Avsnitt 144: Vittnesmål

Året är 2002. Min son skall fylla två i början av nästa år. Det är höst och mörkt om kvällarna. Jag och han bor i en lägenhet i Kungälv strax nordost om Göteborg. Det är en stor ljus trea på fjärde våningen, högst upp i huset, och i lägenheten är det långt mellan de två sovrummen med hall och ett badrum emellan.

Det är en vardagskväll och jag gör ordning min son för sängen med kvällsmat och lite soffmys. Sen springer han in i sitt rum för att lägga sig. Han har ett ganska långsmalt rum med ett fönster på ena kortsidan där även sängen står. Leksaker i överflöd och en garderob vid andra kortsidan intill dörren.

Min son kunde redan vid ett års ålder prata rent och hela meningar. Han har sovit i eget rum sen har var några månader gammal, eftersom han sover hela nätter utan att vakna. En väldigt lätt unge, helt enkelt. Jag kan räkna på ena handens fingrar hur många gånger han har sovit i min säng. Varken han eller jag sover bra i samma säng, för han blir varm som en kamin under natten och ålar runt och jag får både fötter och händer i näsa och haka. Hur som helst så läser jag en saga om en traktor och säger godnatt och ser fram mot lite ensamtid med teven.

Jag börjar jobba ganska tidigt så jag går och lägger mig vid tiotiden. Jag läser en stund och somnar sedan. Sedan vaknar jag av att jag hör ett dunkande någonstans inifrån lägenheten. Jag sätter mig upp och försöker lokalisera ljudet, men det försvinner. Jag går en runda i lägenheten för att se att allt står rätt till. Jag känner mig egentligen väldigt trygg i den där lägenheten, högst upp i huset och med en självlåsande dörr och allt. Jag ser inte heller något som är konstigt, och min son sover ju gott i sin säng, så jag återvänder till min säng. Ett tag blir jag liggande och funderar över ljudet jag hörde. Jag var säker på att jag hade hört det även efter att jag slagit upp ögonen, och alltså var vaken, men jag avfärdar det som att jag var förvirrad. Så somnar jag om.

Jag vet inte hur länge jag har sovit men jag vaknar till av samma dunkande ljud igen. Jag ligger med stängda ögon på rygg och hör som i dvala hur ljudet blir högre och snabbare. Det låter som någon dunkar min sons säng in mot väggen.

Jag öppnar ögonen och ser då en gestalt stå i hörnet vid dörren in till mitt sovrum. Det är mörkt så jag ser bara skepnaden av honom, och vissa av hans ansiktsdrag. Han är ganska lång och kraftig. Inte tjock, utan som en välbyggd man i 60-årsåldern. Han ser bister ut. Jag gör en ansats till att sätta mig upp, men inser att jag inte kan röra en muskel. Jag är helt paralyserad. Mannen bara står där och tittar på mig. Dunkandet blir ännu högre, och plötsligt så hör jag min son gallskrika och börja gråta. Jag får panik. Vad händer med min son? Jag blinkar till och kan helt plötsligt röra mig. Jag vräker mig ur sängen samtidigt som jag kastar en blick mot hörnet, men där är det tomt. Ingen man som står där. Men min son gråter högt och gällt, skrikgråter så där som barn gör när det är riktigt illa.

Jag springer in i hans rum och han står upp i spjälsängen med sina små händer i ett krampaktigt grepp om kanten. Jag springer fram och hans små armar lyfts mot mig så jag kan lyfta upp honom i famnen. Jag tänder taklampan och frågar.

– Vad är det älskling?

Min son slutade gråta så fort jag tog upp honom, och nu tittar han upp på mig med tåriga ögon, hickande och snyftande. Jag pussar honom på pannan och kramar honom hårt.

– Berätta nu varför du är så ledsen.

Han vrider sig i min famn och pekar mot fönstret och säger.

– Det var farbrorn. Han är så arg!

Jag känner en rysning utefter ryggraden och går med min son i famnen runt i lägenheten och tänder lamporna, känner på dörren, tittar i alla vrår, allt under tystnad. Jag är tvungen att samla mina tankar. Klockradion visar 02.05. Efter någon minut när lägenheten är ljus och trygg så går jag med min son fortfarande i famnen fram till hans fönster och visar.

– Se älskling. Vi är så högt upp så det kan inte vara någon farbror i fönstret. Ok?

Min son tittar på mig och vrider sig i min famn mot den motsatta väggen och pekade där garderoben står.

– Nä, han var där. Men jag såg han där….

Så pekar han mot fönstret.

– Han stod och tittade på mig.

Jag tittar mot fönstret igen och ser att garderoben speglar sig i fönsterrutan.

Jag kan inte andas. Alla nerver i nacke och hårbotten surrar. Det känns som hjärtat sjunker till magen och jag råkar nog krama min son lite för hårt för han vrider sig i mina armar. Samtidigt så känner jag hur något annat växer i mig. Vrede. Hur kan någon få för sig att skrämma ett litet barn? Spöke eller inte, så gör man bara inte. Med min son i armarna så säger jag högt med stark röst och en auktoritet som jag egentligen inte kände.

– Du hör inte hemma här. Vi bor här nu vare sig du gillar det eller inte. Vi vill vara ifred!

Sen tar jag med mig min son in i mitt rum. Alla lampor får vara tända resten av den natten medan jag sitter i sängen och vakar över min snusande son. Tankarna maler. Vad hade just hänt?

Min son fick sova i min säng de närmaste nätterna, tills han själv sade att han ville sova i sin egen säng. Som han var van vid. Minnet av farbrorn verkade ha bleknat som det gör hos så små barn. Men jag har aldrig glömt honom.

Idag vet jag att det som hände mig kallas för sömnparalys. Jag köper det. Men jag har aldrig kunnat förklara vad min son upplevde, eller hur vi kunde vara med om detta samtidigt? Kan ett barn inte ens två år gammalt lyckas hitta på att han ser en man i fönstret men även hänvisa till att det var en spegelbild och att mannen egentligen står i hörnet vid hans dörr, precis som han gjorde i mitt rum. Är det ett ödets nyck? Ja, så klart. Det måste det vara. För att jag ska kunna förlika mig med tanken. Det är nu snart 18 år sedan och jag ryser när jag tänker på det än idag.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och du hörde nyss lyssnaren Jennas berättelse “Mannen i fönstret”, uppläst av Rakel Josephson. En historia som fångar det mycket folkberättande handlar om: vittnesmålet, och vårt försök att förklara det och hitta dess mening. Det är i grund och botten i det personliga vittnesmålet, den subjektiva beskrivningen av vad någon varit med om, som vi förstår mycket av vår omvärld och våra medmänniskor. Eller misslyckas med att förstå det, kanske man ska säga. För lika ofta som en berättelse skapar mening kan den också sprida skuggor och skräck.

Den australiensiska filmen There’s Something In The Pilliga verkar vara en helt genomsnittlig lågbudgetindieskräckis. Den handlar om det mytologiska monster som ska finnas i bushen som kallas The Pilliga. Den har 3,5 stjärnor av 10 möjliga på IMDB, och en recensent skriver att behållningen är dess underhållande skådespelare – de som spelar småstadsrednecks med bred, svängig accent.

Men läskig, det verkar den knappast vara. Och det kanske är synd, för nog verkar det finnas något man kan göra en läskig berättelse av i The Pilliga.

The Pilliga är ett naturreservat i östra Australien. Namnet, Pilliga, kommer från aboriginernas ord för träskekar. Området ligger mellan inlandets vidsträckta, torra öknar och kustens skogar, åkrar och städer, och består av röd sandsten, bevuxen av cypresser och eukalyptus. I träden sitter koalor och på nätterna swishar flygekorrar omkring. Så här såg stora delar av östra Australien ut för länge sedan. Men idag är The Pilliga det enda kvarvarande större området av den här sortens växtlighet som finns kvar.

När vita präster och upptäcktsresande började resa runt i Australien på 1800-talet upptäckte de att ursprungsbefolkningen ofta talade om olika andar som hemsökte deras trakter. En kallades Yō-wī”, och beskrevs som en ande som svävade fram över marken på nätterna. En annan kallades Yahoo, och skulle vara en människoliknande apfigur med långt, vitt hår, omänskligt långa armar med klor och fötterna bak och fram, så spåren missledde den som följde den.

På 1970-talet började de vita inbyggarna, som då knuffat aboriginerna allt längre in i reservat och fattigdom, prata om “yowien”. Varelsen hade då tagit form av en sorts australiensisk bigfoot eller yeti, ett stort apmonster som hemsökte ödemarkerna. Man pratade om en två meter hög varelse, hårig och primitiv, gallskrikande på nätterna, med långa armar och knappt någon hals. Och det var nu, 1978, som en av nätets mest kända och ruggiga möte med en yowie ägde rum.

Radioprogrammet Overnights sänds i hela Australien, mellan klockan två och klockan sex på morgonen måndagar till torsdagar. Det är ett nattprogram man kan ringa in till för att prata med programledaren om olika saker. En natt 2005 var temat för programmet historier från Pilligaområdet. Programmet hade skickat ut två korrespondenter med satellittelefoner till The Pilliga, som då och då avlade rapporter. Det var då Bongo ringde in.

Han kallade sig just så, Bongo, och han sade att han ringde från ett vårdhem, “Happy Days Retreat”. Han berättade att han 1978 hade transporterat ett fordon österut, men då kört fel.

Han kör omkring, mer och mer orolig över den allt tommare bensintanken, när han ser en annan bil. Han vinkar till den att stanna.

Närmaste mack fanns, sade den andra bilisten, långt därifrån. Bongo bad honom att ordna så att någon i närmsta stad åkte ut med bensin till Bongo. Men han fick svaret att ingen skulle vilja komma när mörkret fallit.

Så där satt Bongo, i en stor, fyrhjulsdriven bil, när mörkret föll över The Pilliga. Han försökte sova, men vid halv fyra-tiden började han märka märkliga ljus och ljud. Och sedan är det någonting som tittar in på honom genom bilfönstret.

Varelsen släpar med Bongo genom ödemarken, till ett primitivt vindskydd, där han säger att det hänger mänskliga kroppsdelar i taket.

Sedan släpade varelsen med Bongo tillbaka till vägen, där han hittades av en förbipasserande lastbil. Någon dag senare sattes han på vårdhemmet “Happy Days Retreat”, och där har han bott ända sedan dess. Nu, när han fått reda på att radioprogrammet skickat reportrar till The Pilliga, är han upprörd och vill varna. Varför skulle någon frivilligt åka till The Pilliga, undrar han.

Det här anses vara det mest skrämmande vittnesmålet om yowien som någonsin avlagts. Det har fått stor uppmärksamhet i Australien, och inspirerat till en pjäs. Det finns de som tvivlar på att Bongo verkligen är den han utger sig för att vara. Något vårdhem som heter Happy Days Retreat finns inte, påpekar de. Men vad hjälper det, när man hör honom berätta om sin upplevelse på det sätt han gör? Det enda som är lättare än att vara efterklok är att bli rädd.

Pilligan är ödemarken, det förlorade, den vita fläck på kartan vissa ger sig in i och aldrig kommer tillbaka från. De som kommer tillbaka gör det med fruktansvärda historier. Och grejen med pilligan är att den kan vara var som helst. Ja, till och med i en grannes lägenhet. Vi ska höra lyssnaren David Olgarsson berätta om vad som hände när han flyttade till en ny lägenhet. Han skrev i ett mejl om vad han upplevt “På våningen under”, och det läses av Michael Forsberg.

Jag har ganska nyligen flyttat in i en ny lägenhet.

Efter drygt sex år med ett andrahandskontrakt i ett risigt hyreshus söder om Stockholm fick jag för några månader sedan ett förstahandskontrakt. Visserligen i en annan förort, nordväst om stan, i precis motsatt ände av tunnelbanenätet, men ändå första hand.

Det är en rymlig tvåa i ett klassiskt 50-talshus placerat i utkanten av en välplanerad ABC-stad. Tre våningar utan hiss, men med fiskbensparkett och en tidstypisk planlösning med fler dörrar och små förvaringsutrymmen än vad som känns rimligt. Den har en rejäl balkong med fin vy ut över en liten lummig parklek och en högstadieskola. Allt som allt: mer än jag någonsin hade vågat hoppas på i den här bostadsmarknaden.

Eftersom jag bor högst upp i huset hade jag inte förväntat mig att höra särskilt mycket av mina grannar. Jag hade skapat mig en bild av att ljud mellan våningar främst färdades nedåt. Att det var jag som skulle behöva smyga tyst om kvällarna för att slippa arga lappar på dörren. Det visade sig vara en fördom som bara var till hälften sann.

I lägenheten under min bor det ett amerikanskt par. De är, skulle jag gissa, i 25-30-årsåldern och har, såvitt jag vet, inga barn. I alla fall tror jag det, för jag har aldrig träffat dem. Min bild av grannparet kommer enbart från deras vardagliga samtal, som hörs klart och tydligt upp genom golvet och in i min lägenhet.

Det är svårt att höra exakt vad de pratar om. Men de låter unga, språkmelodin är tveklöst engelsk med amerikansk brytning, och det går utan problem att avgöra deras sinnesstämning. Jag lärde mig snabbt att 50-talshus inte bara är charmiga, utan också väldigt, väldigt lyhörda.

De första veckorna kunde jag höra dem prata om kvällarna när jag kom hem från jobbet. Om man hade tur skrattade de, som om de var mitt i ett hjärtligt samtal. Oftast var det ilsket och aggressivt, som om de bråkade om något. Det var irriterande när de var som mest högljudda, men för det mesta lyckades jag ignorera det. Jag fokuserade på annat eller spelade musik för att överrösta dem. Det var först efter cirka två månader som jag noterade att de blivit allt mer tystlåtna. Vardagssamtalen hördes inte längre om kvällarna. Grälen upphörde.

Namnskylten på dörren och nere vid porten tycktes oförändrad, men jag funderade ändå på om de kanske hade gjort slut, flyttat eller bara tagit en lång semester för att få ordning på sin relation.

Så höll det i sig, ända fram tills för några veckor sedan.

Jag hade precis kommit hem från jobbet och var på dåligt humör efter en stressig arbetsdag. Min flickvän och jag hade vid tillfället ett distansförhållande, så efter att jag slängt av mig ytterkläderna ringde jag upp henne direkt för att prata av mig om dagens irritationer. Eftersom jag gillar att pyssla med andra saker samtidigt som vi pratar hade jag satt mobilen på högtalarläge. Vi babblade och skrattade på i minst två timmar innan vi båda insåg att vi behövde få i oss nåt att äta och la på.

Jag micrade en färdigrätt och satte mig i soffan för att äta. Det var då jag hörde det. Till en början trodde jag att det var något i bakgrunden av den podcast jag precis hade slagit igång. Det lät som om någon stod och pratade precis vid sidan av mikrofonen så att det fångades upp på inspelningen. Men när ingen av de två medverkande i podden verkade kommentera saken blev jag förvirrad. Jag slog av ljudet och lyssnade noggrant omkring mig.

Jag insåg att det dämpade talet inte kom från datorn, utan från mina amerikanska grannar på våningen under. Det var någonting med sättet de pratade på som kändes bekant. Först när jag lutat mig lite närmare väggen ut mot balkongen där lyhördheten var som störst, förstod jag vad det var. Mina grannar tycktes upprepa saker som jag och min flickvän hade sagt till varandra i vårt telefonsamtal.

Ljudet var fortfarande dämpat mellan våningarna, men det gick inte att ta miste på att språkmelodin inte längre var amerikansk, utan svensk. Och framförallt kunde jag känna igen min och min flickväns egna små språkliga tics. Fraseringar och tonlägen som bara vi använde med varandra.

Först reagerade jag genom att skämmas. Hade vi pratat så högljutt att det hördes ända ner till dem? Stod de och hånfullt citerade oss? Härmade vårt fåniga parsnack? Det kändes enormt pinsamt.

Min andra reaktion var en krypande obehagskänsla. Den kom när jag insåg att de aldrig slutade citera. Det var inga små utvalda delar av vårt samtal de upprepade, det var hela samtalet. Ord för ord. Och det var inte bara orden, det var sättet de pratade på.

Jag trodde först att den främmande och overkliga känslan berodde på golvets dämpande effekt eller språkförbistringen mellan engelska och svenska. Men ju mer jag hörde desto tydligare blev det att uttalet snarare var riktigt bra. Flytande, oklanderlig svenska.

Det som gjorde mig illa till mods var något annat. Kanske hade jag kunnat fortsätta tro att det bara rörde sig om den murriga ljudkvaliteten mellan våningarna om det inte vore för skratten.
Varje gång de upprepade en del i vårt samtal då jag och min flickvän hade skrattat, gjorde de det med ett väsande, upphackat läte. Det lät som någon som kippade efter andan eller aldrig tidigare i sitt liv hade hört någon skratta: Ha. Ha. Ha. Långsamt. Nästan känslolöst. En syntetisk stelhet, som hos automatiserade telefonsvararröster.

Jag satt som hypnotiserad kvar i soffan och lyssnade ända tills jag märkte att de närmade sig slutet av vårt samtal. Jag hoppades på att få höra hur mina grannar återgick till sina vanliga småbråk på engelska. I stället hörde jag hur de efter ungefär en halv minuts tystnad började om på nytt och återgav vårt samtal ännu en gång. Samma ordagranna detaljrikedom. Samma totala avsaknad av känsla.

Hej Älskling
Åh Vad Jobbigt
Typiskt Stockholmare
Saknar Dig

Pratet fortsatte långt in på kvällen. Jag somnade med öronproppar i utifall att de skulle hålla igång hela natten. När jag vaknade morgonen därpå hade de tystnat, och jag var osäker på om det jag hört igår faktiskt hade inträffat. Hade det bara varit en dröm? Jag undvek att skriva något om gårdagen till min flickvän. Först när hon ringde upp mig under min promenad hem från jobbet senare samma dag kände jag mig bekväm att berätta om vad som hänt. Hon höll med om att det verkade riktigt konstigt, och vi skrattade båda åt hur absurt det lät.

Det kunde ju knappast vara så att de stått och härmat oss hela natten. Rimligtvis måste det ha varit någon svensk film på tv som jag hört. Gamla pilsnerfilmsrepliker förvrängda genom isoleringen i väggar och golv. Eftersom minnet hade hunnit bli luddigt under dagen höll jag med. Jag la på och kände jag mig lättad. Men bara tillfälligt.

När jag några minuter senare närmade mig krönet på den lilla bilvägen som gick förbi mitt hus kunde jag inte låta bli att titta upp mot min egen lägenhet. Eftersom den ligger högst upp på tredje våningen är insynen begränsad, men jag hade ändå börjat lägga mig till med vanan att titta upp varje gång jag kommer hem från jobbet, mest för att vara säker på att ingen kan spana in från gatan. I samma stund lät jag även blicken falla ner mot grannarna under mig. Deras balkongfönster var betydligt mindre insynsskyddat, och bakom en flortunn spetsgardin kunde jag se hur en man och en kvinna i 30-årsåldern stod bredvid varandra.

Paret stod så nära rutan att jag kunde se deras bleka, uttryckslösa ansikten i skenet från den ensamma lampan i fönsterblecket. De tycktes inte röra en enda muskel, utan stirrade bara helt fokuserat rakt upp, mot en obestämd punkt i taket.

Jag saktade in för att försöka få en glimt av vad de tittade på, men istället fick jag se hur deras uppspärrade ögon vände sig ner mot mig. Känslan av att ha blivit påkommen gjorde mig illa till mods. Jag började småspringa för att låtsas som att jag egentligen tittat på något annat, men i ögonvrån kunde jag se hur de fortsatte följa mig med livlösa blickar ända tills att jag rundade hörnet in på innergården.

Sen den kvällen har jag aldrig högtalarfunktionen igång på min mobil när jag pratar i telefon hemma. Jag försöker, i den mån det går, att vara så tyst som möjligt överlag. Ibland glömmer jag bort mig, och råkar prata eller sjunga högt för mig själv efter ett par öl. Då kan jag till och med höra hur de långsamt går fram mot balkongfönstret och börjar sin rutin.

Jag har övervägt att kontakta hyresvärden. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska säga. Tekniskt sett gör de ju ingenting som är emot reglerna. De är inte längre högljudda. Bankar inte i väggarna. Spelar ingen musik. De bara upprepar allt jag säger och följer mig med sina livlösa blickar genom sitt fönster när jag går på vägen utanför.

Alltid bara på kvällarna. Alltid bara när jag är själv.

Ni hörde lyssnaren David Olgarssons berättelse “På våningen under”, uppläst av Michael Forsberg.

Vittnesmål föds ofta andfått och stressat, och med tiden rätas de ut, fastnar i en form, och börjar sedan utvecklas i olika riktningar. Det är så upplevelser blir till sägner. Så gick det till förr i tiden, så går det till nu. I detta avsnitts sista historia ska vi höra ett exempel. Ni ska få höra en historia som tidigast publicerades i podden Knifepoint Horror under rubriken “Anställd”. Den är skriven av Soren Narnia, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag heter Nathaniel Rand. Man skulle väl kunna kalla mig en kontorsråtta, en någorlunda kompetent allt-i-allo som känner sig mest hemma i sterila kontorsmiljöer och som aldrig blivit expert på något annat än det sociala spelet kring kontorsbås. Den enda skillnaden mellan mig och miljoner andra chinosbärande zombies är att jag en gång jobbade i Nordhagenhuset på 1060 Technology Lane, Black Hawk, Colorado, 45 minuter utanför Denver. 1998, under min andra vecka på jobbet som nyanställd marknadskoordinator, började en kollega som hette Billy Shell berätta historier om den kontorsbyggnad jag skulle komma att lära känna så väl. Nordhagenhuset var välkänt enbart bland de som arbetat där, ett hem för sex-sju företag som långsamt under åren bytte våning med varandra. Huset, byggt i glas och tegel, låg i ena hörnet av den labyrint ett antal kontorshus bildade runt en cirkulär väg. De var alla smått slitna och nedgångna, som om de åldrats exakt lika dåligt. Vägen, 1060 Technology Lane, låg vid utkanten av Rocky Mountain National Park och det hände att rådjur promenerade över parkeringsplatsen, en gång till och med en kalkon. Från fönstren på kontoret hade vi en fin utsikt över den vidsträckta skogen, och om jag hade varit den tältande och vandrande typen hade jag kanske följt de två lederna som började nästan där jag parkerade min Honda varje morgon och som ledde ut i nationalparken och gått på hajk någon gång.

Men det verkligt intressanta i 1060 Technology Lane, berättade Billy en gång när vi mikrade vår lunch i Nordhagens matsal, var dess ouppklarade historier. “Jag har tre stycken du kan få höra”, minns jag att han sade den dagen, för över 20 år sedan.

Enligt Billy var det en gång i 90-talets början en stackare som jobbade med kundvård för ett läkemedelsföretag på andra våningen som fick konstigare och konstigare telefonsamtal från en man som kallade sig Rolf Burba. När han ringde sade han att det växte ansikten på träden runt Nordhagenhuset, ansikten som han kallade “galna kyrkogårdsansikten”. Han sade att han brukade köra runt på parkeringsplatsen mitt i natten för att ta reda på när de växte. Han ringde en fem-sex gånger inom loppet av en månad, och kundservicekillen hörde alltid hur hundar skällde vansinnigt i bakgrunden. Den sista gången Burba ringde spelade kundservicekillen in telefonsamtalet, och skickade sedan inspelningen till polisen. Burba sade då att ansiktena hade krypit in i hans huvud.

Den eftermiddagen, det var dagen innan nationaldagen, såg några i Nordhagenhuset en gammal sliten Oldsmobile nere på parkeringsplatsen krypköra runt, runt i en meningslös fyrkant. Tio minuter senare ropade någon till. Då hade bilen kört in i ett träd nära södra infarten. En grupp sprang ut i den stekande solen och såg hur en man satt ihopsjunken över ratten i bilen, med motorn igång, dörrarna låsta och fönstrena stängda. Någon ringde larmnumret. De fick till slut krossa en ruta för att få ut honom. Det var Rolf Burba. Han hade blockerat bilens ventilation, satt sig i bilen, och denna 30 grader varma dag kört runt och runt tills han förlorade medvetandet och till slut dog, efter att i praktiken ha kvävt och kokt sig själv. Över ratten hade han satt fast ett stort pappersark, på vilket han barnsligt och detaljerat ritat ett träd där massor av ansikten hängde från grenarna, alla med slutna ögon.

“Vad hade han för problem, egentligen, Burba?”, frågade jag Billy, men han svarade: “Äsch, den tråkiga bakgrundshistorien är aldrig poängen med sådana här historier.”

En vecka senare berättade han en ren spökhistoria för mig. Den kom från mitten av 80-talet, sade han, när 1060 Technology Lane byggdes. En kvinna på en nu nedlagd ingenjörsbyrå hade jobbat sent en kväll i ett rymligt kontor på tredje våningen, och av ett eller annat skäl gått in i ett stort konferensrum. Hon hade stannat upp i dörren och ofrivilligt tagit ett steg tillbaka. Där inne såg hon hur en främling satt vid konferensbordets kortsida med handflatorna mot bordet och stirrade ut i tomma intet. Han var nästan helt skallig och bar en vit skjorta med slips. När kvinnan tilltalade 3honom svarade han inte, rörde inte ens blicken. Han föreföll paralyserad. Huset hade aldrig haft någon säkerhetsvakt, och det fanns ingen huvudreception, så hon fick låsa in sig i sitt rum och ringa polisen. Från rummet bevakade hon hallen, som hon visste att mannen skulle behöva passera igenom för att lämna våningen. Men när polisen kom hittade de ingen.

Ett drygt år senare hade ett företag på första våningen som hette Executive Choice Real Estate sin årliga julfest på kontoret. Ett fyrtiotal gäster minglade, åt snittar och drack öl, och efteråt hängde en receptionist kvar en stund för att städa och kolla några meddelanden. När hon tittade ut i den långa hallen som passerade alla kontor på våningen såg hon en man stå under utgångsskylten, till synes med ögonen på henne. Han var av normallängd och -vikt, slips och vit skjorta, delvis skallig. Hon kände inte igen honom, men reste handen i en hälsning. Inget svar. Hon vände sig om ett ögonblick, och när hon tittade tillbaka fick hon en syn hon aldrig någonsin tidigare upplevt. Samme man hade på något sätt delats upp i småbitar som strösslats runt hallen, helt oblodigt, som om han var gjord av plast. Hans huvud låg på heltäckningsmattan på golvet, ett ben stack på något sätt ut ur väggen, och en fot låg på receptionen bara några meter från henne. Halva torsot på en plats, andra hälften någon annanstans. Och lika snabbt som han dykt upp var han sedan borta.

Det är egentligen det, sade Billy, men de två iakttagelserna av vad som verkade som en och samma man räckte för att allas fantasi skulle löpa amok. Billy själv trodde spöket var efter vd:n för det första företaget som någonsin hyrt in sig på 1060 Technology Lane, en man som bara ett år senare dött bara några kilometer från byggnaden, när han gått vilse i skogen då en snöstorm dragit in. Men vem än spöket var efter tycktes alla på Nordhagen någon gång ha pratat med någon som stött på honom, trots att ingen givetvis själv kunde bekräfta att han synts till.

Billy drog ut på tiden i en vecka innan han berättade den sista skräckhistorien om 1060 Technology Lane han kände till. Den här hade sitt ursprung i Nordhagen Product Analysts, företaget som gett huset dess namn. En eftermiddag tog Billy med mig in i trapphuset, och ledde mig upp till den tomma fjärde våningen. Gick man bara rakt in genom en dörr längst upp i trapporna fann man sig själv i en enorm, ledig kontorslokal, men om man tog av till vänster innan dess, som vi gjorde den dagen, hittade man en återvändsgränd med en omarkerad dörr. Billy öppnade den och visade mig in i ett mycket litet, helt tomt rum med cementväggar målade i en ljusgrön färg. Nordhagen ägde tekniskt sett lokalen för tillfället, men använde den inte ens för förvaring; den låg för otympligt till. Sex år innan hade en assistent som hette Danny hittat det rummet, och gått dit för att få ro att repetera en viktig presentation han skulle ge inför hela teamet.

Han märkte att en del av cementväggen var lös, och att det bakom den öppnade sig ett hål rätt in i mörkret. Han tittade in, och hörde röster, avlägsna röster, som om de kom från inuti väggarna. Han blev så nyfiken att han satte igång sin minibandspelare, och spelade över en del av presentationen han övat in. Det var bara två personer som fått höra detta band. Båda var Dannys vänner, och ingen jobbade längre i Nordhagenhuset. Rösterna som hördes i väggen tillhörde, påstod de, två kvinnor som murats in i husets fundament. De sade sig vara systrar. Danny sade att han skulle hämta hjälp, men de svarade att det var för sent. Det hade hänt för så många år sedan. Billy flydde och återvände med någon, men då hade rösterna tystnat. Ingen verkade veta om denna händelse på något sätt följdes upp, eller när hålet i väggen hade murats igen. Billy pekade ut för mig var färgen avvek, och markerade där hålet hade funnits.

Han var fascinerad av sådana här historier, sade han, för att hans pappa en gång på 30-talet på en farm i Kansas upplevt någonting fruktansvärt och surrealistiskt, någonting som Billy lovade att han en dag skulle berätta om för mig. Det har han aldrig gjort. Men de tre historierna om 1060 Technology Lane som Billy berättade för mig blev under de följande sex månaderna typ någorlunda bekräftade, när jag då och då nämnde dem för kollegor jag kände mig tillräckligt bekväm med. En man från ett annat kontor en bit nedför hallen sade att Danny, som hört kvinnorösterna i hålet, länge gått på flera olika mediciner och året innan gått igenom ett sammanbrott. Någon annan sade att bara en person sett spöket med vit skjorta, och att det var i hissen, som han i själva verket hemsökte. En tredje sade att Rolf Burba dött av en hjärtattack, och inte alls begått en så märklig form av självmord. Det cirkulerade helt enkelt en mängd versioner av historierna jag fått höra.

Kring varför fjärde våningen ovanför oss stod oanvänd fanns det en uppsjö berättelser, men jag själv tänkte det nog hade mest med lågkonjunkturen att göra. Jag trodde förresten aldrig särskilt mycket på historierna jag fått höra. Men jag var tacksam, trots allt, att de gett 1060 Technology Lane lite färg och spänning, för någon sådan stod sannerligen inte att finna i mitt arbete.

Det som hände mig där inträffade tidigt i december 1999. Det var en lördag. Jag hade åkt från jobbet tidigt på fredagen för att passa en tid hos doktorn, och bekymrade mig för att jag skulle hamna efter i ett projekt. Väl medveten om att jag skulle vara stressad hela söndagen om jag inte gjorde något åt saken bestämde jag mig för att köra till jobbet, hämta några mappar och ta med dem hem för att jobba med dem. Jag väntade ut ett ymnigt snöfall, som snabbt lugnade sig. När jag körde den dryga milen till Technology Lane var marken täckt av djup nysnö, men det verkade inte som att det skulle falla mer den dagen. Klockan var kvart över åtta, och solen hade gått ner för tre timmar sedan, när jag nådde den runda vägen. Jag ställde min bil helt ensam på parkeringen vid 1060.

Jag måste säga att byggnaden i några veckors tid gjort mig illa till mods. En omfattande renovering pågick på husets västra sida. Fasaden hade alltid varit svart och nästan helt formlös, en vägg man inte ens märkte. Men jag mindes en regnig dag när jag stod och väntade utanför huset vid femtiden, i väntan på Billy som skulle samåka hem med mig. När jag tittade upp på fasaden märkte jag hur odefinierbart kuslig den plötsligt blivit. Vid den punkten hade renoveringsarbetet lett fram till att några av fönstren och ganska mycket byggsten på översta våningen tagits bort, och genomskinligt täckmaterial i plast hängde över nästan hela nordvästra hörnet. Den skakade och prasslade i vinden och liknade, i mina ögon, ett gigantiskt bandage. Jag tänkte att jag var irrationell, tills Billy kom ut på gatan och tycktes förtrollas av synen. Han sade att den påminde honom om vad hans pappa var med om i Kansas, men sade ingenting mer än så. Från vår synvinkel låg husets tak mot bakgrund av den bleka, fläckiga skyn, och de hemlighetsfulla träden i skogens utkant. Kontorsmiljön fick ett tillskott av spökhusstämning.

Den kväll jag nu berättar om drog jag nyckelkortet och gick in i huset. Inga lampor var tända i lobbyn, som var iskall. Byggarbetarna var tvungna att gå in och ut ur huset så ofta att de helt enkelt ställt upp bakdörrarna helt, och några timmar av vidöppna dörrar i december gjorde verkligen skillnad för rumstemperaturen. De måste ha jobbat denna lördag, tänkte jag, och någon är väl antagligen fortfarande här, kanske ett helt arbetslag, trots att jag inte hörde ett ljud av verktyg eller fotsteg. Tre skåpbilar tillhörande byggfirman stod mot trottoaren, men där hade de stått i många dagar.

Orolig för att jag skulle bli instängd i byggnadens opålitliga hissar som jag var tog jag trapporna till husets tredje våning. Dörrarna in i trapphuset stod öppna. I utrymmet under trappan stod högar av färgburkar, och täckmaterial låg i en hög i hörnet.

Jag gillade inte trapporna. Där lyste bara nödbelysningen, och dess intensiva, röda ljus gav allt en sjuklig färgton. Det var som att befinna sig i en fotografs mörkrum.

Så var det även på tredje våningen, där det inte fanns någon in- eller utgång: trappan ledde bara rätt in på kontoret. Jag hade aldrig någonsin sett nödbelysningen igång där, men så hade jag ju aldrig heller varit i huset på helgen eller sent en vardagskväll heller. Jag drog nyckelkortet igen och klev in i Nordhagens reception, och så gick jag nedför hallen mot kontoret, medan jag kände mig som en inkräktare i en gammal sci-fi-film.

Vår vd hade nyligen skaffat oss en fin ny kaffemaskin. Varför inte ta en kopp? Jag tände taklampan i lunchrummet, och uppehöll mig ett ögonblick i den märkliga stämningen som uppstår när man står i ett upplyst rum mitt i en mörklagd lokal. Sedan gick jag vidare in i vad vi kallar Guldfiskskålen, ett konferensrum med två glasväggar, och tittade ut över parkeringsplatsen bara för att se utsikten. Det hade börjat snöa igen, trots allt. Men över skogen var himlen livlös, bortsett från gråa drag i allt det vita.

Jag gick därifrån och till mitt kontor. Tände lamporna, tog mapparna jag behövde, och bestämde mig sedan dumt nog för att fylla på mitt kaffe innan jag åkte. När jag sträckte mig efter mjölken stötte jag till min kopp, och spillde kaffe över mapparna.

Med en radda svordomar sträckte jag mig efter torkpappret, men precis som på alla andra kontor i hela landet hade ingen bytt ut den tomma rullen mot en ny. Jag visste inte ens var de fanns. Jag tog mapparna och knuffade mig fram genom sidodörren nära hissen, till de små dörrarna där toaletterna gömde sig. Jag kisade i det röda ljuset och slog in den fyrsiffriga koden till toaletten, som jag aldrig kommer glömma: 1919. Sedan slängde jag fram de viktiga mapparna på handfatet, som jag snabbt skulle behöva rengöra om de inte skulle förstöras.

Jag lyckades rädda nästan alla, men det krävdes en enorm hög pappersservetter, och ganska lång tid av att försiktigt badda bort kaffet. Det tog minst tio minuter, och jag gjorde det inte helt utan en känsla av stolthet över mitt tålamod. Sedan tog jag mapparna under armen och skulle precis öppna toadörren.

Det var då jag hörde ett ljud bakom den. Först, en tyst duns, som om någonting tungt lutat sig mot dörren i ett ögonblick. Sedan ett tystlåtet och blött sniffande. Det kom från någonting stort. I samma ögonblick kände jag en tung doft, fuktig och jordig, med undertoner av dåligt kött.

Jag kan själv inte riktigt förklara hur jag lyckades bli så stilla, så orörlig, så andlös. Jag vet att det är en klyscha men jag vill på riktigt påstå att blodet saktade in i mina ådror. I några sekunder var allt knäpptyst, och sedan hörde jag ljudet av någonting som klumpigt skiftade position så vikten mot dörren förändrades igen. Långsamt försvann doften. Jag hörde inga fotsteg.

Där jag stod i trygghet, i ett utrymme som man inte kunde komma in i utan en kod, hade jag gott om tid att fundera igenom alla möjligheter till förklaring av vad som nyss hade låtit bakom dörren. Jag var nästan helt säker på att det hade varit ett djur. Gång på gång tvingades jag dra en slutsats som var helt otrolig, märklig och kuslig, men logisk. Flera gånger försökte jag blunda för den och hitta en annan, men trots att adrenalinet gjorde mig vimmelkantig visste jag att det inte fanns någon annan förklaring. Jag räknade in draget som hade gjort bottenvåningen så utkyld, de öppna bakdörrarna, och Rocky Mountain National Park bakom huset med dess viltliv. Jag tänkte på det faktum att människor satte upp tält och gjorde mat på triangakök bara några kilometer från vår parkeringsplats, och att så få av oss som jobbade där någonsin tog en skogspromenad på lunchen, trots att leden in i nationalparken låg så nära, eftersom vi visste att det fanns större djur än bara ekorrar och rådjur där. Det där sniffande ljudet hade varit så olikt något jag någonsin hört i verkliga livet förut.

Det var en björn, tänkte jag för mig själv, och du vet det. Kanske som den som Jeannie Milluth, grafisk designer på kontoret, påstod hade gjort ett utfall mot henne och hennes pojkvän i september på Bald Mountain, en svartbjörn som hade skrämt henne så illa att hon fortfarande hade mardrömmar om det.

Kvällen då jag stod instängd på den toaletten var det i början av idesäsongen, och antagligen fanns det i björnpopulationen individer som inte fått tillräckligt att äta på sistone, björnar som oroliga och desperata började bete sig oberäkneligt och vandra långt utanför sina vanliga jaktmarker. De var oftast lugna, men drevs de tillräckligt långt av hungern var de inte det. Och om den skulle kunna hitta in i kontorsbyggnaden och upp på tredje våningen måste den ha varit riktigt desperat, och jag kunde inte utesluta att det var lukten av mig den hade följt. Kanske hade den följt spåret efter mig under hela den tid jag hade befunnit mig i huset. Kanske till och med från ögonblicket jag lämnade bilen. En svartbjörns förmåga att skada och döda är enorm.

Jag hade inga andra val än att vänta, och det är vad jag gjorde, stående blick stilla bredvid handfatet. I huvudet gick jag igenom hur det såg ut utanför toalettdörren. Till höger fanns trapphuset, utan någon som helst dörr. Till vänster, damernas och sedan en kort hall till hissarna. Vad det än var som gick runt där ute hade det inte många val, för dörrarna till Nordhagen och ingenjörsbyrån på andra sidan allrummet var stängda och låsta.

Det tog nog minst en halvtimme innan jag vågade röra mig. Jag lämnade mapparna på handfatet, och tog ett steg mot toalettdörren. Jag satte örat mot det och tillbringade ytterligare tio minuter bara med att lyssna. Det enda jag hörde var det tysta surret av lysrören i taket. Jag satte varsamt handen på dörrhandtaget, tryckte ner det så det klickade mjukt när låset öppnades, och tryckte upp dörren en centimeter. Det röda, själlösa ljuset föll in genom glipan. Jag drog ett djupt andetag genom näsan, men kände ingen doft, och öppnade dörren ytterligare så att jag kunde sticka ut huvudet. Sedan stod jag alldeles stilla igen. Jag hade aldrig varit så tålmodig i hela mitt liv.

Jag hade beslutat mig för att inte försöka ta mig in på vårt kontor igen, eftersom dörrarna låg runt hörnet blockerade från mitt synfält. Dessutom skulle jag behöva dra nyckelkortet, kanske flera gånger, innan dörren öppnades och det skulle ta för mycket tid om någonting fanns där. Alternativ två var att kasta mig in i trapphuset och ta mig upp på fjärde våningen, där det fanns en stängd dörr. Den var egentligen bara där, hade Billy sagt, för att ge fjärde våningen med dess lite större kontor en lyxig och exklusiv känsla. Det skulle ta mig kanske fem sekunder att nå den dörren och komma igenom. Men där uppe skulle nog inga fungerande telefoner finnas, ifall jag skulle behöva ringa på hjälp.

Det jag var för rädd för att prova var trapporna nedåt, som erbjöd mörker i tre våningar och så många hörn att gömma sig bakom att jag inte ens ville föreställa mig det, och i slutet en lång hall till utgången. Det skulle ta minst en halv minut att ta mig igenom.

Jag tryckte upp toalettdörren hela vägen och gick ut, varefter jag ytterst tyst stängde den bakom mig. Sedan kröp jag iväg till höger. Jag blinkade irriterat. Efter att ha stått i starkt, vitt ljus i en halvtimme kunde jag knappt urskilja någonting i mörkret. Men jag smög in i trapphuset, tacksam över de tysta sneakers jag bar.

Om jag ännu hade haft någon fundering på att eventuellt ta mig ut genom att gå ner för trapporna försvann den när jag tittade ned och såg hur becksvart det var där nere. Någon psykologisk effekt måste ha spelat in för allt jag minns att jag såg var kolmörker, som en vägg rätt ut i yttre rymden. Så snart jag fattat beslutet om hur jag skulle göra genomförde jag det snabbt. Åtta trappsteg upp, sedan vändplan och ytterligare åtta trappsteg. Jag tog två åt gången, tryckte på dörren och kände till min tillfredsställning att den var öppen. Sedan drog jag igen den bakom mig och den klickade till.

Fjärde våningen öppnade upp sig framför mig, och den var inte upplyst av de röda nödljusen utan bara i mjukt grönt ljus från exit-skyltarna i taket. Jag tog ett par steg in i den rymliga, centrala hallen, som löpte hela vägen till husets norra sida. I väggarna fanns dörrar till åtminstone två dussin tomma kontorslokaler, och jag kunde se dem alla, för in till dem sträckte sig månens bleka ljus. Alla kontorsdörrar var öppna och det vita ljuset strömmade ut genom dem.

Det var kallt där, kallare än i lobbyn. Skyddsöverdraget i plast var draperat över många av dörrarna på andra väggen, och några av dem satt löst och fladdrade i vinden.

Klockan var runt tjugo över nio på kvällen. Jag gick framåt över heltäckningsmattan i hopp om att hitta en inkopplad telefon någonstans, och tittade snabbt in genom de öppna dörrarna jag passerade. De var alla tomma, utöver lite byggmaterial kvarlämnat här och där.

Jag tror jag hade kommit halvvägs genom korridoren, exakt halvvägs, när någon klev ut ur ett rum drygt tio meter framför mig. Det var en lång, smal man iklädd en tjock vinterjacka. En byggarbetare, tänkte jag, för något annat alternativ fanns inte. Jag stannade upp och reste handen i en hälsning, och kände lättnaden skölja över mig: jag var inte ensam. Jag sade:

“Vi måste vara försiktiga och kanske stanna kvar här uppe. Det kan finnas en björn på trean.”

Han svarade:

“Åh, men det är så fint här uppe. Jag vill stanna här. Jag vill stanna här.”

Det fick mig att tveka. Jag sänkte handen något och tittade på honom. Där var det. Han hade ingen högersko. Det var det som fick mina trygghetskänslor att försvinna, och en instinktiv försiktighet inför denna man att krypa fram. Han gick långsamt fram mot mig, som om han på ett liknande sätt utvärderade mig.

Till höger om mig, i synfältets utkant, var det något som fångade min uppmärksamhet. Jag vill beskriva det ögonblicket mycket exakt. Jag stod bredvid ett stort rum, större än många andra. Ett konferensrum, utan annan inredning än en stor, vit tavla på ena väggen. Jag tittade inte in i detta rum mer än i tre sekunder, om jag räknat rätt, och jag har räknat många gånger. Men det jag såg där var så förfärligt att min puls steg så snabbt att en läkare senare sagt att det kunde ha åsamkat fysisk skada på mitt hjärta. Jag tog ett ofrivilligt steg tillbaka. Mannen i korridoren märkte min reaktion, och ökade hastigheten mot mig.

Jag vände mig om och sprang. Bakom mig hörde jag mannens ansträngda, märkligt gälla andhämtning då han också började springa. Hans fotsteg dunsade mot heltäckningsmattan.

Det tog max sex sekunder för mig att nå dörren till trapphuset. Jag slog in i den hårt, och tryckte upp den. Att den öppnades utåt, från mig, kanske gav mig den extra sekunden som räddade mitt liv.

Sedan slog jag igen dörren bakom mig, och kastade mig i blindo ned för trapporna. Med handen på räcket för balansens skull och översköljd av det röda ljuset rusade jag ned de fyra våningarna, ständigt beredd på att möta något stort och tungt bakom varje hörn. Väl nere i entréhallen tittade jag bara rakt fram, till glasdörrarna, och jag slog emot dem så hårt att jag fick en fraktur på vänstra ringfingret. Vid bilen drog jag panikslaget i dörren fyra gånger, hårdare och hårdare, tills jag kom ihåg att man måste låsa upp den först. Sedan startade jag upp bilen och tittade för första gången bakom mig. Byggnaden låg mörk och tyst. Ingenting kom efter mig, varken djur eller människa.

Bilen hoppade igång och jag körde ut till vägen, och då såg jag honom till slut, mannen från fjärde våningen, en skugga bakom glasdörrarna i entrén, där han stod stilla och tittade ut efter mig, till synes resignerad över att han varit för långsam och gått miste om mig. Jag bromsade in, och vi tittade på varandra. Sedan gasade jag på och lämnade kvarteret. Några kilometer bort stannade jag på en mack och lånade telefonen. Polisen åkte omedelbart dit, men det var alldeles för sent för att de skulle kunna rädda offret i konferensrummet på fjärde våningen.

Den hemlöse mannen hette Timothy Geiger, och i flera veckor hade han bott i ett tält i Rocky Mountain National Park innan vintern tvingade honom att söka en annan bostad. Efter att ha vandrat planlöst en stund hittade han leden som tog honom ut till parkeringsplatsen vid 1060 Technology Lane, och de öppna bakdörrarna till huset. Geiger hade fällts för misshandel tre gånger. Nu upptäckte han att han kunde bo på den tomma fjärde våningen så länge ingen upptäckte honom. Polisen hittade spår av hans tragiska tilllvaro i flera olika kontorsrum. Medan vi hade gått till jobbet hade han legat på papperskartonger och sovit där uppe. I förhör erkände han ganska omedelbart att han, vid halv fyra-tiden på eftermiddagen den fjärde december, runt fem timmar innan jag kom dit, hade stött på byggarbetaren Richard Osbie som kommit upp med byggmaterial. Han trodde Osbie skulle ringa polisen, knuffade omkull honom och knivhögg honom 30 gånger.

Men det hade inte varit den chockartade åsynen av Osbies kropp på konferensrummets golv som drabbat mig hårdast, som nästan gav mig ett nervöst sammanbrott, trots att jag klart och tydligt i månljuset sett de djupa såren i hans bröstkorg och hals och det helt blodtäckta ansiktet som liknade en halloweenmask. Anledningen att jag flytt på det instinktiva sätt jag gjorde var att över den livlösa kroppen hade jag sett en man stå i kortärmad vit skjorta, en något kort men normalbyggd man som nästan var helt skallig, och som tittade mig i ögonen.

Det är naturligtvis den synen som mest envist repriseras i mitt huvud. Jag nämnde inte den när jag ringde polisen, för jag visste att de inte skulle hitta honom. Jag visste att det jag sett inte var någonting som levde, för i mörkret borde jag inte ha kunnat se hans ögon, men det hade jag kunnat. Och de var tomma på liv, hopp, mänsklighet, medvetenhet, kognition. De var helt döda.

När de förhörde Timothy Geiger frågade de varför han inte sprang efter mig ut på parkeringen. Han svarade att han trodde att någon annan gjorde det. Men han kunde inte säga mer om den saken.

Vad gäller björnen fanns det inga bevis på att någon sådan någonsin tagit sig in i byggnaden, mer än vad jag själv hörde och kände lukten av. Men jag har sedan dess lyssnat på många inspelningar av svartbjörnar, i ett försök att ge min minnesbild ett sammanhang, och jag har dragit slutsatsen att det inte finns någon annan förklaring. Min fru, den enda i världen som jag hittills berättat hela historien för, väckte mig mitt i natten och sade att hon fått tanken att det kanske fanns två spöken i huset den kvällen. Det ena ett vars enda uppgift var att få upp mig på fjärde våningen.

Jag slutade på Nordhagen. Men idag, en grå vintersöndag, hade jag ett ärende i Denver och passade på att köra tillbaka till Technology Lane. Klockan var fyra på eftermiddagen när jag kom fram. Stället är sig likt, fast det är såklart färdigrenoverat sedan länge. Man kan fortfarande ta stigen till leden upp i Rocky Mountain National Park bakom parkeringsplatsen. Huset såg fortfarande kusligt ut mot den kalla, vita himlen, tyckte jag.

I entréhallen såg jag att det nu äntligen stod ett företagsnamn invid fjärde våningen, ett av Coloradoområdets större nätsäkerhetsföretag. Och när jag nyligen återknöt kontakten med Billy fick jag höra att folk på Nordhagen fortfarande samlar på historier om huset. Min är tydligen en av dem. Tydligen är jag till och med omskriven på en del hemsidor.

Det finns en person till jag tänker berätta allt för, allt jag såg i konferensrummet utöver Richard Osbies kropp. Ikväll ska jag ta en öl med Billy, som fortfarande bor i området men jobbar för ett annat företag. Jag ska föreslå honom ett byte. Om han berättar vad som hände hans pappa på 30-talet ska jag ge honom en intressant historia om en natt i december 1999. Kanske nämner jag då till och med att det fanns ett djupt snötäcke i konferensrummet, ett lager snö som Osbie låg i, och som den vitklädde mannen med tom blick stod i, ett snötäcke som polisen aldrig såg ett spår av. Så kan två kontorsråttor ge varandra något att fundera på under våra långa dagar med Exceldokument och mejlpåminnelser. Jag har inte sett Billy sedan fredagen innan den sista dagen jag någonsin tillbringade på Nordhagen, men jag hörde när jag pratade med honom i telefon att han är helt oförändrad. Han hade alltid ett behov att berätta dessa historier, att tro på dem. Jag vet att han kommer köpa två öl, sätta sig vid bordet med mig, titta på mig med en blick som innehåller både humor och allvar, och säga: Okej, nu ska du få höra.

Signaturmelodi

Ni hörde historien “Anställd”, skriven av Soren Narnia och publicerad tidigast i Knifepoint Horror, och den lästes av Ludvig Josephson. Och därmed slutar Creepypodden vittna för denna vecka. Men nästnästa vecka kallas vi av tillvarons domstol igen – då hörs vi.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.