nolvadex online cheap canadianrxcenter

Avsnitt 141: Artefakt

Min pappa hade hastigt gått bort och det innebar att jag tillbringade lite mer tid med min mamma än vanligt. Jag ville inte att hon skulle känna sig ensam.

Jag brukade åka hem till henne för att prata och äta middag, fika eller ibland dricka ett glas rödvin. Jag kände att vi kom närmare varandra och hon öppnade sig för mig på ett sätt som hon inte gjort tidigare.

En kväll satt vi och drack vin medan regnet smattrade mot fönsterrutorna och mörkret hade sänkt sig som en svart filt på världen utanför. Jag frågade henne om hon saknade pappa mycket, och om hon trodde att han vakade över henne eller att de skulle få träffas igen. Hon svarade inte på min fråga. Istället berättade hon en historia som jag fortfarande tänker ofta på.

Det var precis när mamma hade börjat sin arbetskarriär, så cirka 40 år sedan. Detta var före datorernas intåg i kontorsvärlden och de redskap som man använde var papper och penna och skrivmaskin.

Mamma berättade att hon var yngst på kontoret och att hon blev tilldelad ett skrivbord i ett hörn längst ner i lokalen. Man var alltså tvungen att gå förbi alla andra skrivbord för att komma ner till hennes. Bakom hennes plats fanns en dörr som ledde in i en skrubb där de förvarade papper, pennor, hålslag och diverse kontorsmateriel.

Första dagen på jobbet fick hon sin skrivmaskin, en tung svart sak som säkert hade 50 år på nacken. Det fanns ingen annan men den skulle fungera bra, sa hennes chef, och hon brydde sig inte särskilt mycket. När första dagen var slut, ställde hon allt i ordning. Hon gillar ordning och reda min mamma. Sedan gick hon hem. Nästa dag var hon först på plats. Hon har alltid varit en morgonmänniska och ville jobba undan lite, dricka sitt morgonkaffe och njuta av lugnet på jobbet innan stressen och det stadiga sorlet fyllde luften. Hon gick förbi alla de andra skrivborden som befann sig i varierande stadier av ordning. Vissa hade papper i fina högar, vässade pennor i pennstället och med linjalerna raka vid sidan om skrivmaskinen, medan andra hade papper lite varstans, pennor och gamla kaffekoppar huller om buller.

När hon kom till sin plats, upptäckte hon att hennes skrivmaskin var borta. Hon blev konfunderad, men tänkte att någon lånat den och letade på skrivborden i lokalen utan att hitta den. Hon blev allt mer förbryllad. Vart kunde en tung svart skrivmaskin hamna utan att synas? På en ingivelse gick hon till skrubben bakom hennes skrivbordsplats och satte handen på handtaget. Det var i stål och väldigt kallt när hon rörde vid det. Hon kände rysningar längs ryggraden men trodde de kom från det kalla stålet. Hon öppnade dörren, och där, på en hylla längst in stod hennes skrivmaskin. Den var tung, men hon tog den och bar tillbaka den till sin plats. Kanske hade någon lånat den och sedan glömt av vem och ställt tillbaka den på dess plats i skrubben?

Hon började jobba men kunde inte riktigt skaka av sig känslan av obehag förrän kontoret fyllts av hennes kollegor och smattret av skrivmaskiner, skratt och raspande pennor.
När dagen var slut, ställde hon i ordning allt på sin plats igen och gick för dagen. Hon berättade inte för pappa om det som hänt.

Nästa morgon var hon på kontoret först igen. Hon öppnade dörren in i kontorslokalen, tände ljuset, hängde av sig sin höstkappa och gick in i arbetsrummet. Hon passerade alla skrivbord som vanligt, men hon såg redan på håll att hennes skrivmaskin saknades igen. Hon gick sakta fram till sin plats, och ställde sig och tittade på skrivbordet en lång stund, nästan som att hon hoppades att skrivmaskinen skulle dyka upp ur tomma intet, att hon bara inbillade sig allt.

Sedan gick hon mot skrubben. Hon lät handen hänga i luften över handtaget, men tog slutligen både mod och sats och tryckte ner det iskalla handtaget. En kall pust slog emot henne när hon öppnade dörren. Och där, längst in, stod hennes skrivmaskin. Denna gång hade den ett papper i sig och på pappret var det skrivet ett M.

Nu tvekade mamma en stund innan hon tog med sig skrivmaskinen. Hon erfor känslan av att hon inte fick ta den. Men vad skulle hon göra, jobbet skulle göras och hon kunde inte arbeta ordentligt utan en skrivmaskin. Den kändes ännu tyngre denna morgon när hon bar den till sin plats. Hon drog ut pappret och slängde det i sin papperskorg. Sedan började hon arbeta som vanligt.

När hon gick för dagen, ställde hon i ordning sin plats, precis som vanligt, och skyndade hem för att berätta för att nu till slut pappa om den märkliga och kusliga upplevelsen. Pappa var inte lättskrämd och trodde att det kanske var någon på jobbet som försökte skrämma din mamma eftersom hon var ny. Han sa åt henne att inte visa att hon var rädd, så skulle de säkert sluta upp att dumma sig.

Följande morgon kände sig mamma rädd redan på väg till jobbet, och det förstärktes när hon kom gående mellan skrivborden på jobbet och såg att skrivmaskinen var borta. Hon påminde sig om att det måste var hennes arbetskamrater som försökte skrämma henne och öppnade dörren till skrubben med ett ryck. Det var kallt i skrubben, det kände hon, kallare än inne på kontoret, och när hon gick in för att hämta sin skrivmaskin, kände hon rysningar längs ryggraden. Skrivmaskinen stod där den stått förut, mörk, kall och tung. Ett papper var i den, och när hon tittade närmare såg hon att det var samma papper hon skrynklat ihop och slängt i papperskorgen dagen innan. Denna gång stod det MI på pappret.

Hon bar skrivmaskinen till sin plats i ett ögonblick av uppblossande irritation. Det var inte roligt längre. Hon rev sönder pappret och började irriterat jobba. När dagen var slut, gick hon hem och föll ihop gråtande i pappas famn. Han sa åt henne att konfrontera sina kollegor nästa dag.

Nästa morgon ville mamma inte gå till kontoret och riskera att vara där först, så hon såg till att vara på kontoret tio minuter efter att hon noterat att de andra brukade komma in. Men när hon kom gående på gatan såg hon att det var mörkt inne på kontoret. Tvekande låste hon upp dörren, tände lampan och hängde av sig kappan. Hon ställde sitt droppande paraply mot den kalla stenväggen i kapprummet, gick långsamt in i arbetslokalen och såg att den var tom.

Hon gick sakta och med bultande hjärta nerför raden av skrivbord och såg att skrivmaskinen återigen var borta. Hon gick direkt mot dörren mot skrubben och stod och tittade på den bruna trädörren i vad som kändes som en evighet. Sedan tog hon mod till sig och öppnade dörren. Skrivmaskinen stod där den stått varje morgon. Ett papper satt i den. När hon gick fram mot skrivmaskinen såg hon att pappret var sönderrivet och skrynkligt, som om någon försökt räta ut det hjälpligt och sedan satt det i skrivmaskinen. Det var samma papper hon rivit sönder under gårdagen och slängt i papperskorgen. Idag stod det MIN på det.

Mamma backade undan, men stötte i någon som stod bakom henne. Hon skrek till och vände sig om. Där stod hennes kollega och tittade på henne.

“Har hon hävdat ägarskapet till skrivmaskinen?”, frågade kollegan henne.

“Ja”, snyftade mamma, utan att riktigt förstå vem kollegan syftade på.

Kollegan tog mamma i handen och ledde henne till kafferummet. De satte sig, och så berättade kollegan om att många på jobbet haft liknande problem med skrivmaskinen. Ingen ville heller gå in i skrubben i onödan och man brukade alltid ta en omväg förbi den. Den hade tydligen tillhört en dam som jobbat i samma kontorslokaler för 50 år sedan. Det var också omöjligt att slänga skrivmaskinen för varje morgon, stod den där i skrubben, även när man slängt den i soporna. De hade berättat det för sin chef som inte trodde på dem utan tagit det som ett dåligt försök att få nya skrivmaskiner.

Senare den morgonen gick mamma in till chefen och krävde en ny skrivmaskin. Chefen föll till föga, en ny maskin beställdes och resten av tiden som mamma jobbade på kontoret aktade hon sig för skrubben, där den svarta skrivmaskinen stod.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi hörde var en berättelse lyssnaren Patricia fick höra från sin mamma, om den tiden då de tunga skrivmaskinerna och deras laddning av bläck och svarta minnen präglade arbetsplatserna. Den lästes av Michael Forsberg.

Ska vi beskriva skrivmaskinen som en artefakt, kanske? Gärna för mig. Jag gillar ordet artefakt, att det är höljt i mystik och tycks beskriva ett föremål som inte riktigt går att förstå sig på eller förutsäga. Egentligen betyder det bara “föremål gjort av människohand”, vilket ju inte låter så dramatiskt. Men det finns en annan betydelse av ordet artefakt, som jag tycker pekar på våra blandade känslor inför det. Om man pratar om artefakter inom medicinen eller fotograferandet så menar man generellt små brister eller felaktigheter, som leder till ett förstört resultat. Ett mätfel som gör att blodprovet inte duger, eller en grupp förstörda pixlar som lämnar en ful fläck på fotot. Här tycker jag man märker att artefakten som sådan uppfattas något som stör, något som egentligen inte borde vara där.

En sorts artefakt ni säkert har sett när ni konfirmerades, gifte er, gick på begravning eller på bröllop i kyrkan är fartygsmodellerna som hänger i taket. Ni vet vilka jag menar, va? De kommer ofta från från 18- eller 1900-talet, omsorgsfullt byggda tre- eller fyrmastade fartygsmodeller med hissade segel. Länge trodde jag att det bara var en sorts utsmyckning, kanske med inspiration från områdets fiskarbefolkning, men nyligen lärde jag mig vad det där egentligen är för något.

De kallas votivskepp. De kommer från en tid när många i vårt land arbetade på sjön för sin brödföda, med fiske eller frakt. När ett skepp och dess besättning hamnade i sjönöd, i en vrålande storm där det knakar skrämt i spanten eller i ett frustrerande stiltje där dagarna går och vattenståndet i färskvattentankarna blir allt lägre, ja, när läget var så grymt dystert att inget annat återstod att göra än att be till Gud om räddning, då bönhördes vissa. Stormvindarna och dess horisontella piskande regn lättade, eller så blåste det upp en bestämd och frisk vind i seglen och besättningen kunde segla vidare mot sitt mål. När de återvände till sin hemmahamn, då mindes dessa besättningsmän att Gud hade stått dem bi. De byggde en modell av sitt fartyg, och skänkte den till sin hembygds kyrka. Och i kyrkan hängdes den upp, som en påminnelse om den gången Gud lät några desperata och rädda ensamma människor långt ute på havet leva vidare.

Tänk på det, nästa gång du är i en kyrka. Titta upp på skeppet som hänger i taket och föreställ dig att just det skeppet en gång slets i stormbyar på Nordsjön, Östersjön eller i Skagerrak. Och tänk på alla de fartyg som aldrig blev votivskepp, de som Gud inte såg eller valde att inte se, och som nu ligger som spridda, förmultnade vrakdelar på en havsbotten någonstans. Som konsthistorikern Philibert Humbla skriver i boken “Svenska Kulturbilder” 1930 om votivskeppen:

“Skeppen ha fortfarande sin mission att fylla. De äro till utseende och innebörd minnen ifrån de farofyllda tiderna, då livet till sjöss var ett annat än nu, när motorernas dunk och den sotande röken från olja och kol skrämt bort den slöja av hemlighetsfull romantik, som vilade över bragdrika färder på farliga vatten till okända länder, och då folket var ett annat, ett enklare och frommare, med sin barnsliga tro på Gud och Sankt Niklas.”

Som artefakter är votivskeppen offer. Människan har alltid offrat. Då och då gräver vi upp kroppar ur torv eller ismassor som är många tusen år gamla, och som än idag bär kännetecknen för någon vars liv givits för att hedra eller blidka en vred gud. Än i dag gör vi det, på sätt och vis. Om det vittnar inte minst lyssnaren Patricias berättelse om mammans svarta skrivmaskin, som helt enkelt fick lämnas i fred till minnet av dess forna ägare. Ett offer, i ordets rätta bemärkelse.

Andra artefakter tycks ha mer av en egen vilja. Det finns platser där vissa rum, ytor eller föremål helt enkelt övergivits, eftersom det är bäst för människan att inte konkurrera om det. Den kraft som intagit platsen är för stark att slåss med. En sådan är en viss kyrka på Öland, som lyssnaren Alva i ett mejl nyligen berättade om. Rakel Josephson ur det mejl hon skickade.

Det här utspelade sig för bara några dagar sedan.

Jag bor sedan några år tillbaka i en liten by på den södra delen av Öland. Med sina knappa 450 invånare är den minst sagt glesbefolkad så här års. Det är en plats väsensskild från den semester-metropol Öland enligt tradition kommer att förvandlas till om bara ett par veckor, nu när de lyft reserestriktionerna. Än ligger dock ön i vila med sina vidsträckta stränder och tätbevuxna skogar, vilka förvisso befolkas, men bara av djur och diverse fåglar. Det är med andra ord en helt makalös plats att bo på större delen av året.

För mig, som tillhör den del av befolkningen som trots mina 30 år fyllda fortfarande saknar körkort, innebär en tur till affären en timma på cykeln tur och retur. Av någon anledning tycks det dessutom alltid vara motvind i båda körriktningar. Trots de logistiska problem detta medföljer har jag aldrig trivs så bra någonstans som jag gör här och jag känner mig konstigt nog sällan särskilt begränsad. Den som inte upplevt en stjärnklar himmel över stora Alvaret eller näktergalens oupphörliga sjungande i försommarnatten har definitivt något kvar att upptäcka.

Förutom stranden och skogen finns i byn en skola, en lada med tjurar och ett par hästar samt en kyrka. Kyrkan är en vitputsad stenkyrka med en tillhörande mindre kyrkogård och en liten prästgård. Dess äldsta delar byggdes på 1100-talet, något århundrade senare byggdes kyrkan ut och dess tornbyggnad tillkom. Kyrkan består av ett rektangulärt kyrkorum med vissa inredningsdetaljer bevarade ända sedan medeltiden. Kyrkans torn är ett så kallat fästningstorn, med murtrappor och rum, klockvåning, förvaringsbjälkar, kyrkklockor, celler och enligt Wikipedia även en mytologisk skattgömma.

Eftersom utbudet av saker att sysselsätta sig med här är begränsat till vad som finns i närområdet, är promenader något jag blivit väldigt bra på. Den kväll jag ska berätta om var jag ute på kvällspromenad tillsammans med en vän. Vi kan kalla honom Isak. Förra gången jag och Isak var på promenad bestämde vi oss för att ta en sväng förbi kyrkan. Det har vi ofta gjort, ända sedan vi insåg att kyrkan alltid står öppen. Jag har ingen aning om ifall detta är hur det alltid varit eller om de generösa öppettiderna hänger ihop med ni-vet-vad-situationen i försök att undvika smittspridning i bänkraderna.

Hur som haver, kyrkan var som vanligt olåst och vi tog det vanliga varvet. Fram och upp till altaret, en sväng kring dopfunten och en snabb visit uppe på läktaren där orgeln finns. Där finns tydligen även en skylt med texten “endast personal” vilken jag helt ärligt missat vid tidigare besök. I alla fall, den där eftermiddagen när vi var på en helt vanlig promenad med påhälsning i kyrkan fick vi en idé.

När man kommer in genom kyrkporten kommer man först in i en liten “hall”, det är liksom ett förrum med någon liten bänk och numera en flaska handdesinfektion. När man går in genom nästa dörrpar kommer man in längst bak i själva kyrkobyggnaden. Där inne, direkt till höger ligger dörren upp till tornet. Det är en liten rundbågig trädörr med en sån där järnring som handtag. Dörren är förseglad med dubbla haspar och ett hänglås. Jag överdriver inte när jag säger att jag bokstavligen fick fjärilar i magen bara av tanken på att ta mig in genom den där dörren. Konstigt nog hade tanken inte ens snuddat vid mig tidigare, trots att jag givetvis registrerat att dörren fanns där. Vår idé var enkel. Vi skulle ta oss in genom den dörren.

Men hur? Skulle vi bli tagna på bar gärning hade både Isak och jag skämts en hel del, men dessutom gav tanken på att begå inbrott i en kyrka oss båda samvetskval. Det vore minst sagt moraliskt tveksamt. Lösningen blev att inte bryta oss in, åtminstone inte i ordets rätta bemärkelse. På Isaks förra jobb brukade han och ett gäng kollegor ägna rasterna åt att dyrka upp lås under tidspress. Isaks låsdyrkarskills innebar alltså att vi skulle kunna ta oss både in och ut – helt obemärkt. De dagar som förflutit hade jag således ägnat åt att vara allmänt pirrig och förväntansfull, Isak åt att tillverka dyrkningsverktyg.

När jag och Isak möttes upp vid niotiden den här kvällen hade vi gjort upp en plan. Den sena timmen var vald för att vi skulle kunna vara ifred. Vi förstod att det här förmodligen inte skulle uppskattas i händelse av att någon kyrkvaktmästare eller rent av prällen hade vägarna förbi.

Vi släntrade bort mot kyrkan som mycket riktigt stod olåst, trots att det var sent på kvällen. Något vi inte tagit hänsyn till i planeringen var att att det inte fanns möjlighet till någon ordentlig belysning i kyrkan på kvällstid. Det måste givetvis finnas en strömbrytare någonstans, men vi lyckades i alla fall inte hitta den. Bortsett från ett par eldrivna ljuslyktor i några av fönstren var det mobilens ficklampa som fick agera ljuskälla. Vi försäkrade oss både en och två gånger om att kyrkan var tom och sen skred vi till verket.

Isak dyrkade och jag försökte lysa på låskonstruktionen med mobilen samtidigt som jag sa saker som “bli ett med låset” och “du måste bli vän med det, verkligen känna det”. Efter 20 minuters hängivet arbete med låset gled det i alla fall plötsligt bara upp. Känslan var otrolig. Vi tog ett gemensamt djupt andetag och öppnade försiktigt dörren. Inramad av tjocka stenväggar framträdde en brant trappa uppåt och direkt till höger fanns till vår stora glädje en strömbrytare. Det kändes mer än välkommet att slippa den extra ingrediens det inneburit att tvingas känna sig upp för den där trappan i totalt kolmörker.

Vi sköt igen dörren vi kommit igenom efter oss och började med bankande hjärtan gå uppåt. Det var en omedelbar skillnad i temperatur jämfört med i kyrkorummet, det var betydligt kallare och luften var fuktig. Den här första delen av tornet kändes väldigt mycket som ett medeltida fort. Efter att ha kommit upp för trappan som gick i en halvcirkel kom vi efter en liten passage in i ett kolossalt rum med själva klockanordningen i. En armatur med kugghjul och stora tyngder kopplade till stålvajrar som gick fem-sex meter upp för att sedan försvinna genom taket. I anlutning till det här jätterummet fanns ett mindre rum med stora bokhyllor innehållande Svensk författningssamling från mitten av 1800-talet och framåt.

Allt här inne var extremt dammigt och liksom lite sandigt och golvet var delvis täckt av stora mängder döda flugor. Trots det och att det samtidigt var ganska dunkelt kändes det så här långt inte hotfullt alls, snarare som att tiden där inne stått helt still och därav medfört någon form av lugn. I bortre änden av klockrummet fanns en till stentrappa, även denna med en vägglampa. Vi gick upp och in genom en liten stenportal. Murgången delade sig här och gick åt två olika håll.

Åt det håll vi började vårt utforskande ledde gången till olika halvt igenmurade rum och mindre utrymmen med välvda stenportaler. Det är svårt att beskriva, men det var öppningar på olika ställen i stenväggarna, kanske att de hade använts för att gömma saker i när det begav sig. I slutet av den här gången fanns en liten liten ståldörr och takhöjden kan inte ha varit mer än max en dryg meter.

Det ligger något obehagligt över själva akten att öppna en dörr och inte veta vad som döljer sig på andra sidan. Eftersom jag är den äldre av oss kände jag auktoritet nog för att beordra Isak att öppna. I några hisnande sekunder satt vi båda ihopkrupna och förstenande utan att andas. Samtidigt som dörren öppnades och ögonen långsamt vande sig vid mörkret på andra sidan dörren fylldes jag av ett konstigt illamående, nästan som svindel.

Dörren ledde till ovansidan av kyrkorummets innertak som nu låg under oss från den position där vi satt. Det var alltså ett stort konvext obestämbart mörkt tomrum. Jag kommer ihåg att jag där och då avkodade det som “avigsidan”, så att säga, av det verkliga rummet vi hade under oss. Den mörka sidan av rummet. Kanske kan svindeln ha haft att göra med att rummet var så djupt, då det sträckte sig i hela kyrkobyggnadens uppskattningsvis 30 meter, men det var också som att gravitationen spelade en ett blixtsnabbt spratt och upp och ner slutade existera för ett ögonblick.

Den andra änden av murgången ledde till ännu en svängd stentrappa som ledde oss vidare upp i tornet. Efter en liten avsats med ännu fler “smårum” med välvda ingångar och ännu fler branta stentrappor kom vi upp till ett rum med enormt högt i tak. Vägglampan i den senaste stentrappan var på för långt avstånd för att något egentligt ljus skulle nå fram. Det enda ljusinsläppet som fanns kom genom de tre gallerförsedda pyttesmå fönstren längst upp i tornväggen, men vid det här laget hade det blivit så pass mörkt ute att det knappt gjorde någon skillnad.

Framför oss hade vi nu ett stort oklart mörkt utrymme och en vidrigt brant trappa av trä, kanske åtta meter hög. Det var en trappkonstruktion liknande den som ibland finns upp till gamla vindar, alltså en sån som man fäller ner och “säkrar” på något sätt som känns så jävla osäkert att man är glad om man ens klarar sig upp. Där den första trappan slutade kunde vi se att en ny – om möjligt ännu längre fast i motsatt riktning – tog vid.

Här hade mina knän börjat skaka lite. Jag böjde mig ner för att knyta skorna, en avledningsmanöver då jag råkat ta täten senaste biten och absolut inte ville gå först upp för trapporna. Jag hörde att min röst darrade när jag sa åt Isak att pröva trappan. På rangliga ben började vi sedan klättra uppför trapporna, som var så branta att man var tvungen hålla i sig hela tiden.

När vi kommit nästan hela vägen upp under vad som måste vara klocktornet säger Isak plötsligt “vänta” med en röst som låter helt tjock och torr. “Vad”, frågar jag och försöker kisande se vad det är han pekar mot.

“Det finns en skylt här med en text”, säger han. Han backar neråt ett par trappsteg för att släppa fram mig så jag också kan se. Jag kommer upp i jämnhöjd med Isak och han lyser upp mot det som inte är en skylt, utan luckan upp till klockvåningen. På de grova träplankorna är det någon som med svart färg skrivit texten: “VARNING! GÅ EJ UPP I TORNET”.

Att jag ändå var så pass vid mina sinnes fulla bruk att jag kom ihåg att ta en bild på luckan framstår i efterhand som helt otroligt. Efter några minuters lågmäld diskussion bestämmer vi oss slutligen för att ändå göra just det. Med skitsnabb andning klättrade vi upp genom luckan och befann oss i tornet. Ovanför oss hängde två stora mässingsklockor, den ena mindre och den andra större. Den fönsterglugg som jag tidigare sett öppnas vid klockringning såg på nära håll gigantisk ut.

Vi började båda, med skakiga telefonficklampor som ljuskälla, läsa olika inskriptioner som fanns överallt i tornets olika takbjälkar. Det blev med ens tydligt hur pass länge kyrkan faktiskt stått där. Tecken som såg mer ut som runor än bokstäver blandades med olika förkortningar och årtal.

När vi är i full färd med att fotografera för att kunna analysera inristningarna på efterhand börjar ett ljud framträda. Det är ett knäppande någonstans nerifrån golvet, något jag först inte registrerar som speciellt konstigt. Men allt eftersom tiden går blir ljudet successivt högre och jag börjar leta efter var det kan komma ifrån. I samma sekund som ljudet övergår i ett tydligt bankande ser jag den: en ny järndörr.

Den här är inte högre än en halvmeter och den ligger halvt dold bakom en stor träbjälke. Det är någon som bankar i den. Bankar så den skakar. Både jag och Isak har sett den och när våra blickar möts finns det ingen återvändo. Jag blir iskall av skräck och det känns som att blodet fryser till is i ådrorna. I samma ögonblick som Isak säger orden “spring” eskalerar ljudet, och det börjar dåna från andra sidan dörren.

Jag sätter fokus på luckan och får ägna all min viljestyrka åt att försöka ta mig ner för trapporna tillräckligt långsamt för att inte ramla. Det bankande ljudet ekar mellan stenväggarna och här någonstans tappar Isak dyrkningsverktygen som smäller ner i stengolvet långt under oss. Det är inte förrän vi är nästan hela vägen nere vid den första trädörren som ljudet uppifrån försvinner helt. Med darriga händer lyckas vi i alla fall låsa om oss och ta oss ut ur kyrkan. Vi fortsätter att springa tills vi skiljs åt och säger knappt ett ord längs vägen.

Såhär på efterhand har jag verkligen försökt rationalisera vad i helvete det kan ha varit för ljud där uppe i tornet. Jag är helt säker på att det inte var en råtta. Sådana hade vi hela huset fullt av när jag växte upp, och så där har de aldrig låtit.

Jag och Isak tog en ny promenad i förmiddags. Vi valde att gå varvet förbi kyrkan och betrakta den på avstånd, i syfte att avdramatisera det hela lite. Det som då slog mig är att kyrkans proportioner inte stämmer. Insidan ryms inte i relation till hur byggnaden faktiskt ser ut från utsidan. Det finns inga galler för några av fönstren och för att rymma alla de trappor vi tog oss både upp och ner för skulle kyrkan behöva vara minst tre gånger så hög.

Ni hörde historien “Kyrkan”, inskickad av lyssnaren Alva och uppläst av Linnea Werner. Alva bifogade några av de bilder hon och Isak tog under sitt utforskande av kyrkan på Öland, och om ni går in på Creepypoddens Instagramkonto eller Facebooksida – där vi heter Creepypodden – kan ni se dem dem själva.

I avsnitt 97 av Creepypodden, det som heter “Anomalier”, berättar jag om några föremål man skulle kunna kalla artefakter. Min egen favorit, som jag nämner där, är nog Antikytheramekanismen, en avancerad astrologisk kalender från en tid långt före klockan uppfanns med tusen år. “En antik analog dator”, har den kallats. Antikytheramekanismen är en så kallad “Out-of-place artifact”, ett föremål från en tid eller plats där inte hör hemma, och kanske det bästa exemplet på en sådan därtill. Men det finns fler. På Wikipedia finns en spännande lista, där många klassiska exempel i och för sig sorteras bort som antingen missförstådda och egentligen helt normala eller som rena bluffar.

Men några återstår. Till exempel den gamla gåtfulla svepningen från Turin, ett stort tygstycke i vilket en mansgestalt tycks finnas inpräntad. Den påstås ha legat på Jesus, och bilden som präntats in ska ha kommit sig av det ljus han utstrålade. I själva verket kommer svepningen från någonstans på 1300-talet, enligt kol-14-tester. Men hur avbildningen av en människa tillkommit vet ännu ingen. Det är kanske inte Jesus. Men vem är det då? Och hur hamnade bilden där?

Så finns, slutligen, en sorts artefakt kvar, som kanske egentligen är dess motsats. Frånvaron av något som borde vara där. Ett hål. Det handlar avsnittets sista historia om – ett hål rätt i bergsklippan, som rymmer gamla hemligheter. Vi ska höra det en anonym lyssnare skickade in, under rubriken “Skålgrop”, uppläst av Ludvig Josephson.

Det har på sistone pratats mycket om gamla ouppklarade mordfall som efter lång tid får sin lösning. Jag läste i tidningen en lång artikel om dubbelmordet i Linköping, och släktforskningen som avslöjade dess förövare. Sedan tänkte jag på Bertil, som jag alltid gör när jag hör om dödsfall som inte fått sin förklaring. Jag sneglade mot tidningen och fnyste. Den kommer ni aldrig kunna trumpeta ut som uppklarad, tänkte jag.

En het sommarmorgon 1989 hittade en brevbärare en död man i Hornstull i Stockholm. Han låg på Borgargatan, en obemärkt pissoar till gränd inklämd bakom fastigheten Bulten, för de flesta känd som egentliga Hornstull. Hans överkropp låg på trottoaren, och benen stack rätt ut i gatan. Det nämndes i de lokala P4-nyheterna. Dagen efter stod det om mannen i tidningarna. Men eftersom Hornstull då för poliser och journalister mest var känt för sina missbrukare och fyllerister var det få som tog hans döda kropp på stort allvar. Han försvann snabbt ur spalterna, till förmån för den händelserika nyhetssommar då kommunismens öst skakade och en ny världsordning verkade ligga och lura bakom hörnet.

Det innebar att den märkligaste aspekten av den döde mannens kropp aldrig ens nådde rubrikerna. Dödsorsaken. Det faktum att han, där han låg flera hundra meter från närmaste vatten, hittades drunknad.

Han hette Bertil, och han var etnolog. Han studerade folklivshistoria. Vi var kollegor, forskare på en större institution i Stockholm med kontoren vägg i vägg. Vi var, tja, bekanta. Inte vänner, men inte bara kollegor. Småpratade med kaffekopparna ute på innergården, följde förstrött över axlarna varandras arbete och åt våra lunchlådor ihop. På sätt och vis delade vi intresseområde: bronsåldern i Stockholmsområdet. Bertil hade fastnat för skålgropar.

Jag var och är arkeolog, med fokus på den tidens boplatser. Man undersöker kortfattat skärvstenshögar och stolphål i jorden några decimeter under marknivå, och finner då ofta en sorts silhuetter av platser där människor fötts och dött för mellan 2 500 och 3 500 år sedan. Jag har alltid fascinerats av möjligheten att pussla ihop en vardag ur smutsen som någon för tusentals år sedan sopade ned i ett stolphål i en vrå, och när detta utspelade sig var boplatserna relativt outforskade. Möjligheterna att upptäcka deras lämningar var obegränsade.

Bertil hade nytta av min kunskap, eftersom de skålgropar han studerade härstammar från samma period som mina boplatser. Skålgropar alltid varit föremål för folkligt intresse. Man kan till och med tala om mystik. Älvkvarnar kallade man dem förr. Det är i praktiken små hål, urgröpta i stora stenbumlingar eller direkt i bergsklippan. De mest utsatta bergen liknar sådana där bilder som jag har hört ska orsaka något som kallas trypofobi, obehag inför små hål. Det ser ut som mängder av små kratrar.

Man tror att hålen på bronsåldern användes i kultiskt syfte. Man gröpte ur dem, och så offrade man i dem. Under århundradena har spekulationerna handlat om allt från att man malt ben i hålen för att dyrka de döda, till att man knackat ur berget för att knyta ihop jordens och himlens gudar. När hedningarna försvann och kristendomen trädde in levde vanorna kvar i det folkliga, och gamla gummor berättade för bönder och pigor att groparna var platsen där älvorna malde sin säd. Bertil hade skrivit artiklar om gamla nedtecknade folkminnen från sekelskiftet med berättelser om gamlingar som offrade småmynt i de urgröpta hålen i berget, och som blev förfärligt rädda om någon tog myntet de offrat. Då drog man nämligen på sig älvornas vrede. Detta nedärvda folkliga beteende kring de urgröpta hålen är, argumenterade Bertil för, än idag vår bästa ledtråd till varför de en gång i tiden skapades.

1985 hade en antikvarie noterat förekomsten av ett drygt dussin skålgropar i Högalidsparken. Runda, skrovliga, stora som handflator. Hon gjorde en flyktig beskrivning och anmälde det som något som borde besiktigas närmare, och det fångade Bertils intresse. Han sökte det som var av vetenskapen outforskat men känt av folklivet, och i skålgroparna i Högalidsparken fanns de tidigaste spåren av människor i Stockholms innerstad, från invånare på den tiden då havet på våra breddgrader fortfarande stod så högt att ön som skulle bli Gamla stan inte ens skymtade i den brusande forsen än. De skvallrade om en mycket längre historia än de flesta tänkte fanns, en som var dold i det bortglömda. De finns där än idag, om ni vill gå och titta.

Jag tror det var möjligheten att lämna ett bestående avtryck på världen som fick Bertil att dras till skålgroparna. Det var bara som forskare han hade den chansen ännu. Några barn skulle det inte bli, och någon djupare relation med en annan människa verkade han inte kunna åstadkomma. Eller så hade han bara tappat tron på sig själv som allt annat än etnolog.

Bertil var i 50-årsåldern och levde för sitt arbete. Jag kommer ihåg en gång då vi skildes åt inför julafton. Jag skulle följa med min flickväns till hennes föräldrar, och jag försökte fråga Bertil vad han skulle hitta på. Han undvek ämnet. När klockan blev fyra lämnade jag jobbet, och mötte upp min flickvän där hon stod med röd näsa i den vimlande snön utanför centralstationen. Vi skulle ta tåget till Linköping. När vi stod vid perrongen kände jag efter i innerfickan och satte i halsen. Plånboken var inte där. Biljetterna var i plånboken.

Med en synnerligen missnöjd flickvän tyst strävande bredvid mig fick jag återvända till jobbet, där plånboken låg. När jag passerade Bertils kontor tittade jag in. Han satt framstupa över skrivbordet. Jag blev orolig, och gick in för att se till att han mådde bra. Då hörde jag hans tysta snarkning, och såg skålen med kallnad risgrynsgröt och tallriken med två små prinskorvar bredvid honom. Han hade vikt ihop sin skrynkliga kappa till en kudde på skrivbordet. Jag stannade upp, vände tyst om och gick ut igen. Han fick aldrig veta att jag sett honom och hans ensamma julfirande, den kvällen.

Bertil trodde att skålgroparna var underskattade. Han såg i dem en tyst historieskrivning, ett krypterad vittnesmål om det man trodde gått förlorat. Jag kan förstå hans förhoppningar. I många tusen år var vi i Sverige rätt usla på att skriva ned vår egna historia. Medan grekerna skickade skvaller om grannen i transkontinental brevväxling var hällristningarna vårt enda sätt att föreviga våra tankar. Den första fjärdedelen av vår kungalängd är i stort sett helt mytologisk. De tidigaste skrivna redogörelserna om vad som pågått kommer från andrahandskällor: återberättade upplevelser från besökare från andra, mer civiliserade länder som förskräckt skrivit ned några snabba iakttagelser innan de vänt i dörren.

Det Bertil ville komma åt var den riktiga bilden, den som inte färgats av den politiska viljan att utmåla icke-romare som vilda barbarer eller konkurrerande tronpretendenter som blodtörstiga mördare. Och han trodde sig ha hittat en genväg till den heliga graalen. En etnologisk koppling mellan en berättelse om det som skulle komma att bli Sverige, och arkeologiska belägg för att den bottnade i sanning.

Bertil höll detta mycket nära kroppen, men genom ledtrådarna han undslapp sig hade jag pusslat ihop en grundläggande förståelse. Han hade kommit i kontakt med en privatsamlare, som sade sig äga en medeltida handskrift. Och inte vilken som helst, utan något så sensationellt som en bilaga till Tacitus Germania.

Tacitus, eller Publius Cornelius Tacitus, föddes år 56 efter Kristus och blev drygt 60 år gammal. Han anses vara en av de första historikerna. I Germania, eller som den egentligen hette, De Origine et situ Germanorum, försöker han utifrån några tidigare historiker pussla ihop vilka det egentligen var som bodde norr om det då mycket vidsträckta romerska riket. Det som gett Germania stor uppmärksamhet här i Norden är att han nämner svionerna, som ska bo på en ö i havet. Om det här handlar om oss är det första gången vi nämns i europeisk litteratur.

Under nazismen blev Tacitus en storfavorit, eftersom han gav Himmler en möjlighet att peka på det germanska folkets uråldriga rötter. Nu, på 80-talet, uppfattades han som rätt ofräsch. Jag antar att det var därför samlaren hade varit så tystlåten kring handskriften han ägde. Kanske hade han själv kommit över den i kaoset vid tredje rikets fall, när nazisternas mäktigaste män flydde, fångades eller dog och dess institutioner med alla sina hemligheter lämnades vind för våg.

Bertil hade fått låna handskriften, och han vaktade den som vore det hans förstfödde barn. Jag hade fått intrycket att det stod något om skålgroparna där. Det var något med hur han förde anteckningar, med vilka böcker han läste parallellt, som gav mig en aning. Och så en dag, över lunch, mumlade han ned i den medhavda falukorven om en sorts offer i skålgroparna. En annan sort än de offren som redan var kända. Jag frågade naturligtvis, men då slängde han på plastlocket på matlådan och gick in på sitt rum.

Det var synd att han inte ville berätta, för jag tyckte det lät spännande. Om Bertil hade hittat en källa från Jesu tid om vilka seder vi hade här i Norden hade det öppnat upp ett helt nytt kapitel av vår historia. I och för sig var Tacitus aktiv ett årtusende efter att skålgroparna uppstått, och vidlyftiga sammankopplingar mellan gammal tradition och historieforskning hade kommit lite på skam sedan Bertil utbildade sig. Jag hade själv fått lära mig att bara ren empiri dög. Men Bertil skulle definitivt räkna med att ett sådant fynd innebar hans genombrott. Och jag måste erkänna att spekulationen fascinerade mig.

Han blev allt mer besatt av att lyckas knyta ihop Tacitus-skriften med bruket av skålgroparna. En sen fredagkväll, när vi båda satt och jobbade trots att det var långt efter middagstid, hörde jag ett ljud inifrån hans kontor. Det var i övrigt tyst i de trånga korridorerna på vår institution, där den låga takhöjden och blekt gula tapeterna fick en att känna sig instängd i en landstingsbroschyr. De flesta hade gått hem. Jag satt med ett bidrag till en litteraturöversikt som skulle lämnas in på måndagen, och exakt vad Bertil gjorde visste jag inte.

Jag ställde mig i min dörr och lyssnade, och hörde en lågmäld, mumlad harang, som om han läste en innehållsförteckning för sig själv. Jag tog ett par steg fram, till den frostade, ogenomträngliga fönsterrutan in till hans kontor och lyssnade. Det var inte på svenska han pratade. Jag hörde det på språkmelodin. Sedan tystnade han. Jag lutade mig närmare. Då, precis intill mitt ansikte, avtecknade sig en mörk silhuett mot fönsterrutan. Jag ryggade tillbaka. Det var hans handflata. Han tryckte den mot fönstret. Jag skyndade så tyst jag kunde tillbaka till mitt kontor. Hela tiden höll han under fullständig tystnad kvar handen mot fönstret.

Vi åt allt mer sällan lunch, eller drack kaffe, ihop. Istället började han göra han fler märkliga saker för sig själv. En kväll hörde jag honom gå på toaletten. Inifrån toaletten hörde jag honom spola vatten i en hink. Sedan blev det tyst i några ögonblick. Sedan fick han ett våldsamt hostanfall. Jag tittade ut genom min dörr, och hann precis se hur han skyndade ut från toaletten och in till sitt kontor, med ögon som färgats röda av kvävda hostningar. Senare gick jag in på toaletten, och fann den mer eller mindre nedstänkt av missfärgat vatten. Jag förstod aldrig vad missfärgningen berodde på.

Tiden gick, och jag började vänja mig vid att Bertil var oanträffbar. Istället började jag luncha med kollegor från en annan flygel. Jag var emellertid fortfarande nyfiken på vad Bertil höll på med, och om han skulle nå några resultat. Visst betedde han sig excentriskt, men det är det många som gör i vår bransch, och de lyckas ändå producera spännande material. Man får ha överseende med deras beteende. När han en sen kväll ringde mig i mitt hem och bad mig om hjälp ville jag alltså tacka ja. Det skulle vara enkelt avklarat. Han bad mig att möta honom i Högalidsparken, för att hjälpa honom med något. Vad, exakt, var lite oklart. Han ville inte gå närmare in på det.

“När tänkte du dig?”, frågade jag.

“Tja, halv fyra-tiden?”, svarade han.

“Det låter bra.”

“I natt, alltså”, tillade han.

Jag fick förklara för en oförstående Bertil att jag inte kunde vara i Högalidsparken med honom klockan halv fyra en torsdagsnatt. Det behövs kanske inga särskilda skäl till det, men jag hade ett. Min flickvän Louise var i fjärde månaden. Det hade varit en spänd och jobbig graviditet. Först hade vi fått två missfall, ett i vecka 20, och nu när vi kommit så här långt var Louise ofta rädd för att det skulle gå fel igen. Jag fick jobba sent, men på natten ville hon att jag skulle vara hemma, ifall vi skulle behöva åka till sjukhuset. Jag ville inte berätta det för Bertil, för mer än bekanta hade vi trots allt aldrig blivit. Jag nöjde mig med att säga att den tidpunkten inte fungerade för mig.

Bertil blev irriterad och vi lade på. Men veckan därpå ringde han igen, och föreslog då att vi skulle ses vid tvåtiden istället den natten. Han vädjade till mig. Han sade att jag skulle kunna assistera i ett ovärderligt bidrag till svensk historieskrivning. Jag fick återigen förklara att det var en illa vald tidpunkt.

Några veckor senare åkte Louise på besök till sina föräldrar i Linköping. Hon åkte en tisdag, och jag hade det inte så stressigt på jobbet. Jag kunde unna mig en sovmorgon på onsdagen, och tyckte därför att om det där nattjobbet med Bertil någonsin skulle bli av kunde det lika gärna vara nu. Jag knackade på dörren till hans kontor. Det började skyfflas och stökas där inne, och sedan öppnade han. Han såg rätt risig ut. Fläckig och felknäppt skjorta, som om han tagit för vana att sitta med den öppen i sommarvärmen och knäppt den hastigt när han skulle öppna. Djupa ringar under ögonen. En söt, unken doft omgav honom, som jag först hade svårt att placera. Sedan insåg jag att det var gubbe han luktade. Svett med spår av intorkat, koncentrerat urin.

Jag hann nästan ångra mig, men när han förstod att jag ville hjälpa honom blev han så till sig att det inte fanns någon återvändo. Vi kom överens om att mötas upp utanför den stängda tunnelbanenedgången klockan två den natten.

Vid halv två-tiden promenerade jag hemifrån. Jag hade funderat en stund på om jag skulle varsko Louise om planen för natten, men till slut landat i att låta bli. Hon behövde inte veta något som säkert bara skulle oroa henne. Det var en varm natt. Staden var folktom. Ena hälften av invånarna var på semester, och andra hälften skulle upp och jobba imorgon och låg därför och sov. Vid Hornstull hörde jag några alkoholiserade bröl från Högalidsspången, men i övrigt var det stilla även där. En mörkröd Honda svängde in på Långholmsgatan och brände iväg mot Västerbron. Sedan försjönk området i tystnad igen.

Vid fem i två kom Bertil gående. Han hade kavajen över axeln, och svettringarna sträckte sig nästan till bröstvårtorna. Han måste ha sett mig på långt håll. Jag var den enda levande människan i området. Ändå svängde han av vid trappan upp vid Högalidsspången och försvann upp för den. Jag ropade på honom, men han låtsades inte höra. Det förbryllade mig. Var han full? Jag skakade på huvudet och gick upp mot Hornsbruksgatan, där jag sedan svängde in på Borgargatan. Vägen Bertil tog skulle leda honom till Högalidsparken i vilket fall som helst, och mycket riktigt stod han där när jag kom fram.

“Varför mötte du mig inte där borta?”, frågade jag.

“Va, stod du där? Vi sade ju att vi skulle ses här i parken”, sade han snabbt utan att knappt ens möta min blick.

Han tittade bort och började gå upp i parken, mot skålgroparna. Jag blev stående en stund, medan jag funderade på att strunta i det hela och gå hem igen. En aning gnagde i mig, att det hela skulle bli meningslöst. Bertil verkade inte veta vad han höll på med längre. Men nu hade vi släpat detta vansinniga projekt så långt att det var lika bra att genomföra det. Med en suck gick jag efter honom.

När jag kom fram stod han och tittade efter skålgroparna. De kan vara svåra att hitta om man inte vet vad man letar efter. På en klipphäll som sticker upp ur marken just bredvid gångvägen, ibland delvis täckta av mossa, kan man ana dem som små bucklor. Det finns ingenting som skvallrar om att de funnits där i över 3 000 år, att de ruvat på sina hemligheter ända sedan människan var jägare och samlare, oföränderliga medan en medeltida stad växte fram på Stadsholmen och dess första anlag till förstad började sprida sig ut på Södermalm söder om Söderström.

Det är en av världens äldsta berggrunder staden Stockholm är byggd på. Den bildades för upp till två miljarder år sedan. Jag kunde förr bli oändligt fascinerad av att de tusentals år som gått mellan att någon hackade bitar ur berget och vi sedan stod och tittade på urgröpningarna de lämnat efter sig i jämförelse den tidsperioden är knappt mer än en blinkning. Fast nu för tiden får tanken på den relativa närheten i tid mig att rysa istället.

Bertil stod och tittade ned i berget. Han tog fram en ficklampa ur innerfickan, och började lysa upp klipphällen från sidan. I nattmörkret avslöjade skuggorna som bildades tydligt var skålgroparna låg. Han släckte ficklampan, och ställde sig vid dem. Jag kom fram, och ställde mig mittemot honom. Han såg fundersam ut.

”Sjön gick upp ända hit, till dessa klippor, för tre tusen år sedan”, sade han.

Jag tittade på honom.

“Mälarens vågor slog in på detta berg. De var saltare än idag, nästan som i Nordsjön. Ovanför de brusande vågorna stod de, urtidens människor. Här offrade de till det riktiga havet.”

Det sista mumlade han nästan för sig själv. Han verkade tveka.

“Vad är det du behöver min hjälp med, Bertil?”, sade jag. För att lätta upp stämningen tillade jag:

“Man vill ju gärna vara med och skriva historia.”

Det fick honom att titta upp på mig. Tvekan försvann ur hans ansikte. Han verkade bestämma sig. Han tog upp något ur fickan. I mörkret såg jag inte vad det var, men det var litet. Han böjde sig ned, och lade det i den största skålgropen. Sedan reste han sig igen, och tittade på mig. Han hade något nytt i blicken. Var det förväntan? Eller skräck?

Jag skulle just fråga honom igen, aningen mer irriterat denna gång, vad meningen egentligen var med vår utfärd. Men när jag öppnade munnen kom ingenting ut. Jag drog förvånat efter andan, men satte något i halsen. Trögflytande och tjockt var det, och för långt ner. Jag hostade våldsamt, och trodde först att jag kräktes. Men så kände jag smaken i munnen. Salt. Det var saltvatten. Det forsade ur min mun.

Jag föll ner på knä, stod framåtlutad och fortsatte hosta och det sprutade vatten ur munnen. Jag försökte kvälja ur mig allt, men det kom bara mer. Jag fick ingen luft. Det började snurra i huvudet. Jag föll ner på sidan och kände hur det rann ner över kinden. Jag var så förvirrad. Det brann i lungorna. Jag förstod ingenting. Jag tänkte bara en enda sak: andas.

Sedan, när jag kände hur ett mörker började lägga sig över mitt synfält, försvann tanken på att andas. Medan vattnet rann ur min mun, ner på klippan, tänkte jag istället bara på något helt annat. Mitt ofödda barn. Det som barnmorskan sagt skulle bli en flicka. Flickan vi redan från allra första början velat ge namnet Emilia.

Det skedde inte medvetet. Det var min kropp som, i frenetisk kamp för att överleva, gjorde ett sista instinktivt försök att dra ett andetag. Och till min stora förvåning gick det. Några sista droppar vatten rann ur munnen, och sedan andades jag fritt. Medan världen snurrade tittade jag upp på Bertil, som bara stod där, och trodde först jag fortfarande höll på att svimma. Men så såg jag att mörkret i mitt synfält inte satt i mina ögon, utan förflyttade sig som ett moln, fram över Bertil. Jag såg honom ta sig för halsen, och hörde honom hosta.

Det sista jag hörde innan jag tuppade av var vattnet från hans hals som stänkte mot berget.

Jag vaknade någon timme senare, när solens första ljusstrimmor trängde igenom mina ögonlock. Det första jag kände var smärtan i lungorna. Det gjorde ont att andas. Jag satte mig upp, och drog några djupa andetag, tills jag var förvissad om att det fungerade. Först då kände jag hur min avsomnade arm, som legat under mig, tryckt mot berget, började vakna med ett intensivt pirrande. Jag såg mig omkring. Bertil var borta.

Jag tog mig på något sätt hem, utan att möta någon annan än en morgontidig joggare som bytte trottoar framför mig. Han måste ha trott att jag var ett fyllo. Det kan jag inte beskylla honom för. Mina kläder var fläckiga, och den delen av skjortan jag legat på, som inte hade kunnat torka i solen, var fortfarande fuktig. Efter att ha duschat och försökt andas ikapp mig själv hemma åkte jag till kontoret med en av morgonens tidigaste tunnelbanetåg. Jag ville se om Bertil var där. Om han kunde förklara.

Institutionen var tom. Bertils kontor också. När jag kom in i det ostädade rummet, där hans unkna doft fortfarande hängde kvar, såg jag att en samling dokument som såg mycket gamla ut låg i en prydlig hög på skrivbordet, som om det sista han gjorde innan han gått därifrån var att rätta till dem. Bredvid låg en anteckningsbok där jag såg Bertils handstil. Jag kunde givetvis inte motstå det. Jag ställde mig över den, och jag läste.

Det var mycket riktigt så att Bertil dragit slutsatsen att handskriften, som låg på skrivbordet, hade hört till Germania. Han hade översatt den, och hittat en beskrivning av ett lokalt ceremoniellt offerbruk som Tacitus hade hört om från handelsresande i havet norr om det romerska rikets yttersta norra gränser.

Där hade de sett människorna samlas på klipporna vid havet, och gröpa ut hål i dem. I hålen lade dem sedan måsägg. Sedan hämtades den människa som skulle offras. Det beskrevs att det bara var unga män man offrade, eller kanske snarare, att det bara var deras offer som havet godtog. Dessa unga män var sällan frivilliga. De släpades fram till klipporna, och sedan dränktes de. Exakt hur det gick till beskrev inte Tacitus. Han får det att framstå som om det på något sätt gick av sig själv. Som om havet själv dränkte offret. Sedan bars den offrade unge mannen upp ur havet igen, och vändes upp och ner, och ur hans löst hängande käke hälldes havsvatten in i skålgropen där måsägget låg.

Ägget befruktas av havsvattnet. Havet och himlen hade gått samman, och tryggat en god skörd för människorna. Den dränkte mannen slängde man ner, tillbaka i havet, tillsammans med måsägget. Kroppen och ägget tillhörde nu havet.

Några dagar senare återvände jag till Högalidsparken. Då hade Bertil hittats. Polisen hade vid ett tillfälle ställt mig några ointresserade frågor. Jag märkte på dem att de inte hade varken utsikter eller särskilt stort intresse av att lösa detta märkliga dödsfall. Jag sade att jag givetvis inte hade varit i Högalidsparken klockan två på natten med honom, och att jag inte visste vad han kunde tänkas ha hittat på där.

Avspärrningarna hade tagits bort redan samma dag som han hittats. De små artiklarna om honom hade kommit och gått. I Högalidsparken promenerade föräldrar med barnvagnar, som jag följde med blicken när jag gick upp från Borgargatan, där Bertil hade legat. Vid skålgroparna blev jag stående. Jag gick ner på huk, och drog fingret genom den största urgröpningen.

Bertil hade haft rätt om Tacitus handskrift. Hans plan hade nog kunnat fungera. Jag var en yngre man, och jag var definitivt ovillig att dränkas. Jag var nästan perfekt att offra. Det var bara en sak som inte hade stämt. Enligt Tacitus skulle offren inte bara vara yngre män.

De skulle också vara barnlösa.

Tydligen hade inte jag, av den kraft som tusentals år senare fortfarande vilade här i väntan på offer, dugit. Min ännu ofödda dotter hade räddat mitt liv. Och havet hade istället krävt den näst yngste av oss, eftersom han också var den barnlöse. Bertil hade själv bevisat att hans teori stämde. Men han hade försökt göra det på bekostnad av mitt liv, och på något sätt hade det lett till att han själv blev liggande där vågorna hade slagit in för 3 000 år sedan.

Jag såg på fingret jag hade dragit igenom den torra, heta skålgropen, som solen hela dagen hade legat på. Mitt finger var täckt av ett vitt puder. Salt.

Signaturmelodi

Ni har hört en anonym lyssnare historia “Skålgrop”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed ska den artefakt som är veckans Creepypodden stoppas in i arkivet igen. Men nästnästa måndag kommer en gammal arkivarie och letar fram något nytt åt er…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.