Avsnitt 148: Ett arbetsmiljöproblem

Hej, Jack. Jag är en ganska ny lyssnare. Jag har väl hört ett och annat program lite då och då,
pratat med vänner som sagt att man måste lyssna, ja ni vet. Men det var först nu i coronatider som jag börjat lyssna på allvar. Till slut hamnade jag på det avsnittet där ett tåg fastnade i en tunnel och sen hände det massa skit. Avsnitt 60, tror jag att det var.

Den historien gav mig en sån rejäl flashback till vad som en gång hände mig i jobbet att jag bara var tvungen att berätta min historia. Ni får ta det för vad det är, mer kan jag inte begära.

Jag är lokförare, och kör pendeltåg i Stockholm. Jag gillar mitt jobb, det är schyssta arbetstider och bra kollegor så jag har inget att klaga på. Jag har kört nu i snart fem år så jag har kört både innan och efter citybanan blev klar. Det är tunneln för pendeltåg som går under Stockholm, för den som undrar. Hela järnvägsnätet är ett myller av gångar och passager som har fått öknamnet “myrstacken”, vilket väl inte är taget ur luften direkt. Det finns i all fall två stationer, City och Odenplan. City har fyra spår, i lika många tunnlar, Odenplan har två spår. Men det är förberett för fyra. Det ser man inte som passagerare, men vi som kör ser dagligen dom två stora mörka hålen bredvid spåret som bara väntar på att bli färdigbyggda.

Det här hände den 29:e september 2018. Det datumet tar jag inte fel på, för det där var en sån grej man inte glömmer. Det hade varit en hyfsat vanlig dag, jag hade varit uppe i Märsta och vänt och skulle nu ner till Tumba. Vi hade precis kört in i tunneln norrifrån, när signalen visade “vänta, stopp”. Jag suckade, det stod alltså ett tåg inne vid Odenplan. Typiskt. Jag skulle precis meddela tågvärden när strömmen försvann. Det märks på så vis att mätaren går ner på noll, och AC-anläggningen tystnar. Oftast kommer strömmen tillbaka inom några sekunder, men med tanke på tåget som stod framför oss så tog jag det säkra före det osäkra, och bromsade. Dessutom säger föreskrifterna att blir det strömlöst ska man stanna så fort man kan. När man som förare är på väg mot en signal som står i rött, ja då är man nervös, det ska ni veta. Men jag fick stopp på det, precis innan. Och där stod vi, mitt i svackan utan att komma ur fläcken. Det är alltså en liten uppförsbacke precis innan Odenplan. Belysningen i tunneln är ganska gles så man ser inte jättebra även om det inte är kolsvart. Passagerarna i tåget hade väl ingen aning om var vi ens var. Tågvärden undrade vad som hänt, och jag försökte komma fram till både fjärr och trafikledning. Det tog sin tid, men till sist fick vi tag i dom. Brand i ett ställverk. Det skulle vara strömlöst väldigt länge.

Ni har säkert läst i tidningarna om folk som blivit galna av att sitta fast på tåg. Jag och tågvärden kom direkt överens om att så fort som vi fick tömma tåget och låta folk gå in till Odenplan. Det var inte stort mer än 200 meter, så vi tyckte inte det var så farligt. Det tog en bra stund att få fjärren att gå med på det, men till sist så. Vi öppnade de främsta dörrarna och så fick passagerarna ta sig ut. Jag tackade min lyckliga stjärna att det inte var någon rullstol med, det hade aldrig gått att få upp den genom makadamen. Det var bara några barnvagnar, men det gick att lösa. Jag och tågvärden lotsade passagerarna till Odenplan. Det fanns väl en och annan som hade velat stanna kvar och vänta, men de flesta förstod och var på gott humör. “Kul att se hur det ser ut”, minns jag att en gubbe sa. Jag bytte några ord med kollegan som satt fast vid perrongen, eller ja, vi svor över att dom behövde ordna strömavbrott idag. Ni vet, sånt där fikarumsnack. Jag dröjde väl kvar där några minuter, det var behagligare att stå i ljuset på Odenplan, liksom.

Nå, tågvärden stannade kvar på Odenplan, han skulle ha rast efter Märsta, medans jag skulle köra en vända till, så han skulle upp och få avlösning, och jag gick tillbaka till tåget. Kom strömmen tillbaka så skulle jag vara beredd att köra iväg. Jag kom fram till hyttdörren och skulle just häva mig upp, när jag råkade se åt vänster, och fick syn på lyktorna från ett annat pendeltåg bredvid mig. Jag blev givetvis jätteglad, och tänkte att strömmen kommit tillbaka, samtidigt som det var lite snopet när man nu väl hade evakuerat. Men men, bättre att vara på den säkra sidan, så är det ju. In i vagnen, aktivera, upp med strömavtagaren… Ingenting hände. Fortfarande ingen ström. Jag stirrade på mätaren som låg lika stadigt på noll som innan. Jag provade att knacka på den, då nålen ibland kan fastna. Men den låg lika stilla som innan. Jag svor för mig själv över vad fan som kunde ha hänt när jag plötsligt insåg en sak.

Jag stirrade framför mig i tunneln. På min högra sida låg det andra spåret, uppspåret, för tåg mot Märsta och Sundbyberg. Men lyktorna jag hade sett från det andra tåget lyste på min vänstra sida.

Jag frös till, men kände på nåt sätt att jag var tvungen att titta. Jag öppnade dörren och tittade ut. Och jodå, där var dom, Lyktorna. Samma storlek, och samma avstånd som på en X60, en stockholmsk pendeltågsvagn. Två där nere, en däruppe, lite dimmiga sådär, som när man har halvljuset på.

Jag tror jag stod och stirrade på lyktorna i minst fem minuter medan jag försökte få nån ordning på vad som hänt. Det fanns inga spår i tunneln, det fanns inte ens ström. Den var bara 63 meter lång och knappt halvfärdig! Alla såna där saker man hört flög förbi i skallen på mig medans jag fortsatte stirra. Lyktorna lyste oförändrat, rakt fram. Varför vet jag inte, men jag beslöt mig för att ta en närmare titt. Jag klev ut hytten, och tog ett par steg mot lyktorna.

Dom blinkade. Dom jävlarna blinkade. Inte som när en lampa släcks, nej, som när ett ögonlock täcker ett öga. Alla tre samtidigt. Den övre lyktan rörde sig också lite åt vänster. Jag tror aldrig jag varit så nära att skita på mig som då. Jag stod som fastfrusen i makadamen. Lyktorna blinkade igen.

Till sist började väl kroppen fungera normalt, för jag upptäckte plötsligt hur jag hade börjat backa. Snart var jag vid hytten igen, jag kastade mig upp och stängde dörren. Jag tog fram nyckeln och låste. Dumt kanske men… Tja, vad ska man göra? Jag försökte förmå mig att inte titta, men jag kunde till sist inte låta bli. Jag fällde ut backspeglarna… Lyktorna var kvar. Den här gången skrek jag till, och jag såg för tredje gången lyktorna blinka mot mig.

Jag kastade mig ner på golvet och sen låg jag där. Plötsligt knackade det på dörren. Jag vågade inte öppna. Det knackade igen, följt av ett skrapande ljud. Jag vågade fortfarande inte öppna. Då hörde jag någon skrika “Öppna då!” Snabbt fick jag upp nyckeln, utanför stod min nya tågvärd och undrade vad jag höll på med som låst hyttdörren? Jag stirrade på henne, sedan mot tunneln. Nu fanns ingenting där längre. Jag lyckades väl stamma fram något om att jag blivit “mörkrädd” och hon fnissade lite. “Jag kan hålla dig sällskap om du vill” sa hon, lite retsamt. Men jag tackade ja. Fan heller att jag ville vara ensam.

Strömmen kom tillbaka nån timme senare. “Kör till City, få avlösning och gå hem”, var mina order. Jag har aldrig blivit så jävla glad förut. Jag kör fortfarande pendeltåg, men jag vågar inte titta åt tunnelns håll när jag passerar Odenplan längre. Det räckte med den blinkningen som var.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnaren Markus historia Tågtunneln. En berättelse om vad vi skulle kunna kalla ett speciellt sorts arbetsmiljöproblem för de som jobbar i Stockholms underjordiska kollektivtrafik.

Hur ens arbetsmiljöproblem ser ut är givetvis helt beroende av vilket arbete man har. Kör man i kollektivtrafiken kan de vara allt från stökiga passagerare, nog så skrämmande för många, till okända former och ljud i mörka tunnlar. Men det finns ändå arbetsmiljöer där problemen kan bli ännu värre.

Ju längre ner under havsytan du befinner dig i ditt dagliga värv, till exempel, desto kinkigare tenderar det bli när olyckan är framme. Även när du kommit upp till ytan.

Det här ett klipp inspelat i en dykarklocka för runt 15 år sedan. Det som händer är att människorna i dykarklockan är bara millimeter från en av de värsta sätten att dö på man kan tänka sig. Exakt hur det kan gå till fick världen bevittna hösten 1983, på en oljeplattform i Nordsjön, 230 kilometer nordväst om Stavanger.

På 70- och 80-talet, när den norska oljeindustrin växte fram med den våldsamma kraft bara löften om stora, snabba pengar kan skapa, var det många dykare som jobbade ute till havs med att bygga och underlätta för oljeborrandet. Man jobbade på så stora djup att det ofta var lättare att bibehålla kroppen i samma tryck under hela arbetsperioden, på flera veckor, till och med upp till en månad, istället för att ständigt låta kroppen gå upp till yttryck. Man bodde helt enkelt i en tryckkammare, där trycket motsvarade det på det djup där man arbetade.

Den femte november 1983 befann sig två dykare och två dykarassistenter i en sådan tryckkammare ombord på oljeriggen Byford Dolphin. Den var kopplad till en dykarklocka, som de färdades ner i och upp ur djupet med. Klockan var fyra på morgonen när ett ödesdigert misstag inträffade. Två dykare kom upp med dykarklockan, och i processen att slussa över sig från den till tryckkammaren lämnades en dörr öppen i fel ögonblick. Tryckkammaren, där trycket för tillfället var av nio atmosfärer, gick på ett ögonblick ner till en atmosfär.

Det som händer i ens kropp då är att alla vätskor omedelbart börjar koka. Man känner saliven koka på tungan i ett ögonblick. Sedan är man medvetslös, och snart död. Av de sex människorna i tryckkammaren dog fem, och en skadades svårt. En av de som dog sögs av den enorma tryckförändringen genom den lilla glipan i dörren, och resultatet blev att han i småbitar sprutades ut över halva oljeriggen. Han hette Truls Hellevik, och han var 34 år gammal. Den bild av honom jag kan hitta visar en blond man med skinnjacka och ett barn i famnen.

Om man vet om detta blir det där Youtubeklippet från dykarklockan lite extra nervpirrande att titta på. De som sitter där inne vet att det där ljudet kan leda till deras mycket, mycket snabba död. Varje sekund är livsavgörande.

Lyckligtvis löste de situationen, den gången. Men de kommer nog komma ihåg det som ett arbetsmiljöproblem de gärna undviker.

Och nu, på samma gamla halsbrytande sätt som vi ju gillar, ska vi bege oss till 1700-talet. Lyssnaren Göran har nämligen mejlat in en upptäckt han en gång gjorde i sitt arbetsliv, som i sin tur berör en annan mans väldigt annorlunda arbetsliv, nämligen som fältskär vid Karl XII:s ryska fälttåg. Ludvig Josephson läser “ZAMERSIT” av lyssnaren Göran. Den börjar i Riga, i oktober 2017.

Jag är läkare. Det är egentligen oviktigt, historien jag ska berätta är inte min egen. Den tillhör en apotekare från Uppsala vid namn Pär Stragge. Jag tänkte bara kort berätta hur jag kom över den och varför det är viktigt att du lyssnar på den.

Det var länge sedan jag jobbade som läkare. Jag har under de senaste tio åren åkt runt världen och föreläst om infektionssjukdomar. Innan dess jobbade jag i Genève vid världshälsoorganisationen i 10 år.

Jag har sett världen och tjänat mer pengar än vad jag och min familj kan göra av med. Vid 55 års ålder har jag nu så smått dragit mig tillbaka. Jag åker på de uppdrag jag tycker låter intressanta och som jag tror att jag kan ha utbyte av.

När jag fick en inbjudan från Universitetssjukhuset i Riga blev jag dock mycket intresserad. Jag kunde ana vad saken gällde. I mina kretsar hade det nu i några veckor inte pratats om annat än de tre stenarbetare som låg för döden där, utan synligt hopp om bättring.

Historien var lika makaber som fascinerande. De tre männen hade arbetat med att restaurera ett gammalt stenfort i stadens utkanter som en gång använts för att försvara staden mot utländska anfallare. En innervägg hade rasat och avslöjat ett trångt utrymme där innanför.

Vad som väntade bakom väggen var som klippt ur en novell av Edgar Allan Poe. Ett benrangel satt mot väggen. Mot sitt bröst tryckte det hårt en inbunden bok med läderpärmar. Bredvid skelettet låg en hammare och mejsel och i väggen hade han mödosamt knackat in en uppmaning på latin: DA MIHI OSCULUM.

Männen skrattade åt översättningen Google Translate gav dem – GE MIG EN KYSS. Under stor munterhet och spex turades de om att kyssa skelettets benvita hjässa.

Någon månad senare hade de alla tre insjuknat i en mystisk febersjukdom. Kryptan och benresterna undersöktes efter infektionsbärande sporer eller virus. Ingenting hittades
Jag tackade på stående fot ja till inbjudan. Redan nästa kväll satt jag på ett flygplan mot Lettland.

Väl på plats förstod jag att jag var en del av en kuliss. Baltstaternas samlade läkarexpertis hade redan konstaterat att männens sjukdomstillstånd saknade all vetenskaplig förklaring. Jag kunde bara instämma. Männens sjuksal såg ut som en rymdstation med alla pipande och blinkande apparater som kopplats till dem. Grafer hoppade och dataskärmar fylldes med siffror och grafik ingen kunde förklara. Trots en utomhustemperatur på 8 grader och en temperatur i sjuksalen på behagliga 22 grader frös männen ihjäl.

Jag har fört en aktiv livsstil med mycket segling och bergsklättring. Jag har klättrat långt förbi Mount Everests södra basstation. Jag har sett ihjälfrusna människor som dukat under i den tunna luften och skoningslösa kylan på de snöpiskade bergstopparna i Himalaya. Samma skoningslösa förlopp rev och slet nu i dessa mäns kämpande kroppar. Man hade redan amputerat flertalet fingrar och tår, men utan att lyckas sakta ner processen.

Efter mitt första besök hos männen var jag modfälld och fundersam. När jag skulle kliva in i min hyrbil på sjukhusparkeringen kom en kvinna hastigt gående mot mig. Trots den behagliga höstsolen bar hon halsduk och handskar. Hon tog av sig ena handsken och fiskade upp en mobiltelefon ur sin jackficka.”Take it”, sa hon kort och räckte över den till mig. Självfallet blev jag osäker. “You are swedish! You can read this! Please take it!”

Kvinnans rödgråtna blick fyllde mig med en sällsam kraftlöshet. Jag tog mot telefonen och nickade till tack. Jag kom mot hennes händer, de höll samma temperatur som den krispiga höstluften. Hon vände på klacken och småsprang därifrån.

Väl hemma på mitt hotellrum öppnade jag telefonen. Upplåsningskoden stod skriven i spritpenna på telefonens turkosa silikonskal.

Startskärmen innehöll bara en fotomapp. Jag öppnade den och hittade bilder på stenfortet och dess restaurering. Bilder på den halvt nedrasade väggen. Bilder på skelettet, som läkare kunde jag inte låta bli att notera den krumma ryggraden. Bilder på de tomma ögonhålorna som stirrar ut långt bortom mörker och ljus. Bilder på den inmejslade texten DE MIHI OSCULUM. Bilder på männen som under spex och skratt turas om att kyssa benranglets gulvita hjässa.

Bilderna var fascinerande och många fler än de som visats i tidningar och på internet. Men i slutänden innehöll de inga ytterligare ledtrådar till vad som drabbat männen.

Jag lät mitt finger gå som en kolvstång över telefonens skärm för att se om det fanns något mer bakom bilderna. Då dök de upp – sida efter sida gulnat papper med sirlig text.

Mobilen hade en bra kamera och jag förstorade bilderna och förstod att kvinnan på parkeringen hade rätt. Texten var på svenska. Den var flera hundra år gammal men fullt förståelig.

Jag förstod att en av männen har tagit sig tiden att fotografera varenda uppslag i den bok som den döde mannen tryckt mot sitt bröst.

Jag fick hjälp i hotellets reception att trycka ut de digitala bilderna på papper och tillbringade sedan kvällarna i Riga med att översätta texten till begriplig nutidssvenska.

Jag förstod snart att texten innehöll en förklaring till allt som hänt männen. Jag förstod också att jag inte kunde använda texten som en seriös förklaring till männens tillstånd. Inte utan att bäras bort i tvångströja.

Jag har skurit kraftigt i texten för att försöka hitta kärnan i den. I slutänden handlar det nog om något så banalt som en kärlekshistoria.

Jag berättar den nu och du måste lyssna. Inte för min eller Pär Stragges skull. Utan för de tre männen som ligger döende i sjukhussalen på Universitetssjukhuset i Riga och för alla de släktingar och vänner som kysst dem farväl.

Riga – Augusti 1709

Alla historier ska ha sin början. Jag heter Pär Stragge och när den här historien tar sin början är jag fältskär vid Upplandsregementet vid Karl XII:s karolinerarme. Min bror Henrik är kapten vid samma regemente.

Det är januari 1708. Karl XII:s ryska fälttåg rör sig som en dåsig orm genom Polen. Det går en flicka längs vägen. Hon bär ett spädbarn i famnen. Jag ser hur de andra vagnarna passerar henne utan att låtsas om henne. Hon snubblar fram, faller, tar sig upp på fötter och fortsätter.

Min vagn kommer upp jämsides med henne. Jag stirrar stint ut över ryggen på min häst Herkules. Hästen stannar. Jag smackar och rycker i tömmarna men hästen vägrar röra på sig. Flickan tittar upp på mig där jag sitter på kuskbocken. Hennes ögon är gröna som tjärnar djupt inne i en skog.

Jag tittar bort. Jag är ful förstår ni, kutryggig och krum. Jag föddes med ett ryggfel som vrider mig som en tall som växt upp för nära öppet vatten. Dessutom rycker jag ofrivilligt i spasmer. Petit mal kallar man åkomman. Jag vågar inte möta kvinnors blickar. De innehåller bara avsmak eller i värsta fall hån. Jag har ägnat mitt liv åt studier av medicin och himlavalvet. Vetenskapen är mitt livs sanna kärlek.

Vi blir stående där. Jag kan inte förmå mig att titta på flickan. Vagnar bakom mig klagar på att jag skapar kö. Jag sträcker flickan min hand och drar henne ombord på vagnen. Hon sitter med nedslagen blick på kuskbocken bredvid mig. Jag ser ner på hennes fötter. De saknar skor, är bara lindade i tygtrasor. Hon är tunt klädd och skulle inte ha klarat sig länge till i januarikylan. Jag parkerar vagnen vid sidan av vägen.Vi sitter stilla i vagnen. Hon trycker sitt barn hårt mot sig och vägrar titta på mig.

“Doktor”, säger jag. Jag är osäker på vilket språk hon pratar. “Jag är doktor”, säger jag och håller undan segelduken och nickar bakåt i min vagn. Min vagn är inget storslaget åkdon men väl ämnat för ändamålet som sjuktransport. Under den uppspända segelduken finns två britsar för skadade och rikligt med plats för medicinska förråd. Jag gestikulerar att hon ska kliva bak i vagnen.

Flickan ser de båda britsarna och trycker sitt barn hårt mot sitt bröst. Hon skakar häftigt på huvudet och vänder sig häftigt bort från mig. Hon tror att jag är kärlekskrank. Jag ser ut som ett troll och skrämmer henne.

Efter ett tag kapitulerar hon och lägger sig med sitt barn på britsen. Hon kysser barnet på pannan och blundar hårt. Jag går bak och lägger ett vargskinn om dem. Sedan sätter jag mig åter på kuskbocken och sätter hästen i rörelse. Jag vill att de ska vara i skydd från den isande vinden. När vi slår läger för natten ska jag undersöka hennes fötter.

Den kvällen amputerar jag fyra av hennes förfrusna tår och bränner såren. Hon skriker inte, kvider bara lite. Jag känner på barnet, men det känns varmt och har en jämn andning. Jag kan inte avgöra om det är en flicka eller pojke. Jag känner en stickande lukt. Jag river tygstycken hon kan använda som blöjor. När hon byter på barnet ser jag att det är en pojke, bara några månader gammal.

En mässpojke hjälper mig bära två skålar med soppa och bröd till min vagn. Vi äter under tystnad. Sedan lägger jag mig på den andra britsen. Jag tänker på hur hennes fötter måste smärta. Jag har hört vuxna karlar skrika i timmar efter att ha fått sina sår brända. Hon vill sova och det kan jag förstå. Jag lägger mig på den andra britsen med ryggen mot henne. Jag hör hur barnet diar. Jag somnar sällsamt lycklig.

Hon ligger kvar på britsen i två dagar med feber. Sedan kommer hon och sätter sig på kuskbocken bredvid mig. Vi säger ingenting. Jag vet inte så noga hur man pratar med flickor. Jag känner mig deformerad i hennes närhet. Som någonting som borde bo i skogen under ett klippblock. Jag stirrar stint ut över Herkules rygg.

Hon tittar på mig. Jag möter motvilligt och skyggt hennes blick. Hon lägger handen på sitt bröst och säger “Berna”. Hon tittar storögt på mig.

Jag ler och nickar. “Pär”, säger jag och lägger handen på mitt bröst.

Hon ler och hennes ögon glittrar till. Det är så förunderligt. Som om solens strålar tränger genom barrträden ner till en mörk tjärn och glittrar där några sekunder. Hon nickar ner mot barnet i sin famn. “LillSten.” Säger hon.

Jag nickar, barn intresserar mig inte.

Den kvällen går jag bort till lägret för att hämta soppa och bröd. Jag får alltid maten buren till min vagn. Jag söker aldrig sällskap av soldaterna. De tycker inte om mig. I vetenskapligt syfte obducerar jag fallna soldater i min vagn om nätterna. Jag skriver en manual om skador i fält. De skäller på mig och undrar varför innanmätet faller ur kropparna de begraver. Vad ska jag svara? Jag intresserar mig för läkarvetenskapen och stjärnhimlen. Vad ska jag prata med grisbönder och grobianer om?

Jag går med käpp. Min missformade ryggrad får mig att kränga som ett skepp i hög sjö.
Berna sitter på kuskbocken. Bredvid henne sitter en grovhuggen soldat med armen om hennes liv. Jag blir stel och kall. Jag kan inte slåss. Höjer jag min käpp så rasar jag omkull. När jag kommer närmare känner jag igen mannen som Fänrik Rask.

“Du ska ha tack fältskär för att du räddade henne ur snön”, sluddrar han.

Jag nickar. Fänrik Rask är en sällsynt obehaglig man. Han utför de flesta av kompaniets bestraffningar. Även jag har använt hans tjänster. De gånger vi måste lämna soldater kvar som är för svårt sårade för att fortsätta men ändå inte dör av sig själva ställer han alltid upp som frivillig. Han knäböjer bredvid den olycklige och håller hans ögon medan han för in stålet i hans hjärta.

“Men nu ska flickan med mig igen!” Han hoppar ner från kuskbocken och rycker omilt ner henne, hon tappar nästan barnet. Han går mig till mötes. Berna slänger som en halmdocka i hans omilda grepp.

“Vet du inte ens hennes namn?” frågar jag.

Fänriken skrattar bullrande. Hans andedräkt slår mot mig med en obehaglig blandning av brännvinsfylla och järn. “Jag har henne inte till att prata med!” Han kliver ett steg närmare. Jag kan lika gärna slåss mot en bergvägg. Jag tar ett steg tillbaka.

“Vad försiggår här?” min bror Henrik kommer gående.

Jag nickar åt fänriken. “Han slängde ut flickan i snön. Hon förfrös sina fötter.”

Fänrik Rask plirar, han kliar sig på hakan.

“Sinnet rann över. Ungjäveln skrek natten igenom.”
“Hon måste läka”, säger jag. “Hon kan fortfarande inte stödja på fötterna.”
“Ge dig av tillbaka till tälten Rask”, säger Henrik. “Lämna flickan här.”

Fänriken blänger på mig. “Du har tur som har en så ståtlig bror krympling”, säger han och stapplar på fyllbultars sätt tillbaka till tältlägret. Berna haltar tillbaka till vagnen.

“Flickan heter Berna”, säger Henrik.
“Jag vet”, säger jag men är ändå förvånad över att min bror kan hennes namn.
“Hon är från Kurland. Hon blev kär i en av mina furirer där. Furir Sten Brage hette han, en bra karl. Barnet är hans.
“Det förklarar barnets svenska namn,” mumlar jag.
“Barnet föddes efter hans död. Sten var en av de första att falla offer för masurernas krypskyttar.”

Jag nickar. Vår omväg genom det Polska Masurien har inneburit förluster. Skogsrövare har skjutit på oss i skydd av träden och mörkret.

Henrik ser allvarligt på mig. “De var inte gifta. Då han dog blev hon ensam. Hon fick åka med de prostituerade. Hon råkade snart i klorna på Fänrik Rask. Han låter henne cirkulera mellan tälten för pengar han själv behåller”

Jag blundar. Det min bror berättar smärtar som glödgade järn.

Henrik suckar. “Gud råder över sånt där. Vissa människor saknar tur.”

Han slår tankfullt sina handskar i händerna. “Som Kapten är det jag som godkänner giftermål i fält. Du får inte göra dig några förhoppningar Pär. När flickans fötter har läkt måste hon tillbaka till vagnarna längst bak.”

Vi får bara några dagar tillsammans jag och Berna. Jag vet inte hur mycket svenska hon kan, men hon nickar och ler när jag berättar. Jag berättar om min uppväxt på godset vid havet. Om känslan av en varm sommardag vid vattnet då det är lagom varmt och blåser frånlandsvind. Om mina studier till Apotekare i Holland. Om dofterna och ljuden i hamnen i Haag. Jag berättar om min bror och om hur han alltid varit allt det jag inte är, stark, myndig och stilig. Jag berättar om hur han tagit mig med ut på detta fälttåg för att få luft och sol. I Uppsala satt jag med näsan i böcker hela dagarna och bakom mitt teleskop hela nätterna. Jag var spöklikt blek och livet var på väg ur mig.

När hon möter min blick blir min värld alldeles oändlig. Jag blir varse fåglarnas sång molnens långsamma flykt över himlen.

Nästa eftermiddag rider Fänrik Rask förbi. Han greppar Berna om midjan och lyfter henne henne upp på sin häst. “Jag har hört att du fryser om fötterna sköka!” skrattar han och rider iväg med henne. Jag rycker i Herkules tömmar, men han är en ardenner. Han kan lika lite galoppera som jag kan dansa menuett

På kvällen kommer jag fram till nattlägret. Jag hittar inte Berna någonstans. Elden från en by vi stuckit i brand färgar natthimlen orange. Runt lägerelden skrattar soldaterna.
Jag sover inte den natten. Nästa morgon i soluppgången vandrar jag bland de rykande husresterna. Jag hittar ett hus med flertalet rykande kroppar som ligger tätt tillsammans mitt på golvet. Berna sitter en bit bort i ett hörn. Hon har Lillsten hårt tryckt mot bröstet. Elden har förkolnat dem bägge. De har förvandlats till kolskulpturer med en enastående detaljrikedom, Lillstens mun är fortfarande öppen i ett skrik.

Jag öppnar munnen och allt det som finns i mitt bröst släpper jag ut med ett omänskligt vrål. Vrålet möts av skratt från lägret som håller på att packas ihop för vidare färd.

Jag står där länge. Min bror dyker upp bakom mig och lägger sin hand på min axel. “Krig är aldrig vackert”, säger han. “Men tro mig, det stora syftet är Konungen och Rikets ära.”

Jag står stilla utan att svara. Världen känns så sällsamt tom.

“Jag vet inte vad du hade för drömmar i skallen Pär, men de hade aldrig blivit verklighet. Kom nu, vi packar ihop lägret.”

Fälttåget går vidare. Det går illa för Karl XII. Efter segern vid Holofzin verkar Gud ta handen ifrån honom. Våren och sommaren regnar bort. Säden lyser ilsket grön. Runt omkring oss bränner Tsar Peter landet. Våra förstärkningar från Kurland anländer starkt decimerade och helt utan de förnödenheter vi så väl behöver. Karolinerna dör utan att ryssarna behöver avlossa en enda kula. De dukar under i sjukdomar och svält. De ursprungliga planerna på att tåga direkt mot Moskva måste ges upp. I stället styr Karl XII och hans generaler fälttåget ner mot Ukraina.

Även de dagar då vi inte rör oss sitter jag på kuskbocken och stirrar mot hennes plats. Jag tänker på hur kort tid vi fick tillsammans, på hur saknaden hon lämnat efter sig är orimligt stor.

Det blir vinter år 1708. Kungen ger order till alla regementen om uppbrott för avmarsch mot staden Gadjatz.

Vi färdas skyndsamt. Längst bak i min vagn ligger Fänrik Rask. Under den senaste plundringen har en äldre kvinna huggit ut hans ena öga med en ullsax. På den andra sjukbritsen ligger vår präst Anders Petrell. Han har feberfrossa, men jag bedömer det som en övergående krasslighet. Prästen är gammal och brysk. Kommer våra grymheter mot civilbefolkningen på tal greppar han alltid det stora silverkors som hänger runt hans hals och förkunnar. “Detta ger oss rätten!”

Bakom oss rider min Bror Henrik i täten för sina mannar. Framför oss rullar ett par vagnar med förnödenheter och en mobil smedja med en gammal smed och hans två gesäller.

Vi når aldrig fram till Gadjatz. Temperaturen sjunker och isvindar friskar i. Den ryska vintern går fram bland mannar och kreatur som en dödsängel med en lie av is. Vi rider förbi manskap som dött stående i kylan, förbi vagnar där kuskarna sitter döda på kuskbocken bakom de ihjälfrusna hästarna. En vild snöstorm saktar vår fart till ett krypande. Sträcker jag ut min arm framför mig ser jag inte handen.Vi tvingas snart inse att vi är totalt avskurna från den svenska huvudarmen. Vi är 4 vagnar och 30-talet män mitt ute i ingenstans i en vit, iskall värld utan konturer eller former hundratals mil hemifrån. Vår präst ligger i feber och kan inte be för oss.

När vinden mojnar inspekterar jag soldaterna och konstaterar frostskador på flera av dem. De har rockar av ylle, men deras skor har näversulor. Jag berättar för min bror att vi nu måste söka skydd, annars går vi förlorade med man och allt. Han ger order om vidare marsch. Vad annat kan han göra? Snöstormen friskar i och världen omkring oss försvinner igen.

När stormen åter igen lättar står vi genom Guds försyn vid några lador och stall vid en sjö. Det blir vår julgåva, julen 1708 och vi hade inte kunnat önska oss något bättre. Vi slår läger där och i den största ladan gör vi upp en värmande eld. Inga djur finns kvar stallet men vi hittar ett foderförråd med betor som kommer att tjäna oss väl under de hårda månaderna vi har framför oss. I en av vagnarna finns delar av bytet från våra räder i de ryska byarna – säd, ärtor och saltat kött. Ransonerar vi väl kommer vi stå oss över vintermånaderna vi har framför oss.

Jag tvingas till några amputationer bland manskapet på grund av frostskador. Men det rör sig uteslutande om tår och fingrar. Men de avklippta tårna leder självfallet till att vi nödgas stanna på platsen ytterligare en tid för att ge männen tid att läka.

“I denna besynnerliga köld, sker säkerligen inget krigande i alla fall”, anmärker min bror. Vi bestämmer oss för att se tiden an och stanna vid sjön. Henrik säger att vi ska börja marschera igen då vädret blivit mildare och kapade tår har läkt.

En vecka senare när vi kommer ut ur ladan står Berna på sjön. Hon står orörlig endast iklädd en nattsärk på isen. Hennes blick är nu isande blå och hennes hud lika vit som nyfallen snö. Den som tittar på henne kan bara med en viljeansträngning slita sin blick ifrån hennes sällsamma skönhet.

Ingen nämner henne vid namn eller låtsas om att de känner igen henne. Det viskas bland männen om trolldom och ingen vågar gå nära. Hon bryr sig lite om detta och står bara kvar på isen dag efter dag.

Första natten går jag ut för att prata med henne. Men hon skrämmer mig. Det är inte min Berna längre utan någonting oändligt mycket större och äldre. Hennes bara fötter saknar inga tår. Jag förstår att jag ska lämna henne ifred.

När hon stått på isen i 10 dagar känner Fänrik Rask att han måste visa handlingskraft. En trollpacka ska inte få trollbinda hans manskap. Han beordrar tre män med gevär att följa med för att skjuta henne.

Vi andra står på stranden. Fänrik Rask beordrar männen ut på sjön. När de befinner sig på säkert avstånd från flickan, men ändå så nära att deras gevärskulor inte kan missa beordrar han halt. Han höjer sin värja och ropar ett rungande “REDO MANNAR”. Men nu skälver isen, männen tappar nästan balansen.

Fänriken möter Bernas blick. Hon är inte rädd längre. En bön stapplar orkeslöst ur hans mun. Isen skälver våldsamt igen. Som om något under den vill upp. Ett våldsamt brakande, alls inte olikt kanoneld, hörs över nejden. “Isen spricker…” viskar Henrik.

Vinden ökar till stormstyrka och blåser undan snön från isen. De tre soldaterna kastar sina gevär och springer för livet mot stranden. Men Fänrik Rask står kvar. Hans arm är fortfarande höjd med värjan i ett darrande grepp.

Isen ligger som en alldeles genomskinlig glasskiva. Som änglar med glorior av flytande hår stiger de ur djupet och slår ursinnigt mot isen ovanför sig. Snart är de alla samlade, alla de män, kvinnor och barn som Fänriken mördat . De är alldeles under hans fötter. De bankar mot isen som mot ett kistlock. Men de vill inte komma upp, de vill att han ska ner till dem. När isen under honom spricker tar det bara en sekund för Fänriken att raklång falla igenom den.

Han kämpar i luftfickan mellan vattenytan och isen en stund. De låter honom hållas utan att rycka i hans ben. Det finns tid. Han tillhör dem för alltid nu. Till slut sjunker han sakta ner i mörkret.

Nästa morgon ligger åter igen snön över isen och flickan står kvar. Det bråkas bland mannarna om Fänrikens eviga klagan kan höras genom isen. Ingen vågar gå för att hämta gevären.

Näste man att duka under är fältprästen Anders Petrell. En februaridag går han ner på isen med silverkorset i sin höjda hand. Hans kristna tro kan inte förenas med den ryska trolldomen.

På bara några famnars avstånd skriker han böner åt henne. De rinner ur honom som en bäck utan någon egentlig ordning. Han ropar böner på latin, svenska och tyska.

Det börjar snart slå gnistor om prästen. Jag kan inte beskriva det på annat sätt. Gnistor och rök som runt tändstål, svavel och påtänt krut. Mest sprakar det runt korset han håller upp. Så plötsligt fattar silverkorset eld och brinner med en klar låga upp mot den mörka himlen. Prästen fortsätter att rabbla sina osammanhängande ramsor. Han är gammal och hans tro är stark och blind. Men det han står framför är lika evigt som sjöarna och skogarna. Lika lite som han kan tina snö med sina böner kan han flytta henne från platsen där hon står.

Det börjar nu slå gnistor om prästen. Från armveck, nacke och under hans kappa. Det står som ett ljus runt honom. Så står han till slut helt i lågor. Lågor säkert tre män höga dansar mot natthimlen och sträcker sig mot den bleka vintermånen. Prästen går ner på knä och faller ner på mage på isen.

Han brinner och pyr hela natten. Vindarna för bort askan och när morgonen åter randas är han helt borta. Det är som Anders Petrell aldrig funnits.

Men varelsen som en gång var Berna står kvar.

Det börjar som något av en munterhet bland männen. En ny ide. Vi har nu varit isolerade vid denna sjö i två månader med den mystiska flickan vakandes över oss.

Iden får röst en kall februarimorgon då manskapet precis formerat sig i jaktlag för att ge sig ut på dagens äventyr. “Hör du Pärsk-Lars! Du får en gulddukat om du kysser henne!” Skämtet skapar mycket munterhet bland männen, men också en spänning. Visst verkar det vara så att bara den som angriper henne har någonting att frukta.

Det påbörjas en insamling till en pott. Till slut har man samlat ihop flertalet kopparmynt, några silverdaler och två gulddukater. Den som kysser flickan vinner potten.

En ung smedlärling kan inte motstå de rikedomar som nu ligger och väntar på den djärve. Han tar sig ut på isen under absolut dödstystnad. Männen väntar för att se om han kommer att fatta eld eller sjunka genom isen. Långsamt och tveksamt tar han sig fram mot sitt mål.

När han står alldeles intill henne placerar han snabbt en liten kyss på de blåvita läpparna. Tystnaden är total. Han backar undan och när han är någonstans runt 3 famnar bort från henne vänder han sig om och rusar med det största av leenden tillbaka till oss som står och väntar vid stranden.

Jag inspekterar pojken efter hans dumdristiga hjältedåd och kan bara konstatera att han inte har skadats. “Med pojken är allt i bästa ordning!” säger jag och möts av ett jubel från det församlade manskapet.

“Kall som is det var hon!” berättar pojken stolt medan han stoppar sin belöning i fickorna.
Nu bildar manskapet en lång kö framför den frusna flickan En efter en kysser de henne och ger sig tillbaka till stranden igen. “Ska inte bror kyssa flickan?” frågar Henrik när han återkommer efter att ha stulit sin kyss. “Inte kan väl bror påstå att han kysst många flickor i sina dagar”, retas han.

Jag tar mig ut på isen. Det är halt och det går långsamt för mig. När jag kommer nära ser jag in i hennes ögon, de är gröna igen. Mina ögon tåras. Jag ger henne ingen kyss utan slår gråtande armarna om henne. Vi står så länge. Hon blir varm och levande i mina armar. Hon sjunger mjukt i mitt öra, en sällsamt porlande melodi. Sedan blir hon lätt och bräcklig. Hon faller sönder i damm. Jag står ensam kvar på isen till mörkret faller.

En efter en skriker mannarna i plågor under veckorna som följer. De skriker att en istapp körts igenom deras hjärtan. Efter denna plötsliga smärta hamnar de alla i feberdvala. Min bror Henrik har det inte bättre än de andra.

Febern är besynnerlig och liknar ingenting jag tidigare sett. I stället för att uppvisa ett normalt febertillstånd med hetta uppvisar männen det motsatta. De är alla iskalla och yrar om en kyla mäktig nog att klyva fullvuxna ekar och berghällar.

Febern tar ingens liv och då manskapet tillfrisknar ger Henrik vidare order. Vi ska marschera vidare. Vi är nu framme i mars 1709 och vi måste snarast återförenas med huvudarmen. Henrik låtsas inte alls om det sällsamma vi har varit med om.

Vi bryter upp. Manskapet marscherar i sedvanlig ordning bredvid och bakom vagnarna.
Men någonting är fel. Männen tappar snart fart och vår procession kryper fram. Vi överger övriga vagnar, förarna kan inte längre greppa tömmarna. Jag kan inte avgöra vad som är fel. Vi marscherar natt och dag. Det är lustigt, manskapet verkar inte tröttna. Inte heller tillåter de att jag undersöker dem eller ens rör dem. Det är som om de visste att om de lägger sig ner så kommer de aldrig mer att resa sig.

Jag sover vissa sträckor på kuskbocken. Hålögda och bleka stapplar karolinerna fram längs vägarna. Min bror ser ut som en levande död där han blek som krita med svarta ögonhålor flämtar order till sitt manskap. Hans häst har sedan länge stupat.

Vi vore ett lätt byte för tsartrogna trupper, men ingen attackerar oss. I stället gör de som möter oss korstecknet och vänder bort blicken när de får syn på oss. Jag frågar om vägen och får svaret att den svenska hären står vid Poltava.

När körsbärsträden fått sina första blommor når vi utkanterna av svenskarnas läger. Men det är så underligt, trots värmen uppvisar männen svarta fingrar och köldblåsor. Vi ockuperar det första sjuktält vi ser och när männen tar av sig skor och kläder är deras fötter svarta. Kallbrand och röta har spritt sig långt upp på smalben och armar.

“Gud förbjude!” utbrister fältskären. “Dessa män fryser ihjäl trots vårvärmen.”

Det sågas större delen av dagen. Ben och armar skiljs från bålen. Mannarna stönar bara och verkar inte ens medvetna om att det är deras ben och armar som kapas. Till slut består många av dem bara av bål och huvud.

Som ett sista stadium svartnar deras ansikten. Lärlingarna tar fram tänger för att avlägsna näsor och öron, men här sätter den gamla fältskären stopp. Dessa män är alla dödsdömda och inga amputationer hjälper mot den mystiska förbannelse som drabbat dem. En präst kommer in och läser över dem alla. Han slår upprepade gånger korstecknet över bröstet för att skydda sig mot den ondska som råder här.

Min bror Henrik, de döda Karolinerna och trossfolket begravs alla i samma stora grop som snabbt skottas över.

Upplandsregementet vill inte ha tillbaka mig som fältskär. Jag tillbringar de följande veckorna med att renskriva mina anteckningar och leta efter örter och medicinalväxter i de omgivande markerna.

Men det är märkvärdigt, allt som förut betytt så mycket saknar plötsligt all betydelse. Stjärnhimlen tycks mig kall och öde. Jag noterar vindens rassel genom lövverket och den ljumma försommarvärmen men de lämnar mig oberörd. Jag brukade tycka om naturens skiftningar och skönheten i varje årstid. Nu är de är lönlösa försök att försköna något som inte längre lever. Som grönskande parasiter på ett murket träd.

Jag förstår att mitt liv både började och slutade i det ögonblick jag hjälpte Berna upp i min vagn. Jag plågas av insikten att mitt egentliga öde var att stanna kvar hos henne på isen. Utan henne är mina dagar bara ett mekaniskt urverk som räknar ner till döden.

Tiden innan Berna fann jag en ilsket röd svampticka i de masuriska skogarna. Jag upptäckte att om denna torkades, maldes och blandades med piptobak så gav den ett rus som både dövade oron och lyfte anden. Jag går nu hårt åt mitt förråd av detta rusmedel och spenderar mycket av min tid i en förlåtande dimma.

Stridsdagen vid Poltava tillbringar jag i väntan tillsammans med övrig tross. Tvätterskor, bagare, drängar och soldatfruar, vi står alla och inväntar bud från slagfältet.

De trupper som återvänder rider in som slagna. Deras flaggor och baner slokar. Av Upplands regemente kvarstår nu bara en handfull män. Kungen är sedan några dagar skadad i foten och han bärs nu på bår i täten av det långa tåg som nu satts i rörelse.

Den svenska hären marscherar med sänkta huvuden bort från Poltava. Den andra dagen stannar vi och kungen tas över floden Dnepr med hjälp av roddbåtar. Det utbryter nu vild kalabalik eftersom alla vill följa sin kung över floden.

Jag blir i detta tumult av med min vagn. Jag lyckas rädda mina anteckningar och några värdefulla personliga ägodelar innan jag vräks ur vagnen av starka armar. Vagnen har tjänat som mitt hem under hela fälttåget, att nu se den slås sönder och användas som flotte skär i hjärtat. Den är dessutom för tung för att tjäna som flytetyg och sjunker halvvägs över floden tillsammans med sina kapare.

Jag förstår paniken. De som inte lyckas korsa floden och följa kungen kommer att hamna i rysk fångenskap. Ryssen jagar oss och kommer när som helst ikapp oss.

Snart nog anländer Tsar Peter med sina soldater. Vi står beredda för strid återigen, men General Lewenhaupt kapitulerar. Alla som står kvar på stranden blir ryssens fångar. Vi förs tillbaka till Poltava.

Jag sätter mig vid en stor ek och lutar huvudet i mina händer. Jag förstår att jag snart ska dingla från ett närbeläget träd. Vad ska ryssen med mig till?

“Holländskt siden?”

Jag tittar förvånat upp. En rundlagd man med vänliga drag tittar roat ner på mig från sin kuskbock. Jag inser att han syftar på min gula halsduk. Jag sträcker på mig och försöker hålla min röst stadig när jag svarar. “Mitt namn är Pär Stragge , Läkare vid det numer sorgligen nedkämpade Upplandsregementet!”

Mannen hoppar med förvånansvärd vighet ner från sin kuskbock och går fram till mig.
Han sträcker fram sin hand. “Nils Morgon! Konungens skriftställare! Medkommen för att nedteckna detta förunderliga ryska äventyr i samråd med konungen!” Han grimaserar. “Men vet ni Herr Stragge, då de militära framgångarna uteblivit har konungen uteslutande haft dystra överläggningar med sina generaler. Vinnaren skriver alltid historien! Vid förluster finns inget intresse för någon bakom pennan.”

Han pausar men inväntar inget svar innan han fortsätter. “Det finns plats på min kuskbock! Jag kan tänka mig att ni vill prata om de anteckningar ni så krampaktigt trycker mot ert bröst.”

“Det ska bli mig ett nöje,” ler jag och håller upp min tjocka lädermapp. “Här finns min färddagbok, liksom anteckningar om kirurgi och medicin!”

“En man i min smak!” strålar Nils. Ur hans vagn stiger två kvinnor med var sitt barn i famnen. Nils sveper ut i en gest mot den rödlätta kvinna som står främst. “Låt mig presentera min hustru Kristina Morgon och vår son Grels”. Jag nickar till hälsning.

Han pekar därefter mot den blonda kvinnan som ställt sig bakom Kristina. “Och detta är Anna! Anna är polska, men har lärt sig hygglig svenska. Barnet i hennes famn är släkten af Sparres sista levande ättling. Hennes make Anders stupade vid stormningen av Veprik!” Jag fylls av glädje över denna plötsliga vändning av min lycka och kysser damernas händer och barnens huvud. De ler förläget.

“Men vi är ryssens fångar”, säger jag. “Snart bär det av mot träldom i något stenbrott.”
“Överlåt detta åt mig”, ler Nils.

Två dagar senare går en rysk officer runt med en tolk bland svenskarna. Han förhör sig om yrkeskunskaper bland de tillfångatagna och antecknar med barsk min i en stor liggare.

Nils rättar till sin kravatt och går leende officeren till mötes. Han tar med både Kristina och Anna som bär sina lindebarn på armen. “Det här kommer gå bra!” försäkrar han mig.

Bara kort stund efteråt kommer han tillbaka med ett brett leende. “Inte bara släpper han oss. Han erbjuder soldater som ska eskortera oss mot Riga.”

Jag ler förvirrat. “Detta låter alldeles för bra för att vara sant Nils. Vad sa du åt honom?”

“Haha, bara att Nils Morgon och Pär Stragge, två svenska skriftställare av rang kräver att få återvända till Sverige. Han imponerades av detta och lovar att vi kan åka redan tidigt i morgon.” Nils strålar. “Han blev väldigt förtjust i de små pojkarna precis som jag förutsett! Nöp dem i kinderna och gullade! ”

Jag tvivlar i det längsta på det Nils berättat. Men nästa morgon söks vi upp av fyra ryska soldater som eskorterar oss ut ur lägret. Färden styrs mot Riga som fortfarande står under svenskt flagg.

Det blir en underhållande resa. Nils och jag pratar om vår forskning.

Nils forskning rör till stor del ryska sagor och sägner. Jag ögnar igenom hans skisser med stort nöje. Jag känner igen vissa figurer som häxan Ježibaba och Draken Zilant.

Plötsligt får jag upp en skiss som får blodet att isa sig. Nils har ritat en vacker flicka i nattsärk, som med ett illvilligt drag runt mun och ögon står barfota i snön. “Vem är detta?” fordrar jag att få veta

“Det där är en Zamersit! En hämnande gengångare”, säger Nils. Så börjar han berätta en av de sagor som omger detta väsen.

“En pojke vallade får vid floden Alma. Han överfölls av två äldre pojkar från en närbelägen by som ville åt hans matsäck. Bråket gick överstyr och det bar sig inte bättre än att pojken föll så illa att han slog ihjäl sig mot en sten.

Pojkens mor som sett pojkarna fly från platsen gick till byn för att kräva rättvisa. Men byäldsten vägrade att lyssna på kvinnan och byborna kallade henne en lögnerska och jagade iväg henne med stenar och käppar.

En dag stod vallpojken åter levande på en klippavsats precis ovanför byn. Pojkarna som dräpt honom blev nervösa och tog med varsin yxa för att slutföra vad de påbörjat.

Men du får aldrig attackera en zamersit. Då ger du den rätten att förgöra dig med magi. Vallpojken kallade på himlens alla rovfåglar som slet ögonen ur deras skallar och köttet från deras ben.

Vallpojken stod kvar på avsatsen i flera dagar. Till slut beslöt sig en kvinna från byn att be pojken om förlåtelse. Hon trodde att det var så man fick den att försvinna. Hon grät och bad om nåd på sina bara knän och kysste hans fötter.

Men en zamersit vill inte ha ditt medlidande. Kysser du den fryser du ihjäl.

Kvinnan blev sjuk i feber och frös snart ihjäl i sommarvärmen.

Vid hennes begravning köade byborna förbi den öppna kistan för att kyssa henne farväl. Men kvinnans lik bar på zamersitens smitta. Snart låg hela byn döende i frossbrytningar.

På sin klippavsats stod pojken och sjöng en märkligt vacker melodi som tycktes stiga och sjunka med vindens kast. När han tystnat föll han samman i damm.”

Jag sitter länge tyst och funderar på Nils berättelse. “Så vad skulle byborna ha gjort?”

“Absolut ingenting”, ler Nils. “Zamersiten är orörlig. Den har ingen rätt att skada dig om du lämnar den ifred. Då faller den till slut samman i damm.”

Långsamt rullar vi vidare mot Riga. Utan min tobaksblandning har jag ingenting som kan dämpa känslan av att jag är på flykt undan mitt eget öde. Jag vill gärna berätta för Nils om mina upplevelser den gångna vintern på sjön. Men jag vågar inte i tron att han ska avfärda mig som galen och avsluta vår vänskap.

Jag gör honom en stor orätt genom att hemlighålla min historia. För lien som jagar mig kommer att skära ner oss alla i samma svep.

En natt skriker Kristina i högan sky och hamnar sedan i samma mystiska febertillstånd som min bror och hans mannar. Nils följer efter bara några dagar senare. De yrar om en kyla stark nog att bottenfrysa djupa sjöar.

Jag grips av vild panik. Att mina nyfunna vänner drabbas av zamersitens förbannelse saknar all rim och reson. Jag sitter hos dem medan den oförklarliga kylan långsamt tar deras liv i sommarvärmen.

Nils och Kristina finns nu inte längre i livet. De var halvt ihjälfrusna när vi nådde fram till Riga och dog bara någon vecka efter ankomsten. Man försökte bränna deras kroppar. De ville inte ta eld. Man fick hålla på en hel dag.

Även jag drabbas av förbannelsen inte långt efter vår ankomst till Riga. Det känns som en dolk av is långsamt körs in i mitt hjärta och vrids om. Mitt öde har hunnit ifatt mig. Jag skriker i vrede och vanmakt över denna totala orättvisa. Sedan glider jag in i en iskall feberdröm.

När jag vaknar igen vet jag att jag nu har någon månad kvar innan frosten tar mitt liv. Fortets kommendant besöker mig. Han berättar att de ska mura in mig i en av fortets väggar. Smittan får inte spridas vidare. Han lovar att en skottglugg ska lämnas på min sida väggen så jag får ljus och syre den tid jag har kvar. Jag ber honom om papper och penna.

Jag skriver denna berättelse i väntan på att väggen ska bli klar. Jag hör soldaterna bära sten uppför trapporna. En murarmästare besöker mig för att bedömma väggens storlek. När jag inte finner ro att skriva vandrar jag rastlöst fram och tillbaka i det lilla tornrummet. Jag försöker desperat finna svar. Hur kunde förbannelsen nå mig? Hur nådde den Nils och Kristina?

Så igår natt förklaras allt. Bernas vålnad är oskyldig till vår olycka. Vi har kysst en helt annan zamersit.

Jag väcks av mörk, brummande sång. Den tycks bära på århundraden av klagan och sorg.

I min nattsärk går jag över till det tornrum som används av Anna och barnen. Dörren är inte låst.

Anna står vid Grels vaggan. Ur vaggan kommer den dova klagosången. Hon vaggar sitt eget gossebarn lugnande i famnen. Hon är strålande vacker i det flackande ljusskenet.

Anna ser på mig. “Han är en Zamersit?” säger hon.

Jag går fram till vaggan och ser ner i den. Jag känner igen pojken nu. Jag ångrar det totala ointresse jag visat honom.

Min röst spricker någonstans mellan gråt och skratt när jag uttalar det självklara. “Ja vilka kysser man om inte vackra flickor och små barn.”

“Grels var inte Nils och Kristinas barn, en morgon låg han utanför deras tält”, berättar Anna.

Vi är tysta en stund. “Han heter Lillsten”, säger jag.

Anna ler medlidsamt

Saker börjar falla på plats. “Det var därför officeraren vid Poltava gav oss eskort mot Riga! Han fann nöje i att låta oss föra Zamersiten bakom svenska linjer.”

“Alla kysser små barn. Du kysste honom genast.” Anna ser ner på barnet i vaggan. “Men nu sjunger han för att han ska åka hem.”

Jag går fram till vaggan. Jag tänker på hur den lilla pojkens liv slutade innan det ens börjat. Jag kan inte vara arg på honom. Jag plockar upp Lillsten ur vaggan och känner hur han blir varm och levande i mina armar. Jag fylls av ett märkvärdigt lugn. Det är lagom varmt och blåser frånlandsvind.

Jag hör min bror Henriks röst. “Gud råder över sånt där. Vissa människor saknar tur.” Jag tänker på hur rätt han hade. Vissa föds sneda och fula medan andra blir skyddslösa och måste förlita sig på andra människors anständighet. Jag tänker på den lilla cell de murat upp åt mig. Jag är redo för den nu.

I mina armar blir Lillsten lätt och bräcklig. Han faller sönder i damm. “Det är gott så”, viskar jag.

Berna kommer till mig om kvällarna. Hon håller mig sällskap. Det gör inte ont att frysa ihjäl. Man blir varm och dåsig. Jag kan i lugn och ro drunkna i hennes smaragdgröna ögon.

Jag har bett om hammare och mejsel. En dag ska de riva stenväggen och hitta mig där bakom. De kommer skratta åt hur skev och krokig jag är. Men skrattet ska fastna i deras halsar.

Det är gott så!

Signaturmelodi

Ni hörde Ludvig Josephson läsa “ZAMERSIT” av lyssnaren Göran, om ett mycket speciellt arbetsmiljöproblem. Mina egna arbetsmiljöproblem, de begränsar sig till att bli lätt illamående under researchen, när jag läser om hur det går till att bli till sylt i en tryckkammare. Men jag gör ju allt för er lyssnare, som ni vet. Och det kommer jag fortsätta göra när vi hörs nästa gång igen, om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.