getting zoloft overseas www.canadianpharmrx.com

Avsnitt 147: Sömnsvårigheter

Every gambler knows
That the secret to survivin’
Is knowin’ what to throw away
And knowin’ what to keep
‘Cause every hand’s a winner
And every hand’s a loser
And the best that you can hope for
is to die in your sleep

Kenny Rogers gamla klassiker, The Gambler, är kanske finast i First Aid Kits version. Så förlåt att jag tvingar på er min egen, betydligt mer amatörmässiga. Men jag tror han var inne på något där, Kenny. Det bästa man kan hoppas på är att man ska dö i sömnen.

För sömnen, som alla som haft problem med den vet, kan bli betydligt värre än så.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och sömnen är dödens kusin, som rapparen Nas skaldade. Människan har med sin livslånga kamp mot döden alltid haft svårt att förlika sig med sömnen, som kan verka så liknande, lockande i dess frid, skrämmande i dess vakuum. Det där förhållandet fortsätter, ända in i dödsögonblicket. Jag läste ett dokument som det amerikanska sjukhuset Northwestern Medicine tagit fram, en handledning till anhöriga om hur den sista tiden inför den naturliga döden ser ut.

Det finns många formuleringar i det dokumentet som får en att haja till. Dess rubrik, “Signs and symptoms of dying”, hintar om den obehagliga insikten att döden är ett tillstånd som kommer med symtom, att det finns varningstecken, som om det var en förkylning. “No one can predict exactly when someone will die. However, as the body prepares for the final stages of life, there are signs that indicate death is near”, skriver de. “As the body prepares for the final stages of life.” Behöver kroppen förbereda sig för ett tillstånd som det annars så ofta verkar så lätt att glida över i? Är en process så oåterkallerlig som döden, som så effektivt i sig själv sätter stopp för all utveckling i kroppen, någonting som kräver dess beredskap?

Vilka är då dessa förberedelser? Enligt dokumentet, att man förlorar intresset för och förmågan att äta och svälja, att man andas långsammare och mer ojämnt, att man drar sig tillbaka och slutar svara på tilltal eller att man blir förvirrad och orolig, och så naturligtvis: att sömnen påverkas. “Patients may sleep for longer periods of time. They may have periods when they are awake at night but sleeping during the day. Patients may also not wake up easily”, skriver sjukhuset.

Sömnen växer till sig i styrka, blir djupare, som om den var förstadiet till döden. Är man Kenny Rogers hoppas man att de två tillstånden till slut, helt sömlöst, glider ihop.

Ni känner till Robert Scotts misslyckade polarexpedition till Sydpolen 1910? Det var engelsmannens andra och sista försök att nå den ännu obesökta mytomspunna platsen, och den slutade i tragedi, när han och fyra andra expeditionsmedlemmar till slut i januari 1912 nådde fram bara för att upptäcka att norrmannen Roald Amundsen nått dit bara fem veckor tidigare. På vägen tillbaka dog först en av männen efter en fallolycka, och en månad senare valde ytterligare en av männen, Lawrence Oates, som visste att hans förfrysningsskador gjorde honom till en belastning för de övriga, att möta döden hellre än att förstöra sina kamraters chanser. En kväll reste han sig, stapplade fram till tältets dörr på sina förfrysta fötter, och vände sig om till de andra. “I am just going outside and may be some time”, sade han. Sedan gick han ut i den iskalla snöstormen, och syntes aldrig till igen.

De var bara tre kvar, och de gick så långt de kunde, men tre dagar senare slog de upp sitt tält på vad som skulle bli deras sista lägerplats. Ett fruktansvärt oväder drog in, och de fångades i tältet. Nio dagar senare hade de ätit upp sin sista proviant och stormen hade ännu inte lättat. De tre männen tillbringade sin tid med att skriva avskedsbrev till sina nära och kära där hemma. Den sista anteckningen i Scotts dagbok är daterad den 29 mars 1912.

Det skulle dröja åtta månader innan deras kroppar hittades. Den 12 november nådde en eftersökningsexpedition, där norrmannen Tryggve Gran ingick, till deras tältplats. Gran skrev också dagbok, och han beskriver där sin syn som “kuslig”, som något han inte kommer glömma så länge han lever, han svor över det “hemska, fula ödet”. Inuti tältet, som var till hälften snötäckt, låg de tre kvarvarande männen från sydpolsexpeditionen. Scott låg i mitten, till hälften utanför sin sovsäck. De andra två verkade ha dött i sömnen, noterar Gran, men Scott såg ut att ha kämpat emot i dödsögonblicket. “Frosten hade gjort huden gul och genomskinlig och jag har aldrig sett något värre i mitt liv”, skrev Gran med chocken ännu ringande i fingrarna.

And the best that you can hope for
is to die in your sleep

Det finns, i sömnen, värre saker än att dö. En av dem är om man blir för medveten om sin plats i det märkliga parallella universum som sömnen utgör, på det sätt som lyssnaren Adelina för bara några veckor sedan beskrev i ett mejl till oss. Hon skrev om vad som brukar kallas för “Lucid dreaming”, och hennes historia läses av Rakel Josephson.

Min flickvän och jag har varit tillsammans i fem år. När vi träffades gick jag sista året på gymnasiet, och hon andra. Vi hade några gemensamma vänner, hade kikat på varandra lite i korridorerna och på en fest på höstterminen när vi båda var lite fulla vågade hon ta första steget och började prata med mig. Efter det gick det ganska snabbt och rätt som det var hade vi varit tillsammans i fem år och bodde tillsammans i en lägenhet i centrala Örebro. Min flickvän är så smart. Kanske den smartaste personen jag känner. Hon älskar kunskap, att lära sig nya saker och inse att det finns så mycket mer att lära. Hon ligger uppe på natten och läser rapporter och artiklar om allt mellan himmel och jord bara för att hon är intresserad av i princip allt.

Allting började egentligen i höstas. Vi hade precis varit hemma hos våra gemensamma kompisar och sett filmen Inception. Den har en komplicerad uppbyggnad: den handlar om drömmar och om några personer som tar sig in i andras huvuden. Sedan styr de drömmarna för att genomföra sitt uppdrag att plantera en idé i en annan människas huvud och få offret att tro att det själv fått idén. Denna film planterade en tanke, eller kanske mer av ett intresse, i min flickväns huvud. Drömmar, som vi förut bara pratade om på morgonen när någon hade drömt något märkligt, blev plötsligt något som hon inte kunde sluta tänka på. Som om hon blivit besatt läste hon alla böcker om drömmar och letade upp all forskning hon kunde hitta.

Hennes utredning ledde henne till fenomenet lucid dreaming, klardrömmande, och så kallad finger-counting. Visste ni att man inte har tio fingrar i en dröm? I en dröm kan man ha 15 fingrar eller kanske bara tre på varje hand. Om man börjar göra det till en vana att alltid räkna sina fingrar, flera gånger varje timme så kommer denna vana att följa med in i drömmen. När då drömmaren räknar sina fingrar och inser att det inte är tio fingrar utan fler eller färre så blir drömmaren medveten om att den faktiskt drömmer. Denna insikt ger drömmaren en klarhet och en möjlighet att själv styra över sina drömmar. Och som ni vet finns det ingenting man inte kan göra i en dröm. Plötsligt har drömmaren ett alternativt liv där personen kan flyga, skapa saker ur tomma intet, växa till en omöjlig längd eller krympa till en myras storlek. När en människa drömmer utan att vara medveten om att det är en dröm kan man inte styra över vad som händer och kanske medföljer då rädsla och förvirring men när drömmaren kan styra över drömmen behöver man inte vara rädd. Man kan bestämma hur världen ska se ut och vilka människor som ska få vara med i drömmen. Är något läskigt så förvandlar man det till något annat. All makt ligger hos drömmaren.

Min flickvän började räkna sina fingrar. Medan vi satt och åt frukost räknande hon, under jobbet räknade hon, på bussen påväg hem räknande hon, när maten lagades och när den åts. På kvällen när vi låg i sängen och pratade om dagen räknade hon. Det slutade aldrig. Hon räknade och räknade. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, paus, ett, två, tre, fyra och så vidare. Efter tre veckor fick hon resultat. Hon var lyrisk på morgonen när hon väckte mig. Hon hade drömt under natten, räknat sina fingrar, sett att de var tolv fingrar och insett att det var en dröm. Då började skapandet, förvandlingen och förundran. Hon berättade på morgonen om de hus hon hade byggt, hela städer, och de djur hon hade skapat, blandning mellan tigrar och björnar. Hon berättade att hon aldrig hade upplevt något sådant tidigare. Som om allting var möjligt och att det inte fanns något slut för skapandet.

Den dagen kunde hon vänta på att få gå och lägga sig igen. Hon ville tillbaka, ville räkna sina fingrar och fortsätta drömma. Men den natten drömde hon ingenting. Iallafall inget hon kunde minnas, inget hon kunde styra över. Finger-räknandet fortsatte. Nu ännu ivrigare än förut. Det tog bara en vecka tills nästa dröm kom. Hon fortsatte räkna och fortsatte drömma och allt oftare vaknade hon och berättade att hon återigen fått en dröm i full klarhet. Först kom de nån gång i veckan men sen flera gånger och sen nästan varje natt. I takt med att de klara drömmarna ökade växte hennes intresse för drömmandet och forskningen bakom detta. Hon var helt uppslukad och kunde inte prata om något annat. Jag måste medge att det blev tröttsamt efter ett tag. Hon pratade om det underbara med att kunna styra drömmen och skapa overkliga saker men jag kunde inte förstå för jag hade inte upplevt samma saker, samma värld. Jag kunde inte förstå varför hon ville gå och sova tidigt varje kväll och aldrig ville ligga uppe och se en film med mig. Många gånger när vi satt och pratade märkte jag att hennes fokus var någon annanstans. Jag kunde se hur läpparna rörde sig lätt medan fingrarna vandrade över varandra i samma mönster som de gjort i flera veckor. Så många gånger jag sade, ja, till och med röt: “Sluta räkna! Du lyssnar ju inte ens på mig”. Men hon kunde inte sluta. Hon var helt uppslukad av drömmarna.

I januari förändrades något. Hon började bli tystare och berättade inte lika mycket om sina drömmar. Skönt, tänkte jag. Kanske hade hon kommit ur denna fas av total besatthet. Men det var som att hon inte bara slutade prata om drömmarna utan att hon slutade prata om nästan allt. När jag frågade henne något fick jag korta, vaga svar och ofta när vi skulle ta beslut om måltider och filmer att se var hon väldigt obrydd. Hon som förut aldrig kunde sluta prata, som hade åsikter om allt möjligt. Men människor har bättre och sämre perioder. Min flickvän hade för ett par år sedan gått igenom en period av svår depression efter att hennes äldre bror hastigt gått bort i en bilolycka. Vi pratade aldrig så mycket om det. Det verkade mest bara göra henne mer ledsen. Så när hon nu började bli tyst igen vågade jag inte fråga så mycket utan jag försökte ge henne utrymme och egentid.

En dag när jag kom hem efter jobbet upptäckte jag blod i köket. En skärbräda låg i diskhon tillsammans med en kniv och mycket blod. Jag började ropa efter henne på direkten. Jag följde droppar av blod som ledde mig från köket till badrummet. Öppnade försiktigt dörren och där stod hon med en blodig handduk runt ena handen. Jag började skälla på henne, i ett utslag av panik. “Men vad i helvete har du gjort? Vad har hänt?” och hon förklarade lugnande att hon bara hade skurit sig i fingret när hon skulle skära en tomat. “Det är en skråma. Blev mycket blod bara. Det gör inte ens ont”. Jag försökte övertala henne att vi skulle åka till akuten men hon sa att det bara var ett litet sår och att ett plåster skulle duga. Det blev inte att åkte till akuten. Jag fick inte ens såret för hon sa att det bara skulle göra mig stressad. Hon plåstrade om sig själv och jag tog moppen och gick till köket för att städa undan. Redan här tänker man ju att jag skulle ha märkt något, kanske ifrågasatt något eller iallafall börjat bli orolig. Men jag förstod ingenting.

På kvällen när vi låg i sängen såg jag en glimt av såret under plåstret som hade glidit av litegrann. På pekfingret, strax under leden ett stort sår, fortfarande helt öppet. Var det nästan genom halva fingret? Nej det kunde ju inte stämma då hade det gjort jätteont och då skulle hon ju sagt till. Jag måste ha sett i syne. Plåstret gled på sin plats och täckte återigen såret. Jag vände mig och somnade om.

En vecka efter det fick jag ett samtal. Min flickvän hade börjat bete sig konstigt på jobbet. Hon satt vid sitt skrivbord på kontoret som halvfullt då det var runt lunch tid. Plötsligt hade hon bara börjat skrika. En öronbedövande skrik. Hennes kollegor hade försökt få kontakt med henne med det hade varit lönlöst. De hade ringt akuten och en ambulans hade kommit och plockat upp henne. Hon var nu nedsövd och låg på sjukhuset. Jag lade på och skyddade mig ut till bilen.

När jag kom till sjukhuset låg hon nedsövd och iförd sjukhuskläder. Plåstret var borta och istället satt fyra stora stygn på hennes finger. En läkare kom in om frågade om jag visste hur hon fått såret på fingret, och jag berättade allt jag visste. Han förklarade att om hon hade väntat någon dag längre på att komma in hade fingret inte gått att rädda. Nu hade de satt in penicillin för infektion och sövt henne för smärtan. Han kunde inte tro mig när jag sa att hon hade gått runt med bara en plåster på såret i en hel vecka. Kniven hade gått rakt in i benet och gjort en stor spricka. Fingret var nästan helt av.

Ett par timmar senare när hon vaknade var hon väldigt förvirrad, ja, rent av arg. “Varför är jag här? Vad har ni gjort med mitt finger? låt mig gå. Jag vill gå. Låt mig gå.” Jag kände inte igen kvinnan som satt i sängen. Arg i blicken och frustrerad på allt och alla. Jag försökte prata med henne men fick ingen kontakt. Hon fortsatte säga att hon ville gå därifrån, att hon ville bort. Läkaren försökte närma sig henne för att undersöka hennes mående men då började hon återigen skrika och denna gång fäktades hon med armarna. Hon slog till läkaren hårt och drog ner en ställning med dropp. Hela rummet var kaos. En sjuksköterska tog tag i mig och bad mig följa med ut ur rummet. Det sista jag såg var att de höll fast henne i sängen och återigen sövde ner henne.

I en vecka låg hon i samma säng på sjukhuset. De kunde inte hitta något fel eller förklaring till hennes märkliga beteende. Eftersom att det inte fanns några fysiska förklaringar till hennes beteende flyttades hon efter en vecka till psykavdelningen på sjukhuset. Hon placerades i en säng med såna där spännen för händer och fötter så de kunde väcka henne utan att hon skulle vara en fara för vare sig personal eller sig själv. Jag var där hela första veckan trots att hon var sövd nästan hela tiden. Jag var även där när hon flyttades till psykavdelningen och när de skulle väcka henne. Jag åkte hem för att duscha och byta kläder nån gång men var annars på sjukhuset hela dagarna och hela nätterna. Jag minns inte om jag sov något, antagligen gjorde jag ju det men dagarna och nätterna flöt ihop och helgen med vardagen. Jag försökte pratade med henne men hon bara skrek och ryckte.

Jag var helt förstörd. Ena dagen hade jag levt ett underbart liv med min själsfrände. Jag hade köpt en ring och bestämt mig för att fria till henne. Men nu hade hela livet vänts upp och ner. Jag hade förlorat allt hopp. Men så kom den dagen när hon inte skrek. Plötsligt var det bara som att hon var tillbaka.

Jag kom in till hennes rum där jag hade suttit så många timmar, och hon tittade på mig.

“Åh vad bra att du är här. Jag har saknat dig!”, sade hon.

Det var det första jag hade hört henne säga på tre veckor. De första riktiga orden. Lite förvirrade började jag prata med henne och fråga hur hon mådde och om hon visste vad som hade hänt. Hon förklarade att personalen hade varit väldigt vänliga och förklarat allt om vad som hänt och varför hon var där. Hon bad om ursäkt för hennes oaceptabla betende men sa att hon var bättre nu och att det kändes bra igen.

Jag var glad att ha henne tillbaka. Men hon fick ligga kvar på sjukhuset. De vågade inte släppa henne. Jag besökte henne fortfarande varje dag. Vi pratade och såg på film och det kändes som allt faktiskt skulle bli som vanligt igen. Från början var hon väldigt lugn och förstående mot personalen men efter ett tag började hon fråga om de inte kunde spänna loss hennes armar och fötter. Hon var ju bra nu och behövde inte sitta fast längre. Hon var ingen fara för sig själv och alla andra. Men de sa nej, inte än och att hon måste vänta. Men frågade oftare och oftare och blev mer och mer arg när de nekade henne. Hon frågade mig också. “Kan du inte bara spänna loss dem lite snabbt? De gör ont och jag känner mig så stel”. Jag förklarade att jag inte hade tillåtelse och läkarna hade nog rätt. Hon sa ingenting men jag märkte hur hon blev arg på mig. “Jag vill bara räkna mina fingrar” sa hon. Men jag kunde inte, jag fick inte. Tiden gick och dagar blev till veckor. De ville fortfarande inte släppa henne. Jag förstod inte riktigt varför. Hon verkade ju frisk nu. Läkarna sa att hon fortfarande skrek och försökte skada sig själv men jag såg aldrig något när jag var där.

Så kom mars. Värmen började så smått återvända och snön började smälta. Jag hade beslutat mig att jag skulle fria till henne oavsett om hon var hemma eller fast på sjukhuset. Jag ville förklara för henne att jag älskade henne och att vi kunde ta oss igenom vad som helst efter detta. Jag tog på mig min finaste klänning innan jag åkte till sjukhuset den dagen. Ringen hade jag i en liten ask i fickan. När jag kom till sjukhuset var allt som vanligt. Jag frågade läkarna hur natten hade varit och gick sedan in till min flickvän för att kolla hur hon mådde. Efter att vi pratat i säkert en timme tog jag mod till mig. Jag ställde mig upp, gick fram till hennes säng och spände lös hennes armar. Efter det föll jag ner på knä och lyfte upp asken med ringen. Hon svarade ja och vi båda kramades, grät och kysstes. Ringen satte jag på hennes finger och stunden var helt perfekt. Just då spelade det ingen roll att vi var fast på ett sjukhus eller att hon hade sjukhuskläder på sig. Vi var förlovade och vi var förälskade. Jag stannade någon timme till innan jag var tvungen att bege mig hem, jag skulle få besök av några vänner.

Kvällen var trevlig, maten var god och min flickvän, min fästmö, var väldigt saknad. Men jag berättade för alla att hon var frisk och mådde bättre och att hon nog skulle få komma hem snart. Strax efter 22 fick jag samtalet. Sjukhuset ringde och frågade om jag kunde komma in. Jag blev orolig och sa snabbt hejdå till mina vänner och körde raka vägen till sjukhuset.

När jag kom hem igen var jag fortfarande i chocktillstånd. Jag visste inte vad jag skulle tro, jag visste inte vad jag skulle tänka. Kunde jag tänka? Kunde jag förstå vad som hade hänt? Läkarens ord ekade i mitt huvud.

Jag gick fram till köksbordet där min flickväns dator låg. Där den hade legat, oanvänd, sen hon åkte till sjukhuset. Den hade nästan börjat samla damm. Jag öppnade upp den. På första försöket lyckades jag lista ut hennes lösenord. Vi kände varandra så väl. Datorn var full av mappar med olika projekt och artiklar. Men den var organiserad och allting låg i bokstavsordning så jag kunde lätt hitta mappen vid namn Lucid Dreaming. Mappen var full med rapporter, artiklar, forskning från andra och länkar till olika hemsidor. Jag hittade även ett dokument med titeln “Loggbok”. Jag öppnade. Det var ett långt dokument. Hon hade dokumenterat allt. Från att hon började räkna på fingrarna tills första drömmen kom. Hon hade beskrivit varje dröm i detalj och berättat om allt hon skapat och sett. Alla drömmar hon berättat för mig, när jag inte orkade lyssna och alla de drömmar hon inte berättade för att hon förstod att jag inte lyssnade. Det var mer drömmar än jag någonsin kunnat förstå. Ibland flera varje natt. Jag bläddrade fram ett par månader till januari när hon började bli sådär… Ja, märklig. Där hittade jag en dröm som var beskriven på ett annat sätt. Inte kallt och sakligt som de andra utan känslosamt. Den handlade om hennes bror. Hon hade testat att skapa honom i drömmen, att väcka honom till liv igen, innan bilolyckan. Efter den drömmen handlade inte drömmarna om något annat än honom. Hon skapade honom natt efter natt och de skapade ett liv tillsammans som syskon. Hon gjorde dem unga igen och flyttade hem till deras barndomshem. De lekte och växte upp igen. Anteckningarna började handla mer och mer om hur mycket hon saknade honom. Om hur hon inte hade hanterat hans bortgång. Hon skrev att hon bara ville sova hela tiden för att få se honom och för att få komma tillbaka till den världen när allting var bra.

Jag läste vidare i säkert flera timmar. Om hennes drömmar, hennes sorg och hennes rädsla för att aldrig kunna släppa honom. Så kom jag fram till de datumet när jag hade hittat henne med såret på fingret. Där stod det inte mycket. Bara några få meningar. “Jag räknade fingrarna nyss. De är tio stycken. Det betyder att jag inte kan träffa honom. Tänk om jag bara hade nio fingrar. Då skulle det vara bättre. Tänk om jag bara hade nio fingrar.”

Läkarens ord ringde i mina öron. De hade hittat henne död i sängen. Läkarna hade inte förstått hur hon hade fått loss händerna. Men hade fått loss händerna och med hennes egna tänder hade hon bitit av tre fingrar vid knogarna. Hon hade förblött medan hon försökte bita av det fjärde.

Det fanns en tanke jag inte kunde släppa, men som jag inte ens vågade fullfölja. När alla fingrar är likadana är de svåra att räkna. Men så fort någonting på något av fingrarna sticker ut är det lättare. Min flickvän hade alltid burit en ring på högra handen, en hon hade fått av sin bror. Där hade hon alltid kunnat räkna fingrarna, utan att behöva se dem.

På vänstra handens fingrar hade hon dock inte haft någon ring, och inte kunnat räkna fingrarna där. Hon kunde inte vara säker på hur många de var. Då kunde hon inte veta om hon drömde eller inte.

Tills jag satte förlovningsringen på hennes vänstra ringfinger.

Ni har hört “Lucid dreaming”, skriven av lyssnaren Adelina och uppläst av Rakel Josephson.

Det finns ändå något som kan vara värre än att sova, och det är att inte kunna sova. Den som drabbats av sömnlöshetens obönhörliga våld är beredd att göra vad som helst för att slippa den. Desperationen kan bli outhärdligt ful. Det får vi veta i lyssnaren Ewas berättelse, passande döpt till “Sömnsvårigheter”, som läses av Eva Dozzi.

I perioder har jag svårt att sova. Det har varit så ända sedan tonåren. Oftast har det inte varit mer dramatiskt än att jag varit extra trött på dagarna och frustrerad på nätterna under några veckors tid. Jag kan heller inte påstå att problemen har eskalerat genom åren, jag har bara accepterat att detta är något som drabbar mig med jämna mellanrum.

Med anledning av detta var jag inte särskilt brydd när jag för några veckor sedan insåg att jag var på väg in i en period med sömnsvårigheter. Jag vidtog alla de åtgärder som jag brukar.

Jag slutade dricka kaffe efter klockan tretton på dagarna. Jag begränsade min skärmtid på kvällarna, sista timmen innan läggdags gjorde jag lugn yoga och dricker en kopp varm mjölk. Jag städade iordning extra i sovrummet och snyggade till sängen med nya kuddar och filtar för att den ska se så inbjudande ut som möjligt. Jag flyttade ut mobilen från sovrummet och laddar den i hallen på nätterna.

Trots det kom jag aldrig till ro på kvällarna. Eftersom jag är rutinerad sömnlös så låg jag inte och vred mig, utan klev upp när jag inte somnat inom nittio minuter. Jag läste böcker och tidningar i dämpad belysning utan att stressa upp mig. Efter en stund försökte jag igen. Till en början somnade jag oftast på andra försöket. Jag levde på. Jobbade och skötte hushållet och mitt sociala liv. Tröttare och tröttare såklart. Efter några veckor slutade jag somna på andra försöket.

Vid det här laget började jag få lite svårt att sköta mitt jobb. Jag är projektledare på ett teknikföretag och håller vanligtvis många bollar i luften, men efter några veckor med sömnproblem började jag känna mig slö i tanken. Jag tappade bollar och märkte hur mitt arbetsminne blev allt sämre. På kvällarna var jag för trött och ofokuserad för att läsa, ibland sved det bakom ögonlocken, och ändå kom aldrig sömnen.

Jag började bli allt mer frustrerad och började ta långa promenader på kvällarna. Jag tänkte att fysisk trötthet skulle hjälpa. Jag gick och gick. När jag blev för trött för att läsa på nätterna började jag promenera även då. Kilometer efter kilometer på tomma gator.

Jag och min sambo bor i stor lägenhet utanför centrum, och jag styrde alltid stegen in mot staden. Gick förbi nedsläckta livsmedelsbutiker och bagerier. Sneglade upp mot alla lägenheter som såg tysta och stilla ut. Jag saknade min sambo, han jobbade utomlands under sex månader. Halva tiden hade gått nu, om tre månader skulle allt vara som vanligt igen. Jag kom att tänka på de piller han köpt under sin förra sväng utomlands. ”Vid tillfälliga sömnbesvär” stod det på burken. Fast på arabiska. Jag bestämde mig för att prova.

Pillren hjälpte inte. Antagligen innehöll de bara stärkelse.

Efter sex veckor var jag nära min gräns. Jag vägrade ge vika för mina sömnsvårigheter utan levde på så normalt jag kunde. Men man måste sova. Vid det här laget var jag glömsk, arg och irriterad. Jag fräste åt folk i min omgivning. Jag skickade mail på jobbet där vartenda ord var felstavat. Jag vågade knappt köra bil eftersom min reaktionsförmåga var så nedsatt. Jag glömde fylla på mat och vatten åt katten.

En fredagskväll låg jag och googlade på min telefon i sängen. Jag orkade inte bry mig om mitt skärmförbud, det hjälpte ju uppenbarligen inte. Jag sökte desperat efter tips och nya saker att prova för att få sova. Jag kunde redan allt som stod seriösa sidor utantill. Jag provade flashback, familjeliv och andra mindre källkritiska forum. Till sist hittade jag ett forum som jag inte kommer skriva ut namnet på, för jag vill inte att någon av er ska prova detta. Jag hade blivit så pass desperat vid det här laget att jag läste vad som helst. Nu hade jag hamnat i en tråd som avhandlade mörk magi. Folk i tråden pratade om en ritual som tydligen skulle vara väldigt potent. Dock hade ingen i tråden testat, eftersom ritualen också var förknippad med viss fara.

Jag blev nyfiken. Jag är som sagt tekniskt lagd och avfärdar allt magiskt som trams. Ändå ville jag läsa det magiska receptet på sömn, svartkonst eller ej.

Det var inte lätt, jag fick klicka runt på skumma länkar en dryg timme innan jag hittade vad jag sökte. Jag har ändrat vissa detaljer och kastat om stegen lite, för att ni inte ska kunna prova. Men ungefär såhär går ritualen till:

· Sätt dig på golvet med benen i kors.
· Tänd fyra stearinljus och placera dem så att de utgör hörnen i en kvadrat. Sidorna på kvadraten ska vara lika långa som din vänsterhand. Från långfingerspets till handlov.
· Läs en latinsk mening högt. Meningen var ganska enkel och lät barnslig nästan, men jag vill som sagt inte skriva ut den. Efter att du uttalat sista ordet måste du vara helt tyst resten av ritualen.
· Släck ljusen i motsatt ordning som du tände dem. Blås inte, nyp av lågan med vänsterhandens tumme och pekfinger.

Det är nu ritualen blir obehaglig. Sista steget är det längsta och svåraste, du måste nämligen:

· Res dig och leta rätt på en levande varelse. Fortfarande under total tystnad måste du nu tillfoga varelsen fysisk smärta. När du gjort din skada läser du den latinska meningen högt igen.

Klart.

Jag läste instruktionerna om och om igen. Vad hade jag att förlora? Jag höll på att bli galen. Jag grät varje dag på jobbet och kunde inte känna några andra känslor än saknad och förtvivlan. Allt jag kunde tänka på var att få sova ändå gick det bara inte. Alltså bestämde jag mig för att prova, något måste jag ju fördriva tiden med ändå. Jag klev ur sängen och plockade fram rekvisitan. Jag satte mig på vardagsrumsgolvet orkade inte ens känna mig galen. Jag följde stegen noggrant. Tände ljus, placerade dem, läste latin, släkte och reste mig. Jag greppade kökssaxen som jag lagt fram och vågade knappt andas av rädsla för att bryta tystnaden. Jag smög fram till min sambos akvarium. Långsamt förde jag ner saxen under vattnet och sikta in mig på den minsta och fulaste fisken jag kunde hitta. Jag måttade in så att jag skulle klippa av en bit av stjärtfenan med ett enda knips. Jag tvekade. Desperationen bultade i hjärtat så jag knep ihop ögonen och klippte till med saxen. Snipp. När jag öppnade ögonen igen såg jag en liten bit av stjärtfenan virvla omkring medan den lilla fisken simmade iväg så fort den kunde. Ett ögonblick stod jag helt förstenad av skam och skuld, men sedan fann jag mig och läste den latinska meningen högt igen.

Jag stod kvar med saxen i vattnet några ögonblick. Vad höll jag på med egentligen? Vad hade jag väntat mig? Generad styrde jag stegen mot köket för att lägga ifrån mig saxen, men innan jag ens hann till diskbänken kände jag det! Sömnen! Den kom krypande genom kroppen, mina ögonlock var redan tunga. Jag skyndade mig tillbaka till sängen och drog täcket över mig. Den ljuvliga varma känslan spred sig snabbt och mitt huvud blev lätt, och tankarna ännu lättare. De flöt iväg genom rummet och inom någon halv minut sov jag djupt.

När jag vaknade nästa gång var jag förvirrad. Det var som att jag långsamt landade in i min egen kropp igen. Ögonlocken hade klibbat igen lite grann och när jag väl fick upp dem sökte jag med blicken efter klockan. 14:03 visade den. Jag låg helt stilla och försökte förstå. Jag hade sovit hela natten och större delen av lördagen, helt utan avbrott. Långsamt provade jag sträcka på kroppen, den kändes mjuk och utvilad.

Jag klev upp och hade den bästa dagen på länge. Jag pressade apelsiner för hand och drack den sötsyrliga juicen till frukost. Jag gick till gymmet och tog ut mig rejält, och på kvällen gick jag ut och åt middag med mina vänner. Vännerna kände knappt igen mig, de sa att jag såg flera år yngre ut. Dessutom skrattade jag högt och äkta flera gånger under middagen, vilket ingen hört mig göra på flera månader.

Det var först när jag sjönk ner i soffan den kvällen efter att ha tvättat av mig sminket som jag tog mig tid att fundera på vad jag varit med om. Var det en slump? Kanske hade jag bara somnat av utmattning tillslut. Tankarna snurrade. Hur hade jag kunnat skada den starkas lilla fisken? Den logiska förklaringen måste ju helt enkelt vara att jag varit bortom mig av utmattning och att den obehagliga ritualen haft någon typ av placeboeffekt på mig.

Resten av helgen och hela den kommande arbetsveckan försökte jag sova utan att tänka mer på ritualen. Men jag sov överhuvudtaget ingenting.

När det blev fredag igen var jag tröttare än någonsin, svart under ögonen och genomskinligt blek i resten av ansiktet. Jag ville uppleva den där fantastiska känslan av ostörd sömn igen. Så fort jag ätit middag framför tv:n plockade jag fram de fyra ljusen och saxen igen.

Jag utförde ritualen på exakt samma sätt, fast jag gav mig på en annan fisk. Klippte av två millimeter av dess stjärtfena, och sen somnade jag tungt. Den här gången vaknade jag efter bara tre timmar och var inte alls så utvilad som jag hade hoppats. Klockan var inte ens midnatt. Trots att jag inombords nog redan visste svaret så tog jag upp telefonen och sökte upp det ockulta forumet igen. Precis som jag redan hade förstått så beskrev andra samma sak. Effekten avtog om man inte stegrade. Antingen grövre våld eller känsligare varelse. Jag började må illa. Ändå kunde jag inte låta bli.

Jag klev upp och satte igång. Den här gången hade jag förberett med en liten fisk i en mugg. När det blev dags spetsade jag den med en gaffel och vred om när den sprattlade. Efteråt sov jag lugnt i nio timmar.

Vid det här laget hade jag förstått hur det fungerade. Jag var hela tiden tvungen att trappa upp våldet för att få samma effekt. Jag förstod att det inte var hållbart, jag var alldeles för stor djurvän. Jag mådde tillräckligt dåligt över vad jag gjort med som stackars små fiskarna, jag kunde inte föreställa mig hur det skulle kännas att ge sig på större djur. Kanske börja med små gnagare som hamstrar, men sakta tvingas gå på allt större och klokare djur. Fåglar, katter hundar… Nej, detta var tvunget att få ett slut.

Jag slutade.

Efter två veckor var jag helt förstörd igen. Jag var tvungen att få sova. Nu hade det blivit allt senare på hösten, mörkret smög sig på redan vid sjutiden på kvällen. Det var som att en kyla hade spridit sig inuti min kropp, jag hade slutat bry mig om vad andra kände. Kanske var det därför beslutet att börja ge sig på människor kändes så lätt. Jag hade inte gjort några större förberedelser, jag visste ju att denna första gång skulle jag komma undan med relativt lite våld. På något sjukt sätt kände jag mig upprymd. Jag gillade känslan av makt när jag klädde mig i bekväma svarta kläder. Jag virade en mörk halsduk över näsa och mun, och drog ner en keps över ansiktet så mycket det gick utan att jag skymde för mycket av synfältet. Väl utanför dörren började jag leta efter en bra sten. Jag ville att den skulle vara lagom tung och trubbig. Jag hittade en i buskaget vid cykelstället. Hela tiden spanade jag av min omgivning, men det var en kall kväll med regn och snålblåst. Folk var inte ute i onödan, och de som var ute gick med böjda nackar och tycktes inte lägga märke till mig.

Jag satte mig på huk i mörkret bakom häcken och väntade. Jag letande efter någon som såg osympatisk ut. Efter bara minuter hittade jag ett lämpligt offer. En man som jag tyckte hade en kaxig gångstil kom gåendes längst cykelbanan på andra sidan häcken. Han vaggade självsäkert när han gick, han hade ett belåtet uttryck i ansiktet. Jag kände en stark lust att skada honom, det var inte längre ett nödvändigt ont, utan någonting jag längtade efter.

Jag hade tänkt låta honom passera och kasta stenen i ryggen på honom, men en väldig vrede övermannade mig. Jag kunde inte hålla mig. I affekt hoppade jag upp från mitt gömställe och kastade stenen med väldigt kraft, rakt i hans ansikte. Jag vrålade och plöjde genom häcken för att få tag i honom, jag var inte klar. Mannen stod framåtlutat med händerna för ansiktet, så jag kastade mig på honom och vräkte omkull honom. Jag satte ena knät mot hans bröst och fick tag på stenen igen. Jag höll den med båda händerna och slog den mot hans tinning flera gånger, till dess att han blev stilla. Nu var det som att jag fick tillbaka kontrollen över mig själv, och snabbt kom jag på fötter. Jag såg mig omkring och sen satte jag av snabbt benen bar. Jag sprang bort från mitt höghus ifall någon betraktade mig, och sen hem i en lång båge. Det kändes som att jag hade kunnat springa hur långt som helst, jag kände mig som en ostoppbar maskin.

Väl uppe i lägenheten tog jag en snabb dusch och störtade i säng. Sömnen var fantastisk. Det mest underbara jag någonsin upplevt. Jag räknade ut att den måste ha varat i 20 timmar. Efter att jag stigit upp tittade jag ut genom fönstret som vette mot cykelbanan jag varit vid kvällen innan. Egentligen förstod jag när jag såg polisavspärrningarna, men jag gick ändå in på en nyhetssida och fick det bekräftat. Jag hade slagit ihjäl mannen.

Där och då förstod jag att det var över. Jag kan inte fortsätta med våldet, och jag kan inte leva utan sömn.

Jag har förberett för att lämna över mig själv till polisen nu. Jag har skrivit brev till mina föräldrar och till min sambo, lagt fram kläder och skrivit ner alla koder och lösenord som kan komma att behövas för att städa upp efter mig när jag sitter inne.

Men innan jag möter denna nya skrämmande verklighet, som kommer vara under resten av mitt liv, ska jag unna mig en sista natts sömn.

Ni hörde lyssnaren Ewas berättelse “Sömnsvårigheter”, som lästes av Eva Dozzi.

Vi har kommit fram till avsnittets sista berättelse, och där ska vi ge oss in i tassemarkerna mellan död och sömn, i en berättelse som utspelar sig på dess hemmaplan: mitt i natthimlen. Ni ska få höra historien “Jag flög med en död man”, skriven av Redditanvändaren diesindarkness och uppläst av Ludvig Josephson.

Mannen i stol 43-A dog halvvägs över Atlanten. Jag satt långt fram i planet, precis bakom första klass, och såg inte när uppståndelsen bröt ut. Men jag hörde någon flämta och dra efter andan – först högljutt och panikslaget, sedan allt tystare. En flygvärdinna tog till orda i högtalarsystemet och frågade ifall det fanns några läkare ombord som kunde hjälpa till. Jag antar att det inte fanns någon.

Efter ett par minuter övergick mannens flämtanden till en sorts gurglanden, och sedan blev han tyst, och så var det över.

Han hade hetat Molyneaux, gammal men inte urgammal, och dödsorsaken hade antagligen varit en hjärttack, en stroke, en reaktion på en medicin eller Guds vilja, beroende på vems tredje-, fjärde- och femtehandsuppgifter man lyssnade på och vad som hade hunnit hända med dem sedan de lämnade rad 43, där flygvärdinnorna helt enkelt spände fast honom med säkerhetsbältet i hans fönsterstol och skylde hans ansikte med en av flygbolagets filtar.

Piloten hördes i högtalarna. Han sade att flygplanet skulle vända om igen och återvända till New York, “på grund av ett tragiskt akut sjukdomsfall hos en passagerare.”

“Kära passagerare, vi söker en frivillig som kan tänka sig byta plats med en passagerare på rad 43”, fortsatte han. “Flygplanet är helt fullbokat och den som sitter där nu vill inte sitta kvar. Det är ett säte mot mittgången, och vi har bara ett par timmar kvar tills vi når land.”

Jag förstod varför den döde mannens granne inte ville sitta kvar. Men jag vet inte riktigt varför jag ställde upp. Kanske en effekt av kombinationen utmattning, nyfikenhet och dåligt samvete. Min semester var ändå inställd tills vidare, tänkte jag, så varför inte sätta sig i flygplanets mest intressanta stol. En flygvärdinna tackade mig underdånigast och lite för länge, så även den till synes rätt chockade och illamående tonåringen som tog min plats. Jag tog mitt handbagage och traskade ner för mittgången till flygplanets allra sista rad.

Min enda tidigare praktiska erfarenhet av döda kroppar var begravningen av min farmor, då jag varit liten och hon hade legat i en öppen kista, men jag hade å andra sidan aldrig haft så svårt inför döden som idé. Med det sagt undrade jag över hur smart jag hade varit, så snart jag såg min nya stolsgranne.

Gubben Molyneaux, måtte han vila i frid, satt upprätt mellan mig och flygplansfönstret, med bältet runt livet och en blå fleecefilt över huvudet och överkroppen. Filten täckte inte hans händer, som vilade på knäna över bältet – så placerade av flygvärdinnan i någon sorts taffligt försök att visa respekt, antog jag.

Molyneauxs bleka fingrar var förvridna som klor, och avslöjade med vilka pinor han hade dött. Jag kunde inte se fingrarna utan att ofrivilligt fundera på hur hans ansiktsuttryck kunde se ut. Jag funderade på att be om en till filt för att täcka även hans händer, men flygpersonalen var upptagen med att lugna de andra passagerarna och förbereda inför vår u-sväng över Atlanten. Jag försökte glömma min situation, blundade, och somnade.

Jag vaknade, timmar eller minuter senare, jag vet inte vilket, av turbulensen. Lamporna i kabinen var släckta och de flesta passagerarna verkade sova. Jag tittade ut genom fönstret, och försökte att låta bli att få syn på Molyneaux, och såg bara nattens obrutna mörker. Jag föreställde mig havet under oss, svart och kallt. Tanken gjorde mig illa till mods och jag sträckte mig fram över den blickstilla kroppen bredvid mig för att stänga fönsterluckan.

Mitt i rörelsen stannade jag upp. Hade inte fönsterluckan redan varit stängd när jag satte mig i stolen?

Ett ögonblick gick när jag stelnat till i tanken, och då insåg jag att någonting annat med scenen var förändrat. Det tog en sekund för mig att inse vad det var. Molyneauxs händer låg fortfarande kvar orörliga på knäna, bältet var fortfarande på, och filten täckte hans huvud och överkropp. Men filten såg skrynklig ut, som om han hade rört på sig under den.

Mycket långsamt, lika väl medveten om att det var vansinnigt som om att jag inte kunde låta bli att göra det ändå, lyfte jag på filten i ena hörnet.

Jag såg hans skjorta, som flygvärdinnorna knäppt upp i ett försök att rädda honom. Under skymtade jag hans bröstkorg, hans blågråa hud och de vita hårstråna som växte på den.

Jag lyfte filten ännu mer. Skjortans krage var fläckad av torkat blod. Jag mindes ljuden jag hade hört, när det lät som om han kvävdes.

Till slut drog jag upp hela filten, och kvävde ett skrik.

Molyneauxs huvud var vänt från mig, precis som om han hade vänt sig för att titta ut genom fönstret.

Jag såg hans ansikte reflekteras i det mörka plexiglaset. Det var tvivelsutan en död människas ansikte: blekt, utdraget, munnen öppen med löst hängande underkäke. Det fanns inget liv i honom.

Utom i hans ögon. Som rörde sig.

Jag stirrade i fönsterglasets reflektion i flera sekunder, och jag är säker på vad jag såg. Mitt i hans dödsmask rörde sig hans pupiller fram och tillbaka, som om de följde någonting som rörde sig ute i natthimlen.

“Vad håller du på med?”, sade en röst bredvid mig. Jag vände mig om och såg kvinnan på andra sidan mittgången stirra på mig, i äckel och skräck. “Täck över honom igen! Ge honom frid!”

“Han… Jag tror han rör på sig”, stammade jag. “Hans ögon. Jag tror han kanske inte alls är…”

Jag kunde aldrig avsluta meningen, det lät för vansinnigt när jag sade det högt. Men jag behövde inte heller göra det. Det ögonblicket föll plötsligt min mage fritt, tillsammans med allt annat i flygplanet.

Kaffekoppar och handväskor och mobiltelefoner slog i taket. En man långt fram i kabinen hängde för ett ögonblick fritt över sitt säte. Jag hörde flygvärdinneknappen plinga till på stol efter stol då folk vaknade i panik och förvirring.

“Kära passagerare, var snälla och sätt er på era platser, spänn säkerhetsbältet och lägg handbagaget under stolen framför er”, sade piloten i högtalarna med en smula skakig röst. “Vädret här är fint och inga andra flighter har rapporterat någon turbulens, så jag vet inte riktigt vad det där var. Men vi ska nog snart ha tagit oss igenom det.”

Medan han pratade kände jag de milda skakningarna som hade pågått ända sedan jag vaknade förvärras. Kvinnan på andra sidan mittgången började dra i sitt säkerhetsbälte, och hade helt uppenbart glömt bort både mig och Molyneaux.

Jag tvingade mig att titta på honom igen. Stöten måste ha fått honom att falla framåt från midjan och uppåt, och hans huvud lutade nu mot stolen framför honom.

Men det var fortfarande vänt mot fönstret, nu i en sådan halsbrytande vinkel att jag var orolig att han brutit nacken.

Jag tittade på hans händer igen, och hudens bleka färg. Tre flygvärdinnor och ett dussing passagerare hade sett denna man dö, och jag hade inga rationella skäl att tro att de tagit fel.

Ändå såg jag fortfarande i fönstrets reflektion hur hans ögon rörde sig från vänster till höger, från vänster till höger.

Jag hade hört om märkliga reflexer i kroppen som kan pågå efter döden. Lemmar sprätter till, halshuggna kycklingar som springer runt, nerver som uträttar de sista kvarglömda ärendena från hjärnan. Men ögonen? Det hade jag aldrig hört talas om.

Jag tvingade mig att se bortom reflektionen av honom, ut på himlen. Det var fortfarande mörkt, utan vare sig måne eller moln, men atmosfären tycktes ha antagit en märklig färg – djupt mörkgrönt, som ärtsoppa. Jag tyckte mig se vaga former virvla runt i dunklet, fast det lika gärna kunde vara en hägring. Jag ryckte tillbaka.

Det fanns ingenstans jag hellre ville slippa vara än här. Men ingen kunde hjälpa mig med den saken, för oredan i kabinen började nu anta kaotiska proportioner. Flygvärdinnor rusade snubblande och stapplande av och an och tog hand om folks utspillda drycker och skråmor. Hela flygplanet skakade som en tunna i en fors.

En serie stötar fick Molyneauxs överkropp att svänga av och an som en nickedocka. Han slängdes tillbaka i sätet, sedan mot mig (en fruktansvärd känsla som jag aldrig kommer glömma), och sedan tillbaka, så att hans ansikte slogs in i fönstret med en smäll, och där blev han hängande.

Det räckte för mig. Jag öppnade mitt säkerhetsbälte, hoppade upp ur stolen och svängde in på toaletten bakom mitt säte. Jag drog igen dörren och låste. Jag skulle hellre sitta där under resten av resan än tillbringa en till minut bredvid Molyneaux.

Den planen höll i en halvtimme eller så. Jag satt där, med händerna mot väggarna för att stödja mig, och hörde flygvärdinneknapparna plinga, motorerna vråla och skyn swisha förbi. Jag försökte lugna mig genom att föreställa mig New Yorks silhuett mot natthimlen, landningsbanan på JFK, en lugn landning.

Men så dök flygplansfönstret på min rad upp för min inre syn, Molyneauxs ansikte pressat mot det som en liten pojkes, hans döda ögon som rastlöst sökte av natthimlen.

Kaptenens röst i högtalaren ryckte mig ur fantasin. Han lät påtagligt skrämd nu, och högtalaren glappade.

“…extremt märkligt väder… måste be alla sätta sig i sina säten i skyddsställning… omedelbart… om vi förlorar trycket…”

Turbulensen försvann i fyra-fem sekunder, och sedan var det som att vi flugit in i en tvättmaskin. Jag studsade mot toalettens väggar, hamnade på golvet och lyckades nätt och jämt få upp dörren och kravla ut i mittgången.

Alla tre flygvärdinnor var utslagna, låg på rygg och mage i mittgången. Några av bagageluckorna uppe vid innertaket hade öppnats och väskor rasat ut. Passagerare grät. Några mumlade för sig själva. Hela tiden skakade flygplanet våldsamt.

Jag hörde en serie små smällar ovanför mig, och kände kinden skvättas ned av något blött. Jag tittad upp. Varenda läskburk i kabyssen hade exploderat. Jag drog mig upp i min stol, fäste säkerhetsbältet, och glömde för ögonblicket till och med bort Molyneaux.

Så hörde jag hårda dunsar från min sida.

Han satt naturligtvis kvar i sin stol, och slängdes av och an som en flaggstång i en storm, och för varje gång skallade han fönstret så hårt att jag såg plexiglaset buktas.

Duns. Duns.

Jag blev plötsligt orolig för att han skulle krossa fönstret, trots att det borde vara omöjligt, så jag svalde min ovilja och tog tag om hans axlar. Men jag kunde inte hålla honom stilla.

Om och om igen slog han huvudet i fönstret. En galen tanke slog mig. Det var som om kraften inte bara kom från turbulensen.

Duns, duns, duns.

Ingen annan i flygplanet såg detta hände. Några hade rest sig så smått och försökte dra de skadade flygvärdinnorna bort från mittgången. Andra höll upp sina telefoner framför ansiktena, och jag såg dem viska in i dem. Som om de spelade in avskedsmeddelanden.

Duns, duns, knak.

Någonting vid min sida knakade tungt och sprött, och jag tänkte i en sekund att jag hoppades att det var Molyneauxs kranium. Jag tittade mot honom och såg den gröna dimman utanför, och hur den virvlade i amorfa skepnader.

Duns, knak, pang.

Ännu en explosion. Denna gång, inga läskburkar, utan trycksatt syre som strömmade ut i natten. Molyneaux hade med ett sista, våldsamt slag lyckats slå hål på båda fönsterplexiglasen. Nu hängde hans krossade skalle utanför flygplanet, och hans kropp var sliten upp ur sätet, lealöst hängande. Bara säkerhetsbältet och bredden av hans axlar höll honom inne.

Ett vrålande larm började överrösta allt annat, och ut ur taket föll syremasker. Jag satte på min på en gång, samtidigt som jag hörde människor skrika och fäkta med armarna. Några försökte desperat få på syremasker på flygvärdinnorna i mittgången, men nu skakade flygplanet värre än någonsin och lösa föremål flög upp genom kabinen, mot hålet i fönstret som den döde mannen bredvid mig hade slagit upp.

“…tryckfall… “, sade piloten. “…begränsat med syre så jag försöker gå ner på en lägre höjd… svårt i den här stormen, eller vad det än är…”

Så snart jag var säker på att jag hade fått på mig masken och kunde andas, och att mitt säkerhetsbälte satt fast, tittade jag en sista gång på Molyneaux. Såvitt jag visste var hans huvud avslitet, för allt jag såg var hans axlar, pressade mot hålet.

Jag föreställde mig hans ögon igen, som hade sett något i himlen vi andra inte hade sett – inte kunde se, trots att det kanske nu var farligt nära att slita flygplanet i stycken. Det fanns en koppling mellan dessa fenomen, även om jag inte förstod den. Men jag behövde inte förstå den för att själv kunna genomföra dess sista akt.

Jag böjde mig fram över Molyneaux, lyfte bort en av hans kalla, krampaktigt knutna händer, och öppnade hans säkerhetsbälte.

Ett outhärdligt knastrande ljud hördes när hans axlar, antar jag, trycktes ihop och mosades då han sögs ut genom fönstrets ram. Och på en millisekund försvann han, ut genom fönstret, ut i natten, en blek gammal man som föll genom luften ned mot det kolsvarta havet.

“Vad du än såg där ute”, tänkte jag. “Vad det än var du sökte, gå till det och låt oss vara.”

Den gröna dimman lättade några minuter senare, och flygplanet gick ned till en höjd där vi kunde andas utan masker. Mindre än en timme senare såg jag faktiskt landningsbanorna på JFK, och att en hel skvadron polisbilar och ambulanser fanns där för att möta oss. Flygvärdinnorna och några passagerare hamnade på sjukhus, men såvitt jag vet blev ingen allvarligt skadad.

Efter en tids utredning drog man slutsatsen att vi hade flugit igenom ett lokalt oväder, som inget annat flygplan märkt av den natten. Någon sorts skräp måste ha dragits upp från marken, slagit in i fönstret vid stol 43-A och krossat det. De skrev i sin rapport att händelsen lett till “ett plötsligt tryckfall, då en passagerare som tidigare under resan hade omkommit i en separat händelse drogs ut ur kabinen.”

Jag förväntade mig att få höra mer om det på nyheterna, men jag antar att det föll mellan stolarna. Flygbolaget ville väl inte göra en stor sak av det, och jag antar att ingen av passagerarna kände för att dra sig händelsen till minnes.

För de flesta ombord på det där flygplanet var det en fruktansvärd tragedi som följdes av en nära döden-upplevelse, men som slutade lyckligt. Jag är den enda som i resten av mitt liv kommer förföljas av synen av Molyneauxs ögon, och tankarna på vad det kan ha varit de såg på vägen ned mot havsytan.

Signaturmelodi

Ni har hört “Jag flög med en död man”, skriven av Redditanvändaren diesindarkness och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed sluter Creepypodden ögonen för denna gång, och sjunker ner i vår drömlösa jungfrusömn. Men om två veckor igen, som en gammeldags väckarklocka, spritter vi till igen trots att ni då sedan länge måste tro att vi dött. Då hörs vi igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.