Avsnitt 150: I skog och mark

Nu ska ni få höra om det ruggigaste jag varit med om ute i skogen. Det här utspelade sig när jag var ute och tältade för mig själv. Jag hade varit ute i några veckor och trivdes bra. Det var en kväll, precis när solnedgången börjat, med kanske en och en halv timme av solljus kvar. Jag såg då tre killar som höll på och leta runt i buskarna kanske 250 meter bort, på andra sidan en flod. De verkade vara ute och jaga, fast de hade inga skjutvapen med sig. Det enda jag såg var en jaktkniv. Jag kröp ihop lite och betraktade dem på håll.

De gjorde mig illa illa till mods. Varför vet jag inte, men det var som om jag fick dåliga vibrationer. Jag funderade igenom mina alternativ. Fly, söka kontakt, ligga stilla? Det här var flera kilometer från närmsta väg, och dessutom hade jag alla mina saker i tältet och kunde inte bara rafsa ihop dem och dra på nolltid. Men min magkänsla sade mig att de där killarna inte ville väl, och jag visste att jag inte skulle försöka prata med dem.

Så jag satt kvar ihopkrupen och betraktade dem. De gick uppför floden, lite närmare men på så långt håll att de inte kunde se mig. Jag hade satt upp mitt tält på en plats som ligger lite udda till, gömt mellan buskage och träd, och man kunde i stort sett inte se mig nedifrån. Det började mörkna, men killarna verkar inte ha någon ficklampa. De delade upp sig, och medan en försvann ur sikte bortåt gick två över floden, och en kom upp åt mitt håll. Jag rörde mig långsamt bakåt och lade mig gömd bakom några buskar, runt hundra meter bort.

“Nu har jag hittat dig, lilla hora! Det här är vår skog!”

Jag känner det knytas i magen. Killen som var på väg upp mot mitt håll hade hittat mitt tält, och jag fick det bekräftat att det var mig de letade efter. Jag hade ingen som helst aning om hur de visste att jag var här, eller varför jag förtjänat detta – jag visste inte ens att någon ägde landområdet, för det var så avlägset.

Jag hörde honom kasta runt mina grejer i tältet, och när de andra två gjorde honom sällskap inledde de ett högljutt och upprört samtal. Jag hörde inte vad de sade, men de verkade arga. Då och då skrek de på varandra, och ut i skogen. Saker som “Vi vet att du är här, din lille skit, det är kört” och – vilket fortfarande ger mig ilningar – “Det ska bli kul att flå dig”.

Jag låg blick stilla i ren och skär skräck. En halvtimme passerade, kanske mer, kanske mindre, och det höll på att bli riktigt mörkt när jag till slut såg dem försvinna iväg nerför backen, bort från tältet. Jag låg ändå kvar i säkert ytterligare en halvtimme, livrädd som jag var. Jag samlade mod för att resa mig och gå fram till tältet, för att packa ihop det och dra.

Då tändes en jävla ficklampa mitt i mörkret och lyste rätt på mitt tält.

“Om du är kvar här ute har du tur för den här gången! Men kom fan inte tillbaka hit, lilla hora!”

Jag låg kvar och såg ficklampan försvinna iväg, tills den lämnade mig ensam i mörkret. Sedan låg jag kvar i 20 minuter till, för att vänta ut det ifall det skulle visa sig vara en dubbelfälla. Men jag hör ingenting, tills jag hör ljud av skott en bit bort, på andra sidan floden.

Då rörde jag mig tyst och långsamt fram mot tältet, och samlade ihop mina saker bäst jag kunde även om det mesta var förstört eller stulet. Mitt tält var helt sönderskuret, och sovsäcken hade de rivit i bitar. Vindskyddet låg i en enda hög.

Jag tog vad jag kunde, tills jag hörde skotten igen, och de var närmare denna gång. Då stack jag för gott. Det tog hela natten att vandra norrut genom skogen, tills jag till slut hittade en väg att följa. Jag gick bland träden, bredvid väggen, för att jag fortfarande var så rädd att bli sedd.

Det här utspelade sig i södra USA, i en avsides belägen skog, och dit har jag aldrig återvänt. Jag vet fortfarande inte riktigt vad de ville, eller hur de visste att jag var där. Men de ville lära mig en läxa, och den är jag glad att jag slapp.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och nyss hörde vi en historia publicerad i februari 2019 på 4chan, skriven av en okänd författare och uppläst av Tobias Jacobsson. En berättelse om de högst reella hoten som kan finnas ute i skog och mark. För allt kusligt är ju inte övernaturligt. Ibland är, som ni ju vet, människor det största hotet.

Det är ju ganska vanligt att människor lägger upp ljud på nätet som de spelat in i någon skogsglänta, med förfärliga skrik som låter bra nära mänskliga i sin rena skräck, men som ändå ganska klart och tydligt vid en jämförelse kan förklaras som bergslejon eller rävar eller något annat vardagligt. Sådan klipp har jag verkligen hört min beskärda del av. Men det här klippet, som jag nu ska spela, slog mig ändå som något särskilt.

I september 2017 gick användaren nuclearlizard666 in på Reddits underforum r/unexplainedphotos och skapade en post med rubriken “Skrik i skogen om natten”.

“Jag spelade in det här runt tvåtiden i december 2014, och det kom från skogen bakom mitt hus. Det pågick ett tag, och var tillräckligt högt för att väcka mig. Ingen annan i min familj var dock vaken och kunde höra det med mig. Jag kollade nyheterna i ett par dagar därefter för att se om det var något mordfall, rån, överfall eller någon galen människa lös som kunde motsvara sådant här skrikande, men hittade ingenting. Ljudet ger mig dock rysningar än idag. Är det någon som hör vad rösten säger?”

Jag förstår rysningarna helt och hållet. Klippet är 33 sekunder långt, och här är det i sin helhet.

Jag hoppas verkligen det finns något djur som kan låta precis så där. För alternativet vill man ju knappt ens föreställa sig, särskilt eftersom nuclearlizard666 inte ringde polisen…

Nå, ute i skog och mark kan en historia samtidigt bli djupare och mer levande, bevarad som den ofta är i stenar och väggar som inte förändrat karaktär på länge. En stuga kan bära vittnesmål om en oförrätt i många hundra år, innan minnet på riktigt falnat och dess nya invånare tvingas lida av det. I veckans Creepypodden ska vi nu höra en historia om vad som händer om man tränger sig på innan dess. Den kommer från lyssnaren Mårten, heter “Änglamodern”, och den läses av Ludvig Josephson.

Våren 2014 hände två saker i mitt liv. Först blev jag sjukskriven för utmattningssyndrom och sedan hyrde jag en stuga. Vad gäller sjukskrivningen finns det inte mycket att berätta. Sedan några år tillbaka hade jag en chef som jag inte stod ut med. Till det kom arbetsuppgifter som blev fler för varje år och kombinationen gjorde att jag till slut inte orkade mer. Det var inte konstigare än så. En dag i mars kom jag inte ur sängen. En vecka senare träffade jag en läkare som sjukskrev mig på hundra procent. Därefter tillbringade jag min tid hemma med att försöka tygla mina stressnivåer, och hålla ångesten i schack genom att ställa så låga krav på mig själv som bara var möjligt. Det gick sådär.

Min lägenhet skrek åt mig från alla håll. Den var fylld av måsten. Kläder som behövde tvättas, fönsterbrädor som behövde dammtorkas, hyllor som behövde skruvas upp, hål som måste spacklas, ett rum som behövde målas om och två garderober som måste rensas. Jag försökte göra så lite jag kunde. Måsten var det sista jag behövde. Men mitt liv kändes som ett illa genomtänkt projekt som ingen orkade styra upp, mitt hem som ett monument över allt jag inte lyckades med.

Jag sov mycket. Påbörjade romaner som jag aldrig läste klart. Tittade på meningslösa teveprogram och levde på smörgåsar och ärtsoppa från Ica. Det enda något sånär produktiva jag lyckades åstadkomma var att ta upp min vana att skriva drömdagbok. Detta var något jag hållit på med sedan tonåren, men som försummats på senare år. Nu grep jag efter skrivandet för att ha någonting att hålla i. Jag sov med boken bredvid sängen och så fort jag vaknade skrev jag ner vad jag mindes. Oftast var det på morgonen men då och då hände det att jag vaknade och kastade ner något även under natten.

I de flesta fall blev det bara några rader, och jag gick sällan tillbaka och läste vad jag skrivit. Inte heller analyserade jag det jag drömt. Det var inte drömmarnas symboliska betydelse eller någon slags förklarande tolkning jag var ute efter. Nej, skälet var mycket enklare än så.

I “You only live twice” sjunger Nancy Sinatra att man har ett vanligt liv, och ett i sina drömmar. Och om man inte skriver ner vad man drömt så fort man vaknar, glömmer man bort det på några minuter – så har det i alla fall alltid varit för mig. Och när nu mitt vanliga liv höll på glida mig ur händerna, kunde jag åtminstone försöka rädda det andra. Då skulle jag någon gång i framtiden kunna se tillbaka på mina två liv, och upptäcka att åtminstone det ena varit helt okej.

Idén om stugan kom någon gång i april. Jag insåg att jag måste bort från den där lägenheten, att dammråttorna och påsarna med ovikt tvätt skulle döda mig om jag inte flydde. Och den enda utväg jag kunde komma på var att hyra en stuga någonstans i Sverige. Jag har Inter mycket pengar att röra mig med, men semestersäsongen låg några månader bort och med tur skulle jag kunna hitta något till ett hanterbart pris.

Det tog mig inte mer än tio minuter framför datorn innan jag fick en träff på Blocket. Ett fiskartorp i en liten by i norra Bohuslän. Det fanns bara två bilder i annonsen. En på själva stugan, en på den lilla byhamnen där gamla trålare trängdes med de stora dyra motorbåtar som turisterna kom dit med om somrarna. Annonstexten berättade inte mycket mer än att stugan hade rinnande vatten och ett fullt utrustat kök. Men priset var så lågt att det räckte för mig. Utan att fundera skickade jag iväg ett mejl, och redan följande morgon hade jag fått svar.

Ägaren skrev i korthet att det var fritt fram. Själv var han upptagen med arbete, men kom jag bara dit innan helgen kunde han lägga ut nyckeln under dörrmattan. Han upplyste mig också om att byn förmodligen var folktom den här tiden på året, men att det fanns flera samhällen i närheten dit jag kunde åka och handla. Mejlet avslutades med raderna: “Allt ska vara okej där ute, men är det något konstigt med stugan får du höra av dig”. Formuleringen slog mig inte som något särskilt just då. Men när jag i efterhand har gått tillbaka och läst har det fått mig att undra. Orden “något konstigt med stugan” känns som en antydning, samtidigt känns formuleringen avsiktligt vag. Kanske anade han att det var någonting som inte stämde. Men om han gjorde det avslöjade han det inte med mer än det enda ordet: “konstigt”.

De följande kvällarna ägnade jag åt att googla bilder från trakten kring stugan. Jag kollade upp orter i närheten, sökte av området på google maps och försökte göra mig en bild av hur det kunde vara där ute. Sedan packade jag en väska med kläder, lakan och handdukar och satte mig i bilen.

Stugan låg i en lite fiskarby i norra Bohuslän, en dryg halvmil söder om Fjällbacka. Eftersom jag kom i bil söderifrån stannade jag i Hamburgsund för att proviantera. Jag handlade pasta och konserver på Ica, köpte potatis, lök och bröd, diskmedel och handtvättmedel, chips och choklad.

Jag skulle få mycket tid för mig själv där ute, så jag passade också på att besöka Hamburgsunds bibliotek. Jag skaffade ett lånekort och samlade ihop en hög med säkert femton romaner. Idén var att bo i stugan, men vistas så mycket som möjligt i andra, uppdiktade världar. Men när jag stod vid låneautomaten föll min blick på en hylla med böcker om trakten. Det var lokalhistoriska verk i billiga bindningar, och med omslagen prydda av gamla svartvita fotografier.

Utan att tänka mycket på saken tog jag en av dem och lade i min bokhög. Ett grått pappband med titeln “Kville och Bottna genom hundra år”. Vad Bottna var hade jag ingen aning om, men namnet Kville hade jag stött på när jag googlade platsen. Det var namnet på socknen där stugan låg. Mycket mer än så visste jag inte. Men om jag av någon anledning skulle få lust att ta reda på mer fick det bli genom att läsa. Att prata med andra människor hade jag alls ingen lust med, om det ens fanns några människor där att prata äta med.

Det hade hunnit bli sent på eftermiddagen när jag körde in det lilla fiskeläget. Solen hängde som ett blint öga över havet, en flock måsar kretsade över viken, några försummade småbåtar låg och såg sorgliga ut i den lilla hamnen. Bebyggelsen bestod av vräkiga strandvillor i ljusa färger. Stora byggnader med panoramafönster och trädäck. För inte så länge sedan måste byn utgjorts av små fiskartorp, men de flesta av dem hade rivits för att ge plats åt förvuxna sommarhus. Byn såg ut att kunna locka till sig mängder av solbrända semesterfirare med seglarskor och pikétröjor sommartid. Nu var här tomt. Jag körde långsamt genom gatorna, lät gps:en visa vägen.

Stugan låg i norra änden av den huvudgata som löpte rakt igenom byn. Inklämd mellan två moderna villor såg den ut som en relik från en tid som inte längre fanns. Den måste ha stått där långt innan människor med pengar hittade hit. Och nu kändes den på något vis både ursprunglig och märkligt apart.

Det var ett litet rött trähus i två våningar, med en vitmålad farstu. Stugan såg ut att liksom kura ihop sig mellan de där två stora husen, som om år av kall blåst fått det att krypa samman för att bättre hålla värmen. Trädgården måste en gång ha varit välskött, men nu var rabatterna igenvuxna och gräsmattan förvandlad till äng. En bit från huset en sned bod som förmodligen använts som förvaringsplats för fiskeredskap. Jag gick ett varv runt huvudbyggnaden. På dess baksida fanns en liten gräsplan med fruktträd. Äpplen och ett körsbärsträd. En gisten trädörr i husets grund ledde in till vad som måste vara en jordkällare. Nyckeln låg där vi hade kommit överens om.

Inne i stugan luktade det svagt av fukt och saltvatten. Som om havet satt sig i väggarna. Precis som jag väntat mig var den rensad på personliga föremål, ändå kändes det som att kliva in i någons hem. Som om den som gjort huset uthyrningsbart tagit den snabbast möjliga vägen. Samlat ihop alla foton och andra privata ägodelar och låtit resten vara som det var.

Möblemanget där inne var åldrat och slitet. En enkel bokhylla fylld med Harlequinromaner och Året runt. En pinnsoffa och ett klaffbord, enkla stolar med sitsar där tyget var nött och stoppningen tittade fram. Alltihop omålat. Krukväxterna slokade i fönstren, de flesta av dem var förtorkade och döda.

Köket var däremot i precis så bra skick som annonsen utlovat. Det fanns en spis där till och med lampan inne i ugnen fungerade, kylskåpet brummade tyst.

På det trånga badrummet fanns en fungerande toalettstol och ett stort rostfritt tvättfat där man kunde tvätta kläder. Dusch saknades, och för ett ögonblick undrade jag hur jag skulle tvätta mig. Kanske vore det enklast att låta bli.

Övervåningen var uppdelad i två mindre rum. Det var dunkelt där uppe och snedtaken gjorde att jag kunde stå upprätt bara när jag befann mig mitt under taknocken. I det yttre rummet fanns en säng, i det inre ännu en.

När jag stod där hade jag svårt att förstå varför stugan inte var bättre omhändertagen. Förmodligen var den nuvarande ägaren någon som ärvt den av en död släkting, någon som saknade engagemang och tid nog för att ta hand om den. Det var synd. Stugan var liten men trevlig. Den låg på en vackert plats, bara ett stenkast från havet. Byn har visserligen gjort ett ganska ödsligt intryck på mig, men å andra sidan skulle jag inte behöva småprata med folk jag inte kände. Jag hade kommit överens med ägaren om att jag skulle hyra i två veckor, men det skulle säkert inte vara något problem att förlänga den tiden om jag ville. Och var det bara något sånär enkelt att leva här ute skulle jag nog trivas.

Medan jag packade in allt från bilen började mörkret falla. Jag bredde smörgåsar, gjorde te och satte mig att läsa. Fåtöljen i rummet på nedervåningen var hård men bekväm. Skymningen kom långsamt. Jag tog en tidig kväll. Bäddade åt mig i det inre rummet på övervåningen. Drog fram en golvlampa på fot och en pall att lägga drömdagboken på, och somnade innan det mörknat helt.

Jag vaknade plötsligt och utan någon tydlig orsak. Mörkret och tystnaden i rummet var total. Ändå visste jag att någonting stört mig. Jag brukade aldrig vakna om nätterna om jag inte var akut kissnödig. Det var jag inte. Men det var någonting annat också. Någonting med plötsligheten. Sättet på vilket jag gått från sovande till klarvaken. Av vana sträckte jag mig efter boken och pennan men kom av mig mitt i rörelsen. Jag mindes ingenting av vad jag drömt. Eller rättare sagt. Allt jag mindes var ett mörker. Tätt och tyst och isande kallt.

Efterklangen av ett ljud dröjde kvar inom mig. Jag visste inte vad jag hört, vad det var som väckt mig. Bara att någonting gjort det. Jag lyssnade medan ögonen vande sig vid mörkret, hörde vinden utanför. Havets brusande. Snart kunde jag urskilja konturer i rummet. Kläderna på stolen, byrån i hörnet, fönstren och det bleka ljus som de släppte in.

Då kom det igen. Först misstog jag det för en kastvinds lätta vinande, men så steg det i tonhöjd och intensitet. Växte till ett dämpat skrik. En räv kanske? Eller någonting som hade med havet att göra? För allt jag visste kunde det vara en säl eller vilsekommet rådjur eller vad som helst. Det lät klagande och fastän jag sällan blev mörkrädd kände jag hur en rysning rann ner över ryggen. Det var något med tonen, en nyans av desperation.

Ljudet var för dämpat för att höras tydligt, ändå var jag säkert på att det var det som väckt mig. Det tonade fram, växte och ökade i volym, och i nästa sekund klipptes det av och var borta. Tystnaden slöt sig kring mig. Jag drog upp täcket till hakan och lyssnade. Men jag hörde inget mer. Och snart måste jag ha somnat.

När jag vaknade igen var det morgon. Klockan var närmare tio och solen låg snett in genom fönstret. Jag satte mig upp i sängen och såg det omedelbart. Drömdagboken låg uppslagen, vänd upp och ned så som jag brukade lägga den när jag skrivit i den under natten. Saken var bara den att jag inte hade skrivit någonting. Inte vad jag kunde minnas. Jag kom ihåg att jag vaknat vid ett tillfälle, känslan av ljudet som dröjde sig kvar inom mig. Men jag hade inte skrivit ner någonting då. Det var jag säker på.

Med en diffus oro i magen tog jag upp boken. På det öppna uppslaget stod ett enda ord skrivet. Handstilen var min, men ordet kändes främmande, som om det inte kom från mig. Och så vitt jag kunde se hade det ingen betydelse. “Isatamm”, så stod det. I-sa-tamm. Jag läste ordet flera gånger, sökte efter en innebörd i de till synes meningslösa stavelserna. Jag testade att kasta om bokstäverna och läsa det baklänges. Men ingenting gjorde det mer begripligt.

Till slut lade jag ifrån mig boken, bestämde mig för att jag måste ha skrivit ner ordet i ett tillstånd mitt emellan sömn och vaka. Något sådant hade aldrig hänt mig innan, men jag kunde inte se att det skulle vara omöjligt. Inte heller kom jag på någon bättre förklaring.

Jag ägnade dagen åt det jag kommit dit för. Jag läste, gick en promenad längs med havet, bort till den lilla båthamnen, vidare till andra änden av byn och sedan tillbaka. Bortsett från måsarna och några gräsänder såg inga tecken på liv någonstans. Inga bilar, inga fönster där det lyste. Vinden trängde genom kläderna och trots att det snart var maj önskade jag att jag tagit med mig vantar.

Tillbaka i stugan åt jag enkel mat, drack kaffe och satte mig sedan med boken igen. Vad jag läste minns jag inte säkert, troligen någon engelsk deckare av det slag som är omöjlig att lägga ifrån sig, men vars karaktärer och berättelse dunstar bort som ånga ur ens hjärna stund i samma stund som man lägger den utlästa boken ifrån sig.

Så kom kvällen. Jag gjorde te och smörgåsar och påbörjade en ny roman. Under dagen som gått hade jag knappt tänkt på ljudet som väckt mig. Nu märkte jag hur jag satt och lyssnade efter det. I magen växte en känsla av nervositet. Jag kunde inte förklara det. Ljudet hade inte varit någonting särskilt. Ett djurs klagande nattläte, inget mer. Men när jag nu försökte minnas hur det lät, var det som om minnet från natten blandades upp med en svag förnimmelse. En känsla av att jag hört det innan, kanske i vaket tillstånd, kanske i en dröm. På något vis var det som om jag visste ljudets betydelse, vad det var som lät, och varför, men bara kunde formulera tanken på ett språk jag själv inte förstod. Och så det där ordet: “Isatamm”. Jag försökte slå alltihop ur huvudet. Koncentrera mig på boken. Men det gick inte. Den hade behövt ta tag i mig och dra in mig i sin egen värld – det var vad jag ville att den skulle göra. Men när den inte lyckades blev jag istället kvar i den här.

Till slut lade jag boken ifrån mig och tog en Året Runt i hyllan. Om ägaren hyrt ut huset med dem i kunde han inte gärna ha något emot att jag använde dem. Jag bläddrade fram till korsorden. Ett barn hade skrivit kantiga versaler i ett av barnkryssen. Någon hade påbörjat ett av de medelsvåra korsorden och sedan kommit av sig. De flesta var orörda. Jag letade fram ett av de enklare.

Korsordet funkade bättre. Efter några minuter hade jag kommit tillräckligt mycket in i det för att sluta lyssna efter ljudet. Jag ägnade kanske en halvtimme åt korsord innan jag stängde tidningen och lade den ifrån mig. Klockan närmade sig tio och utanför fönstren höll det på att bli ordentligt mörkt. Det var någonting sövande över havets ständiga brusande. Det gjorde mig behagligt trött på ett sätt jag aldrig blev i stan. Så jag gick upp och lade mig. Tog en bok med mig i sängen och läste tills den föll ur min hand och jag somnade med lampan tänd.

Jag vaknade på samma sätt som natten förut. Ljudet slet mig upp ur sömnen och på en sekund var jag klarvaken. Av ren vana sökte jag igenom minnet efter den dröm jag precis drömt, men det fanns ingenting där. Åtminstone ingenting episodiskt och konkret. Ett mörker fanns där, och en förnimmelse av kyla. Men ingenting mer.

Sänglampan fyllde rummet med ett blekgult sken. Stolen med kläder, fönstret, dörren till det angränsande rummet. Tystnaden ringde i öronen, uppbruten bara av det mjuka smattrandet från ett lätt regn. Men den här natten behövde jag inte vänta på ljudet. Jag hann inte mer än att öppna ögonen och sätta mig upp innan jag hörde det igen. Först som ett svagt gnyende, sedan allt starkare. Klagandet växte till ett dämpat skrik. Också den här gången var min första tanke att det var ett djur. En brunstig vildsvinssugga som försökte locka till sig en hane. Men ljudet var för nära. Inget djur skulle våga sig in i byn och så tätt inpå huset. Eller skulle de? Jag lyssnade. Hörde ljudet avbrytas för att ögonblicket senare komma tillbaka igen. Som om den som skrek pausat för att hämta luft. Jag lade mig ner. Förmodligen slutade det snart. Precis som igår. Och det var då ljudet ändrade form, gick från utdragna rop till kortare och mer distinkta.

“Aaaaaaoaaaaa, aaaaaaoaaaaa”, lät det. En kort paus mellan varje skrik.

Gång på gång upprepades det. Samma oartikulerade fras. Och det tycktes mig som om skriket lät mänskligt. Istället för ett djurs brölande hörde jag ett barns röst. Jag visste att det var omöjligt, att det måste vara natten och tröttheten som grumlade mina sinnen. Men jag kunde inte släppa tanken. Byn var öde. Det fanns ingen här utom jag. Ändå lät det som som ett barn som ropade efter någon, men så otydligt att namnet inte gick att urskilja. Jag höll andan. Koncentrerade mig för att uppfatta alla nyanser och detaljer. Men det enda jag hörde vara samma ljud om och om igen.

“Aaaaaaoaaaaa”, “aaaaaaoaaaaa”.

Jag vet inte hur länge det pågick. Förmodligen inte mer än några minuter. Men ropen och den korta tystnaden mellan dem tänjde ut tiden, fick den att kännas evighetslång. Till slut upphörde de. Nattens tystnad och havets lugna brusande fyllde rummet. Jag sträckte ut handen för att släcka lampan, men ångrade mig. Jag skulle säkert kunna somna även om den var tänd.

När jag vaknade var klockan över nio. Solen sken in genom fönstret. Nattens regnväder hade blåst över. Det såg ut att bli en fin dag, men minnesbilder från natten hängde kvar inom mig, som mörka moln. Inte heller nu kunde jag minnas några drömmar. Men samma mörker, samma kyla, som jag mindes från nattens drömmar, dröjde sig kvar även nu.

När jag satte mig upp i sängen föll blicken på drömdagboken. Den låg uppslagen på pallen med ryggen uppåt. Det var inte så jag lagt den i går kväll. Det var så jag brukade lägga den när jag skrivit i den, men inte var säker på att jag fått ner allt. Med en liten klump av obehag i magen sträckte jag mig efter den. Satt med den i händerna någon sekund innan jag vände på den. I vanlig ordning hade jag bläddrat fram ett tomt uppslag. Nu stod det någonting skrivet på det vänstra bladet. Två korta meningar som jag inte kände igen, men som utan tvekan var skrivna i min handstil:

“Barnen fryser. Det är så kallt.”

Jag tittade bort. Orden kändes olycksbådande, som om det låg någonting vagt hotfullt i dem, även om jag inte klart kunde säga vad det var. Och så det faktum att jag inte mindes att jag skrivit ner dem. Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Nu hade det hänt två nätter i rad.

Hela den dagen förföljdes jag av ett obehag. Det låg hopkurat som ett svart djur nere i magen. Orden gnagde inom mig, ljudet dröjde sig kvar, som om ekot efter det fortsatte att studsa fram och tillbaka inuti huvudet. Jag läste, lagade mat och gick en promenad längs stranden i förhoppning att vinden skulle blåsa bort den där känslan.

Det hjälpte till viss del. Jag såg på de stora villorna och försökte föreställa mig de människor som bodde där om somrarna, undrade över hur det varit att leva här för hundra år sedan, när allt som fanns var havet och vad det gav. Jag lyckades leda tankarna in i andra banor. Åtminstone för stunden. Men så fort jag var tillbaka i stugan kom ljudet tillbaka, som om det väntat på mig där.

Jag åt ett paket nudlar till lunch, gjorde kaffe, och lade mig sedan på soffan. Vilade huvudet mot en av de virkade prydnadskuddarna och tänkte att jag åtminstone sluppit undan min egen lägenhet för en stund. Havets brusade utanför. Jag kände tröttheten komma och slöt ögonen.

Tio minuter senare väcktes jag av mitt eget skrik. Jag var andfådd, hjärtat slog som om det ville knäcka revbenen. Drömmen fanns kvar som sönderbrutna fragment i huvudet. Mörkret. Tätt och svart som under jorden. Kylan. De kalla väggarna av skrovlig sten. Trädörren jag stått invid, som jag slagit händerna blodiga emot. Den hängde löst på sina gångjärn, svängde fram och tillbaka när jag slog och gav ifrån sig ett envetet knirrande. Under den – en smal strimma blekt månljus. Jag slog och jag frös. Hamrade med värkande händer. Haspens slamrande på utsidan.
Knirrandet. Mina skrik. Jag skrek tills halsen brann, skrek trots att käkarna var för stela för att forma ljuden. Kylan som blixtar av vitt ljus i huvudet. Den kalla marken under mina bara fötter. Ordet som kanske var ett ord, kanske var ett namn – jag skrek det och jag vaknade.

När jag satte mig upp i soffan ringde den sista vokalen ännu i mina öron. Ett öppet a-ljud. Resten av ordet var borta. Men bilderna fanns kvar. Mörkret, kylan och dörren bet sig fast inom mig. Plågsamt tydliga.

I ett försök att skaka av mig obehaget tog jag en promenad. Gick längst ut på en av bryggorna. och bara stod där. Såg på de stålblå vågorna. Lät vinden kyla ner mig, föreställde mig hur tog sig in genom mina porer, blåste rakt igenom mig. Hur den kalla havsvinden passerade genom muskler och ben, hur den blåste genom lungorna, vädrade ur dem, for rakt igenom hjärtat, tog vägen upp genom artärerna, upp i hjärnan, där den virvlade runt alla gamla förtorkade tankar, som den virvlar runt löv om hösten och tog med sig dem bort, ut över havet.

Jag stod där länge. Trotsade kylan genom att dra upp axlarna och gömma händerna i jackärmarna. Försökte intala mig att det var just det här jag behövde. Ensamheten, havet, tid att låta hjärnan sakta ner, stänga av stressensorerna, sluta se faror där inga faror fanns.

Tillbaka i stugan gjorde jag en stor kanna varmt te innan jag satte mig i soffan med en bok. Frisk luft och kyla brukar ha en nästan renande verkan på mig. De rensar, fyller huvudet med nytt blod. Men denna gången funkade det inte. Jag satt med boken i händerna. Tankarna vandrade medan jag läste samma rader om och om igen.

Så jag tog en annan roman ur högen. Tvingade mig genom första kapitlet. Undvek att tänka på kvällen som närmade sig. På ljudet som väckt mig. På drömmen. På mörkret. På meningarna jag skrivit i boken i natt. Var kom de ifrån? Vad betydde de? ”Barnen fryser. Det är så kallt”.

När det mörknat gjorde jag mer te och bredde smörgåsar. Brödet började bli torrt. Stugan saknade brödrost. Jag gjorde en mental anteckning om att köpa en när jag åkte till Hamburgsund för att handla. Så tog jag med mig teet och mackorna in till soffan. Satte mig och övervägde om jag skulle ge boken ett nytt försök eller gå på korsorden igen. Numret av Året runt låg kvar på soffbordet sedan igår. Öppen med baksidan uppåt. Jag kunde inte minnas att jag lagt den så. Romaner och tidningar brukar jag slå ihop när jag lägger dem ifrån mig. Det ser stökigt ut när de ligger uppslagna, oavslutat, som att inte stänga av teven efter sig när man tittat klart. Det enda undantaget var … Tanken träffade som ett slag. I eftermiddags hade jag sovit i den här soffan. Men inte längre än tio minuter. Inte kunde jag under den tiden … Motvilligt sträckte jag ut handen efter tidningen. Någonting inom mig ville låta den vara, eller bara slå igen den och lägga tillbaka den i bokhyllan. Men det gjorde jag inte.

Under några utdragna sekunder blev jag sittande med tidningen i händerna, tvekande. Sedan vände jag på den, snabbt som när man drar av ett plåster.

Tidningen var uppslagen vid ett av de svårare kryssen, ett av dem som tidigare varit tomma. På vänstersidan fanns en leende Pernilla Wahlgren klädd i midsommarkrans. Min blick hängde kvar vid den en stund för att slippa ta in det andra. Kors och tvärs över uppslaget hade någon klottrat ner ett ord, upprepat det gång efter gång. Det var infört både vågrätt och lodrätt utan någon hänsyn till korsordets uppbyggnad. Hårt präntade bokstäver i blyerts. Grafitgrå tecken som skrek ut ett och samma ord, om och om igen. På bordet bredvid min tomma tekopp låg pennan fortfarande kvar. Och jag behövde inte titta två gånger för att känna igen mina egna kantiga versaler. “Isatamm”, “Isatamm”, “Isatamm”. Ordet grep in i mig som en kall hand. Det var samma ord som jag skrivit ner i dagboken natten innan. Men vad betydde det? Vad eller vem var Isatamm? Jag hade ingen aning. Så vitt jag visste kunde det vara det lokala ordet för brännmanet eller namnet på en ovanligt gullig katt. Men det kändes inte så. Det kändes verkligen inte så. Över alltihop vilade någonting djupt obehagligt. Och hur mycket jag än ville, kunde jag inte skjuta det ifrån mig. Orden om barnen som frös. Ljuden om natten. Sättet jag skrivit det där ordet på. Som om det var svaret på någon slags gåta. En lösning. Benämningen på det som band samman alltihop. Isatamm.

Jag slängde iväg tidningen i riktning mot bokhyllan. Någonting i mig ville bort från det där ordet. Tidningen flög genom luften som skadad fågel. Landade på golvplankorna och blev liggande. Jag ville inte se på den.

Med ens var tröttheten som kommit smygande under kvällen försvunnen. Jag kände mig inte rädd. Inte på riktigt. Men jag var påtagligt medveten om att jag var ensam i en öde fiskarby, i en stuga där det hände konstiga saker. Saker jag inte förstod mig på och inte kunde förklara. Det laddade liksom luften i stugan. Gjorde det omöjligt att slappna av.

Jag kröp ihop i soffan. Drog upp knäna och satt en lång stund och bara lyssnade. Ingenting hördes utom vinden över havet och smattrandet från en flagglina längre ner på gatan. På bordet invid soffan låg högen med böcker jag lånat från biblioteket. Då hade jag varit entusiastisk, tanken på att få ägna mig åt läsning kändes så lockande att alla böcker framstod som intressanta. Nu hade de tappat sin dragningskraft, trots att jag behövde deras distraktion mer än någonsin. Underst låg boken om trakten, “Kville och Bottna genom hundra år”. När jag drog ut den tippade bokhögen, en tjock roman föll i golvet med en duns. Ljudet kändes som en befrielse. Det slog hål på tystnaden, öppnade upp en glipa av oväsen i denna enorma stillhet. Men sekunden senare var stillheten tillbaka.

Jag satt kvar i soffan i kanske en kvart. Bläddrade i boken, läste kapitelrubriker, tittade på svartvita foton av på flundregarn på tork, fiskargubbar framför sina båtar, solen som sänkte sig bakom några kobbar. I några minuter fastnade jag framför ett uppslag med fiskeredskap; hommor, ryssjor, mjärden och trålar, och någon slags fyrkantiga trälådor med hål i som kallades sump och som man förvarade levande fiskar i. Man stoppade ner fiskarna i lådan och sänkte den i vattnet under bryggan till det var dags att äta dem. Jag läste pliktskyldigt, försökte få innehållet att fånga mitt intresse. Men det fungerade dåligt. Till slut bestämde jag mig för att gå och lägga mig.

På vägen mot trappan kom min blick att riktas mot ett av fönstren i rummet. Det var så mörkt utanför att det enda jag kunde se i glaset var min egen spegelbild och en inverterad version av rummet. Jag följde min gestalt. Såg den passera. I den stund då min spegelbild försvann ur rutan var det som om någonting dök upp i den mörka reflektionen. Längst inne i ett av rummets hörn. En mörk siluett. Jag kan inte säga att jag verkligen såg den. Snarare skymtade, eller anade. Under mikrodelen av en sekund fanns den där. Den mörka konturen av ett huvud och ett par axlar. Och sekunden senare: ingenting.

Det hela gick för snabbt för att jag skulle hinna reagera ordentligt. Jag ryckte till, men var inte säker på vad jag hade sett, eller om jag sett någonting alls. Hjärtat slog ett par slag. Mer än så var det inte. Jag backade några steg för att se om samma sak skulle hända igen. Men denna gång såg jag ingenting annat än rummets reflektion i det svarta glaset. Och efter att ha provat ytterligare en gång gick jag upp och lade mig.

Jag trodde inte att jag skulle kunna somna, men det gjorde jag. Nästan direkt. Men jag kan inte ha sovit i mycket mer än en timme innan jag vaknade. Jag vet inte varför. Inget eko av något ljud fanns kvar inom mig. Inte heller mindes jag någon dröm. Jag kan inte säga att någonting stört mig eller skrämt mig. Ändå var jag räddare än jag någonsin varit. Hjärtat skenade. Hjärnan skrek åt mig att jag måste ta mig härifrån. Att det fanns någonting här som jag måste akta mig för. Någonting som hade med ordet Isatamm att göra.

Jag sträckte ut handen och tände sänglampan. I samma stund som ljuset träffade fönstret såg jag en spegling av en siluett i den mörka ytan. Konturen av ett huvud som fanns där och försvann på bråkdelen av ett ögonblick. Jag blev alldeles kall. Skräcken var ett tyst skrik inne i hjärnan. Den fick det att tjuta i öronen, som om jag slagit i huvudet eller utsatts för ett högt ljud.

Jag vågade inte röra mig, men jag vågade inte heller ligga kvar. Sänglampan fyllde rummet med sitt svaga, gula ljus. Det lyste upp dess mitt och delen där sängen stod. Men den förmådde inte jaga bort mörkret inne i rummets bortre hörn. I några minuter låg jag och stirrade in i dunklet. Försökte tränga igenom det med min blick. Ingenting hände, ingenting rörde sig. Jag väntade på att rädslan skulle ge med sig tillräckligt för att jag skulle kunna somna om. Men känslan försvann inte. Hjärtat fortsatte slå som om det ville krossa revbenen inifrån.

Till slut tvingade jag mig själv att kliva ur sängen och gå ner. Knäna skälvde som om jag hade frossa. Med mobilen i handen och ficklampsfunktionen igång gick jag. Bara fötter mot de kalla golvplankorna. Jag tände alla lampor på vägen ner. Sänglampan, en taklampa i vart och ett av rummen där uppe. Hall-lampan, diskbänksbelysningen i köket och de två lamporna inne i stora rummet. Väggklockan visade på 00.30, men sömnen var mil bort. Tröttheten låg som ett underliggande brus men hjärnan var på högspänning. Trots att huset var tomt och tyst fortsatte den pumpa ut rädsla och adrenalin i kroppen. Det var som om den gav fullt utslag på en fara som mina vanliga sinnen inte kunde uppfatta.

Där nere sökte jag av rummen med blicken. Letade efter något som kunde förklara att jag vaknat, förklara min reaktion. Skräcken. Allting såg ut som jag lämnat det. Ingen tavla hade fallit ner från sin spik. Ingen illa placerad bok som rasat i golvet. Jag gick fram till soffan men ångrade mig. I mitt uppjagade tillstånd fanns det ingen chans att jag skulle somna. Ändå vill jag inte ta risken. Bara tanken på att ännu en gång väckas av det där ljudet. Den var outhärdlig. Istället tog jag en av pinnstolarna och satte mig vid bordet, med ryggen mot väggen, blicken mot rummet.

Jag satt så i någon minut. Såg mot köket, mot hallen. Såg på bokhyllan och dess reflektion i det svarta fönstret. Sedan sänkte jag blicken. På bordet låg boken som jag bläddrat i tidigare under dagen. Den om bygden. Jag vände några blad på måfå, bara för att sysselsätta mig med någonting. Betraktade de svartvita fotografierna utan att riktigt uppfatta vad de föreställde. Så satt jag stilla en stund till. Lyssnade. Tittade ut i rummet. Tystnaden var närmast total här ute. När min blick träffade det svarta fönstret kom minnet av siluetten tillbaka. Jag hade uppfattat den som en kvinnas, men varför kunde jag inte säga säkert.

Jag bläddrade ett par sidor till. Tittade på bilderna men struntade i texterna. Tills jag vände fram sidan med huset. Jag kände omedelbart igen det. Farstun hade kommit till på senare tid, och en hög björk som stod invid ena gaveln hade försvunnit sedan fotot togs. Men det fanns ingen tvekan. Huset var detsamma som det jag nu befann mig i.

Fotot var svartvitt. Kornigt och uppenbart gammalt. På gräsplanen framför byggnaden stod en sammanbiten kvinna klädd i långklänning och huckle. Ansiktsdragen var hårda, ögonen bleka. Bredvid och framför henne stod tre barn i olika åldrar, två flickor och en pojke. Den äldsta kan ha varit åtta år, den yngsta tre. Barnen var klädda i enkla kläder. Pojken i skjorta och kortbyxor, flickorna i ljusa klänningar. Intrycket var att det var fattiga människor, en mor med sina barn, som tillsammans tog hand om sitt så gott de kunde.

Texten under bilden löd “Elisabeth tillsammans med tre av sina offer, Ingrid Nilsson, Karl Johans och Marianne Stor. Fotot taget hösten 1908”.

Ordet slog in som en kula i huvudet. Rummet gungade till.

“Offer”.

Jag släppte boken med blicken, och tvingade den sedan tillbaka igen. Det stod inte att de var hennes barn. Det stod att de var hennes offer.

Snabbt bläddrade jag tillbaka till sidan innan där jag möttes av kapitlets rubrik. “Elisabeth Stam – Änglamodern”. Ytterligare en bild på kvinnan. Ett porträttfoto som såg ut att vara något år äldre än foto med barnen. Även där hade hon samma sammanbitna min. Jag fick känslan av att det där ansiktet inte kunde uttrycka glädje, att det bara skulle se elakt ut om hon log. Men det gjorde hon inte. Varken på den bilden eller på någon annan. Fylld av ett brusande obehag började jag läsa.

Elisabeth föddes 1859 som äldsta dotter till repslagaren Erik Antonsson. När hon var sjutton gifte hon sig med den tio år äldre fiskaren Sven Stam. Även han fanns med på ett foto, en man som såg ut att vara huggen i trä. 1877 flyttade de in i ett fiskartorp i utkanten av byn, och där de levde tillsammans fram till Svens död tjugoåtta år senare. ”Änglatorpet” kallade författaren det. Ett vackert namn för den som inte kände till dess betydelse.

Jag släppte boken med blicken. Såg ut i rummet. Änglatorpet. Det var alltså så det här stället hette. Jag rös.

Omständigheterna kring Svens död var oklara. Den officiella versionen sa att han drunknat under ett oväder. Att han gått ut med båten och och har kommit tillbaka igen. Men de var väl just det. Att det inte fanns några spår efter honom. Ingen kropp att begrava.

Vid tiden för Svens död var det ingen som ifrågasatte den saken. Det var inte ovanligt att fiskare slutade så. Havet gav och havet tog. Men efter att Elisabeth själv dött var det många som lade fram andra teorier. Kanske hade hon slagit ihjäl honom och gjort sig av med båten. Lagt den döda kroppen i den och knuffat ut den till havs. Kanske hade hon dränkt honom, eller tvingat ut honom på havet trots att en storm var på väg. Många pratade, men vad som var sant kunde ingen säga säkert.

Medan Sven levde hade Elisabeth drygat ut hushållskassan genom att tvätta åt några familjer i byn. Efter hans bortgång behövde hon en stadigare inkomst. Och det hittade hon. Från 1906 försörjde hon sig som fosterbarnsmottagare. De sista åren av sitt liv tog hon emot stöd från fosterbarnsnämnden för tre barn, och för ytterligare ett från en okänd privatperson.

Jag såg mig om i rummet. Lät blicken svepa över väggarna, söka av hörnen, köket, den lilla bit av hallen som jag kunde se från min plats. Så fortsatte jag.

Det äldsta av barnen, Johanna Ask, dog tidigt på våren 1908. Kanske var det en olyckshändelse. Vissa menade det. Att det var först efter det att flickan dött och fosterbarnsstödet fortsatte att betalas ut, som Elisabeth såg möjligheten. Andra menade att allt fanns med i beräkningen från början. Att hon hört om andra som försörjt sig på samma sätt och låtit sig inspireras.

Fotot på Elisabeth och barnen togs på sommaren samma år som Johanna dog. Några månader senare skulle även de andra barnen vara döda, även om ingenting uppdagades förrän följande vår.

Den fjortonde mars 1909 reagerade en granne på att Elisabeth tycktes vara ensam på torpet. Han kontaktade polisen som kom till byn dagen därpå. När de närmade sig fiskartorpet stod Elisabeth på gårdsplanen. Men innan de hunnit fram hade hon barrikaderat sig inne i stugan. De två poliserna ropade åt henne. De bankade på dörren och bad henne släppa in dem. Gång på gång upprepade de att de bara ville se så att barnen mådde bra. Att det var det enda skälet till att de kommit.

Ingen svarade inifrån huset. Ingen öppnade. Och när de till slut bröt upp dörren fann de Elisabeth död i ett av sovrummen på övervåningen. Hon hade knutit en snara av en linnesjal och hängt sig i en takbjälke. De skar ner den livlösa kroppen och lade den på sängen. En halvtimme senare stod det stod klart vad som hänt på torpet.

Det var i jordkällaren under huset som man hittade de tre barnakropparna, de som tillhört Ingrid, Johan och Marianne. Direkt på jordgolvet låg de, inskuffade under en av de väggfasta hyllor som Elisabeth förvarade insaltad fisk och glasburkar med konserverad frukt på. Någon gång under vintern hade Elisabeth stängt in dem i jordkällaren under huset och låtit dem frysa ihjäl. Det gick inte att säga exakt när eller hur morden inträffat. Kanske hade hon låst in dem alla tre på samma gång. Låtit dem dö tillsammans. Kanske hade hon dragit ut på det. Haft ihjäl en i taget. Låst in den sista tillsammans med liken av de andra två.

Den fjärde kroppen fann man inte förrän följande sommar. Elisabeth hade stoppat storflickan i en sump och sänkt den under Svens brygga. Varför kunde ingen säga. Kanske hade det varit tjäle i marken men isfritt på havet och så hade hon gömt i kroppen där det var enklast.

Jag bläddrade tillbaka till sidan med Elisabeth och barnen. Såg på kvinnan. Det sammanbitna ansiktet. Handen som vilade på det äldsta barnets axel. Trots att jag skälvde i hela kroppen tvingade jag mig att möta hennes blick, se in i de där bleka ögonen. Och i den stunden var det som om allt föll på plats. Drömmen jag haft. Kylan och den stängda dörren. Ljuden jag hört på nätterna. De kom inte från något djur. Det var barnen i källaren som ropade efter henne. De två lagren av brädgolv hade slätat ut konsonanterna. Gjort ett “aooaaaaa” av det som måste varit ordet “mamma”. Och så namnet. Det måste vara så det var. Barnets förenklade version av något som var svårt att uttala. Isatamm. På något sätt hade jag hört det i drömmen. Kanske var det den lilla som hade sagt så? Han som hette Karl? Kanske viskade han det till mig från andra sidan: Elisabeth Stam. Lisa Stam. Isatamm.

Insikten gjorde mig iskall. Som om jag med ens befann mig nere i källaren med barnen. Den här kvinnan. Den här platsen. Jag slet blicken från fotot. Såg på mina händer som vilade mot bordsskivan. De skakade. Det stod så klart för mig. Samtidigt gick det inte att begripa. Namnet lät så oskyldigt. Elisabeth Stam. Som ett namn vilket som helst. Det gick inte att passa ihop det med gärningarna, med kvinnan på fotot. Jag ljudade namnet tyst för mig själv. För att prova hur det kändes i munnen. Elisabeth Stam. Jag kände hur tungan mötte gommen, hur framtänderna släppte fram ett S, och sedan ett till. Innan jag insåg vad jag gjorde hade jag uttalat namnet. Viskat det ut i det tomma rummet.

“Elisabeth Stam”.

Sekunden senare kände jag en hand läggas på min axel. En kall beröring som skickade en våg av skräck genom mig. En elektrisk chock av ren fasa.

Jag skrek. Ett skrik som inte lät som mitt eget. Så gällt och trasigt att rösten inte gick att känna igen. Skräcken brann i huvudet. Den rann ner och blev till en explosion i magen. Fasan sköljde genom mig i vågor av is och eld. När jag reste mig föll stolen bakåt. Den slog i golvet med en smäll, och jag minns den smällen som ett startskott. För i den stunden började ljuden från källaren. Ropen av barnaröster. Slamret från trädörren. En kakafoni av skräck och ångest.

Jag vände mig runt för att rusa ut ur rummet. Och när min blick föll på fönstrets svarta glas såg jag henne stå bakom mig. Kvinnan från fotot. Samma min. Samma bleka ögon. Samma kalla sammanbitna ansikte. Under ett ögonblick mötte jag hennes blick. Kände hur den grävde sig djupt in i mig, som en kall kniv. Sekunden senare sprang jag.

Hur jag tänkte när jag befann mig i hallen vet jag inte. Kanske tänkte jag inte alls. Men under bråkdelen av en sekund måste jag valt mellan att stanna kvar inne i huset, eller att lämna det och springa ut i trädgården. Det enda jag minns av den situationen är insikten om att jag höll på att kissa på mig. Att rädslan gjorde det omöjligt att hålla emot. Och förmodligen var det därför jag reagerade som ett barn skulle ha gjort, genom att springa och låsa in mig på toaletten.

Där inne drog jag ner byxorna, satte mig på toaletten och kissade och grät. Aldrig har jag känt mig så fullständigt hjälplös, så utlämnad, så oändligt försvarslös och bottenlöst rädd. Under mig hörde jag barnens skrik, de små händernas bultande på trädörren. Jag pressade ihop ögonen men var för rädd för att våga hålla dem stängda. Jag ville trycka händerna mot öronen, skrika för att överrösta alla ljud, men tvingade mig själv att vara tyst, sitta stilla, lyssna.

Under några sekunder hörde jag bara ljuden från källaren. Så kom det ett svagt gnisslande. Alldeles nära. Jag vände blicken mot dörren. Såg handtaget långsamt tryckas ner och lika långsamt släppas upp igen. Bara en gång hände det. En gång och sedan inte mer. Som om hon ville berätta för mig att hon var där ute. Att jag inte var välkommen i det här huset, att hon fanns kvar här och att torpet fortfarande tillhörde henne.

Ropen från jordkällaren pågick i timmar. Jag kunde urskilja tre röster. Två flickor och en pojke. Först skrek de helt tydligt efter mamma. Efter hand blev ropen allt mer oartikulerade. Som om barnens käkar höll på att tappa rörligheten. Samtidigt ökade desperationen i rösterna, vreds upp ett steg för varje rop, för varje slag på trädörren, för varje minut som gick.

Jag satt där på toalettstolen med huvudet i händerna. Hörde hur barnen långsamt frös ihjäl under mina fötter. Tänkte på att Elisabeth måste ha hört samma ljud. Men till skillnad från mig hade hon möjligheten att rädda dem. När jag satt där hade de redan varit döda i över hundra år.

Till slut tonade skriken ut. Blev allt svagare i takt med att livet rann ur barnen. Efter ett tag upphörde de helt.

Jag blev kvar på toaletten hela natten. Först när morgonen kommit och det blivit ljust låste jag upp och gick raka vägen till bilen. Jag lämnade kvar några av mina viktigaste ägodelar där i stugan när jag åkte. Plånboken, mobilen, min dagbok och flera av mina favoritplagg. Jag visste också att jag skulle få betalningskrav för biblioteksböckerna. Men när jag väl lämnat toaletten kunde ingenting få mig att stanna en sekund till i det där huset.

Nu har det gått över fem år sedan den våren, och jag vet inte mer om huset eller dess ägare idag än jag gjorde då. Jag har inte mer än ett för- och ett efternamn på personen jag hyrde det av, och jag har aldrig försökt ta reda på vem han var eller vilken relation han hade till stugan. Inte heller vet jag vem som bodde i huset innan det började hyras ut. Hur det kom sig att den personen kunde ha åtminstone en del av sitt liv i det där gamla fiskartorpet medan jag inte stod ut mer än ett par dagar.

Någon vecka efter jag kommit hem därifrån skrev jag ett mejl till den jag hyrt huset av och beskrev mina upplevelser så sakligt och redigt jag kunde. Jag skrev att jag ville att han skulle veta vad jag varit med om i stugan. Att det fanns någonting där. Jag skrev också att jag inte tänkte betala den hyra vi kommit överens om. Jag fick aldrig något svar.

Ibland fantiserar jag om att åka ut dit igen. Ett kort besök bara, för att se om torpet fortfarande står kvar. Men innerst inne vet jag att jag aldrig skulle klara av att se det igen. Jag drömmer fortfarande om Elisabeth Stam nästan varje natt. Om handen på min axel, om barnens skrik från källaren. Och sanningen är att jag inte skulle kunna sätta min fot på det där stället. Änglatorpet, som de kallade det. Huset där änglamodern bodde.

Signaturmelodi

Ni har hört “Änglamodern”, skriven av lyssnaren Mårten, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är det dags för Creepypodden att vända ryggen till igen bland stammarna, så ni möts av blott en björk bland många andra när ni tittar efter oss. Men om ni klarar er, när ni stapplar runt i skogen för er själva i två veckor, så hörs vi igen då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.