Avsnitt 14: Ensam kvar

I dagens Creepypodden: chockad i skeppsvrak, kusligt på kontoret, och djävulen i djungeln.

Det finns en film på Youtube som jag inte har kunnat glömma. Den är från våren 2013, inspelad på 30 meters djup utanför Nigerias kust. Två dagar innan har en bogserbåt kantrat i en storm och sjunkit. Nu ligger den upp och ner på havsbotten, och en dykare simmar runt där inne för att leta upp och hämta kropparna av de 12 drunknade besättningsmännen. Dykaren pratar med sin dykledare i en kommunikationsradio, och på grund av heliumet han andas in låter hans röst lite konstig.

Så plötsligt, när dykaren sveper med kameran över en blå plastskiva, hamnar något framför dykarens ansikte. Det är en hand. Som rör sig.

Det är en hand. Som rör sig.

En hand klamrar sig desperat fast i dykarens händer. Dykaren tar sig framåt, genom bråte och vrakdelar, och kommer upp i en luftficka. Och där inne har en man suttit, i två dagar, ensam på havets botten, och överlevt. Senare, när han räddats, ska han i en intervju med BBC berätta att han hade lyckats hamna i luftfickan när båten sjönk. Att han hade känt lukten av sina döda kamrater i vattnet. Att han hade hört ljudet av fiskar, som började äta på deras kroppar.

Tänk er den ensamheten. 60 timmar på 30 meters djup. Iskallt vatten. Det enda sällskapet är djuren som äter dina döda vänner. Tänk dig den ensamheten.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig Jack Werner, och dagens avsnitt handlar om just den ensamheten. När du är väldigt utlämnad till något som känns väldigt mycket mer kraftfullt, farligt, och vansinnigt. Den ensamheten kommer i väldigt många former. Till exempel den här:

Det här ska ha hänt i början av 1900-talet i en villaförort till Stockholm. Ett ungt par gifte sig, och efter vigseln fortsatte bröllopsfesten i brudens familjehem. Hon var uppvuxen i ett stort hus, nästan ett kråkslott. Festdeltagarna åt och drack och dansade och stämningen var alltigenom hög. Framåt småtimmarna föreslog någon av de berusade firarna att man skulle leka kurragömma. Många av dem var barndomsvänner, och hade lekt många gånger i det stora huset under sin uppväxt, så man ville väl återuppleva lite gamla minnen.

Alla ställde upp på förslaget. Man ställde sig i en ring och utsåg den som skulle leta, och det blev brudgummen. Han satte sig, blundade och började räkna till 100, och övriga sprang iväg och gömde sig. Sedan började han leta. En efter en hittades, och till slut var det bara en av dem som fortfarande höll sig gömd. Bruden. Efter att ha letat en kvart gav brudgummen upp och började ropa på henne. “Du har vunnit”, ropade han, “leken är över. Kom fram.” Men hon syntes ändå inte till.

Natten passerade, dagen kom, och trots att de förut glada festfirarna nu hade nyktrat till och oroat sökt genom hela huset och tomten så var bruden försvunnen. Med tiden började det gå ett rykte om att hon plötsligt ångrat sitt giftermål och flytt till andra sidan jorden. Hennes man fortsatte hoppas in i det längsta att hon skulle höra av sig igen, men efter några år fick han äktenskapet upplöst och gifte om sig.

Och det gick många år. Till slut dog brudens olyckliga föräldrar, utan att någonsin få reda på vad som hade hänt deras dotter, och det gamla kråkslottet såldes. När flyttkarlarna höll på att bära ut möblerna upptäcktes så en gammal kista som stod längst inne i källaren, dold av en massa bråte. Dess lock gick inte att öppna, utan hade gått i någon sorts baklås och man var tvungen att bryta upp det. Och inne i kistan hittades den dagen ett skelett i slöja och krona och halvt förmultnad brudklänning.

En kväll i mitten på 70-talet var folkloristen Bengt af Klintberg för att hålla ett föredrag om moderna vandringssägner på biblioteket i Stockholmsförorten Handen. Då reste sig en ung man i publiken, och berättade historien vi nyss hört. af Klintberg presenterar historien i sin bok “Råttan i pizzan”, och berättar att den är en legend som cirkulerat ända sedan början av 1800-talet.

Den må vara en vandringssägen – men den här berättelsen har ändå alltid lyckats ge mig kalla kårar. Tänk hur det ska kännas att ligga inlåst i kistan, kanske höra stegen i våningarna ovanför, men själv inte bli hörd. Tänk, så nära räddningen ska vara. Men ändå så otillräcklig. Och tänk när man inser att man faktiskt sitter fast där, ensam, och att man kanske faktiskt aldrig mer kommer komma ut…

En liknande vandringssägen som på sätt och vis också handlar om att lämnas ensam kvar, om ångesten i att inse att det är ens eget fel, finns i en annan bok av Bengt af Klintberg, den som heter “Den stulna njuren”. Den går så här:

En väninnan till min mamma berättade om en drunkningsolycka som skulle ha hänt sommaren 1987 på Medelhavet. En stor fritidsbåt hittades drivande på det lugna havet, och runt båte flöt sju döda kroppar. Efter att ha gjort en utredning kom den grekiska polisen fram till vad som måste ha hänt.

Fritidsbåten hade tidigare i veckan lämnat hamn med sju personer ombord. De hade planerat vara ute och segla hela dagen, och så några mil ute till havs bestämde de sig för att passa på att bada i det fina vädret. Alla dök i samtidigt, simmade omkring och hade det skönt i det svala vattnet under den gassande solen.

Men när de skulle ta sig upp i båten igen insåg de att det var helt omöjligt. De hade glömt fälla ned den stege man använde för att klättra upp igen, och relingen tornade upp sig flera meter ovanför vattenytan. Ombord fanns ingen som kunde hjälpa dem – de hade ju alla hoppat i samtidigt.

Vanligare än att lämnas kvar ensam i en kista, i ett skeppsvrak eller i Medelhavet är kanske att lämnas kvar ensam på jobbet. Jag har suttit många långa nätter och intensivjobbat för att få något gjort, precis i tid till deadline. Och iland har det hänt i de nedsläckta lokalerna där det enda som låter är ens egna tangentbord och datorns susande fläktar att jag tyckt mig märka något. Något som låtit, eller rört sig, eller bara… känts av.

Ingen av upplevelserna har dock varit lika intensiv som den Redditanvändaren William Dalphin beskrev i en historia i mars 2011, en historia med rubriken “Varför jag nu för tiden vägrar jobba över”:

Förut jobbade jag med PR. Företaget jag jobbade för var inte så stort, men tillräckligt för att fylla ut en hel våning i byggnaden där vi satt. Företagen i husets övriga våningar hade jag aldrig hört talas om, och jag kände ingen som jobbade där. 2007 anställdes jag som en del av företagets webbteam. För de av er som inte vet det så är jobbet på PR-företag väldigt drivet av kundernas önskemål. Det finns ett team med producenter som går ut och säljer tjänster och idéer, ofta lite väl överentusiastiskt, och så finns det team med designers och utvecklare som måste slava hela nätterna för att uppfylla producenternas löften. Detta betyder ofta sena kvällar och taxi hem mitt i natten eftersom tunnelbanan slutat gå. Det betyder också att man ibland får jobba sent till och med på helgerna.

Det här utspelade sig i november 2008. Vi skulle leverera en stor promotionsajt för en väldigt viktig kund. Jag kan tyvärr inte säga så mycket om vem eller vilken kampanj, men det gör ändå detsamma. Det ni behöver veta är att kunden var krävande, nästan gnällig, och att sajten vi skulle bygga var stor och komplex, så en lördag fick jag vackert åka in till jobbet med en halv natts arbete att se fram emot. På måndagen skulle kunden ha sin sajt färdig och jag hade inga val. Om du någonsin jobbat på kontor så vet du hur isolerat det kan kännas. Man sitter försjunken i sitt eget arbete och märker knappt de andra som också åkt på övertidsarbetet.

Kontoret var uppdelat i olika grupper med bås, vart och ett inrymmande någons skrivbord och dator. Vi utvecklare satt lite för oss själva, och man märkte att de högre cheferna betraktade oss som udda och illa klädda. När de visade någon viktig kund runt på kontoret brukade de passera oss så fort de kunde. Vi satt i hörnet av huset, mot fönster med utsikt över innergården mellan vårt höghus och nästa. Nu har de ersatt våra skrivbord med fräscha, inglasade kontorsrum för avdelningens snajdiga chef och några av hennes favoriserade påläggskalvar, men när min berättelse utspelar sig var det en dunkel korridor och så våra arbetsbås. Där satt vi och stirrade ut på det andra husets betongfasad medans vi slogs om benutrymme med våra dammiga kartonger med dokument under skrivborden.

Belysningen var alltid dålig. Istället för att göra oss besväret att byta ut blinkande glödlampor brukade vi i vår avdelning helt enkelt bara skruva ut och kasta bort dem. Mitt eget arbetsbås låg inklämd i hörnet av korridoren, med mindre utrymme än mina kollegor eftersom jag var den senaste anställde. Halva mitt bås upptogs av en fullproppad hylla med kataloger och andra prylar. När jag satt och jobbade vid datorn var det med ryggen mot kontorslokalen och med fötterna värmda av ett element mot väggen under skrivbordet. Där satt jag alltså denna lördag och jobbade med kundens sajt.

Lite efter lunch ringde en av producenterna för att fråga hur det gick. De sympatiska producenterna brukade ibland komma förbi kontoret för att visa sitt stöd när man var tvungen att jobba helg. De kunde gå och köpa lunch eller middag åt en. De inte fullt så sympatiska proucenterna nöjde sig med att ringa och hojta några uppmuntrande ord, medan man hörde dem spela golf eller gå och shoppa i bakgrunden. Hur som helst sade jag till producenten att jobbet gick fint. Hon började mala på om en massa detaljer jag inte skulle glömma att fixa, men jag distraherades av ett märkligt ljud i lokalen. Det lät som att någon någonstans släpade en kedja mot golvet. Det är inte ett ljud man förväntar sig höra i en kontorslokal, så när jag avslutat samtalet med producenten gick jag in i köket för att kontrollera var det kom ifrån. Köket låg mellan vår avdelning och designarnas, i slutet av en lång öppen korridor med mötesrum på sidorna och som i andra ändan började vid lobbyn, receptionen och hissarna. Det fanns ytterligare en gammal varuhiss bredvid köket, men den brukade vi låta bli eftersom den hade en tendens att stanna. Köket var tomt, men när jag tittade nerför korridoren såg jag dörrarna till varuhissen glida igen. Någon kanske precis hade gått in?

Samma ögonblick som hissdörrarna slog igen såg jag en kollega svänga ut från ett kontor och börja gå mot lobbyn och hissarna. Han vände sig om när han hörde hissdörrarna gå igen, såg mig, och vinkade.

“Glöm inte sätta på larmet när du går”, sade han.

“Är jag sist kvar?”, frågade jag? Han nickade och gick mot hissarna vid receptionen.

Jag återvände till mitt skrivbord. Väl där märkte jag att min fasta telefon hade fått luren avlagd. Den lät som det brukar göra när den legat av för länge, tut tut tut. Jag antog att jag glömskt råkat lägga ner den på skrivbordet eller knuffat av den av misstag när jag reste på mig, så jag lade på och gick tillbaka till arbetet.

Det mörknade utomhus. Jag var inte färdig med jobbet än, så jag ringde hem till min sambo och sade åt henne att inte vänta med att äta middag tills jag kom hem. När jag lade på hörde jag ett knarrande ljud, som en dörrs gångjärn ungefär. Jag började känna mig lite illa till mods av att sitta där för mig själv, så jag använde knarret som en ursäkt för att få ta en bensträckare ut till köket igen. Någon hade kanske kommit in till jobbet, och då var det bra att veta det så jag inte råkade stänga dem inne med påslaget larm.

Mellan köket och våra arbetsbås finns en trång liten korridor som leder in till toaletterna. När jag gick förbi såg jag dörren till herrarnas slå igen, som om någon precis hade gått in. Jag stannade upp och stod kvar för att vänta på att vem det nu var skulle komma ut igen. Men efter att ha stått och sett så nonchalant ut jag kunde i fem minuter, alltså så att det inte bara skulle se ut som att jag stod och stirrade på den som gick in på toa, hade det ännu inte kommit ut någon igen. Jag bestämde mig för att låtsas att jag var tvungen att gå på toa själv, och gick fram genom den dunkla korridoren och öppnade dörren till herrarnas. Men där inne var det inte bara helt nedsläckt. Det var också tomt.

När man går in i ett rum och förväntar sig att det ska vara ljust, men det visar sig vara mörkt, kan det verkligen på sätt och vis ta andan ur en. Det är som att gå från att kunna se till att plötsligt bli blind på en sekund. Det var som om all luft sögs ut ur mig. Några sekunder gick. Jag stod blixtstilla och lyssnade efter ljud när jag plötsligt insåg att jag höll andan. Allt var knäpptyst. Med en plötslig känsla av att vilja fly därifrån vände jag på klacken och tog några jättekliv ut i korridoren.

Jag vet inte ens varför jag kände mig så skrämd, jag bara gjorde det. Jag gillade inte att vara på kontoret helt ensam. Visst, utanför väggarna låg en ständigt vaken och starkt upplyst storstad, men det kändes liksom så långt borta för tillfället. Tunnelbanestationen var bara ett kvarter bort. Jag kunde sjappa och vara hemma på bara någon timme, men då hade jag behövt förklara för producenterna att skälet att sajten inte var färdig när kunden ville ha den var för att jag blivit lite skrämd på den nedsläckta toaletten och jag kände inte för att bli både utskälld och utskrattad.

Jag bestämde mig för att skärpa mig, sträckte in handen på toaletten och tände lampan där inne. Herrarnas var ungefär dubbelt så stor som våra kontorsbås, och nästan ännu dunklare än korridorerna. Där stod två toalettbås, några urinoarer och ett par handfat framför en lång spegel. Jag hatade urinoarerna eftersom de satt precis bredvid dörren, och jag alltid hade känslan av att folk såg precis allt när dörren var öppen. Trots att jag var ensam gick jag och satte mig inne i ett av toabåsen. Delvis bara för att jag ville sitta och slappna av ett ögonblick.

Jag hade precis hämtat andan när jag hörde dörren till toaletten gå upp med ett knarrande ljud, och fotsteg hördes mot golvet. Det lugnade mig, eftersom jag äntligen kunde vara säker på att någon annan var på jobbet och att jag bara hade inbillat mig förut. Som jag brukar när någon går in på toaletten och jag redan sitter där harklade jag mig, en sorts artigt sätt att meddela att ett av båsen är upptaget. I samma ögonblick som jag harklade mig stannade fotstegen upp. Jag harklade mig igen, så det verkade mindre som en hälsning och mer som att jag verkligen hade något i halsen. Men utanför mitt bås förblev det tyst och stilla. Jag började känna mig litet illa till mods igen. Så återkom fotstegen, och jag hörde dem komma närmare mitt bås. Så stannade de upp just utanför dörren in till mig. Jag böjde mig ned och tittade ut genom springan mellan dörren och golvet, för att se om jag kände igen personens skor.

Där syntes inga skor.

På ett ögonblick fick jag gåshud, och kände huden på min rygg knottra sig. Medan min mage knöt ihop sig ansträngde jag mig för att, på ett så normalt sätt som möjligt, avsluta mitt toalettbesök och spola. Långsamt öppnade jag dörren ut till toaletten, och möttes av ett helt tomt rum. Med blicken ständigt över axeln och i spegeln för att se vad som pågick bakom mig gick jag fram till handfaten och tvättade mig. När jag var färdig och gick fram till varmluftshandtorken hördes ett ljud bakom mig och jag ryckte till. Dörren till det andra toabåset, som jag visste hade stått på glänt förut, var nu stängd.

Jag struntade i att mina händer var blöta. Medan jag torkade dem mot byxbenen gick jag med raska steg förbi båsen, på väg mot dörren ut ur herrarnas och in i den dunkla korridoren. Det kändes plötsligt trängre och mörkare där inne. När jag gick förbi den andra och sista toabåsets dörr klickade den plötsligt till, och gled upp, som om den hälsade på mig. Jag drog efter andan och störtade fram till dörren ut till korridoren, slet upp den och kastade mig fram genom den halvmörka korridoren.

Vid mitt skrivbord såg jag att telefonluren låg avlagd igen. Jag lyfte den och hörde en bekant röst. “Nitton. Fyrtiotre. Och tio.” Pip.

här kan man ju om man vill faktiskt ringa fröken ur vid 19.43. det skulle kunna bli snyggt, särskilt eftersom rösten kommer utvecklas och kunna bidra till stämningen.

Jag höll telefonen mot örat och lyssnade på pipet. Långsamt vände jag mig om, mot korridoren jag just rusat ut ur, även om jag inte kunde se den från mitt kontorsbås. Det enda som hördes i lokalen var elementets surrande och datorns fläktar. I telefonluren började Fröken ur prata igen, men hon lät annorlunda. Som ett gammalt kassettband låter när man bara håller ner play-knappen, inte trycker in den helt. Djupare, långsmmare, och helt utan den trygga igenkänningen.

“Nitton. Fyrtiotre. Och tjugo.” Pip.

Jag lade på och bestämde mig för att jag inte längre ville stanna kvar på kontoret. Jag struntade i om jag blev utskälld och utskrattad. Med ena handen tryckte jag in ett snabbkommande på datorn för att spara arbetet jag hunnit göra, och med andra handen sträckte jag mig efter min axelväska. När jag tittade på den snurrande blå ringen som markerade förloppet då Windows stängs av ringde det plötsligt i min telefon, och på ren reflex sträckte jag ut handen för att svara.

“Nitton. Fyrtiofyra. Och tio.” Pip.

Jag slängde på luren och drog ut sladden till telefonen. Då började telefonen i arbetsbåset bredvid mitt ringa. Jag struntade i den, för nu ville jag bara åka hem. Med snabba steg gick jag ut ur båset och in i korridoren, på väg mot hissarna i andra ändan. Men så kom jag ihåg att jag behövde sätta på larmet, borta i andra ändan av kontoret vid chefernas kontorsavdelning. På väg dit passerade jag köket och korridoren in till toaletterna, och jag såg med ett gryende magknip in genom den vidöppna dörren in till herrarnas.

Det var kolsvart där inne. Någonting inne i mig sjönk när jag insåg att jag aldrig släckt lampan.

Så började plötsligt dörren till herrarnas långsamt glida igen av sig själv. Som om den hade väntat på att få en publik innan den stängdes. Med en längtansfull blick mot hissarna i andra ändan av korridoren gick jag in i köket vars andra dörr ledde ut mot kontorsavdelningen där larmknappen fanns, men mina steg avbröts mot ett knakande ljud bakom min rygg. Jag kände igen ljudet – det var tryckbeslaget i dörren till brandtrappan som trycktes in. Jag snodde runt. Brandtrappan satt i väggen vid korridorens slut närmast mig, och jag såg dörren gå upp och ett djupt, ogenomträngligt mörker innanför. Där inne hördes samma ljud jag hade hört förut, av något tungt och metalliskt som släpades mot golvet, men jag tittade inte. Jag vände mig och sprang.

Jag sprang mot lobbyn och hissarna. När jag kom fram dunsade jag in i väggen med hela kroppen, och famlade för att trycka in hissknappen. Den lyste upp och jag hörde hissmotorn dra igång. Och så kastade jag en blick över axeln.

Hela bortre delen av korridoren var nu kolsvart, badade i mörker. Jag såg inte ens dörren till min avdelning. Från köket kom det några ljusstrimmor, men medan jag såg på verkade de strypas och dö ut. Ovanför hissen räknade led-skylten långsamt upp i våningar, två, tre, fyra. Jag slogs av en desperat tanke: tänk om det var mörkt i hissen också?

Plinget när hissen nådde min våning har aldrig låtit så vackert förut. När dörrarna öppnades möttes jag av en fantastiskt välupplyst hiss. Jag snubblade in i hissen och hamrade på bottenplansknappen. När dörrarna började glida igen såg jag hur hela korridoren fylldes av ogenomträngligt mörker. Dörrarna slog igen framför vad som såg ut som ett svart papper.

Nere på bottenplan störtade jag ut ur hissen och ut på gatan, där jag sedan kräktes. En äcklad cyklist vejde undan för att inte köra över min spya, och jag hörde honom ropa någon förolämpning till mig. På tunnelbanan hemåt skickade jag ett SMS till producenten om att jag blivit våldsamt sjuk, och nästa dag stannade jag hemma. Producenten lyckades visst övertala kunden att förlänga vår deadline. När jag väl kom tillbaka till jobbet fick jag en uppläxning för att jag glömt sätta på larmet, men i övrigt var det ingen skada skedd.

Tre månader senare byggde de om kontoret, och där vi utvecklare förut satt i vår dunkla hörna är det som sagt nu istället fräsch inglasade kontor. Vi sitter i andra ändan av lokalen nu, och jag använde aldrig mer toaletterna borta vid köket. Jag stannade kvar på det där företaget ett år, och då gick jag bara på de offentliga toaletterna en våning ned. Mycket större, mycket renare, mycket mer upplyst och väldigt mycket mindre hemsökt.

Det var en historia av Redditanvändaren William Dalphin. Han ger just nu ut sin första bok, och den innehåller bland annat just den här berättelsen. Om ni vill följa honom och hans skrivande kan ni gilla honom på Facebook – länken finns på vår sida på sverigesradio.se.

Det är fler än William som på Reddit har berättat om skrämmande upplevelser i ensamheten på jobbet. I en tråd på underforumet Askreddit, där man kan ställa en fråga och i bästa fall få svar från massor av människor, bad en användare juli 2014 att få höra de läskigaste upplevelserna från personer som jobbar nattskift. Svaren kom i tusental, och jag har valt ut några favoriter. Det första är skrivet av användaren daleus.

Mellan 2008 och november 2012 jobbade jag med IT på en högstadieskola. Byggnaden var känd för att den var hundratals år gammal, och hyfsat läskig när kvällsmörkret föll. En gång pratade jag med fastighetsskötaren, och han sade att han tillbringade så lite tid som möjligt där. Han hade visst blivit skrämd av något en gång, och sedan dess alltid känt sig otrygg där. Han sade åt mig att se upp när jag var ensam där.

Under sommarmånaderna var skolan stängd, och jag jobbade övertid för att sätta igång hundratals laptops som eleverna skulle ha när de kom tillbaka på höstterminen. Det gjorde inte mig så mycket – jag var en nattuggla och att jobba när andra sov hade jag aldrig några problem med.

En natt när jag satt och fixade med datorerna ringde plötsligt min skrivbordstelefon. Efter att ha jobbat där i tre år har det satt sig i mitt muskelminne att slänga ut armen och svara, men i samma ögonblick som jag tryckte upp luren mot örat kom jag ihåg att telefonen bara fungerade för internsamtal – i själva huset. Den borde definitivt inte ringa klockan halv tre en sommarnatt, när jag är den enda i hela byggnaden.

I luren var allt jag hörde ljudet av något som tickade, kanske en klocka. Ljudet lät avlägset, som om det kom en bit ifrån telefonluren på andra sidan, och jag tänkte spontant att det måste vara en av klockorna i klassrummen. Sedan hörde jag ljudet av en bil som åkte förbi, och insåg att samtalet måste komma från ett av klassrummen på andra våningen, närmast gatan utanför skolan. Jag tittade ner på nummerpresentatören och såg att jag var rätt ute. Det var rum 143 som ringde. Jag gick dit för att se vem som var där och busade.

Mellan mig och klassrummet med telefonen som ringde var det allt som allt fem låsta dörrar, och efter att ha joxat med vad som kändes som hundratals nycklar kom jag fram till fyrornas korridor. Inne i klassrummet lät klockans tickande högt och bekant. Man hör det sällan dagtid, men om barnen, lärarna, pennorna och pappren tystnat och man är där ensam på natten så låter det väldigt högt. Det tog några sekunder för rörelsesensorn att värma upp ljusrören tillräckligt för att gå igång, men så lystes korridoren upp. Där, på lärarens skrivbord, låg telefonen. Även om lamporna bländade mig lite såg jag klart och tydligt att luren var avlagd.

Det var en trådlös telefon. Jag plockade upp den och såg på displayen att dess batterier var låga, och jag tänkte tänkte på en gång att det var därför den börjat bete sig märkligt. Jag har sett teknik göra det förut. Jag ställde tillbaka luren i dess docka, och den pep glatt för att markera att den nu började laddas. Sedan återvände jag till mitt kontor.

Med lite mer ordning på vilka nycklar som gällde tog det bara fem minuter för mig att gå tillbaka, men jag hade inte hunnit sätta mig ner innan min telefon ringde igen. På nummerpresentatören stod koden för samma klassrum. Jag lade luren på skrivbordet och gick över till teven som var kopplad till husets kameraövervakningssystem. Eftersom lamporna som aktiverats av mina rörelser på andra våningen fortsatte lysa i en kvart visste jag att jag skulle se vad som hände där inne. Teven gick igång, och jag knappade fram kanalen för just det klassrummet.

Och på skärmen såg jag klart och tydligt att luren låg vid sidan av sin docka. På något sätt hade den hoppat ur, och ringt upp mig… igen.

Jag gick aldrig tillbaka till det där klassrummet. Istället stängde jag av teven med övervakningssystemet, lät bli att lägga på luren i min ända, och lät telefonens batterier i klassrum 143 ladda ur. Den ringde aldrig upp igen.

Det var alltså en kommentar skriven av användaren daleus. Nästa korta historia kommer från samma tråd, skriven av användaren Gentleman_Basterd, och visar att det ibland inte behövs några övernaturligheter för att man ska känna sig väldigt utsatt och ensam på jobbet…

Jag jobbar nattskift på ett mentalsjukhus specialiserat på psykiatri och missbruksrehabilitering. Mina arbetsuppgifter är att fyra gånger i timmen kolla så att alla intagna mår bra, eftersom flera av dem är i riskzonen för att självskadebeteende. Jag öppnar dörren till deras rum, tittar till dem med ficklampan, och ser till att de andas.

I helgen tog vi in två nya patienter som båda hade olika former av schizoaffektiva syndrom, och på grund av platsbrist fick de dela rum. Det var lite roligt, för de menade båda två att de var Jesus, och jag var nyfiken på att se hur de skulle ha det tillsammans med varandra.

Iallafall, klockan var väl tre på natten och jag gjorde min rond. När jag öppnade dörren in till deras rum såg jag en av dem sitta hukad på golvet, med armarna runt sina böjda knän. Han reagerade inte på att jag lyste på honom med ficklampan, så jag sade “hej vännen, mår du bra?”

Utan att blinka, blick stilla, sitter han kvar där och stirrar på mig. Det är inte ovanligt att patienter hos oss beter sig så, men det är ändå jävligt läskigt. Jag gick fram till mannen för att mjukt styra honom tillbaka till sängen, men efter att bara ha tagit ett steg in i rummet känner jag någon slänga sig över mig bakifrån. Två armar dyker upp runt min hals och börjar strypa mig. I panik slänger jag honom framåt, över ryggen, kastar mig bakåt ut ur rummet och ringer efter backup. Genom fönstret i dörren ser jag hur mannen tar sig upp från golvet, och sätter sig bredvid sin rumskamrat i exakt samma ställning.

Det visade sig senare att de två tillsammans hade bestämt sig för att jag var antikrist, och behövde röjas ur vägen. Men det som skrämmer mig var inte själva attacken, det var att de hade planerat den så slugt. De må vara knäppa, men de kan ändå överraska mig. Och det tycker jag är det riktigt läskiga.

Det berättade Redditanvändaren Gentleman_Basterd.

Nu har vi pratat mycket om ensamhet på jobbet. Men det finns en annan sorts ensamhet, som kanske är ännu tyngre. Det är att vara den enda kvar på jorden som upplevt något oförklarligt. Den enda kvar från ett sällskap som hamnade i helvetet och faktiskt lyckades ta sig tillbaka igen.

Tänk på mannen i den sjunkna båten, han som dykarna hittade, och föreställ er känslorna som måste dyka upp hos honom när väl chocken från själva upplevelsen lagt sig. Känslorna av att ha suttit i 60 timmar tillsammans med sina döda vänners kroppar… och ensam lyckas ta sig upp till ytan vid liv. Vad känner man? Vad tänker man?

Jag vet inte, men i en berättelse av Redditanvändaren Arthurscompanion kommer vi kanske närmare svaret på de frågorna. Den är publiceras i juli 2015, och den börjar med att berättaren säger att hans vän Arthur hade dött, och att han nu ville berätta vad som hände dem för tio år sedan.

I går dog min vän Arthur, och av nåt skäl känner jag att jag måste prata med någon om det. Egentligen är jag inte en särskilt pratsam typ. De senaste åtta åren har jag bott här för mig själv i Peru, i den lilla staden Nanay nära gränsen mot Brasilien. Jag har ingen här att prata med, och det fåtal personer jag fortfarande känner i min hemstad i Oregon tror jag är galen. Med andra ord är det bara här, i den här texten, jag kan lätta mitt hjärta och berätta om vad som hände i expeditionen jag och Arthur reste på.

Jag träffade Arthur för 14 år sedan i en bar i Iquitos. Han letade efter någon som kunde föra honom djupt in i Amazonas. När det här tilldrog sig var jag skeppare på en guidebåt. Jag hade flyttat hit till Nanay för några år sedan, efter att min fru, Christine, drack två små flaskor dextropropoxifen och en halv flaska whiskey och därefter, helt enligt hennes plan, somnade in och dog. Eftersom jag hade erfarenhet av att köra småbåtar i det militära var den där guidebåten det enda jag egentligen kunde livnära mig på.

De flesta som sökte upp mig på den tiden ville bara göra en liten tur på floden, tillräckligt för att kunna åka hem igen och skryta om att de hade seglat på Amazonfloden. Men inte Arthur. Han ville att jag skulle skjutsa honom och tre andra djupt in i djungeln, nästan 650 kilometer upp för floden. Jag sade att det var olagligt att åka över gränsen till Brasilien. Han erbjöd sig att dubbla betalningen.

De andra tre som skulle följa med var Susan, hortonom, och Will och Ron, som båda var antropologer specialiserade på förcolumbianska kulturer. Och oj, vad de inte kunde hålla truten om det. Nunakerna hit och yanomami dit. Arthur själv var mikrobiolog, och alla fyra kom från universitetet i Pennsylvania. Vad de berättade för mig var att de ville studera den försvunna awuntsustammen, som hade existerat under 1800-talet men därefter plötsligt gått upp i rök. Arthur och Susans teori var att de hade tvingats assimilera sig med andra stammar i området, eftersom deras sätt att bruka marken lämnade den ofruktbar och kal.

Vi reste tidigt i mars och seglade uppströms i mer än tre veckor. Till slut nådde vi ett område som var så avlägset att inte ens min karta berättade vad det hette. Arthur sade då att vi skulle behöva vandra ytterligare en och en halv mil in i djungeln, bort från floden.

Regnskogen är hemsk. Man är ständigt omgiven av mygg som sticks hänsynslöst, och ur den fuktiga marken kryper skalbaggar och insekter som man inte ens visste fanns. Ganska snart har svetten, myggbetten och hettan förvandlat din hud till en outhärdligt kliande matta. Dessutom är det ett jävla oljud i djungeln. Fåglarna gormar och då och då hör man ljud från obekanta djur i djungeln som får håren på ens armar att ställa sig på ända. Dagarna som vi tillbringade där var fruktansvärda.

Till slut nådde vi i alla fall en torr markfläck, byggde upp ett litet läger, och så började de fyra forskarna att arbeta. De samlade jordprover och tog fotografier i tre dagar. Själv ägnade jag mig åt det jag brukar i djungeln: klåda och uttråkning.

Den fjärde dagen hittade Susan en liten staty, och den kvällen var det det enda de fyra ville prata om. Statyn föreställde en kvinna med armarna i kors över bröstkorgen, och jag tyckte den såg ut att passa bättre i en modern konstutställning än djupt inne i Amazonasdjungeln. De andra höll med mig, även om de uttryckte sig mer akademiskt när de sade det. Statyn var byggd i någon sorts metall, och det tyckte Ron var mycket spännande. Han sade att de gamla stammarna aldrig hade utvecklat mer avancerad metallurgi än vissa pilspetsar och spjut.

Jag minns ärligt talat inte när mardrömmarna började komma. Det kan ha varit den natten, kanske natten efter.

I den första drömde jag att jag var en liten pojke som kom hem från skolan, och upptäckte att min guldfisk hade dött. Jag bar ut den till bakgården och begravde den vid ett äppelträd.

Morgonen efter berättade jag för de andra om min dröm. Will brast ut i ett förvånat skratt. Han sade att han, när han var liten, hade haft en guldfisk och hittat den död en dag efter skolan. Han hade begravt den på sin bakgård bredvid ett äppelträd. Vi bytte ämne och jag tänkte inte så mycket mer på drömmen.

Nästa dag kom Ron springande tillbaka till lägret med ett enormt leende på läpparna. Han hade gått för att kissa, och då upptäckt någon sorts fyrkantig metallplatta bredvid en palm. Vi gick dit tillsammans med honom, och han visade upp vad som verkade vara en lite rostig platta i marken, nästan två gånger två meter stor. I plattan var bilden av kvinnan med armarna i kors inristad, och omkring henne en samling män som hade fallit på knä. Vi försökte lyfta upp plattan för att bära den tillbaka till lägret men kunde inte rubba den från marken. Susan började gräva i jorden vid plattans sida och utropade snart i triumf att det verkade vara en lucka.

Mörkret föll och vi fick gå tillbaka till lägret för att slutföra arbetet morgonen därpå.

Den natten hade jag en ny dröm. Jag satt i en soffa och tittade på nyheterna på teve. Teveapparaten var gammal, en sådan där trälåda som de använde på sjuttiotalet. Det ringde på dörrklockan, och en kvinna gick dit och öppnade. Utanför stod två män i uniform och sade något till kvinnan. Hon började skakade på huvudet. Männen gav henne en ihopvikt flagga, och då gav hon upp ett skrik av ångest och sjönk ned på golvet. En hund, en german shepherd, gick långsamt fram till kvinnan och började slicka henne i ansiktet. När jag vaknade var jag genomsvettig.

På morgonen var stämningen låg. Jag berättade om min dröm, och Ron började långsamt nicka. Han såg nedstämd ut och mumlade ”Sport” för sig själv. Hans hund hade hetat så, berättade han. Rons pappa hade stupat i Vietnam, och han kunde fortfarande minnas hur hans mamma bröt ihop när soldaterna kom hem till dem för att berätta det. Hur Sport hade slickat henne i ansiktet.

Vi var alla lite skärrade vid det här laget. Men Arthur, som trots allt var en vetenskapsman, sade att Ron förmodligen hade berättat den där historien vid något tillfälle och att jag undermedvetet hade återupprepat berättelsen i min dröm. Det var ingenting konstigt med det, sade Arthur. Men han nämnde att han också drömt en mardröm. Han hade drömt om ett vitt hus med två våningar. Han hade suttit och tittade på teve en stund, och sedan gått upp för att gå på toaletten. I badkaret låg en mörkhårig kvinna i en blå klänning, med två flaskor smärtstillande och en tom flaska whiskey bredvid sig. Han kom till och med ihåg att kvinnan hette Christine.

Jag sade ingenting. Jag vet inte varför. Kanske på grund av misstro, kanske av skräck, eller kanske av förvirring. Jag borde ha sagt något. Jag borde ha sagt åt dem att låta den jävla luckan förbli oöppnad, och att vi skulle resa därifrån omedelbart. Men jag sade ingenting.

Den förmiddagen försökte vi återigen öppna metalldörren som Ron hade hittat. Den var olåst men så till den grad igenrostad att vi var tvungna att använda en hammare för att slå upp den. När jag föreslog en hacka blev Ron upprörd och sade att vi befann oss på en arkeologisk fyndplats och inte skulle orsaka mer skada än nödvändigt. Så istället fick vi banka försiktigt längst luckans kanter, för att rosten skulle falla av. Till slut kom skymningen och vi fick gå tillbaka till lägret utan att ha fått upp den.

Jag kunde inte sova den natten. Jag höll ögonen på Will, Ron, Susan och Arthur, och undrade om de drömde om mitt liv och om Christine. Elden hade brunnit ut och det var nästan kolsvart.

Och då såg jag henne.

Först reagerade jag inte så mycket på det. Jag hade bott kring regnskogen i över två år, och visste att formerna som fanns i djungeln kunde förvandlas till vad som helst beroende på vad man såg i sin fantasi. Men det här var annorlunda. Jag såg ett ansikte gömma sig i buskaget, eller för att vara specifik: formen av ett ansikte. När vinden så blåste till över palmbladen, och månljuset nådde fram, tyckte jag mig se två helt svarta ögon, en näsa, och vad som liknade en öppen mun. Mitt hjärta stannade. Långsamt vände jag mig om för att kontrollera att alla låg kvar i sina hängmattor, att inte någon av dem kanske hade gått iväg för att kissa. Men Will och Ron och Susan och Arthur låg där. De sov, men deras ansiktsuttryck visade ångest, förmodligen på grund av mardrömmarna som jag själv hade velat undvika. Jag vände tillbaka huvudet och ansiktet bland bladen var borta. En kall vindpust blåste över lägret. Jag förflyttade långsamt handen till sidan av min hängmatta, och kände under handflatan den gamla hagelbössan jag hade tagit med mig. Jag tog ett djupt andetag och så, just då, hörde jag det prassla i buskarna ett par tre meter bakom mig.

Jag vräkte mig ur hängmattan och brände av ett skott ut i mörkret, vrålandes ”Vem där?! Quien está allí?” De andra vaknade, Susan skrek till och frågade vad det var som pågick. Jag berättade. Resten av natten var vi vakna, hopkurade vid elden, med ficklamporna flackande över djungeln och jag med hagelbössan i famnen.
När morgonen kom sade jag att vi inte var trygga där och att vi skulle åka hem igen. Men Arthur ville inte. Vi gick omkring lägret och letade efter fotspår eller brutna grenar, vad som helst som kunde påvisa att någon varit där, men hittade ingenting. Ron var på min sida och ville åka hem, men Will och Susan höll med Arthur. De kände sig alldeles för nära en stor upptäckt. Om de bara kunde få upp den där luckan.

Kort därefter gick de iväg för att bända upp luckan. Jag stannade vid lägret, kanske 30 meter bort, och funderade skamligt nog på att lämna dem. Jag hade faktiskt gjort det. Om inte bara tanken på att vandra fyra dagar ensam i djungeln hade varit ännu mer skrämmande än att stanna kvar.

Den dagen fick de faktiskt upp lyckan. I ett sista försök att övertala dem att låta bli att gå ner gick jag dit, men nu var till och med Ron så pass upphetsad vid tanken på att få utforska vad som gömde sig där under. Så det slutade med att vi alla gick in.
Under luckan fanns ett två-tre meter djupt hål, och i en av väggarna började en smal tunnel. Arthur gick först. Vi behövde inte gå långt förrän vi kom till en stor kammare, tre meter hög i tak och kanske 12-13 meter lång och bred. Det var fuktigt och luktade som en gammal bok. Vi såg oss omkring med våra ficklampor, och insåg att det var en gravkammare. Dussintals kistor låg i rader längst väggarna. Några av dem hade krackelerat, och jag gick fram till en och tittade in genom sprickorna. Ett brunt mumifierat lik mötte min blick, och jag tyckte mig se skräck i dess frusna ansiktsuttryck. Min mage vände sig och jag ryggade, och bönade till de andra att vi skulle gå därifrån.

Men Will sade att det ju bara var en gravkammare, något han sett hundratals av i Anderna och Amazonas. Arthur var extatisk. Längst bak i rummet hittade Susan ingången till en annan tunnel, mycket längre och bredare än den vi kommit dit igenom. Innan jag hann säga något var Will på väg in i den. Jag följde efter.

Tunneln fortsatte länge, och var tredje meter avbröts dess väggar av dörrar av sten. Innanför varje dörr låg en ny gravkammare, inte olik den som vi lämnat bakom oss. Vi gick vidare i tunneln tills vi nådde ett rum, mycket mindre än alla andra. I mitten tronade en avlång stenstod, på vilken en kropp täckt av smutsigt tyg låg. På väggen bakom stod något inristat. Will gick fram och konstaterade att texten var skriven på quechua men i latinska bokstäver, vilket betydde att den var skriven någon gång efter portugisernas erövringar. Han gick närmare och läste högt: ”paya musqhuy mana allin”. Sedan berättade han vad det betydde. ”De hemska drömmarnas kvinna, eller egentligen: mardrömmarnas moder.”

När han läste de orden kändes det som att jag skulle få en hjärtattack. Jag bönade och bad om att vi skulle fly därifrån. Jag måste ha låtit riktigt skärrad, för både Arthur och Susan höll nu med. Vi vände om och gick tillbaka in genom gången, snabbare och snabbare, och till slut kunde jag se dagsljuset i andra ändan. Vi klättrade upp ur hålet i marken och gick i tystnad tillbaka till lägret.

Jag berättade om Christine för Ron, och avslöjade att han hade drömt om min hustrus självmord. Vi gick varvet runt, och alla berättade om de fruktansvärda mardrömmar de haft föregående nätter. Varje dröm hade motsvarat en traumatisk händelse i någon annans liv.

Det mörknade, och vi kom överens om att vi skulle bryta upp morgonen därpå. Under natten skulle vi turas om att hålla vakt.

Susan tog första vakten.

Själv var jag skräckslagen för att sova, men eftersom jag inte fått mer än fyra timmars sömn de senaste två dygnen kunde jag knappast göra så mycket för att stå emot. Jag drömde att jag rusade ensam genom djungeln och gallskrek. Jag vrålade efter hjälp men ingen hörde. Det var så mörkt att jag inte såg något utanför min ficklampas ljuskägla. Och så plötsligt så kände jag någonting gripa tag om min ena fot. Jag föll, tappade ficklampan, och kände hur jag drogs iväg bakåt. Något drog i min fot och jag hörde ett vrål som av tusen röster som skrek samtidigt, högre och högre för varje gång. Ficklampan var borta, jag såg ingenting, men så plötsligt kände jag något under mina fingrar och grep tag. Jag höll i mig så hårt jag kunde, tills jag insåg att det var den rostiga metalluckan jag kände under mina fingrar. Vrålen var nu allt jag hörde. Jag vaknade upp darrande, badande i svett.

Djungeln var knäpptyst och kolsvart. Jag såg mig omkring utan att hitta Susan. Det vände sig i magen på mig och jag började ropa: ”Susan! Susan!”. Will, Ron och Arthur vaknade. Susan var ingenstans. Jag tog hagelbössan och ficklampan, stirrade Arthur och sade att vi var tvungna att dra. Nu. Han vägrade – vi skulle inte lämna Susan. Så vi började leta efter henne i djungeln. Efter några minuter hördes ett rop från Ron.

Jag vände mig om och allt jag såg var hur det skakade i lövverket, hur palmbladen vajade, som om hela djungeln hade konvulsioner, och jag visste inom mig att hon var där, att hon jagade efter oss som djur. Jag brände av ett skott på måfå, och så ett till, och mina fingrar skakade när jag laddade geväret med två nya skott. Det hördes nya skrik från Ron. Och så plötsligt även från Will. Jag släppte hagelbössan och sprang, och runt omkring mig hördes skrik som från djur som slaktades, tusentals, alla på en gång. Ett vrål som tycktes svälja själva mörkret dånade i djungeln. Jag grät, minns jag. Och sedan tuppade jag av.

Jag vaknade i en sjukhussäng. En sjuksköterska kom fram till mig, lade handen på min panna och sade något. Jag mumlade ”Engelska. Spanska. Ingen portugisiska.”

Jag visste inte hur många dagar som hade gått.

Arthur hade också klarat sig. Läkaren berättade på bruten engelska att en fiskare hade hittat oss medvetslösa på stranden. Vi berättade vad som hade hänt, men läkaren verkade skeptisk. Den brasilianska armén skickade senare ut en räddningsstyrka, som kom hem igen tomhänt. Det fanns varken spår av vårt läger, metalluckan eller Will, Ron eller Susan. Innan vi skickades hem till Nanay igen fick vi besök av en psykiater. Han förklarade att vi hade varit uttorkade, och att vår upplevelse garanterat hade berott på ”masshysteri”. Det hade hänt förut, sade han.

Jag har tillbringat större delen av det senaste årtiondet med att försöka tro honom. På sistone har jag nästan lyckats. Men för tre dagar sedan hade jag en dröm.

Jag körde en bil, och bredvid mig i passagerarsätet satt en kvinna. Jag log för mig själv. Men så såg jag bakom kvinnan, i fönstret, hur en lastbil närmade sig. Den kom närmare och närmare. Och sedan blev allt svart.

När jag vaknade i dag kände jag mig illa till mods. Jag körde till Iquitos och sökte upp ett internetcafé. Och visst. I Centre Daily Times hittade jag artikeln. Collegeläraren Arthur Wilkes med fru dödad i bilolycka.

Nu sitter jag här, på ett svettigt internetcafé men med regnskogen bara ett stenkast bort. Och allt jag vill är att berätta vad som hände där i djungeln, vad som hände med Susan, Ron och Will. Min bror i Oregon säger att jag är galen. Han tror jag var uttorkad, varken mer eller mindre. Men jag vet bättre. Och nu när Arthur också är borta har jag känslan av att jag inte borde vara ensam om att veta.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden, med mig, Jack Werner. Producent var Ludvig Josephson. Länkar till de historier vi läser upp finns på vår hemsida på sverigesradio.se.

Om du vet en spökhistoria från internet som du vill höra här i podden, eller om du har en egen upplevelse att berätta om, mejla oss på creepypodden@sverigesradio.se.

Om du vill höra någon av berättelserna igen, eller ett tidigare avsnitt, gå in på vår hemsida på sverigesradio.se. Vi finns på Facebook, där vi heter Creepypodden. Tack för att du lyssnat.