zoloft without prescription canadianrxcenter

Avsnitt 128: Tio svenska storys III

Min mamma lever inte längre och hennes sista år i livet var mycket både förvirrat och rörigt, mest för henne själv men även för oss, hennes anhöriga. Jag ringde till henne en kväll, och hon svarade och blev så glad att jag ringde.

Men vi hann inte prata länge förrän mamma plötsligt bad mig vänta en minut, för det knackade på dörren hos henne. Hon lade ner luren på byrån i hallen och jag hörde henne rassla med nycklarna till säkerhetslåset. Till slut fick hon upp dörren.

Så hörde jag henne säga:

– Nämen, heeej Pia!

Och kort därpå frös jag till is när jag hörde en kvinnlig röst säga:

– Hej mamma!

Mamma kom tillbaka till luren och frågade vem jag var som ringde. Jag satt mållös och hann inte svara, innan hon lade på.

Jag fick inte kontakt med henne igen den kvällen.

Mamma kunde aldrig redogöra för denna händelsen och jag undrar fortfarande vem det var som kom och besökte henne.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och ni hörde precis lyssnaren Pias berättelse “När mamma fick besök”, uppläst av Petra Werner.

Ett telefonsamtal i vardagen, en vanlig situation som plötsligt tar en dramatisk sväng in i det okända. Så börjar många av de små kortare upplevelser som når den här poddens inkorg, de som vi ibland sammanfattar i samlingsavsnitt. Det är berättelser om gåtor gömda i trivialiteter, inte om de som uppsöker mörkret utan de som blir uppsökta av det. De droppar in, ett par i veckan, och nu har det blivit dags igen att sammanfatta dem. I Creepypoddens sista avsnitt för det här decenniet hör ni “Tio svenska storys” – den tredje upplagan. Om ni har egna historier att berätta, antingen korta eller långa, antingen upplevelser eller berättelser, får ni gärna skicka in dem till creepypodden@sr.se. Då kanske vi får höra just din berättelse i ett avsnitt år 2020 – när Creepypodden fortsätter med nya avsnitt hela året ut.

Vem var det som hälsade på hemma hos lyssnaren Pias mamma? Det lär vi aldrig få veta, men den som tror på att Matrix kan uppvisa buggar som där vi hamnar mellan verklighetens stolar eller finns på två platser samtidigt kan leka med tanken att det faktiskt var Pia själv – bara en annan Pia. Och den som fascineras av buggar i Matrix kommer finna liknande inspiration i nästa historia, lyssnaren Carls berättelse “Sjön”. Den läses av Ludvig Josephson.

Denna historia tar sin början under högsommaren 2005. Något exakt datum minns jag inte, men det spelar ingen roll. Jag var 17 år gammal då, och njöt till fulla drag av denna sommar. Jag hängde med min två år äldre bror John, som jag alltid varit sammansvetsad med. Det har alltid varit honom jag tyckt mest om att umgås med, och vi hade och har än idag internskämt som tycks sakna ända. Han har till och med en gång räddat livet på mig när jag som femåring trillade ner från en brygga, varpå han blixtsnabbt drog mig upp till säkerhet. Minns än idag hur jag sjönk ner till bottnen och hur John på bara en millisekund var vid min sida. Min berättelse handlar om mig och John.

Den sommaren hade jag gått klart första ring i gymnasiet, och John hade tagit studenten. Vi bodde båda två i Stockholm hos vår pappa, som mestadels jobbade oavsett om det var vardag eller helg. Vår mamma hade lämnat pappa när jag var 14 för att leva med en annan man i en annan stad. Skilsmässan tyckte jag och brorsan var väntad, och mest en befrielse eftersom det skulle betyda att vi slapp lyssna på de ständiga grälen. Nu har vi istället god kontakt med både mamma och pappa, fast på varsitt håll. När vi var tonåringar brukade pappa åka iväg på jobbresor, och då lämnade han alltid ett kuvert med pengar så vi skulle klara oss en vecka eller två. Han jobbade som snickare, och tog sig an arbeten på flera orter i landet.

Vi var tonåringar och lagade sällan någon ordentlig mat. Det blev Billys pizza och pasta i mängder. Och så festade vi. När en 17-åring och en 19-åring tillbringar en sommar för sig själva i ett hus i stan blir det ju gärna så, och just denna sommar var förmodligen en av de bästa i mitt liv. John hade arbetat extra på en videobutik, men till hösten skulle han flytta oändligt många mil norr till Umeå för att plugga juridik. Det kändes så sorgligt att han skulle flytta, nästan ibland som att han skulle dö ifrån mig. När vi satt tillsammans på altanen och spelade kort de många sena, varma nätterna den sommaren talade vi mycket om det, och sakta kom insikten om vad livet var, och att barndomen och snart även tonåren var förbi för att ge plats åt det jag antog var vuxenlivet.

En förmiddag när jag och John satt och åt frukost bestämde vi oss för att sticka och bada. Det finns en sjö någon mil bort från pappas hus, där vi lekte mycket när vi var små. Det det var där jag nästan drunknade när jag var liten, men jag blev inte traumatiserad eller rädd för sjön, utan händelsen motiverade mig att lära mig simma och det var i den sjön jag senare också gjorde det.

Den dagen var det gassande sol och upp till 30 grader varmt, precis som ska vara på sommaren. Vi packade ner vatten, läsk och snacks och tog våra cyklar och gav oss iväg. Jag minns att jag hade en mp3-spelare med mig som hade varit svindyr, eftersom den hade hela två gigabytes minne, vilket var oerhört mycket då. I fickan hade jag choklad som jag smååt av under cykelturen. När jag la tillbaka chokladen tänkte jag inte på värmen, och det hela slutade med att mp3-spelaren pajade av den smälta chokladen. Men vi var på så gott humör den dagen att vi bara skrattade åt det.

När vi kom fram till sjön var den alldeles smockfull av glada badgäster. Det såg nästan ut som en charterresort under högsäsong. Vi ville absolut inte sitta mitt i smeten, utan gick till en lite lugnare plats på några klippor ett par hundra meter bort från stranden. Där satte vi oss till rätta, knäppte upp en varsin läsk och solade. När vi värmt upp oss ordentligt blev det dags för ett dopp. Vi hittade ett gömställe under några stenar vid klippområdet där vi gömde våra värdesaker, och hoppade över de heta klipporna som brände våra bara fötter. Sedan simmade vi ut tills vi inte längre nådde botten, och flöt runt på rygg. Jag minns att det var varmt i vattnet, säkert 25 grader.

Mitt i sjön finns en mindre ö som jag och John under åren ofta använt som mål i en simtävling, och den där dagen blev det dags igen. Vi sa samtidigt “ett, två och tre”, och så simmade vi iväg. John fick en bra start men jag låg strax bakom. Som vanligt var det jämnt mellan oss, och när det var bara kanske 10-15 meter kvar till ön fick jag ett infall att simma sista biten under vattnet. Jag tänkte att jag kanske skulle kunna förvirra John, och få ett övertag i sista sekunden medan han tittade efter mig.

Jag dök, tog några ordentliga simtag under ytan, och när jag kom upp igen var jag först. Jag klev upp på ön, satte mig på en stor sten och pustade ut. Men jag såg inte John. Jag såg honom ingenstans. Jag misstänkte först att han hade gömt sig, och skulle spela mig ett spratt för att skrämmas, men jag kunde inte hitta honom någonstans runt den lilla ön.

Minuterna gick och jag blev allt mer orolig. Jag vågade knappt tänka tanken att John skulle ha drunknat, men jag hoppade snabbt ner i sjön igen och simmade runt medan jag ropade efter honom. Till slut dök jag ner under ytan och letade på sjöbotten efter honom också, men det var lönlöst. Jag insåg att jag behövde hjälp, så jag vrålade allt jag kunde mot andra sidan där alla badgästerna hade varit, men jag fick inget svar.

Jag simmade ursinnigt tillbaka mot klipporna, panikslaget önsketänkande att John skulle ha lyckats lura mig totalt och att han skulle sitta där med sin läsk, sin blåa keps och ett hånflin på läpparna när jag kom fram. Men väl framme vid klipporna, när jag utmattad och flåsande kravlade upp till platsen där vi hade legat och solat, kändes det som att min värld tog slut. John var inte där, och inte ens våra grejer var kvar. Under stenarna där vi gömt våra värdesaker var det tomt.

Där stod jag, med bara ett par våta badbyxor på mig och utan möjlighet att ringa någon. Jag gick bort till stranden, där det nu plötsligt var helt tomt. Det var därför jag inte hade fått något svar: det var ingen där. Jag var helt ensam. Det hela kändes som en dröm. Allt var fel, onaturligt som när man klätt på sig en stramande tight tröja som kliar och sitter fel, men jag kunde inte sätta fingret exakt på vad det berodde på. Det enda som fanns kvar av allt det vi tagit med oss var min mountainbike, som stod låst precis där jag lämnade den. Nyckeln till cykellåset låg i min bakficka. Jag låste upp cykeln och trampade iväg.

Cykelresan hem minns jag knappt, jag var så upptagen i mitt fokus på att komma hem och få hjälp att reda ut vad som hade hänt, eller åtminstone bara se ett annat ansikte. När jag kom fram till vårt villaområde höll solen på att gå ner, och det hade blivit lite kyligt. Vid uppfarten slängde jag cykeln åt sidan och slet upp den olåsta ytterdörren.

Jag hörde förvånade röster inne i huset, röster som steg till hysteriska skrik. I mitt förvirrade tillstånd förstod jag inte vad som hände, utan upplevde det som att jag blev attackerad av människor som grep tag i och slet i mig. Först efter några sekunder förändrades hela mitt sinnestillstånd, det var som om allt klarnade och världen återgick till det normala. Jag insåg att det var mamma och pappa som hade tagit tag i mig, hållit fast mig och kramat mig om vartannat, medan de skrek på mig. Pappas röst pendlade mellan ilska och gråt när han skrek om vart fan jag hade varit, och mamma bara grät och kramade mig. John stod i dörren till köket och stirrade på mig med tom, chockad blick. Jag satte mig i soffan, och fick höra vad som hänt.

Det min familj säger till mig då är det sjukaste jag någonsin hört. De säger att jag har varit spårlöst försvunnen i två veckor. Polisen och räddningstjänsten hade efter en vecka till slut blåst av eftersökningarna efter mig i sjön, men deras teori var att jag hade drunknat och försvunnit i sjön. Jag försökte förstå vad mamma, pappa och John alla på fullständigt allvar sade till mig, men kände hur det började snurra i huvudet och det svartnade för ögonen. Jag måste ha svimmat, för jag vaknade kort därefter i mammas famn inlindad i en filt. Ambulans och polis var kort därefter på plats.

Jag kördes till Danderyds sjukhus där jag undersöktes av läkare. Hon bad mig förklara vad som hade hänt, och jag gjorde mitt bästa. Hon tittade allvarligt på mig och förklarade att det lät som om jag genomgått någon slags psykos eller liknande, och att jag måste ha varit sinnesförvirrad under mina två veckor som spårlöst försvunnen. Jag fick gång på gång intyga för både polis och läkare att jag varken hade rymt eller tagit droger. Men hur jag skulle kunna förklara det hela när jag själv inte satt på svaren visste jag inte. Läkaren hittade inga tecken på fysiska skador men konstaterade att jag var i chocktillstånd. Hon förstod inte hur jag hade kunnat bibehålla mig i sådant gott fysiskt skick medan jag samtidigt hållit mig gömd iklädd enbart badbyxor i två veckor.

Jag fick åka hem igen, som ett outplånligt frågetecken för både myndigheterna och medicinen. Sommaren led mot sitt slut, och eftersom ingen kunde förklara upplevelsen var vårt enda alternativ att låta bli att prata om den. John stack till Umeå för att bli jurist och jag började i andra ring. Under höstterminen försökte jag låta bli att tänka på sommarens gåta, men minnet av den plågade mig. Jag fick sömnproblem och ångest, men när jag började läsa om Einsteins teorier om rumtidens flera olika dimensioner och andras upplevelser av att världen ibland kan bugga som i ett datorspel vände det. Det var kanske inte en perfekt förklaring, men det var åtminstone något. Det gjorde att ångesten lättade.

Jag är idag 30 år gammal, och för de jag lär känna tillräckligt väl berättar jag gärna om den där sommaren 2005. Ibland har de liknande, egna upplevelser, som jag då får höra om. Jag har lärt mig att jag är långt ifrån ensam om att helt enkelt en gång oförklarligt försvunnit från världens yta.

Ni hörde lyssnaren Carls berättelse “Sjön”, uppläst av Ludvig Josephson.

Något som då och då händer är att lyssnare hör av sig och rapporterar in iakttagelser av varelser de hört om här i podden. Det är alltid spännande att inse att det någon trott sig vara ensam om att se kanske faktiskt drabbat andras vardag, och reser frågor om varifrån varelserna kommer och vad de vill. Nu ska vi höra tre korta historier om sådana observationer – och vi ska börja med att återgå till en figur som först beskrevs sommaren 2016, i avsnitt 33: “En skogvakts berättelser”. Ni hör “Fällknivsmannen i Blekinge” av lyssnaren Andreas, uppläst av Jonas Lundblad.

Jag har lyssnat på alla avsnitt av Creepypodden, och när jag hörde om fällknivsmannen och grodmannen i avsnitt 75 påminde det mig om en händelse jag själv varit med om. Jag arbetar i en bergtäkt i Blekinge, och jag tror mig ha sett något liknande här. Eftersom vi spränger bort sektioner av berg så är miljön på arbetsplatsen präglad av höga bergväggar och djupa källor fyllda med vatten.

Vi jobbar tvåskift och just vid detta tillfället hade jag kvällsskiftet. Solen hade nästan gått ner när jag var nere i den djupare delen av berget, och plötsligt tyckte att jag såg någon stå på kanten på den högsta bergväggen.

Jag tyckte det såg farligt ut och började hojta på mannen och vifta med armarna för att få hans uppmärksamhet så han skulle gå väck från kanten. Men istället för att backa undan så lyfte han sin arm och började vinka tillbaka.

Jag tänkte att det var en dum turist som vandrat in på området, så jag ringde till arbetsledaren så han kunde ta sig upp till toppen och avvisa honom. Men just som arbetsledaren svarade i telefonen så vek sig figuren på mitten och rullade ner för berget, och allt jag såg var en svart massa som föll ner i en av källorna med ett stort plask. När han träffade ytan skrek jag till och arbetsledaren som fortfarande fanns i andra änden av luren undrade vad som hände. Jag sade att jag sett en man stå uppe på berget, som nu trillat ner.

Vi åkte tillsammans ner till källan för att leta efter honom, men när vi kom fram så låg vattnet helt stilla och vi såg inget flyta på ytan. Vi diskuterade saken, en stund och sedan sa han att det antagligen var den låga solen som kastat skuggor och spelat mina ögon ett spratt. Det som fallit hade antagligen varit en lös bit av berget som trillat ner, gissade han.

Jag ville inte verka galen så jag höll med, men jag är säker på vad jag såg och när jag hörde om grodmannen och fällknivsmannen i Creepypodden så gick det en kall kår genom mig och jag blev tvungen att skicka in denna historia så folk vet att det finns fler vittnen till denna märkliga figur.

Ni hörde “Fällknivsmannen i Blekinge” av lyssnaren Andreas, uppläst av Jonas Lundblad.

I september 2016 dök nästa obegripliga vittnesmål upp, då lyssnaren Albin hörde av sig till Creepypodden för att berätta att han också sett något Alex och Sigge pratat om i sin podd. Den kallades “Apugglan”, och vår lyssnare Carro tror också hon har sett den. Ni hör “Apugglan”, skriven av lyssnaren Carro och uppläst av Rakel Josephson.

Jag har också sett den, eller jag tror att det är samma varelse vi pratar om. Om jag skulle försöka förklara var jag såg med ord så skulle jag kalla det för apekatt. Den såg ut som en panter, fast med klotrunt huvud utan öron. Huvudet var verkligen bara en svart boll. Svansen liknade inte en kattsvans utan mer en apsvans, eftersom den gick att böja på och kurvades på ett sätt katter inte brukar kunna. Har bifogat en bild på en skiss hur den såg ut.

Det hela gick till så här:

Det var en tidig vårmorgon 2016 i Säter, uppe på Åsen, och min pojkväns hund hade väckt mig för att han behövde ut och göra sina behov. Klockan var runt fyra på morgonen. Vi brukade alltid släppa ut hundarna i den inhägnade bakgården för en snabbrastning, och jag skulle precis öppna altandörren ut när jag tittade upp och bort mot grannarna över vägen. Där såg jag denna varelse gå mellan deras garage och hus. Min första instinkt var att inte släppa ut hunden. Om det hade varit en vanlig katt så hade jag inte ens reagerat, men det var något med den här saken som fick mig att instinktivt vilja ta skydd. Jag har ingen aning om vad det kan ha varit för slags djur. Den var för stor för att vara en katt, inte alls lik en hund och inte heller en lo, varg eller räv. Den var kolsvart med lång svans och ett klotrunt huvud utan öron eller någon slags profil som kunde vara en nos.

Jag väntade tills den var utom synhåll och så ytterligare några minuter innan jag vågade släppa ut hunden. Efter femsekundersrastningen så gick vi in igen och jag stod kvar ett tag vid altandörren för att försöka få syn på varelsen igen, men såg inte skymten av den. Senare på morgonen, när min pojkvän vaknat, försökte jag förklara för honom vad jag hade sett, men han trodde jag sett i syne, vilket jag förstår. Jag har förstås halvt googlat ihjäl mig för att försöka hitta en förklaring, men aldrig lyckats hitta något.

Detta har jag inte berättat för så många, för att inte verka galen. Men härom dagen så satt jag och en kollega på jobbet och pratade om de konstigaste oförklarliga sakerna vi sett, och jag berättade ovanstående historia. Hennes reaktion var knappast den jag hade förväntat mig. Hon hade tydligen lyssnat på avsnitt 75 av er podd bara någon dag innan och då hört om Alex och Sigges och lyssnaren Albins historia, vilket jag aldrig hade hört. Vi hade beskrivit det vi sett som nästan identiskt lika, och jag och kollegan kom fram till att det troligtvis var samma samma varelse vi pratade om.

Så nu håller jag på att freaka ur totalt. Kan det finnas fler som sett denna apekatt, eller apuggla? Och vad kan det var för något? Sist jag kollade så gick det inte runt lösa pantrar bland villaområdena i Säter tidiga vår morgnar…

Ni hörde “Apugglan”, skriven av lyssnaren Carro och uppläst av Rakel Josephson.

Den sista av de tre varelserna som kanske setts fler gånger än vi tror behöver ingen presentation. Låt oss bara höra lyssnaren Saras korta historia, som vi kallar “Min morfars upplevelse”, och som läses av Rakel Josephson.

Min mamma berättade nyligen en historia om morfar och vad han hade varit med om i mitten av 1930-talet i Iran. Jag blev så sjukt chockad när jag hörde den, för jag förstod ju omedelbart vad det var för varelse hon beskrev. Jag kände igen den från er podd. Hennes historia lämnade mig med gåshud på armarna. Här är den.

Det var som sagt i mitten av 1930-talet i staden Boshehr i södra Iran. Morfar och hans bror var ute i skogen och plockade torra kvistar att elda med. Under vandringens gång delade bröderna upp sig, och plockade lite här och var för sig själva. Plötsligt såg morfar i ögonvrån att brodern vinkade efter honom. Han gestikulerade med armarna i en ”kom hit”-rörelse. Morfar ropade att han var upptagen, att han hade händerna fulla och att brodern skulle komma dit istället. Men brodern fortsatte vifta på samma mekaniska sätt med armarna och gestikulera om att morfar skulle komma. Morfar tänkte att det kanske hade hänt något, så han gick fram till brodern.

– Vad är det?, frågar morfar.

Hans bror började röra sig längre inåt skogen, medan han under tystnad fortsatte att vinka med sig morfar. Han följer efter. De kom allt längre in i skogen, och morfar såg sig om för att lokalisera vart dom befann sig någonstans, då han plötsligt fick syn på broderns fötter. Där det egentligen skulle sitta skor fanns istället hovar.

Morfar skrek för full hals, vände sig om och sprang därifrån. Nu mindes han de historier gammelmorfar berättat, om de onda krafter i skogen som tar skepnaden av någon man känner för att lura iväg en. Medan han sprang såg han helt sin bror komma springandes mot honom från det motsatta hållet, även han med hjärtat i halsgropen. Han sprang fram till morfar i full panik, och sade helt skräckslaget:

– Vi måste härifrån. Någon med hovar tog din skepnad och lurade in mig i skogen.

Ja, ni hör ju – kan det ha varit Getmannen som Saras morfar mötte i skogen i Iran på 30-talet, i denna berättelse uppläst av Rakel Josephson? Kanske. Men låt oss inte glömma en annan figur som ofta beskrivits som försedd med hovar, och som ibland påstås kunna byta skepnad och vilja locka med en ut i skogen: Djävulen själv. Vem vet vad som vore värst att träffa i en skog.

Vi ska tillbaka till vardagen i Sverige. En kategori historieberättare vi ofta hört i podden är yrkeschaufförerna, som ju ofta befinner sig ute på vägarna länge och tar sig långt bort från bebyggda områden. Det är kanske inte konstigt att de ofta har märkliga upplevelser att berätta om, som till exempel den lyssnaren Erik kallat “På vägen” och som här läses av Ludvig Josephson.

Jag jobbar som yrkeschaufför för ett lite mindre logistikföretag utanför Jönköping. I den hårda konkurrensen om arbete accepterar min chef de flesta uppdrag han kan komma åt. För min del innebär det långa resor i vårt avlånga land, och inte alltför sällan en sväng till Norge och tillbaka.

Jag trivs ganska bra med mitt yrke och har förmånen att se våra vackra landskap och städer varje dag. Men det händer också märkligheter, och den jag har tänkt berätta om inträffade hösten 2001 när jag körde en rutt från Jönköping och vidare ner mot Ängelholm.

Som vanligt så började körpasset mitt i natten så att varorna skulle komma fram i tid på morgonen. Det är ganska behagligt att köra på natten då det nästan uteslutande är andra lastbilar man möter och inte ens de är så många till antalet. Knappast rusningstrafik alltså.

Det började ljusna och jag hade precis passerat en liten ort som heter Lammhult. Efter Lammhult kommer man till en ganska lång raksträcka som i folkmun kallas för Bredhultarakan, förmodligen då den i södergående riktning slutar i en liten by som heter just Bredhult. Det är för övrigt bara när vägen passerar den lilla byn som den är upplyst.

Detta utspelade sig innan kommunen valde att såga ned träden tio meter på varje sida om vägen för att minimera risken att nedfallna träd skulle stoppa trafiken, så det var tjocka, stora granar ända in till vägrenen.

När jag kom fram till rakan så såg jag den belysta delen långt långt borta i slutet av vägen, men denna gången möttes jag också av bilar med varningsljus och blåljus. Jag ställde mig artigt i kön, och iakttog händelserna framför mig. En bil stod i lågor och brandmän sprang runt över hela vägbanan.

Här blir jag nog ståendes länge tänkte jag och plockade fram både smörgåsar och kaffe. Jag tog en sipp kaffe, och förde blicken över vägen och vidare ut mot en åker som låg vid sidan av vägen. Så satte jag kaffet i halsen.

Jag gnuggade ögonen och tittade igen, och där ute på åkern, kanske hundra meter bort, stod en liten gestalt. En liten flicka, tänkte jag. Var hon med i den olycksdrabbade bilen, blev rädd och sprang iväg innan räddningspersonalen kom? Jag hoppade ut ur lastbilen och ropade efter brandmännen, men till ingen nytta: de hade viktigare saker för sig än att lyssna på en lastbilschaufför som säkert bara skulle tjata om att få köra förbi.

Jag suckade och gick ut på åkern emot gestalten. När jag var cirka 25 meter ifrån henne så såg jag att det mycket riktigt var en liten flicka. Jag kom fram till henne, och såg att hon hade smutsiga kläder och sår i ansiktet. Till slut stod vi mitt emot varandra, och tittade på varandra under tystnad i ett ögonblick. Sedan frågade jag vad hon gjorde där ute.

Jag fick inget svar

– Hallå? Hur är det fatt?, försökte jag.

– Jag kom också för att titta på elden, sade flickan då.

Jag förstod ingenting.

– Har du varit med om olyckan där borta?, frågade jag.

Inget svar.

– Var är dina föräldrar? Vart bor du?, frågade jag och började bli alltmer otålig.

Flickan vände sig om och pekade in mot den mörka högvuxna granskogen. Jag kände hur det gick en kall kåre genom hela kroppen, likt en isbit som rann ner genom min ryggrad.

Plötsligt skimrade det till i gräset bredvid flickan, och jag vände mig om för att mötas av en brandman med en starkt lysande pannlampa.

– Vad gör du här ute? Vad håller du på med?, frågade brandmannen.

– Jo, eh, jag försöker hjälpa flickan här, sade jag och gestikulerade mot sidan, men då, i samma stund, var hon borta.

Jag kör fortfarande ganska ofta förbi den där åkern. Och jag tittar varje gång med skräckblandad förtjusning, i hopp om att jag kanske får se henne igen. Även fast jag vet att jag egentligen inte vill.

Ni hörde lyssnaren Eriks historia “På vägen”, uppläst av Ludvig Josephson.

En annan sorts vardag som är vanlig ute i landet är studentens. Hemifrånflyttar, långa nätter av klippande med ögonen ovanför studielitteraturen, för lite sömn i för små och stökiga lägenheter och för traditionstyngda och ålderstigna salar leder alla gärna till kusliga stunder. En av dem hör vi om i lyssnaren Max berättelse “I Umeå universitets källare”, uppläst av mig.

För de som aldrig pluggat på Umeå universitet, eller för de som kanske pluggat där men aldrig varit nere i bibliotekets magasin, kanske en liten beskrivning krävs innan jag börjar berätta.

En trappa ner på UB, Universitetsbiblioteket, finns det öppna magasinet. Det är en hel våning uppdelad i, ja, typ ”rum”. Det är inte riktiga rum, för de skiljs inte åt med dörrar och väggar, utan består snarare av korridorerna mellan de alla bokhyllor som rymmer magasinets alla tiotusentals volymer. Allt från riksdagsprotokoll, utgallrad referenslitteratur och bil- och båttidningar till mikrofilmade dagstidningar och barnböcker.

Det sitter sällan folk nere i magasinet så när du kommer ner i trappan till magasinet hör du oftast ett litet klick från rörelsesensorn som tänder ljuset. Klicket följer varje gång du går in i ett nytt rum. Ju djupare in i magasinet du går, desto ljusare blir det. Till en början förstås. När du inte rört dig i ett ”rum” på ett tag släcks ljuset där. Säkert för att spara energi å klimatets vägnar.

Ett av UB:s bäst bevarade hemligheter är det rum som är vid just barnböckerna. Till att börja med finns det numera en bra sittplats där, precis vid ett vägguttag till laptopen. Det vet jag för det var jag som bar dit en stol min första termin. Att sitta och skriva och få slut på batteri på datorn kvällen innan inlämning är inget man vill ska hända. För det andra så finns där också universitets renaste toalett. Eftersom det här rummet ligger längst in i magasinet är stolen för det mesta ledig, och trafiken till toaletten mycket sparsam.

Jag brukade sitta där nere och skriva alla mina hemtentor och uppsatser, och så även den här gången. Jag skrev en uppsats om den samtida ungdomsromanen som didaktiskt verktyg. Det är ett finare sätt att säga att man kan läsa ungdomsböcker i skolan. Hur som helst, oavsett hur intressant eller inte ämnet var, så passade arbetsplatsen perfekt eftersom jag var omgiven av just barn- och ungdomsböcker.

När jag hade skrivit ett par timmar, och i princip var klar med uppsatsen gick jag igenom texten för att se om jag hade missat något. Några källhänvisningar behövde utvecklas med specifika sidnummer i böcker jag redan ställt tillbaka i bokhyllan så jag sparade dokumentet, fällde ner skärmen, och reste mig för att hämta böckerna igen.

Jag vet att man inte ska lämna sin dator obevakad men jag var ju helt ensam där nere. Dessutom skulle det ta kanske maximalt ett par minuter för mig att gå de typ tio metrarna till hyllan, leta fram böckerna jag behövde och sedan komma tillbaka med dem. Ingen skulle ju hinna sno datorn på den korta tiden.

Jag kom tillbaka till min stol, fällde upp skärmen och loggade in med mitt lösenord. Till min förvåning var inte dokumentet öppet. Jag kunde inte minnas att jag stängt ner Word, men var ändå inte helt säker. Jag var dock hundra procent övertygad om att jag hade sparat innan jag gick, och filen fanns på skrivbordet så jag dubbelklickade för att öppna den.

Min dator var väl inte den senaste, och jag var van att den var lite seg med att öppna stora filer, men uppsatsen var absolut inte tillräckligt lång för att förorsaka en så här lång väntetid. Dags att köpa en ny dator, tänkte jag irriterat, medan dokumentet äntligen laddade klart.

Istället för att se min uppsats mötte jag något helt annat. Endast en mening var skriven, om och om igen, efter varandra i flera sidor. Jag kände hur min händer blev svettiga, och hur hjärtat rusade när jag läste.

”Kom aldrig hit igen kom aldrig hit igen kom aldrig hit igen kom aldrig hit igen”

Jag kunde inte sortera tankarna, och jag vet inte riktigt vad som fick mig att göra det, men jag krängde ner mina grejer i min väska, lät böckerna ligga, och rusade tillbaka till trappan, genom rum efter rum som alla lystes upp med ett klick medan jag sprang igenom dem.

Ni hörde lyssnaren Max berättelse “I Umeå universitets källare”.

Av barn och fyllon får du höra sanningen, brukar det sägas. Färre känner kanske det talesätt som med tiden uppstått kring lyssnarhistorierna i den här podden: att det är av barn och djur du får en tidig förvarning för att någonting övernaturligt finns i närheten. Ofta handlar berättelserna jag läser om att gå ut med hunden eller försöka mysa med katten, när de plötsligt fryser till och tycks upptäcka något du själv inte kan se. Och en liknande, gastkramande stund ska du få höra om nu, i en anonym lyssnares berättelse med titeln “Bara djuren vet”. Den läses av Alice Sjöberg Brise.

Jag var elva år, och hemma ensam med djuren medan mina föräldrar var iväg på kräftskiva hos några vänner och min storebror sov över hos en kompis. Ingenting speciellt, bara en kväll för mig själv där jag gick runt med våra två hundar och min katt, tittade på teve och spelade spel medan hundarna och katten höll mig sällskap. Jag var väldigt självgående och hade inga problem med att fixa mat åt oss eller ta hand om huset själv.

Mina föräldrar hade lämnat huset vid sextiden och sagt att de skulle komma hem igen runt elva. Om det var någonting så skulle jag ringa. Innan de gick låste de alla dörrar, såväl ytterdörren som de dörrar som ledde till altanen och inte minst ytterdörren i källaren: den vi oftast använde för att gå in och ut ur huset. Jag var alltså ensam med våra djur i ett gammalt hus fullt av små rum vars dörrar saknade handtag ute i skogen, utan närbelägna grannar. Då tyckte jag att det kändes naturligt, men i efterhand har mina vänners reaktioner på den historien lärt mig att andra hade känt väldigt annorlunda.

Jag satt först nere i soffan med hundarna i knät och såg på teve. Jag minns inte vilken film det var som gick, men när den var slut släckte jag ner och gick upp till mitt rum. En stund satt jag uppe i mitt rum och spelade på min storebrors dator, medan hundarna låg i sängen bakom mig. Jag hade lämnat dörren lite öppen så att min katt skulle kunna komma in, men inte mer än så. Utanför i hallen var det mörkt och tyst och allt jag såg var en mörk springa. Men så länge jag hade djuren så var jag lugn och trygg, även om ingen annan i min familj var hemma.

Till slut gick jag och la mig. Klockan var runt tio och jag hade legat i sängen en stund och tittat upp på mina teckningar på ena väggen, och jag var på god väg att somna när det började.

Än idag får jag rysningar när jag tänker tillbaka på denna händelse. Jag hörde nämligen hur låset vreds om i källardörren: den entré vi vanligtvis använde, två våningar ner i huset. Lyhört som huset var så hade jag lärt mig känna igen alla de små ljuden, och det jag nu hörde var det omisskännliga ljudet som innebar att mina föräldrar kom hem.

Jag spetsade öronen, och hörde efter någon sekund hur handtaget trycktes ner, och dörren långsamt gick upp. Den öppnades utåt och det knarrade lite när den öppnades. Man fick rycka lite i dörren för att få upp den, och det var precis vad jag hörde. Ett litet ryck och sen ett långsamt knarr. Följt av ett till ryck när dörren stängdes igen.

Sedan blev det tyst igen.

Jag tittade mot dörren in till mitt sovrum och väntade. De hade tydligen kommit hem tidigare än vad som var sagt, tänkte jag, och hoppades att de hade haft det trevligt. Men tystnaden blev allt längre medan jag inväntade nästa ljud, det då dörren som ledde in till trappan upp på första våningen öppnades. Men det hände aldrig.

Jag satte mig upp i sängen, puttade undan vår stora hund och lutade mig mot väggen bakom sängen. Hunden lade sig åt sidan, och lade ner huvudet på madrassen igen, totalt obrydd av att jag flyttat henne.

– Mamma?, sade jag.

Inget hände.

– Pappa? Är ni redan hemma?

Återigen möttes jag av tystnad.

– Hallå?, nästan viskade jag till slut.

Jag tittade förvånat på mina halvsovande kamrater i sängen. Sedan ryckte jag till, när jag hörde knarret från trappan i källaren. Nu hade var jag inte alls beredd på att få höra det ljudet. Det kom så snabbt efter att min egen röst tystnat.

Långsamt, som om den smög, rörde sig någon upp för trappan till första våningen. Någon som inte hade fyra tassar, utan två. Kanske inte heller två tassar, för jag hörde inget skrap från klor, utan bara tunga långsamma steg. Ett steg på varje trappsteg.

Jag satt nu och stirrade mot min dörr, som stod öppen ut mot mörkret i huset. Nu började jag verkligen bli orolig. Jag vågade inte ropa en gång till för att höra vem det var. Jag hade visserligen hört min beskärda del konstiga ljud i det huset, men dessa var de mest sammanhängande hittills. Någon hade låst upp dörren i källaren, öppnat den och gick nu upp till första våningen. Utan att säga någonting. Det kunde inte vara mina föräldrar, inte heller min bror eller något av husdjuren. Detta var någonting annat, som inte hörde hemma här.

Rätt framför trappan upp från källaren fanns det en till dörr, bakom den ett arbetsrum. Och som på kommando när jag tänkte på det rummet så hörde jag hur den dörren stängdes. Långsamt och metodiskt. Klick.

Jag drog upp täcket. Detta hände bara inte. Vem var det i huset?

Som i en spökhistoria så fortsatte det bara. Jag hörde hur de tunga stegen gick förbi arbetsrummet och rundade pelaren mot trappan upp till övervåningen. Varje steg knarrade, precis som det gjorde när jag själv gick runt i huset. Alla brädor i golven hade sitt eget egendomliga knarr och det var lätt att höra om ett ljud kom från plankorna i köket eller i hallen. Långsamt, långsamt, än mer så än innan, hörde jag denna någon gå upp för trappan mot den våning där jag själv låg.

För varje steg gick det allt långsammare, och ljuden blev allt dovare i mina öron. Jag ifrågasatte om det jag upplevde verkligen var på riktigt. Var allt bara en dröm?

Det var först när stegen tystnat för en liten stund som den fruktansvärda stunden kom till ett klimax. Jag satt hopkrupen i sängen med mina två hundar vid min sida och katten nere vid fötterna. Alla hade fram tills nu legat stilla och halvsovit. Då såg jag till min förfäran att min stora hund lyfte på huvudet med ett ryck, och vände sig mot dörren. Hon tittade på någonting. Därefter reste sig först den andra hunden, och sedan katten, och snart satt jag där inne med tre djur som alla stirrade, helt tysta, mot den lilla mörka dörrspringan. De såg det jag inte kunde se. De kunde se denna någon som stod precis utanför mitt rum ute i hallen.

Jag grät, men djuren bara stirrade. Dom försökte inte trösta mig utan låg alla med fixerade blickar ut mot mörkret. Orörliga. Tysta.

När klockan var runt halv tolv hörde jag mina föräldrars bil rulla in på tomten. Ljuset sken in genom fönstret, och snart hörde jag röster, som tystnade precis innan de gick in genom dörren i källaren.

Mamma och pappa lät glada, men försökte hålla sig tysta för att inte väcka mig. När de väl kom upp på min våning såg de att det var tänt inne hos mig, och kom fram och öppnade dörren in till mig. Lite förvånade tittade de in. Den stora hunden hoppade glatt ner och mötte dem i dörren, men vår lilla svarta låg kvar. För trött för att orka bry sig om att dom hade kommit hem. Min katt jamade till. Han såg sin chans att få lite mat igen och sprang ut mellan benen på mamma och pappa.

– Men är du vaken än? Vi trodde du skulle sova vid det här laget, sade mamma leende. Jag brukade vara vaken ganska länge på kvällarna och det var ändå lördag, så hon var väl egentligen inte så förvånad. När hon och pappa märkte att jag var helt söndergråten och rödögd försvann deras leenden, och de såg oroliga ut. Pappas kommentar då var den som får avsluta denna upplevelsen.

– Varför låste du upp i källaren? Det är bättre att du låter den dörren vara låst när du är ensam hemma.

Ni hörde en anonym lyssnares berättelse “Bara djuren vet”, uppläst av Alice Sjöberg Brise.

Ja, med lite tur kan man tack vare husdjuren få en tidig varning för att något är fel. Det får till exempel en annan anonym lyssnare, vilket hon beskriver i historien “Närs Märtas tack”, uppläst av Petra Werner.

Gården där min morfar var född och uppvuxen ligger i en liten by omgiven av tät granskog, berg och svarta tjärnar i mörkaste Dalarna. Den ligger där än idag, nu när jag sitter och skriver detta, precis som den alltid gjort. Här har släkten huserat och levt i århundraden, beståendes av många viljestarka personer med tongivande roller i bygden. Gården, vi kan kalla den Närsgården, har genom tiderna även varit scen för flera övernaturliga fenomen. Iakttagelser har gjorts av både gårdens fasta invånare och besökare, som blivit väckta mitt i natten av en genomskinlig kvinna som ståendes vid sängkanten velat bjuda på kaffe. Gång på gång på gång. Även dånande hästhovar med droska har hörts,som rullat in på gårdsplanen, rundat flaggstången så att gruset sprutat, varpå ljudet ebbat ut lika plötsligt som det uppstått.

Min morfars bror hade vid ett tillfälle i sina tonår blivit ombedd att vakta ett långkok. Han hade pliktskyldigast stått en stund och rört i den stora grytan, men beslöt sig för att låta koket klara sig själv en stund. Träsleven lade han prydligt åt sidan, och gick ut i det stora rummet vi kallar Salen för att lyssna på vevgrammofonens jazztoner en stund. Grammofonskivan var nyinköpt, och han drogs med av musiken och stunden. Dansade i sin ensamhet så att ripsmattorna korvade sig och katten hukade sig i sitt hörn. Men efter en stund hann tiden och plikten ikapp honom: långkoket! Snubblande rusade han tillbaka till spisen för att nästan springa rakt in i famnen på sin farfar. Den äldre mannen stod med träsleven i handen och rörde lugnt i grytan. De mötte varandras blick, och mannen log varmt. Förmodligen skulle min morfars bror sett lugnt och nöjt tillbaka, om det inte var för att farfadern varit död sedan flera år.

Inga av dessa oförklarliga berättelser och vittnesmål kände min pappa till, då han i sällskap av min mamma skulle fira julhelgen på Närsgården den mycket kalla vintern 1974. Detta var många år innan jag och mitt syskon kom till världen, och mina föräldrar var unga och nyförälskade. Min pappa visste att min mammas pappa var född och uppvuxen på gården, men inte mycket mer. Med var även deras respektive föräldrar, min mammas lillasyster och mina föräldrars två innekatter. De sistnämnda hade för första gången fått byta ut stadslägenhetens vana miljö mot Närsgårdens knarrande golv och skumma salar. Efter flera timmars nosande hade de, med viss tvekan, rullat ihop sig i fåtöljerna framför brasan i Salen.

Här kan det vara tillfälle att göra en reflekterande paus. Under min uppväxt har jag hört pappa berätta så ofta vad han upplevde på Närsgården den där decembernatten 1974, att det nästan känns som om jag var med. Eller som ett minne efter en tydlig dröm jag själv har haft. En dröm där jag ser varje detalj, iakttar minspel, och känner hur hallgolvets trätiljor på Närsgården övre våning sviktar under mina steg. Min pappa är en jordnära, lugn och praktisk person. Måttlig och pålitlig. Han är den som genom sin upplevelse på Närsgården fått mig att intressera mig för, och tro på, paranormala händelser. Han är ett söndagsbarn i ordets alla bemärkelser. Jag har ofta gått fram och tillbaka i den händelse som utspelade sig där och då framför min pappas ögon på Närsgården. Skrämt ryst, och samtidigt njutit över det som fanns där men ändå inte. Synligt för blotta ögat, men upplöst i lampans plötsliga sken.

Så som pappa berättat det för mig möttes de i Dalarna av stark kyla och mycket snö. De fick skotta sig fram den sista biten till gårdstunet. Mannen, som många år senare skulle komma att bli min morfar, svor då den blåa Volvons däck slirade i den djupa snön. Han ville komma fram, komma hem. Väl på Närsgården installerade sig mina föräldrar i det ena dubbelrummet på övervåningen. Där hade morfars pappa agronomen haft sitt kontor. En stor skrivbordsmöbel, samt en läskpapperspress på fönsterbrädan, det var något av vad som återstod av hans verksamhet. Fönstret vette mot granngården som kunde skymtas mellan några storvuxna granar. En malplacerad gårdslampa, ståendes precis vid tomtgränsen, lyste om natten in genom sovrumsfönstret. Lyste rätt mot en stoppad långsoffa placerad mot väggen. I övrigt två sängar med tillhörande sängbord.

Pappa har berättat för mig att de umgicks precis så avkopplat och planlöst som en familj ofta gör under julhelgen. En dag var man nere i byn och hälsade på vänner till familjen, en kväll pulsade mamma och han ner till Folkets Hus och såg en James Bond-film. De spelades spel, åts lite för mycket och tjafsades om vem som skulle ta disken. Älven som gick genom byn var djupfrusen så där åktes det spark. På ett fyrkantigt fotografi med datumstämpel i marginalen står mamma och pappa förevigade vid sparken. De håller om varandra och ser lyckliga ut.

En dag gjordes en längre utflykt till grannbyn. Man sade hej då till katterna för några timmar, och hela sällskapet begav sig iväg. För min pappa var det första gången han var i Dalarna, och han såg fram emot att se mer av landskapet och den närliggande bebyggelsen. Men det som kom att göra starkast intryck på honom och mamma från den dagen, var deras katters beteende då de i skymningen kom tillbaka till Närsgården.

Katterna hade tillslut gjort sig hemmastadda i huset, och låg nöjt och sov mest hela tiden. Gärna i Salens nedsuttna läderfåtöljer. Då min morfar satte nyckeln i ytterdörrens lås och öppnade den sköt de båda katterna ut med kraft. Som om de inte nog fort kunde komma ut. Deras svansar hade spretat som flaskborstar och raggen stod rätt upp längs med ryggraden. Mamma och pappa hade bara tittat på varandra, oförstående. Så hade katterna aldrig betett sig förut.

– De har sett någon, sade morfar sakligt, och utan att utveckla vad han menade. Pappa tänkte inte så mycket på det då, utan först långt senare.

Min pappa var och är en händig person. När något måste fixas gör han det gärna för hand. Detta var något attraktivt för alla Närsgårdsbor, teoretiker som gärna tog emot en praktisk tjänst mot en gentjänst av annat slag. Över diskbänken i köket på Närsgården saknades det kakel, vilket pappa erbjöd sig att enkelt fixa. Materialet var tydligen inköpt sedan länge och låg travat i uthuset, men från köp till montering tycktes vägen lång. Min morfar blev därför glatt överraskad, och gav pappa fria händer. De brunglaserade, rektangulära kakelbitarna sitter där förresten än idag, och gav nyuppsatta det lantliga köket en touch av modernitet. Morfar strök gång på gång med handen över den brunglaserade ytan, som om han inte kunde få nog av det. Han berömde pappa och sade att huset tackade honom.

Vad som hände därefter var att dagen övergick till kväll, och tidig natt. Pappa minns det som en kväll bland många andra, där det sades godnatt och man drog sig tillbaka till respektive rum. Han är dock alltid noga med att poängtera att det inte dracks någon alkohol på kvällen.

Det är oklart vad han vid tvåtiden vaknade av. Gårdslampan vid tomtgränsen i vinterlandskapet där utanför lyste in genom en springa i rullgardinen. Pappa orienterade sig långsamt i rummet, han brukade aldrig vakna på natten utan sov oftast djupt och sammanhängande. Taket, lister, tapet, tapeternas blommiga våder, bort mot väggen mittemot sängarna. Väggen där långsoffan stod, och i soffan satt det en äldre kvinna. Pappa trodde såklart att han såg fel. Soffan hade varit tom då de lade sig, det var han helt säker på. Han lade sig på sidan och stödde sig på armbågen, försäkrade sig om att han var riktigt vaken. Jo, det var absolut en kvinna som satt i soffan. Han studerade henne. Hon satt rakryggad med benen lagda i kors och händerna lugnt vilande i knät.

Hon såg avslappnad ut. Ansiktet var mjukt vridet mot fönstret, prytt av ett par runda glasögon. Ljuset från gårdslampan mötte glaset perfekt, och speglade sig i bågarnas glas. Pappa brukar betona detta, “jag kunde se hur glaset mötte gårdslampans sken, det var något jag verkligen lade märke till, jag såg det!”

Hon hade någon slags håruppsättning, och var klädd i mörk blus och långkjol som föll generöst från det ena knäet mot golvet. En blank svart skospets skymtade under kjolfållen. Men trots att han kunde konstatera att det var en kvinnogestalt som satt i soffan, ville han fortfarande inte tro det. Han började resonera med sig själv, vad det trots allt var som så tydligt bildade denna syn på soffan. Det måste ha varit deras packning, slarvigt slängd i samlad hög. Resväskan på höjden, med kläder, och kanske någon sjal över. Hans blick hade hela tiden vandrat tillbaka till kvinnogestaltens glasögon, och blänket i dem. Hur var det möjligt? Det var ju verkligen ett ansikte, med ett par perfekt placerade glasögon.

Vid detta laget var han helt säker på att han inte drömde. En impuls kom över honom att gå fram till soffan och röra vid gestalten, som hela tiden satt helt orörlig. För i rummet fanns ingen rädsla eller någon känsla av obehag. Pappa har berättat att han tvärtom blev nyfiken på vad han såg, nyfiken och förundrad. Men istället för att gå fram till soffan, sträckte han ut armen och rörde vid min mamma. Hon låg alldeles bredvid honom, och han frågade dämpat om hon sov. Min mamma har alltid sovit mycket lätt och svarade honom därför snabbt att hon var vaken. Han bad henne därefter att titta mot långsoffan, vad såg hon när hon tittade dit? Automatiskt sträckte mamma då ut handen mot sänglampan och tände, varpå soffan var tom. Pappa sa att han snabbt hoppade upp ur sängen för att med handen känna om det var varmt där gestalten suttit. Men det hade det inte varit. Soffan var tom och kall. Inte någonting. Mamma blev mycket nyfiken på vad han höll på med, och han fick flera gånger, fram och tillbaka, återberätta vad han sett.

Upplevelsen kom att bli kommande morgons stora samtalsämne. Min morfars spontana reaktion var: “Hon har visat sig!” Detta utrop krävde en förklaring, varpå han berättade att det var hans farmors mor, Närs Märta, som visat sig. Han var här helt övertygad, för det var brukligt efter att någon visat gården omsorg. Närs Märta hade levt sitt liv på gården under mitten av 1800-talet och var dess okrönta skyddshelgon. Hon var känd i släkten som en mycket färgstark och vänligt kraftfull person. Att hon fortsatte att se om sitt hus tedde sig för våra släktingar som helt begripligt.

För min pappa var detta sätt en ny värld, nya sätt att så naturligt se på en närvarande andra dimension i form av avlidna släktingar. Men min morfar hade fortsatt att förklara att Närsfolket aldrig lämnade sin gård helt. De kunde studera på annan ort, bosätta sig på andra ställen, i livet återkomma till sina rötter helt eller delvis, men de var ändå alltid kvar. Energier, minnen, och något annat – som inte kunde utrönas – passion? satt kvar i väggar och tun. Närsgården är dess husfolks början, slut och evighet. Morfar själv längtade alltid hem, även om han hela sitt vuxna liv etablerat sig i huvudstaden med hus, familj och karriär. Då han många år senare fick ett svårt sjukdomsbesked och visste att han inte hade långt kvar, satte han sig omedelbart i bilen och körde på vana vägar hem. Till Närsgården. Därefter var han redo att möta slutet med sin familj i Stockholm.

Min pappa är en mycket trovärdig och jordnära person, men han berättar ändå inte om sitt möte med Närs Märta för vem som helst. Eller när som helst. Historien kräver helt enkelt sin publik och sitt tillfälle. Därför berättar jag den här och nu. För egen del är det Närsgården, eller kanske hela berättelsen om den där julvistelsen långt innan jag var född, som gör mig övertygad om att det finns flera dimensioner av livet. Och sådant vi inte kan förklara, eller ens helt fullt förstå.

Ni hörde en anonym lyssnares berättelse “Närs Märtas tack”, uppläst av Petra Werner.

Ni märkte kanske den tjusiga, mjuka övergången som också inträffade i historien, där vi började sniffa på temat julafton. Det här avsnittet kommer ju ut den 23 december 2019, och eftersom en ljusfattig och traditionstyngd högtid som julen givetvis alltid samlat upplevelser på marginalen till det trovärdiga kan det finnas skäl att avsluta med en tvättäkta julhistoria. I den sista historien för det här avsnittet och för hela 2010-talet hör vi lyssnaren Joakim berätta om “Tomten”, uppläst av Ludvig Josephson.

Jag utgår från att alla som lyssnar på Creepypodden för länge sedan fått höra att Jultomten inte finns på riktigt. Antar att ni då också har koll på att alla de önskelistor och brev som adresseras till Jultomten hamnar hos posten i Tomteboda, där postanställda svarar barnen. Allt för att hålla igång illusionen.

Jag var ett av alla dessa barn som skickade min önskelista till Jultomten. Jag var 6 år, och hade likt andra sexåringar ingen uppfattning om vad som är rimligt att önska sig. Fram till det året hade jag varit ensambarn, men under sommaren föddes min lillasyster. Plötsligt fanns någon som tog all uppmärksamhet, en ny mittpunkt i universum. Mina föräldrar fick fullt upp, så som det ju ofta blir när det föds ett barn. Men det fattade jag inte då, jag såg bara en liten rosa klump som hindrade mina föräldrar från att leka med mig.

Så jag skrev helt enkelt ett brev till den ende, som i ett barns värld, skulle kunna hjälpa mig. Jultomten. Jag minns inte exakt vad jag skrev, men önskningen var i stort sett att jag inte ville ha en syster. Att få gå tillbaka till att vara enda barnet, att allt skulle bli som det hade varit. Mamma hjälpte mig att posta mitt brev, ovetande om vad det stod.

Hon hade nog blivit väldigt ledsen om hon visste. Som säkert många andra föräldrar hade blivit om de fått reda på att deras barn bad en främling i norr om att bli av med sina syskon. Jag minns ändå att jag var exalterad, och väldigt nöjd med min önskan. Även om jag inte riktigt var säker på hur den skulle gå i uppfyllelse. Men någonstans tänkte jag att en magisk gubbe med flygande renar kan hitta på något.

När julafton väl kom kunde jag knappt bärga mig. I flera veckor hade jag föreställt mig hur roligt jag och mina föräldrar äntligen skulle ha det igen, och tystnaden. Att få slippa höra min systers eviga grinande. Dagen gick långsamt, släkten kom, jullunchen åts, Kalle tittades på. Till slut var det dags för pappas traditionella vana att absolut behöva gå till affären för att köpa tidningen.

Bara minuter efter att dörren slagit igen ringde dörrklockan. Jag fick äran att öppna för vår ärade gäst. I öppningen stod äntligen Jultomten! Egentligen var det någon iklädd en sådan där billig mask med tomma och glädjelösa hål för ögonen, pålimmat skägg, och tomteluva som mötte mig i dörren. Men med ett barns fantasi så är det den riktiga tomten.

– God jul! Finns här några snälla barn?, skrockade han traditionsenligt.

Jag minns att mamma frågade om inte tomten ville komma in, men med tillgjort mörk röst sa tomten att han hade så många fler barn han skulle besöka. Samtidigt plockade han fram ett paket ur en plastpåse och räckte över till mig.

– God jul! Det var ett ganska litet paket, inslaget i brun papp och omsluten av en röd sidenrosett. Sedan fortsatte han:

– Nu måste jag vidare, ho ho ho!

Därefter stängde tomten dörren. Mamma stod förundrat i hallen.

– Skulle han inte komma in och dela ut julklappar?, ropade morfar inifrån vardagsrummet.

Bara någon minuter senare ringde det på dörren igen.

– Ho ho ho! Finns här några snälla barn?

Tomten stod än en gång i dörröppningen, han såg annorlunda ut. Denna gång med ett fylligt vitt lösskägg istället för den plastiga masken. Ansiktet utstrålade värme.

– Är du redan tillbaka?, frågade jag honom, med förhoppning om fler julklappar. Tomten tittade fundersamt på mig, och sedan på mamma, men försökte att inte bryta karaktär. Pappa har alltid varit mån om att upprätthålla traditioner, och har alltid tagit sin roll som tomte på största allvar.

Men det märktes att det var svårt denna gång. Han delade skyndsamt ut klapparna, samtidigt som han såg oroligt på mamma. När säcken var tom, alla klappar delats ut och alla rim lästs, tackade Tomten för sig med en hjärtligt skrockande:

– Ho ho ho! God jul allesammans!

Nästan direkt efter att tomten gått så kom pappa hem med en tidning under armen. Han drog snabbt den klassiska historien om att alla tidningar varit slut i närbutiken, och att han varit tvungen att gå till nästa butik. Men att han ändå han hälsa på tomten i trappuppgången. Sedan tog han mamma åt sidan, de viskade hätskt med varandra.

Medan mamma och pappa försökte lista ut vem den första tomten kunde ha varit, tog jag fram paketet inslaget i brun papp och omsluten av en röd sidenrosett. Och öppnade det andäktigt. Pappret dolde en avlång ask, fylld med knycklat tidningspapper. Jag vände upp-och-ned på asken, med allt papper föll det även ut något hårt som klingade mot golvet.

Bland allt tidningspapper låg en morakniv av äldre modell. Och med spritpenna hade någon skrivit min systers namn på bladet.

Signaturmelodi

Ni hörde lyssnaren Joakim berätta om “Tomten”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har det blivit dags för Creepypodden att slänga säcken på ryggen igen, och lufsa ut i det stora mörkret. När vi hörs igen om två veckor är det ett nytt år, ett nytt decennium och med små, små myrsteg på väg att äntligen bli ljusare igen. Hoppas ni ska vilja följa med oss hela vägen till sommarens långa, ljusa dagar, och så in i den mörka hösten igen. För oavsett vilken årstid och vilket år det är kan man alltid veta att det kommer följas av nya skräckhistorier.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt, som jag sagt ända sedan 2015 och förhoppningsvis kommer säga många år till:

Tack för att ni lyssnat.