Avsnitt 129: Känsliga lyssnare varnas

2010 kom filmen Black Swan, om en balletdansös som drivs till vansinne av konkurrensen om en roll i en stor uppsättning av Svansjön. I den finns det en scen där huvudrollsinnehavaren, spelad av Natalie Portman river upp halva huden genom att dra i en löst hängande nagel. Tror jag. Jag har nämligen aldrig själv sett filmen, för att jag är så patologiskt obekväm med den sortens scener. Allt jag vet är det jag, halvt blundande, kunnat googla fram: scener på Youtube jag bara förmått lyssna på, och inte se.

Bara tanken på en liten, försumbar skada på kroppen, som man långsamt själv förvärrar genom att dra och dra tills såret är gapande och skräckinjagande, gör att det kryper i mig. Jag spänner musklerna, slutar andas, kniper ihop ögonen. Det är outhärdligt. Men på något skevt sätt också lockande. Och det är jag inte ensam om att känna.

För att tillfredsställa den lockelsen måste man ibland tassa ut i skräckens mindre psykologiska, mörkare och mer groteska tassemarker. Det ska vi försöka göra idag. Och ja, då kan det vara på sin plats för de mer känsliga lyssnarna att se upp. Varningen härmed utfärdad.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och idag ska vi vara blodigare än vanligt. För det är helt uppenbart att det lockar. Ni har säkert redan förstått att jag inte själv hör till de som tittar på Saw eller Human Centipede, men många andra gillar det. Eller gillar kanske är fel ord.

Enligt psykiatern Gail Saltz är det normalt och mänskligt att ha delar av sig själv som drar såväl åt det sadistiska som åt det masochistiska hållet. Vi hanterar dessa drag genom något som kallas sublimering: byggandet av en socialt acceptabel ram kring dem. Så till exempel kan man träna kampsport eller boxning för att kanalisera sin dragningskraft till våldet, eller söka sig till polisyrket eller medicinen av ett intresse för att utsätta sig för olika mänskligt extrema tillstånd. Eller, för den delen, titta på skräckfilm, lyssna på krimpoddar eller söka sig till nätets mörkaste hörn.

Historierna som rör sig på denna gräns bör man kanske inte lyssna på, om man är för ung eller känslig för blod och skador. Men för många är det utvecklande att utsätta sig för det, om inte annat så för att man får utforska sina egna gränser. Kanske din går någonstans just i det här avsnittet – om den inte redan har gått?

Vi ska börja med en anonym lyssnares berättelse, med titeln “På sjukhuset”. Det kanske inte är så överraskande att en historia från sjukhussalarna tar sig in i dessa sammanhang, men den nivå av vansinne som kan drabba en här kanske ändå chockar den mest hårdhudade. “På sjukhuset” läses av Ludvig Josephson.

För många år sedan jobbade jag på sjukhus. Nuförtiden gör jag något helt annat, efter att för länge sedan ha skolat om mig men jag minns ändå den tiden som om det var igår. Jag jobbade på ett gammalt sjukhus, eller rättare sagt, ett sjukhus i en mycket gammal byggnad. Det var högt i tak, stora fönster och under de kalla vintrarna som rådde på åttiotalet, när detta utspelar sig, fick man ha underställ under sjukhuskläderna för att inte frysa.

På sommaren var det tvärtom. Solen stekte in genom fönstren och det blev kokhett. Diverse odörer som kunde komma från patienterna; svettiga kroppar, variga sår och alsol-sprit förstärktes i värmen.

Det vilade något tungt över byggnaden, speciellt där vår avdelning låg eftersom den låg i ett av de äldsta husen. Det mesta av inredningen var original från tiden då sjukhuset byggdes. En lång korridor kantades av bruna dörrar, väggarna var blå och fönstren stora. På den här tiden hade inte patientrummen egen dusch och toalett utan patienterna fick gå till en separat toalett och dusch längst bort i korridoren. På ena sidan korridoren fanns 8 salar fördelat på fyra enkelrum och fyra rum för fler patienter. På andra sidan korridoren fanns duschrum och toaletter, ett rökrum samt ett personalrum som en gång varit ett patientrum. Vidare fanns expedition, kök, sköljrum, dagrum, tvättförråd och behandlingsrum. Längst bort i korridoren fanns en nödutgång. Den ledde längs en baktrappa ut på gården.

Eftersom ingenting var vitmålat så kändes det inte riktigt som ett sjukhus. Dörrarna till patientsalarna gav ifrån sig ett sugande ljud när de gick igen och när det var kallt ute hördes alltid vinden vina, som på en gammal vind. Trots att avdelningen låg på tredje våningen var det mycket långt ner till marken. Stod man på någon av balkongerna och kikade ner fick man nästan svindel. Ovanför oss låg några fler avdelningar och under fanns operationssalar. Högst upp på vinden låg läkarnas kontor. Tog man hissen längst ner i sjukhuset möttes man av ett gediget kulvertsystem där truckar och sparkcyklar trängdes på ”gatorna”. Ja, det var som riktiga gator med trafikmärken och ibland även stoppljus. Lyckades man ta sig ner ännu en våning, dit gick inte hissen, sas det att det fanns ett fältsjukhus som var lika stort som sjukhusområdet. Detta vet jag dock inte om det är sant.

När någon patient behövde fick man åka iväg till Blodcentralen och hämta blod. Man åkte alltid sparkcykel genom kulvertarna och på vägen dit var man tvungen att passera frysrummen vid obduktionsavdelningen. Det var alltid lite läskigt att föreställa sig att det kunde ligga lik innanför dörrarna till frysrummen så här cyklade man gärna väldigt fort. Och eftersom blodet måste värmas upp så mycket det bara gick innan patienten kunde få det intravenöst så fick man klämma fast blodpåsarna under armarna, innanför sjukhusbussarongen.

När jag nu sitter och skriver om detta slår det mig att sjukvården, forskningen och kunskapen om sjukdomar förbättrats avsevärt. Man kan tycka att sjukvården fungerar dåligt idag, med långa väntetider på akuten osv men det är mycket som förbättrats. Många av de saker jag nu ska berätta om skulle inte kunna hända idag p g a all forskning och alla framsteg som gjorts.

Men tillbaka till sjukhuset. På det stora hela trivdes jag bra på avdelningen. Jag har aldrig haft problem med att se sår eller blod, det har hos mig istället lockat fram viljan att hjälpa. Jobbet passade mig fint eftersom jag ännu inte skaffat familj och inte hade något emot att jobba kvällar, helger och nätter. Vi var ett ungt gäng som hade väldigt kul ihop och det var inte ovanligt att vi sågs även på fritiden. En middag efter ett sent kvällspass eller en picknick på helgen. Högkonjunkturen som rådde gjorde att det ofta var personalbrist och de många övertidstimmarna svetsade oss samman.

Avdelningen hade plats för 15 patienter och de flesta som kom in hade olika typer av ansiktsskador. Det kunde vara efter misshandel, slagsmål eller cancer som satt sig i ansikte, munhåla eller svalg. Många gånger kom det in ishockeyspelare med knäckt näsben som läkaren drog rätt med ett knakande.

Det var, som jag sa, vanligt att vi tog emot patienter med cancer. När man får cancer förändras cellernas genuppsättning vilket gör att cellerna ohämmat delar sig och bildar en tumör. På den här tiden visste man inte lika mycket om cancer som man vet idag och det var heller inte lika lätt att bota eller lindra sjukdomen. När man tar bort större tumörer idag så täcker man sårområdet som blir efter tumören med smidiga transplantat från t ex patientens underarm. Men på den här tiden vågade man inte lita på att den nya vävnaden skulle växa fast och därför hade man ofta en förbindelse i form av en bit hud mellan området där man tagit ny hud och där den nya huden skulle placeras. Det var inte ovanligt att man tog hud från pannan för att flytta till ett område i munnen där förbindelsen var en stor hudflik som gick över hela ansiktet. Hudfliken togs självklart bort när transplantatet hade växt fast men detta, i kombination med ofta kraftig svullnad, resulterade i att många av patienterna såg vanskapta ut ett bra tag efter operationen. På avdelningen hängde vi alltid för alla speglar tills patienten kände sig mogen att se sig i spegeln. Det hände t o m att vi hängde för speglarna i hissen upp till avdelningen.

Även de patienter som kom in efter misshandel kunde få väldigt svullna ansikten, oftast barn och kvinnor men ibland även män. Jag minns särskilt en man vars vuxna son bitit av honom örat. Örat hängde löst i en tunn köttslamsa.

En del patienter hade obotliga tumörer. Vi fick t ex in en psykisk sjuk man som suttit hemma i sitt hus och längre förnekat den stora tumören som börjat växa på hans haka. När han kom in till oss hade han inget hakparti eller läppar, bara käkar och tänder. På en annan patient hade halva huvudet ätits upp av tumören. Hon var lite snurrig och det var inte helt ovanligt att hon, om natten, gick in till andra patienter där hon slet av sig kompresserna över såret. Det var inte alltid nattpersonalen hann med att vakta henne så jag minns särskilt en kvinna som barrikaderade sin dörr med en stol för att den förvirrade damen inte skulle komma in till henne när hon sov.

En annan patient spottade ut sin egen tunga när han hostade, tumören hade ätit upp alla celler runtom.

När en s k inoperabel tumör växer så äter den upp cellerna runtom och det bildas ofta nekros, d v s den vävnad som blir kvar efter att tumören ätit sig fram, dör och ruttnar. Detta gjorde att det oftast luktade väldigt illa på avdelningen och vi försökte med allt från ”Wunderbaum-granar” till toalettsprej. Till slut visade det sig att en kopp ättika stående högt upp på en garderob i patientrummet fungerade bäst. Det sög liksom ut lukten. Men än idag kan jag inte känna lukten av ättika utan att associera till lukten av dött kött.

Att jobba på en sådan här typ av avdelning är ganska ovanligt och det är mycket som jag minns väl än idag. Det jag minns bäst var kanske de spökhistorier som gick på avdelningen. De hade gått i arv från generation till generation och det är speciellt en som etsat sig fast i mitt minne.

Jag tror att den här spökhistorian härrörde från 40-50-talet och den handlade om en ung och vacker sjuksköterska. På den tiden var det inte ovanligt att sköterskorna vigde sitt liv åt vården och de bodde ofta i små rum i anslutning till avdelningen. De jobbade mycket och hade sällan någon fritid. Den här sköterskan som, om jag inte minns fel, hette Naima, bodde i ett litet rum med tvättställ på sjukhusets vind. Därifrån tog hon baktrappan ner till avdelningen strax under.

Det sägs att hon var djupt olycklig över att hon aldrig kunde träffa män, eller dejta som vi skulle uttrycka det idag. Hennes jobb var ett kall och det fanns inte möjlighet att gifta sig och skaffa barn. Men så en dag började en stilig läkare att arbeta på sjukhuset. Läkaren hette Josef och Naima blev mycket förälskad. Förälskelsen var ömsesidig och de inledde att förhållande trots att Josef var gift.

Josef forskade på transplantat och experimenterade ofta med att operera möss. Ännu var detta med transplantat i sin linda, den första transplantatoperationen i Sverige genomfördes den 6 april 1964 så Josef var tidig.

Det ingen visste om Josef var att han hade en slags, vad ska man kalla det… morbid nyfikenhet. Hemma om kvällarna när hans familj sov, frossade han i dödsrelaterade saker, så som avrättningsmetoder, döda kroppar, förmultning och tortyr. Och bisarra transplantationer. Josefs stora förebild var Josef Mengele och det sas att han egentligen hette något annat men att han tagit namnet Josef efter sin idol.

På den här tiden fanns ju varken Inernet eller Darknet så han lånade böcker, självklart i falskt namn, på biblioteket. Böckerna smugglade han in i huset i den portfölj han ständigt bar med sig. Sedan gömde han böckerna i ett lönnfack i sekretären som stod i hans arbetsrum. I facket rymdes bara tre tunna böcker, två halvtjocka eller en tjock, så han fick låna ofta.

Ju mer Josef läste, desto mer absurda idéer fick han och hans dröm var att få experimentera på en människa, ju vackrare desto bättre. Han hade, lite fint, frågat sin gode vän patologen Erik – men fått nej. Det var att skända lik och det ville Erik inte vara inblandad i. Så Josef fortsatte att operera möss.

Tills han träffade Naima.

Naima var verkligen vacker! Hon var liten och nätt, hade kolsvart tjockt hår som ramade in ett ovalt ansikte. Ögonen var stora och turkosblå och hennes hy var snövit. Hon var mycket stolt över sitt utseende och hade redan som liten förstått att hon var en prakt för ögat.

Josef uppvaktade henne med blommor och choklad så hon föll pladask. Men det hon inte visste var att Josef hade en plan; han hade hittat sitt s k offer. Genom Naimas förälskelse och tillgivenhet hoppades han kunna lura henne så att han kunde få leva ut sin fantasi.

De hände att de sågs uppe i Naimas lilla rum på sjukhusets vind. När det här utspelade sig var narkosen ännu inte uppfunnen, den kom först på sjuttiotalet. Det vanliga var istället att man sövde folk med eter. Josef hade sagt att han skulle överraska Naima i hennes rum med en liten supé som skulle stå klar när hon kom från sitt arbetspass. Men istället lurade han bakom dörren och tryckte upp eter-trasan mot hennes ansiktet när hon dök upp. Efter att Naima somnat drog han in henne i hissen och åkte ner till sitt ”operationsrum”.

Josef jobbade i många timmar och när han var klar släpade han upp henne till det lilla rummet på vinden, bäddade ner henne i sängen och försvann. Han försvann inte bara från sjukhuset utan även från staden. Jag vet inte om hans familj någonsin fick veta vart han tog vägen.

När Naima vaknade var hon svårt vanställd. Exakt hur hon såg ut är det ingen som riktigt lyckats återge. Kanske för att historian är påhittad, kanske för att Naima skämdes så mycket att hon aldrig visade sig innan hon, genom hängning, tog sitt liv några dagar senare. Men jag har hört det berättas om allt från fingrar mitt i ansiktet, öron på bröstvårtorna, amputerade ben och till och med en arm, nedkörd och fastsydd i halsen. Det sista tvivlar jag dock på eftersom hon då knappt skulle ha kunnat andas.

Hur som helst så sas det att hon spökade på avdelningen. Hon kunde höras gå med lätta steg i korridoren om natten. Ibland sög det till i någon dörr och då och då hördes förtvivlad gråt. Det rum hon bodde i hade för länge sedan gjorts om till läkarrum men det var ingen som blev långvarig i det rummet. Kanske beroende på Naimas ande…

Det var ingen som riktigt hade sett henne tydligt och därför visste vi inte om hon var vanställd som spöke. Några hade sett en hastig rörelse i ögonvrån och någon sa sig ha sett en skepnad i gammaldags sköterskeuniform längst bort i korridoren. Men ingen hade sett hennes ansikte.

Det gick rykten om en ritual man kunde göra för att hon säkert skulle dyka upp. Ritualen gick ut på att man skulle gå in och ut igenom olika rum i en viss ordning: Först skulle man gå in i 1-salen. Det var väldigt viktigt att salen var tom vid tillfället. Alltså ingen patient boende där. Därinne skulle man ställa sig i fönstret en stjärnklar kväll och viska ”Naima, kom” en gång.

Efter det gick man in i 3-salen, som också den måste vara tom. Josef hade alltid fönstret öppet när han jobbade och genom att Naima kunde känna den kalla luften sippra ut genom springan under dörren när hon stod utanför hans operationsrum, visste hon att han var där. Därför skulle man öppna fönstret i 3-salen och lämna det öppet, det skulle hjälpa till att locka fram henne eftersom sal 3 sades ligga rakt ovanför Josef forna operationsrum i källaren.

Efter det skulle man sakta gå från hisshallen utanför avdelningen, genom hela korridoren och fram till baktrappan. Väl framme skulle man glänta på dörren till trappan och viska ”Naima, kom” 2 gånger.

När detta var klart skulle man gå in i köket för att vänta. Köket låg ungefär i mitten av korridoren och kanske 15 meter från bakdörren.

Snart skulle man höra dörren till baktrappan öppnas och först då var man säker på att man lyckats. Naima skulle komma gående fram i korridoren. Baktrappan hade en gång lett upp till hennes lilla vindsrum så det var därifrån hon måste komma. Vad jag vet så hade ingen genomgått denna ritual, i alla fall ingen som jag hört talas om.

En kväll när vi jobbade var det tomt på sal 1 och sal 3. Vi skojade lite om vi skulle gå igenom den korta ritualen för att se om hon dök upp.

”Äh,…” sa min kollega Jenny, ”…det där är ju ändå inte sant.”

Men jag kunde inte släppa tanken på ritualen. Det var så sällan det faktiskt var tomt i både sal 1 och sal 3 och det vore dumt att inte passa på. Till slut hade jag övertalat mina två kollegor, Jenny och Gun, att ta emot mig när jag rädd kom inspringande till köket efter att ha gjort ritualen. Så länge de själva slapp vara med kunde de gå med på det. Sagt och gjort.

Jag började i rum 1. Salen ekade tom och den klara stjärnhimlen lös upp rummet. Jag ställde mig i fönstret och sa ”Naima, kom”. Sedan var det dags att öppna fönstret i rum 3. Precis då kom en akut patient in och jag såg doktorn och Gun på väg mot rum 3. Nu gällde det att vara snabb. Jag kutade in, slet upp fönstret och snabbt ut igen. Eftersom detta var en kall kväll hörde jag hur Gun och doktorn genast stängde fönstret när de kommit in i rummet med patienten. Måtte det fungera ändå, tänkte jag. Efter att långsamt ha gått mot bakdörren, öppnat den och viskat ”Naima, kom” två gånger sprang jag uppspelt in i köket där Jenny fanns. Vi väntade ganska länge och jag var på väg att ge upp när jag hörde dörren från baktrappan gå igen med ett tyst knäpp. Det var aldrig någon som gick där så nu började jag bli rädd på allvar.

Lätta steg och en frasande kjol hördes i korridoren. Stegen kom närmare köket. Men… så stannade stegen utanför vårt personalrum, det som en gång varit en patientsal. Vi hörde hur någon gick in i rummet och hur dörren sedan sögs igen. Personalrummet låg vägg i vägg med köket och jag hann tänka att vi kanske var i fel rum. Jenny sa att det måste ha varit någon av nattpersonalen som kommit tidigt.

”Men hörde du inte en frasande kjol, vem använder det idag?” sa jag för att gripa tag i ett sista halmstrå av hopp. ”Du vet Anna-Lisa på natten har ju alltid stora kjolar” sa Jenny. Besviken sjönk jag ned vid matbordet. Jag tyckte ändå det var konstigt att ”Natten” kommit från baktrappan, det var ju mycket enklare att gå genom huvudentrén och hisshallen. Jaja, lika bra att gå hem.

Jag sa hejdå till mina kollegor och gick ut i hisshallen. Då ropade Anna-Lisa från nattpersonalen att de bonat golvet i hisshallen och att man fick ta baktrappan ner, sedan gå på utsidan av sjukhuset och in igen genom huvudentrén för att nå omklädningsrummet där vi bytte om från sjukhuskläderna.

Det var alltså inte Naima, utan Anna-Lisa tänkte jag moloket.

Jag gick bort till baktrappan och öppnade dörren. Det var sällan någon gick här och man kunde nå en annan avdelning som låg bredvid vår och som också hade sin nödutgång här. Vi hade sällan med dem att göra eftersom avdelningarna behandlade helt olika områden. Nu stack en kvinna ut huvudet och sa att hon hade hört någon gråta från trappan för en stund sedan. Jag tänkte direkt på Naima, blev rädd och frågade om jag kunde få gå igenom deras avdelning bort till hisshallen på andra sidan. Men hon sa att de bonat golvet där med och jag fick ta baktrappan. Dörren gick igen med en smäll och jag var ensam i trappan.

Då hörde jag en dörr slå igen högt uppe i trappan. Sjukhuset hade fem våningar plus vind och det lät som om det skulle kunna komma från vinden. Jag blev iskall och adrenalinet pumpade ut i kroppen, så där som det kan kännas när man hastigt blir livrädd. Det blev mycket kallt i trappan och jag hörde steg som närmade sig uppifrån. Jag började småspringa ned för trapporna men stegen kom ändå närmare. Trappan var mörk för belysningen var trasig och jag minns att jag blev arg över att man hade trasig belysning i en nödutgång.

Väl nere krånglade dörren. Jag slet och drog och vände mig om med jämna mellanrum. Då – i mörkret bakom mig – såg jag henne. Hon hade det mest vanskapta ansikte man kan föreställa sig och jag frös till is. Jag var ändå van att se vanskapta ansikten så det var inte så lätt att skrämma mig. Men detta var det värsta jag sett. Genom ögonen stack hennes fingrar ut. På näsan hade Josef opererat dit en råtta och genom munnen stack tårna ut. Hur resten av kroppens oformliga klump såg ut i detalj vågade jag inte titta på. Jag fick upp dörren och sprang så fort jag kunde därifrån. Jag satte mig i bilen i mina sjukhuskläder och åkte hem. Eftersom jag, vid detta tillfälle, fortfarande bodde hemma hos mina föräldrar undrade de såklart varför jag inte bytt om innan jag åkte. ”Glömde du?” minns jag att mamma frågade.

Efter detta sjukskrev jag mig i några dagar. När jag kom tillbaka var jag lite skakis men efter en tid återgick det mesta till sin vanliga lunk. Förutom baktrappan, den försökte jag undvika så gott det gick. En gång ville en läkare att vi skulle sätta oss där och prata efter ett hjärtstillestånd där vi inte lyckats rädda patienten. Men jag vägrade. Läkaren stod på sig och tyckte att det vore bra om vi alla kunde prata igenom det som hänt men jag ville aldrig mer sätta min fot i den trappan så jag vägrade.

Och Naima – henne berättade jag aldrig om. Förrän nu.

Ni har hört “På sjukhuset”, uppläst av Ludvig Josephson.

När man gör en skräckpodd måste man ibland fråga sig i vilken utsträckning man bidrar till att göra världen till en mörkare plats. Illustrerar Creepypodden hemskheter som redan finns där, eller skapar vi nya genom att ge dem större spridning och uppmärksamhet? Jag har ju på ett sätt redan besvarat den frågan i praktiken, genom att fortsätta göra podden, men när vissa historier skickas in undrar man ändå ännu en gång. Så till exempel tänkte jag om vi kanske gör mer skada än nytta när jag läste lyssnarhistorien “Ett korn av sanning”, inskickad av en anonym lyssnare. Den läses av Rakel Josephson.

Jag skickar detta från en (hoppas jag) anonym mailadress, och jag har bytt ut namnet på alla inblandade. Jag är ingen läkare men ändå känns detta fel på något vis. Ur någon sorts patientetiskt perspektiv, kanske. Tills idag har jag betraktat mig själv som en mentalt stabil person, men efter vad som hänt börjar jag undra.

Jag antar att jag helt enkelt vill försöka nå ut med detta för att se om någon – eller du – vet vad allt det här betyder.

Första gången jag ens hörde talas om Creepypodden var efter en utekväll. Det var fredag och jag och min kompis Daniella hade varit ute tidigt på afterwork tillsammans. På ett sätt var det ett firande av att vi klarat av vårt första år som lärare och nu äntligen, efter att betygen var satta, papper hade sorterats och scheman för nästa termin gjorts, skulle vi också få sommarlov.

Vi skulle egentligen bara käka middag och ta några glas, men när vi väl satt där på uteserveringen med sorlet av glada människor omkring oss, var det ingen av oss som kände oss klara. Det ena ledde till det andra och när klockan var halv tre på natten stapplade vi hem arm i arm till Dannis lägenhet.

Efter att vi båda turats om att gå in i badrummet och ta bort smink och borsta tänder, låg jag nerbäddad i hennes soffa. Jag hörde henne fumla runt med laddaren till telefonen. Så tittade hon bort på mig, hennes ögon glittrade i mörkret.

“Du?”, sa hon. “Stör det dig om vi lyssnar på en podcast?”

Min mamma har alltid sagt att jag somnar “redan på väg ner till kudden”, så jag sa bara till henne att köra hårt. Danni hade ofta problem med sömnen, så om det hjälpte henne att sova var det lugnt för min del. Det förvånade mig lite att någon som har svårt att sova valde att lyssna på en skräckpodd, men mycket mer än så hann jag inte tänka innan jag själv somnade. Danni hade alltid älskat grejer som hade med det fördolda och mytomspunna att göra.

Nästa morgon, när vi satt och käkade frukost på hennes balkong, kom jag att tänka på det igen.

“Jag fattar vad du menar,” sa hon. “Ärligt talat kan jag tycka det är rätt konstigt själv, men jag är ju inte så lättskrämd. Jag vet inte, det är bra uppläsare som man kan slappna av till och ändå intressanta historier som inte gör att man börjar tänka på annat.”

Hon ställde ifrån sig sitt glas och sneglade på mig över kanten på sina solglasögon.

“Och så tror jag ju lite på det som Jack också säger, att i varje historia, speciellt i myter och folksagor, så måste det finnas ett korn av sanning.” Hon höll upp tummen och pekfingret och kisade mot det pyttelilla mellanrummet mellan fingrarna. “Ett pyttelitet! Men det finns där.”

Jag log mot henne och tog ännu ett bett i min frukostbulle. Det här ämnet kändes bekant; Danni var svensklärare och hade riktat in sig speciellt på litteratur. Många sena kvällar hade hon pratat i timtal med mig om sanning, och det “innersta rummet” hos de som skriver och hur en riktigt skicklig författare kunde dra med sina läsare in i det.

“Det är som att det finns en högre, inre nivå av yttersta sanning, som alla på något sätt bär inom sig. Vi bara vet det, allihop,”, sade hon och slog ut med armarna, “men hos somliga är det bara djupare begravt. Det är därför barn är så intuitiva, för att de har inte hunnit begrava det där innersta rummet så djupt ännu. Så sjukt intressant!”

Visst låter detta som en helt vanlig konversation mellan två kompisar? Eller ljuger jag bara för mig själv då?

I alla fall; under sommaren märkte jag hur Danni gradvis återkom mer och mer till det som hon kallade för “sanningskornet”, till den grad att man nästan kunde tro att hon menade det som en bokstavlig sak och inte bara något bildligt talat. Vi kunde prata om något helt annat, när jag plötsligt märkte att hon kändes mer och mer avlägsen, blängde på något långt bort ingenstans. Hon kunde avbryta mig och säga saker som: “Var tror du att det innersta rummet finns, alltså i kroppen? Man känner det liksom när det pirrar.” eller “Tänk om man kunde bara mala ner alla historier och få ut den komprimerade sanningen. Fatta vad sjukt!”.

Det är klart att jag undrade lite men egentligen tänkte jag nog bara att det var roligt att hon hittat en hobby och ett yrke hon brann så mycket för. Jag tänkte att hennes engagemang måste smitta av sig på eleverna i skolan, och sådana lärare är ju guld värda.

“Vad har du gjort i pannan?” sa Gustav, en gemensam kompis, till henne en annan gång som vi var ute. Jag hade inte ägnat det en tanke förrän då, men det var som att hon hade ett litet skrapsår i pannan, nästan mitt mellan ögonbrynen. Allas blickar i sällskapet vändes naturligtvis dit på en gång.

“Men sluta!”, tjöt Danni. Hennes händer flög upp i pannan och hon borstade frenetiskt fram luggen. “Jag hade en finne, okej? Tack som fan Gustav.”

En kväll, några veckor efter det, hade jag precis gått och lagt mig när telefonen ringde. Jag låg och läste och den plötsliga vibrationen skrämde mig så mitt hjärta dunkade medan jag svarade. Det var Danni.

“Du, freaka inte ur eller så nu, men… du måste… jag tror jag behöver hjälp.”

Hennes röst darrade. Jag satte mig tvärt upp.

“Har det hänt något?”
“Kan du bara komma hit? Jag vill inte vara ensam.”
En halvtimme senare var jag utanför hennes port. Jag sprang uppför alla trappor, orkade inte vänta på hissen. Direkt när jag kom in i lägenheten var det något som inte stämde. Det luktade instängt och var mörkt överallt utom skenet från badrummet som jag kunde skymta från hallen. Jag klev rakt in med skor och jacka på, bara för att stanna upp helt vid åsynen av vad jag såg.

Danni satt i bara trosor på badkarskanten, med håret hängande i stripor över det nedböjda huvudet. Hon tittade inte ens upp på mig. På det kaklade golvet fanns små pölar av blod, som om det droppat från olika ställen. Hennes armar och magen som korvade sig i hennes hukande ställning var strimmiga av intorkade, kladdiga blodfläckar.

Darrande föll jag på knä framför henne. Det var först då jag såg skruvmejseln, som hon höll i ett krampaktigt tag i ena handen.

“Danni”, sa jag mjukt, och bände försiktigt loss hennes fingrar, ett efter ett. Jag tog skruvmejseln och slängde den skramlande i handfatet. Höll henne hårt i båda händerna.

“Danni”, sa jag igen. “Vad är det som har hänt?”

Hon lyfte huvudet och såg upp på mig, flackade lite med blicken.

“Jag… jag vet inte”, sa hon.
“Jag tror jag behöver hjälp.”
“Schh…”, sa jag, drog henne intill mig och hennes kropp skakade så mycket när hon grät att jag nästan blev trött i musklerna bara av att hålla emot.

Nästa morgon vaknade jag i sängen bredvid henne. Jag hade somnat med kläderna på, och betraktade hur hennes bröst långsamt rörde sig upp och ner. Hon sov djupt. Försiktigt strök jag henne över håret. Jag hade lyckats tvätta av Danni och plåstrat om henne så gott jag kunde, trots att jag verkligen inte vet så mycket om hur man tar hand om sånt där. Ett djupt jack på armen bekymrade mig lite extra, men de flesta såren fanns på magen och bröstkorgen. Ett vid nyckelbenen, och det där skrapsåret i pannan gick nog inte längre att skylla på en vanlig finne.

Jag kan tyvärr inte redogöra så detaljerat om vad som hände efter det. Jag ringde hennes mamma, som kom dit någon timme senare. Jag var rädd att Daniella skulle bli arg på mig, men hon verkade nästan lättad. De åkte in till akuten efter det, och sedan psykakuten. Jag åkte hem. Jag ville inte fråga för mycket, men redan samma kväll fick jag ett meddelande från Danni där hon skrev att hon var hemma igen. Hon hade fått bra kontakt med personalen, fått ångestdämpande utskrivet, och tackade för hjälpen. Jag log mot telefonen och kände bara en sån enorm lättnad innan jag somnade den kvällen.

Någon vecka senare fick jag ett samtal från Daniellas mamma. Jag hade anat oråd eftersom Daniella inte svarat mig på nästan två dagar, men var samtidigt rädd för att störa familjen om de behövde egentid.

Hon berättade att Daniella plötsligt blivit sämre igen; dragit sig undan på sitt rum hemma i föräldrarnas hus. Att hon tagit henne på bar gärning då hon stått med uppsliten blus framför spegeln, och på något vis försökt måtta in ett skärsår mellan brösten med en vanlig hushållssax. Den här gången hade hon protesterat när de försökt ta den ifrån henne vilket slutade med att hennes pappa hade fått hålla henne nere i sängen medan hon skrek och försökte bitas.

Jag bara stirrade framför mig med hennes mammas röst kvar i luren. Jag kan inte föreställa mig hur tufft det måste vara som förälder att med våld behöva brotta ner sitt barn.

“Har hon gjort sånt här förut?” frågade jag.
“Aldrig”, sa hennes mamma. “Aldrig.”

Dagen efter hade mamman hittat en undangömd nagelfil i örngottet. Det var då de bestämde sig för att åka tillbaka till psykakuten.

Jag höll om pappmuggen med te med båda händerna och sneglade på Danni som satt tvärs över bordet. Det luktade sterilt och plast. Utanför fönstret susade björkarna i brisen och Dannis hår gnistrade i det solljus som letade sig in. Jag försökte att inte snegla så mycket på de sår jag såg att hon hade på armar och hals. Hennes naglar var blå och blodiga, upprivna skinnflagor gjorde att de såg alldeles fransiga ut. Hon log stillsamt mot mig.

“Det är bättre nu. Jag vet inte vad som flög i mig…”

Jag lutade mig fram över bordet, tog hennes hand i min.

“Jag vill bara att du ska må bra”, sa jag. “Vi alla bryr oss om dig jättemycket. Du får hjälp här.”
“Ja”, sa hon. “Jag får hjälp här.”

Varje eftermiddag skulle hon få prata med en psykolog. Hon hade två vårdkontakter som fanns tillgängliga för henne hela tiden. Om två veckor skulle hon kanske få skrivas ut. Hon log förtroligt mot en i personalen som gick förbi.

“Jag är ändå glad att jag får ha vissa av mina grejer här. Det finns tidpunkter på dagen när vi måste vara ute i sällskapsrummet, äta middag tillsammans och så, men jag får lov att ha några av mina böcker att läsa om jag vill.”

“Vilken tur”, sa jag, och menade det verkligen. Kanske kunde hennes engagemang för de historier hon avgudade så, distrahera henne från de mörkare tankar hon hade.

När jag åkte hem sken solen fortfarande. Jag pratade lite med hennes mamma och jag tror att vi båda var skakade efter allt som hänt, men vi kände oss åtminstone säkra på att hon nu skulle få rätt vård. Avdelningen var ju bemannad dygnet runt och hon skulle inte kunna skada sig själv mer.

En vecka senare var jag ute med några kompisar, när jag såg att jag hade ett missat samtal från Dannis mamma. När jag hörde det inspelade meddelandet ursäktade jag mig och for genast till Dannis föräldrahem.

Jag tror aldrig att vi kommer att få veta exakt vad som hände. De hade upptäckt att Danni börjat få fler och fler sår på armarna, att hennes händer sett allt mer mörbultade ut och naglar som svullnade och föll av. Hon satt hukande över sina böcker, envetet bläddrande fram och tillbaka, ställt sig upp och blundat långa stunder med händerna vandrande över den egna kroppen som två blodiga insekter, för att sedan sätta sig ner igen.

När en i personalen såg hur hon försökte skrapa hål på sig själv mot en bordskant hade de satt henne på sluten tvångsvård. De kollade henne en gång i halvtimmen och det fanns ingenting i rummet som hon skulle kunna använda för att skada sig med.

Den som hade kollat henne vid 14:03 hade i journalen skrivit att hon då satt på golvet, med ögonen stängda. Nästan som att hon mediterade. Hon hade suttit så sedan femtiden på morgonen och bara avbrutits av frukost och när personalen kom för att titta till och utbyta några ord med henne. Enligt den personal som jobbat under hela förmiddagen hade hon då verkat lugn och tillfreds, och de hade diskuterat sinsemellan om de skulle låta henne återgå till den vanliga anläggningen om någon dag då man inte ville hålla patienter under tvångsvård längre än absolut nödvändigt.

14:30 skulle nästa person titta till henne, men på grund av en strulig kaffekokare och ett toalettbesök hade tillsynen dröjt till cirka 14:37. Frågan är om det ens hade gjort någon skillnad.

Jag minns en gång på syslöjden, när läraren visade oss ett trick: om man bara skulle klippa av en bit tyg rakt av kunde man, istället för att krångla med saxen, bara klippa upp en liten bit och sedan riva av resten. Det lät ungefär som när man snabbt drar upp ett blixtlås.

Enligt personalen kunde man känna den metalliska lukten redan innan dörren öppnades. När de väl fått upp dörren möttes de av ett blodigt, stort bylte. Dannis hud hade, med de blodiga stumpar hon hade kvar av sin högerhand, rivits upp i långa remsor som löpte upp över armar och hals, klösts bort i ansiktet och på bröst och sedan dragits upp lite till. Hon hade beskrivits som en ofärdig docka, med slamsor av skinn hängande som trasor från ansiktet och resten av kroppen – eller ja, det som fanns kvar. Med stirrande blick och tänder konstant blottade i ett lyckligt leende låg hon utsträckt på golvet.

Men det som skrämde mig mest var inte det vittnesmål som hennes mamma återgav för mig. Det som skrämde mig mest var innehållet i den lilla plastpåse hon räckte fram efter att jag kom ut från toaletten. Jag hade spytt upp allt jag hade och kände mig yr när jag kom stapplande tillbaka in i vardagsrummet. Skinnsoffan knarrade när jag satte mig ner och bara stirrade. På soffbordet stod den flyttkartong som de hade fått tillbaka, innehållande Dannis tillhörigheter. Mest kläder och hennes böcker.

Efter att jag druckit lite vatten berättade hennes mamma att personalen, under arbetet med att städa upp och rengöra det som fanns kvar, hade upptäckt något i Dannis vänstra hand. Det hade krävts en otrolig styrka bara för att bända upp fingrarna, så hårt knutna att de bildat märken i handflatan.

Jag stirrade på vad som såg ut som en liten, liten pärla. Den såg så oansenlig ut där den tumlade runt i plasten, som ett gruskorn från en sandlåda. Daniellas mamma lät mig behålla den som ett minne efter min bästa vän. Vad jag borde göra med den vet jag inte.

Allt detta hände för lite mindre än ett år sedan. Pärlan – eller vad det nu är – ligger kvar i sin påse, längst in i lådan på mitt nattduksbord. Igår stod jag och skalade äpplen när jag råkade skära mig i fingret. När jag skyndade in i badrummet på jakt efter plåster stannade jag upp vid åsynen av min egen spegelbild. Tänk om Danni hade rätt? Tänk om hon faktiskt hittade det hon sökte efter?

Skalkniven ligger bredvid mig när jag skriver det här. Jag skulle vilja prova. Men först måste jag se till att få det här nedskrivet och skickat till er. Om det finns någon där ute som känt samma sak, som vet vad allt det här kan betyda så snälla skriv i Facebookgruppen. Jag måste få veta.

Ni har hört “Ett korn av sanning”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Den här veckans sista historia kommer röra sig kanske längst in i mörkret, in i den fysiska maktlösheten och det besinningslösa, vansinniga våldets meningslöshet. Vi avslutar avsnittet med att träda in i en förlamad människas kamp mot ondskan – mitt i den egna familjen. Jag läser lyssnaren Max Klintmans berättelse “Språklös” för er.

Jag föddes med ryggmärgsbråck, förlamad från axlarna ner till hälarna. När jag var nyfödd fick jag en öroninflammation som gjorde mig nästintill helt döv. Om någon skriker i mitt öra kan jag urskilja vad som sägs, men vibrationen från ljudet skapar en obehaglig känsla jag helst undviker. Det känns som om mitt skelett vibrerar och luften från personens varma och fuktiga andedräkt får det att krypa i min nacke.

Dessutom är det ingen trevlig upplevelse när människor skriker mig rakt i örat. Jag står inte ut med känslan av att någon blåser sin äckliga och syrefattiga luft i mitt öra.

Mitt namn har jag aldrig kunnat uttala. Mina föräldrar har tryckt upp visitkort som folk kan dra upp ur en behållare på min rullstol om de vill veta vad jag heter. Det är det sällan någon som vill.

Att vara förlamad känns inte konstigt för mig. Jag har aldrig haft förmågan att röra mig och har därför svårt att sakna möjligheten. Jag blir trött bara av att se människor gå eller springa.

Det värsta med att inte kunna höra vad andra säger är att jag aldrig vet om folk skrattar åt mig eller med mig.

Det är inget fel på mina stämband. Även om jag inte kan höra det själv lämnar ljud uppenbarligen min strupe när jag talar. Men att döma av folks reaktioner är det inget ljud som förbättrar min utstrålning. De flesta kan inte låta bli att skratta när de hör mig försöka formulera ord. Av den anledningen är jag hellre tyst.

Naturligtvis kan jag teckenspråkets grunder. Upp med en hand för att säga “hej”, peka på mig själv för att säga “jag” och annat som är logiskt. Men jag har aldrig varit intresserad av att lära mig varenda detalj i ett språk som jag inte själv kan använda, och få människor behärskar. Skriftspråk är helt omöjligt för mig att förstå. Dessutom är jag usel på att lära mig saker och har ett obefintligt tålamod.

Men den här historien handlar inte om min egen olycka. Den handlar om Camilla och Markus.

Markus var brodern jag hade men aldrig ville ha. Framför andra människor behandlade han mig oftast med någon form av fejkad värdighet. När ingen tittade gjorde han allt för att göra mitt liv till ett helvete. Han stod gärna vänd mot mig och pratade fast jag aldrig hade en chans att höra ett enda ord. Att döma av hans uppspärrande ögon och spända läppar sa han oftast något elakt.

Jag vet inte om Markus förstod att jag verkligen inte kunde höra ett enda ord av vad han sa, men han verkade åtminstone roa sig själv. Ofta blev jag tvungen att stirra på löjliga grimaser och ett energiskt sprattlade med armarna. Han trodde antagligen att han imiterade och hånade mig, men i mina ögon såg han bara korkad ut.

Värre var det när han gjorde mig illa fysiskt. Bli dragen i håret eller örfilad kunde jag stå ut med, men däremot avskydde jag att bli vänd mot en tom vägg där jag inte ens fick se färg torka. Att stirra in en tom och händelselös vägg i flera timmar kunde verkligen rasera all form av glädje i kroppen.

Samma uppgivna och glädjelösa känsla infann sig när jag blev inrullad på toaletten precis efter att Markus spenderat en stinkande halvtimme därinne. För mitt luktsinne var det inget fel på. Det kan jag lova.

En annan sak han älskade var att visa mig riktigt äckliga bilder och filmer på sin dator. Han visste att om jag blundade tappade jag kontakten med omvärlden, och det var ofta den absolut värsta känslan av alla. Den fysiska misshandeln gör åtminstone att jag känner mig levande.

Ibland klarade jag inte av att se filmer av människor som äter avföring eller barn som avrättas av terrorister och då slöt jag ögonen och hoppades att han inte skulle upptäcka det.

Om han såg att jag blundade gav han mig en knytnäve i magen och skrattade ljudlöst.
Jag kände inte smärtan av hans slag, men känslan av att plötsligt tappa andan var överväldigande. Troligtvis var min bror en inbiten sadist hela vägen ut i fingerspetsarna.
Under gårdagskvällen hade han visat mig en hemsk, men uppenbart fejkad, video av en brinnande soffa. En rynkig och genomskinlig gammal tant hade suttit mitt i elden och ska jag vara ärlig var filmen inte särskilt bra gjord.

Hans flickvän, Camilla, var raka motsatsen till Markus sadistiska personlighet. En snäll och omtänksam person, som nästan betedde sig som min sjuksköterska när hon var i närheten. Hon matade mig försiktigt med en sked, noggrann med att inte spilla mat över mina kläder. Hon visste hur förnedrande det var när någon annan klädde av mig och jag bara kunde låta mina livlösa lemmar följa deras vårdslösa rörelser. Camilla brukade tona ner ljuset, starta teven, och ge mig ett frånvarande ansiktsuttryck, som om hon tänkte på något helt annat. Det gjorde det möjligt att uthärda även de plågsammaste sakerna.
Jag hörde aldrig vad hon pratade med mig om, men det räckte att se henne prata med mig för att mitt liv skulle bli värt att leva.

Eftersom jag inte hörde vad hon sa trodde hon antagligen att jag kunde läsa hennes läppar. Men jag bara tittade på henne, och njöt av att känna mig behandlad som en människa. Hon pratade långsamt. Ibland fick jag syna födelsemärket under hennes underläpp och den bågformade överläppens rörelser i närmare en timme utan avbrott.

Markus avskydde när Camilla gav mig uppmärksamhet. Även om jag aldrig hörde vad de pratade om förstod jag att de bråkade ofta.

Speciellt de gånger Camilla tagit hand om mig lite extra. Kanske tvättat mitt ansikte eller kammat mitt långa och toviga hår. Då kunde hon förvänta sig Markus vredesutbrott eller barnsliga kyla under resten av dagen.

Många gånger har jag undrat vad han tyckte var värst; att hon brydde sig om mig, eller att han inte kunde utöva sin sadism när hon var närvarande?

Jag vet inte heller vad hon såg i Markus. Kanske hade de saker gemensamt som jag aldrig skulle kunna förstå. De läste tillsammans, Markus höll om henne när hon skrev, och hans skämt verkade falla henne i smaken. Hon kunde sitta gränsle över honom och stirra in i hans ögon i evigheter, med ett och annat skratt som enda avbrott.

En mörk och deprimerande förmiddag vinglade Markus in i mitt rum. Han var uppenbart full och på uselt humör. Han snubblade och landade med ändan mot klinkergolvet. Sedan satt han kvar i flera minuter och glodde på mig med ögonbrynen rynkade och huvudet till häften vänt mot golvet.

Han sade något, av minspelet att döma sluddrande, och såg ut att förvänta sig ett svar. Jag försökte spänna den minimala del av min kropp där musklerna fungerade som de skulle och gjorde mig beredd att plågas.

Men Markus hade inga planer på att plåga mig fysiskt. Bara psykiskt. Han kom närmare, och skrek i mitt ansikte att Camilla ville lämna honom.

–Det är ditt fel! Hon tycker jag är elak mot dig. Jävla trams!

Han reste sig och drog mig klumpigt från sängen till rullstolen. Först landade jag på golvet utan att känna någon smärta, sedan drämdes mitt huvud i sängkanten och sände ett sting av smärta ner i min nacke, där smärtan stannade.

Utan känsel blir misshandeln inte lika smärtsam.

Han lade en arm under min högra armhåla och försökte dra upp mig från golvet, men tappade greppet och tog ett hårt tag om mitt axellånga hår. Det kändes som om någon försökte slita av mig skalpen. Smärtan fick mig att bita hål på min egen tunga, blodsmaken spreds i min mun och jag började känna mig snurrig av hans bryska hantering.

Han måste fått ett bra grepp om håret. Så vitt jag vet slet han inte av ett enda hårstrå.
Markus rullade iväg mig genom vardagsrummet, hallen och fram till källardörren. Vid det laget trodde jag att han hade bestämt sig för att ta livet av mig och i mitt huvud började jag ta farväl av den grymma värld som försatt mig i denna orättvisa situation.

Han tog ett grepp om min midja med båda händerna, lyfte mig ur rullstolen och slängde mig över axeln. Vi vinglade ner för källartrappan och kom ungefär halvvägs innan han tappade fotfästet och välte oss bakåt. Hans fötter gled ett par trappsteg, min panna slog i trätrappan med ett högljutt klonk som ekade hela vägen in i min hjärna.

Men han reste sig igen och lyckades ta sig ned för resten av trappan, till den mörka och fuktiga källaren som jag aldrig varit i tidigare. En frän och skarp lukt som jag identifierade som mögel sökte sig in i min näsa och fick mig att därefter välja munnen som luftkälla. Tyvärr var lukten för skarp för att det skulle gå att helt undvika den.

Markus placerade mig nonchalant på golvet och lutade mig vårdslöst mot väggen. Jag slog bakhuvudet i betongen och smärtan kompletterade den redan ömmande pannan perfekt. Men all värk försvann i samma ögonblick som jag såg mig omkring i rummet.
En svag taklampa var källarens enda ljuskälla. Rummet var stort som en buss och så avlångt att endast den mellersta delen runt lampan var upplyst. Bunden på golvet under lampan låg Camilla.

I rummets dunkel famlade jag efter ord som aldrig skulle gå att yttra. Camilla låg bakbunden med huvudet mot det fuktiga stengolvet. Hon låg stilla, och verkade medvetslös. Markus log ett brett och galet leende.

Det skulle ta mig en stund innan jag insåg att hans vidöppna ögon inte blinkade mer än en gång varannan minut. Han pekade på mig, ritade ett hjärta i luften, och pekade sedan på Camilla. Jag skakade på huvudet. Det var en lögn.

Markus stapplade fram och satte sin mun intill mitt öra. Hans spretiga mustasch kittlade och fick mig att rysa. Han började skrika och jag hörde nästan vartenda ord.

– Du tog henne från mig. Nu ska du få se henne lida.

Jag skakade huvudet våldsamt och försökte resa mig, men allt jag åstadkom var att böja huvudet framåt.

Han gick mot Camilla istället.

Jag försökte skrika.

Det är svårt att säga om jag lyckades, men någon form av ljud måste ha lämnat min strupe. Markus stannade ett par sekunder utan att vända sig, men fortsatte sedan mot Camilla. Han fiskade upp en morakniv och började arbeta.

Jag blundade.

Endast ett par sekunder senare var Markus framme och gav mig en käftsmäll. Han skrek rakt in i mitt öra med full kraft. En stank av rökig whiskey lämnade hans mun och tog sig in i min. Det fick det att kännas som om det var jag som hade druckit.

– Om du inte blundar slipper hon lida. Blundar du en enda gång kommer det här att ta långt tid. Oerhört lång tid!

Jag var så uppskakad att jag bara uppfattade ett par av orden han skrek. Ändå hörde tillräckligt för att själv fylla i resten.

Mina ögon förblev öppna tills livet runnit ur henne. När han hämtade bensågen ur ett becksvart mörker svartnade det däremot framför mina ögon. Jag svimmade och gissar att han var allt för upptagen med sitt projekt för att uppmärksamma att jag inte längre följde hans rörelser. När jag väl öppnade ögonen var han nästan färdig. Hennes blod hade runnit ut över golvet och nått fram till mina fötter. Omedveten om att jag var förlamad försökte jag dra undan benen, men det var naturligtvis lönlöst. Camillas blod färgade mina strumpor röda och det fanns inget jag kunde göra för att förhindra det.

Kanske hade Markus sett mycket av någon våldsam teve-serie, för han verkade veta precis vad han skulle göra för att undanröja alla spår. Han knackade ut hennes tänder med en rostig hammare och tvättade till och med golvet två gånger med blekmedel.

Sedan torkade han varsamt bort spyan och tårarna från min kropp och mitt ansikte på ett broderligt sätt, bar upp mig ur källaren och rullade mig tillbaka in i mitt rum.

Där blev jag sittande tills mamma och pappa slutade sina jobb och klev in genom dörren utan en aning de vidriga scenerna som hade utspelats i deras hus.

Mamma, som var byns enda tandläkare, skärskådade mig en stund innan hon skakade på huvudet och ledde mig in i vardagsrummet. Jag antar att hon såg min bleka hud och försökte förstår varför jag stirrade in i rummets mörker med en apatisk blick. Men hon kunde knappast fråga mig hur det var eller varför jag såg så likblek ut.

Jag kände mig som en hund med tandvärk, oförmögen att berätta om min smärta. Fast en hund kan åtminstone gnälla och väcka ett visst mått av sympati.

Mamma placerade mig vid middagsbordet som om inget hade hänt och tvingade mig att se hur Markus valsade in i rummet utan några spår av sin eftermiddagsfylla.

Jag såg hur mina föräldrar pratade med Markus på precis samma sätt som de brukade. Pappa hade fortfarande sin röda ICA-skjorta och pratade inlevelsefullt om något. Markus nickade artigt åt saker mina föräldrar sa och matade mig till och med ett par gafflar av köttfärslimpan. Jag var fortfarande illamående och hade inget intresse av att äta, speciellt inte kött. När jag försökte spotta ut min mat, tryckte Markus den längre in i min mun. Till slut svalde jag motvilligt.

Innan han drog ut gaffeln stack han mig i tungan.

Jag kände blodsmaken i munnen igen, och önskade att jag kunde kommunicera och berätta för hela världen vad som hänt Camilla. Ändå fanns det en annan del inom mig som var glad över att inte behöva berätta. Just då trodde jag att det skulle vara lättare att gå vidare. Jag trodde det skulle vara möjligt att glömma det som hänt och försöka gå vidare i livet.

Men det var omöjligt. Det gick inte att få bilden av Camillas bågformade läpp ur huvudet. Jag kom ihåg hennes mjuka beröring och medmänskligheten hon alltid visade.
Med tiden ville jag berätta för någon om bilderna som aldrig slutade att spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Blodet som flöt ut över golvet, dropparna från Markus svettiga panna när han separerar hennes kroppsdelar.

Jag ska hitta ett sätt att få ut min berättelse till världen. Jag vill slippa se Markus ondsinta flin varje gång han ska mata mig och sticker gaffeln djupt ner i min tunga. Som för att påminna mig om vad han gjort och vad som händer om jag berättar.

Signaturmelodi

Ni har hört lyssnaren Max Klintmans berättelse “Språklös”, uppläst av mig. Och därmed är årets första avsnitt av Creepypodden slut. Kanske har du, kära lyssnare, lärt dig något mer om dig själv: vad som är för mycket för din mage. Eller så tycker du att vi inte ens gick nära den gränsen. Det är det som är skräckens mest fascinerande drag: den fångar ändå sällan precis alla i samma nät.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.