buy dapoxetine online cheap without prescription canadianrxcenter.com/buy-dapoxetine-online-cheap/

Avsnitt 137: När Matrix buggar II

Förra sommaren blev jag inlagd på sjukhus för att jag hade drabbats av lunginflammation och hjärnhinneinflammation. Som ett led i att bekämpa den senare så fick jag genomgå en magnetröntgen.

Efter några dagar kom min behandlande överläkare in då han gjorde ronden. Frågan han ställde då har fått mig att fundera: “Enligt magnetröntgen som gjordes så ska du ha gått igenom hjärnkirurgi”.

Jag svarade då, att jag aldrig mig veterligen har gått igenom någon operation i huvudet.

Så frågan är, vad eller vem har opererat mig? Jag skulle gärna ha svar på den frågan.

Jag mår bättre än vad jag gjort på flera år, så uppenbarligen var min okände kirurg skicklig.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och du har nyss hört Ludvig Josephson återberätta en upplevelse som lyssnaren Stefan skickade in. En historia om att upptäcka en hemlighet om sig själv, gömd på den kanske sista platsen man skulle leta på: inuti sig. Ett vittnesmål om att ens kropp kanske upplevt saker ens hjärna missat.

De är som daggdroppar på löv, sådana här händelser. Otvivelaktigt där, till synes flytande ovanpå, och utan att lämna ett spår av sig när de dunstat i morgonsolen. Vi har berättat om dem förut, i april 2016 när det 24:e avsnittet av Creepypodden kom ut. Då kallade vi berättelserna för buggar i Matrix, och det finns ingen anledning att släppa det smeknamnet. För dessa historier påminner fortfarande om just sådana.

Vad annat än en liten kodkråka som flugit vilse i den programvara vårt universum kanske är kan förklara vad som hänt, när ens eget barn plötsligt inte är som det brukar vara? Om det finns något annat som skulle kunna förklara det som hände en av poddens många anonyma lyssnare för några år sedan skulle nog åtminstone han vilja veta det, för just nu har de inga andra val än att hantera händelsen på det kanske sämsta sättet: “Vi pratar inte om det”, som han skrev till podden för ett tag sen. Hans berättelse läses av Michael Forsberg.

Jag är hemma i vårt radhus i Upplands Väsby, fredag och klockan är runt två på dagen. Det är strax innan sommarlovet 2018.

Min fru Emma och sjuåriga dotter Astrid kom hem för en halvtimme sedan efter ett tandläkarbesök för Astrid och vi alla är i trädgården på framsidan.

Jag ska strax åka och hämta lillasyster Hedvig, tre år, på dagis.

Plötsligt kommer Hedvig hem själv, strosar på trottoaren. Glad och stolt att hon gått hem på egen hand.

Det är 1 500 meter till dagis och jag tror inte hon kan vägen dit via cykelbanan i parken, så troligen har hon gått längs vägen vi kör med bil varje dag.

Lite glad att allt gick bra och lite imponerad att hon gjort det på egen hand men blir sedan rätt arg på dagispersonalen som vi ofta tycker är på gränsen till för få.

Jag bestämmer mig för att åka dit och låtsas hämta Hedvig, låta dem känna paniken några sekunder innan jag förklarar att de låtit en treåring gå hem själv. Min treåring.

Sätter mig i bilen och åker dit. Det tar ett par minuter och jag pratar högt för mig själv, testar olika saker att säga till fröknarna.

Kommer dit. Tomt på gården. Väldigt varmt ute och de bör precis avslutat vilan, kanske därför det är tomt.

Går in, två fröknar sitter ensamma i lekrummet som är närmast entrén.

Jag hälsar och de säger: ”njaa, Hedvig, vänta ska vi se”.

Paniken börjar bubbla upp hos dem bara efter någon sekund. Märker direkt att de spänner sig och är lite för snabbt upp på benen.

De letar bara några sekunder, inte ens i alla rummen på det rätt stora dagiset innan de säger att jag måste ha fel, att min fru måste redan ha hämtat.

Jag ljuger om att Emma jobbar, svarar att ”jag hämtar idag”. Vilket jag faktiskt gör.

De ökar tempot och höjer rösterna när de halvspringer genom lokalen och ropar.

Det är inte mycket barn där, högst sju-åtta stycken jämfört med det 30-tal som det brukar vara på hennes avdelning. Sent en fredag innan lovet.

Jag själv går och kollar av rum samtidigt som jag förbereder mig för vad jag ska säga när fröknarna kommer tillbaka nästa gång, borde vara när som helst nu. Något om att jag behöver kolla med morfar så inte han har hämtat idag, det gör han ibland när Emma jobbar kväll och jag är på resa i jobbet.

Så står hon där.

Hedvig. Står där.

Hedvig är i ett av rummen.

Hon är lite arg som hon kan va, tror hon har andra kläder. Jag tappar hakan.

Fumlar upp mobilen och tar en chockerad bild på henne. Flera stycken och skickar till Emma.

Hedvig kramar mig och säger något. Det nästan svartnar för mig, det är omöjligt. Jag körde bil dit.

Jag tror jag svimmade. Det har säkert gått en kvart. Nästa minnesbild sitter jag på golvet i rummet med Hedvig. Två väldigt lättade fröknar som försöker få kontakt med mig.

Emma, Hedvig och Astrid rusar in i rummet, Emma är arg. Dels på fröknarna för deras jävla slarv och på mig för mitt sjukt opassande skämt.

Jag ser två Hedvig. En glad, som kom med Emma. En arg, som var på dagis.

En precis så glad som Hedvig är ibland. Och en precis så arg som Hedvig kan vara. Inte olika kläder som jag trodde, samma kläder men de sitter annorlunda, som att de var mjuka på den glada Hedvig och som om de var tvättade i stärkelse på den arga Hedvig.

Jag gråter.

Astrid förstår inget. Inte heller Emma eller fröknarna.

Jag kippar efter andan. Pratar i små andfådda pustar om två-tre ord.

Jag får tillslut ur mig varför jag åkt dit och hur jag skulle lära dem en läxa, de blir arga och jag kan inte förstå hur de kan bry sig, det är två olika fast exakt lika Hedvig i rummet.

Jag ser att Hedvig ser varandra, helt obrydda, som att det alltid varit så.

Jag minns inte exakt hur men jag förklarar att jag ser två, ber fröknarna peka på Hedvig och de pekar på den Hedvig som var kvar på dagis och sitter bredvid mig på golvet.

I bråkdelen av en sekund börjar en lättnad skölja över mig, jag har blivit tokig, inte konstigare än så. Det finns uppenbarligen bara en Hedvig och jag ser och hör i syne.

Den tanken hinner inte gå från känsla till resonemang i mitt huvud.

Samtidigt som fröknarna svarar på min fråga svarar storasyster Astrid på frågan.

Hon säger ”här!” och går bort till den andra Hedvig som leker i hörnet, Hedvig som gick hem själv.

Här blir det svart.

Vi har bara en Hedvig idag, sommaren och hösten var jobbig. Minns inte så mycket, tror Emma minns mer. Det är förträngt och vi pratar inte om det.

Jag vill minnas att den arga Hedvig, den som var kvar på dagis bara var borta en dag. Men något inom mig vet att det inte skedde så enkelt.

Vi har hört berättelsen “Vi pratar inte om det”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Michael Forsberg.

Sommaren 2007 publicerade den spanska sajten Tendencias21.net ett inlägg om transmultiversalitet, den lite svårbegripliga idén att all materia är stadd i ständig förändring och att det skulle kunna förklara vissa naturvetenskapliga fenomen. Men det var inte artikeln som skulle komma att bli en nätlegend, utan en kommentar i kommentarsfältet.

Det var den 16 juli 2008 som 41-åriga Lerina Garcia Gordo tryckte publicera. Hon hade hittat inlägget om transmultiversalitet, och tyckte väl det var det närmaste hon kunde komma just sitt väldigt speciella problem. I kommentaren presenterade hon sig, och skrev sedan att hon trodde att hon råkat hamna i ett parallellt universum.

Hon hade vaknat en dag i mars och märkt att hennes säng var bäddad med andra lakan än när hon gått och lagt sig. Märkligt. Men kanske berodde det på tankspriddhet. Hon gick upp, åt frukost och åkte till jobbet. Allt var som vanligt, fram tills att hon nådde sitt kontor. På dörren stod det ett annat namn. Hon dubbelkollade att hon var i rätt hus och på rätt våning, och allt stämde, så till slut kollade sina uppgifter i receptionen. Det var där hon insåg att något hade hänt. Hon jobbade kvar i samma hus, men i en annan avdelning, med en chef hon aldrig förut träffat. Hon sjukanmälde sig på en gång och åkte till doktorn.

Doktorn hittade varken droger eller alkohol i hennes blod, och inget annat fel heller. I hennes plånbok låg allt, kort och ID och pengar som vanligt, men småsakerna som helt enkelt bara inte stämde fortsatte rada upp sig.

Hennes systers axeloperation för bara några månader sedan verkade aldrig ha ägt rum. Hon var fortfarande ihop med den pojkvän som hon på “det andra planet”, som hon börjat kalla sin gamla verklighet, egentligen hade gjort slut med sedan åratal. Den nya pojkvän hon skaffat verkade inte längre existera. Hon hade anlitat en privatdetektiv för att hitta honom, men kammat noll. Kläder hängde i hennes garderob som hon aldrig köpt, och hon hittade bloggposter på nätet om saker hon inte kunde minnas att hon skulle ha gjort.

Hon hade gått till jobbet igen till slut, ursäktat sig som lite trött och jobbat på så gott hon kunde. Av rädsla att bli tagen för psykotisk hade hon hållit ganska tyst om det hela. Nu undrade hon om någon annan delade hennes upplevelse, eller om hon var helt ensam. Eller om hon bara drömde. “Men”, skrev hon i kommentarsfältet, “om jag lever i en dröm nu så gör ni också det. För då läser ni det jag skriver. Så då lever ni ändå i samma verklighet som jag, oavsett om det är en dröm eller inte.”

Det är en kuslig tanke, som så många andra berättelser om när verklighetens fibrer tycks brista. Stora, som när ens liv förändras. Eller små, som till exempel i lyssnaren Eriks upplevelse, här uppläst av Rakel Josephson:

För några år sedan, när jag var mellan gymnasie- och universitetsstudier, så bodde jag i den förort jag växt upp på längs västkusten. Under denna period sprang jag ofta ett motionsspår i en skog som inte låg långt från där jag bodde. Jag minns det som en solig dag mitt på sommaren och jag lyssnade på musik som hjälpte mig hålla en bra takt. Spåret jag var på skulle precis svänga av mot höger in på en raksträcka innan den skulle delas till flera spår. Precis vid svängen så slogs jag av tanken:

“Tänk om jag ser en vit trädgårdsstol i plast, ståendes 100 m framför mig. Mitt på vägen och med sätet vänt mot mig.”

Denna tanke kom från ingenstans och fick mig att stanna upp lite innan jag svängde av. Jag brukar underhålla mig själv med tankar på scenarion som är oförklarliga och kusliga. Förmodligen en följd av att lyssna på denna pod.

Jag svängde av och såg. inget på spåret. Jag skakade av mig tanken relativt lätt och när jag väl hade kommit hem igen så hade jag i stort sett glömt av denna “stolfantasi”.

Nästa dag var jag åter på spåret och tänkte inte alls på gårdagens tanke. Vädret var härligt och musiken peppande. Jag hade kommit till samma plats som igår. Jag svängde av och.

Jag tvärstannade med en klump i bröstet. Inom en millisekund så blev jag påmind om gårdagens tanke. Där stod ju den. Den stod där, precis som jag föreställde mig. En vit jävla trädgårdsstol i plast. Mitt i en skog. Ca 100 m framför mig med sitsen vänd mot mig.

Jag blev stående där i någon minut.

“Hur är detta möjligt?” tänkte jag. Jag funderade på om någon fått reda på vad jag tänkte och ställde stolen där för att jävlas med mig. Men detta var en långsökt tanke. Jag hade ju inte berättat för någon.

Jag blev inte klok av att stå där. Istället gjorde jag något som för den som gillar skräck kan tyckas vara dumt. Jag gick fram till stolen. Jo jag vet, inte det klokaste att göra. Men det var ju bara en stol. Dessutom var det lite som att den stod där och väntade på mig.
Väl framme vi den såg jag att det var bara en helt vanlig trädgårdsstol i plast. Mitt i skogen. Inget spår efter annat som skulle förklara varför en stol skulle stå där.

Plötsligt hände det igen. En till tanke slår mig från ingenstans. Denna gången ignorerar jag tanken och tar istället upp stolen och ställer den åt sidan. Jag fortsätter springa med lite snabbare takt samtidigt som jag försöker släppa tanken:

“Undra vad som händer om jag sätter mig på den?”

Det var berättelsen “Stolen” inskickad av lyssnaren Erik, och uppläst av Rakel Josephson.

En av 1900-talets mest klassiska mysterier började en fuktig dag den varma sommaren 1954 i Japan, på den internationella flygplatsen Haneda. Ett flygplan från Europa landade, och passagerarna strömmade ut och genom tullen för att ta sig till sina möten, hem eller arbetsplatser. Men en av dem stoppades i tullen.

Han var välklädd i kostym, såg västeuropeisk ut och även fast franska var hans modersmål talade han problemfritt japanska med tullpoliserna. De bad honom om hans pass, och han visade obekymrat upp det, fullt av stämplar från tidigare resor till och från Japan och andra länder. Det var bara en konstig sak. Passet var utfärdat av landet Taured, som enligt den okände mannen låg på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Men något land som heter Taured finns ju inte där, eller någon annanstans.

Tullpoliserna plockade in mannen i ett rum, och han blev allt mer upprörd. Det här var löjligt, sade han. Taured fanns, och han hade massor av gånger rest in och ut ur sitt hemland utan att stöta på några som helst problem. Det här var hans tredje resa till Japan det året, och han hade ett hotellrum bokat och möten att gå på. Tullpoliserna kollade hotellet han sade sig ha bokat och företagen han skulle ha möten med, men de hade inte hört talas om honom.

Mannen plockade fram sin plånbok och visade pengar i flera europeiska valutor, sitt körkort utfärdat i Taured, sitt checkhäfte från en bank i Taured. Poliserna tog fram en karta och bad honom peka ut Taured, och han pekade frustrerat på gränsen mellan Frankrike och Spanien, nära Andorra, och sade på flytande japanska: “Är det här någon sorts skämt eller? Här har ju Taured legat i tusen år!”

Tullpoliserna visste inte vad de skulle göra med den irriterade och nu trötta och frustrerade mannen. Det slutade med att de tog honom till ett närbeläget hotell, och satte honom i ett litet rum ett par våningar upp, med spärrade fönster och några tullpoliser utanför dörren som höll vakt hela natten.

Men morgonen därpå, när de kom för att hämta honom, var hotellrummet tomt. Mannen från Taured var borta, och så även allt hans bagage, hans saker och hans ID-handlingar. Spårlöst försvunnen, från ett slutet rum i en värld där hans hemland aldrig funnits.

Historien om mannen från Taured har berättats i flera decennier, men aldrig fått sin lösning. Den verkar tidigast ha återberättats 1981 i boken The Directory of Possibilities av Colin Wilson och John Grant. Dessförinnan finns det märkligt få belägg för att den här historien alls ska ha ägt rum. Vem vet, kanske är det en vandringssägen. Eller så har alla minnen av händelsen försvunnit, precis som dess huvudperson…

Det är något skräckinjagande med försvinnanden. De är så kompromisslösa, och lämnar spår även i det lilla. Ta bara den lilla upplevelsen “ASMR”, skriven av en anonym lyssnare, som här läses av Michael Forsberg:

För några månader sedan så började jag lida av sömnproblem. Jag är inte sjuk, jag är ingen orolig själ, och jag är inte drabbad av någon övermäktig stress i den bemärkelsen.

Jag kan helt enkelt inte förklara vad det beror på. Nog för att tankarna kan drifta iväg när man ligger ensam i tystnaden om nätterna. Tankar på livet, och framför allt döden. Jag kan förstå om ångesten som döden frambringar håller många vakna om nätterna. Men så var inte fallet här heller. Jag brukar alltid tänka att döden är döden. Jag, liksom alla levande ting kommer lära känna den närmre när den dagen kommer.

Hur som helst så gick det så långt att det började påverka min vardag. Att sova 1-2 timmar för att sedan arbeta i 8 timmar, 5 dagar i veckan, är inte en ultimat situation för någon. Jag började komma till jobbet med rödsprängda ögon, och mjölkvit hy, och jag drog mig på förkylningar allt oftare.

Till slut så fick jag nog.

Jag undviker sjukhus och vårdcentraler in i det längsta, ibland dumdristigt länge.
Bara tanken av lukten från de sterila salarna får mig illamående. Men nu gick det inte längre. Detta var i fredags förra veckan, och av slutet på den arbetsdagen så skulle jag ringa min lokala vårdcentral och förklara mitt problem, det var dags att börja ta till sömntabletter.

Dagen i fråga närmade sig sitt slut, och jag satt ute i fikarummet på jobbet för att ta lite “tre-kaffe”. Min kollega kom in i rummet, och vi pratade en stund, mestadels om mina problem. Jag är inte den som klagar och grämer mig, men han såg mitt tärda ansikte och mina trötta ögon, så det var han som gled in på det spåret.

Jag fick reda på att hans syster hade lidit av samma problem. Men hon kurerade sig själv, med hjälp av något som kallas ASMR. Kortfattat så är ASMR ljud som spelats in och som stimulerar hjärnan och kroppen på lyssnaren. Det kan vara allt från viskningar väldigt nära mikrofonen, eller ljudet av en kopp kaffe som hälls upp. Den gemensamma nämnaren för dessa ljud är att de är väldigt distinkta. Som att du håller örat precis bredvid viskningen eller kaffekoppen.

Jag tänkte att jag hade ingenting att förlora, så jag lugnade mig med mitt samtal till vårdcentralen, och begav mig kort därefter hemåt för att ladda mina hörlurar, så att de skulle hålla under natten. Jag var trots allt lite skeptisk till att det faktiskt skulle funka.

Kvällen kom, och jag kröp ner under täcket. Med hörlurarna på så stängde jag ögonen. I en tredimensionell ljudupplevelse hördes rinnande vatten, prassel av något som lät som presentpapper, bläddring i en bok, samt tunga, djupa viskningar i bakgrunden. Viskningarna var så nära att jag inte riktigt kunde tyda vad de sade, jag kände heller inte igen språket som viskades. Men jag kom till ro, jag somnade.

Jag vaknade morgonen efter, som en ny människa. Min kropp skrek av glädje och energi för att äntligen fått vila upp sig. Det var lördag morgon.

Dagen gick smidigare än någonsin, jag skickade ett sms och tackade min kollega för tipset, hade äntligen orken att träffa mina vänner, och sedan var det plötsligt kväll igen.

Nu såg jag faktiskt fram emot att gå och lägga mig igen, en känsla jag inte haft på väldigt länge. Jag letade upp samma klipp som natten innan, och lade mig ner för att njuta av ljuden igen. Men denna natten var det något som inte stämde.

Vattnet började rinna, prassel smög sig fram i stegrande volym, och bläddrandet i boken var lika rogivande som tidigare. Men viskningarna hördes inte längre. Konfunderad tog jag upp telefonen och kollade på beskrivningen av klippet.

Där stod: “ASMR – water tap/paper/turning pages.”

Det här klippet hade aldrig innehållit några viskningar.

Idag, när jag skriver det här så är det måndag. Jag sitter med ett recept i handen och väntar på min tur på apoteket för att hämta ut sömntabletter. Natten mellan lördag och söndag så sov jag inte en sekund.

Och nu bävar jag återigen för att gå och lägga mig, jag är illamående, och döden skrämmer mig mer än någonsin.

Ni hörde “ASMR”, skriven av en anonym lyssnare, uppläst av Michael Forsberg.

Nu har vi rört oss bland det ibland obehagliga, men ändå mer teoretiskt intressanta. Människor och föremål som dyker upp och försvinner lika spårlöst, liv som förändras, detaljer som sticker ut. Men låt mig påminna er om att plötsligt uppdykande människor också kan utgöra påtagliga hot, inte bara kännas som avsteg från det normala. Vi ska höra den korta berättelsen om en upplevelse under titeln “Min vän och mannen”, inskickad av lyssnaren Mimmi och uppläst av Rakel Josephson.

Jag skulle vilja berätta om vad som hände min vän, Anne. Hon var ensam hemma i familjehuset som är ett stort tvåplanshus med stora fönster och rymligt vardagsrum i Göteborg. Köket och vardagsrum är på första plan och sovrummen är på andra. Jag älskade det huset för jag kände mig så trygg där, men inte nu längre.

Hon var hemma själv en vardag sent på kvällen och städade köket efter middagen hon lagat. Det är stora fönster runt hela kanten av hennes kök så när hon diskar vid diskhon finns det fönster framför henne och på vänstra sidan av henne. Hon stod där och diskade när hon såg något i vänstra ögonvrån. Hon stelnade till efter någon minut då hon fick en underlig känsla. Av ren reflex tittade hon upp för att mötas av sin egen reflex i fönstret, men när hon kisade med ögonen såg hon vem som egentligen stod där. Anne möttes av en mans ansikte på andra sidan fönsterrutan. Hans ansikte var täckt av blod och hans ögonvitor syntes detaljerat i månljuset. Efter vad som kändes som en evighet började mannen röra på sig. Utan att ta blicken från henne, rörde sig mannen långsamt till vad Anne snabbt förstod var entrédörren.

Hon följde hans blick då hon helt plötsligt förlorar sikte om honom. Nu var han bakom väggen och ur hennes sikte. Hon började kuta mot entredörren för att titta om den var låst och det var den. När hon backar från dörren ser hon att mannen står som planerat i fönstret som är inbyggd parallellt med dörren och det är först nu som Anne får se hans kläder. Tunna, vita tygbyxor med en matchande tröja till. På tröjan var blod då det droppat från hans panna ner till bröstet. Han gjorde ingen min, ingen snabb rörelse utan bara stirrade på henne. Helt plötsligt började mannens ögon scanna igenom huset som om han letade efter något. Anne förstod vad han gjorde. Han letade efter en annan väg in. Precis när hon insåg vad han gjorde, kände hon en kall vindpust från altandörren. Instinktivt tittade Anne på altandörren för att inse att dörren var öppen. När hon tittar tillbaka ser hon inte längre mannen i det parallella fönstret bredvid dörren längre utan hon ser bara hans snabba rörelser i hennes vänstra ögonvrå igen. Mannen han obeskrivligt snabbt tagit sig till fönstret i köket och är på väg till altandörren. Anne börjar springa till dörren och hinner precis stänga när mannen sätter sin hand på handtaget. Dörren var öppen för att katten skulle ut. Hon hade helt glömt det. Nu står hon framför honom igen, med bara en glasruta som skiljer dem åt.

Efter detta ringer hon polisen som kommer och hämtar mannen som fortfarande stirrar på henne. Han hade rymt ifrån en anläggning några kilometer bort från huset där hon bor och ramlat och slagit sig i ansiktet då han klättrat över stängslet. Hans fötter var blodiga för att han hade sprungit barfota genom skogen. Jag vet inte om jag hade haft en vän som heter Anne längre om inte hon hade hunnit till den där altandörren.

Ni hörde “Min vän och mannen”, inskickad av lyssnaren Mimmi och uppläst av Rakel Josephson.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med två lite längre historier, om när buggarna blir påträngande – och det på ett högst konkret sätt. När något som inte ska kunna existera ändå gör det, och dessutom gör det på ett sätt som för evigt utraderar alla våra föreställningar om vad vi behöver frukta. Vi ska först höra historien “Asätare”, skriven av lyssnaren Antonio Corosso, som läses av Ludvig Josephson.

Med ett ryck vaknar jag upp. Jag tittar på klockan och konstaterar att den är 02.38. Jag vänder mig om och gläder mig åt att jag kan sova i nästan 6 timmar till innan väckarklockan ringer. Men av någon anledning är jag klarvaken.

Jag brukar vakna till om nätterna men jag är oftast så pass sömnig att jag somnar om direkt och det är knappast något som jag ägnar några tankar på när jag vaknar om morgnarna.

Men den här natten ligger jag och vrider mig i sängen i den lägenheten som jag bor i på en mindre ort i mellersta Sverige. När jag försöker ligga still för att lugna kroppen och åter falla i sömn blir jag väldigt varm och svettig och ron att ligga still försvinner snabbt.

Efter en stund tröttnar jag och bestämmer mig för att gå upp och dricka lite vatten. Lägenheten som jag bor i ligger på andra våningen i ett punkthus som, om jag minns rätt, är byggt någon gång på 50-talet. Jag trivs bra här. Grannarna är trevliga och det är oftast lugnt i huset nattetid med undantag för någon fest då och då, men det kan man väl inte klaga på?

Jag går upp och ut i köket. När jag har hällt upp ett glas vatten och satt mig vid köksbordet känner jag en härsken lukt som sticker i näsan. Det måste vara de råa kycklingresterna från igår och som ligger kvar i sopkorgen under diskhon. Jag skulle ju ha tagit ut soporna idag men det har helt fallit i glömska.

Jag skriver en post-it lapp och sätter upp den på ytterdörren för att påminna mig om att ta ut soporna när jag går till jobbet och sätter mig återigen vid köksbordet och dricker upp vattnet. Min blick förs ut genom köksfönstret som vetter mot innergården. Den är stillsam och jag sveper fram och tillbaka över den med blicken innan jag suckar för mig själv och tittar på mikrovågsugnens klocka. 03.49.

Jag konstaterar att jag nu faktiskt måste lägga mig och försöka sova. Jag reser mig och blickar en sista gång för natten ut mot innergården och reagerar på något som inte var där förut.

En man står vid en av buskarna som är planterade på innergården. Han verkar bara stå där och spana runt på innergården. Letar han efter någonting? Jag betraktar honom ett tag men ger mig tillslut, dricker ett glas vatten till och går och lägger mig.

När jag vaknar av alarmet på morgonen slås jag direkt av tanken på mannen på innergården. Vad höll han egentligen på med? Jag går ut i köket, plockar fram frukosten och tittar ut mot busken där han stått och spanat runt. Såklart finns det inte ett spår av honom och jag tänker inte så mycket mer på det.

Jag äter min frukost, klär på mig och gör mig redo för att åka till jobbet. När jag har tagit på mig skorna ser jag post-it lappen, tar reflexmässigt ner den och utan att läsa på den kommer jag ihåg att jag ska slänga soporna och bli av med den härskna doften av de råa kycklingresterna. Jag går in i köket igen, öppnar skåpsluckan under diskhon där jag har sopkorgen.

Tomt. Okej, då var det inte det som luktade inatt. Tanken slår mig då att jag inte har känt någon lukt nu under morgonen. Lite förvirrat tar jag mig ut i hallen igen, låser upp dörren och kliver ut i trapphuset. När jag kommer ner till bottenplan ser jag att en lägenhetsdörr är lite öppen. Bara en smal springa mellan dörren och dörrfodret och när jag passerar ger jag den en lätt stöt så att den går igen. Säkert bara någon som har slängt igen dörren och utan att märka det inte fått igen den helt.

Men när jag passerar den känner jag återigen den där härskna doften. Kom den från den där lägenheten och hade på något sätt letat sig upp till mig genom ventilationssystemet? Möjligt.

Dagen på jobbet flyter på som vanligt och vid 16.30 packar jag ihop och beger mig hemåt. När jag passerar dörren som på morgonen inte varit helt stängd är lukten är mycket svagare men den finns fortfarande där. Jag går upp till min våning och låser upp dörren till min lägenhet. På golvet ligger post-it lappen som jag plockade ner innan jag gick till jobbet. Jag trodde att den hade åkt i soptunnan men tydligen måste jag bara ha släppt den på golvet.

Jag tar upp den, går in i köket för att slänga den och av någon anledning tittar jag på den samtidigt som jag öppnar skåpet för att slänga lappen i soptunnan. Jag fryser till när jag läser min handstil på lappen.

”Äter på bottenplan, gräver ner benen sen, stänger inte dörren, fler vill äta”

Jag tittar länge på lappen. Vad betyder det här? Jag går hastigt mot köksfönstret och tittar ut mot busken igen. Ingen där, och av vad jag kan se från mitt fönster ser det inte heller ut att vara grävt någonstans vid busken. Vad var det med mig inatt? Jag måste ha varit tröttare än vad jag trott, så trött att jag hade yrat fullständigt. Jag försöker släppa det och fördriver kvällen som vanligt med att äta middag, packa matlåda till morgondagen och ta en dusch för att sedan sjunka ner i soffan och bränna av de sista timmarna innan läggdags framför teven.

Vid tiotiden stänger jag av teven, går in i köket, tittar ut på innergården och när jag konstaterar att det inte är något konstigt som pågår släcker jag i lägenheten och lägger mig i sängen. Jag somnar och faller direkt in i märkliga drömmar, brutala drömmar, rent av vidriga drömmar som jag tillslut lyckas kasta mig ur då jag vaknar med ett ryck. I köket. Klockan på mikrovågsugnen säger mig att klockan är 03.49. Håller jag på att bli helt galen?

Den där lukten är tillbaka. Intensivare än igår natt och jag börjar nästan må illa. Något annat som också är tillbaka är närvaron på innergården. Inatt är det två män. Vid samma buske.

Varför står dom bara där. Vad tittar dom efter? Jag skakar på huvudet, går in i klädkammaren och gräver fram min gamla kikare. Jag smyger långsamt tillbaka in i köket och höjer kikaren en bit in i köket. Jag tittar mot männen och ser att dom står med ryggarna mot mig. De bara står där och tittar runt framför sig lite då och då där dom står. I fem minuter står jag fascinerad och tittar på deras märkliga beteende och plötsligt vänder båda sig om, tittar rakt mot mig och höjer långsamt och synkroniserat armarna och pekar mot mitt köksfönster.

Jag hoppar till och duckar. Hjärtat dunkar i bröstkorgen och svetten tränger fram. Jag tar mitt mod till fånga och reser mig långsamt upp igen och tittar med kikaren. Dom är kvar men dom har än en gång vänt ryggen mot mig, och nu är dom tre.

Vad fan är det som pågår tänker jag. Bör jag ringa polisen? Vad skulle jag säga?

Jag fortsätter iaktta männen och plötsligt vänder de sig om igen, alla tre, synkroniserat, med blickarna fästa mot mig, och med armarna som sakta reser sig i en pekning mot mitt köksfönster. Jag känner ett starkt obehag men står beslutsamt och fortsätter titta. Det är svårt i nattens mörker att helt tydligt se deras ansikten men det känns som att tomma blickar stirrar mig rätt in i själen och deras munnar verkar forma ord i kör. Jag tittar skräckslaget på och försöker utröna vad dom säger.

”Inte äta nu. Sen”.
”Inte äta nu. Sen”.
”Inte äta nu. Sen”.

Jag grips av panik och springer ut i hallen för att kontrollera att dörren är låst och skyndar sen tillbaka till köket och tittar ut genom fönstret. Borta. Inte ett spår av männen.

Jag sover inte mer den natten och när morgonen kommer och ljuset återvänder känns det som en gåva från ovan. Jag ringer och sjukanmäler mig och går sedan in i sovrummet och lägger mig. Jag somnar nästan direkt i tryggheten från dagens ljus.

När jag vaknar är det återigen mörkt. ”Jaha det här var ju en dag som jag aldrig kommer få tillbaka” tänker jag lite irriterat och kliver upp för att gå ut i lägenheten och tända upp. Men det känns konstigt och när jag kommer in i köket ser jag klockan på mikrovågsugnen. Det är inte sant. 03.49. Paniken slår till som en pisksnärt och jag rusar runt i lägenheten för att släcka ner alla lampor igen och smyger sedan kallsvettig ut i köket. Med en stark känsla av illamående tittar jag ut genom fönstret. Tomt på innergården. Jag pustar ut och sätter mig ner vid köksbordet och masserar mina tinningar.

Imorgon måste jag prata med någon om det här. En psykolog kanske? Något är ju fel med mig.

Mina tankar om vilka olika psykiska problem som är orsaken till mina villfarelser avbryts tvärt av en enda knackning på dörren och mitt hjärta slår ett dubbelslag. Jag sitter helt stilla och håller andan.

En knackning till. Jag reser mig långsamt upp och går sakta och mjukt mot hallen.

En knackning till. Jag stannar upp för en sekund men fortsätter sedan sakta mot dörren.

En knackning till. Jag håller andan och för långsamt ögat mot titthålet i dörren. Tre män. Tre män med ryggarna vända mot min dörr står utanför. Jag fryser till is och kan inte slita mig från titthålet. Plötsligt, precis som när de stod på innergården, vänder de sig synkroniserat mot min dörr och när jag ser deras ansikten håller jag på att kräkas. Pupillösa ögon, utmärglade ansikten och spruckna, nariga läppar. Det finns lite olika drag i deras ansikten men de gemensamma är att alla har pupillösa ögon, utmärglade ansikten och spruckna, nariga läppar. De ser sjuka ut.

Jag fortsätter titta medan de precis som tidigare synkroniserat höjer armarna och pekar rakt mot mig. Deras underkäkar faller ner och gula, flisade tänder blottar sig. Munnarna börjar forma ord.. I kör.

”Äta nu”.
”Äta nu”.
”Äta nu”.

De här varelserna är inte mänskliga. Jag springer in i sovrummet, smäller igen dörren bakom mig och sliter åt mig telefonen som ligger på sängbordet. På ytterdörren bankar det som att någon sparkar med övermänsklig kraft och det känns bara som en tidsfråga innan dörren ger vika.

Jag slår nödnumret och en larmoperatör svarar. Jag skriker i telefonen och operatören försöker lugna mig.

”Var befinner du dig nu? Är ytterdörren låst? Vi skickar en patrull på en gång”.

Jag svarar på frågorna men känner inget lugn över situationen. Larmoperatören fortsätter att prata i ett försök att lugna mig.

Efter vad som känns som en evighet slutar plötsligt smällarna på ytterdörren och ytterligare några minuter senare plingar det på dörren och en kvinnlig röst ropar:

”Polisen! Du kan öppna dörren”.

Jag går snyftande ut i hallen och utan att titta genom titthålet öppnar jag dörren. Men där står mycket riktigt två poliser. Allt blir svart och när jag vaknar befinner jag mig i en sjukhussäng. En sjuksköterska och en man befinner sig i rummet när jag vaknar men sjuksköterskan lämnar direkt rummet. Mannen presenterar sig som polis och vill ställa några frågor och jag berättar om allt, jag struntar i vad han tror om mig och min berättelse. Han får väl tro att jag är helt galen.

Han lyssnar och nickar. När jag har berättat klart tar han till orda.

När ambulanspersonalen som tog ut mig på bår passerade en lägenhet på bottenvåningen hade jag yrat om att ”dom äter där inne”. Polisen hade knackat på dörren och när inget svar kommit hade man känt på dörren som varit olåst. Inne i lägenheten hade polisen påträffat den döde lägenhetsinnehavaren. Död sedan en ganska lång tid. Och det mest fruktansvärda med den döda kroppen som låg där inne var att någon eller något regelbundet verkar ha ätit av den förruttnande kroppen. Polisen berättade att de hade även gjort vissa fynd ute vid en buske på innergården, men sedan stoppade han sig själv.

Jag antog att de fynd han pratade om handlade om ben, men att han valde att inte säga något om det.

Jag själv kunde aldrig förklara hur de där orden hade hamnat på post-it-lappen. Inte heller polisen kunde knyta någon bevisning för att påvisa min kännedom om mordet annat än de där märkliga orden på post-it lappen. Inga vidare misstankar riktades mot mig.

Två år har nu gått och jag bor inte längre kvar i min lägenhet. Utredningen har inte lett fram till att någon har gripits för brottet som begicks på bottenplan i mitt förra lägenhetshus. Jag tycker inte heller att det är konstigt.

Jag vet att de där männen, eller vad de nu var för något, inte var mänskliga. Inte är mänskliga. Jag vet att de fortfarande finns någonstans där ute. Kanske äter de i en lägenhet på en bottenplan i ett lägenhetshus och gräver sedan ner benen någonstans. Vad de inte gör är att stänga dörren, för det finns nämligen fler som vill äta.

Vi hörde historien “Asätare”, skriven av lyssnaren Antonio Corosso och uppläst av Ludvig Josephson. Och då har det blivit dags för avsnittets sista berättelse: “Mannen utanför fönstret”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson.

Jag skriver detta inte för att få uppmärksamhet, och inte heller för att jag tror att någon kommer tro mig. Jag skriver det inte för underhållning eller för att jag känner att jag måste. Jag skriver detta som en varning. Kanske någon av er där ute någon gång i framtiden kommer att hamna i en liknande situation som jag.

Historien börjar då jag började på universitet. Jag lämnade mina föräldrar i storstaden bakom mig och började en teknisk linje i ett fint universitet på andra sidan landet. Istället för det stora hus där jag bott i tillsammans med mina föräldrar och två yngre syskon, fick jag en liten stuga ute på landet omringad av skog. Den bestod av tre rum, och låg långt ifrån allt som var bekvämt och nära.

Det lilla boendet var det enda jag hade råd med då jag flyttade ut, och jag kunde inte bo i studentbostäderna på grund av alla mina allergier. Jag hade aldrig haft råd med en egen lägenhet, och att dela kom inte på tal. Jag är allergisk mot i stort sett allt – nötter, pollen, damm, ägg, laktos, parfym, mögel och så vidare. Dödligt allergisk och dessutom mestadels luftburen allergi. Personen jag hade behövt bo med hade i stort sett inte kunnat ha någon mat alls i lägenheten. Så jag flyttade till ett pyttelitet hus med knappt fungerande lampor och gnisslande trägolv, långt från universitetet.

Bortsett från att jag inte hade någon bil passade det mig egentligen utmärkt. För att passa bussen var jag tvungen att gå upp tidigt på morgonen och sedan vänta på campus i en timme innan mina lektioner började, men det priset fick jag betala för att inte må konstant illa eller vara i dödsfara för att någon råkade öppna ett paket nötter i min närhet. Det gick sex bussar om dagen till och från min lilla stuga, och det var långt till närmsta matbutik. När händelsen jag ska berätta om utspelade sig var det vinter och mörkt både när jag åkte hemifrån och när jag kom hem på kvällen, och eftersom jag ännu inte hade skaffat en ficklampa var den enda ljuskällan jag hade en gatlykta som stod cirka tjugo meter bort från min stuga.

Trots allt detta trivdes jag alltså väldigt bra. Jag hade två grannar, ett hus som bara låg ett tjugotal meter bort, till vilket min stuga egentligen var en tvättstuga från första början, och ytterligare en granne bortom dem. De var trevliga men jag pratade sällan med något av hushållen, förutom lite småprat då det var dags att betala hyra.

Jag var inte van att vara för mig själv. I mina föräldrars hus var det konstant liv och mina småsyskon lämnade mig aldrig ifred. Till min förvåning insåg jag dock att jag tyckte om det. Istället för att behöva slåss om vem som skulle få ha badrummet hela kvällen kunde jag lugnt borsta mina tänder och sedan gå och läsa en spännande bok innan jag gick och lade mig. Helt ensam var jag dock inte, för jag tog med mig min älskade katt från storstaden. Han var resultatet av åratal av tjat på mina föräldrar om ett husdjur, och jag älskade honom mer än allt annat. När det började bli dags att flytta hemifrån var det självklart för mig att han skulle följa med, så mina föräldrar hade inte så värst mycket att säga till om. Han är en ganska gammal katt nu, med grå hårstrån på den annars så tydligt svart- och vit fläckiga pälsen. Han blev döpt till Hans, eftersom jag som tioåring inte hade bättre fantasi än att döpa honom efter huvudkaraktären i närmsta barnbok som fanns till hands.

När vintern närmade sig reste mina grannar, de som hyrde ut stugan till mig, bort. Det var någonting de berättade att de gjorde varje vinter, eftersom de tyckte att Sverige var så trist när det var kallt. De var ett gammalt och ganska rikt par, och valde hellre att tillbringa sina vintrar på Mallorca. Det gjorde inte mig något, förutom att jag behövde skrapa ihop pengar för att betala hyran till dem i förväg för några månader.

När detta utspelar sig var jag alltså i stort sett ensam, i en liten stuga i skogen, med en enda liten gatlykta utanför som kunde lysa upp vägen till bussen. Det var i december det började, en regnig och mörk söndagskväll.

För att ni ska förstå detta behöver jag nog förklara lite mer hur det ser ut i min stuga. Man kommer in i hallen, och precis mitt emot den ligger den lilla toaletten. Tar man till vänster innan toaletten, kommer man till kök- och sovrummet. Sängen ligger intill hörnet till höger i rummet, och köket längst med vänstra väggen. Och dessutom finns tre fönster, varav bara två har gardiner. Nu när det ändå var mörkt dygnet runt brukade jag dessutom inte dra för gardinerna. Problemet med fönstrena och ett mörkt och kallt Sverige, är ju dock att jag inte kunde se ut, men den som var utanför kunde se in hur bra som helst.

När jag stod och lagade middag den där söndagskvällen i början av december hade solen precis gått ner. Jag ville äta tidigt så att jag kunde lägga mig tidigt och vara pigg inför skolveckan. Medan jag stekte mina wokade grönsaker tyckte jag mig dock se någonting i ögonvrån, och jag vände snabbt dit huvudet för att titta. Hans låg lugnt på min säng och sov, så det hade inte varit han som rörde på sig. Det såg ut som att någon hade gått förbi utanför mitt fönster, precis intill husväggen. Jag stod och stirrade mot fönstret i flera sekunder innan jag insåg att jag måste ha inbillat mig. Det måste ha varit en reflektion eller någonting. När jag vände blicken mot min matlagning hände dock precis samma sak igen, den här gången precis framför ögonen på mig. Jag hade helt klart och tydligt sett en mörk skepnad gå förbi precis utanför fönstret.

I vanliga fall hade jag nog inte blivit speciellt upprörd, kanske hade det bara varit en granne eller en vilsen svampplockare, men det var vinter, sent på kvällen och alla mina grannar var bortresta. Dessutom hörde jag inga fotsteg, inget skrapande eller någon andning. Det var helt tyst.

Jag stod och stirrade på fönstret i några sekunder till med hjärtat bultande hårt i bröstet. Det var någon, eller något, där utanför. När jag tog mig samman efter någon minut lutade jag mig snabbt fram och drog för gardinerna. Jag gjorde samma sak på fönstret på motsatt vägg, det som var ovanför min säng. Det sista fönstret hade dock inga gardiner, så istället satte jag mig inne på toaletten och åt min middag. Det kändes urlöjligt, men hela kvällen kunde jag inte förmå mig att gå ut i vardagsrummet, utan tillbringade timmarna innan läggdags med att läsa inne på toaletten. När det till sist var dags att sova hade jag samlat mig tillräckligt för att gå och lägga mig i sängen. Jag hade intalat mig själv att jag förmodligen bara hade sett i syne, och öppnade badrumsdörren för att gå in i vardagsrummet igen. Mitt i steget hejdade jag mig dock. Från badrumsdörren kunde jag se ytterdörren, och det tog mig en sekund att inse vad som var fel med den. Handtaget var nedtryckt. Någon stod utanför och kände på handtaget på min ytterdörr för att se om den var låst. Helt stilla stod jag och kollade medan handtaget långsamt vreds upp igen, och sedan förblev stilla. Jag hade låst dörren.

Den natten sov jag inne på toaletten. Hans var min enda tröst, som kom och lade sig intill mig och spann mjukt tills jag äntligen kunde somna. Golvet var hårt och mitt hjärta bultade hårt, men till sist lyckades jag äntligen få några timmars sömn.

Missförstå mig inte. Jag var inte livrädd. Jag ville bara vara på den säkra sidan, säker på att ingen kollade in på mig genom vardagsrumsfönstret medan jag sov. Jag hade aldrig varit lättskrämd tidigare, och verkligen aldrig trott på något övernaturligt. Inte heller hade jag någonsin haft vanföreställningar eller inbillat mig saker.

När jag vaknade kände jag mig löjlig. Mina handlingar kändes orimliga och jag försökte bortförklara det jag sett. Kanske hade jag fått en smärre allergisk reaktion som gav mig synvillor eller något. Trots det var min puls högre än vanligt då jag gick i becksvart mörker till morgonbussen, och min suck av lättnad då jag inte var ensam på bussen var nog lite djupare än vanligt.

Skoldagen förflöt som vanligt, och när jag kom hem hade jag nästan glömt bort gårdagens händelser. Jag slog på musik på hög volym och drog för gardinerna i de två fönster där det gick. Jag intalade mig själv att allt var lugnt och att jag inte alls var rädd, men jag hoppade till varje gång jag såg Hans röra sig i ögonvrån eller när ljuset flimrade till. När jag gick och lade mig var pulsen så hög att jag knappt kunde tvinga mig själv att blunda, men till sist lyckades jag ändå somna.

Inget speciellt hände alltså på måndagen, och även tisdagen var lugn. På onsdagen var vår sista lektion inställd, så vi slutade tidigare och jag hann med en tidigare buss hem. Det innebar att solen ännu inte hade gått ner helt då jag kom hem, och jag kunde se min lilla stuga tydligt då jag promenerade från bussen.

Precis framför ytterdörren stelnade jag dock till mitt i steget. Jag kollade ner på mina fötter för att försäkra mig om att jag hade sett rätt, och insåg till min förskräckelse att jag hade det. Marken utanför min ytterdörr var jordig och blöt, och i den syntes andra fotspår än mina egna. Det var tydliga avtryck, som ledde runt husknuten hela vägen upp till min ytterdörr. Avtrycken var långa och barfota, och såg inte heller helt mänskliga ut. Det var som en person med otroligt långa fötter och bara tre tår. Tre spetsiga tår dessutom, som en fågel fast bara längst ut på foten.

Skräckslaget backade jag bort från dörren, men insåg sedan att varelsen inte tycktes ha kunnat ta sig in. Jag hade varit extra noga med att låsa ytterdörren de senaste dagarna, och fotspåren vände vid dörren och gick tillbaka. Det hade regnat kraftigt igår, så fotspåren borde vara färska eftersom de annars förmodligen hade spolats bort. När jag insåg att mannen eller varelsen eller vad det nu var inte var inne i huset fick jag istället bråttom att komma in så snabbt som möjligt. Jag kastade en blick över axeln och fumlade så snabbt jag kunde fram nyckeln till dörren. Vad det än var som hade gått utanför mitt hus idag kunde det inte vara speciellt långt borta.

Så fort jag var innanför dörren smällde jag igen den bakom mig och låste. Hans tittade förskräckt på mig från där han satt utanför toaletten, och jag försökte le mot katten. Det gick inget vidare. Jag tackade mig själv för att jag inte hade släppt ut honom imorse, för vem vet vad som hade kunnat hända då?

Jag gick in i stugan och försökte lugna mig själv, tänka ut vad jag skulle göra härnäst. Att ta den sista kvällsbussen in till stan igen var ett alternativ, men var skulle jag sova? Jag hade några kompisar i min nya klass på universitet som jag skulle kunna fråga, men risken fanns ju att jag då skulle få en allergisk reaktion på någonting. Och tanken på att gå ut till bussen igen i mörkret lockade mig inte särdeles mycket.

Gardinerna i vardagsrummet hade varit fördragna sedan i måndags, och jag hade inga planer på att ändra på detta. Men jag insåg att jag var tvungen att täcka över det sista fönstret också om jag skulle kunna sova någonting alls i natt. Med hjälp av mitt täcke, lite spik och tejp gjorde jag en provisorisk lösning som faktiskt höll ganska bra. Medan jag höll på och grejade med det gick solen ner, och himlen utanför färgades alldeles rosa. Det var vackert, men jag tyckte att det var obehagligt att kolla ut, för det kändes som att varelsen när som helst skulle kunna dyka upp där och slänga sig mot fönstret. Och det gjorde den också. Inte slängde sig mot fönstret, men dök upp.

Först avfärdade jag det som ett träd eller någonting liknande, men sedan insåg jag att formen inte alls stämde. Den var säkert 20-30 meter bort, och stod helt blickstilla. Och tittade mot mig. Min reaktion var att låtsas som om den inte fanns. Jag fick inte bli förlamad av rädsla, för då skulle jag aldrig lyckas tillbringa natten här. Snabbt gjorde jag klart mitt gardintäcke medan jag då och då kastade blickar mot varelsen, bara för att försäkra mig om att den stod kvar och inte kom närmare. Sedan lutade jag mig mot väggen och andades ut i en djup suck. Hans tassade försiktigt fram och lade sig i mitt knä. Jag satt där och klappade honom medan jag stirrade mot väggen på motsatt sida av rummet och undrade vad fan jag skulle göra nu.

Svaret var att fortsätta låtsas som ingenting. Jag lagade middag, läste en bok och städade lite innan jag till sist gick och lade mig. Jag höll mig undan från fönstren och vågade inte slå på musik av rädsla för att varelsen skulle höra mig. När Hans irriterat jamade och ville att jag skulle släppa ut honom vägrade jag och lyfte istället upp honom och borrade ner ansiktet i hans päls. Jag somnade snabbt den kvällen med tanke på omständigheterna och det faktum att jag inte ens hade ett täcke. Förmodligen var jag helt utmattad efter flera dagars kort och orolig sömn. Jag hade drömt mardrömmar och flera gånger vaknat upp skräckslagen, bara för att inse att mardrömmen kanske var på riktigt.

När jag vaknade på morgonen av att Hans stampade på mig och krävde att få gå ut var det fortfarande becksvart ute. Jag gjorde min frukost och fixade mig som vanligt, i tron om att jag kanske trots allt skulle kunna gå till bussen i mörkret. Jag hade fel.

Precis när jag skulle sätta mig ner för att äta min gröt, fri från alla slags nötter och gluten och mjölk, hörde jag någonting. Det kom från fönstret som jag hade täckt över med mitt täcke. Det lät som att någon långsamt knackade på det med en nagel. Jag stannade upp och stod helt still, vågade inte röra mig eller ge minsta ljud ifrån mig. Knackningen fortsatte i någon minut, men jag stod kvar mycket längre. Till sist satte jag mig ner precis där jag stod, ställde ner min skål med gröt på golvet, och grät. Skräcken inom mig var så enorm och paralyserande, men nu kunde jag i alla fall släppa ut lite av den.

När jag gråtit klart åt jag upp den nu kalla frukosten, och kurade sedan ihop mig i min säng med Hans och satte på en film. Jag hade ljudet avslaget men satte på undertexterna så att jag kunde höra om någonting lät utanför stugan. På så sätt kunde jag i alla fall distrahera mig en liten stund. Jag skickade ett mail till skolan om att jag var sjuk.

Efter en stund hörde jag en skrapning på ytterdörren. Jag ignorerade det fullständigt, orkade inte bry mig. Hans hoppade dock ner från min famn och tassade bort till ytterdörren. Han jamade högt och jag stelnade till. Det fick skrapningarna att sluta, och sedan hände det inget mer.

Framåt kvällen då jag hade kollat mig igenom fyra filmer och började bli hungrig gick jag till köket för att göra mig en macka. Det var länge sedan jag handlat och varorna började ta slut, så jag insåg att jag inte kunde stanna kvar här länge till. Jag hade haft någon dum förhoppning om att varelsen skulle försvinna av sig självt, men det verkade inte som att så var fallet. Om den fortfarande fanns kvar imorgon skulle jag bli tvungen att ringa någon, kanske mina föräldrar, och be dem hämta mig. Jag vågade inte gå ut ensam.

Jag tillbringade resten av kvällen på samma sätt, och inga mer ljud hördes utifrån. Jag var på helspänn hela tiden, men började på nytt hoppas framåt kvällen. Kunde jag vara sjuk? Var det här inbillning? Hade jag ätit någonting konstigt eller drömde jag bara? Ljuden kanske kom från vinden och träden, fotspåren kanske var en granne som ville knacka på och fråga om någonting. Jag trodde inte riktigt på det själv, men som sagt, jag var en skeptiker. Jag trodde inte det minsta på det övernaturliga, i alla fall inte fram till den veckan.

Innan jag skulle gå och lägga mig fattade jag ett dåligt beslut. Jag tänkte att jag kunde dra undan gardinen och titta ut, bara för att försäkra mig om att varelsen verkligen inte var där. Köksfönstret fick det bli, tänkte jag och tassade tyst fram till det. Jag släckte lampan inomhus, och drog sedan försiktigt undan gardinen. Det tog mig några sekunder att förstå vad det var jag såg, och när jag gjorde det skrek jag ofrivilligt till.

Den stod precis utanför fönstret. Den hade inga ögon. Det var ett blankt, mörkt ansikte täckt med hud. Jag såg sylvassa tänder.

Jag hann bara titta i en bråkdels sekund, innan jag drog igen gardinen och backade så snabbt jag kunde bort från fönstret. Sedan låste jag in mig på toaletten och grät ännu mer. Bilden av det fruktansvärda ansiktet jag sett etsade sig fast i mig och jag kunde inte få ut det ur huvudet. Det är svårt att beskriva det, för det hade inga riktiga drag. Det var bara som ett äckligt mörker, en enorm mun i tomheten.

Jag visste att jag inte skulle klara av att stanna här längre, så jag ringde min mamma i panik. Klockan var tio på kvällen, och det skulle ta mina föräldrar minst 5-6 timmar att köra hit, men jag brydde mig inte. Min mamma försökte få mig att förklara vad som hänt men jag var så hysterisk att jag inte fick ur mig något. Till slut lovade hon att hon och pappa skulle åka ner direkt. Hon erbjöd sig att prata i telefon med mig medan de åkte hela vägen, men jag vägrade. Jag var tvungen att höra vad som hände utanför.

I min panik hade jag inte hunnit få med mig Hans in på toaletten, och jag skulle precis öppna dörren för att locka till mig honom, när det började skrapa på ytterdörren igen. Först lugnt precis som tidigare, men sedan mer och mer våldsamt. Jag frös till där jag satt och kunde bara tyst sitta och lyssna. Jag hörde hur det ryckte i handtaget och hur någon bultade och bankade på dörren, och sedan hur det blev alldeles tyst. Jag höll andan och väntade. Det kändes inte som att det var över, utan som lugnet före stormen. Skräcken pulserade tillsammans med blodet genom mina ådror, och jag lyssnade spänt på vad jag var rädd skulle komma härnäst.

I tystnaden kunde jag sedan höra ett försiktigt ljud, som att någon förde in en nyckel i låset, och hur dörrhandtaget trycktes ner. Genom toadörren hörde jag hur vinden ven utanför, och sedan försiktiga steg som gick runt i huset. Hans jamade en gång men sedan var han tyst. Det gick några minuter medan jag hörde dunsar runt om i stugan. Och sedan det jag visste skulle komma. Jag hade inte andats på vad som kändes som en evighet, och kippade nu försiktigt efter luft.

Stegen stannade utanför toalettdörren, och jag såg hur handtaget långsamt, försiktigt, trycktes ner. Det var låst.

När mina föräldrar till slut kom var de tvungna att slå in dörren till toaletten eftersom jag vägrade att öppna den. De hittade mig helt stel och frusen, sittandes på det nedfällda toalocket och i chocktillstånd. De satte mig i bilen och förde mig till sjukhuset. När de pratade med läkarna berättade de att de sett blod runt om i hela huset och att de trodde att jag var skadad, men jag visste att det inte var mitt blod. Det var Hans.

Jag åkte aldrig tillbaka till stugan igen. Istället fortsatte jag plugga min universitetskurs på distans och flyttade hem till mina föräldrar. Förmodligen kommer jag att bo kvar här resten av livet. Jag är hemma varje dag, och ser noga till att varenda ett av mina syskon och föräldrar noggrant låser ytterdörren när de går hemifrån. Och jag ser till att det aldrig, aldrig finns en extranyckel gömd i blomkrukan utanför dörren.

Signaturmelodi

Ni hörde “Mannen utanför fönstret”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av Rakel Josephson. Och därmed har det blivit dags för Creepypodden att upphöra, gå upp i rök och försvinna som om vi aldrig var här. Men nästnästa natt till måndag är vi tillbaka igen, som en påminnelse om att det som är aldrig förblir, och att det som förblir ibland aldrig ens funnits.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.