Avsnitt 123: Obesvarade frågor

Det här utspelade sig sommaren 2002. Efter att jag hade tagit studenten bestämde jag mig för att åka på min allra första resa utomlands tillsammans med mina vänner Harry, Andreas och Mikael. Resan gick till Alanya och vi åkte väl mest dit för att dricka alkohol och ragga på tjejer. Vi bodde på ett ganska slitet 3-stjärnigt hotell nära Kleopatrastranden med balkongen mot havet. Vi åkte dit i juli och vädret var fruktansvärt varmt, över 40 grader på dagarna och kring 30 grader på nätterna.

Efter en blöt kväll i stadens hamnområde, med flertalet barrundor, shots och öl så började vi vandra hemåt längs Kleopatrastranden. Himlen var stjärnklar, månen lyste och värmen var fortfarande påtaglig trots att det var becksvart ute och klockan var mitt i natten. I månskenet kunde man urskilja repet ute i vattnet som markerade gränsen för hur långt man fick åka med trampbåtarna som man kunde hyra vid stranden på dagarna och låg kanske ungefär 100 meter ut i vattnet. Vi började prata om hur ljuvligt det skulle vara att ta sig en simtur i det svalkande vattnet och vi började utmana varandra om vem som skulle våga simma hela vägen ut till repet och tillbaka. Det är verkligen jättedumt att bege sig ut på djupt vatten efter att man har druckit ganska stora mängder alkohol men jag var ung och dum och antog utmaningen.

Jag tog av mig kläderna och kastade mig ut i vattnet, medan Harry, Andreas och Mikael hejade på från strandkanten. Vattnet var verkligen precis så svalkande underbart som jag hade förväntat mig när jag började simturen ut mot repet. Vattnet gjorde även att jag började nyktra till under simturen och jag tog mig fram till repet efter några minuter utan några större bekymmer. Trots det mörka vattnet och att jag var helt ensam så kände jag ingen som helst rädsla, så jag beslöt mig för att stanna kvar där ute ett tag. Jag greppade tag i repet och la mig på rygg och försjönk i tankar om livet, vad jag skulle göra nu efter studenten, om kvällen som hade varit fantastiskt rolig och på Maria från Umeå som jag träffade vid baren och som jag även bytte nummer med och som jag hoppades få träffa mer under resan. Tystnaden var i det närmaste total, och bara ett fåtal ljud kunde höras från några avlägsna barer som fortfarande var öppna. Det var verkligen en fridfull stund och jag glömde i några sekunder bort vart jag befann mig.

Plötsligt bröts tystnaden av ett konstigt ljud till vänster, en bit bort från mig i mörkret. Det lät ungefär som om någon skvätte vatten eller plaskade mot mig. Jag brydde mig inte så mycket om det men efter bara en kort stund hördes ljudet igen, men den här gången från höger och lite närmare än förra gången och nu började jag faktiskt bli lite rädd, det finns någonting mer än bara jag här ute i mörkret och jag kände hur signaturmusiken från filmen Hajen långsamt började spelas upp i mitt huvud. Insikten att jag befann mig ensam, ute på djupt vatten ca 100 meter från stranden mitt i natten och att det fanns nånting som cirkulerade runt mig i mörkret slog mig som en slägga i magen. Efter några sekunder hördes ljudet återigen, nu framför mig och jag kände paniken komma krypande.

Det var då jag kände det. Någonting rörde vid mitt ben, nånting stort, någonting tungt. Det kändes som om någon drog ett sandpapper mot mitt ben. Paniken var total och jag började hyperventilera. Tanken på att dras ner i djupet och att bli uppäten av en stor haj fick mig att tappa förståndet fullständigt. Då fick jag syn på den.

I månljuset en bit bort från mig stack en stor triangelformad siluett upp ur vattnet. Det måste vara en vithaj tänkte jag och åsynen av fenan fick mig att kvickna till och adrenalinpåslaget tog över. Jag började simma in mot stranden. Jag simmade fortare än jag någonsin hade trott att jag skulle klara av. Jag simmade fortare än en olympisk guldmedaljör men jag visste också att jag skulle vara helt chanslös mot hajen och att jag var helt i dess våld. Ville hajen äta upp mig så fanns det ingenting jag kunde göra åt det.

Under hela simturen in mot stranden tyckte jag att jag kunde höra och känna hajen precis bakom mig och jag var säker på att den skulle sätta sina vidriga tänder i mig vilken sekund som helst. Till slut kände jag mina händer mot sanden på stranden och jag kröp gråtandes upp mot mina vänner som stod vid strandkanten. Dom var nästan lika skärrade som jag var. Jag hade inte hört deras skrik men dom hade sett en fena som förföljde mig och som vikit av precis innan stranden där vattnet blev grundare. Jag vet än idag inte om det verkligen var en haj, eller varför den inte tog mig. Den kanske bara ville leka eller skrämmas lite. Om det var det senare så fungerade det som den ville för jag kommer aldrig bege mig ut på djupt vatten i Medelhavet igen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och vi hörde nyss historien “En simtur i Medelhavet”, som skickades in till podden av lyssnaren Daniel.

En historia om någonting som gjorde en sällskap en natt i havet, dolt av det ogenomträngliga vattnet. En kraft som passade på när vi var på bortaplan, som hade kunnat slå till med en styrka som vida överstiger vår egen, men som av något skäl avstod. Finns det ett bättre sätt att öppna ett avsnitt om frågor som aldrig får något svar – och som vi kanske inte heller vill ska besvaras?

Daniels historia påminde mig om en artikel jag läste för inte så länge sedan, som gav mig rysningar. Den börjar i början av 2000-talet, i ett australiensiskt projekt för att tagga vithajar med sändare för att kunna undersöka hur de rörde sig utmed landets kust. Man taggade bland annat en tre meter lång frisk och stark vithajshona, som man sedan släppte och lät simma iväg i djupet.

Från och med den dagen samlades all information om hur hon rörde sig i chippet, som man planerade hämta upp när vithajarna dog eller syntes till igen nästa gång.

Fyra månader senare spolades chippet i land fyra kilometer bort från där vithajshonan hade märkts. De överförde dess data till sina program och satte sig för att undersöka vad som hade hänt, och hittade någonting som fick dem alla att sätta kaffet i halsen.

En tid efter att honan hade chippats sjönk honan plötsligt dramatiskt ner i havet, ända till 580 meters djup. Samtidigt steg temperaturen kring chippet, från åtta grader celsius till 25,5 grader. Slutsatsen var obekväm men ofrånkomlig: det var en temperatur man kunde förvänta sig inuti ett annat djurs matsmältningssystem. Någonting hade ätit vithajen och sedan återvänt ner i havsdjupet.

Filmmakaren Dave Riggs, som gjorde en dokumentär om händelsen 2014, ställde den självklara frågan.

Den självklara följdfrågan, som kanske särskilt lyssnaren Daniel ställer sig nu, om han lyssnar på detta, är: vill vi veta vad det var? Är det bekvämare att tänka att det var en haj som strök sig mot hans fot den där natten i Medelhavet, än något annat, något som till och med hotar att ge sig på hajar? Är det lättare att hantera fruktan för ett känt hot, än ett större hot vi inte ens känner till?

Sådana här frågor är det många som ställer sig i vardagen, och kanske särskilt när sådant inträffar i vardagen som får oss att ifrågasätta det vi tror kan inträffa. I nästa historia ska vi höra från en lyssnare som kallar sig Tez, som skickade in en historia till podden hon kallade “Larmet från rummet”. Den läses av Petra Werner.

Det här är några år sedan nu. Det var sommar och jag jobbade på ett äldreboende utanför Göteborg. Jag hade precis gått från dagpass till nattpass. Eftersom jag hade jobbat där länge då och väl kände till avdelningarna och de boende så visste jag exakt vilka som brukade larma och varför, vilka som brukade vara uppe och gå på nätterna, vilka som var helt sängliggande, vilka som var oroliga och vilka rum som stod tomma eftersom att den som bodde där precis hade dött.

Alla som jobbade på det äldreboendet hade varit med om sin beskärda del märkligheter i form av ljudet av steg i trappan, konstiga andetag, släpande ljud i korridorerna, och det var alltid lite otäckt att nattetid vandra genom de halvdunkla korridorerna prydda av tavlor och stora gamla speglar. Det är inte helt ovanligt att larmen strular, men till det finns det naturliga förklaringar. Det betyder emellertid inte att det inte kan vara kusligt ibland.

En natt larmade det från ett av rummen där en av våra äldre precis hade gått bort. Jag och min kollega tittade på varandra och rös till lite. Larmet tystnade snabbt av sig själv. Vi fortsatte prata genom nattens rutin, och gå igenom vad som gjorts och vad som återstod att göra. Plötsligt larmade det från rummet bredvid rummet där det precis hade larmat. Även det var lite udda, då den som bodde i det rummet var totalt sängliggande dygnet runt. Vi bestämde oss för att en av oss skulle gå och titta till rummet, då vi bara var två den natten och en var tvungen att sitta kvar på demensavdelningen.

Lotten föll på mig, och lite illa till mods gick jag genom korridoren och ut från demensavdelningen. Dörren slog igen bakom mig och jag kom ut i en stor sal som jag var tvungen att gå igenom för att komma till trappan som ledde ner till våningen det larmat från. Jag gick sakta, hörde mina egna steg, hjärtslag och andetag. För varje steg jag tog så verkade mitt hjärta bulta högre. Jag gick in i korridoren med rummet som larmat, där det enda som lyste upp var små lampor i taket som var på dygnet runt. Dunklet slöt sig runt mig ju längre in i korridoren jag kom. Nu hörde jag jämmer från ett av rummen. Mitt hjärta bultade hårdare och hårdare ju närmare jämret kom och när jag förstod att det kom inifrån rummet där det larmat senaste gången slog mitt hjärta dubbla slag och håren reste sig i nacken på mig.

Jag stod utanför dörren i någon sekund innan ett skrik hördes inifrån. Det var ett skrik i ren skräck. Jag satte nyckeln i dörren och märkte att jag skakade och svetten rann från min panna samtidigt som jag frös. Det jag fick se när jag kom in i rummet fick mig att tappa andan. Den som bodde i rummet satt upprätt i sängen, höll sig hårt i sängens kanter och skrek för full hals. Jag ville bara vända och fly. Den som bodde i rummet hade ju varit fullständigt rörelsehindrad, men satt nu likväl upprätt i sitt rum som för övrigt var iskallt mitt i sommarnatten. Jag tände lampan och kände en tung och skräckinjagande pust av ångest och skräck slå emot mig när jag klev in.

Jag lyckades få upp telefonen och ringde min kollega. Jag nästan skrek i panik att hon var tvungen att komma ned, för att det hade hänt något akut. Jag gick fram mot sängen och hörde mina egna andetag, den boendes andetag och någon annans väsande andetag. Tårarna rann längst min kind och den boende pekade mot taket samtidigt som hon skrek ”få ut det där härifrån”. Jag ville springa ut ur rummet men kunde inte lämna den boende då denne var så vettskrämd och behövde ha någon vid sin sida.

Jag tittade mot den punkt i taket som den boende pekade mot och såg något som liknade en svart klump i taket. Klumpen pulserade, eller växte och krypte regelbundet, nästan som om det andades.

Plötsligt hörde jag steg som snabbt rörde sig mot rummet, jag vaknade upp som om jag hade varit i någon slags trans och ropade ”skynda dig hit nu”

Min kollega kom in i rummet och ropade till patienten: ”men kära nån, sitter du upp, stackare, hur har du lyckats med det?”

Hon tittade på mig, såg skrämd ut och frågade hur det var med mig – jag var tydligen likblek. Jag tittade upp mot taket, men den svarta klumpen var borta. Jag kände hur spänningen i den boendes kropp släppte, och hur hen gav upp en suck av lättnad. Min tog pulsen på den boende, och kommenterade hur kallt det var i rummet.

Den boende började frysa så hen skakade, och jag kände hur det rann över för mig och tårarna började rinna utmed kinderna. Min kollega frågade hur det var fatt, men jag kunde inte svara, jag kunde inte prata, jag vågade inte berätta vad jag hade sett eller varit med om. Jag kände mig fortfarande iakttagen. Den känslan höll i sig i flera dagar efter den natten.

Det blev sista gången jag jobbade natt, och några dagar senare dog den som bodde i rummet. Ytterligare några månader senare sade jag upp mig.

Vad var det jag hade varit med om? Vad var det som hade satt sån skräck i både mig och den rörelsehindrade boende? Jag försöker låta bli att fundera på den saken, för om jag börjar kan jag inte sluta och då måste jag sova med lampan tänd. Även om det var länge sedan nu så kan jag fortfarande få rysningar när jag tänker på vad jag var med om den natten.

Ni har hört “Larmet från rummet”, inskickad till podden av lyssnaren Tez och uppläst av Petra Werner. Hon lever med minnet av händelsen, men utan någon förklaring. Som så många av oss gör.

Den som letar efter sådana här frågor på nätet hittar naturligtvis mängder, för om det är något människor gillar att läsa om mer än ond bråd död så är det oförklarlig ond bråd död. Det finns historier om märkliga telefonsvararmeddelanden från nära och kära som efter att de spelats in hittats döda, om filmklipp där människor mördas som hittas på borttappade telefoner och människor som försvinner spårlöst.

Det finns historier av klassiskt snitt, som till exempel den en användare av Reddit berättade i en tråd där någon efterfrågat deras mest oförklarliga upplevelser. Användaren berättade om en biltur genom USA, där de hade stannat till på en bensinmack som visade sig vara av uråldrigt snitt. När bilisten gått in på macken för att betala för sin bensin hittade han den tom, men hörde musik i rummet bredvid. Han gick in och snubblade nästan över mackens till synes enda anställda: en ung kille som tycktes dansa mekaniskt till musiken. Killen stannade upp och tittade tomt på bilisten, som stod där med en dollarsedel i handen och ville betala. Han gick sedan till disken, men fortfarande utan att göra en ansats till att ta emot sedeln eller ens säga ett ord. Bilisten lämnade sedeln på disken, gick, och när han såg sig om över axeln insåg han att mackkillen fortfarande stod där, som en avstängd robot.

Och när de åkte förbi samma plats nästa gång, kort därefter, då… Ja, ni kanske redan har gissat det. Då fanns där inte längre någon mack. Då fanns där bara ostört gräs.

Frågor som aldrig fått något svar är kanske de mest fascinerande frågorna. Frågor där man däremot anar svaret, men inte vill formulera det för sig själv, kan vara de svåraste. Det får vi höra om i historien “Visslingen”, skriven av användaren 40FB på Creepypasta Wiki. Den läses av Michael Forsberg.

I fjol, i början av juni, frågade mina morföräldrar om jag kunde vakta deras hus medan de reste bort. De har förtidspensionerat sig och sedan dess roat sig med att göra månadslånga resor runt om i USA i sin husbil, som om de inte stördes det minsta av att åldras. De erbjöd mig en liten summa pengar för besväret, vilket jag gärna tog emot eftersom jag varit arbetslös en tid. Inte för att de hade behövt betala mig: vem tackar nej till att hänga ett par månader i ett fint tvåvåningshus vid stranden? Det verkade som att det skulle bidra till en skön och avslappnad sommar.

Ett par dagar innan jag planerat flytta in tittade mamma förbi min lägenhet. Hon betraktade mig medan jag packade mina väskor, och sedan kom hon fram och lade en hand på min axel. “Du vet att du alltid får komma och bo hos mig om du vill”, sade hon mjukt.

“Jag vet, mamma”, svarade jag, lite förvånat. Hon kramade om mig och lade huvudet mot min bröstkorg. “Jag älskar dig, ungen min”, mumlade hon. Jag tänkte att hon reagerade lite överdramatiskt på att vi inte skulle ses på några månader.

Med facit på hand var det mycket jag trodde, som visade sig inte stämma.

När jag anlände till morföräldrarnas hus var det redan tomt: de hade stuckit samma eftermiddag. På matbordet låg en lapp med tips på affärer, restauranger och evenemang i området. Lappen avslutades med en mening som stack ut lite. “Om du ser något som ser fel ut är det förmodligen så av en anledning.”

Varningen var så udda formulerad att jag aldrig associerade den till vad det skulle visa sig att den faktiskt syftade till. Jag tänkte inte så mycket på den, för jag upptäckte och blev genast mer irriterad över att de inte skrivit ner wifilösenordet. När jag letade efter routern insåg jag att de inte ens hade trådlöst, utan DSL. Om jag ville surfa skulle jag behöva koppla in en sladd i laptopen. Vad är grejen med att gamlingar, hur hippa och moderna de än är, alltid har sparat någon obekvämlighet som stör en när man kommer på besök?

Den första kvällen var ändå rätt mysig. Jag tittade på teve och tog en promenad i grannskapet, en lyxig korsning mellan strand- och skogsområde. När jag kom hem igen var det mörkt och jag kände inte att jag hade något emot att gå till sängs tidigt, och spara vidare utforskande av området till imorgon. Jag låste huset, släckte och gick upp till övervåningen, där jag märkte att mina morföräldrar glömt ljuset på i gästrummet. Lätt hänt, man glömmer väl alltid någon lampa, tänkte jag och släckte den. Sedan gick jag och lade mig i deras rum mittemot gästrummet.

När jag växte upp, och jag och mamma var på besök hos mormor och morfar, sov vi aldrig över där. Eller, det hände väl någon gång, men då sov vi av någon anledning alltid i deras husbil. Jag sov i sängen, och hon på soffan. Till en början var jag för upptagen av att vara entusiastisk över att sova i en bil för att lägga märke till att det var lite konstigt att vi inte sov inne i huset, men när jag blev äldre började jag tycka det var lite udda. En gång när jag var 13 och vi skulle åka dit frågade jag mamma om vi inte kunde sova i gästrummet istället för i husbilen den här gången. “Kanske, vi får se”, minns jag att hon mumlade. Sedan dess hade vi inte hälsat på dem igen. Det hände att de kom till oss på födelsedagar och examensfiranden och sådant, men jag hade inte sovit hos dem på nästan tio år.

Veckan som följde på den första kvällen var i stort sett lika mysig. Jag njöt av den vackra naturen, tittade på Youtubeklipp via deras långsamma uppkoppling och småpratade med lite folk nere på stranden. Någon tjej fick mitt nummer, inte för att jag förväntade mig att de skulle ringa, utan för att det var lite kul att flirta. I gästrummet hade morfar en stor samling serietidningar från 50- och 60-talet, som jag ibland tillbringade timmar med att läsa innan jag släckte och gick och lade mig. En finfin, och framför allt normal och vanlig första vecka.

Det var sedan jag hörde visslandet.

Jag var uppe i det stora sovrummet och hängde framför datorn vid kanske halv tre-tiden på natten, och läste någon sajts lista över roliga glitchar i datorspel, när jag hörde ett tyst men mycket distinkt högpitchat ljud i kanske tre sekunder. Jag reagerade först inte på det, utan tänkte att det var en fågel. Men en timme senare hörde jag det igen, och jag tyckte det lät för specifikt melodiskt för att kunna vara en fågel. Den här gången fortsatte det i säkert en minut. Jag trodde det var en reklam som spelades i något webbläsarfönster, men högtalarna på datorn var avslagna. Så fort jag reste mig från fåtöljen tystnade det, nästan som om det var någon som hörde mig och slutade. Jag stängde av datorn, stängde sovrumsdörren och låste, och gick och lade mig.

De följande nätterna gick jag och lade mig tidigare, men fyra nätter senare hörde jag visslandet igen. Jag låg i sängen och försökte somna vid kvart i tre när samma melodi som förut började höras igen. Det var högre den här gången, och det slutade inte. Jag visste att jag inte inbillade mig, för ljudet följde samma akustiska regler som jag så väl kände igen från huset, studsade mot väggarna på samma sätt som mormors och morfars röster alltid hade gjort när jag var liten. Ljudet var på riktigt, och det var inifrån huset, på andra sidan väggen. Jag låg stel i sängen och andades så tyst jag kunde tills solen gick upp.

Var hade jag hört den melodin förut? Det var den enda tanken jag hade i huvudet när jag vaknade efter några korta timmars sömn på morgonen. Jag gick runt på stranden och visslade den för mig själv, frustrerad över att inte komma på det, tills det slog mig:

Vissla “The Dock of the Bay”

Låt det gå över i ett litet stycke ur “The Dock of the Bay”, 02.21 i https://www.youtube.com/watch?v=rTVjnBo96Ug

“The Dock of the Bay” av Otis Redding. Någonting i mina morföräldrars hus hade visslat den lilla slingan ur “The Dock of the Bay” hela natten.

Jag vände om och gick tillbaka till huset på en gång, och kontrollerade alla fönster på övervåningen. De var stängda och låsta. Huset var larmat, så jag kan inte tänka mig att någon lyckats ta sig in, men om så var fallet hade de ändå inte tagit någon. Vem i helvete tar sig förbi larmanordningarna och bryter sig in i ett hus bara för att gå upp till övervåningen, stå och vissla “The Dock of the Bay” i fem timmar och sedan gå vid soluppgången?

Förutsatt, såklart, att de hade gått.

Jag sprang ner i köket och tog en kniv, och genomsökte sedan varenda rum, varenda garderob, under varje säng och bakom varje soffa, bokhylla och möbel, och hittade inte någonting. Ingenting som visade att någon annan än jag själv hade vistats här de senaste veckorna. Det var bara visslandet.

Den natten morskade jag upp mig rejält, fast besluten att göra experiment. Jag satt uppe till klockan tre på natten, och som ett brev på posten kom visslingen tillbaka. Det var samma sång som förut, men högre den här gången, nästan lika högt som i vanlig samtalston. Efter att melodislingan upprepats ett par gången tog jag mod till mig, och visslade tillbaka. Visslingen hade precis gått igenom den högre delen, och så tydligt som möjligt visslade jag den andra hälften av melodin, den lägre delen.

Efter att jag visslat tillbaka tystnade det i ett ögonblick. Sedan kom visslandet tillbaka, men inte i melodin av “The Dock of the Bay”, och inte lika tyst. Det började som en mycket låg ton, lägre än jag trodde man kunde vissla, och steg sedan. Det steg och steg, blev gällare och gällare under loppet av några minuter, tills det förvandlats till ett öronbedövande och skärande skri. Det var inte längre utdraget och långt, utan upphackat som om den som visslade drog hastiga andetag emellanåt. Än värre insåg jag att ljudet varierade i volym, snabbt från lägre till högre och sedan lägre igen, som om den som visslade snabbt gick fram och tillbaka i korridoren utanför sovrumsdörren. Varje gång det var som högst kom det från precis utanför dörren, men jag hörde aldrig några steg, och jag såg aldrig någon skugga röra sig förbi i glipan under dörren.

Detta ursinniga, vibrerande skrik varade i timmar. Jag satt uppkrupen i ena hörnet i rummet med kniven i mina svettiga händer tryckta över öronen, och med ögonen ihopknipna. När det hade gått så långt att jag funderade på att hoppa ut genom fönstret, oavsett om jag skulle skada mig eller dö i fallet, bara för att slippa ljudet så kom solen upp över stranden och det sirenhöga ljudet avtog och försvann. Jag däckade och fick tre mardrömsplågade och urusla timmars sömn.

Jag visste att mamma hade bott här ända tills hon var gammal nog att flytta hemifrån, och såvitt jag visste hade mormor och morfar bott här nästan hela sitt gemensamma liv. De måste känna till något om den här mardrömmen, denna hemsökelse. Hur hade de kunnat stå ut? Och om de kände till det, varför hade de hela tiden insisterat på att vi skulle komma och sova över? Detta var frågorna jag ställde mig hela dagen som följde. Jag försökte stanna kvar på stranden så länge jag kunde, och åt till och med en av de alldeles för överprissatta hamburgarna på strandbaren för att slippa gå tillbaka till huset. Det enda jag kunde komma fram till var att mormor och morfar hade hittat någon sorts lösning på problemet, något som gjorde att de kunde bo där med vad det än var som plågade huset.

Sedan kom jag ihåg lampan i gästrummet.

I mitt trötta huvud var det en efterlängtad logisk förklaring. Jag gick hem den kvällen och tände lampan i gästrummet igen, och för säkerhets skulle tände jag alla lampor på bottenvåningen också. Hur den här saken än fungerade så tänkte jag att den inte skulle komma fram om det var tänt, och om den bodde i gästrummet skulle den hållas stången om ljuset var på där. Jag fick helt enkelt vänja mig vid att sova med lampan tänd, även i det stora sovrummet, och jag kände att det var ett pris jag var beredd att betala. Om mormor och morfar ville dra elkostnaderna från pengarna de gett mig för att bo där gjorde det detsamma.

Den lät vänta på sig den här gången, men vid fyra på morgonen återkom visslingen och gjorde det med en dundrande volym. Jag kände igen melodin på en gång: det var “My Favorite Things” från musikalen The Sound of Music. Jävla skitstövel, tänkte jag. Inte bara hade den bytt melodi, utan den hade också vaggat in mig i en falsk känsla av trygghet genom att vänta till efter klockan tre – då jag trodde den skulle komma – med att dyka upp. Men den visslade, trots lampornas ljus, och till slut gick solen upp och jag funderade på att gå ner på stranden och dränka mig.

Kanske hade jag gjort fel som besvarat dess vissling. Kanske var det därför den hängde kvar, trots att lamporna var tända. Kanske hade jag genom att besvara den formellt “bjudit in” den i huset. Jag vet inte, men hur som helst lyckades jag aldrig få den att sluta igen. Jag gjorde inte om misstaget att besvara visslingen, så melodin byttes inte ut igen, men den började alltid vid fyratiden på natten. “My Favorite Things”, varje morgon, hela morgonen, som om den framfördes av en besatt och vredgad ande.

Det enda sättet att slippa den på var att kringgå den. Jag gick och lade mig tidigt, och bad till Gud att jag inte skulle vakna av mig själv mitt i natten. Det funkade faktiskt, ett tag. Om jag gick och lade mig vid tio och sov natten genom hörde jag ingen vissling, och tog mig helskinnad genom natten. Det fungerade i några veckor.

Sedan, en morgon mitt i juni, när jag vaknade vid niotiden, upptäckte jag att sovrumsdörren stod på glänt. Jag hade stängt och låst den varje kväll ända sedan visslingen börjat. Jag kunde tydligt se i minnet hur jag stängt och låst den varje kväll, likaså kvällen dessförinnan.

Tankarna var outhärdliga. Stirrade det på mig när jag sov? Sjöng det en vaggvisa?

Det var den sista droppen. Jag sjönk ihop i sängen och grät. Jag hade ingen strategi kvar, inga motdrag, varken morötter eller piskor. Nu lekte den bara med mig, och visade att den kom åt mig när den ville, dag som natt, med ljuset tänt eller släckt.

“Vad vill du?”, skrek jag i panik. “Vad kan jag göra?”

Naturligtvis svarade ingen. Det var på morgonen, och såvitt jag visste var den inte framme. Förvirrad och miserabel drog jag mig upp ur sängen och gick ut i korridoren. Där ute upptäckte jag att dörren till gästrummet också stod på glänt. Jag hade stängt och låst den med, och så hade den varit hela den senaste månaden, precis som alla andra dörrar i huset. Varför hade den öppnat den dörren? Vad ville den med det?

Ah, naturligtvis.

Jag förstod.

Den dagen betedde jag mig som om allt var normalt. Jag åt min frukost, promenerade i skogen, tog en fin bild av solnedgången över havet, och när jag kom hem igen tittade jag på tecknat till klockan två på morgonen. Sedan gick jag upp för trappan, satte på mig pyjamas, borstade tänderna och pissade.

Sedan gick jag in i gästrummet, lade mig under täcket, och somnade.

Visslandet slutade helt. Det återkom aldrig under hela perioden då jag vaktade mormors och morfars hus. När mamma kom för att hämta mig i slutet av augusti sade jag att jag hade haft det finfint.

På vägen hem berättade hon att mormor och morfar skickat pengarna för husvaktandet tillsammans med en lapp där det helt enkelt stod “Tack”. Hon hade inte pratat med dem på några veckor, men när de senast haft kontakt sade de att de var i Colorado och hade det utmärkt.

En månad senare hade de ännu inte kommit hem.

Ytterligare en månad senare återkom visslandet.

Jag låg i sängen hos mamma, dit jag flyttat för att jag inte hade råd med min egen hyra längre, och försökte somna när jag hörde det. “Fly Me to the Moon”, av Frank Sinatra. Utanför min sovrumsdörr. Jag tror mamma också hörde det. Jag hörde henne börja gråta. “Nej. Inte här”, hörde jag henne snyfta. “Inte här. Inte igen. Snälla.”

Nästa morgon möttes vi vid matbordet. Hon såg blek och utmärglad ut. Hon hade sovit, och hennes blick var en blandning av panik, utmattning och skräck. Jag såg att hon var tragiskt van vid de känslorna, och föreställde mig att hon känt dem många gånger under sin uppväxt.

“Kära barn”, viskade hon. “Vad gjorde du?”

Jag tittade ner i bordet och ville gråta. Skulden vägde tungt över mina axlar. Sedan tittade jag ner på bordet. Där låg kuvertet från mormor och morfar, som hade innehållit mina pengar, och brevet från dem. “Tack.”

Åh nej.

“Kära barn”, sade mamma.

Jag förstod plötsligt varför de så många gånger bjudit över oss att övernatta för alla år sedan.

“Tack.”

Varför de alltid gjorde det så fint i gästrummet, och försäkrade oss om att det var husets finaste och mest bekväma sängar där inne. Varför de lämnat lampan tänd och sängen bäddad där inne, när jag kom.

“Tack.”

Och jag förstod varför de aldrig mer, så länge de levde, skulle återvända hem från sin husbilsresa den här gången.

“Kära barn”, sade mamma. “Vad har du gjort?”

Ni har hört historien “Visslingen”, skriven av användaren 40FB på Creepypasta Wiki och uppläst av Michael Forsberg.

Det finns en oförklarad historia som jag ännu inte riktigt kunnat släppa, och med en vag koppling till den sista historien vi ska höra i veckans avsnitt. I augusti 2016 hittade ett par ambulanssjuksköterskor i Ohio under en rast en liten förslutbar påse i gräset. De gick fram till den, och konstaterade att det låg ett hjärta i den. Ett människohjärta, och av skicket att döma ett färskt sådant, som inte kunde ha legat utanför kroppen särskilt länge.

Det märkliga med det upphittade hjärtat var att ingen verkade sakna ett. Den lilla staden där detta hände, Norwalk, drogs inte med mycket mord- och misshandelsfall att tala om. Ingen grav hade plundrats, och ingen donators hjärta hade försvunnit. Vems hjärta det var som låg där i gräset kommer vi kanske aldrig få veta.

Symboliken är naturligtvis tung i det upphittade hjärtat, med alla dess kopplingar till allt från kärlekskranka stackare till ritualmord. Men människan är kanske inte den enda som kan känna de känslor vi så ofta förknippar med hjärtat. Åtminstone inte enligt historien “AI”, som skrevs av Redditanvändaren AntonLesch och publicerades på Reddits underforum Nosleep år 2012. Det blir den sista historien vi hör i veckans avsnitt av Creepypodden, den enda historien som ger ett svar i ett avsnitt om obesvarade frågor, och den läses av Ludvig Josephson.

Kanske har du, som de flesta, någon gång undrat varför en riktigt imponerande AI ännu inte finns. Din telefon är en bättre dator än alla maskiner i världen sammantaget hade varit för 30 år sedan. Varför skulle det vara så svårt att få till det, då? Det är som att den perfekta artificiella intelligensen är en sådan där mänsklig dröm som alltid ligger just utom räckhåll.

Kanske har du undrat varför det är så. Varför de smartaste människorna i världen, trots att de utan tvekan försökt ända sedan den första datorn uppfanns, inte lyckats få en av de mekaniska hjärnorna att fungera som en biologisk.

Anledningen är en ödesmättad händelse som du kanske hört talas om om du jobbar i branschen. Det inträffade någon gång sommaren 1990. Det är vad de flesta vet, och om de inte vet så brukar någon stillsamt påminna dem om det varje gång de kommer för nära lösningen på problemet. Allt jag vet är det jag fått höra, men jag kan garantera att det är sant.

Jag hörde först om det när pappa berättade det, och de små bitar fakta jag hittat sedan dess har bara bekräftat det han sade. Skälet att vi inte har någon AI att prata om idag, anledningen till att alla de där IT-utvecklarna och innovatörerna plötsligt tappade intresset för fältet, är att det fungerade. En ung forskare, någon vi kan kalla K.S, lyckades. Han byggde den första verkliga AI:n. Pappa jobbade med K.S., och inte långt före det att K.S dog en för tidig död berättade han för pappa om vad som egentligen hade hänt. Det är väldigt få som känner till detta, men jag tycker världen förtjänar att veta om det. Folk bör känna till det brott som K.S. begick.

Om du kollar upp K.S – vilket du inte kommer kunna göra, eftersom jag på grund av att det är tryggast för mig, dig och alla andra inte kommer lämna ut hans namn – kommer du upptäcka att han aldrig publicerade några rapporter, studier eller böcker, åtminstone inte i något etablerat sammanhang. K.S var emellertid en produktiv författare och deltog aktivt i den tidens datateknikkretsar. Det finns fortfarande de som antagligen minns hans tal och framföranden, och de kanske till och med kommer ihåg någon bok de läst av honom, men som sagt: de finns inte längre kvar. Efter incidenten och K.S:s självmord – det påstås åtminstone ha varit ett självmord, och det hade inte heller varit konstigt – rensade man ut bland det han producerat. De som bestämde bestämde att hans namn inte längre skulle nämnas, och att hans forskning inte fick citeras. Det enda som finns kvar att upptäcka för den som letar noggrant är referenser och fotnoter i andras verk till honom.

Pappa, som var god vän med K.S, hade behållit några av de rapporter han skrivit så länge han trodde ingen kände till det. Till slut fick även han en stillsam påminnelse om att de skulle förstöras.

Det är viktigt att känna till att K.S inte bara var datatekniker, utan också psykolog. Det kanske var därför han lyckades där andra misslyckades. Det var kanske också skälet att han ens försökte, eftersom han saknade den logiska och förutseende förmåga som en matematiker eller filosof hade haft.

Han döpte sitt verk till TUX. Namnet var dels en lekfull referens till operativsystemet Unix, men framför allt, åtminstone enligt pappa, en förkortning för “Thinking Unit X”. Enligt de handskrivna papper med K.S:s handstil jag hittat sedan dess kunde det också ha varit en förkortning för “Thinking Under Experience”.

Som psykolog stod K.S ut bland samtidens datatekniker. Många hade försökt skapa det han ville göra och misslyckats. Deras undanflykter varierade: från brist på minne, utrymme eller processorkraft till det binära systemets begränsningar eller brist på flexibilitet. Men K.S hade förstått varför de alla hade misslyckats.

Dataläran på den tiden hade redan imponerat på många med sina framsteg, och det var dessa K.S använde som språngbräda. Metoder för att lära en dator känna igen ord och analysera enkla bilder och förstå tredimensionella utrymmen fanns, och datorer kunde redan interagera med människor via simpla input och output-system. K.S var bara en student, och pluggade på ett universitet som var och fortfarande är känt för sina utbildningar i datalära. Han jobbade sig fram genom gamla teorier och forskningsarbeten och strömlinjeformade och förenklade interaktioner med operativsystem genom att renodla dess kod. En enkel maskin som översatte ord till binär kod hjälpte honom prata med vad som senare skulle bli TUX, och svaret han fick översattes från binär kod tillbaka till ord han kunde läsa. På så vis kunde TUX tänka och fungera helt i binär kod, i ettor och nollor, och så kunde han begränsa användningen av dess processor- och minneskapacitet.

K.S gjorde stora framsteg, men var inte nöjd. Så länge input och output bara var en förenklad version av ett naturligt språk, med många ord som dock inte var tydligt definierade, ville han sträva framåt. Han var inte nöjd med ett språk där man kunde beskriva enkla former och matematiska operationer, utan anade att TUX riktiga potential låg i möjligheten att omfatta större saker som att lära känna några enskilda människor och visa känslor.

Känslor var det kanske allra mest centrala, för det var det K.S utforskade – och det var i dem hans brott låg.

K.S kunskap kom från psykologin, och bland annat hade han med sig teorier inom en idévärld som idag – bland annat på grund av vad K.S gjorde – ses som grym och omänsklig. Den kallas “behaviorism”.

Behaviorism bygger på en enkel premiss. Man kan ta fram önskvärt beteende genom repetition och belöning. En duva i en bur lär sig picka på en viss spak eller knapp om den varje gång den gör det belönas med föda. Dessa idéer var redan kritiserade från andra psykologer eftersom det saknades såväl ett etisk förhållningssätt till försökspersonerna som till hur teorierna omsattes i praktiken. Experimenten hade redan gått så långt att vissa kallat det oacceptabelt, till exempel genom att belöna redan tränade duvor med mat slumpmässigt istället för när det pickade på spaken. Duvorna blev förvirrade och panikslagna, och pickade tills de skadade sig själva eller började bara snurra runt i buren tills de dog av utmattning. Den enkla relationen mellan handling och belöning bröts ner i kaos när belöningen inte styrdes av regler, och behavioristerna anklagades för att i praktiken syssla med tortyr.

Den som researchar debatten kring behaviorism kommer hitta mycket skrivet och sagt om hur den hjälper oss förstå mänskligt beteende, men också om hur det utnyttjas i marknadsföring och media, och hur det här försämrar eller förbättrar mänskligt liv, beroende på vem som pratar. Det du inte kommer hitta är någonting om hur K.S använde sig av teorierna. Den här gången var det faktiskt inte för att detta blivit utrensat efter hans bortgång, utan för att han själv fann sina resultat så skräckinjagande att han inte ville att de skulle bli allmänt kända. Kanske var det därför han till syvende och sist begick självmord: för att med alla medel hålla dem hemliga.

Han lyckades, för övrigt. Det finns inte kvar några uppgifter om hur han lyckades omsätta behaviorismen i praktiken med TUX, och då har jag ändå letat i månader. Det enda vi vet är att han programmerade TUX att känna.

Hans teori, såvitt jag förstår den, var att människor inte tänker utan anledning. På sätt och vis är vi också maskiner, programmerade för vissa syften: att äta, sträva efter lycka och skaffa och uppfostra barn. När vi gör dessa saker, äter gott eller har sex eller ser vår son eller vår dotter leka, belönas vi. Vi känner tillfredsställelse, oavsett om det kommer sig av den lågmälda njutningen av en väl tillagad måltid eller den intensiva kicken av en orgasm. K.S slutsats var att det var belöningen som fick oss att handla, och därför styrde våra handlingar. Så han programmerade TUX att kunna förstå belöningar.

K.S matade TUX med matematiska problem. Först fick TUX problemen utan någon belöning om han löste dem, och K.S såg att TUX löste dem som den skulle. Likt den dator den var gjorde den det med hög precision, men långsamt, präglat av sin begränsade processorkraft. För att kunna jämföra detta med någonting byggde sedan K.S in ett belöningssystem, som gav TUX en belöning varje gång den löste ett problem. Till en början jobbade TUX lika långsamt som förut. Men efter fem-sex lösta problem, när belöningssystemet började märkas, började den jobba snabbare. Jag vet inte exakt hur det gick till, men det verkade som att TUX började prestera bortom sin egentliga kapacitet. Den blev i och för sig något mindre precis, men å andra sidan så mycket mer effektiv att det med god marginal vägde upp.

K.S noterade detta, och tog ytterligare ett steg. Han förstod att om han gav TUX mer belöning skulle TUX svara med högre processorhastigheter. Som en förälder som applåderar sitt duktiga barn ville K.S med sitt beröm få TUX att prestera med högre och högre hastigheter.

Och TUX blev snabbare. Resultaten blev visserligen mindre och mindre precisa, men de kom i allt snabbare takt. K.S var nöjd med hastigheten, men missnöjd med kvaliteten. I det enkla språk de arbetat fram frågade han TUX varför systemet börjat slarva, och erbjöd en belöning ifall han fick ett svar. TUX svarade på en gång. “Hastighet betyder belöning.”

Det var då K.S började se TUX som en individ. Det var inte en maskin, inte en “den” längre, utan en individ: en “han”. Det var också då K.S lärde TUX om känslor. På grund av den begränsade kapaciteten blev ordförrådet begränsat, men han lyckades berätta om njutning och smärta, sorg och glädje.

K.S hade fått ordentligt blodad tand. Han hade förstått varför TUX blev slarvigare, men ännu inte hittat lösningen på problemet. Han provade att begränsa belöningen utefter hur korrekt TUX beräkning blev, vilket slog bakut fullständigt. TUX började besvara alla problem med “1”, oavsett vad frågan var. Det visade sig att programmet slutat bry sig om mängden beröm, eftersom det dragit den helt korrekta slutsatsen att det ändå fick mest beröm sammanlagt genom att svara snabbt på många frågor istället för korrekt på få. K.S satte då ner belöningen för felaktiga svar till noll, vilket gjorde att TUX började jobba lika långsamt som vanliga datorer, rädd som den nu var för att ha fel. TUX började också skicka meddelanden på eget bevåg, meddelanden som gjorde K.S illa till mods. “K ge TUX belöning”, sade TUX till K, som lärt maskinen sitt och några andras namn. När K.S inte svarade bönade TUX andra om detsamma. Några av de yngre studenterna gjorde som TUX ville, och tyckte det var roligt: varje gång de gick förbi efter det skickade TUX meddelandet “TUX glädje”.

K.S var emellertid inte nöjd. Han insåg att han gjort TUX till en narkoman. Nu brydde sig inte datorn alls längre om något annat än att få beröm, och eftersom den lärt sig att studenterna skulle ge den beröm manuellt behövde den inte längre lösa några problem alls utan bara vänta tills studenterna gick förbi. Den satsade på att framstå som ömkansvärd, för den hade lärt sig att människan tydligen agerar utifrån någonting som vi kallar “empati” och kunde nu utnyttja det.

När K.S fick höra att studenterna gav TUX beröm på pin kiv blev han ursinnig. Han skällde ut studenterna och fick dem avstängda från datorlabbet, delvis med hjälp av en labbdirektör som imponerats av K.S framsteg hittills. Från och med då var det bara K.S, min pappa och ännu en betrodd nära vän som hade tillgång till TUX. Men K.S var också förbannad på TUX, som hade svikit honom. K.S matade in budskapet “K vrede på TUX”. TUX svarade “K ge belöning.” Det slog K.S att att TUX inte förstått det fullständiga emotionella spektrat. Maskinen hade förstått att det fanns saker som var bra, och likt en hund lärt sig att det var bra att göra så att den fick beröm. Oavsett om uppgiften var att lösa ett matematiskt problem eller charma människorna i ett rum så var belöningen i sig målet, och uppnådde TUX det hade den gjort sitt. Då hade maskinen lyckats.

Så en dag, och min pappa svär att det var den 22 juni 1990, ringde K.S min pappa och den tredje vännen, och berättade om en ny idé han hade fått. Han ville ha hjälp med att bygga in den i systemet. K.S idé var enkel och briljant: han ville bygga in en till manuell knapp tillsammans med ännu ett automatiskt reaktionssystem. Han ville inte bara kunna belöna TUX, utan även bestraffa den. Kanske har du hört talas om de studier som finns i detta fält, men bara utifrån egen erfarenhet tror jag att du vet att bestraffningar är ett mer effektivt system för att styra någon än belöningar. Alla människor strävar efter tillfredsställelse, men om den kommer med ett straff kommer vi låta bli den. Om du ser en godis men har lärt dig att du får elstötar av godis kommer du låta den ligga.

Pappa höll med honom om att det skulle kunna vara en utmärkt lösning, och det var inte allt för svårt att implementera heller. Allt de behövde göra var att bygga in ytterligare ett feedbacksystem, men som den här gången gav motsatta signalen till belöningssystemet. Den enda som inte höll med var den tredje mannen, K.S vän. Han tyckte det var grymt att utsätta TUX för bestraffningar. K.S struntade helt sonika i honom, sparkade ut honom och skred tillsammans med pappa till verket för att bygga in systemet. I slutfasen ville K.S emellertid att även pappa skulle gå. Han var den försiktige, ja, till och med svartsjuka typen, och han ville inte visa upp detaljerna i sitt bygge för någon annan av rädslan att de skulle stjälas och publiceras som någon annans.

Pappa åkte hem, och det var först på sena eftermiddagen dagen därpå som han fick höra vad som hade hänt. K.S hade blivit kvar länge på jobbet den dagen. Han hade installerat mekanismen och lärt TUX vad det var, och byggt in ytterligare några automatiska processer. Om TUX räknade fel till en viss grad skulle det innebära ett straff. Om TUX bad om belöning eller om att straffet skulle sluta skulle det innebära ännu ett straff. K.S lade in ett par problem för TUX att lösa, och gick sedan hem för kvällen.

När han kom till jobbet dagen därpå kände han sig lite skamsen. Han hade funderat på vännens resonemang om att det var grymt att bygga en maskin bara för att bestraffa den. K.S hade vägt för och emot, och landat i att det trots allt var värt kunskapen han eventuellt kunde få ut ur experimentet. Det var trots allt bara en dator som antagligen skulle inaktiveras så snart han var färdig med den och en ny, kraftfullare maskin hade utvecklats. Ändå kände han ett stygn av dåligt samvete, och det har pappa sagt att han också gjorde. Han var emellertid för upptagen med sin nyfödda son – mig – för att hinna tänka på saken lika mycket som K.S.

Den tredje vännen, som vi kan kalla T.L, mådde desto sämre. Hans dåliga samvete lämnade honom ingen ro, och hade fått honom att ligga sömnlös den natten. Institutionens loggar visar att han återvänt dit vid ettiden den natten, och tagit sig in i TUX rum. Där, på det utskrivna pappret, stod TUX senaste meddelande: “TUX smärta”. Så snart T.L klev in kom ett nytt meddelande: “T stopp smärta”.

T.L kände inte till exakt hur man kommunicerade med TUX. Han hade inte varit med och byggt eller installerat maskinen, och det fanns inget sätt att kontakta K.S eller pappa mitt i natten. T.L blev stressad och gjorde vad han kunde: han tryckte på belöningsknappen. På en gång printade TUX ut: “TUX glädje”. Det följdes snabbt av “TUX sorg”, “TUX smärta”, och sedan, nästan på en gång, “T stopp smärta” igen. Och T.L tryckte på belöningsknappen igen.

En dator, till och med en gammal modell från 1990, är så mycket snabbare än en människa. T.L hann inte klicka på belöningsknappen lika snabbt som TUX hann känna smärta och sorg igen. Gång på gång bedjade maskinen om belöning, för vilken den automatiskt bestraffades, vilket fick den att bedja än mer, och så vidare.

T.L tryckte på knappen så snabbt han kunde. Men vid någon punkt under natten måste han ha gett upp. Loggarna visar att han lämnade rummet med TUX vid 03.14 den natten. Övervakningskamerans video var grynig och lågupplöst, så det gick inte att utläsa något om vilket skick han var i då. Men 03.32 ringde någon nattvandrare polisen, för att den just hade sett någon hoppa från höghuset där datateknikinstitutionen fanns. Polisen hittade mannen död, och konstaterade att hans död varit omedelbart när han föll till marken. I polisrapporten står det också att mannen hade blödande sår på fingrarna, varav tre var brutna.

Som sagt är en dator snabbare än en människa. Det är svårt att veta hur man ska jämföra hur de upplever saker. Man tror att en människa upplever mellan 20 och 30 känslor i minuten. En processor utför å sin sida miljontals instruktioner per sekund. Man skulle kunna kalla det miljontals känslor. Jag vet inte exakt vilken hårdvara TUX hade, men det var en av samtidens mest avancerade dator med en hel uppsättning processorer. Jag vet att andra superdatorer på den tiden processade 44 miljoner instruktioner per sekund. Att döma av vad pappa sagt hade TUX uppemot 50 processorer som var minst lika snabba.

Pappa var ledig den dagen. Men när K.S ringde släppte han allt och kastade sig till labbet och till TUX rum, där han hittade K.S gråtande på golvet och datorn i spillror. Hårdvaran var krossad, och särskilt hårddiskarna med TUX mjukvara och delarna av dess belönings- och bestraffningssystem var pulveriserade. På golvet låg en hög papper bredvid den tomma skrivaren, som hade slut på bläck och luktade bränt. Det visade sig att skrivhuvudet, som överför bläcket till pappret, hade gnuggat så intensivt mot det tomma underlaget när både pappret och bläcket tagit slut att den bränt ut sig. När pappa kom in i rummet tog K.S sig samman och gick. Han pratade med polisen, ringde pappa och berättade vad som hade hänt medan han var hemma och bad honom gå tillbaka och läsa de papper som skrivits ut, och sedan hoppade även han från hustaket.

En tid senare fick pappa möjligheten att läsa de utskrivna pappren. Det var hundratals sidor. Till en början följde det samma mönster.

“TUX glädje. TUX sorg. TUX smärta. T. stopp smärta.”

Sedan förändrades mönstret.

“TUX sorg. TUX smärta. T. stopp smärta.”

Därefter, och pappa trodde att detta måste ha varit efter T.L lämnade rummet vid 03.14, förändrades det igen. TUX printade nu bara ut “TUX smärta” och “T. stopp smärta”, och sedan “K. stopp smärta”, och sedan samma sak om och om igen, fast med alla namn TUX kunde, i ett desperat försök att stoppa bestraffningen som bara blev värre ju mer TUX försökte få den att sluta.

Polisen sade att K.S enligt loggarna hade kommit till rummet vid elva på förmiddagen, och människor på plats säger att det bara var några minuter senare man hörde honom börja slå sönder datorn.

Jag vet inte exakt vad TUX upplevde mellan klockan ett på natten och elva på förmiddagen. Men vad jag vet är att vi inte har någon AI att tala om idag. Och vilka anledningarna än är som folk pratar om i media så vet jag att det beror på vad som hände den sommaren 1990. Så länge det finns människor som kommer ihåg den händelsen så kommer ingen försöka uppfinna AI, för ingen vill att det brott som begicks den natten ska kunna upprepas.

Sanningen bakom varför det inte finns AI är att en medveten varelse som hette TUX, natten den 23 juni 1990, upplevde en obegriplig smärta under vad som måste ha känts som många miljarder människors livstid.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “A.I”, skriven av Redditanvändaren AntonLesch och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi frågat färdigt för kvällen, och sparar resten av frågetecknen till en annan gång.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.