämna in den till polisen direkt?

Jag blev både besviken och lättad när jag konstaterade att boken inte innehöll någonting särskilt. Några anteckningar om existentialismen och le nouveaux roman. En analys av Camus Främlingen. På slutet en massa tomma sidor.

Jag tror jag tänkte att jag kunde ha nytta av den där analysen. Men när vi väl började läsa om existentialismen hade jag redan glömt bort boken.

Något år senare hittade jag den igen och tog med den till en temafest. Det var någon slags seans där vi skulle bränna saker som symboliserade obehag i vårt förflutna. Kvällen var väldigt flummig och jag vaknade med en rejäl baksmälla. Men jag minns vilken lättnad det var att se de grönblårandiga pärmarna krulla ihop sig i elden och förvandlas till rök. Tyvärr fungerade det inte. Mardrömmarna om det blå ansiktet och de uppspärrade ögonen förföljde mig under lång tid framöver.

Ändå längtar jag tillbaka till det där studentlivet varje höst. Till de pampiga byggnaderna och den fria tillvaron. Till höstlöven och festerna. Till och med till andrahandsrummet och den slitna soffan i korridorsköket, med kvinnofängelset på teven och Carolines barnvisor i bakgrunden.

Åren knallade på. Vi var unga och levde i nuet. Jag började jobba på studentnationen, gick med i en teatergrupp och skrev en C-uppsats om PC Jersild. Så småningom blev det dags att packa ner studentrummet och ta sig vidare i livet. Jag fick jobb som översättare, blev journalist och skrev så småningom ett par böcker som rönte blygsam framgång i vissa kretsar.

Det var när jag jobbade med mitt tredje manus som jag gick upp på vinden och letade fram kursböckerna från litteraturstudierna. I lådan med saker från Uppsala låg den, med baksidan upp. Anteckningsboken.

När jag såg den blågrönrandiga pärmen kom minnena över mig. Björn Hörntand som smugit runt i korridoren om nätterna. Hans dramatiska död med påsen tejpad över huvudet, korridoren i upplösningstillstånd, polisen som förhörde oss alla. Rädslan som spred sig under ett tag när vi trodde att en galning gick lös i Uppsala.

Och sedan andra minnen. Av hur jag brände upp boken. Jag vet att jag gjorde det. Jag såg den förkolna.

Nu är det snart ett år sedan jag hittade boken på vinden. Jag sitter i min fåtölj precis som jag har gjort varje natt sedan dess. Jag har placerat fåtöljen i hörnet av vardagsrummet så att jag har överblick över både fönstren och ytterdörren. September viner utanför och anteckningsboken ligger i mitt knä.

Jag blev tvungen att ta med den ner från vinden, då när jag hittade den. Jag förstår nu varför Björn Hurttand blev så blek när han fick den av mig i V-Dalas pub. Ändå förstår jag ingenting.

För hur kunde boken ligga på min säng, då när Björn hittats död och blå på sitt rum? Hade Björn Hörntand själv lagt den där och hur hade han i så fall kommit in? Den enda som hade nyckel till mitt korridorsrum var jag själv och vaktmästaren.

Och hur kan boken finnas här när jag har ett så tydligt minne av att jag bränt den för över tjugo år sedan?

Under året som har gått sedan jag hittade boken har jag försökt ta reda på mer om vad som hände den där läraren på litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala på nittiotalet. Hon blev tydligen mördad. Kvävd med en plastpåse. På samma sätt som en av hennes kursare i litteraturhistoria dog under en festkväll i Lund 1983. I det ena fallet greps en man och åtalades, men friades sedan av domstolen.

Jag har också googlat på själva anteckningsboken. Det var svårare. Men jag har i alla fall tagit reda på att tillverkaren lade ner 1985. Så boken kan inte vara nyare än så.

Informationen har inte direkt gjort mig klokare. Jag förstår fortfarande ingenting. Inte mer än att det tycks vara min tur nu. Kanske i natt. Kanske om tio år.

För allt är där. De slitna, barnsligt färgade pärmarna. Anteckningarna om existentialismen, analysen av Camus. Det enda som inte längre är sig likt är namnet på framsidan. I stället för Björn Hurttands namn står där nu ett annat.

Mitt.

Där står Frida Andersson Johansson.

Och jag lyssnar varje natt, efter septembers vinande och prasslet från en plastpåse. Och när jag inte längre kan hålla mig vaken är mardrömmarna där. Det svullna blåaktiga huvudet. De uppspärrade ögonen som täckts av bleka hinnor. Munnen som ett stort svart vakuum där platsen sugits in av de sista desperata försöken att andas. Mitt huvud.

Signaturmelodi

Ni har hört “Anteckningsboken” av Frida Andersson Johansson, uppläst av YYY. Och därmed har Creepypodden lämnat in tentan för den här gången, och återvänder till sin kammare i den ödsliga studentkorridoren. Men om någon knackar på er dörr i natten är det kanske vi som blivit sällskapssjuka…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.