ampicillin cheap canadianpharmrx.com

Avsnitt 139: Klaustrofobi

Floyd Collins. Känner ni igen det namnet? I så fall kan det bero på att ni hört det i ett mycket tidigt avsnitt av Creepypodden. Ett klassiskt avsnitt, om jag får säga det själv: avsnitt 10 – om grottutforskaren Teds berättelse. Ni minns det nog, Ted berättar om hur han upptäcker ett hål längst in i en grotta, och börjar utforska möjligheten att ta sig in där. Så här berättade jag då, 2015:

Där nämns han, Floyd. Som inspirationskälla till ett namn på ett mörkt, avlägset hörn av en grotta, långt under marknivå. Som en besvärjelse man åkallar för att få tur innan man försöker tränga sig igenom hål som är så trånga att de flesta inte klarar av dem. Det är underligt, att man kan ha hört talas om en människa, men ändå inte riktigt upptäckt hans verkliga historia. Det var först nu häromveckan, fyra och ett halvt år efter att jag nämnde hans namn förra gången i podden, som jag upptäckte berättelsen om Floyds gruvliga död.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och historien om Floyd Collins hittade jag Facebookgruppen “Creepypodden – Eftersnack”, där en del av er lyssnare samlas för att diskutera poddens historier och innehåll. Där tipsade en lyssnare, Daniel Swedberg, om en artikel som jag snart ska komma in på.

I januari 1925 var Floyd Collins 37 år gammal. Han föddes och levde i Kentucky, nära Mammoth Cave, världens längsta grottsystem och en populär turistattraktion. Redan som sexåring hade han börjat utforska grottorna i området, med bara en fackla av ister som belysning. Han tog sig längre in i skrevor och gångar än andra vågade, och hittade mockasiner, stenar och till och med ben från andra grottutforskare som inte varit lika duktiga på att ta sig fram som han. När han var tio lämnade han skolan, och som tonåring tjänade han pengar på att guida andra i grottsystemen. Med tiden blev han lite känd i området som en riktigt duktig grottutforskare. I två års tid visade han en geolog runt i Great Salt Cave för två dollar om dagen. Som bonus plockade han upp tillräckligt med kunskap för att förstå sig på geologi.

1917 upptäckte han den vackra grottan Crystal Cave och försökte göra en turistattraktion av den också, men den låg avlägset och lyckades inte locka lika många besökare. Men Floyd gav inte upp. Han trodde det fanns mer att upptäcka och tjäna pengar på. Därför kom han överens med tre farmare som ägde mark nära den stora vägen en bit sydöst från Mammoth Cave. Floyd skulle utforska området, och om han hittade en grotta som kunde göras till en turistattraktion skulle de dela på kostnaderna och inkomsterna.

Så leddes alltså Floyd fram till den 30 januari 1925, då han gick hemifrån för att fortsätta arbeta med grottan han upptäckt. Dess öppning var en försänkning i ett kulligt skogslandskap, en öppet kolsvart gap av sand- och kalksten. Han hade grävt ut den i veckor. Nu hade han längst in frilagt öppningen till en trång, vindlande gång som verkade slutta nedåt. Han tog av sig sin kappa och med en fotogenlampa i handen trängde han sig huvudstupa nedåt. Genom att andas ut gjorde han sig så platt att han kunde trycka sig förbi trånga partier, ibland bara genom att knuffa på med tårna. Till slut hade han tagit sig 50 meter in, genom en gång som i genomskärning ser ut som två S ovanpå varandra, och på slutet förbi ett särskilt trångt parti: ett tre meter långt sluttande hål som nätt och jämt rymde hans kropp. Det slutade i en trång spricka.

Här kommer vi till artikeln jag pratade om nyss. Den är skriven av Lucas Reilly på sajten Mentalfloss.com, och beskriver i ruggig detalj vad som hände sedan. Rubriken är “The 1925 Cave Rescue That Captivated the Nation”, och så här skriver Reilly, i min översättning och läst av Ludvig Josephson.

Väl förbi sprickan landade Floyd på en avsats. Han höjde sin fotogenlampa, och upptäckte en stor kammare med runt 18 meter i tak. Nu ville han utforska. Han knöt fast sitt rep runt en stenbumling, och började hissa sig ner. Då började hans fotogenlampa falna. Upptäckaren fick vända om.

Floyd drog sig upp på avsatsen, och kröp försiktigt fram mot den horisontella sprickan från vilken han kommit. Han lade sig ner på rygg, knuffade in lyktan framför sig, tryckte armarna mot sidan, andades ut och ålade sig in.

Plötsligt blev grottan kolsvart.

Floyd hade råkat knuffa omkull lyktan, och mörkret var ogenomträngligt. Det här är en så mörk plats att synen som sinne är meningslös. Fiskarna i de underjordiska vattenströmmarna i Kentucky har inga ögon. Floyd fick dock inte panik. Han hade fastnat i mörkret förr. Han ormade sig framåt, mot botten av det tre meter långa sluttande hålet, och tog sats med fötterna mot vad han trodde var bergväggen.

Han tryckte sig våldsamt framåt. Bakom honom hörde han ljudet av sten som föll omkull. En vass smärta sköt genom hans vänstra fot.

Floyd försökte instinktivt göra sina fötter fria. Han försökte trycka till stenbumlingen som fallit ned med högerfoten, men då rasade ytterligare småsten ned över han ben och midja. Stenbumlingen vaggade till och sjönk ner djupare i en skreva nära vänsterfoten.

Han försökte häva sig framåt. Han försökte häva sig bakåt. Han rörde sig inte en centimeter.

Upptäckaren försökte fokusera på andhämtningen. Han var i praktiken blind. Huvudet låg oskyddat, i botten av det tre meter djupa hålet, och resten av hans kropp var fastkramad av grottan som av en tvångströja. Vänsterarmen satt fast under överkroppen, högerarmen under bergväggen. Han nådde varken framåt eller bakåt, och kunde inte rulla över på mage. Om han försökte kämpa emot föll mer småsten ner på honom, och rasade vidare ner i avgrunden bakom honom. Under ryggen skar sig rakbladsvassa kanter in i huden.

Fast i denna kokong av berg klöste han på bergväggarna och lämnade spår av blod efter sig. Han började svettas, och sedan skaka av köld, tills han somnade av ren utmattning. Sedan föll han in i en tortyrliknande rutin. Han sov, vaknade, skrek, somnade, vaknade, skrek, somnade, vaknade skrek. Minuterna blev till timmar. Han tappade rösten och känseln i armarna. Smärtan bultade i foten.

Under de kommande 25 timmarna fick Floyd Collins bara en enda besökare från världen ovanför honom: de rinnande rännilarna av smält snö som långsamt, metodiskt föll ner på hans ansikte, droppe för droppe.

Så skrev alltså Lucas Reilly på sajten Mentalfloss.com, i artikeln “The 1925 Cave Rescue That Captivated the Nation”. Det är antagligen det mest klaustrofobiska textstycke jag någonsin snubblat över.

Sätt dig in i situationen. Du ligger alltså i en bergsskreva så trång att du inte kan ta ett djupt andetag. Du känner det nu, va? Din andning blir snabb, ytlig. Dina armar är låsta i obekväma positioner, spända mot kallt berg. Du kan inte klia dig i ansiktet, men det är ingenting emot den konstanta, bultande smärtan av vassa stenar som överallt tränger sig in i din hud. Din puls är så hög att du tror kärlen ska brista.

Det är kolsvart och tryckande tyst, som om tystnaden fördjupades av de många tusentals ton ogenomträngligt berg som vilar ovanför. Ingenting talar för att någon ska komma till din räddning. Och även om de vet att du är där så är kravlandet ner till dig så svårt att det är få, förutom du, som kan genomföra det. Du vill skrika, göra dig fri, men dina våldsamma försök att frigöra dig spär bara på din panik, tycks bara gräva dig djupare i stenen.

Det är inte panikångestattacker man har att oroa sig för i det här läget. Det är något annat. Det är som i slutet av novellen “Evig/Kärlek” av John Ajvide Lindqvist, där huvudpersonen Josef fjättrats till en tyngd i vattnet men ändå inte drunknar. “Några timmar in på natten, när stjärnorna böljande lyste igenom vattenytan bara tre meter ovanför honom, gav hans förnuft upp”, skriver Ajvide Lindqvist och fortsätter: “Ett mjukt sprakande vansinne slöt sig kring honom.”

Ett mjukt sprakande vansinne är vad man har att vänta sig här.

Historien om Floyd Collins fick ett utdraget och olyckligt slut. Efter ett drygt dygn upptäcktes han av en 17-åring som klättrade nästan hela vägen ner, tillräckligt långt för att ropa på honom. Hans bror Homer lyckades klättra ner hela vägen, men upptäckte att om man skulle försöka hjälpa Floyd befria sig fick man arbeta medan man hängde upp och ner i slutet av den tre meter långa, trånga nedförsbacken. Floyd kunde få mat, dryck och ljus av de som klättrade ner till honom, men ingen lyckades få honom närmare befrielsen. Floyd blev allt svagare, och började försvinna in i perioder av förvirring och hallucinationer. Efter nästan fem dygns arbete och ett försök att med rep dra loss honom ur skrevan som blev så fruktansvärt misslyckat att det nästan bröt hans rygg hade den fastklämda mannens öde blivit en riksnyhet. Tidningar i hela USA skrev om saken.

Då kom det största bakslaget. En man som kommit ned och gett Floyd kaffe hann precis kravla upp från den tre meter långa rutschkanan innan det började brusa och dåna, och en bit av tunneln föll ihop. Mellan mannen som kommit med kaffet och Floyd låg nu sten och jord som rasat in. Bakom hördes Floyd börja snyfta. “Stay with me”, grät han. “Oh please don’t leave.” Det enda han hade var en glödlampa, dragen från jordytan med en lång sladd.

Nästan två veckor senare hade man grävt sig ned genom sandstenen, och sedan tagit sig in från sidan till utrymmet där Floyd låg. Man hittade honom död. Sedan tunneln blockerades av raset hade han legat där ensam, utan mat, vatten och sällskap, i 12 dagar. Man bedömde att han varit död i tre dagar när man hittade honom. I så fall, skriver Lucas Reilly på Mentalfloss.com, hade han dött strax efter att glödlampan som varit hans enda förbindelse med omvärlden slocknat.

Historien om Floyd Collins blev en av mellankrigstidens mest uppmärksammade i USA. Det har skrivits musikaler, filmer, böcker och sånger om hans öde. Själv blev han liggande i grottan i ytterligare två månader, tills hans kropp togs upp i april 1925. Han begravdes på familjens land, men när det såldes två år senare grävde den nya ägaren upp honom och ställde ut honom i en kista med glaslock i Crystal Cave, som då till slut blev en turistmagnet. Det skulle dröja fram till 1989 innan Floyd begravdes ordentligt.

Det är en sorglig historia, men längst stannar ändå dess klaustrofobiska drag kvar i kroppen. Det finns få saker som, i likhet med klaustrofobin, att vara fastklämd i en trång grotta, kan orsaka fysisk ångest. Men det är inte det enda som hotar med gamla grottor och gruvor. I gamla böcker och på nätet kan man med jämna mellanrum snubbla över berättelser om saker som verkar finnas gömda där, hot större än de fysiska.

På sajten jarvismine.blogspot.com finns en av dem. Det som möter besökaren där är en illa byggd gammal Blogspotblogg, en sajt som verkar bortglömd och föråldrad, och en berättelse om vad som hände i en amerikansk bortglömd gruva när en mans hund försvann. Om ni inte gillar berättelser där djur far illa kanske ni ska spola fram en bit.

Det hela börjar med ett blogginlägg publicerat den 22 september 2009. Michael Forsberg läser inläggen från bloggen.

Ok. Jag har inte lyckats få mycket genomslag med det här. Men jag har verkligen försökt. Jag har ringt skogvaktare, myndigheten Bureau of Land Management och sheriffen i stan och ändå kammat noll. Folk avfärdar mig som galen. Men vad fan, jag gör det för min hunds skull. Och för er skull – ni som är kvar där ute. Min hund, Millie, är borta, det finns inget att göra åt den saken. Jag accepterar det. Men för helvete, det var nära att jag inte ens kom ut levande själv ur den där gruvan. Jag tänker göra allt jag kan för att förhindra att någon annan far illa där. Jag tänker åtminstone se till att alla är varnade. Skyll inte på mig sedan.

På bloggen finns det bilder på hunden Millie, en svart labrador som killen bakom bloggen verkade älska. Den blev bara fem år gammal. Bakgrunden till historien har bloggaren skrivit i “Om mig”-rutan. Där rullas en märkliga historia upp.

Det var när jag och Millie var och utforskade de obebyggda trakterna utanför stan där jag bor som vi snubblade på den gamla övergivna gruvan. Det var i slutet av en lång dag av att vandra uppför branta berg, och vi hade säkert tillryggalagt två mil. I gruvans öppning var det svalt, och för att komma undan eftermiddagshettan gick vi in några meter och satte oss för att småäta lite och förbereda lägret för natten. Jag tog inte med mig alla saker, för jag tänkte inte vi skulle stanna där länge. Det hängde en lite kuslig stämning över stället.

Jag satte mig på huk med ryggsäcken och drog fram mat, och bredvid mig satte sig Millie till rätta. Men hon verkade snart bli nervös. Hon kastade ideligen blickar ner i gruvan, som om hon kände av någonting där inne. Sedan ställde hon sig plötsligt upp, som om någon ropat på henne. Hon tittade tillbaka på mig i ett ögonblick, och sedan gick hon in i mörkret, längre in i gruvan.

Jag var helt paff. Hon brukar aldrig springa bort sådär. Jag ropade på henne, men hon brydde sig inte utan gick vidare in i mörkret. Jag tog fram min ficklampa och sprang efter henne, men hon lade benen på ryggen och det blev svårare att följa henne med ljuset.

Sedan var hon försvunnen. Jag slog av på stegen och började vissla på henne och lyssna noga efter om hon svarade, men hörde ingenting. Jag började känna pulsen öka. Det var svårt att hålla ficklampan stilla i handen. En tanke flög förbi i mitt huvud: var hon försvunnen för gott? Jag hade ingen som helst lust att gå ner djupare i gruvan efter henne, och kunde inte förstå vad som hade kunnat locka ner henne i djupet. Det är ren tur att jag filmade allt som hände, annars hade jag nog inte trott på det ens själv.

Men det är vad som hände efteråt som fick mig att starta den här bloggen. Jag vet inte om det här är det bästa sättet att varna omvärlden, men om du är här och läser och funderar på att besöka den där gruvan: gör det inte. Håll dig borta. Det finns någonting ondskefullt där nere. Det var där min hund försvann. Så här gick det till. Till slut hörde jag henne skälla igen.

Det fick mig att ta mig samma nog att gå ner djupare i gruvan för att hitta henne. Jag följde ljudet tills jag hittade henne igen, men hon höll sig hela tiden undan, hela tiden på väg längre in i gruvan. Jag hade inget annat val än att följa med. Hon sprang runt hörnet av en stor hög sten kanske 30 meter bort, fram till en samling gamla vagnar lämnade på en bit räls, och sedan försvann hon igen. När jag nådde fram dit var hon spårlöst borta. Det hade gått på ett ögonblick: först hade jag koll på henne i ficklampans ljuskägla, och sedan var hon borta. Plötsligt hörde jag henne skälla igen – fast 20 meter bakom mig. Jag snodde runt med hjärtat i halsgropen. Hur hade hon kommit dit? Det var omöjligt.

Jag sprang efter ljudet, genom gruvtunneln som vände och vred på sig. Jag hörde henne andas och flämta på håll, och tyckte samtidigt som jag kom allt närmare henne att hon inte lät som sig själv. Sedan hörde jag henne gny till, och jag saktade in på stegen. Jag gick försiktigt fram över småsten och skräp, och ficklampan skakade i handen…

När jag till slut fick syn på henne var det inte vackert. Blod överallt. I samma ögonblick hörde jag ett ljud, och kände som om någonting var alldeles för nära mig, gömt i mörkret. Jag flydde gruvan hals över huvud, och stannade inte ens upp för att ta min ryggsäck och mina saker. De ligger kvar där nu.

Vandringen tillbaka till min truck (lastbil) i nattmörkret var outhärdlig. Det tog mig hela natten, men jag stannade aldrig upp. Till slut hittade jag bilen, och körde med den till en liten stad ett par mil bort. Jag sov på ett vandrarhem, och sedan tillbringade jag dagen därpå med att fråga runt bland folk om gruvan. De flesta betedde sig märkligt, som om de visste något men inte ville säga det. Det enda jag fick veta var att de kallade den för “Jarvisgruvan”.

Jag fattar inte. Jag har aldrig trott på spöken, men den där jävla gruvan är hemsökt. Och den tog min hund.

Så skriver alltså bloggaren i sin “Om mig”-ruta. Anledningen att han går ut med det hela är att han vill varna omgivningen för gruvan, men han använder den också för att samla information om vad det kan ha varit som hände där. Han fortsätter i ett blogginlägg daterat den 15 december 2009:

Jag kan inte påstå att den här bloggen, så här långt, varit någon framgångssaga. Jag tror inte jag räddat någons liv med den. Men jag har fått åtminstone ett väldigt intressant tips: en grej om Jarvisgruvans historia. Jag fattar inte varför ingen i den där lilla staden ville berätta om det? Varför var de så hemlighetsfulla? Det finns tydligen en legend i området, om att gruvan har en mörk hemlighet. Det är ingenting jag hittar på. Det går att kolla upp, gör det själv om ni vill. Det finns en historia här.

Tydligen hände det för över 100 år sedan. En man vid namn William Jarvis och hans två döttrar mördades i gruvan, och det var så den fick sitt namn. Det är inte lätt att få tag i tidningsklipp från den här tiden, för det finns inga arkiv online. Men jag fick tag i en bild av Jarvis och hans döttrar. Det verkar som att den här gruvan har krävt oskyldiga liv länge. Det känns så tragiskt.

Personen som tipsade mig om detta har bett att få förbli anonym, men sade att jag kanske kunde hitta mer information hos stadens lokalhistoriska sällskap. Jag sticker dit nästa gång jag är ledig.

Fem dagar senare, alltså den 20 december 2009, återkommer bloggaren med ett nytt inlägg. Han rubrik är triumferande: “Äntligen bevis på morden på Jarvisfamiljen!”

Jag har äntligen fått tag i lite hårda (?) “verkliga” bevis för att Jarvis och hans döttrar mördades i gruvan! Jag hittade två gamla artiklar i stadens lokalhistoriska sällskaps arkiv, men fick inte ta med mig dem hem. Så jag har fotograferat dem istället. De är gamla och min kamera är dålig, så jag ber om ursäkt om det inte riktigt syns vad det står.

På bilderna ser vi två uppsättningar rubriker. Den ena lyder: “Är Jarvisgruvan hemsökt? Fler arbetare har försvunnit spårlöst”. Den är daterad den 23 november 1909.

Den andra lyder “Gruva stänger efter flera ouppklarade dödsfall”, och är daterad den 13 juni 1910. Blogginlägget fortsätter.

Jag träffade också en gammal gubbe som jobbade där, som visade sig känna till historien om Jarvis. Han fyllde i några av luckorna i min förståelse av vad som hade hänt. Det är en helt sjuk historia, detta. Jag har pusslat ihop det hela så gott jag har kunnat, och ungefär så här tror jag att det gick till:

Morden inträffade den 27 oktober 1909. Det handlade om pengar, som alltid. Guld, i det här fallet.

William Jarvis hade tydligen växt upp i området, i en stuga i bergen runt den där gruvan. Hans mamma var urinvånare, av piutestammen, och hans pappa var guldgrävare. När William själv började leta guld hittade han spår i en vattenström, och han följde det upp till dess källa. Han gjorde en överenskommelse med San Fransiscos gruvföretag om att få ta ut guldet, och enligt legenden kom han även överens med djävulen för att få grävlycka.

I kanske fem år gick det okej: han hittade inga mängder, men tillräckligt för att gruvan skulle gå runt. Tiden gick, William gifte sig och fick två döttrar. Och en dag stötte han på en guldåder som inte liknade någon annan. Han rapporterade om den till gruvföretaget i San Fransisco, som bestämde sig för att de inte ville dela med William, och inte med någon annan heller. Företaget bjöd William och hans familj på ett firande, men kvällen innan skickade företaget ett gäng män till deras stuga. De anföll hela familjen.

Williams fru föll, slog huvudet i spisen och dog. William och hans två döttrar band och munkavlade de, och så släpade de med sig dem ner i en djup avkrok i gruvan, sprängde ingången och begravde de tre levande. Det sägs nu, berättade gubben, att gruvan är hemsökt så länge Williams och hans två döttrars kroppar ligger kvar där nere.

Och nu har de fått sällskap av min hund.

Och ja, det är ju något med gamla bloggberättelser. Det är som att upptäcka någons gamla dagbok, och långsamt i läsningen inse att dagboksförfattarens upplevelser inte går att förklara. Den som går in på jarvismine.blogspot.com kastas för ett ögonblick i bloggarens skrämmande verklighet, som inte går ihop, där det enda han vet säkert är att han förlorat sin hund på en plats där fler liv tycks ha krävts.

Vad ligger bakom bloggen? Somliga tror att det var en reklamkampanj för en indiefilm, ett försök att återupprepa den succé som filmen Blair Witch Project var.

Så kan det vara. Filmen är nog inte så sevärd. Men det kan ändå berättelsen som den marknadsförs genom vara. Ibland är medlet helt enkelt bättre än ändamålet.

Som den gången en kille på Youtube bestämde sig för att testa en ficklampa genom att mitt i natten vandra ner i en gammal övergiven gruva, och där lysa omkring sig för att visa hur bra ficklampan är. Men för tittarna av klippet var det mindre intressant än ljuden som började höras runt 12 minuter in, när killen med ficklampan gått ordentligt djupt in i gruvan och kommenterade hur den var uppbyggd…

Killen kan vilja sälja sin ficklampa hur mycket han vill. Det förändrar inte att jag kommer höra de där viskningarna när jag ska försöka sova inatt.

Klaustrofobi, det är ju emellertid inte bara upplevelsen av att vara instängd i ett fysiskt utrymme. Det kan också vara att vara instängd i sig själv, låst av sina begränsningar. Värre än historier om vad som sker långt under markytan kan vara de som handlar om att inte kunna bryta sig loss från sin kropp. Om det ska vi höra i veckans sista berättelsen.

Den heter “Samariten på Vinterfågel”, är inskickad av lyssnaren Rasmus och läses av Ludvig Josephson.

Jag lever ett lite speciellt liv. Det låter det. Som att jag vore en upptäcktsresande äventyrare eller kringflackande musiker eller nåt. Jag lever inte något promiskuöst liv med kärlekspartner hit och dit. Helt tvärtom. Har aldrig haft ett förhållande. Instrument kan jag inte heller spela av uppenbara fysiska skäl. Skäl som också hindrar mig från att klättra i berg och ta mig i genom eventuella djungler som äventyrare.

Jag har en muskelsjukdom. Vad den heter kvittar men den gör så att mina muskler så att säga förtvinar med tiden. Jag vill säga att det inte är så dramatiskt som det låter men på någon nivå är det väl det. Men jag är ju van vid det och det har alltid varit en del av mitt liv. När jag var yngre, under mina första tio levnadsår kunde jag gå och röra mig som dom flesta andra barnen även om min balans inte var den bästa. Så under tonåren blev jag erbjuden rullstolar som jag motvilligt började använda när mina ben blev svagare och inte lyckades hålla min späda kropp uppe.

Men det är länge sen nu och jag har sannerligen vant mig vid att färdas på fyra hjul vid det här laget. Överlag har jag varit väldigt tillfreds med min tillvaro hela livet. Jag tror det mycket beror på att jag aldrig haft något intresse av mer fysiska aktiviteter så som sport och därmed sällan känt mig hindrad i något. Jag gillar mer att vara kreativ och har alltid gjort det. Det kräver sällan lika mycket kroppslig rörelse och det är mer hjärnan som får slita, endast fantasin sätter gränser.

Men under det senaste året har mitt liv gått in i ett nytt skede. Jag har blivit ännu svagare i armar, händer och fingrar men kroppen låter mig ännu utföra min hobby som mestadels handlar om att redigera foton och leka i PhotoShop. Nej, förändringen som varit avgörande i min inställning till livet är min andning. Lungorna är ju också en muskel så med tiden kommer min andning bara att bli svårare och jobbigare. Jag har under uppväxten och mina tonår valt att inte läsa på om min sjukdom för att inte oroa mig eller ha ångest över framtiden. Det har funkat bra och jag har varit duktig på att leva i nuet fram till för ett år sen ungefär. Då började andetagen bli svagare även på dagen och andningsapparatens hjälp på natten räckte inte till. Ja nu får jag nog stanna upp lite och förklara vad en andningsapparat är för något. Ni som har problem med snarkningar kanske känner till begreppet och använder er av en sådan. Jag har dock inga större problem med sådant utan har den eftersom min andning ibland blir för lätt under sömnen. Så kallad sömnapné. Jag skulle säkerligen överleva utan hjälpmedlet men det skulle skapa enorm trötthet under dagarna och tillslut kanske bli farligt. Då vi numera bodde på landet var strömavbrott vanligare och då kunde jag ibland vakna och känna en smärre panik innan jag fick av mig den åtsittande masken, som utan lufttillförsel snabbt blev jobbig att ha på sig.

Men sen ifjol har jag alltså även behövt ha den på under dagen ibland. Något jag såg och ser som en stor förlust i förhållande till min egen frihet. För tillfället är vissa dagar bättre än andra. Ibland känns det som att lungorna inte går upp tillsammans med resten av kroppen på morgonen. Ungefär som när hjärnan tycks ligga kvar på huvudkudden när man når jobbet eller skolan. Och ibland behöver jag nästan ingen hjälp alls. Det är bra dagar. Ångesten och oron inför framtiden är dock alltid där oavsett. Ibland rullar en tanke varsamt förbi i hjärnan. Är det värt det? Vill jag längre?

Det mörkret tillåter jag mig ytterst sällan att gå ner i, möjligen att jag står på kanten och motvilligt kikar ner i det okända. Man får försöka distrahera tankarna genom att hitta på saker med sig själv eller med assistenterna. Dom personliga assistenter ja. Några jag givetvis tackar gudarna jag inte tror på för att dom finns. Men det kan vara krävande att ha en annan människa runt en mest hela tiden då man behöver hjälp med förflyttningar, matsituationer, den personliga hygien och massa andra småsaker. Men jag har haft tur och trivts med dom alla flesta som passerat genom åren. Vissa har till och med blivit goda vänner men sedan obönhörligt försvunnit när livet fört dom vidare i en annan riktning. Jag har som sagt aldrig upplevt hur det är att vara i en relation men ibland kan jag identifiera mig med personer som ledigt pratar om sin alla ex och om just dom perioderna i sina liv. Relationen mellan den så kallade brukaren och assistenten blir ju ibland som ett förhållande. Ett högst platoniskt sådant förstås även om jag får erkänna att jag ibland blivit lätt förtjust i vissa, speciellt dom av kvinnligt kön.

Två personer som agerar assistenter åt mig lär dock inte försvinna i första taget och det är mina föräldrar. Något jag uppskattar mycket. Det kanske kan låta ansträngande och det har det väl varit ibland. Men nu är även jag en vuxen individ och vi trivs i varandras sällskap. Ser på film och serier ihop, diskuterar saker och har vår högst personliga jargong.

Just den kvällen och natten då min historia utspelar sig var dock mamma bortrest och pappa skulle iväg och träffa några vänner och roa sig med whiskeyprovning. Han brukade inte komma hem förrän in på småtimmarna. Nu stod han i den rymliga hallen och drog upp dragkedjan på sin gamla slitna höstjacka. Så, så och så mumlade han och slog smed händerna över jeansens och jackans alla fickor för att se allt var med. Nycklarna, plånboken, mobilen och snusdosan. Han var på bra humör och ropade skämtsamt till oss innan han stängde ytterdörren efter sig. Nu får ni hålla sams medan jag är borta och passa er för Henrietta. Ska vi göra sa jag och log för mig själv, det var inte första gången det skämtet dragits. Vera som var i det rätt stora köket intill hallen och fixade i ordning min middag vände sig mot mig. Henrietta? Vem fan är det? Jag log. Att hon vågade svära betydde att hon började bli mer van i sin yrkesroll och därför börjat kunna slappna av mer. Ofta när någon bara jobbat några veckor hos mig kunde den stora professionaliteten ibland stå i vägen för en bekväm stämning. Så var det inte med Vera. Det hade känts bra nästan från början och vi hade en rätt skämtsam ton mellan oss. Men visst var hon professionell i sin yrkesroll, det märktes i hennes omsorgsfulla behandling av kvällsmackan som snart var färdig att avnjutas. Precis rätt mängd smör och pålägg.

Henrietta ja, sa jag och flinade hemlighetsfullt. Det var kul att berätta historien om Henrietta även om jag faktiskt tyckte den var lite obehaglig.

Huset som jag och mina föräldrar bodde i var en ganska stor byggnad som under trettio och fyrtiotalet använts som sjukhem. Givetvis hade huset renoverats många gånger sedan dess och innan vi flyttat hit för sju år sedan, färdiga med stadens muller och bilarnas eviga brummande utanför lägenheten. En annan anledning till köpet av den gamla byggnaden var dom stora ytorna som jag lätt kunde ta mig fram genom med min elrullstol. Det fanns även många rum så att man kunde stänga dörren för sig ibland. Även om jag gillade att umgås med mina föräldrar visste vi alla tre att egentid behövs ibland, speciellt när alla i hushållet är vuxna människor.

Sjukhemmet hade kallats för Vinterfågel. En lugn plats utanför staden där stillheten och den näraliggande naturen läkte patienternas sår i både själ och kropp. Det var mycket liv och rörelse med många patienter i olika åldrar. Vissa barn, som överlevt otäcka sjukdomar som cancer och tuberkulos och nu vilade upp sig innan dom skulle få återförenas med sina familjer. Men även vuxna som led av olika fysiska problem samt äldre personer som inte hade långt kvar i livet. Efter att Henrietta Vesterdahl, en till synes mild och inkännande dam i fyrtioårsåldern varit föreståndarinna för Vinterfågel några år började märkliga saker hända. Eller till en början hade det inte verkat konstigt, att äldre personer som kom till Vinterfågel inte alltid hade någon returbiljett var ingen hemlighet. Ibland tog det bara några månader ifrån dess att gamlingarna kommit till hemmet till att dom lämnat jordelivet bakom sig. Vissa fanns kvar på hemmet flera år, oftast samtidigt som dom gled in en dimma av alzheimers och demens.

Men under en höst gick väldigt många åldringar bort en efter en och det ganska plötsligt. Det var lite sorgligt tyckte många i personalen men det var ju något man fick räkna med i detta yrke. Inpå vintern sedan avled även två unga män som bara lidit av mildare lunginflammation. När sedan en liten flicka med en lätt hjärnskakning hittades död en morgon slogs det larm. När myndigheterna kommit dit för att undersöka saken visade det sig för dom och även resten av personalen att Henrietta Vesterdahl hade mycket att förklara.

Något hon dock aldrig lyckades med. Men det hade inte behövts heller, bevisen pekade väldigt tydligt på att hon låg bakom flera av dödsfallen på Vinterfågel.

Det hela hade givetvis blivit ett hett samtalsämne i staden som sjukhemmet inte legat långt ifrån. Men även i andra städer och byar i närområdet pratades det vitt och brett om Henrietta Vesterdahl. Tidningarna följde nyfiket rättegångarna mot henne där man förfasades över den förre detta föreståndarinnans förehavanden. Själv sa hon inte mycket i varken polisens förhör eller i den efterföljande rättegången. Det var snarare hennes beteende som verkligen skrämde och förfasade folk. Kollisionen mellan hennes vidriga gärningar och henne tillsynes omtänksamma och artiga personlighet hade skapat en förvirring som bara gjort henne ännu otäckare. Samt det faktumet att hon log belåtet genom hela cirkusen som givetvis avslutades med att hon hamnat bakom lås och bom. Väl i fängelset hade hon inte gjort mycket väsen av sig fram tills det att man efter några år hittat henne död i en städskrubb, hängandes i en snara runt halsen. Detta efter att hon diagnostiserats med bröstcancer bara veckor innan.

Fan vad sjukt ändå. Vera såg mer förbluffad ut än uppskrämd efter min historia. Hon ställde vant ner brickan med smörgåsarna på bordet i vardagsrummet dit vi förflyttat oss. Och det är sant? Vet ju att du har rätt flippad fantasi sa Vera och skrattade. Jag fnissade med. Det är vad jag hört i alla fall sa jag, från familjens äldre garde. Vera slog på TV:n med alla fjärrkontrollerna och körde igång vårt gemensamma guilty plesure Bonde söker fru. Medan vinjetten till programmet rullade tänkte jag några ögonblick till på Henrietta Vesterdahl och hennes historia. Det var en bra historia som det ofta skämtats om i familjen men ibland kunde jag faktiskt lyckas med konststycket att skrämma upp mig själv när jag berättade om den. Ja inte precis efter men framåt läggdags och under nattens eventuellt vakna stunder kunde det skapa en serie av obehagliga tankekedjor. Precis som efter att jag sett någon skräckfilm. Kan tyckas fånigt då jag är en logikens man men under dygnets mörkare timmar försvinner lätt en sådan egenskap. Så skulle det bli även denna natt, men med all rätt.

Tröttheten övermannade mig som den så ofta gjorde runt elvatiden och jag skickade ett sms med ordet kom till Vera. Hon klev in i vardagsrummet med ögonen halvt stängda och en stor gäspning. Hon hade nog slumrat lite i det så kallade assistentrummet. Ett rum intill mitt sovrum där assistenterna kunde hänga ifall jag ville vara ifred en stund. Jobbet kunde innebära en del sömnbrist då jag behöver hjälp med vändningarna i sängen på natten så jag förstod att små tupplurar kunde behövas ibland. Dags att sova sa jag och stängde av datorn. Vera nickade trött och tog av mig lurarna. Vi tog oss ner till mitt sovrum och lyfte över mig till sängen med hjälp av liften i taket. I vanlig ordning drack jag lite vatten innan dess att andningsmasken skulle på. Små puffar av luft flödade genom röret och upp till min mun. Det brukade vara en behaglig känsla efter en lång dag och jag somnade väldigt fort. Jag brukade oftast somna liggandes på sidan in mot väggen, så även denna natt.

Efter två timmar ungefär vaknade jag och ropade på Vera som i ett halvt sovande tillstånd kom in från assistentrummet, vände mig på rygg och tassade tyst tillbaka till sin säng. Att ha lätt för att somna om är nog ett stort plus i deras bransch. Själv hade jag väldigt lätt att somna om vid vändningar. Ibland vaknade jag dock till något av olika anledningar. Antingen hamnade jag inte rätt direkt vid vändningen och justeringar behövdes eller så hamnade masken snett och luft läckte ut i ansiktet. Det senare skedde denna natt, vi kämpade ett tag med att få den på plats igen och tillslut glipade ingenting längre. Vera försvann in till sig och jag tittade på klockan på väggen. Halv två konstaterade jag och stängde ögonen. Jag kunde direkt känna att jag vaknat till aningen för mycket och tittade snart upp i taket. Med ens blev jag klarvaken och suckade. Någon annan hade kanske vid detta tillfälle klivit upp för att utföra något enklare ärende som att gå ut i köket och dricka ett glas mjölk för att sedan komma tillbaka till sängen och snabbt somna om. En sådan omstart är dock lite omständigare för mig så jag stängde ögonen igen och försökte slappna av.

Lönlöst. Tristessen som snart följde fick mig att se på klockan igen. Fast jag redan visste svaret så räknade jag hur många timmar som återstod till dess att det var accepterat att gå upp. Det fick mig bara att bli ännu mer klarvaken och jag stirrade uppspärrat på taket. Först fanns ingen tanke på fara bara önskan om att tiden skulle hoppa dom kommande sex timmarna. Om jag fick välja så hade jag gärna varit kvar i detta uttråkade läge istället för dit jag nu var på väg i mina tankar. Hjärnan försökte desperat hitta stimulans och Henrietta Vesterdahl gjorde sig obönhörligt påmind. Varför skulle jag berätta om henne? Det var fan rätt sjukt att vi bodde i samma byggnad som hon kallblodigt mördat massa människor i. Jag kände mig fånig där jag låg. Snart trettio år och jag trodde att…ja vad var det jag egentligen trodde skulle kunna hända? Jag gäspade, tröttheten gjorde sig äntligen påmind igen och om jag bara blundade skulle natten snart vara över. Det var som om sömnen skulle skydda mig från eventuella faror. Ungefär lika rimligt som att eventuella monster under sängen inte gick till attack så länge alla kroppsdelar var under täcket.

Jag försökte tänka logiskt, ungefär som efter att jag sett vissa skräckfilmer. Om jag nu bortsåg verkligheten för en stund och ponerade att…säg Freddy Kruger från Terror på Elm Street fanns på riktigt, varför skulle han vänta på att slå till tills dess att jag sett filmen om honom? Varför inte göra det så fort chansen getts. Jag hade stängt ögonen och allt resonerande började få min medvetenhet att flyta iväg. Fram till dess att någon eller något föll ner vid mina fötter i sängen. Mina försvagade muskler tog ut sig till hundra i det våldsamma rycket som skedde i min kropp. Någonting passerade långsamt upp längs mina ben och pulsen steg. Jag kunde ju inte resa mig och se efter, men frågan är om jag hade vågat även om kroppen tillåtit det. Varelsen skulle snart komma in i mitt synfält och jag stängde ögonen. Efter några sekunder började jag kisa med ena ögat. Konturerna av en fyrbent gestalt uppenbarade sig. Jag pustade ut och öppnade ögonen helt. Ett bekant läte hördes och jag suckade. Harald stod och blängde på mig. Han mjauade och klev över mig för att sedan hoppa ner på golvet igen och lämna rummet. Nu var jag piggare än nånsin och rädslan kom tillbaka. Men på riktigt tänkte jag för mig själv. Inget kommer hända. Du tror inte på spöken. Denna insikt brukade alltid nå mig tillslut men jag vågade aldrig riktigt ta in den. I skräckfilmer var det alltid dom största skeptikerna som fick lida mest under monstrets klor eller mördarens kniv alternativt machete.

När jag var yngre hade jag alltid varit mån om att någon i familjen gick och lade sig efter mig så att jag inte behövde vara din sista vakna personen i huset. Det var enklare att nå det målet som tioåring och med två äldre tonårsbrorsor i hushållet. Vera var förvisso i ett rum strax intill men jag var ensam i detta vakna tillstånd. Utan förhoppning om sömn stängde jag ögonen igen. Kroppen var utmattad men på helspänn. Vid detta tillfälle var det nog bara mitt eget huvud som skapade känslan av att täcket trycktes ner något vid min axel. Men det var ändå tillräckligt för att få temperaturen i min kropp att sjunka. Skulle jag ropa på Vera kanske och låtsas vara törstig. Visst var jag bekväm med henne och så men inte fan kunde jag säga att jag fruktade ett besök från Henrietta Vesterdahl. Det var ju inte klokt, det visste jag. Ändå låg jag där och nästan skakade. Det blev immigt i masken jag hade på mig och jag hade

blivit torr i munnen. Jag blundade hårdare men när jag kände hud mot hud i form av en smekning på min kind skrek jag Veras namn rakt ut och slet upp ögonen. Det var givetvis ingenting där och snart hörde jag Vera närma sig rummet. Hon verkade inte ha uppfattat paniken i mitt skrik. Ropade du, frågade hon hest? Jag hade redan lugnat mig något och nosat på alternativet att en fluga klättrat på mitt ansikte. Veras vakna närvaro fick pulsen att trappas ner något. Jag skulle vilja vända mig sa jag så oberört jag kunde. Det hela var inte bara en ursäkt för att få några sekunders vaket sällskap, när jag roterats i sängen kändes jag hur skönt det var att omfördela kroppens alla tryckpunkter. Är det bra så frågade Vera och lade en hand på min överarm innan jag mumlade till svar och hon smög tillbaka till sin säng. I några sekunder försökte jag nu stressat att somna om innan Vera men slutade tvärt. Det där skulle bara få kroppen att gå upp i varv igen. För övrigt låg jag så bekvämt att hjärnan bara skulle behöva några ögonblick av distraktion för att gå in i viloläge. Detta innan dom skrämmande tankarna grep tag i mig igen. På något sätt kändes det också tryggare med att ha ryggen vänd mot resten av rummet igen. Jag sov snart.

Det var fortfarande mörkt ute när jag vaknade nästa gång. Jag sneglade mot klockan som visade halv tre. Bara en timme hade passerat men något var annorlunda. Jag hade blivit andfådd och varm uppe i huvudet. Det var som om något pressade in mina lungor och jag kände mig urgröpt. Inget sövande brus hördes heller och jag förstod snart att maskinen slutat ge luft. Strömavbrott? Ut genom fönstret kunde jag se mot vår bod i trädgården. Dess eldrivna lyktor lyste fortfarande. Märkligt. Snart skulle det bli märkbart jobbigt att andas, säkerligen ingen större fara men paniken började så smått sprida sig. Det var inte mycket annat att göra. Jag fyllde upp mina försvagade lungor så mycket jag kunde men som väntat kom bara ett lågt kraxande ut genom masken. Några korta snabba andetag följde och jag skulle precis ropa igen då jag kände det. Täcket runt ryggen, som var intryckt under min kropp började glida loss. Jag höll andan utan att tänka på det men det gick inte länge. Istället övergick skräcken i någon sorts hyperventilering när täcket lyftes upp mer. Jag kunde förnimma någon form av mänsklig värme mot min nakna rygg, som en slags ånga nästan. Mina läppar formade bokstaven V men när jag skulle ropa kom inget ljud. Om det berodde på mina tomma lungor eller bara ren skräck är svårt att säga. Jag blundade lika krampaktigt som jag spände resten av kroppen. Fan. Om jag bara kunde ha vänt mig om snabbt och armbågat vem eller vad det nu var bakom mig. Men ärligt. Hade ni andra klarat det, även med en helt funktionell kropp? Skräck och terror gör något visst med en. Tre, fyra fingrar snuddade vid den övre delen av min svettiga rygg och strax efter flöt en kall hand upp längs min ryggrad. Den var öm och lätt och kändes som en kvinnas. I en helt annan situation hade det varit en behaglig beröring. Likaså smekandet i nacken och upp i håret. Nu fick det istället min skräck att koka över och all luft i det lilla utrymmet över min mun och näsa tycktes vara borta. Fingrarna snuddade vid mitt öra och fortsatte ut på kinden. Snart skulle kanske delar av väsendet hamna i mitt synfält om jag öppnade ögon, vare sig jag ville eller inte. Ett illamående kom över mig och ögonen rullade upp mot pannan. Jag hade aldrig svimmat i mitt liv men misstänkte att det kunde kännas så här när man närmade sig en medvetslöshet. Plötsligt hördes ett välbekant läte.

Haralds mjauande fick handen att kvickt dra sig undan och all känsla av annan mänsklig närvaro försvann när täcket föll ner över ryggen igen Maskinen gick igång och det långa röret fylldes med luft igen, liksom mina lungor. Min haka skakade medan jag tog några djupa välbehövliga andetag. Jag tänkte ropa på Vera men den efterlängtade luften kändes så skön och i kombination med en enorm trötthet somnade jag snart. Det sista jag hann tänka på var hur jag skulle lyckas hitta en logisk förklaring morgonen efter.

Jag väcktes igen av det grådaskiga höstljuset utifrån fönstret. Jag blinkade hårt några gånger för att anpassa ögonen efter det. Maskinen brummade på som vanligt men den fick mig genast att tänka på nattens händelser. Som vanligt syntes allt skrämmande nästan obetydligt i dagsljuset. Jag brukade nästan alltid skämmas för hur mycket jag lyckats skrämma upp mig själv under natten men denna natt stack ut. Vad hade jag varit med om? Jag konstaterade snabbt, då det kändes för tidigt på dagen för att analysera saken, att det måste blivit fel på andningsmaskinen. Det skulle ju kunna ske. Men resten? Ja det måste ju ha varit Vera, hon måste på något vis ha hört att maskinen slutat ge luft och kommit för att hjälpa mig men sedan vänt om då den gått igång igen. Jag skrynklade ihop pannan. Varför hade hon inte sagt något? Och den där smekningen längs ryggen. Den hade varit främst otäck men samtidigt öm på något vis. Jag hade aldrig känt av några sådan vibbar från Vera, det hade väl inte heller varit ett helt professionellt beteende från en assistent. Oavsett om jag uppskattat det eller ej. Tankarna snurrade och jag ropade på Vera, mest för att jag verkligen behövde lägga mig på rygg. Men skulle jag ta upp hennes märkliga beteende som skrämt mig från vettet under mörkrets inbrott. Jag hann inte bestämma mig innan jag hörde steg. Det var inte Veras. God morgon hörde jag pappa säga. Han hjälpte mig runt och när vi fick ögonkontakt mumlade jag ett förvirrat god morgon tillbaka. Han tog av mig masken. Det brukade alltid vara lite tufft med andningen på morgonen men brukade snart ta sig. Så länge jag inte behövde ha en mask utan lufttillförsel på mig. Var är Vera frågade jag, skulle inte hon jobba till ikväll? Jo, men hon blev sjuk svarade pappa. Sjuk? Ja, någon akut influensa av något slag. Hon ringde och förklarade att hon spytt och hade feber och behövde åka hem snarast. Så jag fick komma hem och ta över. Men det var ingen fara avslutade pappa. Du var bara ensam här hemma i max tjugo minuter. Jag tycker hon gott kunde stannat tills jag kom hem sa han lite brytt, men hon insisterade på att åka direkt.

Något frös till i mig och jag stirrade allvarligt på honom. Vilken tid exakt byttes ni av frågade jag? Pappa funderade ett slag och svarade. Hon åkte vid tjugo över två.

Några dagar senare ringde dom från assistentbolaget jag har och berättade att Vera väldigt plötsligt bett om att bli omflyttad till en annan brukare. Jag fick inget svar om varför när jag hade frågat. Jag och Vera hade ju dock kommit varandra ganska nära som vänner och någon vecka senare ringde hon. Hon lät lite skamsen. Jag ville inte ge henne något mer dåligt samvete och frågade istället om hon var frisk nu. Det lät så. Jag blev inte sjuk sa hon lågt efter en lång stunds tystnad. Okej svarade jag frågande men försökte låta så mjuk i rösten jag kunde. Förlåt att jag bara stack sådär sa hon och hennes röst sprack i ett tyst gråtande. Men det var någon, någonting i mitt rum. Den viskade ditt namn.

Senare den dagen gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare. Jag googlade Henrietta Vesterdahl och det gav många sökresultat. Varför hade jag aldrig gjort det här tidigare tänkte jag? Men varför skulle jag ha gjort det? Det här var ju bara en spökhistoria som äldre släktingar berättat, fram tills den natten åtminstone. Det var dock vissa saker i historien dom förtigit eller helt enkelt bara glömt. Henrietta hade gjort några uttalanden i rättegången gick det att läsa i artiklarna på nätet. Meningar som ”Människan ska vara frisk, det är det enda alternativet” citerades, liksom hennes eviga mantra i rättssalen ”Mörkret tog över, jag ledde dom till ljuset”

Den gick att hantera, den där stora insikten om att allt inte har sin naturliga förklaring. Den åt inte upp mig inifrån som jag trodde, även om jag ibland ägnar tid åt att reda ut det i mitt huvud. Men det var inte det enda jag missbedömt om spöken. Det verkar inte alltid röra sig om döda släktingar som hälsar på heller och det där med att dom är helt ofarliga verkar inte heller stämma. Men kanske ville hon väl den där natten. Jag tror inte Henrietta varken var eller kan hända är rakt igenom ond men hon har fel i en sak. Livet är värt att leva, oavsett vad. Det har jag lärt mig nu efter att ha varit nära att mista det. Och det är en vetskap jag måste vara tacksam över och visa min uppskattning för.

Åtminstone så länge jag bor i detta hus.

Signaturmelodi

Vi hörde “Samariten på Vinterfågel”, inskickad av lyssnaren Rasmus och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed kryper Creepypodden tillbaka in i grottan, genom de trånga hålen som man måste andas ut för att ta sig igenom, och lägger sig och vilar i en smältvattenpöl. Men nästnästa måndag lovar vi att krypa fram igen, med nya berättelser.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.