Avsnitt 145: Grus och aska

Det var en torr dag i juli, efter att värmeböljan gått över och temperaturerna landat på de vanliga för en svensk sommar. En man jag känner var ute och gick en promenad i närheten av sina föräldrars sommarställe i Värmland. Han slog in på en nylagd grusväg, en liten vägsnutt som går från villaområdet till en gammal övergiven torvtäkt. Gruset var helt färskt, stora bitar i ett jämnt lager. När han promenerade råkade han stöta till en lite större sten, som spratt iväg och landade med andra sidan upp. Han tyckte sig då se någonting på den. När han kommit närmare böjde han sig ned och tittade. Det som mötte honom var text.

“Anna. 1950”, stod det.

Han reste sig upp och såg sig omkring i gruset, och upptäckte allt fler stenar med inristade bokstäver och siffror, ja, till och med delar av kors. Långsamt gick det upp för honom: det nylagda gruset bestod av slarvigt krossade gravstenar.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och min bekant berättade om sin upptäckt på Facebook, där han till och med illustrerade den med ett foto av grusvägen där en bit med ett tydligt kors syns i förgrunden.

Och det är väl egentligen ingen chock, det han hade upptäckt. I Centrala Gravvårdskommitténs handbok från 2007 kan man läsa om uttjänta gravstenar. När ingen finns kvar som minns den som begravts, när det enda kvarvarande minnet är stenen och den i sin tur börjar bli allt mer skröplig och sned, måste den hanteras. Det vill säga, antingen skötas om eller bytas ut. Ett sätt är att slipa bort namnet på dess förra ägare och sätta ditt ett nytt namn, och ett annat sätt är att avidentifiera gravstenarna och sälja dem. En tredje metod är, enligt handboken, “att helt enkelt gräva ner gravvårdarna i någon del av kyrkogården som inte är tänkt att användas för gravplatser”. Handboken påminner då: “Om denna metod tillämpas är det viktigt att notera platsen på lämpligt sätt för framtiden – samlingen kan bli en guldgruva för framtida forskare/arkeologer.” Men, konstaterar handboken slutligen, “gravvårdar som inte har kunnat säljas eller återanvändas på annat acceptabelt sätt kan förstöras i stenkross”.

Företag som tillverkar stenkross säljer den sedan vidare till fastighetsägare och kommuner, till exempel för att lägga just grusvägar. Det är normalt förfarande. Men det är kanske inte någonting man tänker på när man kör eller vandrar över grusvägar ute i förskingringen en sen sommarkväll, att stenkrosset som skramlar under ens fötter en gång utgjort det enda som funnits kvar av en människa. Att vägen man går på bokstavligt talat är kantad av andarna av de bortglömda döda.

Om detta ska vi berätta idag, om när minnet av oss försvunnit i annat än i de föremål ingen tänker på, och hur mycket laddning de ändå kan innehålla. Och vi ska göra det med en ensam längre historia.

För några månader sedan mejlade en lyssnare som hette Marie Ivarsson Ahlin, och berättade om sin gammelmoster Agnes. Hon var Röda Kors-syster i London under andra världskriget, och de träffades bara under julfirandena. Då, å andra sidan, brukade Agnes berätta de mest fantastiska historier, historier Marie ännu minns. Agnes berättade om sina upplevelser under andra världskriget så klart, men också om hjälpresor till Indien och om demonstrationer för mänskliga rättigheter som hon varit med i. Det enda hon inte berättade om var tiden innan kriget. Vad Agnes gjorde då visste Marie ingenting om.

Agnes dog 1992, utan att någonsin ha fått några barn. Hennes tillhörigheter hamnade hos Maries mormor. Hon hamnade, i sin tur, för ett par år sedan på ett demensboende, och Marie fick börja städa i hennes efterlämnade saker. Då upptäckte hon en längre text, som hon till sin förvåning insåg var skriven av gammelmoster Agnes. Ännu mer förvånad blev hon när hon insåg att texten handlade om Agnes upplevelser som ung, nyutbildad sjuksköterska. Berättelsen låg i ett kuvert instoppat i en gammal psalmbok. Kuvertet var både förseglat och frankerat och det var adresserat till en lokaltidningsredaktion i en stad på östkusten. Men tydligen skickades det aldrig.

“Under lång tid visste jag inte vad jag skulle göra med berättelsen, men så för ett tag sedan började jag lyssna på Creepypodden och tänkte att den kanske kunde passa i programmet”, skriver Marie i sitt brev till oss.

Och att den skulle passa här har hon alldeles rätt i. Petra Werner läser gammelmoster Agnes berättelse om Em, ett gammalt sjukhem, och vad som hände där på senhösten 1934.

Det är länge sedan nu, men hettan, lågorna och ropen på hjälp är för alltid förborgade i mitt minne. Ropen, de förtvivlade ropen. Jag hör dem varje natt. Och varje gång blir jag också påmind om dem som inte ropade på hjälp. De som inte förmådde. De som jag hade kunnat rädda. Om jag bara hade sagt något.

På hösten 1934 tog jag min sjuksköterskeexamen. Strax därpå kunde jag med stolthet skriva till mor och far och berätta att jag fått anställning på ett privat sjukhem på östkusten. Jag hade tagit mina studier på stort allvar och var fast besluten att visa vad jag dög till. Jag var nitton år och hade hela livet framför mig.

Tågresan tog närmare sex timmar, men jag var uppslukad av allt nytt och hade inte en enda tråkig minut. Faktum var att jag nästan sörjde när det var dags att stiga av.
Jag skulle bli hämtad vid stationen var det sagt och i samma ögonblick som jag klev av tåget skyndade en kusk emot mig. Han var närmare de sextio och under kuskmössan stack en gloria av vitt, ostyrigt hår fram. Två pepparkornsögon plirade vänligt mot mig.

– Ho ä väl den nya sköterskan kan en tro, skrockade han.
– Agnes Söderbring, sade jag och neg.
– Karlsson var namnet, presenterade han sig i sin tur. En får väl hälsa syster Agnes välkommen då och hoppas hon ska trivas, fortsatte han.

Det var första gången jag blev tilltalad “syster” och detta enda lilla ord fick mig att växa en bra bit på insidan.

Karlsson tog mitt bagage och gick före till vagnen. Min lilla koffert vägde inte mycket; den innehöll bara ett par böcker och några småsaker hemifrån. Kläder skulle min nya arbetsplats hålla med.

– Säg Karlsson, är det långt till sjukhemmet? frågade jag när han fått fart på hästen.
– Vi har väl en timmas färd framför oss. Stan är inte stor och Em ligger praktiskt taget på landsbygden.

Jag minns att jag tyckte att det var märkligt att huset hade ett namn, men såhär i efterhand verkar det inte mer än rätt. Em levde och andades, precis som människorna som bodde där.

– Hon ser duktig och arbetsför ut så hon ska nog klara sig bra där borta. Bara hon håller sig ur vägen för Vita frun förstås, sade Karlsson och blinkade.
– Vita frun?
– Jajamän, precis som alla ståndsmässiga hus håller sig Em med ett eget spöke, förklarade Karlsson. Emilia Dahlberg hette hon. Det är efter henne som huset är uppkallat.
– Menar Karlsson att det spökar på sjukhemmet? frågade jag och ryste ofrivilligt till trots min tjocka kappa.
– Jojo, det är allt frun som inte får ro i sin grav. Och det är väl inte å unnra på.

Här sänkte Karlsson rösten som fick en nästan kuslig underton. – Vad hände med fru Dahlberg? undrade jag nyfiket.

– Vill ho verkligen höra den gamla historien?

Jag nickade till svar och Karlsson lossade lite på greppet om tömmarna för att låta hästen traska på i den takt den bäst ville.

– Det är väl en nära femtio år sen nu och en annan var knappt mer än en parvel. Vi bodde i stan på den tiden. Mor hade plats som husa hos familjen Dahlberg och äldste sonen var precis hemkommen från Amerikat där han hittat sig en fästmö. Emilia och så något efternamn som ingen människa kunde uttala. Såvitt jag förstår var unge Dahlberg som galen efter flickan och kunde knappt bärga sig tills hon satt på båten för att komma efter honom. Redan samma dag som han kom tillbaka till Sverige började han planera bygget av Em till hennes ära.
Jag förstod på Karlssons fjärrskådande blick att han förlorat sig långt tillbaka i tiden.

– Dahlbergarna var den rikaste familjen i socknen och bröllopet skulle bli tidernas största händelse. Varenda människa som kunde gå för egen maskin var nere vid station och mötte upp för att få sig en titt på den där märkvärdiga blivande bruden som kommit så långväga ifrån. En annan var också där förstås.

Här log Karlsson och hans ögon fick en varm glimt.

– En enda blick på henne och man förstod att Dahlberg bestämde sig så snabbt. En riktig sockertopp. De första månaderna efter bröllopet såg man henne ofta spatsera inne i stan. Alltid klädd i vitt med damigt svaj på kjolen och ett litet parasoll över armen. Hon kunde inte ett ord svenska, men var jämt lika vänlig och hade alltid ett leende till övers. Husan på Em var nära bekant till mor och det var hon som berättade att unga fru Dahlberg väntade en liten i slutet av vintern. Hela den hösten var det nygifta paret strålande lyckliga, men strax före jul blev hon allvarligt sjuk och så fanns det inget barn mer.

Jag hade ryckts med av berättelsen så till den grad att jag hade tårar i ögonen och trots att jag visste i förväg att slutet inte gärna kunde bli lyckligt väntade jag spänt på fortsättningen.

– Unga frun blev frisk men efter det förändrades stämningen på Em. Dahlberg reste ofta bort i affärer och frun stängde in sig på sitt rum. Mors bekant berättade att hon kunde sitta i timtal och stirra rakt ut i luften för att sedan brista ut i hejdlös gråt. Ibland sprang hon omkring i trädgården om nätterna för att leta efter sitt barn. Hon var utom sig av sorg. Och Dahlberg höll sig hemifrån och tycktes nästan ha glömt bort tösen som han varit så kär i. Den stackars människan blev helt isolerad i det där stora huset med sin familj på andra sidan jordklotet.

Karlsson tystnade ett ögonblick och drog en djup suck innan han fortsatte.

– Så började det gå rykten om att hon tog emot herrbekanta bakvägen. Em ligger visserligen avlägset, men tjänstefolket tog med sig skvallret in till stan. Till slut nådde ryktena Dahlberg och han blev rasande. Full som en alika kom han hem till Em mitt i natten och ryckte upp sin fru ur sängen. Han jagade henne genom hela huset tills han kom i kapp henne ute på balkongen. Han skrek och gormade och gick an och skakade henne, och i ilskan tog han väl i för hårt, för det bar sig inte bättre än att hon tappade balansen och ramlade ner från balkongen. Hon bröt nacken i fallet och var redan död när doktorn kom.

Jag drog häftigt efter andan och spärrade misstroget upp ögonen.

– Knuffade han henne med avsikt? Sin egen fru?
– Dahlberg menade nog inte att göra henne illa. Död genom olyckshändelse, det var i alla fall vad länsman fick det till.
– Vad hände sedan?
– Dahlberg begravde sin fru och dagen efter reste han sin väg. Inte en pinal tog han med sig och ingen såg honom igen. Em såldes genom hans advokat och gjordes om till sjukhem. Jag kom dit när jag var nitton och mer än en gång har jag varit på väg därifrån. Men något håller mig tillbaka. Precis som Emilia Dahlberg. Hennes kropp må ligga i jorden, men själen är kvar på Em.
– Har Karlsson sett henne? frågade jag andlöst.
– Det kan hon tro, svarade Karlsson. Månljusa nätter syns hon i trädgården där hon irrar omkring, fortfarande letandes efter barnet hon aldrig fick. Och ibland när man går förbi hennes sovkammare hörs det gråt där inifrån, så klagande att det riktigt skär i bröstet.
– Blir Karlsson aldrig rädd?
– Rädd, fnös han till svar. Inte för en stackars död människa som aldrig gör någon förnär. Jag önskar bara att hon finge ro i själen.

Resten av resan som gick längs en tröstlöst lång landsväg kantad av den tätaste skog jag någonsin sett, satt jag tyst och begrundade Karlssons berättelse. Inte för att jag egentligen trodde på spöken, men tänk om det faktiskt var möjligt för en människa att på något sätt stanna kvar i den här världen efter döden? Det sägs att ingen undkommer sitt öde och kanske var det Emilia Dahlbergs öde att för alltid finnas kvar som en påminnelse till oss efterlevande att det finns sorg så överväldigande att den aldrig försvinner. Och om det var hennes öde, vilket var då mitt?

Karlsson gjorde plötsligt halt framför två höga grindar av svart smidesjärn. Han ringde i en mässingsklocka och genast kom en ung man med trevligt utseende ut ur portvaktsstugan för att släppa in oss. Vi körde långsamt in på en grusväg med almar på ömse sidor. Vid slutet av allén tronade Em. Jag säger tronade eftersom mitt första intryck av det vitputsade trevåningshuset med svart tak var att det på något sätt visste hur majestätiskt det avtecknade sig mot åkrarna och därför hade rätt att se ner på den som vågade beträda hennes mark.

Jag räknade till fyra vindskupor och när vi kom närmare såg jag att vindsfönstren var försedda med galler. På södersidan fanns en stor balkong med svart järnräcke och jag undrade om detta var balkongen som kostat Emilia Dahlberg livet.

Återigen stannade Karlsson ekipaget, denna gång framför en röd stallbyggnad.

– Jag måste se till att hästen får sitt, sade han medan han hjälpte mig ur vagnen. Så hon får leta sig in på egen hand. Fråga efter husmor bara.

Med kofferten i ena handen och hatten i den andra gick jag med spelad beslutsamhet mot de solida dubbeldörrarna av ek och det som skulle bli mitt nya hem.

Det är sällan man sover bra första natten på en ny plats och min första natt på Em var inget undantag. Länge, länge låg jag vaken och stirrade på de mörka skuggorna som föll som tunga skynken över mitt spartanskt inredda rum. De obekanta lakanen kändes stela och jag kastade mig av och an i den smala sängen. Mina öron var på helspänn och minsta knakande och knäppande i väggarna gav mig rysningar längs ryggraden. Mitt rum låg på mellanvåningen, rakt ovanför en av sovsalarna och där nerifrån hördes dämpade snörvlingar och en och annan hostattack. Till slut måste mina ögon ha fallit ihop av ren utmattning.

Jag sov i vilket fall som helst inte särskilt bra och när ett gastkramande skri plötsligt nådde mina trumhinnor var jag först osäker på om det var dröm eller verklighet. Men eftersom skriken inte avtog sedan jag öppnat ögonen och nypt mig själv i armen insåg jag med fasa att ljudet var på riktigt. Tveksamt steg jag upp och tassade barfota över det iskalla golvet och gläntade försiktigt på dörren. Längst bort i korridoren, alldeles vid trappan, stod en kvinna klädd i ett vitt spetsnattlinne. Hennes gyllenröda hår stod på ända, händerna var knutna som i kramp och hon ylade åt något som bara hon kunde se.

Jag stod som fastfrusen mitt i korridoren tills husmor kom skyndande uppför trappan. – Är allt väl? frågade jag nervöst, fast det var ganska uppenbart att det inte alls var det.

Men husmor nickade och lade lugnande armen om den skrikande kvinnan.

– Gå hon tillbaka till sin säng igen, syster Agnes. Det är bara frun som fått ett av sina anfall. Det blir strax bra. Doktorn får ge henne något att sova på.

Jag drog mig tillbaka och jag måste erkänna en viss lättnad över att skriken kommit från en levande människa och inte en osalig ande. Men ändå dröjde det till långt in på småtimmarna innan jag föll i sömn igen och jag var knappast utvilad när klockan ringde för väckning. Det var dags för min första arbetsdag.

Undervisningen på sjuksköterskeskolan hade väl förberett mig för yrket, och rutinerna på Em var snart nog även mina. Vällingklockan ringde på slaget sex varje morgon och en timme senare var det patienternas tur att få morgonmålet serverat. Därefter följde tvättning, påklädning och bäddning. Sovsalarna skurades varje dag och lakanen skulle tvättas och manglas. Däremellan sprang vi fram och tillbaka med matbrickor, kall lemonad, pottor och febertermometrar och vad annat nu patienterna kunde behöva. Vi var fyra sköterskor och två biträden, och över oss styrde översköterskan med järnhand. Ingenting pågick någonsin utan hennes vetskap och godkännande; hennes vaksamma blick granskade våra minsta rörelser och inte heller drog hon sig för att dela ut en och annan svidande örfil tillsammans med sina tillrättavisningar.

Sonen till sjukhemmets grundare, doktor Tollman, och hans kollega, doktor Sander, sågs inte till annat än vid morgonronden. Då var vi tillsagda att hålla blicken sänkt och inte säga ett knyst annat än vid direkt tilltal. Jag kan inte för mitt liv påminna mig deras ansikten; det jag minns bäst är deras oklanderliga vita rockar och blankputsade skor.

Precis som Karlsson sagt låg Em isolerat och ibland fick jag känslan av att vi som bodde och arbetade där ingick i en liten låtsasvärld som inte hörde till den riktiga världen. Karlsson och hans unge medhjälpare skötte inköpen i staden efter husmors meterlånga listor. Vi behövde inte ens fara bort för att gå i kyrkan då Em hade ett eget kapell. Den enda kontakten med yttervärlden fick vi genom breven hemifrån och tidningarna vi nästan aldrig hann läsa. Varannan lördag var det besöksdag och så hade vi ju förstås radion – om mottagningen var bra och översköterskan på gott humör.

Min nattsömn blev bättre med tiden och lyckligtvis upprepades inte fru Tollmans utbrott från första natten. Hon höll sig mest i sin privata svit och husmor berättade att det var länge sedan hon slutat bry sig om skötseln av hushållet. Under någon av hennes “bra” dagar kunde det dock hända att man stötte på henne i biblioteket eller i trädgården och hon var alltid mycket artig och vänlig, om än en smula förvirrad. Jag tror att vi alla beklagade henne i hemlighet, denna vackra kvinna som begått misstaget att välja en man som redan var gift med sitt arbete. Deras enda barn, en dotter, studerade musik i Wien och såvitt vi anställda förstod hade familjen ingen egentlig umgängeskrets.

Så gick dagarna på Em och blev till veckor, och innan jag visste ordet av hade jag vistats där i två hela månader. Vita frun hade fallit i glömska till förmån för viktigare huvudbryn som fru Anderssons benbrott och konsulinnan Ahlhagens envisa migrän. Men så sent en kväll i januari hände något mycket märkligt.

Egentligen borde jag ha varit i säng för länge sedan, men Mattson på fyran hade haft en av sina oroliga kvällar och jag hade blivit kvar vid hans sängkant längre än jag först tänkt. Ända sedan kvällstéet hade jag suttit och strukit honom över handen och försäkrat honom om att det visst inte satt en dreglande, svart helveteshund på hans bröst och bara väntade på att han skulle sluta andas.

När han sedan äntligen föll i sömn hade jag inte ro att själv gå och lägga mig, utan satte mig med min stickning i sköterskerummet som låg nära Mattsons sjuksal, så att jag skulle höra om han vaknade och behövde något. Egentligen var det nattbiträdets uppgift, men av henne syntes inte ett spår och jag misstänkte att hon smitit ut till en av sina hemliga månskensträffar med Karlssons unge medhjälpare.

Bäst jag satt där i halvskummet kände jag ett kyligt vinddrag bakom ryggen. I tron att det var Kajsa som äntligen var tillbaka vände jag mig om, men inget förlupet sköterskebiträde var där. Ingen annan heller för den delen. Jag drog koftan tätare omkring mig, för nu började det kännas kallt i rummet. Och kallare blev det. Strax domnade mina fingrar och de annars så flinka två aviga- en rät såg lika klumpiga ut som vore de ihoptotade av någon som aldrig hållit i ett par stickor.

– Har flicksnärtan smitit in köksvägen och glömt att stänga efter sig, tänkte jag irriterat och blev lite förskräckt när jag insåg att min inre röst lät precis som översköterskan. Jag gick för att se efter, men ingen skugga föll på den kärlekstörstande Kajsa, för köksdörren var ordentligt tilldragen. För säkerhets skull kontrollerade jag fönstren också, men inte heller något av dem stod öppet.

Då jag kom tillbaka till sköterskerummet lade jag märke till två saker. Den första var att det nu var så kallt att andedräkten stod som en rökkvast ur munnen. Den andra var att det knäppte och susade i rören på den gamla radion, precis som det brukade göra när översköterskan nådigt slog på den prick klockan fem i sex om lördagsaftnarna så att den skulle hinna värmas upp lagom till helgmålsringningen.

Tveksamt gick jag fram till radioapparaten och i samma ögonblick som jag sträckte ut handen för att stänga av den slutade radiorören att susa och knäppa och istället strömmade en kakofoni av olika ljud ut ur högtalarna i en allt mer stegrande volymstyrka. Kanalväljarens nål rörde sig fram och tillbaka över de olika frekvenserna, som om den plötsligt fått eget liv, och det överliggande glaset var alldeles immigt av kylan som faktiskt verkade stråla ut från själva radioapparaten. Röster från nyhetsuppläsare, både svenska och utrikiska, avbröts av stråkar och cymbaler från någon symfoniorkester, som i sin tur föll in i dånet av kyrkklockor som slog midnatt. Jag var tvungen att få stopp på oväsendet innan hela huset vaknade, men ärligt talat var jag lite rädd för att röra vid radion, för nu hade stora blommor av rimfrost brett ut sig över trähöljet.

Slutligen tycktes den irrande kanalväljaren ha bestämt sig, för den stannade på frekvensen för en amerikansk musikstation som sände ut den där nymodiga jazzmusiken som varit så populär bland eleverna på sköterskeskolan. Det lilla jag hört av jazz hade jag hittills funnit tilltalande och medryckande, men just den här kvällen gjorde det mig mycket obehaglig till mods. Det var för högljutt, för ihåligt och tycktes nästan eka fram i tystnaden från det sovande huset.

Plötsligt kände jag en tung hand på min axel och jag gav upp ett litet skri i ren förskräckelse. Jag vände mig om och stod öga mot öga med översköterskan.

– Vad i allsindar tar hon sig till, syster Agnes? Hon väcker ju hela huset! röt hon. Och förresten vet hon mycket väl att radion nyttjar vi bara på helgerna. Sitta här och okynneslyssna för sitt eget höga nöjes skull, det passar sig verkligen inte! Och ett sådant okristligt val av musik sedan!
– Det… det var inte jag, försökte jag lamt protestera.
– Och det vill hon att jag ska tro på?!

Översköterskans hand for ut och träffade min högra kind med en svidande örfil. Samtidigt som mitt huvud föll åt sidan uppfattade jag något i ögonvrån. En skymt av en kvinna som gick förbi utanför sköterskerummet. Hon var omsluten av dunklet i korridoren och det enda jag egentligen såg var ett ljuslockigt hårsvall och en svängande röd kjol. Precis innan hon nådde fram till slutet av korridoren vände hon sig halvt om och förde ena pekfingret till sina läppar som om hon manade till tystnad. I nästa sekund var hon borta.

– Vad gapar hon nu åt?
– Jag tyckte jag såg en kvinna gå förbi, stammade jag fram. Hon hade en röd kjol på sig…
– En kvinna i röd kjol?! Har hon tullat av doktor Tollmans konjak, är det därför hon beter sig så enfaldigt?

Översköterskan lutade sig fram mot mig och sniffade misstänksamt på min andedräkt. Jag ryggade tillbaka:

– Naturligtvis inte. Jag tänkte att det kanske var hon som stängde på radion…

Just då slog det mig att radion hade tystnat och jag anade på översköterskans min att hon precis insett samma sak.

– Det var då för väl att vi blev av med det oväsendet, sade hon i lätt ton, fast jag såg på henne att hon inte visste vad hon skulle tro om det faktum att det varken var hon eller jag som stängt av radion.

– Seså, i säng med sig nu, fortsatte hon och praktiskt taget föste ut mig ur sköterskerummet.

Och jag gick, med huvudet fullt av grubblerier. På radion som både gått igång och slagits av av sig själv. På den mystiska kvinnan i korridoren. Hennes hyssjande gest. Inte för att jag var särskilt rädd, snarare förbryllad över konstigheterna. Och de fortsatte morgonen därpå, men just då lade jag ingen större vikt vid det. När jag vaknade efter en natts orolig sömn låg en psalmbok på mitt nattduksbord. Så här i efterhand förstår jag inte att jag inte tyckte att det var märkligt, eftersom jag var helt säker på att den inte legat där när jag gick och lade mig. Men kanske trodde jag att det var översköterskan som smugit sig in och placerat den där, som en slags protest mot min förmodade musiksmak.

Så nej, jag fäste inget större avseende vid psalmboken på mitt nattduksbord, men det borde jag ha gjort. Hade jag bara öppnat den så hade jag snabbt insett att den inte var menad som en förnumstig gåva. Och inte var det en psalmbok heller. Det var en dagbok.

Lagom till att den nattliga incidenten med radion hade hunnit falla i glömska skakades Em av en tragedi som ekade kusligt av det förflutna.

Doktor och fru Tollman hade rest till Wien över julhelgerna för att besöka sin dotter vid musikkonservatoriet. Detta i sig orsakade väl inget större huvudbry eftersom julen trots allt är en familjehögtid; frågan låg väl främst i om fru Tollman med sitt labila hälsotillstånd skulle orka med en sådan strapatsrik resa. Jag hörde doktor Tollman diskutera det med husmor som uttryckte sin oro över att matmoderns vacklande hälsa kanske skulle försämras ytterligare, men doktorn försäkrade att ett miljöombyte bara skulle göra hans hustru gott och att hon säkert skulle återkomma vid full vigör. Så blev det inte.

Inte så att hon blev sämre över en natt; det kom smygande. Hennes bra dagar blev färre och färre och de nattliga utbrotten fler och fler tills det slutligen var de som tog överhanden. En natt då jag hade nattvaket blev jag själv vittne till ett av dem.

Jag fann henne i trädgården. Barfota, endast iklädd sitt vita nattlinne. När hon fick syn på mig grep hon mig så hårt i armen att jag var nära att skrika rakt ut.

– Var är hon? formligen vrålade hon och desperationen spärrade upp hennes ögon på vid gavel.
– Vem då, fru Tollman?
– Mitt barn! Hon är borta! Var är hon?

Mina tankar drogs ögonblickligen till en annan kvinna i vitt som ett halvsekel tidigare irrat runt på samma sätt och jag mindes Karlssons sorgsna ord: Ibland sprang hon omkring i trädgården om nätterna för att leta efter sitt barn.

– Men, fru Tollman, er dotter är inte borta. Hon är i Wien, minns ni inte? Ni hälsade på henne i julas.

Mina lugnande ord hade ingen som helst inverkan på henne.

– Hon är borta, de har tagit henne! gnydde hon och slog armarna om sig själv och vaggade fram och tillbaka.
– Seså fru Tollman, visst minns ni att er dotter är i Wien? Vid musikkonservatoriet. Husmor har berättat hur vackert hon spelar. Nog kommer ni ihåg?

Jag gjorde en ansats att lägga armen om henne, men hon bara föste undan mig och stirrade på mig som om jag var den som höll på att mista förståndet.

– Ni förstår inte, och nu nästan viskade hon. De har tagit henne. Hon är förlorad för mig. För alltid. För alltid! För alltid!

Och så höjde hon rösten för varje gång hon upprepade orden och till slut var hennes skrik så våldsamma att saliven skummade i mungiporna. Förskrämt tog jag några steg bakåt och försökte undkomma henne, men hon följde efter och fortsatte skrika orden ”för alltid” rakt i ansiktet på mig samtidigt som hennes ögon lågade. Till slut fann jag ingen annan utväg än att örfila henne till besinning. Åsynen av märket efter slaget som lyste eldrött mot det annars så benvita ansiktet fick mig att må illa. Men hon slutade skrika.

– Nu går vi in, fru Tollman, sade jag sammanbitet och grep henne resolut i ena armen. Och hon följde med. Men i dörröppningen stannade hon till ett ögonblick och såg vädjande på mig.
– Tror ni att hon hör musiken fortfarande? Jag förstod inte vad hon menade, men fann det bäst att svara jakande:
– Visst gör hon det, fru Tollman.

Fru Tollmans blick hårdnade och plötsligt såg hon nästan hånfull ut.

– Det tror inte jag. Där hon är finns ingen plats för skönhet. Och så lösgjorde hon sig ur mitt grepp och stegade med bestämda kliv in i sin privata svit. Dörren smällde hon igen mitt framför näsan på mig.

Vad var det med det här huset? Vad var det som satt i väggarna och omöjliggjorde ett lyckligt liv för kvinnorna här? Precis som mitt hjärta ömmat för Emilia Dahlberg då jag först hörde hennes historia, så ömmade mitt hjärta för fru Tollman. Denna vackra kvinna som förföll inför våra ögon. Hon förtjänade ett värdigare slut. Inte visste jag då att slutet bara var några dagar bort.

Såvitt jag vet är det höljt i dunkel hur det hela gick till. Men på något sätt måste fru Tollman ha förirrat sig ut på balkongen, för tidigt en morgon fann man henne liggande nedanför den med vitt uppspärrade ögon och bruten nacke. Ännu en av Ems härskarinnor hade gått förlorad.

Som man gott kunde förstå lade sig en dämpad stämning över sjukhemmet. Denna stämning gick dock ej att avläsa hos doktor Tollman; han var lika nitisk i sitt arbete som någonsin förr och visade inte med en min att ha drabbats av någon större förlust. Han närvarade inte ens vid begravningen som skedde i Adolf Fredriks kyrka i Stockholm. Men kanske var han ändå inte så oberörd som han ville ge sken av, för bara ett par dagar efter hustruns tragiska olycka lät han riva balkongen som kostat hennes liv.

Som jag redan nämnt var Em en isolerad plats. För de levande, men även för de döda eftersom där fanns en begravningsplats i den lilla skogsgläntan halvannan kilometer från huvudbyggnaden. Det var en lummig och ganska vacker plats och sköterskebiträdet Kajsa sade att om våren kryllade det av styvmorsvioler mellan de glest utspillda järnkorsen och gravstenarna till minne av avlidna patienter och tjänstefolk. Och Emilia Dahlberg och hennes dödfödda barn.

På den här tiden skedde få begravningar på vinterhalvåret, eftersom tjälen gjorde det besvärligt att gräva. Det betydde att liken behövde förvaras någonstans innan det var dags för dem att komma i jorden. Vanligast var att begravningsbyråerna bistod med detta, men eftersom Em hade egen begravningsplats var det också mest praktiskt att den avlidne stannade kvar där till begravningen.

Likboden, som den kallades, var ett svinkallt litet utrymme i anslutning till vedboden och av förklarliga skäl var det ett ställe som de flesta av oss höll sig undan ifrån. Men så en eftermiddag då Karlsson låg till sängs med ryggskott och Magnus, hans medhjälpare, glömt av att ta in ved innan han for in till staden för månadshandlingen blev jag och Kajsa utkommenderade till vedboden. Och där, i ena hörnet, var den. Den lite gistna dörren som vi båda mycket väl visste vart den ledde. Särskilt Kajsa sneglade oupphörligen på den medan hon förstrött slängde ner vedpinne efter vedpinne i sin korg.

– Visste du att det ligger en döing där inne? frågade hon till sist.
– Nej, det visste jag inte, svarade jag och försökte låta oberörd.
– Det ser man för att varje morgon tänder översköterskan ett ljus i fönstret. Av respekt för döingen kan man tänka.
– Den avlidne, heter det.
– Spelar väl ingen roll vad man kallar dom. Döa ä di i alla fall.

Vi återgick till att plocka ved under tystnad. Men den varade inte så länge.

– Har du sett en döing nån gång?

Nej, det hade jag faktiskt inte. Trots mitt yrke.

– Inte jag heller, sade Kajsa. Är du inte nyfiken?

Och fastän jag väl borde ha avfärdat henne, då jag var den vuxnare av oss, var det ändå en bit av mig som måste erkänna att lite nyfiken var jag allt.

Kajsa lät inte vänta på sig. Hon lade handen på dörrvredet och tryckte till. Med ett gnissel som skar genom märg och ben gick dörren upp och Kajsa vände sig om och tittade liksom uppfordrande på mig. Jag tänkte väl inte backa ur nu? Nej, det tänkte jag inte, även om det kanske varit klokast så.

Vi drog våra koftor tätare omkring oss och klev över tröskeln till rummet som var vigt åt döden. Precis som Kajsa sagt lyste ett ensamt smalt ljus i den lilla fönstergluggen. Längst in i det dunkla rummet som inte var mycket mer än ett skrymsle stod en svart kista uppallad på två sågbockar. Locket var stängt, men inte fastskruvat.

– Märta Wirengren hette ho, läste Kajsa från den handskrivna etiketten.
– Märta Wirengren, upprepade jag fundersamt och försökte dra mig till minnes. Nej, det namnet kände jag inte igen.

Kajsa ryckte på axlarna.

– Ho hann väl å dö innan du börja här.
– Kanske det, höll jag först med, men etikettens dödsdatum sade annorlunda: Avliden 19:e december 1934.

Ett par ögonblick stod vi sedan alldeles stilla och tysta framför kistan som innehöll den första döda människa vi båda skulle möta. Om det var av respekt eller för att samla mod låter jag vara osagt.

– Äsch nu gör vi det här, utbrast Kajsa plötsligt när hon väl tyckte att vi dröjt för länge.

Med förenade krafter bände vi upp det tunga locket och där låg hon, kvinnan som i jordelivet hetat Märta Wirengren. Hon var ganska vacker, också i dödens fängsel med stilla rena drag och ljust hår som lockade sig vid tinningarna. Men läpparna var onaturligt bleka, huden hade en blåaktig ton och ögonen ville inte riktigt sluta tätt.

– Tänk om ho slår opp ögona, viskade Kajsa och puffade mig i sidan. Va i hundan gör vi då?

I det ögonblicket drabbades jag av en intensiv motvilja. Jag mer eller mindre kastade på kistlocket och klämde sånär fingrarna på Kajsa.

– Det här är inte rätt, nu låter vi henne vara i fred, sade jag praktiskt taget med gråten i halsen och föste den oförstående Kajsa före mig ut ur dödens kammare. Så här i efterhand tror jag att det var någonting med värnlösheten i kvinnans ansikte. Det var som om vi genom vår barnsliga nyfikenhet bestulit henne på hennes allra sista ögonblick i livet.

En tidig morgon i mars ramlade översköterskan med buller och bång nerför vindstrappan och bröt högerbenet på två ställen. Jag vet inte vem som blev mest förvånad, hon själv eller vi andra, över detta tecken på vanlig, mänsklig sårbarhet. Trots högljudda protester blev hon kommenderad i säng med benet i sträck och där skulle hon vackert få stanna i åtminstone tre veckor. Order från doktor Tollman själv och honom gick det ju inte an att säga emot, även om det ojades och ajades en hel del över hur allt nu skulle gå. Sanningen att säga skulle vi nog klara oss riktigt bra och kanhända var det det som skavde mest av allt.

Men kanske hade översköterskan ändå fog för sin oro, för om jag tänker efter är det tveksamt om jag skulle ha vetat det jag vet idag om det inte vore för hennes olycksaliga feltramp. Faktiskt var just det upprinnelsen till att jag sitter och skriver det här. Men det kunde naturligtvis ingen ana då.

Sent på kvällen samma dag som översköterskan ramlade i trappan blev jag inkallad till hennes kammare. Det var tydligt att hon behövde min hjälp med något och det var lika tydligt att det var svårt för henne att få fram det.

– Nu när en annan ligger här alldeles ofärdig, började hon, är det en del uppgifter som syster Agnes måste ta över under tiden.
– Naturligtvis, vad är det översköterskan vill att jag ska göra?
– Det är ju olyckligt förstås, men nu när det är som det är och en annan fått ta stryk så måste det väl bli så här. Men det är inte med lätt hjärta jag gör det, det hoppas jag hon förstår.
– Naturligtvis, översköterskan. Men översköterskan är ju snart på benen igen och då blir allt som vanligt.
– Ja, det kan hon tro. Inte tänker jag bli långvarig här inte. Frågan är väl bara hur mycket som hinner förfalla under tiden.
– Vad var det översköterskan ville att jag skulle göra?

Hon betraktade mig bistert en lång stund, som om hon än en gång behövde tänka igenom om hon verkligen skulle anförtro mig detta. Slutligen kom en uppgiven suck och hon sade:

– Hon ska ta den här nyckeln och se till att patienterna där oppe får sina mediciner.

Översköterskan lade en nyckel jag aldrig tidigare sett i min hand.

– Och hon ska inte säga ett knyst till de andra.
– Nu förstår jag inte riktigt. Vilka patienter är det översköterskan menar? Återigen suckade hon högljutt och tecknade åt mig att komma närmare.
– Det finns en avdelning till här på Em. En avdelning man inte talar om.
– En avdelning till? Vadå för en avdelning? Och varför talar man inte om den? Översköterskans ansiktsdrag fick något hårt över sig och hon snörpte ogillande på munnen.
– Hon ska inte fråga så mycket. Hon ska bara göra som hon blir tillsagd. Jag har skrivit ner alla instruktioner här och dem är hon så god och följer, hör hon det! Det som står på papperet ska hon göra och det som inte står där ska hon låta bli. Är det förstått?
– Ja, översköterskan. Det är förstått.
– Få mig nu inte att ångra mer än jag redan gör att jag bad’na om det här.

Med instruktionerna och nyckeln hårt knutna i handen lämnade jag översköterskans rum. Väl utanför hennes dörr vecklade jag ut den skrynkliga lappen och läste instruktionerna för Kvällsmedicinering som var nedskrivna med hennes gnetiga stil. På ben som skälvde en smula gick jag sedan uppför den knarrande vindstrappan och låste upp dörren till avdelningen man inte talade om.

Patienterna var alla kvinnor. Fem stycken i varsitt dunkelt, ovädrat rum med galler för fönstren. De enda möblerna var en sovbrits och en pall. De låg på rygg på sina britsar och stirrade i taket i outsäglig tystnad när jag kom in med min medicinbricka. Alla utom en.

Hon var yngst av dem och satt ihopkrupen vid fönstergluggen under snedtaket som om hon försökte fånga det enda lilla ljus från yttervärlden som vågade sig in. Det röda håret hängde i glanslösa tovor längs ryggen. Hon var så mager att kotorna stack fram, men under särken anade jag magens lätta rundning. Hennes smala, vita fingrar rörde sig snabbt och smidigt i luften som om hon förde dem fram och tillbaka över en inbillad klaviatur.

Jag var förbjuden att tala med patienterna. Tilltala dem icke; se dem heller icke i ögonen hade översköterskan skrivit och de instruktionerna var inte svåra att följa. Kvinnorna tycktes knappt märka att jag var där. Apatiskt gapade de och svalde medicinen jag gav dem. Jag vet fortfarande inte vilken typ av medicin det var, men jag skulle gissa på någon form av opiat. En av dem var så avdomnad och fjärmad från den här världen att hon inte ens märkte att hon dreglade och låg i sin egen avföring.
Jag hade blivit sjuksköterska för att rädda liv, men det tillstånd som de här kvinnorna befann sig i var inte liv. Jag visste då att inte heller jag skulle tala om den här avdelningen på Em. Faktiskt ville jag helst av allt glömma att den fanns.

Söndagen efter mitt första besök hos de kvinnliga patienterna på vinden var jag sen till morgonandakten. Halvvägs till det lilla kapellet upptäckte jag att jag dessutom glömt min psalmbok. Under ett ögonblick var jag frestad att strunta i den, men blotta tanken på vad översköterskan skulle tycka om mitt slarv fick mig att vända om. Att först komma för sent och så till på köpet ha glömt herrens hyllningssånger. Hon månde vara fjättrad till sin rullstol med högra benet spjälat ända upp till höften, men iakttagelseförmågan var det inget fel på. Med andan i halsen störtade jag tillbaka till mitt rum, snappade åt mig psalmboken på nattduksbordet och dunsade ner på min plats bredvid Kajsa just som kantorn slog an det sista dånande ackordet till preludiet. Jag gjorde mitt bästa för att undvika översköterskans ogillande blick genom att fromt böja huvudet framåt som i bön.

Vi var inne i fastetiden och prästen talade om uppoffring. Om den offervilliga kärleken och det försonliga som ligger i att försaka sig själv för det som större är. Utan att behöva så mycket som att vända på huvudet visste jag att översköterskan satt och nickade eftertryckligt mot oss sköterskor som om dessa ord var särskilt lämpade för oss yngre ”snärtor”. Kajsa och jag utbytte menande blickar och försökte dölja fnittret som ville ut i våra näsdukar. En överdriven harkling från översköterskans håll fick oss att nästan gå åt. Med tilltvingad återhållsamhet öppnade vi våra psalmböcker för att stämma upp i psalm 439, Det går ett tyst och tåligt lamm, men då kom plötsligt min munterhet av sig och förbyttes i förvirring. För runt texten till psalmen var några anteckningar nedklottrade i suddig blyerts. Jag hade aldrig sett dem förut och handstilen var främmande. Medan den övriga församlingen sjöng läste jag följande rader: Ännu ett iskallt karbad. Den här gången lämnade de mig där i över två timmar och när jag äntligen fick kliva upp var benen helt bortdomnade och bar mig inte. Det måste vara så kallt säger doktor Tollman, för att det ska kunna släcka den onaturliga hettan jag har inom mig. Den som får mig att göra dåliga saker. Dåliga, sjuka saker. För jag vill väl bli frisk? Ärligt talat vet jag inte längre.

Jag avbröts i mitt läsande av att Kajsa puffade mig i sidan och i ena mungipan väste åt mig att jag skulle sjunga med för ”hon” tittade på mig.

– … och kval och död, och allt det stilla lider, sjöng jag mumlande samtidigt som jag förstulet bläddrade fram till försättsbladet.

Jag måste ha tagit fel, det här var inte min psalmbok. Och namnet på insidan av den hårda pärmen var mycket riktigt inte mitt eget, utan där stod prydligt präntat: Märta Wirengren. Märta Wirengren. Kvinnan som jag nyligen sett ligga kall och stel i sin kista ute i likboden. Hennes psalmbok höll jag nu i min hand, utan den blekaste aning om varifrån den kommit.

Resten av mässan satt jag som på nålar, för det kändes som om andakten aldrig skulle ta slut. Knappt hade postludiet slutat förrän jag hastigt reste mig från min plats och skyndade mig tillbaka till mitt rum med psalmboken i ett fast grepp. Jag hörde Kajsa ropa efter mig, på söndagsförmiddagarna när vi var lediga brukade vi ta en kopp kaffe tillsammans, men jag ropade bara urskuldande tillbaka att jag mådde lite illa och måste lägga mig ett tag.

Väl inne på mitt rum slog jag mig ner på sängen och började bläddra i psalmboken. Det tog inte lång tid att hitta fler anteckningar. Runt texten till psalm 305 b, Var är den Vän, hade Märta Wirengren en månad före sin död skrivit:

“Dr Tollman berättade för mig att det var Arvid som fick mig inlagd här. Att han inte klarade av mig längre. Vad mitt brott är vet jag inte, men att det måste vara gräsligt förstår jag. För straffet är olidligt. Utestängd från världen. Långa, kalla fingrar som klämmer och känner överallt. Vassa instrument och vassa blickar. Mörker. Röster som talar om mig som vore jag en tingest. Inga fina kläder mer, ingen musik, inga vänner. De har tagit mina böcker, mitt brevpapper och mina pennor. Det enda jag fick behålla var Bibeln och den här psalmboken. En enda liten pennstump lyckades jag gömma undan. Ingen annan får veta att jag är här. En smutsig, skamlig hemlighet på botten av en brunn.”

Anteckningarna var daterade, men följde ingen kronologisk ordning utan var nedskrivna vid psalmverser som jag antog varit betydelsefulla för henne. Noteringen invid psalm 211, “Jesus kär, gå ej förbi mig” löd: Rösten i rummet bredvid har tystnat. En till. Inga fler tröstande ord genom väggen. Bara ett ordlöst mummel. Jag vet vad det betyder. Det har de berättat. Det är en del av behandlingen, för vår egen skull naturligtvis. För att vi inte ska kunna fortsätta berätta våra lögner när vi väl kommer härifrån. Vi kommer inte att kunna berätta sanningen heller. Och det är lika väl, för vem vill höra den?

Jag fortsatte bläddra och fortsatte läsa. Fortsatte läsa om behandlingsmetoder som mer liknade medeltida tortyr. Ändlösa timmar i korsfästelseställning, växelvis heta och kalla bad, könsstympning, elchocker, avtrubbande medicinering, isolering. Allt omskrivet med en handstil som vittnade om ren och skär desperation.

Slutligen var jag framme vid psalm 619: “Jag går mot döden var jag går”. Runt psalmversen fanns Märtas sista anteckning: hennes eget namn om och om igen. Och för var gång det upprepades hade hon tryckt pennan hårdare och hårdare mot papperet, som om hon en gång för alla velat inpränta att hon funnits, att hon levat, att hon haft ett namn. Till sist måste stiftet ha gått av.

Resten av den söndagen gick jag runt som i dvala. Mina arbetskamrater försökte locka med mig i samtalen, men när jag knappt svarade på tilltal och flera gånger slutade prata mitt i en mening lät de mig vara i fred.

Trots att jag mådde illa vid tanken på kvinnorna som satt inspärrade däruppe på vinden, visste jag att jag förr eller senare var tvungen att gå dit. Det var min plikt, men jag drog ut på det så länge jag bara kunde. Det var inte förrän i kvällningen jag tog mig uppför den gistna vindstrappan och jag var tvungen att ha med mig en fotogenlampa för att lysa upp i skummet.

Den sista jag besökte med min medicinbricka var den unga rödhåriga kvinnan, som väl egentligen inte var mer än en flicka. Som alltid satt hon vid fönstergluggen och lät sina fingrar spela ljudlöst i luften. Långsamt gick det upp för mig vem hon var. Det röda håret, så likt moderns. De smala fingrarna som oupphörligen rörde sig till musik bara hon kunde höra. Ja, musiken hörde hon fortfarande, men fru Tollman hade ändå haft rätt. Det fanns ingen skönhet där hennes dotter nu befann sig.

Om jag tidigare under dagen varit förlorad i grubblerier var det inget emot det tillstånd jag befann mig i när jag trevade mig fram nerför den dunkla vindstrappan. Utan att jag egentligen visste hur det gick till fann jag mig sedan stående framför översköterskans dörr med handen höjd till en knackning.

– Syster Agnes, vad vill hon så här dags?
– Jo… jag skulle vilja tala med översköterskan…

Hon spände uppfordrande ögonen i mig.

– Men så stå inte bara där och mumla! Fram med vad hon vill ha sagt istället.
Jag harklade mig och bad att rösten skulle hålla och modet räcka.
– Jo, jag ville tala med översköterskan om patienterna på vinden. Det… det känns inte rätt. Sättet de blir behandlade på. Metoderna som används… –
– Hur vågar hon?! Jag tror knappt mina öron! Står hon verkligen här och ifrågasätter doktor Tollman och doktor Sander?!
– Jag vet naturligtvis att det inte är min plats att… –
– Det har hon alldeles rätt i!
– … men de heta och kalla baden, elchockerna, stympningarna. Är det verkligen för kvinnornas bästa? Blir de hjälpta av det?
– Det där är verkligen inte något som varken hon själv eller jag har förstånd att spekulera i. Doktor Tollman och doktor Sander har naturligtvis inget annat än patienternas hälsa för ögonen. Att påstå något annat vore rent… Rent syndigt! Och hur kan syster Agnes förresten veta något om de här patienternas påstådda behandling, om jag får fråga?

Jag sänkte blicken ytterligare och kunde riktigt känna hur jag krympte inför hennes misstänksamma ögon. Man hade kunnat packa ner mig i en fingerborg.

– Jag har bevittnat vad en av patienterna själv har skrivit, svarade jag med svag röst.
– Vilken patient?
– En fru Märta Wirengren. Hon avled i december.
– Märta Wirengren, fnös översköterskan. Jo, jag tackar! Som hennes stackars man fick lida för hennes nöjeslystnads skull. Inte ens när hon väntade smått kunde hon avhålla sig från frestelserna. Sprang ute om kvällarna, drack sprit. Höll sig med andra karlar. Till slut såg han ingen annan utväg än att lägga in henne här. Men hon var ett hopplöst fall, det märktes från början.
– Hur dog hon?
– Hon föll offer för sin egen låga moral och sitt dåliga leverne, det är allt syster Agnes behöver veta.
– Men är det inte snarare frågan om bestraffning än om behandling?
– Och vem har sagt att det ena måste utesluta det andra, fräste översköterskan och såg kallt på mig. Jag insåg att människokärleken som väl borde ha funnits där en gång, åtminstone i början av hennes kall, hade krymt ihop till ett intet. För mycket vatten hade passerat under bron.
– Och doktor och fru Tollmans dotter? Måste hon också straffas?

Översköterskans inandning var så häftig att lågan på stearinljuset på nattduksbordet fladdrade till.

– Och vad är det Agnes tror att hon vet om den flickan?!

Översköterskan var så upprörd att jag trodde att hon skulle få ett slaganfall.

– Det är väl hon som sitter där uppe, i gavelrummet. Gravid, utan en barnafader, förmodar jag. – Jodå, nog är hon på det viset, alltid. Men det ska Agnes ha klart för sig att…-

Här avbröts översköterskans gälla stämma av ett förfärligt oväsen i korridoren utanför. Upprörda röster och klampande steg. Och så bultade det på dörren och vi urskiljde de fruktade orden:

– Elden är lös! Elden är lös!

Vi hade varit så upptagna av vårt indignerade samtal att brandröken som nu plötsligt stack i våra näsborrar fullkomligt hade gått oss förbi.

– Herre jistanes, vi måste ut härifrån! utropade översköterskan och för första gången någonsin såg jag hos henne något som liknade fruktan.

Och jag kunde gott förstå varför. Hjälplöst fjättrad till rullstolen som hon var, låg vägen till säkerhet helt i någon annans händer. I det här fallet mina. Jag tvekade bara ett ögonblick, men under det ögonblicket hann nog översköterskan tänka både ett och annat.

Hela den natten och långt in på morgontimmarna kämpade vi för att rädda Em. Storlarmet gick och brandkåren från stan kom farande med tjutande sirener och brandsprutan i högsta hugg.

Men långt innan de hunnit fram strömmade grannarna till, lockade av den dånande klangen från klockstapeln borta vid begravningsplatsen. Med sot i ansiktet och andan i halsen hjälptes alla som kunde åt att langa vattenhinkar, blöta ner brandfiltar och föra patienterna i säkerhet. Inte förrän klockan fem på morgonen dog den sista flamman ut och även om det fortfarande glödde här och var och brandröken låg tät över nejden kunde brandmästaren äntligen blåsa faran över. Vi samlades i bön och böjde våra huvuden i tacksamhet för dem som räddats. Vi bad också för dem som blivit kvar i lågorna: de fem patienter som brann inne på vinden där branden tydligen tagit sin början. En omkullvält fotogenlampa i ett av gavelrummen, det var i alla fall vad man trodde. Men inga närmare frågor ställdes och det hela skrevs av som en tragisk olycka. De fem patienterna på vinden var och förblev något man inte talade om.

Hade man bemödat sig med att undersöka de brända kropparna hade man troligen upptäckt varför dessa kvinnor var de enda som inte skrek på hjälp. Det berodde inte bara på deras neddrogade tillstånd, det var något annat också. Det gick upp för mig när jag kom att tänka på hur Märta i sin dagbok berättat om rösterna som tystnat eller snarare tystats för att inte kunna yppa vare sig lögn eller sanning. Kvinnorna på vinden skrek inte. De kunde inte. Deras tungor var avskurna.

Nej, jag sade aldrig något om det jag visste. Och i många år har jag försökt gömma mig bakom att det var andra tider då. Att som ung kvinna ifrågasätta två äldre män som till på köpet var läkare, det var bara inte tänkbart. Kanske var det inte ens ett brott, det de gjorde. Att i medicinskt syfte experimentera på kvinnor som vänt den sociala normen ryggen och som därför i samhällets ögon per definition måste vara sjuka. Men naturligtvis borde jag ha sagt något. Höjt min röst för dem som inte längre kunde. Det påminns jag om varje natt, tro inget annat.

Såvitt jag vet återvände varken doktor Tollman eller doktor Sander till Em efter brandnatten och bara några månader senare hörde jag att de antagits av rasbiologiska institutet, där de väl i lugn och ro kunde fortsätta utföra smutsiga hemligheter i vetenskapens namn.

Och Em? Ja, hon stod där hon stod, om än bara ett skal av sin forna glans. Ett sjukhem blev det aldrig mer, patienterna fick plats på andra konvalescenthem och vi som arbetat där fick söka oss vidare. Själv blev jag Röda Kors-syster och arbetade i London under kriget. När jag kom tillbaka till Sverige i slutet av fyrtiotalet fick jag reda på att Em sålts efter en långdragen försäkringstvist. En brukspatron köpte det för en spottstyver och använde det som magasin. Under många år var minnena dess enda inneboende. Och väl var väl det.

Men så i veckan läste jag en notis i tidningen. En privatskola har köpt Em och ska starta ett internat för flickor där. Samma eftermiddag satte jag mig ner och började skriva på den här berättelsen. Det är dags att världen får veta.

För det sitter någonting i väggarna på Em. Något bittert som inte vill någon väl. För mycket har hänt. För många spöken. Sanningen är väl att det där huset aldrig borde ha blivit byggt och Emilia Dahlberg borde aldrig ha korsat Atlanten för att stå brud i ett främmande land. Så i natt… I natt ska Em brinna igen och jag hoppas innerligt att hon aldrig reser sig mer.

Signaturmelodi

Ni hörde Petra Werner läsa Marie Ivarsson Ahlins gammelmoster Agnes berättelse “Em”, som avslutades av en inspelning av psalm 189, inspelad under en nyårsbön i en kyrka i Luleå stift och publicerad av Youtubekontot “Svenska psalmer”. Och därmed är veckans avsnitt slut.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.