tetracycline vendors www.canadianpharmrx.com

Avsnitt 140: Mysterium II

Följande hände mig när jag precis hade träffat min sambo. Hon bodde i ett lägenhetshus i Visby. Jag, som kommer från landet, tyckte att det var en ren lyx att ha hiss upp till sin våning, så jag tog därför varje tillfälle jag fick att åka i den där hissen.

Min sambo hade en granne som var lite märklig. Han bodde två våningar under min sambo och förde alltid ett jävla liv i sin lägenhet. Han spelade ofta hög musik, mest Cornelis Vreeswijk och klassiskt. Ibland, när man befann sig i trapphuset, kunde man höra honom springa från ena änden av lägenheten till den andra och braka in i sina väggar.

Det var en kväll när jag skulle sova över hos min sambo. Det var, ovanligt nog, helt tyst i trapphuset. Jag gick in i hissen för att åka upp till femte våningen, där min sambo bodde. Jag nådde första våningen, och såg det tomma trapphuset passera utanför hissens fönster. Hissen åkte förbi andra våningen, som också var tom, och kom till tredje.

Där stod han. Grannmannen stod med kupade händer mot fönsterglaset och tittade in i hissen. Han stirrade med ett hysteriskt ansiktsuttryck in i mina ögon, bara några decimeter bort. Någon sekund senare vände han sig sig blixtsnabbt för att trycka på hissknappen, men tack och lov hade jag redan åkt förbi spärren där hissen stannar.

Det sista jag såg i fönstret innan det försvann under golvet var hur han satt fart mot trappan. Jag bad till Gud att han inte skulle hinna före mig, men hörde till min fasa hur hans snabba steg gick om mig. När nästa fönster dök upp kunde jag se honom stå där, och när han såg mig så började han studsa förtjusat och ge upp ett gulpande skratt. Han tryckte på knappen och började rycka i hissdörren.

Mitt adrenalin kickade in, och allt gick i slow motion. Jag såg mig omkring. Hittade stoppknappen, tryckte på den och tittade tillbaka mot mannen. Jag såg hans grin falna. Han började rycka hårdare i dörren. Men hissen hade stannat mellan de två våningarna. Mannen ryckte nu som en vansinnig i dörren, och hans blick fylldes av hat och tårar började rinna nerför hans kinder. Jag tog upp min telefon och ringde till polisen.

Inte förrän polisen kommit dit, gripit mannen och fört ut honom, vågade jag åka upp och kliva ut ur hissen.

Jag fick aldrig veta vad mannen ville. Men en sak är säker. Jag är väldigt tacksam att jag inte tog trapporna den kvällen.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var ett lyssnarmejl med rubriken Hissen, inskickat av Calle och uppläst av Jonas Lundblad.

Varför minns Calle den händelsen så väl att han kan detaljerat kan beskriva den än idag? För att den sticker ut. Den bröt mot det normala. Calle var på väg till sin sambo. Allt skulle gå till precis som det hade gått till så många gånger förut. Resan till henne, promenaden till huset, hissen, dörren som låstes upp och sambon som hälsade honom välkommen där hemma: allt enligt invanda rutiner. Hade det gått till som vanligt hade den dagen försvunnit i minnet inom några veckor. Nu sitter den kvar, inetsad i hans minne, som en anomali. När någonting händer som får oss att haja till, bryter vår autopilot, så minns vi det. Det blir en varningssignal. Tar vi normaliteten för given? Behöver vi omvärdera det vi trodde var sant? Finns det något vi inte märker, som vi i själva verket borde börja frukta?

Vi har pratat om det här förut, i avsnitt 95: “Mysterium”, och nu är det dags igen. För i det stora och det lilla är det här mysteriets laddning ligger. Brottet mot invanda lagar. Ögonen i fönstret. Fotstegen i den tomma lägenheten. En spastisk rörelse där det ska vara dött och stilla. Frågan som aldrig får ett svar. Minnet som fastnar.

Sådana här små mysterier finns överallt. Vissa är helt oförklarade, andra har förklaringar som följer sin egen logik. Till exempel finns det i San Jose, Kalifornien, ett gigantiskt hus som knappt går att förstå sig på. Winchester Mystery House kallas det, och när det var som störst var det 660 000 kvadratmeter. Det har 161 rum, över 10 000 fönster och 17 skorstenar. Inuti finns det dörrar och fönster som bara leder till väggar, långa, fönsterlösa hallar, från ingenstans till ingenstans, stora balsalar som aldrig använts och rum efter rum efter rum där allt finns i talet 13.

Vad är det här för plats? Jo, det är ett hus byggt av Sarah Winchester, som på 1800-talet var gift med vapenmagnaten William Wirt Winchester. Sarah och William bodde med sin lilla nyfödda dotter i Connecticut. Men dottern dog, och sedan dog William, och kvar ensam stod Sarah, om än med ett jättelikt arv efter Williams stora ägor i vapenföretaget som bar deras efternamn: Winchester. Sarah besökte ett medium, som påstod sig få kontakt med William på andra sidan. “Flytta”, sade Williams ande till Sarah. “Flytta, och bygg ett hus. Fortsätt bygga huset så det blir så stort att det får plats med andarna efter alla människor som fallit offer för Winchesters gevär och pistoler.”

Detta tycks ha berört Sarah på djupet, för nog flyttade hon allt. Hon flyttade till San Jose, till en ofärdig villa, som hon omedelbart började bygga på. Hon anlitade ingen arkitekt, utan bara byggjobbare. Huset började växa åt alla håll och kanter. Rum, hallar och kammare växte fram som om de var muterande cancerceller. Det var makalöst påkostat. De två balsalarna användes aldrig, utan stod tomma. Louis Comfort Tiffany, från familjen som gett namn till den kända amerikanska lyxbutiken Tiffany’s, formgav själv ett enormt fönsterglas till huset med prismor i, som när det träffades av solens strålar skulle lysa upp rummet i regnbågens alla färger. Det glaset kostade i dagens penningvärde miljontals kronor. Sarah installerade det i ett fönster mellan två rum, där solen aldrig lyste in.

Sarah blev allt mer övertygad om att hon och huset faktiskt hemsöktes av olyckliga offer för den döde makens vapen, och började hålla egna seanser i olika nybyggda rum. För att lura andarna på villospår sov hon aldrig två nätter i rad i samma rum, utan drev rastlöst runt, i år efter år. Till slut, 1922, efter att ha byggt på huset konstant i 38 år, dog hon i sömnen av hjärtfel. I hennes testamente, skrivet i 13 delar och signerat 13 gånger, gav hon huset till sin systerdotter. Hon sålde det, och idag är det en turistattraktion.

Jag tänker mig att gå runt i det huset. Väggar som fortsätter, försvinner runt hörn, kommer tillbaka oförhappandes igen. Dörrar som står på glänt till ingenting. Fönster till identiska rum på andra sidan, som liknar speglar där man själv inte syns. Är inte detta hus definitionen av en mardröm? Jag vet att jag själv drömt om att röra mig på sådana platser, gå vilse i dem, höra golvplankorna och väggarna knaka, se en rörelse i ett rum, förstå att jag inte bara är långt från utgången, utan långt från närmsta yttervägg. Höra Sarahs jagade steg eka, när hon flyr sina egna demoner. Det här är ett hus av det slag man hittas död i, med en iskall fasa i den slocknade blicken.

Minnen som fastnar. Sarah av hennes löfte till den döde maken via sitt medium och Calle som minns dagen då han skulle till sin sambo i Visby. Redditanvändaren Windy_Drum, å sin sida, minns något betydligt större. Michael Forsberg läser hans rådvilla fråga, publicerad på Reddits underforum Paranormal under rubriken: “Har någon hört talas om Ida Robertson?”

Det här är min första post på Reddit, och jag ska vara ärlig och säga att jag inte alls är särskilt bekant med forumet. Men jag har länge känt att jag måste få dela med mig av min upplevelse någonstans, och jag har nu valt att göra det här. I min omgivning känns det inte som att någon tar mig på allvar, och jag har lite panik just nu. Om någonting liknande någonsin har hänt er, eller om det bara ringer en liten klocka någonstans, behöver jag veta det. Inte för att jag ens vet om min historia skulle kunna klassas som “paranormal”, men det är väl ni experter på. Ni får gärna komma med input även på det.

Det hela började för nio år sedan, vintern 2011 i Montreal. Jag pluggade till fil kand i psykologi på Concordiauniversitetet, och var inne på mitt andra år.

Jag har alltid varit lite nördig och, kanske i vissas ögon, töntig. Jag har god självkänsla och är självsäker, men har ofta fått höra att jag framstår som timid. Jag gillar väl helt enkelt inte att stå i centrum. Fördelen är att jag har lätt att plugga, och ofta får höga betyg utan att behöva slita så hårt för det. Detta trots att undervisningen var på engelska, och jag är född och uppvuxen i Frankrike.

Under höstterminen 2011 hade jag fyra kurser som var del av mitt program, samt en extra femte kurs man skulle välja från ett annat fält. Detta var obligatoriskt för alla elever. Vi förväntades ta det som så kallad “kompletterande undervisning”. Det kunde vara vad som helst, allt från något inom humanism eller estetik till naturvetenskap eller ekonomi. Jag valde en introduktion till filmvetenskap. Jag älskar film, och ärligt talat trodde jag också det skulle bli en ganska enkel kurs att segla genom.

Vi var kanske 70 studenter i kursen, alla från olika delar av universitetet och få med några större förkunskaper om film. Jag kände ingen annan, men det gjorde detsamma, för jag tänkte bara sitta längst bak, anteckna, avlägga tentan och vara nöjd med det. Lektionerna var varje onsdag hela terminen, tre timmar långa, mellan klockan sex och nio på kvällen, i en stor och ocharmig föreläsningssal där läraren inte hade en chans att lära känna någon av oss. Jag tror aldrig han nämnde någons namn, ens för att ta närvaron. Det fick vi göra själva, genom att gå fram och sätta en signatur vid våra namn på en närvarolista någon gång under lektionen. Detta är en till synes irrelevant detalj, men den kommer bli viktig för fortsättningen av historien.

Jag gick till den första lektionen, och pratade inte med någon. Jag tror inte ens någon märkte att jag var där, men det är jag van vid och helt okej med.

Den andra onsdagen den terminen satte sig dock en tjej i stolen bredvid min. Först trodde jag att hon skulle störa mig, men efter en stund började vi småprata och hon gav mig omedelbart ett gott intryck. Hon verkade soft och vi hade kemi. Hon presenterade sig som Ida, och sade att hon pluggade till sjuksköterska. Hon var dock osäker ännu på om det verkligen var vad hon ville med sitt liv, och höll väl antagligen fortfarande på att hitta sig själv. Men hon verkade brinna för film, som jag, och det hade fört henne till denna extrakurs. Hon var så rolig och vi skrattade massor ihop. Vi hade samma humor. Jag tror hon var jämnårig med mig, som vid denna tidpunkt var 22 år gammal, och att hon kom från USA.

Onsdagen därpå satte vi oss bredvid varandra igen. Det kändes som att vi var glada att ses igen, och började på en gång skoja och skämta. Det fanns en naturlighet mellan oss, den där märkliga avslappnade självklarheten man hittar med vissa, som om man känt varandra i hela livet. Den relationen fortsatte vi bygga på hela terminen.

Låt mig också vara tydlig med en sak. Jag är gay. Vi var båda attraherade av män. Vår relation var helt vänskaplig, och utan några tvetydigheter. Vi brukade snacka om killar, vilket fördjupade vår relation ännu mer. Till exempel minns jag när vi tittade på morgonrutinscenen i “American Psycho”, där Christian Bale fixar sig. Ida och jag hade en hel del att säga om den scenen. Vi skojade om våra fantasier om honom och sådant. Men så var det också drastisk humor vi båda drogs till.

På så vis blev jag och Ida nära vänner. Hon var mer spontan och mindre lågmäld än jag, vilket jag älskade. Jag var också lite motvilligt fascinerad av att hon inte hade några sociala medier-konton. Hon hade haft Facebook, sade hon, men tagit bort kontot för några månader sedan för att hon tyckte det tog för mycket av hennes tid. Jag blev imponerad av det, minns jag.

Vi träffades aldrig utanför lektionerna, men snackade en del på SMS: skickade skämt, bilder och grejer. När det handlade om mer seriösa saker, som skolan, brukade vi mejla.

Mina kompisar kände till Ida som min “filmvetenskapskompis”. Jag pratade en hel del om henne, om hennes sinne för humor och så. Jag tror hon gjorde detsamma om mig. Vi passade så bra ihop. Som två pusselbitar.

Ett par veckor innan terminsslutet gav läraren oss vår slutuppgift. Vi skulle göra en analys av en film baserat på vilket land den producerats i, och vilka värderingar eller moraliska ingredienser man kunde knyta till dess ursprungsland. Läraren sade att vi fick arbeta i par om vi ville, och naturligtvis valde jag och Ida att jobba ihop. Det betydde visserligen att vi skulle behöva skriva ett dubbelt så långt arbete om en och samma film, men det var väl ingen fara. 20 sidor lät ganska lätt.

Jag gillar vanligtvis inte grupparbeten i skolan, för det brukar sluta med att jag gör mycket mer än de andra i gruppen, men med Ida visste jag att det skulle bli roligt. Dessutom, och det har jag nog glömt säga, hade Ida dyslexi. Hon hade svårt att få ner sina tankar på papper så det blev läsligt, och hade haft besvär med det under terminen. Jag tänkte att jag kunde vara henne till hjälp och stå för det mesta skrivandet.

Vi bestämde oss för att skriva vår analys om den japanska välkända animen “Spirited Away” av Hayao Miyazaki. Ingen av oss hade sett den förut, så vi tänkte att den skulle kunna bli både kul och lätt att analysera. Vi tyckte båda mycket om den, och började på varsitt håll med våra delar av arbetet. Det fanns massor av memes och bildmontage som hade inspirerats av filmen, som vi skickade varandra och skrattade. Med tiden hade vi en hel uppsättning internskämt om Chihiro och filmen, och det fördjupade än mer vår relation.

Jag tog mig an att sätta ihop och korrekturläsa våra båda delar, när de var färdigskrivna. Dagen innan deadline skickade Ida mig det hon hade skrivit, och när jag läste det fick jag faktiskt en liten chock. Jag visste att hon var dyslektisk, men jag kunde inte förstå en enda mening hon hade skrivit. Ingenting hängde ihop. Jag frågade henne, och hon läste sin egen text igen och höll med. Den var obegriplig.

Vi ringdes och kom överens om att jag skulle få göra om hela hennes del, utifrån vad hon sade i telefonsamtalet. Det var frustrerande, men Ida verkade uppriktigt ledsen och lite skamsen. Det fick mig att mjukna. Vi var vänner, vi skulle få ihop detta som ett lag. Det var ingen fara.

Jag skrev ihop texten och satte båda våra namn på den, och så var den färdig att skriva ut. Som ett team gick vi tillsammans och lämnade in analysen, stolta, glada och självsäkra. Det kändes dock lite sorgligt att våra veckoliga träffar skulle ta slut, i och med att filmkursen var över. Ida frågade om hon fick bjuda på en öl, och jag tackade gladeligen ja. Vi hamnade på universitetets bar runt hörnet, och satt hela kvällen och snackade och drack öl. Till slut, sent på natten, vinglade vi hem medan vi SMS:ade varandra små internskämt.

Det passerade kanske två veckor. Sedan, en dag, fick jag ett mejl från min lärare, som jag aldrig haft personlig kontakt med förut. Han visste nog inte ens hur jag såg ut, men han skrev att vi hade fått ett A- i betyg för vår filmanalys. Toppen! Jag blev glad. Men, skrev min lärare, han hade svårt att hitta personen jag skrivit analysen tillsammans med på klasslistan. Ida hade skrivit sitt student-ID-nummer, men det verkade ogiltigt. Han behövde hennes korrekta ID för att kunna ge henne betyget.

Jag tyckte det lät konstigt, och tänkte att jag hade skrivit fel, eftersom det var jag som satte ihop dokumentet. Så jag dubbelkollade det jag skrivit mot vad Ida hade skrivit på dokumentet hon skickade mig. Det var identiskt. Hade Ida själv tagit fel när hon skrev in ID-numret?

Jag SMS:ade henne och frågade. Men hon svarade inte.

Ett par dagar senare hörde läraren av sig igen. Han underströk att han hade dubbel- och trippelkollat klasslistan, och att det enligt honom aldrig hade funnits någon Ida Robertson där. Inte någon som hette Ida i förnamn eller Robertson i efternamn fanns med.

Först trodde jag att Ida hade slarvat, och att jag kanske hade hjälpt henne hela terminen med en klass hon aldrig i själva verket hade varit uppskriven på. Men sedan kom jag på att jag ju varje onsdag hade sett henne gå fram och skriva en signatur på närvarolistan. Det är jag helt säker på, för vi hade till och med gjort det ihop några gånger. Läraren vände sig till universitetets dokumentation och letade efter henne, men hittade ingenting ens där.

Jag försökte nå Ida på alla sätt jag kunde under dagarna och veckorna som följde. Mina mejl studsade, och på SMS:en fick jag aldrig några svar. Vid den här punkten hade jag slutat bry mig om hennes betyg i kursen, jag ville bara veta vad som hade hänt med henne. Till slut, när jag ringde henne, var det en man som svarade. Han sade att jag hade kommit till en pizzeria i stadsdelen Griffintown. Telefonnumret jag ringde hade de haft i 20 år. SMS:en jag skickat hade de aldrig fått, eftersom det var en fast telefon.

Det hängde inte ihop alls. Jag hade haft det numret till Ida i telefonen hela tiden, och kunde ju själv scrolla igenom vår gamla SMS-historik, där hon hade svarat gång på gång.
Jag hörde aldrig mer talas om henne. Med tiden förvandlades det till den märkliga historien om min filmkurskompis Ida, om det nu ens var hennes riktiga namn, som jag var nära vän med i ett halvår och som sedan spårlöst försvann. Vi hade inga gemensamma vänner, och ingen av mina vänner träffade någonsin henne. Det finns inga ledtrådar, ingenting som kunde hjälpa mig förstå vad som hade hänt med henne. Och jag hade ingen förklaring till hur det hade kunnat gå till när hennes telefonnummer plötsligt visade sig vara det urgamla numret till en pizzeria.

I åratal förblev det så. Ett märkligt, och till slut ganska roligt, minne. Livet gick vidare. Tills helt nyligen, närmare bestämt söndagen den 10 maj.

Jag pratade på Skype med min brorsas flickvän Laura. Vi planerade inför mors dag, som är en stor högtid i vår familj. Jag och Laura känner inte varandra så väl, men hon är mamma till mina två brorsdöttrar, och vi kommer väl överens. Hon är 52 år gammal, alltså 23 år äldre än jag, och kommer från Vermont men bor nu i en förort till Montreal med min bror och deras familj.

Vi småpratade lite, och kom av någon anledning in på ämnet barn som flyr hemifrån. Jag tror kanske att en kompis till en av Lauras döttrar, som båda är i tonåren, försökte sticka hemifrån. Det slutade med att kompisens föräldrar ringde polisen, men innan de hann hitta henne kom hon hem igen. Hon hade försökt skrämma upp sina föräldrar, helt enkelt.

Hur som helst. När jag och Laura pratade om kompisen sade hon att hon hade blivit väldigt orolig om hennes döttrar flydde hemifrån. Hon nämnde att hon en gång känt en tjej som, när de båda var i 20-årsåldern, försvann och aldrig syntes till igen. Det här var när Laura jobbade som sjuksköterska, och den som försvann hade varit hennes kollega. Laura mindes hennes namn som Ida Robertson.

Det här skulle ha hänt 1989. De jobbade på Grace Cottage-sjukhuset. Laura sade att hon alltid tyckt att det var så konstigt och upprörande att hon verkade vara den enda som brydde sig om, ja, ens märkte att Ida hade försvunnit.

Jag fick nästan panik när hon berättade om det här. Det började bulta i mina öron. Jag kände inte att jag kunde förklara varför för Laura, så jag låtsades bara att jag var väldigt fascinerad av försvinnandet. Jag tror inte hon hade trott eller förstått mig om jag berättade om “min” Ida, och jag vet ärligt talat inte om jag själv ens förstår det helt och hållet. Jag har börjat ifrågasätta mina egna minnesbilder av det hela.

Kan mina minnen ha blivit förvrängda eller vinklade med åren? Jag menar, tidslinjen hänger såklart inte alls ihop. Kan två Ida Robertson ha försvunnit, båda i åldern 20-22, fast 20 år emellan? När Laura berättade om “sin” Ida kändes det som att det växte, från en lite udda anekdot till någonting större. Jag har ingen som helst förklaring. Kan någon av er förklara detta? Har ni någonsin varit med om något liknande?

Jag förstår ju att jag inte kommer kunna hitta något vittne från skoltiden, någon som ännu minns att de sett mig tillsammans med Ida. Bara mina vänner som minns att jag pratade om henne finns, men de träffade ju henne aldrig. Jag brukade ha vår gamla SMS-konversation, eller, min SMS-konversation med det nummer som plötsligt visade sig tillhöra en pizzeria. Men för några år sedan tappade jag bort den gamla telefonen. Nu har jag ingenting kvar. Jag vet inte vem jag ska fråga, berätta för eller vad jag ska leta efter.

Laura beskrev Idas utseende precis som jag också minns det. Hon var brunett, hade blå ögon och var ganska liten. Såg vanlig ut i kroppen. Laura lovade att leta efter en gammal bild, som hon trodde att hon hade kvar. När hon hittar den ska hon återkomma till mig.

Men tills dess:

Har någon av er hört talas om Ida Robertson?

Vi hörde Michael Forsberg läsa Redditanvändaren Windy_Drum post, publicerad på underforumet Paranormal under rubriken: “Har någon hört talas om Ida Robertson?”

I kommentarsfältet möttes berättelsen med stort intresse, även om ingen riktigt kunde hjälpa Windy_Drum. Det enda någon hittade var en bortglömd och trasig gammal gravsten i Tennessee, över en Ida Robertson, som föddes 1876. “Det finns mycket lite information om denna gravplats”, står det på gravsajten findagrave.com. “Ida var dotter till J. T och F. J Robertson. Det ska finnas en folkräkning från Wilson County, daterad 1880, där en Jordan och Frances Robertson ska ha dottern Ida. Jag utgår från att det är samma Ida som är begravd här, för denna familjen Robertson ska enligt en folkräkning 1850 bo ihop med familjen Bradshaw som också finns begraven här på kyrkogården, även om de inte verkar vara släkt. Men detta är bara gissningar. Stenen är trasig, och all annan information är försvunnen.”

Men detta och Calles berättelse, den från avsnittets inledning, är två sidor av samma mynt. Små frågor om ursprung, avsikt och öde som aldrig får svar. En annan är den om vad som hände en dag på 80-talet i Bråviken strax utanför Norrköping.

Vi befinner oss i precis på gränsen mellan Sörmland och Östergötland, mot östersjökusten. Det är en kuperad skogsbygd där människor bott sedan stenåldern. För den som kommer sjövägen till den långsmala Bråviken ser det nästan likadant ut idag som då. Urgamla, vindpinade tallar tronar högt över de massiva klippor och stenstränder som de bräckta vågorna slår in över. Under marken gömmer sig de bortglömda gruvgångarna där koppar och järn började brytas redan på 1400-talet. I de djupa vattnen simmar gösar, gäddor och plattfiskar.

Här, alldeles i närheten, finns ett område som har kallats sydöstra Sörmlands “ufofönster”. Det är en inhemsk liten bermudatriangel som sträcker sig ungefär mellan Nyköping, Oxelösund och Nävekvarn, och här har mängder av märkliga, oförklarliga händelser inträffat. De utgör en inte obetydlig del av de ungefär 500 rapporter som i riksorganisationen UFO-Sveriges arkiv klassas som “oförklarade”, vilket betyder att alla tänkbara naturliga förklaringar uteslutits. Det rör sig inte om kometer eller atmosfäriska fenomen, flygplan eller satelliter, strålkastare eller drönare. Det är något annat som rört sig i dessa trakter, något vi aldrig kommit tillräckligt nära för att känna igen.

En fredagkväll i september 1982, till exempel, går brandmännen Christer Jonsson, Björn Lindh och Håkan Jonsson ombord på brandförsvarets sjöräddningsbåt “Flamman”. De lämnar hamnen i Norrköping, och sätter kurs mot Arkösund, längst ut i Bråvikens mynning. De ska träna mörkernavigering, lära sig hantera kompassen, radarn och ekolodet, ut till Arkösund och tillbaka igen. Ren rutin. Det är i en artikel i tidningen UFO-Aktuellt, nr. 4 1993, som författaren Håkan Blomqvist berättar vad som händer sedan.

Man kör i 18 knop förbi fyren Stora Juten, ännu knappt ute ur vikens inre delar, när det händer. Vattnen man kör över ska vara tomma och fria från grund och hinder, men på radarskärmen dyker utslag upp. Något är i sjön framför båten. “Flamman” saktar ner, och glider långsamt fram. Christer, Björn och Håkan spanar ut i mörkret, och upptäcker att det skummar i vattnet framför dem. En rak fåra dyker upp på vattenytan, och den leder fram mot vad som beskrivs som en svart cirkel på vattenytan.

“När ‘Flamman’ glider in i den svarta cirkeln händer det underliga”, skriver Håkan Blomqvist och fortsätter: “Radarn slutar att fungera och båten lyder inte roder utan börjar snurra av sig själv. Först åt vänster, sedan åt höger. Klockan är nu cirka 23 och det är mycket mörkt ute. De tre brandmännen lyser runt omkring sig med båtens strålkastare och egna ficklampor.”

Det enda de kan tänka är: ubåt. Kom ihåg, det här är tidigt 80-tal. Kalla kriget pågår. Sovjetiska ubåtar misstänks konstant segla in på svenska vatten. Bara hösten innan har U-137, en sovjetisk ubåt av Whiskey-klass med misstänkta kärnvapen ombord, gått på grund i Gåsefjärden i Blekinges skärgård och orsakat en diplomatisk kris. Veckan efter brandmännen Christer, Björn och Håkans upplevelse ska den högintensiva ubåtsjakten i Hårsfjärden dra igång, när svenska marinen tycker sig märka närvaron av främmande ubåtar. Givetvis tror de att de hamnat mitt i en ny internationell incident under uppseglande. Pulsen stiger. Håkan Blomqvist skriver:

“Någon ubåt ser man dock inte. När båten glider ur den svarta cirkeln börjar radarn ge utslag igen och rodret fungerar. Man ligger kvar i området under cirka en halvtimme men inget mer inträffar. Planerna för kvällen ändras och man styr hemåt och återvänder till hamnplatsen strax efter midnatt.”

De tre männen är uppskrämda och förvirrade. De bestämmer sig för att hålla tyst om det inträffade, men det läcker ut ändå. Norrköpings tidningar skriver någon vecka senare om det hela. De intervjuar Christer Jonsson, som stod vid radarn under resan. “Hela radarskärmen blev plötsligt ljus och det gick inte att använda den”, säger han och fortsätter: “Jag har aldrig varit med om någonting liknande och vi som fanns ombord undrade förstås vad det var som hände.”

Björn Lindh styrde båten den natten, och till Norrköpings tidningar säger han: “Om det var en ubåt eller om det var någonting annat, det vet vi inte. Men en sak är säker. Någonting fanns där, under oss, i vattnet. Vare sig sjön, båten eller radarn kan bete sig på det sättet utan att någonting förorsakar det. Någonting var det.”

När Håkan Blomqvist skriver sin artikel i UFO-Aktuellt år 1993, elva år efter att brandmännen var ute på sin resa, är den rådande hypotesen att det måste ha rört sig om en ubåt. Bara en ubåt hade kunnat slå ut deras radar, och dessutom ska ett polsk lastfartyg dagen efter ha gått in i Bråviken, och fiskare fått sina nät förstörda. Men, skriver Blomqvist, det finns en sista faktor som ändå lämnar historien med ett frågetecken. 1991 hade han nämligen fått in en rapport som fått honom att börja undra: kan föremålet under vattenytan ha varit ett USO, alltså ett “Unidentified Submarine Object”?

“Vittnet är en äldre man, bosatt i Norrköping”, skriver Blomqvist och fortsätter: “Den 24 september 1982, samma dag som ‘Flamman’-incidenten, befinner sig observatören i sin båt vid Korsö i Bråvikens yttre skärgård. l UFO-Sveriges rapportformulär skriver han: ‘Vi, min fru och jag, låg för ankar vid Korsö norra strand fredagen den 24 september 1982. Korsö ligger norr om Arkö i Bråvikens yttre skärgård. På kvällen när vi gick till kojs var det vindstilla och en stjärnklar himmel. Jag lade mig så att jag kunde se genom glasrutorna upp mot en strålande stjärnhimmel. Plötsligt fick jag se ett flygande föremål med ett flertal fast lysande ljus i en rund cirkel förflytta sig ljudlöst sakta ovanför båten och i 10 grader nordlig riktning försvinna mot Bråvikens norra strand och fyren Ålbäckgrund. Då sikten är fri från Korsö och norrut så kunde jag följa föremålet en lång stund tills det försvann ur min åsyn. Det var vid tillfället mörkt så jag kunde bara se ljusen. Uppskattad höjd, enligt anteckningar i loggboken, var 100-150 meter och farten mindre än ett litet sportflygplan. Storleken svår att uppskatta, två till fem meter, kanske mer om jag missade höjden. Min fru hittade ej sina glasögon i mörkret så hon kunde ej se föremålet.’”

Det är bara cirka fyra mil mellan platsen för denna observation och undervattensföremålet som bubblade och störde radarn för brandmännen i “Flamman”, och händelserna ägde rum kanske bara några minuter efter varandra. “Finns här ett samband eller är det en ren slump att en UFO- och en USO-observation görs nästan samtidigt?”, frågar sig Håkan Blomqvist i sin artikel i UFO-Aktuellt.

Stora, mörka kroppar under vattenytan en sen kväll som skrämmer vettet ur vuxna brandmän med eventuella kopplingar till märkliga himlafenomen som bara en farbror i en båt märker. Säga vad man vill, men ett bra mysterium är det alltid. Men å andra sidan är många mysterier bra bara av sig själva. För frågetecken fascinerar. Det finns ett löfte i att vi inte redan känner till allt. Det finns någonting mer under ytan, bortom horisonten…

…eller, som vi ska höra i veckans sista historia, bland träden i skogen just utanför våra invanda rutter. Lyssnaren Jens Wallén skrev i december ett mejl till Creepypodden som handlade om just detta, att stöta på någonting under sin springtur som gör pulsen ännu högre än den redan är. Ludvig Josephson läser den text han skickade in, som hade rubriken “Mörkerlöpning”:

Jag har under flera års tid tränat ganska mycket, dels för att hålla mig i form och dessutom för att kunna äta vad jag vill med gott samvete. Jag har testat på en hel del olika träningsformer, både ensam och i grupp, men måste ändå säga att jag håller löpning som min huvudsakliga träningsform. Det hela började när min frus svåger, som själv är en riktig löparnörd, mer eller mindre tvingade ut mig på ett pass för ett antal år sedan. Han själv tävlar flitigt i både långdistans-triathlon och så kallad ultralöpning, så det var väl därför han tyckte att det var dags att få upp mig ur soffan och ut i löparspåren. Efter bara några pass kände jag att träningen börjat ge resultat och det dröjde inte länge förrän jag sprang min första mil. Men det är som sagt några år sedan och idag är jag en van löpare som försöker springa så ofta jag har möjlighet, vilket i praktiken innebär så mycket som familjelivet i kombination med yrkeslivet tillåter. Jag är en så kallad ”all-round löpare” och tränar och tävlar i allt från kortare lopp upp till Marathon, året runt. Jag försöker även springa i olika typer av terräng och tar i regel alltid med mig löparskorna när familjen reser iväg någonstans. Bland det bästa jag vet är att upptäcka nya städer och platser till fots, och då gärna med ett par löparskor på fötterna.

Jag bor i ett litet samhälle som heter Djupvik, strax utanför Söderhamn i södra Hälsingland. Djupvik är beläget en knapp mil från centrala Söderhamn, i det område som de lokala mäklarna så gärna benämner ”skärgården” trots att vi pratar om fastlandet. Förmodligen försöker man associera området med röda stugor och stora dyra hus vid havet. Och även om det mycket riktigt finns en del sådana hus här i området så är det långt från hela sanningen. Nåväl, vår familj köpte vårt hus för lite drygt ett år sedan, efter att vi bott en tid i en lägenhet i centrala Söderhamn. Vi kände redan första dagen efter inflyttningen att vi hade hittat vårt drömhus, och det stod inte på innan jag snörade på mig löparskorna och begav mig ut för att utforska närområdet. Eftersom jag föredrar att springa minst en mil när jag väl är ute tog det inte alltför många pass innan jag kände att jag började ha koll på området, oavsett åt vilket håll jag sprang. Jag upptäckte snabbt att det finns ett oräkneligt antal stigar och vandringsleder i skogarna kring där vi bor och jag har i ärlighetens namn sprungit vilse mer än en gång. Faktum är att även om Djupvik som sagt ligger på fastlandet, så utgörs området av en halvö som ligger inklämd mellan Söderhamnsfjärden och Midsommarfjärden, som i lokal folkmun kallas ”Norrfjärd”. Därför brukar man i regel till slut alltid komma ut någonstans vid vattnet, vilket gör det lättare när man ska orientera sig. Min fru, som inte är en riktigt lika stor löparentusiast som jag själv, brukar alltid ruska på huvudet åt mig när jag kommer hem senare än planerat och middagen har börjat kallna.

Jag har sedan jag blev pappa förra året börjat förlägga mina löppass allt oftare till kvällar, i samband med att vår son ska nattas. Även jag har alltså börjat känna av det alla andra föräldrar ständigt pratar om, det vill säga att tiden inte räcker till. Jag är egentligen ingen fantast varken av att träna tidigt på morgonen eller sent på kvällen, men med ett heltidsjobb och ett aktivt familjeliv har jag helt enkelt insett att jag inte har något val. Och eftersom jag verkligen inte är någon morgonmänniska så blev kvällarna min räddning för att över huvud taget kunna fortsätta träna på samma nivå som innan jag blev familjefar och husägare.

Under våren och sommaren som gått flöt träningen på riktigt bra och jag sprang ofta ut vid åttatiden om kvällarna för att vara hemma senast klockan nio för rutinmässig kvällsfika med min fru. Eftersom kvällarna här uppe i Norrland är långa och ljusa så trivdes jag bra med min kvällsträning och kände mig riktigt nöjd med min nya lösning för löpningen. Sedan kom hösten och mörkret. Jag har aldrig riktigt gillat att springa i mörker. Jag kan inte säga varför, men jag har alltid tyckt att det har känts smått obehagligt att behöva ha med en lampa för att kunna se var man springer. En annan nackdel är att även om man har lampa med sig är det omöjligt att hålla samma tempo som på dagen när man springer på små smala skogsstigar i mörker, och dessutom ökar risken att skada sig markant. Till följd av detta så undviker jag de allra minsta skogsstigarna och vandringslederna när mörkret har fallit. Detta innebär att jag inte har så många olika rundor att välja på när jag ska ut och springa i vårt område under mörka kvällar. Jag hittade dock snabbt en favoritrunda på cirka åtta kilometer, där man springer från vårt hus vidare ut mot havet och ett naturreservat som går under namnet Skatön. Det är en lagom lång runda som först består av asfalterad väg i drygt en kilometer, vilken därefter övergår i en mindre skogsbilväg där gatubelysningen upphör och det blir bokstavligt talat becksvart. Har man inte med sig pannlampa är det näst intill omöjligt att se var man springer. Och det var under ett av mina kvällspass ut till Skatön här under hösten som jag var med om någonting som fullkomligen skrämde livet ur mig.

Det hela inträffade när jag för några veckor sedan skulle passa på att ta mig en löprunda medan min fru nattade vår son. Till saken hör att jag under mitt föregående kvällspass upptäckt att batterierna i pannlampan börjat ta slut, eftersom lampan blinkat till ett flertal gånger under passet. Men, när jag stod där i hallen fullt påklädd och närmaste batterier låg på övervåningen, så tänkte jag att de gamla säkerligen skulle räcka även detta pass. Så jag struntade helt enkelt i att springa upp och hämta nya. Det skulle visa sig vara ett mycket dumt beslut. Jag sa god natt till min son och stack sedan ut och började springa ut mot Skatön. De första två kilometrarna flöt på i vanlig takt. Jag vek av från den belysta vägen och sprang in i skogen som leder ut till naturreservatet. Jag lade märke till att allting var väldigt tyst och stilla den kvällen. Eftersom man springer ut mot havet är det inte direkt ovanligt att det blåser ordentligt under denna runda, men den här kvällen var det i princip vindstilla. När man springer detta pass under ljusare årstider möter man alltid människor och bilar, men denna kväll verkade ingen annan än jag själv vara särskilt sugen på att befinna sig utomhus. Och det var väl egentligen inget konstigt med det, med tanke på att jag nu befann mig en bra bit in i skogen, relativt långt från närmsta bebyggelse. Efter ett tag fick jag plötsligt en skarp och överhängande obehagskänsla i kroppen. Jag kände hur jag fick gåshud på armarna och hur jag började kallsvettas på ryggen under alla lager av kläder. Jag kände mig med ens övervakad och vände mig om för att kasta ett öga bakåt, men det enda jag såg var skog och mörker. Det är lite speciellt att springa ensam i mörker med bara en liten pannlampa som lyser upp marken någon enstaka meter framför en. Så jag antog helt enkelt att det var mina sinnen som spelade mig ett spratt. Redan nu började jag ångra beslutet att inte byta batterier i pannlampan. Det skulle nämligen bli en liten utmaning att hitta tillbaka ut ur skogen om pannlampan skulle slockna. Jag fortsatte dock att springa och kom efter en liten stund ut ur skogen och fram till parkeringen som ligger i anslutning till Skatön, vilken jag brukar ha som vändplats för denna löprunda.

Jag stannade till och reflekterade ett ögonblick över omgivningen. Även om parkeringen var delvis upplyst av någon enstaka ljuskälla från intilliggande hus så kunde man bara se konturerna av träbron som leder över från parkeringen till själva Skatön. Jag vände upp blicken och tittade in i den omgivande skogen. Träden såg alla ut som mörka gestalter som betraktade mig och det kändes som om parkeringen var omringad av dem. Obehagskänslan från tidigare var med ens tillbaka och jag bestämde mig för att inte bli långvarig på platsen. Jag började därför springa hemåt igen och bad en tyst bön att batterierna i pannlampan skulle räcka tills jag var tillbaka på den större belysta vägen igen.

Efter bara cirka hundra meter var jag tillbaka inne i skogen, och mörkret var återigen kompakt runt omkring mig. Plötsligt knakade det till bakom mig och jag vred instinktivt på huvudet för att se vad det var. Men jag kunde inte se annat än konturerna från buskar och träd så jag tänkte att det måste ha varit något djur som blev skrämt när jag sprang förbi. Jag hann inte mer än vrida tillbaka huvudet innan jag hörde ett nytt knak bakom mig. Denna gång närmre och betydligt högre. När jag återigen vände på huvudet upptäckte jag att någonting rörde sig ungefär 20 meter bakom mig. Först blev jag riktigt rädd, förmodligen för att jag varit så säker på att jag var ensam ute den här kvällen. Men det rationella i min hjärna tog över och jag tänkte att det bara måste vara en annan löpare som anslutit till skogsbilvägen från en mindre stig. Det som kändes konstigt var att den här personen tycktes röra sig identiskt med mig och kom varken närmare eller längre ifrån mig medan vi sprang. Dessutom verkade personen inte ha någon pannlampa på sig, vilket också kändes lite märkligt med tanke på mörkret. Jag skrattade tyst för mig själv och tänkte att det inte bara var jag sprang runt i mörkret med dåliga batterier i pannlampan.

Efter någon minut vände jag på huvudet igen eftersom jag tänkte att jag måste säga något till vem det nu var som jag hade bakom mig. Det är ju trots allt sällan man får sällskap under dessa kvällspass.

-Hallå!, ropade jag i ett försök att få kontakt med min nya löparkompis. Personen svarade dock inte. Jag ropade igen, denna gång lite högre, men fick inte heller den här gången kontakt med personen bakom mig. Jag vände ytterligare en gång på huvudet för att försöka se vem det var jag hade bakom mig. Och det var först nu som jag uppfattade hur oproportionerligt stor personen såg ut att vara. Jag kunde förvisso bara se konturerna, men kunde direkt avgöra att han eller hon måste vara närmare tre meter lång. Jag blev minst sagt skitskraj eftersom jag direkt förstod att det inte var någon människa jag hade bakom mig. Den första tanke som slog mig efter min nyvunna insikt var att det måste vara en björn. Jag kände direkt hur paniken började komma och hur adrenalinet fick mitt hjärta att slå allt snabbare. Samtidigt kändes det hela så fruktansvärt bisarrt. Jag tänkte att en björn kan ju förvisso ställa sig upp på bakbenen en kort stund, men inte fan kan den springa upprätt likt en människa i den här farten. Tanken fick mig att börja gå igenom i huvudet vad det istället kunde vara för djur, men jag kom inte fram till något passande. Jag började istället nästan tro att det var någon som hade klätt ut sig för att driva med mig. Men vem skulle göra det? Och framförallt, vem skulle välja den här platsen? En mörk skog där väldigt få människor vistas under kvällstid. Även detta kändes alltså helt orimligt, vilket ledde till en fullständig förvirring i min hjärna som bara förvärrade panikkänslan jag hade i kroppen.

Mitt i den här totala förvirringen så tog jag ett beslut som jag än idag inte kan förklara. Jag tvärstannade. Min förhoppning var förmodligen att vad det än var som sprang bakom mig så skulle denna ”varelse” fortsätta och bara springa förbi mig. Men det gjorde den inte. Varelsen tvärstannade även den, och behöll av allt att döma samma avstånd gentemot mig som när vi sprungit.

Jag betraktade min följeslagare men kunde fortfarande inte se annat än konturerna av vad det än var jag tittade på. Men en sak var nu säker, den var stor. Hiskeligt stor. Den var minst tre meter lång och betydligt bredare än både en björn och en människa. Det som skrämde mig mest var dock inte storleken, utan det var insikten att den stirrade tillbaka på mig. Jag bestämde mig för att göra ett sista försök till att kommunicera med varelsen, så jag började vifta med armarna och skrika åt den att ge sig av. Men jag fick inte heller denna gång någon som helst respons. När ekot av min röst upphörde kunde jag höra hur varelsen andades där den stod och betraktade mig. Det lät som ett högt aggressivt frustande, som från en uppretad tjur som tuggade fradga. Och det var först då jag kände stanken från den. Det var den värsta lukt jag någonsin hade känt. Den luktade som en blandning av ruttet kött, sjukdom och giftiga kemikalier. Stanken gjorde mig yr och jag la märke till att jag började känna mig svag i benen. Jag var nu så rädd att jag knappt vågade röra mig.

Jag stod blickstilla och iakttog detta monster jag hade framför mig. Jag kände mig helt utlämnad. Det var fortfarande flera kilometer kvar innan jag skulle nå bebyggelse igen, och jag kunde inte gärna springa tillbaka ut mot Skatön, för då hade jag varit tvungen att passera detta vidunder först. I paniken kände jag att jag mer eller mindre omedvetet tog ett steg bakåt. Samtidigt som jag gjorde det rörde sig plötsligt varelsen igen, den tog ett steg mot mig och stannade tvärt. Det var som att fanskapet härmade mig. Jag testade därför att ta två steg bakåt, och mycket riktigt rörde sig varelsen två steg mot mig. Jag tog därför lite våghalsigt ett steg mot varelsen, varpå den istället tog ett steg bakåt så att vi hela tiden behöll samma avstånd mellan oss. Hade jag inte varit så fruktansvärt rädd där och då, hade man nästan kunnat se det hela som en parodi. Vad jag än gjorde så verkade vad det än var för någonting imitera mitt rörelsemönster. Vi blev båda stående en stund och betraktade varandra. Då hände det som jag tidigare under kvällen varit rädd för, pannlampan började blinka. Först en gång, och sedan en gång till. Plötsligt började den flimra intensivt och jag tänkte att det här händer bara inte, inte nu. Sedan dog pannlampan. I samma ögonblick som lampan slocknade hörde jag hur varelsen tog ett språng och började rusa mot mig i våldsam hastighet. Detta fick mig att reagera instinktivt och jag vände mig om och började sprinta för allt jag var värd. Min puls måste ha varit rekordhög för hjärtat slog så snabbt att det gjorde ont i bröstet. Allt vad yrsel och bensvaghet heter var som bortblåst och jag sprang för livet. För oavsett vad det var jag hade efter mig, så hade jag insett att den ville mig illa. Riktigt illa.

Eftersom min pannlampa hade slocknat såg jag nu i princip ingenting framför mig. Jag blev därför tvungen att använda dikeskonturerna och mitt eget minne som vägledare på min flykt ut ur skogen. Jag var så rädd att jag inte längre vågade vända mig om för att se hur nära min förföljare var. Jag kunde dock höra på dess tunga steg att den kom närmare och närmare. Jag var nu nära på att ge upp. Med tanke på varelsens storlek så visste jag att jag inte skulle ha en chans om den kom ikapp mig. Det var som kattens lek med råttan. Och jag insåg att det var det enda jag var för min förföljare, en råtta. Jag började också tvivla på min egen uthållighet. För även om jag är en rutinerad löpare som är van att springa långa pass så var detta någonting annat. Nu sprang jag i maxfart för mitt eget liv och jag började känna i både bröst och hals att kroppen arbetade hårdare än den någonsin gjort tidigare.

Jag hade blodsmak i munnen och benen började återigen kännas svaga. Hur länge till skulle jag orka i det här tempot? Mitt enda hopp var att hinna ut ur skogen innan jag blev ikappsprungen, och sedan hoppas på att varelsen inte skulle följa efter mig längre. Längre än så hann jag inte tänka innan jag hörde att varelsen nästan var ikapp mig. Jag kunde känna dess närvaro i min omedelbara närhet och stanken från den var nu nästan outhärdlig. Jag hörde dess upphetsade andetag alldeles bakom ryggen och den lät nu inte längre aggressiv och frustrerad. Den lät fullkomligt galen. Jag förstod att den sträckte sig efter mig och jag kunde känna och höra hur någonting stort och vasst rev upp en stor fåra i min löparjacka. Detta fick mig att ta ett språng framåt, vilket varelsen förmodligen inte var beredd på eftersom språnget gjorde att den tappade några meter på mig. Men jag insåg samtidigt att det bara var tillfälligt. Det tog inte lång stund innan jag återigen hörde att den var lika nära mig som tidigare. Jag kunde samtidigt skymta en svag ljusglimt en bit fram och förstod att det inte var långt kvar tills vägen jag sprang på anslöt till den stora upplysta vägen. Då såg jag någonting framför mig som fick mig att återigen tappa hoppet. Jag såg en mörk skepnad stående mitt på vägen, vilken definitivt inte var en människa. Den här varelsen var dock betydligt mindre än den jag hade efter mig, och den stod dessutom blickstilla.

I samma ögonblick som jag kom upp jämsides med skepnaden så upptäckte jag till min glädje att det bara var ett förvirrat rådjur. Förmodligen hade det hört mig långt innan och därmed stannat upp för att inte bli upptäckt. Jag hann dock inte mer än ikapp och förbi rådjuret innan jag hörde en våldsam smäll bakom mig. Jag förstod att varelsen som jagade mig måste ha sprungit rakt in i rådjuret. Det tog inte många sekunder innan smällen följdes upp av ett fruktansvärt skrik från rådjuret. Skriket följdes upp av vad jag tolkade som ljuden av ben som knäcktes och skinn som sprättades upp från den arma djurkroppen. Det lät fruktansvärt, som om rådjuret blev uppätet levande. Jag hade dock inga planer på att vända utan fortsatte springa för mitt liv medan dödsskriket från rådjuret långsamt ebbade ut.

Det tog inte lång tid innan jag var tillbaka i bebyggelse och kunde springa in på den belysta vägen igen. Först nu vågade jag vända mig om och kunde äntligen konstatera att jag inte längre var förföljd. Pulsen sjönk något men jag sprang på allt jag orkade tills jag var hemma igen. Jag skyndade mig in, låste dörren och sjönk sedan ner i en hög på hallgolvet. Jag var totalt tömd på energi och var fortfarande så skärrad att jag skakade i hela kroppen. Min fru kom ner för trappan och tittade på mig som om hon hade sett ett spöke.

– Oj, du ser ut att ha haft ett tufft pass ikväll! sa hon och såg samtidigt lite orolig ut.
– Ja det kan man säga, svarade jag kort, och fick bita ihop för att inte börja gråta.

Jag orkade helt enkelt inte prata om vad jag hade varit med om. Och i ärlighetens namn, vad skulle jag ha sagt? Hon skulle förmodligen ändå bara ha trott att jag skämtade eller att jag hade blivit galen.

Jag berättade därför aldrig om händelsen för henne, eller för någon annan heller för den delen Jag har fortfarande inte en aning om vad det var för någonting som jagade mig den där kvällen. Jag har försökt prata med min fru för att få henne att gå med på att vi ska flytta härifrån, in till stan igen. Men hon trivs så bra här ute att hon bara ruskar på huvudet och undrar vad det är som har tagit åt mig. Så jag har redan gett upp den tanken.

Däremot kommer jag aldrig låta min fru eller min son vistas utomhus annat än på vår tomt under mörka kvällar. Som tur är kommer hon sällan med sådana idéer. Hon trivs bättre hemma i TV-soffan med en kopp te när mörkret har fallit. Jag har sedan detta inträffade själv slutat att springa under kvällstid, oavsett årstid. Jag springer numera endast under dagtid och håller mig dessutom bara till den större bilvägen som går mellan mitt hem och centrala Söderhamn. För jag är fullständigt övertygad om att någonstans i skogarna kring Djupvik finns varelsen kvar. Och väntar…

Signaturmelodi

Ni har hört lyssnaren Jens Walléns historia “Mörkerlöpning”, uppläst av Ludvig Josephson. Och med det sagt står vi bara inför det största mysteriet av alla: hur vi ska stå ut med väntan till nästnästa vecka igen, då vi är tillbaka med ett nytt avsnitt av Creepypodden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.