pharmacy on line canadianrxcenter.com/

Avsnitt 125: Spår

Nu ska du få höra ett ljudklipp. Det var så att en nära vän till mig och hans exflickvän bevittnade något otäckt i sin lägenhet. Han heter Nicklas, och han har gett mig tillstånd att skicka detta till dig. Vi satt tillsammans och lyssnade på ljudklippet, medan han berättade vad som hade hänt honom, och då gick obehagsrysningarna ända upp i min nacke.

Nicklas och hans flickvän – vi kan då kalla henne Amanda – bodde i ett gammalt bostadsrättshus, någonstans i Motala. De hyrde en bostadsrätt där av mannen som ägde den. Bara efter två-tre veckor dog mannen plötsligt, och i väntan på att lägenheten skulle gå till försäljning och pengarna gå till hans arvingar bodde Nicklas och Amanda kvar där. Och då började det hända saker hos dem.

En dag när Nicklas var på gymmet så ringde Amanda i total hysteri och sade att någon hade gjort inbrott. Hon hade hört någon dra med naglarna innanför garderoben och sett ytterdörrens handtag börja rycka och dras i, och det bankade i väggen hur länge som helst.

Nicklas fick total panik och lämnade gymmet på nolltid. Han sprang hem, klev in och fann lägenheten lugn och tyst. I sovrummet var Amanda, och efter ett ganska bra tag lyckades han lugna henne. Till slut somnade båda i sin gemensamma säng. Inget mer hände den natten.

Det gick ytterligare några veckor, och Amanda åkte iväg till sina föräldrar en helg. Nicklas var ensam hemma. Han låg i sängen och kollade på tv när det helt plötsligt började låta som om någon slet i ytterdörrens handtag och bankade på den.

Klockan var långt över nio, så porten till huset var låst och han hade en god relation med den enda grannen på deras för övrigt ganska lyhörda våning. Han hade ingen aning om vem det kunde vara som stod utanför och bankade. Han reste sig ur sängen och gick mot dörren, och då slutade det helt plötsligt banka och slita i handtaget. Nicklas trodde någon busade med honom, och nervositeten övergick i vrede. Han tittade i kikhålet i dörren, men såg ingenting: det var helt becksvart i trappuppgången.

När han vände ryggen till hörde han en ordentlig smäll: någon sparkade på dörren. Han sprang till köket, hämtade en kökskniv och vände om till dörren. Sedan slet han upp den – men blev stående. Han varken såg eller hörde någon i trappgången. Inte ens de rörelseaktiverade lamporna hade gått igång. Det började göra honom tokig. Han slog igen ytterdörren, låste och gick till sovrummet. Sedan låg han och vred och vände på sig större delen av natten, även om ingenting hände.
Amanda kom hem, och de skulle storhandla. Då bestämde sig Nicklas för att lämna telefonen hemma på ljudinspelning. Han ville få det bekräftat att det var något som hände där, att det inte bara var inbillning. Det är det ljudklippet ni ska få höra.

I ljudklippet hör man Amanda ta på sig sina boots, att de går hemifrån och att de låser både säkerhetslåset och det vanliga låset.

Lägenheten är tom. Några minuter går. Sedan börjar ljud fångas på inspelningen som ingen, inte Nicklas, inte Amanda och inte jag kan förklara.

Så låter det efter fyra minuter. Sedan är det tyst. Men bara i en halv minut.

Det tystnar igen, tills sju minuter och 45 sekunder gått och samma ljud återkommer.

Och så blir det tyst, tills det sista ljudet på inspelningen hörs. Nio minuter och 33 sekunder in, kommer det smygande….

Nicklas och Amanda hade inte ens hunnit fram till affären, men det var nu, någonstans vid den här tidpunkten, som grannen ringde till Amanda och frågade vad fan de höll på. Han förstod inte varför de skulle slå så hårt i dörrarna hemma hos sig. När Amanda svarade att de inte ens var hemma blev grannen helt tyst. De skyndade sig hem igen, och efter att inspelningen pågått i en kvart hör man dem komma hem.

Jag kan säga såhär, jag har suttit uppe sen igår kväll till nu på morgonen på grund av den obehagliga känslan jag fått av det här ljudklippet, över hur otäckt jag tycker ljudet är av någon rycker och drar i dörrhandtaget. Och de två höga smällarna på slutet. Vem var det som ville in?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var ett mejl och en ljudinspelning som lyssnaren Narin skickade in till podden. Jag själv vet ingenting mer om ljudinspelningen än vad Narin skriver, men när jag lyssnar på den måste jag erkänna – att då får jag också en så smått förhöjd puls. Nog känns det som spår efter någonting oförklarligt.

Spår är veckans tema, eftersom så många upplevelser och berättelser bygger på dem. Det handlar om vad som finns kvar efter en händelse: vilka fysiska eller metafysiska ärr den lämnat i vardagen. Sår, gropar, oförklarliga ljud eller minnen – alla är de en sorts spår. Dessa spår utgör ofta en berättelses höjdpunkt, och kan bli rena legenderna.

Det finns till exempel en bild jag ofta snubblat över bland nätets creepypastor. Den är svartvit och grynig, och föreställer en glänta i en snöig skog där någonting som ser ut som en sliten, fransig morgonrock hänger i en gren. Den ena ärmen av morgonrocken hålls upp av en mörkklädd person som står i utkanten av bilden. Den här bilden brukar spridas tillsammans med en historia.

Det berättas att finnarna, under det finska fortsättningskriget på 40-talet, lyckades hålla den sovjetiska röda armén stången trots att de var så många fler till antalet. Sovjeterna faller offer för finska krypskyttar, överraskningsattacker och vinterkylan. Dessutom har finnarna spridit ett rykte som skrämmer ryssarna, om att det skulle finnas ett monster i skogarna.

En tid går, finnarna glömmer ryktet, men så nås de av uppgifter om att trupper i röda armen skulle ha anfallits trots att det inte funnits några finska soldater där. Någon skulle nattetid ha överrumplat ryssarna i deras läger. Finska trupper undersöker några övergivna ryska lägerplatser, och hittar högar med döda människor som verkar ha skurits upp och styckats.

De rapporterar detta till sina officerare, och får höra att den hemska sanningen är att ryssarna fått slut på mat och i desperation börjat äta det enda som återstått: varandra. Propagandaryktena om ett monster har förvandlats till verklighet, men monstret visade sig vara inget annat än samma gamla utmattade och hungriga soldater som vanligt. De skulle ha flått någon stackare, och lämnat skinnet i en gren.

Spåret av detta ska alltså vara det som liknade en morgonrock, men som i själva verket var en människas hud. Ni kan se den bilden på creepypasta.se. Jag har alltid varit nyfiken på den, så länge jag sett att den spritts, men aldrig hittat dess verkliga bakgrundshistoria. Förrän nu. Helt nyligen upptäckte jag att både den finska dagstidningen Ilta-Sanomat och tevekanalen MTV3 har skrivit om händelsen bakom bilden.

Sanningen är, som så ofta, svår att utröna. Bilden är mycket riktigt tagen 1942, vid sjön Segozero i nordvästra Ryssland. Enligt artikeln dök bilden upp när finska Försvarsmakten öppnade ett bildarkiv, där denna bild ingick, men redan 1994 ska en tidning som hette Nykyposti ha skrivit om den. Enligt Försvarsmaktens hemsida ska det ha varit en liten röda armé-trupp bestående av ukrainska soldater och finska desertörer, där en av medlemmarna blev skjuten och sedan uppäten av de andra. “En av mördarna var en finsk kommunist som ska ha berömt köttet som ovanligt gott”, står det i Försvarsmaktens arkivanteckningar om bilden. På en annan bild från samma situation syns kroppsdelar, bland annat ett huvud, från den stackare som mördats.

Men militärhistoriker har ifrågasatt detaljen om huden. Det tar tid och kräver stor vana att flå något så stort som en människa, och om man ändå ska bli kannibal är det dumt att lämna huden som är så näringsrik. De tror att det snarare är ett rådjursskinn som hänger på grenen, om man nu tycker det gör skillnad i en situation där en människas huvud också finns med på bilden.

Ja, det är en ruggig historia, helt oavsett exakt vad som hände. Men det är också fascinerande. Inte bara bilden är spåret efter denna händelse, utan också de många olika berättelserna. Berättelser som föddes där i de snötäckta skogarna 1942, och som överlevt decennium efter decennium, tills de spridits ända in i vår vardag och vårt internet, nästan 80 år senare. Historier är livskraftiga spår, kanske de livskraftigaste.

I den nästa historien vi ska höra i veckans avsnitt får vi en tydligare bild av hur dessa minnen kan leva kvar, på sätt och vis. Historien heter “Platsminnen”, är skriven av lyssnaren Tess, och läses av Alice Sjöberg Brise.

Till och från har jag grubblat över något jag var med om för ett par år sedan. Det har legat och stört i bakgrunden och jag har haft svårt att acceptera händelsen. Inte heller har jag velat berätta om den. Fram tills nu när jag har fått veta saker som inte går att bortförklara och som fått min världsbild att rubbas.

Händelserna utspelade sig i slutet av maj för ett par år sedan. Jag och min pojkvän Peter skulle hyra ett torp tillsammans med några vänner. Vi ville träffas, vara ute i naturen, och festa innan vi skingrades för att flytta till olika delar av landet. Jag hade äntligen bestämt mig för vad jag skulle utbilda mig till. Efter en del funderande hade jag tackat ja till en plats på ämneslärarlinjen i Stockholm. Även Peter hade fått ett nytt jobb där.

Kort innan vi åkte hade jag fått ett besked som ställde våra väl tillrättalagda framtidsplaner på ända och jag visste inte hur jag skulle hantera det. Jag gruvade mig för att ta upp det med Peter och jag hoppades att det var rätt tillfälle att göra det nu när vi var lediga utan vardagens störningsmoment.

Huset hade Emma, en av kompisarna, ordnat genom kontakter. Ägaren var en avlägsen släkting till hennes mamma. Vi åkte dit i två bilar och med hjälp av en vägbeskrivning och GPS lyckades vi hitta huset som låg i en avkrok av Småland. För att komma dit måste vi köra flera kilometer på en dåligt underhållen grusväg som slingrade sig genom tät granskog och igenväxta hagar. Huset dök upp efter en krök i en glänta vid sidan av vägen. Framför huset fanns en gårdsplan där gräset vajade högt och fundamentet till en flaggstång sakta ruttnade bort.

Huset hade varit faulrött men färgen hade blekts till en grårosa nyans. Kvarvarande fält av sprucken färg avslöjade att en gång i tiden var fönstersnickerierna vita och dörren till huset blå. Dörren var dubbel och låg till vänster nära gaveln. På bottenvåningen fanns tre höga fönster och ovanför dem stack två fönsterkupor ut genom det brutna taket.

“Det ser ut en skola”, sa någon. “Här ute i skogen.”

“Förr var det här landsvägen”, sa Emma och pekade på den smala grusvägen som vi kört på. “Det var här folk åkte när de skulle ta sig någonstans. Men de ändrade sträckningen någon gång när min farmor var barn. På fyrtiotalet har jag för mig.”

Jag tror att alla blev positivt överraskade, huset var större och intressantare än vad jag väntat mig. Emma hade beskrivit det som “en gammal kåk utan moderna bekvämligheter” och jag hade sett en fallfärdig sportstuga framför mig.

Närmast huset fanns en misskött gräsmatta och bortom den började skogen. Det doftade kåda och mull och det var tyst förutom vindens sus genom träden.

“Var är sjön?”, sa Peter. Han ville alltid ligga steget före, vara säker på att allt gick enligt plan. Vi hade bestämt att vi ska fiska och han skulle bli sur om sjön inte höll måttet.

“Det ska finnas en stig bakom huset.”, sa Emma. “Bara en kort bit genom skogen och ner för en backe, sen är du där.”

“Ok, jag går och kollar.”, sa Peter. Liv följde med honom medan jag, Emma och Tobias bar in våra saker i huset. Jag tittade långt efter Peter där han försvann in i skogen tillsammans med Liv.

“Du och Peter får ta sovkammaren på andra våningen.”, sa Emma. “Vi andra sover i skolsalen.”

Trots att huset såg stort ut fanns det bara två rum. Hela första våningen utgjordes av skolsalen och på andra våningen fanns ett kök och ett sovrum.

Jag log tacksamt mot Emma, hon visste att det var viktigt för oss att vi kunde dra oss tillbaka. Peter var lite petig med en del saker och ibland bävade jag för hur det skulle bli när vi flyttade ihop. Jag hoppades att han skulle lugna ner sig när han inte behövde oroa sig hela tiden.

Efter en stund kom Peter och Liv tillbaka och jag såg på honom att han var nöjd. Det fanns till och med en gisten brygga där det låg ett par kanoter och en roddbåt som vi fått låna av Emmas släkting.

Vi tände grillen vi haft med oss och tog fram mat och dryck. Det blev en fin kväll trots myggen och vi ramlade i säng långt efter midnatt. Peter och jag klättrade upp för den branta trappan till kammaren på övervåningen och somnade direkt i den smala järnsängen.

Som jag minns det vakande jag av att jag kände ett tryck över bröstet. Jag satte mig upp i sängen med ett ryck. Hjärtat bultade hårt och jag sträckte mig efter Peter, men han var inte där. Nerifrån hörde jag hur någon ryckte hårt i ytterdörren och ropade något. Först kunde jag inte röra mig, men jag tvingade mig själv att smyga fram till fönstret. Vid dörren stod två långa mörka gestalter.

Jag minns det så tydligt, men jag förstår inte varför jag betedde mig som jag gjorde. Kanske för att jag blev så rädd. Istället för att gå ner för trappan till andra i skolsalen kröp jag fram till den lilla garderobsdörren som knappt syntes. Den som tapetserat rummet hade bemödat sig med att passa mönstret så väl så att dörren helt smälte samman med väggen. Jag tog ur den lilla nyckeln och kröp in på den trånga utskottsvinden. Jag la mig ner på de dammiga brädorna och blundade. Kände pulsens snabba pickande i halsgropen. Till sist måste jag ha somnat där jag låg ihopkrupen med händerna för öronen.

Men när jag vaknade låg jag till min förvåning i sängen med Peter svagt snarkande bredvid mig. Nyckeln satt i garderobsdörren som var ordentligt stängd. Utanför sken solen och jag funderade på om allt bara var en dröm. Jag väckte Peter och när vi efter en stund var på väg ner till frukost frågade jag honom om han varit uppe under natten. Han hävdade att han inte varit det och eftersom jag vet att han brukar sova hela natten utan att vakna avfärdade jag allt som en ovanligt verklig dröm.

De andra hade redan burit ut ett bord och dukat fram frukost och var i full färd med att göra upp planer. Först mat och sedan skulle vi ut på sjön för att fiska och bada. Skräcken jag upplevt i drömmen kändes avlägsen och nästa lite fånig. Jag bestämde mig för att inte nämna det för de andra.

Jag la ut kuddar och en pläd i en av kanoterna och låg där och småslumrade medan de andra badade och fiskade. Min jaktinstinkt var i det närmaste obefintlig men det kompenserade Peter med råge. Han skulle se till att vi fick fisk att grilla till kvällen.

Jag doppade min hand i det ljumma vattnet och njöt av friden. Lät fingrarna glida mellan sjögräs och näckrosblad. Slöt ögonen och kände hur spänningarna lämnade kroppen. Jag älskade att vara med mina vänner men ibland var de lite för mycket. De hade svårt att fatta att jag behövde dra mig undan ibland. Peter och jag hade pratat om det och han sa att han förstod, men ibland kunde jag se att det irriterande honom. Som om jag avvisade honom.

Jag försökte stänga av de oroande tankarna. Lyssnade på vågskvalpet, kände solen mot min hud. Efter en stund måste jag ha dåsat till.

Jag vaknade av att något kallt nuddade min högra hand. Det är svårt att beskriva vad som hände men det kändes som om något halt och iskallt tog ett hårt grepp om handen. Kylan spred sig upp genom armen, fick mina käkar att spännas i kramp. Jag försökte rycka upp armen men den satt fast. Skrek och lyckades kravla mig upp på knä. En kudde åkte över bord och pläden släpade i vattnet. Så släppte greppet lika snabbt som det huggit tag i mig.

Jag stirrade ner i det gröna dunket. Näckrosstjälkar slingrade sig upp från en dyig botten. Genom alggrumligt sjövatten skymtade något. Ett snabbt blänk.

Sen kom de andra plaskande genom vattnet. Mitt panikslagna skrik hade fått dem att tro att jag hade skadat mig. Peter la om mig en handduk och kramade min hand.

“Min hand, något högg tag i den”, hackade jag fram.

“Inte för jag vill skrämma dig,”, sa Emma. “Men jag har hört att det ska finnas riktigt stora gäddor i sjön.”

Peter synade min hand. Den såg ut som vanligt, inte ens ett blåmärke hade det hårda greppet orsakat.

Medan Peter drog kanoten och mig in till land började de andra leta. Vattnet nådde dem bara till midjan och de trampade runt och dök ner under ytan flera gånger. Till sist kom de upp ur vattnet.

“Nu har vi kollat överallt och det finns inget där. Om det var en gädda så har den glidit iväg och lagt sig i vassen”, sa Liv. “Eller så kanske somnade du och låg på din arm så att den kom i kläm. Det har hänt mig att jag vaknar och inte känner min armar. Då har jag ofta legat på dem så att nervsystemet spelar mig ett spratt. Obehagligt men inte farligt.”

Emma tittade bekymrat på mig.

“Alice, hur mår du egentligen?”, sa hon.

Jag kände mig skakig. Upplevde jag saker som inte fanns? Min mormors kusin hade tillbringat en stor del av sitt liv på mentalsjukhuset i Västervik. Det hade jag fått veta av en slump när min moster hade blivit deprimerad efter en uppslitande skilsmässa och blivit inlagd på psyket. Morfar började prata om det dåliga arvet från mormors sida av släkten och gav exempel på hur det hade visat sig hos tidigare generationer. Han hade alltid haft svårt för mormors familj. Klent folk med klippkort på hispan, det var hans omdöme.

Jag bestämde mig för att inte framhärda. Inte heller säga något om min dröm. Det var nog bara min oro inför det som låg framför mig som tog sig märkliga uttryck.

“Jag är ok, det var säkert som Liv säger. Mitt nervsystem spökade med mig. Jag ska skaka ordentligt på armarna innan jag skriker nästa gång.”, sa jag och försökte skratta lite.

De andra slappnade av och vi satte oss på bryggan och pratade om trevligare saker. Vår grillmiddag med nyfångad fisk till exempel. Ingen hade fått något napp hittills och de andra bestämde sig för att göra ett nytt försök men jag ville inte vara kvar vid sjön.

Istället gick jag upp till huset för att diska och förbereda inför grillningen. Jag gick upp till köket på andra våningen och tappade upp diskvatten i en stor gryta som jag satte på spisen. Medan jag väntade på att vattnet skulle bli varmt sköljde och skalade jag grönsaker och rotfrukter som skulle stekas i folie. Jag blev lugn av det vardagliga pysslandet i köket och mina konstiga drömmar kändes avlägsna. Hade de verkligen hänt?

När jag stod med händerna i diskbaljan hörde jag hur dörren öppnades där nere. De var väl klara med fisket tänkte jag och väntade på att de skulle ropa på mig. Mina vänner brukar vara ganska bullriga när de kommer och går.

Istället hörde jag tunga steg på väg upp för trappan.

“Hallå, är det ni?”, sa jag och försökte hålla rösten stadig.

Stegen stannade upp ett par sekunder. Sedan fortsatte de. Köksdörren stod öppen och jag skymtade något i dunklet i trappan. Utan att tänka eller förstå varför kastade jag mig fram mot dörren och smällde igen den. Sedan knuffade jag in pinnstolen under handtaget. Letade efter min telefon men kom på att den låg på laddning inne i sovkammaren.

Steget stannade ute i hallen. Någon ryckte i dörrhandtaget. Jag stirrade på hur dörren trycktes mot stolsryggen.

Så hördes Peters och Tobias röster genom det öppna fönstret och jag lutade mig ut för att ropa till dem. Men de var reda på väg uppför trappan. Någon ryckte i dörren.

Snabbt flyttade jag på stolen och dörren flög upp.

“Alice, har du låst?”, sa Peter.

“Nej, den har nog bara gått i baklås.”, sa jag. Jag ville verkligen inte att de andra skulle analysera min eventuella psykiska ohälsa nu. Den skulle jag själv hantera om det behövdes.

Peter såg granskade på mig.

“Kan nog hända med sådana här gamla lås.”, sa Tobias. “Det har väl inte blivit oljat sedan femtiotalet.”

Släpp det, tänkte jag. Släpp det bara.

Som tur var ramlade Liv och Emma in och fyllde upp hela köket. Fiskelyckan hade varit god och Liv hade tagit en stor gädda. De grävde runt i lådorna efter knivar att rensa fisken med.

När jag gick ner för trappan synade jag varje trappsteg efter spår av den som jag hört innan Peter och Tobias kom. Jag noterade hur smutsig trappan var. I hörnen hade spindlar spänt upp sina nät där hoptorkade rester av deras byten dinglade sorgset. Ett tunt lager grusig sand låg över alla trappsteg och på en par ställe fanns små högar mörk jord. I sanden var det ett virrvarr av spår från skor och bara fötter och det gick inte att urskilja enstaka spår. Allt låg överlagrat och sammanblandat till ett rörigt abstrakt mönster.

Utanför hade de andra lämnat två hinkar vid trappan och i dem låg den nyfångade fisken. Gäddan låg i ensam majestät i en egen hink. Jag såg på den sylvassa tandraden och dess glansiga mörka öga. Den grönglittrande muskulösa kroppen. Var det den som jag sett skymta förbi nere i det mörka vattnet? Jag visste inte. Så kom Liv och halade upp den. La fisken på en skärbräda och lyfte kniven hon hämtat i köket. Stack knivspetsen mot den vita buken. Jag vände mig om och gick mot grillen innan hon hann börja skära.

Kvällen blev perfekt, vi grillade fisk och sedan satt vi ute flera timmar. Drack vin och pratade, att jag höll mig till cola var det ingen som märkte. Liv tog fram gitarren och sjöng vemodiga ballader innan allt gick överstyr och vi alla började skråla Håkan Hellströmlåtar så det ekande i skogen.

“Nu flyr väl alla älgar och rävar till en annan skog.”, sa Emma.

Jag började bli trött, lutade mig intill Peter och han la sin arm om mig. Jag måste ha somnat där och sedan fått hjälp upp i säng för när jag vaknade låg jag i sängen uppe i sovkammaren. Ensam. Jag var rädd, jag hörde att någon andades i min närhet men jag kunde inte förstå varifrån det kom. Och så var det lukten, unken svett och bakfylla. Jag satte mig försiktigt upp och då fick jag se dem. Två grova kängor som stack fram under sängens fotända.

Sedan gick allt så fort. En lång man rullade fram, han hade legat och tryckt under sängen. Han tornade upp sig över mig och knuffade omkull mig. La sin grova hand över min mun. Smärtan och våldet paralyserade mig. Allt snurrade, jag kunde inte andas. Jag blev till ingenting och försvann in i mörkret.

Jag vaknade med en hostning, öm i hela kroppen. Bredvid mig låg Peter och sov lugnt. Jag kände på min hals, sprang ut i det lilla tvättrummet och såg mig i spegeln. Inga märken någonstans. Hade jag haft en sjuk dröm igen? Den hade varit så verklig. Nu ville jag inte längre sova i den lilla sovkammaren, som hade verkat så romantisk när vi kom.

Ingen av de övriga hade vaknat så jag gick ner till sjön för att rensa tankarna och fundera på hur jag skulle motivera min önskan att byta rum. Peter skulle garanterat bli sur, han gillade sovkammaren och att vi kunde var ifred där.

Sjön låg stilla och blank. Trots gårdagens händelse i kanoten fick jag lust att på att bada. Jag drog av mig min långa t-shirt och klev i direkt och vadade ut. Vattnet var varmt och smög sig mjukt kring min ömma kropp. Jag kände mig mörbultad men det fanns inte ett spår på min kropp. Jag tog mod till mig och slängde mig i, tog ett par simtag och njöt av det lena sjövattnet mot huden. Sträckte ut kroppen och simmade utåt. Gled fram över skogar av vajande sjögräs som strök mot min mage. Trängde bort alla tankar på vad som eventuellt kunde finnas under mig och intalade mig att det inte fanns något att vara rädd för. Förutom min livliga fantasi. Jag hade nästan lyckats när min fot fastnade i något, kanske var det sjögräset. Jag sparkade men kom inte loss. För varje spark kändes det som om jag trasslade in mig ännu mer och sjönk ännu djupare. Jag fick sjövatten i mun och hade svårt att hålla huvudet över vattnet. Men konstigt nog var jag inte rädd. Sjön omfamnade mig. Vaggade mig och lindade in mig i ett täcke av alger. Jag var trygg.

Mitt nästa minne var att jag låg på bryggan med Livs ansikte nära mitt. Bredvid satt Peter och grät.

“Alice, varför? Förlåt, förlåt, förlåt…”

Ja, så slutade väl den semestern. Det har gått ett par år sedan allt det här hände och jag hade lyckats förtränga alltihop. Men när jag var på biblioteket för ett tag sedan råkade jag få syn på ett bokomslag som fångade mitt intresse. Det var ett foto på ett hus som verkade bekant. Boken stod i hyllan där de brukar samla böcker under ett visst tema, den här gången “Länkar till det förflutna”. Den hette “Minnen och hågkomster från N. härad, nedtecknade av häradshövding Gustaf Engleus.”

Jag lyfte upp boken och studerade bilden. Bläddrade i boken och hittade foto igen. Bildtexten upplyste mig att det var skolhuset i en viss socken. Då insåg jag, det var skolhuset där jag tillbringat de där dagarna jag förträngt. Fotot illustrerade “Hågkomst no. 15 En fasansfull händelse i socknen”. Så här stod det:

Jag kommer aldrig att glömma händelsen i skolhuset och trots att det gått många är sedan dess tvekar jag att nedteckna den, men kanske kan vi lära något av den tragiska historien och inte undfly vår egen skuld i det som hände. Under många år har platsen varit allmänt skydd i trakten och huset har enbart nyttjats som förråd av militären. Skolan byggdes 1905 och ligger vid den gamla landsvägen. Då liksom nu fanns ingen annan bebyggelse i närheten. På hösten 1915 tillträdde en ung fröken J tjänsten som folkskollärarinna. Hon bodde där helt ensam och var ofta orolig för sin säkerhet. I flera brev till skolrådet bad hon om bättre lås och en gårdvar till skydd. Men hennes begäran avslogs, önskemålen ansågs kosta för mycket.

Landsvägen som gick förbi skolan var en av de leder som arbetskarlar och luffare använde när de skulle färdas österut mot K… vilket ledde till att det ofta passerade grupper av okända män. De flesta var hyggligt folk men under den här tiden hade häradet problem med en del oönskade element. Situationen var säkerligen mycket obehaglig för en ensam kvinna. Fröken J lyckades stå ut en höst och en vinter och planerade enligt väninnorna att söka sig vidare nästa höst.

Under vintern var det lugnt kring skolhuset, men i mars månad började bekymren. Det har berättats att lärarinnan flera gånger väcktes av att någon knackade på dörren mitt i natten. När hon tittade ut såg hon att en eller flera gestalter stod utanför. En morgon när hon kom ner var flera rutor krossade i skolsalen och hon fick laga dem provisoriskt med trasor tills glasmästaren kunde komma. Hon var rädd och påtalade detta för både prästen och skolrådet men det avfärdades som fruntimmershysteri.

Barnen berättade att hon alltid var noga med att låsa dörren när hon lämnade skolhuset. Men den här dagen måste hon ha glömt det. Hennes egen berättelse om vad som hände är knapphändig efter den stora sinnespåverkan. På kvällen var hon mer utmattad än vanligt men hon glömde inte att dra fram stolen som låste fast handtaget på dörren till sovkammaren. Hon stupade i säng och höll just på att somna när sängen riste till och en lång man hasade sig fram från sitt gömställe under sängen.

Nästa dag när barnen kom till skolan förstod de att något var galet när lärarinnan inte var där. Dörren var olåst och ett par av de äldre hade gått uppför trappan och knackat på men ingen svarade. Då hämtade en flicka sin far som var hemmansägare.

Lärarinnan, fröken J, överlevde överfallet och jag höll själv ett förhör med henne. Jag hade inte stort hopp om att finna gärningsmannen, dels var signalementet vagt, dels hade det vid den tiden rört sig flera okända personer i trakten. Ett par veckor senare var hon tillbaka i skolhuset. Men hon hade svårt att sköta arbetet och föreföll förvirrad. En morgon i slutet av maj var dörren till skolan öppen när barnen kom dit. Framme vid katedern stod en stor vas med ängsblommor. Men lärarinnan var inte där.

Barnen hämtade samma hemmansägare som förra gången och han anade vad som hänt. Han skickade hem barnen och sedan gick han ner till sjön. Han behövde inte leta länge innan han hittade henne. När provinsialläkaren undersökte kroppen upptäckte denne att hon inte bara tagit sitt eget liv.

Hela bygden drabbades av händelsen och innan sommaren var slut fanns det ett nytt skolhus i socknen, strax bredvid prästgården. Nu trettio år senare när en ny väg med en annan sträckning snart ska anläggas kommer ingen att behöva passera det gamla skolhuset längre.”

Det här vred om perspektivet. Jag trodde att jag hade förstått allt som hände de där dagarna. När jag låg på bryggan och hostade berättade Peter allt, medan han snyftade och kramade min hand. Jag fick veta varför han inte hade funnits i vår säng. Han hade varit med Emma.

De konstiga drömmarna eller tillstånden upphörde helt efter att jag lämnat skolhuset, men jag ville ändå försöka förstå mig själv bättre så under en tid gick jag hos en psykoterapeut. Enligt henne hade jag haft en psykotisk episod när vi var i skolhuset, troligtvis orsakad av stress. Allt hade således en förklaring.

Men nu undrar jag igen. Jag minns sjön och hur den omslöt mig, erbjöd mig en utväg. Ett sätt att slippa berätta det jag aldrig berättade för Peter, när han satt och grät över mig på bryggan. Och det som jag inte heller skulle komma att behöva berätta, eftersom jag fick missfall efter händelsen i sjön.

Ni har hört “Platsminnen”, skriven av lyssnaren Tess och uppläst av Alice Sjöberg Brise.

Spåren efter gamla tiders händelser lagras i platsens eget minne, och drabbar nytillkomna generationer med samma tyngd. Det är, som jag redan liknat det vid, som ärr som vägrar läka.

En annan sorts ärr, det är de vi tillfogar vår värld. I stort och i smått skadar vi den, av skäl som är mer eller mindre hederliga och rimliga. Och i nästa och för den här veckan sista historien ska vi höra om en sorts spår som syns i marken. Vi ska höra historien “Johnny”, skriven av lyssnaren Erik Edsbagge Engström. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag antar att det började med att Johnnys pappa dog. Eller nej, det började med ett hål i marken. Sorkar, sa Johnnys pappa. Men trots att vi var ganska små då fattade vi nog att han ljög. Kanske var det en anstrykning av oro i hans röst som avslöjade honom, eller så var det bara det faktum att hålet var lite för stort.

”Vågar du sticka ner handen?” utmanade Johnny mig när vi var ensamma. Jag tittade på det svarta gapande hålet i den frodigt gröna gräsmattan. Gräset stack ut runt mynningen, bildade en sluttning inåt. Det gick inte att urskilja några konturer däri.
Han flinade när jag inte vågade. Men Johnny stack inte heller ner handen. Sa att han bara drivit med mig när jag ville att han skulle göra det själv. Johnnys pappa fyllde igen hålet. Det gjorde han alltid. För det kom fler hål. År efter år. Alltid bara ett åt gången, alltid mitt i gräsmattan.

Jag tyckte att Johnnys pappa var lite konstig. När vi kom upp i tonåren fick jag för mig att han kanske var kriminell. Eller i bästa fall att han söp. Han verkade så härjad. Var sällan hemma. Och Johnny ville inte prata varken om honom eller sin mamma som dött när Johnny bara var ett år gammal. Vad jag visste om Johnnys pappa var att han hette Mats, var någon sorts mellanchef på ett företag som tillverkade stålcylindrar och att han var totalt ointresserad av oss. Det tyckte vi förstås var ganska bra, för då kunde vi ställa till alla möjliga dumheter utan risk att bli påkomna. Vi hade rätt kul under högstadiet. Hade fester, körde moppe, grillade och levde som om huset var vårt. Jag sov över där flera nätter varje vecka.

Jag har få minnen av Mats från denna tid, och inga som jag egentligen tillmätt något särskilt värde tidigare. Inte förrän nu. Det finns ett ögonblick jag i tanken återkommer till gång på gång nu. Det måste ha varit sommarlovet efter nian. Den sista sommaren vi egentligen umgicks. Min familj flyttade kort därefter. Bara till en annan stadsdel, men ni vet hur det blir. Gymnasiet börjar, folk glider ifrån varandra. Redan innan kände jag väl att min och Johnnys vänskap gick lite på tomgång. Vi hade inte så mycket gemensamt egentligen, mer än att vi växt upp tillsammans och att jag tyckte att det var kul att hänga hos honom i närmast total frihet.

Minnet av Mats från den där sommarnatten är otydligt, kanske till den grad att jag skulle kunna ha avfärdat det som en dröm, om det inte vore för det där med blodet. Vi hade haft fest. Ingen stor tillställning eller så, lite folk från klassen och parallellklasserna. Lite medhavda blandningar i petflaskor och så chips, och bra tryck i stereon. Det var lite flamsigt, och det blev lite mycket. Jag minns att jag var trött. Jag minns att jag fick tvinga mig alltmer att delta i samtalet kring vardagsrumsbordet. Men jag orkade inte riktigt försöka spela tuff inför de andra. Jag orkade inte slunga tillbaka förolämpningarna som slentrianmässigt kastades fram och tillbaka i sällskapet följt av skratt. Och det hjälpte inte att Johnny var så himla konstig. Han sa inte mycket heller, satt på soffkanten med en energidryck och hade något svart i blicken. Såg otålig ut, trummade med fingrarna mot burken.

Men ingen vågade ifrågasätta honom. Ingen var på honom om att vara med, så som de var på mig. Det var ju hans hus och han fick väl göra vad han ville. Och så kunde han ju bli så väldigt arg ibland. Till slut mattades stämningen av. Det blev väl för mycket att vi båda var lite trista. Folk drog hem, och jag gick och la mig på madrassen på Johnnys sovrumsgolv som jag så ofta sov på. Johnny skulle sitta uppe ett tag. Han sa att han hade druckit för mycket energidryck för att sova. Jag däremot somnade nästan direkt.
Det sägs att det inte är bra att väcka den som går i sömnen, och det är kanske sant i allmänhet, men det hindrade aldrig Johnny som gladeligen kunde ge mig ett hårt slag på axeln när jag var uppe och gick. Jag gjorde det ibland, det gör jag förresten fortfarande.
Jag kunde bli både rädd och arg, men det var aldrig så att jag attackerade den gapskrattande Johnny i någon sorts sömndrucken impuls. Den här gången vaknade jag av mig själv. Av att jag frös. Jag drog efter andan och uppfattade en märklig dov doft.
Gräsmattan såg fuktig ut i månskenet och det svaga ljuset från lampan i vardagsrumsfönstret bakom mig. Jag minns att jag lutade mig fram för att kunna urskilja den mörka silhuetten bättre. En svart skepnad som hukade i gräsmattans mitt. Jag minns att ett starkt illamående kom över mig. Jag vågade inte försöka fly när den reste sig upp. Jag vet inte vad som hände sen. Jag minns skrik och jag minns tumult, men jag var oskadd när jag vaknade.

Gräsmattan var silverfärgad av dagg, men solen var redan varm mot min panna. Jag låg på rygg med benen mot huset. Nästan omedelbart fick jag syn på honom. Mats stod i fönstret på övervåningen och stirrade ner på mig. Hans blick var kall, men minen outgrundlig. Kanske såg han inte ens på mig, för han gav ingen respons när jag tveksamt hävde mig upp på vänster armbåge och vinkade lätt åt honom.

Det var då jag såg det. Min vita t-shirt var alldeles fläckig längs vänstra sidan. Inte bara av gräs, fukt och jord. Nej, det var otvivelaktigt något annat. Dovt rött, inga enorma mängder, men ändå. Blod. Jag satte mig upp. Min hand for upp till ansiktet för att känna efter om där fanns torkat näsblod, men där var inget. Jag tittade åter upp mot Mats, men han stod inte längre kvar i fönstret. När jag reste mig upp frös jag till i min rörelse och blev stående. Jag stirrade ner på den punkt där jag legat.

Ett hål i marken, precis som dem jag sett där förr. Stort som en handboll ungefär. Men jag kunde svära på att det inte varit där föregående kväll, när vi sprungit ut och in under festens gång. Gräset sluttade ut över hålets kanter och hängde ner i mörkret. Jag kunde inte se någon botten. Inte heller några jordväggar. Jag fick känslan av att stå som på gungfly på någon mosse, med bara vatten under mig. När jag tyckte mig se att även gräset som hängde ut över hålet var blodfläckat ryckte jag till och skyndade till verandadörren. Jag krängde av mig t-shirten, höll upp den och granskade ryggen. Där fanns mycket riktigt avtrycket av en rund röd cirkel av spretiga strån som sökte sig mot en vit mitt.

Yrseln återkom och jag tänkte på mardrömmen med varelsen på gräsmattan och förbannade att jag var en sådan som gick i sömnen. Jag tappade nästan balansen när verandadörren öppnades och Johnny klev ut.

”Vad håller du på med?”

Vad skulle jag säga? Hur skulle jag förklara? Johnny var avfärdande när jag försökte berätta. Och visst, han var ju van vid att jag gick i sömnen. Men jag var rätt uppskakad och envisades trots att jag inte fann orden.

”Men det är ju blod, kolla!” Johnny ryckte på axlarna. ”Har du gjort dig illa då?”

Det hade jag ju inte. Jag hade inte en skråma.

”Då så, det är väl bara någon skit från jorden.”
”Från hålet”, mumlade jag irriterat.

Johnny stirrade på mig.

”God morgon, killar.” Mats dök upp i dörröppningen. Han log ett tillkämpat leende när han noterade att jag såg spänt på honom.

”Jag kom hem sent. Då sov ni redan.”

Han strosade ut på gräsmattan och stannade vid hålet.

”Satans sorkar!” utbrast han och slog ut med armarna. Det var något i hans blick när han
tittade tillbaka på oss som sa att det inte var en möjlighet att ta upp vad som hänt mig. Jag skämdes ju också. Så jag höll tyst och hela episoden föll i halvglömska. En diffus bild av ett konstigt uppvaknande efter en festkväll.

Efter den sommaren gled vi som sagt isär. Jag sa aldrig som det var till Johnny, men det var faktiskt mest av allt jag som ville flytta. Jag kände mig instängd i radhusförorten, och till och med i mitt och Johnnys umgänge. Mina föräldrar hade inget särskilt förhållande till stadsdelen och dessutom skulle vi ju gå med vinst på att sälja huset och flytta till lägenhet.

Så vi flyttade. Jag återvände hem till Johnny på helgen några gånger det första året, men jag hade redan börjat få nya vänner på min nya skola och kände mig ganska främmande inför honom. Jag vet inte vad han kände. Jag minns att jag tyckte att han var lite konstig. Det var Johnny som tog initiativ till att vi skulle ses, men han var liksom inte närvarande. Mats såg jag inte till alls.

Min och Johnnys vänskap dog ut helt enkelt. Jag gick ut gymnasiet, läste vidare på universitetet, skaffade egen lägenhet, jobb och katt. Ingen lyxtillvaro precis, men jag trivs. Har levt i en stilla lunk i flera år. Och jag tänker aldrig på Johnny. Eller åtminstone gjorde jag inte det förrän han hörde av sig. Det var tidig kväll och jag satt vid köksbordet och väntade på att pastavattnet skulle koka upp.

Jag kände omedelbart igen numret han ringde ifrån. det kändes konstigt att se det på displayen efter så lång tid. Hans hemnummer. Hans barndoms hemnummer. Min första tanke var att han var död. Att Mats ringde för att berätta det för mig. Det kändes lite långsökt, men med en morbid nyfikenhet skyndade jag mig att svara. Johnny andades tungt, han lät trött och härjad, men rösten var sig lik. Han ödslade ingen tid på att fråga hur det var med mig.

”Pappa är död.”

”Jag… Jag är ledsen att höra det.” Det gjorde mig ont att tänka på Johnny i sitt föräldrahem, kanske helt ensam i arbetet med att röja ur dödsboet. Fast varför skulle han vara ensam? Han har säkert fru och barn vid det här laget, intalade jag mig.

”Jag tänkte att du kanske ville veta det. Du träffade ju honom här ibland.”

”Ja… Tack. Hur är det med dig?”

Av någon anledning blev jag inte förvånad över att det jag intalat mig inte stämde.
Johnny förklarade läget utan tvekan. Han hade ingen. Ingen egen bostad, ingenting. Han befann sig ensam i sitt barndomshem och han hade lyckats få till arrangemang för en liten begravning, som skulle hållas om två dagar. Men han sa att han var orolig för att ingen skulle komma. Johnny förklarade att Mats inte hade några vänner precis, inte på gamla dagar. Inte heller några släktingar som brydde sig.

”Jag undrar om…” Johnny tvekade för första gången i samtalet. ”Om du kanske kan komma på begravningen?”

Jag vet inte varför jag sa ja. Antagligen för att jag tyckte synd om honom. Men också av någon sorts äcklig nyfikenhet. Vad hade hänt med Johnny egentligen? Och med Mats? Den sistnämnda frågan vågade jag ställa på telefon, men Johnny svarade bara att han varit sjuk länge. Jag frågade ingenting mer. Jag lade på med ett lätt obehag, och samtidigt en vemodighet av att höra Johnnys röst efter alla år, att känna sorgen i den.

Och så kom det sig alltså att jag med tvekande steg närmade mig den vita stenkyrkan nära min barndoms hemkvarter.

Det var en kvav försommardag, årets varmaste dittills. Jag svettades i mina hastigt och för ändamålet inhandlade, billiga begravningskläder. Redan innan jag öppnade porten och klev in kände jag att det skulle bli en märklig tillställning i den förhållandevis stora kyrkan, om det var som Johnny sa och det inte skulle komma några människor.
Min blick mötte Johnnys så fort jag klivit in. Han stod under yttersta valvet och bländades uppenbarligen av ljuset utifrån för hans min förvreds i en grotesk grimas under någon sekund innan kyrkoporten åter gick igen bakom mig.

Då gav han mig ett påklistrat leende och en oengagerad fråga om hur läget var. Jag tänkte mest att jag bara ville ha det hela avklarat. Jag undrade hur mycket tid jag var tvungen att ge honom innan jag kunde sticka med gott samvete. Vi fick väl i alla fall ta en fika eller så efteråt, det var jag inställd på.

Vi var inte helt ensamma. Där fanns även en äldre kvinna, som Johnny pekade ut som Mats faster, samt hennes man och två teologistudenter som hade någon form av praktik hos prästen. Johnny samtalade med dem alla fyra medan jag tog plats längst fram. Kistan var smyckad med vita liljor, och ett foto av Mats var placerat på ett bord, mellan två brinnande ljus. Ett snett solsken föll in genom kyrkofönstret. Det var outhärdligt varmt och jag hoppades på en kort ceremoni.

Jag blev bönhörd då prästen också verkade längta ut därifrån, och så här i efterhand kan jag inte dra mig till minnes ett enda ord han sa. Det jag minns är att Johnny tog plats vid min sida och knöt sina händer hårt. Han stirrade ner på dem i knät under nästan hela ceremonin, och det överraskade mig att han inte ville säga några ord om sin pappa. Vid ett tillfälle märkte jag hur han satt och skakade. Hans ögon var då ihopknipna och han spände sig så tinningarna bultade. Jag lade en hand på hans axel och han ryckte till så kraftigt att han skrämde mig också. Men sedan blev han stilla.

Svetten rann om oss båda när vi lämnade kyrkan. Jag hann inte föreslå fikan jag tänkt mig, för Johnny hann före.

”Du hänger väl med hem en stund? Skulle gärna vilja sitta och prata lite.”

”Självklart”, sa jag och kände en kraftig medkänsla för honom. Han såg så vilsen och ledsen ut.

Huset och omgivningarna var exakt som jag minns dem, och utan att åkalla några särskilda minnesbilder uppfylldes jag av en tung känsla i bröstet. Jag ville bara hem. Men jag var skyldig Johnny mitt stöd. Vi hade ju ändå en bakgrund ihop.

Så vi klev ur Johnnys bil och gick in genom ytterdörren som jag passerat så många gånger förr. Det första jag slogs av var hur mörkt det var. Alla gardiner var fördragna och fönstren stängda. Luften var tjock och kvalmig. Det tog ett tag för ögonen att vänja sig vid dunklet, men så småningom var ljuset som sipprade in i hallen från gardinernas kanter tillräckligt för att jag skulle lyckas hänga av mig och få av mig skorna. Jag ställde mina i ett ställ invid en rad med loafers som jag förutsatte var Mats gamla. Johnny sparkade bara av sina skor intill väggen och skyndade in i vardagsrummet som låg rakt fram. Jag gick långsamt efter honom, orolig för att snubbla på något i dunklet. Men ingenstans såg jag till några kartonger, sopsäckar eller annat som var i vägen och tydde på att Johnny påbörjat någon sorts utrensning av dödsboet.

Han hade satt sig i skinnsoffan och kramade redan ett glas. En lätt glipa mellan de tjocka gardinerna gjorde vardagsrummet något mindre mörkt än hallen. Johnny tittade upp mot mig när jag kom in och gjorde en gest mot barskåpet i hörnet. Mats barskåp, komplett med gedigna glas. Jag försåg mig och slog mig ner i fåtöljen.

”Hur är det?” försökte jag. Jag hörde själv hur dumt det lät.

”Det är okej”, sa Johnny. Han såg inte på mig. Stirrade bara rakt fram på den motsatta väggen. ”Det kommer kännas bättre när det skymmer.”

”Är du hungrig eller något?” sa jag och kände mig ännu dummare. Jag hade ingen aning om hur jag skulle stötta honom och dessutom ville jag egentligen bara lämna det mörka huset och aldrig komma tillbaka. Det var något som var konstigt med honom, jag kunde inte sätta fingret på vad men han andades ansträngt och var liksom inte… Där riktigt.

”Det är bra, tack. Vi kan väl bara sitta här lite? Så kan vi gå ut en sväng sen.”

Jag gav upp och gjorde som han sa. Läppjade på mitt glas och lutade huvudet mot ryggstödet. Sedan måste jag ha somnat för plötsligt slog jag upp ögonen och fick syn på Johnny som satt på huk invid fåtöljens armstöd. Det var betydligt mörkare i rummet, ljuset från fönstren hade en annan kulör, mer blått än gult. Våra glas stod på bordet och han höll min hand i sin. Han var alldeles blek i ansiktet.

”Det är dags nu”, viskade han.

”Dags för vad?”

Johnny svarade inte. Han släppte min hand och reste sig. Jag gjorde också en ansats att resa mig, men vacklade till när rummet plötsligt tycktes rotera. Johnny såg allvarligt på mig.

”Ta det försiktigt.”

Yrseln avtog inte, tvärtom blev det värre när han utan förvarning drog undan gardinerna, tände lampan i fönstret och öppnade altandörren. Han klev ut och jag följde efter. Fick stötta mig mot dörrkarmen och dra efter andan innan jag gick ut, för att inte falla omkull. Det var alldeles tydligt något som inte stämde. Men innan jag hann fundera på om jag var sjuk eller förgiftad, drogad eller döende slog en minnesbild emot mig med full kraft.

Den blänkande gräsmattan, den svarta skepnaden. Den här kvällen var olik den kvällen, även om månljuset och lampskenet föll snarlikt över trädgården. Det var fortfarande varmt och kvavt, inte alls kallt som då. Men det fanns en likhet som direkt var påtaglig.

En förnimmelse från det förgångna, något jag förträngt. Det luktade speciellt. Dovt. Jordkällare och järn, ruttet kött och något odefinierbart. Men någon skepnad syntes inte till.

”Ser du?” sa Johnny. ”Vadå?”

”Hålet.”

Mycket riktigt. Mitt i gräsmattan, precis som då. Jag såg det och försökte fokusera blicken, men yrseln gav inte med sig.

”Har du drogat mig?” sa jag.

”Ser du eller ser du inte?” envisades Johnny.

”Jag ser!” Och jag stirrade mer intensivt mot gräsmattans mitt. Hålet såg något större ut än jag mindes det. Men gräset längs kanterna sluttade ner i det, precis som då. Och när jag lyckats stabilisera min blick något noterade jag något annat. Jag svalde hårt. Runt omkring hålet rörde sig gräsmattan. Den buktade upp och sjönk åter här och där, som om något rörde sig under marken.

”Det är inte sorkar”, sa Johnny. Jag vände mig mot honom. Han flinade till, men leendet försvann snabbt.

”Vad är det för något?”

Johnny nickade mot hålet och klev ner från altanen. Han tog några steg ut på gräsmattan innan han vände sig mot mig. Jag stod alldeles stilla, försökte hålla balansen och bara stirrade på honom. Han vinkade åt mig att följa efter, och jag gjorde som han ville. Jag vet inte varför, kanske var det något i hans blick som sa att jag gjorde klokt i att lyda. Jag stapplade efter honom när han började gå och stannade på en meters avstånd när han satte sig på huk intill hålet. Det rörde sig under gräset just bakom honom.

”Det var pappa som såg den först. Det var kort efter att morsan dog.”

Jag försökte formulera en fråga, men ur min mun kom bara ett gurglande läte. Jag tog ett djupt andetag och hostade till när jag märkte hur kraftig lukten plötsligt var. Johnny såg granskande på mig, som om han fascinerades av vad som höll på att hända med mig. Jag andades stötvis, men lyckades till slut få någon sorts ordning på min röst igen.

”Vad är det här? Vad gör jag här?”

”Jag vet inte exakt”, sa Johnny. ”Pappa visste inte heller.”

Gräsmattan buktade mer intensivt, det var som en böljegång bland de mörka stråna, och
hålets mynning tycktes vidgas. Jag pendlade med blicken mellan Johnny och hålet, förberedde mig för att fly. Ändå kunde jag inte förmå mig själv att röra mig ur fläcken. Trädgården omkring oss gick runt, runt, och jag uppfattade bara brottstycken av vad Johnny berättade för mig.

”Pappa reagerade med ilska på mammas död. Kanske kunde den lukta sig till det. Kanske känner den likadant.”

”Vad… Vad pratar du om?” försökte jag samtidigt som mina ben slutligen gav vika. Jag föll ner på knä framför honom.

”Jag vet inte hur pappa fattade vad den ville från början. Det fanns väl någon sorts symbios mellan dem. En längtan efter hämnd. En längtan efter blod.”

Jag stirrade på hålet bakom Johnnys ben. En växande svart cirkel som vidgades när jorden kring dess kanter rycktes neråt. Och därifrån den vedervärdiga stanken. Jag tvingade bort min blick när jag uppfattade ett ljud där nerifrån. Det var inte mer än ett svagt susande, men jag klarade inte av att ta in mer. Jag vände blicken mot Johnny. Han mötte inte min blick. Spejade istället ut över trädgården.

”Den väljer utifrån äkta känslomässiga band”, sa han. ”Ja, du såg väl själv på begravningen. Pappa hade inga kvar i sin närhet när han dog. Den tog alla. Alla viktiga.”

”Johnny, snälla”, sa jag. Mina knän gav också upp och jag blev sittande rakt på gräsmattan. Jag kunde känna hur det buktade under mig.

”Den äter bara hjärtat.” Johnny såg på mig. Blicken tycktes gå rakt igenom mig.

”Jag måste fortsätta sköta vad pappa påbörjade. Den är med mig nu. Den är i mig nu. Jag är ledsen.”

Johnny stack handen i fickan och fick fram en fällkniv. Jag föll bakåt när han fällde upp bladet, såg dubbelt. Två oskarpa knivar som närmade sig när han satte sig vid min sida, och under mig pressades marken uppåt och drogs neråt om vartannat. Jag försökte skrika, men åter hördes bara ett slemmigt gurglande ur min strupe.

”Jag är verkligen ledsen”, sa Johnny. ”Men det är bara dig jag har kvar att ge den.” Han höjde kniven.

”Vänta!” lyckades jag få fram, och Johnny stannade upp i sin rörelse. Jag hasade mig upp på mina armbågar med mina sista krafter. Knep ihop ögonen när jag såg något svart sakta röra sig upp ur hålet. ”Om den väljer utifrån känslomässiga band. Varför gav Mats inte dig till den?”

Jag kunde höra Johnnys hastiga andhämtning, samtidigt som stanken och det susande lätet tilltog. Det var mer som ett väsande nu.

”Han ville väl inte offra sin son. Han ville väl att jag skulle ta över.”

”Eller”, sa jag och öppnade ögonen med blicken på Johnny. Jag tvingade mig själv att inte titta mot hålet. ”Eller så kände han ingenting för dig.”

Jag sjönk åter ihop med huvudet mot gräsmattan. Inget pressade eller drog längre under mig, men yrseln var ännu påtaglig, och jag föll ut i omedvetenheten. När jag vaknade var Johnny borta. Altandörren var stängd. Hålet i marken var ännu öppet, men lukten var försvunnen och det var alldeles tyst omkring mig. På ostadiga ben reste jag mig och skyndade mig därifrån. Jag minns inte hur jag tog mig hem, men jag sov i fjorton timmar efteråt.

Jag har inte hört någonting från Johnny efter det. Han har inte ringt eller på annat sätt försökt kontakta mig. Men finns ett faktum jag återkommer till gång på gång. Även om jag må ha satt hans sjuka, delade blodtörst ur spel för tillfället så är det bara en tidsfråga innan han försöker igen. Han sa det ju själv. Det är bara dig jag har kvar att ge den.

Signaturmelodi

Ni har hört historien “Johnny”, skriven av lyssnaren Erik Edsbagge Engström och läst av Ludvig Josephson. Nu försvinner Creepypodden iväg för den här gången, och de enda spåren vi lämnar efter oss, det är de ni inte kan tvätta bort ur era huvuden när ni ska försöka sova inatt…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.