Avsnitt 151: Ned i mörkret

Att frysa ihjäl är ett jävla sätt att dö. Processens steg är kända. Det börjar med att man darrar, får gåshud och hyperventilerar, väckt av kylan till hypernärvaro. Kroppstemperaturen är på 35-32 grader.

Glider kroppstemperaturen längre ner än så, till mellan 32 och 28 grader, träder apatin in. Man blir förvirrad, får svårt med tal och kroppskoordination, samtidigt som man skakar intensivt. Pulsen, som nyss varit skyhög, går nu ner under normala nivåer.

När nedkylningen blir svår, vid en kroppstemperatur på 28 och 24 grader, tuppar de flesta av. Man slutar darra och huden blir blå och musklerna stela. Pulsen blir ännu långsammare. Andningen också.

Det sista steget innan döden tar man då ens kroppstemperatur går under 24 grader. Ens kropp är kall och stel. Det går inte att känna ens puls eller andning. Kroppen börjar, till slut, ge upp.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och anledningen att jag pratar om att frysa ihjäl är att det är en så långsam och metodisk död. Nästan prydlig.

Än är det hela dock inte över, bara för att man får en kroppstemperatur på under 24 grader. Inom vården brukar man säga att man inte är död förrän man är varm och död. 1999 föll skidåkaren Anna Bågenholm genom isen i en frusen fors när hon var ute och åkte skidor utanför Narvik. Hon låg i vattnet i 80 minuter och hade en kroppstemperatur på 13,7 grader när hon till slut hämtades upp. När hon kom till sjukhuset såg hon stendöd ut. Men läkarna visste att nedkylda människor ser stendöda ut även om de lever. De började värma upp henne igen. Och efter sju timmars hjärtstillestånd slog Anna Bågenholms hjärta, vid tvåtiden på natten den dagen, ett slag igen. Idag är hon nästan fullt återställd.

Men det är långt ifrån alla som klarar av en så låg kroppstemperatur så länge. För de flesta innebär det en nedförsbacke. Och någonstans under den nedförsbacken händer det att offer för dödlig nedkylning beter sig märkligt. Ett känt exempel är paradoxal avklädning. Det är inte riktigt klart varför, men många som fryser ihjäl försöker alldeles innan döden klä av sig. De hittas på bergstoppar eller i snön utan mössa, handskar och med öppen täckjacka. Det sista som hänt dem är uppenbarligen att de i den djupa förvirringen i dödens gränsland känt sig så varma att de velat svalka sig.

Ett mindre känt exempel på vad en person som håller på att frysa ihjäl kan göra är det så kallade ”gömma sig och dö”-syndromet. Tydligen har många ihjälfrusna människor hittats ihopkrupna i trånga utrymmen som garderober och under sängar. Varför? Ingen vet. Kanske en kombination av förvirringen och en instinktiv urgammal drift att, som ett döende djur, vilja krypa undan och gömma sig.

Steg för steg ned i mörkret.

I veckans avsnitt har vi två riktigt bra historier att bjuda på, som på varsitt sätt berör resan ned i det främmande mörka. Och ni kommer märka att även i dessa djup händer det att saker och ting börjar bete sig märkligt. Det första vi ska höra kom i ett mejl från lyssnaren Gösta, och han kallade historien för “Andrahandshyra”. Den läses av Tobias Jacobsson.

Några månader efter de stora översvämningarna 2014 bytte jag lägenhet.

Andrahandskontraktet sas upp och jag flyttade med kort varsel. När jag packade blev det mesta nerkastat i en väldig röra i kassar och kartonger och jag brydde mig inte om att rensa ut. Mycket blev intryckt i det nya källarförrådet utan att jag tänkte efter riktigt. Och när jag väl kommit på plats i lägenheten blev det inte av att jag tog tag i det. Det fick stå där nere.

Fastän jag inte själv hade råkat illa ut i översvämningarna tänkte jag mycket på vilka avtryck de måste göra i folks liv. Det är samma sak med stormen Gudrun 2005 och skogsbränderna 2018. Vi börjar prata annorlunda om vissa platser och det sprids rykten om olyckor. Under översvämningarna skulle nån ha kört ner bilen i en oväntad vattensamling och varit för svag för att trycka upp bildörren. En annan skulle ha fastnat i ett stängsel under vattnet och aldrig kommit loss.

Det var ju också alla historier om att drunkna i sin källare. I min stad spreds de där myterna så mycket att ett fult skämt utvecklades. När det regnade stal man en begravningskrans från närmsta kyrkogård och lutade mot en av källargluggarna till ett lägenhetshus. Det skulle betyda att nån hade drunknat i sitt förråd. Varje gång en krans dök upp där jag hade flyttat in tog jag den och satte vid grannhuset istället.

Jag tyckte så illa om begravningskransarna att det påverkade sömnen. Varenda natt det regnade när jag sov drömde jag om främmande människors källarförråd. Jag såg föremål flyta runt i meterdjupt vatten över ett grått källargolv. Det var fotografier med datumstämpel på baksidan, bilder med en kamerablixt som speglas i en fönsterruta, högtider med släktingar som senare hunnit dö. De gled ur sina fotoalbum och kuvert och svävade runt i en långsam röra tillsammans med vykort, diplom och tavelramar.

Nu var det också som om mina egna saker inte mådde bra nere i källaren. Jag tänkte att de tog skada bara genom att stå där och åldras. Det fanns en stationär dator med gamla filer som jag borde rensa ur och slänga. Den kanske kunde bli för gammal för att starta. Nånstans fanns också en bunt presentkort som jag inte visste när de gick ut. Och i samma låda hade jag för mig att det fanns en handskriven lapp till mitt första mejlkonto. Jag använde inte det kontot längre men ville inte förlora alla gamla mejl.

I nån låda fanns också teckningar som jag och min bästa kompis ritade när vi var små. De föreställde tevespel som vi hittade på själva och ritade in folk vi kände i. Jag trodde att de låg i en låda med verktyg och gamla batterier. Tydligen kan det läcka syra från batterier som ligger för länge, och jag började drömma om hur batterierna låg där nere i mörkret och knastrade och droppade och förstörde teckningarna.

Tydligen hade jag flyttat in i ett hus där man knappt hälsade på varandra i trappuppgången. Om jag mötte nån i trappen kom ett svagt hej precis efter att vi passerat, som om man var rädd för att råka hälsa för tidigt. De två gånger som jag hade kontakt med några av grannarna var svåra att förstå.

Dels var det en gång när jag skulle ner i förrådet och lämna vinterjackan och kängorna i en kasse. Jag tog hissen ner till bottenplan och började krångla med nyckeln till källardörren. När låset gav med sig och jag fick upp den tunga metalldörren hörde jag nån som ropade där nere. Det var nån som behövde hjälp.

Jag skyndade ner för den korta betongtrappan och kom fram till ett av förråden. Därinne bakom gallret stod en av grannarna. Han lät ynklig och förtvivlad. Förrådsdörren var låst med ett hänglås.

Han hade blåmärken i ansiktet och blod i en rödbrun skorpa på hakan. Jag frågade vad som hade hänt men han sa bara att han måste ut. Jag fick nyckeln så jag kunde gå upp till hans lägenhet och hämta reservnyckeln till hänglåset. Han skakade när han förde ut nyckelknippan till mig genom gallret.

När jag fått ut honom tog han stöd mot mig medan vi gick upp genom trapphuset. Jag frågade om jag kunde hjälpa honom mer och hur det hade gått till att han blivit inlåst. Han skämdes och verkade inte veta hur han skulle svara, men mumlade om att han blivit sparkad på smalbenet och stampad på foten.

När vi stannat utanför hans lägenhet tittade han ner i golvet och började istället prata om att han måste ha blivit förvirrad och ramlat där nere. Men du var ju inlåst, började jag fråga, men han avbröt mig genom att plötsligt se uppretad ut. Han stirrade på mig och gjorde ett kort fräsande ljud ur strupen. Sen skakade han på huvudet, låste upp dörren och försvann in till sig.

Sen var det en annan gång när jag var på väg upp för trapporna och det stod några utanför en av lägenheterna. En satt på knä och ropade in i brevinkastet. De letade efter hon som bodde där, de sa att de inte fått tag i henne på flera dagar.

De var oroliga och frågade om jag kunde öppna till källaren. De ville se ifall hennes saker stod kvar eller om hon hade flyttat utan att berätta för nån. Jag följde med dem ner i källaren. Så fort vi öppnade och tryckte på lysknappen hörde vi henne skrika att vi måste hjälpa henne. Hon var inlåst i sitt förråd och ryckte och sparkade i gallret så att det skramlade.

Hon hade ingen nyckel, så vi måste få upp låset med nåt verktyg. Från mitt förråd hämtade jag en skruvmejsel så vi kunde skruva bort gångjärnen på dörren. Så fort hon kom ut började de andra krama om henne. Hon grät och hade svårt att stå ordentligt.

Medan de ledde iväg henne frågade de vad som hade hänt. Det var svårt att höra vad hon sa genom gråten, men hon verkade säga att hon hade blivit knuffad in i förrådet och sen hört dörren slås igen och hänglåset knäppa till. Det märktes att de andra blev oroliga för hur hon mådde, de trodde nog att hon var sjuk på nåt sätt.

Veckorna efter detta försökte jag tänka igenom vad som egentligen hänt. Varje dag hoppades jag på att möta nån av grannarna i trapphuset, men det blev aldrig så. När jag kom ut från min lägenhet var det ofta som att en dörr på en annan våning slogs igen och låstes eller att hissen precis passerade mig på väg neråt. Jag började gå långsammare nerför trapporna för att öka chansen att träffa på nån av dem och fråga. När jag till slut såg att namnskyltarna var utbytta hos båda grannarna gav jag upp.

Sen skulle mitt andrahandskontrakt sägas upp och jag blev tvungen att ta tag i att rensa ut bland alla lådor där nere. En lördageftermiddag öppnade jag metalldörren till källaren och klev ner med en rulle svarta sopsäckar, en tjock tuschpenna och en flaska vatten. Telefonen var laddad ifall jag behövde använda den som ficklampa.

Jag satte knytnäven mot den lilla lysknappen och fick se förråden ligga på rad framför mig. De låg på varsin sida om en mittgång där nån hade lämnat en julgransfot och en bildskärm. I änden fanns två korta avstickare med hörn och vinklar som gjorde så att förråden där fick konstiga former. Ett förråd hade en avlång form och ägaren hade satt alla möbler och kartonger längs långsidan så att det blev som en egen liten korridor där inne.

Golv och väggar och tak i källaren var gjorda i betong och små bitar hade lossnat och låg i dammiga skärvor på golvet. Tjocka rör och buntar med sladdar löpte ovanför huvudet på mig. Några rör var inklädda i ett silvrigt material och det brusade från dem.

I bakkanten av förråden satt små fönstergluggar. Några av dem skymdes av lådstaplar eller hyllor. Åt ena hållet såg man upp mot innergården. Där syntes en blomkruka och benen på några utemöbler. Åt andra hållet såg man skor och cykelhjul dra förbi uppe på trottoaren.

I ett av förråden fanns pocketböcker i ikeapåsar, en bilbarnstol, ett parasoll och flera öppnade påsar grillkol. I ett annat stod ett fläckigt akvarium halvt täckt av en filt i hörnet och på golvet låg målarpenslar, färgtråg och en dammsugarsladd. I nästa förråd såg det ut som att ägaren först hade försökt hålla ordning med lådor staplade längst in mot väggen, men gett upp med tiden och börjat kasta in sopsäckar med kläder, vita hyllplan och kartongerna efter en stereo och en skrivare.

Det var fjorton lägenheter i fastigheten men det fanns femton källarförråd. Jag tror att man hade slagit ihop två lägenheter till en lägenhet och sen missat att slå ihop förråden. Detta överblivna förråd hade inget lås och såg ut att vara fyllt med kartonger och plastsäckar ända fram till förrådsdörren. Det var packat upp till taket, som om förrådet var en container och nån hade hällt i saker ovanifrån.

Mot förrådsdörren var det som en vägg byggd av påsar och kartonger som trycktes mot gallret så att det buktade ut mellan hålen. Bland sopsäckarna såg jag ett liggunderlag, en fjärrkontroll och en hopvikt vaxduk med blomblad. När jag stod och tittade på detta glömda och överfulla förråd slocknade lamporna. Jag vände mig och hittade det ilskna skenet från en röd lysknapp och bankade till den. Sen gick jag till mitt förråd och låste upp kodlåset.

Jag knöt fast en sopsäck i gallret och satte ut kartonger på rad i gången och tog av locken. Sen började jag plocka bland cd-skivor och saker från julklappsbytet. Jag hittade en kudde från syslöjden som jag hade försökt sy ett självporträtt på. Några av presentkorten gällde fortfarande. Jag hittade teckningarna och la dem i en plastficka.

Lyset höll i en kvart ungefär innan man behövde trycka på knappen igen. I början var det ljust ute och belysningen spelade inte så stor roll, men jag höll på i flera timmar och efter ett tag blev det mörkare. Det var jobbigt att behöva tända om och om igen. Knappen satt en bit från mitt förråd och jag fick krångla mig fram mellan lådorna och ta stora långsamma kliv i mörkret för inte ramla eller ha sönder nåt.

Nu stod jag och knycklade ihop en festivalaffisch när ljuset försvann. Telefonen låg på en pall längre in i förrådet och det skulle vara lika jobbigt att hämta den som att gå direkt till lysknappen i mörkret. Jag förde ena benet över en bananlåda medan jag höll i gallret för att inte tappa balansen eller trampa på nåt. En bit bort såg jag den röda ljuspunkten och började gå mot den med händerna utsträckta rakt framför mig.

Nästan samtidigt som jag var framme vid knappen lät det som om nån rörde sig en bit bort. Jag vände huvudet ditåt fast jag inte kunde se nåt i mörkret. Det var som nån som stod och trampade upp och ner. Det lät som mjuka tofflor. Trampandet var först långsamt men gick snabbare och snabbare.

Min hand nådde lysknappen och det blev ljust. Jag såg mig omkring men det var ingen där. Jag tittade mot källarfönstren för att se om det var nåt barn som sprang runt på innergården. Det kunde ha blivit nåt slags eko som gjorde att det lät som om springandet var här nere i källaren.

Jag fortsatte rensningen och fastnade i minnen och hade svårt att bestämma mig för vad som skulle slängas och vad som skulle sparas. Jag slängde ett tackkort från mitt förra jobb men sparade en skolkatalog där jag hade skrivit vad jag tyckte om folk. När jag stod med ett tomt cd-fodral i handen slocknade ljuset igen. Den här gången var telefonen inom räckhåll, jag hade ryggen mot mittgången när jag böjde mig in i förrådet och trevade efter den i mörkret.

Så fort jag hade telefonen i handen fick jag en tackling rakt i ryggen. Nåt slog in i mig hårt mellan skuldrorna och jag störtade framåt, fäktade med armarna och åkte in i en stapel kartonger. Det brakade till och jag hörde saker falla. Jag tappade telefonen och kände hur jag landade med knät i en öppen kartong med nåt som krasade. Det måste vara lådan med sladdar och krukor. Det sved och högg i knät och jag försökte se men det var bara tjockt av mörker.

Jag hörde en rasslande smäll och ett knäppande när förrådsdörren slogs igen bakom mig och hänglåset låstes. Jag ryckte och grep med handen efter nåt som stöd för att ta mig upp men fick tag i en kartongflik och drog ner en låda. Böcker och hyllkonsoler studsade mot axlarna på mig och dunsade i golvet.

Det värkte och spände i ryggen och kändes som om ena axeln satt snett. Jag försökte hålla armen stilla, men det var svårt. Jag sänkte huvudet och gjorde en grimas.

Jag försökte vända mig men ville inte ta stöd med knät mot lådan för att det sved och stack i knäskålen. Jag satte ena handen i golvet och kunde resa mig till hälften. Jag blinkade som om det skulle hjälpa mig att se bättre men mörkret kändes bara ännu tätare.

En bit bort svävade en liten strimma vitt ljus. Det måste vara telefonen. Jag sträckte ut händerna framför mig och trevade medan jag knep ihop ögonen och vände bort huvudet av rädsla för att slå i nåt. Fingertopparna mötte tyg, betong och tunn plast som måste vara en sopsäck.

Jag kom närmare strecket av ljus och kände med fingrarna att telefonen hamnat i en springa mellan två lådor. Jag fick in pekfingret och långfingret mellan lådorna och började lirka ut telefonen. Den fortsatte att lysa och ju närmare den kom desto mer ljus blev det i förrådet. Till slut var den i min hand och jag vände mig och lös mot förrådsdörren. Den var stängd och hänglåset var låst.

Jag satte ansiktet mot gallret och vevade med lyset runtomkring mot gången. Jag ropade hallå och vem är det men ingen svarade. Ljuset hoppade mellan gången och kartongerna och möblerna i förråden och i ett ögonblick när ljuskäglan svepte runt såg jag en stor kropp som var inklädd i nåt tjockt och mjukt, som nån som har dunjacka eller idrottsutrustning på sig. Jag blinkade hårt flera gånger och lös ditåt igen men såg ingen där.

Jag tänkte på kodlåset och att jag skulle kunna låsa upp det från insidan. Jag la telefonen så att den lyste ungefär mot hänglåset medan jag stack fingrarna genom gallret och började försöka. Det var svårt att hålla låset stilla med pekfingret och långfingret medan jag försökte rulla på sifferraderna med fingertoppen.

Låset gled ur greppet mellan fingrarna om och om igen och raderna var tröga att rulla. Det gjorde ont i axeln och knät. Jag ändrade ställning och lutade mig närmare och samtidigt såg jag nåt som rörde sig i utkanten av skenet från telefonen. Jag hörde det där ljudet av tofflor igen och väldigt hastigt tyckte jag att det var en där i morgonrock och med en hjälm på huvudet.

Jag grep telefonen och lös åt det hållet. Jag skrek och frågade vem det var och att jag var skadad och behövde hjälp. Ljuset hoppade fram och tillbaka mellan olika delar av mittgången, men jag kunde inte se nån.

Med pekfingret fick jag sista siffran på plats och låsbågen klickade ur sitt fäste. Förrådsdörren gick upp. Jag tog ett kliv ut i gången och höll mig för knät. Det blödde och blev varmt och blött mot handflatan.

Jag haltade framåtböjd längs gången med ena handen på knät. I andra handen höll jag telefonen, lyset hoppade kring mig medan jag arbetade mig bort från förrådet. Jag såg den röda lysknappen närma sig medan jag fortsatte, men när jag sträckte handen mot den fick jag ett slag på fingrarna. Det var nåt platt och hårt som smällde till mig och jag var på väg att tappa balansen. Telefonen for iväg och studsade mot betongen en bit bort.

Jag fick stöd mot ett galler och boxade med ena handen ut i mörkret och skrek. Det såg ut som nåt som sträcktes mot mig, en stav eller en klubba. Jag for ut med benet i en spark men träffade inget. Då tyckte jag att jag såg nåt röra sig nära mig och som en reflex greppade jag efter det och ryckte till. Det slank ur handen på mig och jag tog ett kliv fram och grep och ryckte till igen. Det kändes som att jag fick tag i ett par tjocka fingrar. De var slöa och svala.

Jag höll kvar knippet med fingrar och sparkade igen där kroppen var. Nu träffade jag. Flera gånger körde jag foten så hårt jag kunde in i ett mjukt tyg och hud och ben. För varje spark kom tunga suckar och pustar och det skvätte små kalla droppar så att jag vände bort ansiktet.

Fingrarna rycktes ur handen på mig och jag kände luften av ett slag som missade ansiktet. Jag vände och fortsatte mot utgången. När jag fick tag i telefonen lös jag snabbt bakåt och såg nån i cykelhjälm och morgonrock som vinkade efter mig med en hockeyklubba.

Jag haltade vidare och upprepade hjälp mig hjälp mig och skrek låt mig vara. Jag hörde några mjuka steg bakom mig, som nån som tvekade att följa efter.

Till slut kom jag fram till trapporna och tog mig uppåt ett steg i taget med handen mot knät. Jag vred om låset till metalldörren och tryckte mig med den oskadade axeln mot den, den kom upp och jag såg ljus.

Uppe på golvet i trapphuset vände jag mig om och hann se ner i källaren medan dörren långsamt gled igen av sin egen tyngd. Det stod verkligen nån där nere. Det var bara ett kort ögonblick innan dörren slog igen, men jag såg den ljusa morgonrocken och två kalkfärgade ögon som glodde fram under kanten på cykelhjälmen. Hon vaggade från fot till fot i de vita tofflorna och rörde hockeyklubban fram och tillbaka som på lek. Huden och betongen hade samma färg.

Precis innan dörren slog igen såg jag att hon hade en slang fäst i rakt in i buken. Den var mörk som från ett sjukhus förr i tiden och rann som en tunn gummitarm från kroppen ända in i det där fullproppade, övergivna förrådet. Där slangen gick in i kroppen var den fäst med tejpbitar som verkade vara på väg att lossna. Det såg blött ut.

Hon tittade upp på mig och log så att underkäken åkte fram. Hon var glad att se mig. Det var det sista jag uppfattade, sen stängdes dörren.

Några veckor senare gick jag ut på innergården just när det hade slutat regna. Jag skulle försöka titta ner i mitt förråd genom källargluggen. Precis när jag var på väg att huka mig över vattenpölen vid glaset kom två stycken från bostadsbolaget upp från källaren. De bar på flyttlådor med saker.

Det var nåt de skrattade åt. Jag hälsade och frågade om det var nåt fel i källaren. De sa att nån hade gjort ett litet bo i det oanvända förrådet. I kartongerna de bar såg jag idrottsprylar, underkläder, stövlar och pärmar med papper och plastfickor i.

De sa att det övergivna förrådet hade varit inrett med skidstavar och en gammal droppställning som höll upp ett duschdraperi som ett alkov. En huvudkudde och ett hopvikt täcke var lagda på en dörrmatta och några smutsiga morgonrockar hängde på galgar. I gallret satt små gosedjur uppfästa på rad i ståltråd.

De frågade om jag visste om det var några ungar som hade varit nere och lekt, eller ifall nån hemlös brukade ta sig in. Jag sa att jag inte visste. Sen bad jag om ursäkt och sa att det var jag som hade lämnat alla lådor stående utspridda i gången där nere. Och jag hade ju lämnat min förrådsdörr vidöppen. Jag sa att jag hade varit sjuk och varit tvungen att lämna det så. Jag hoppades att lådorna inte varit i vägen för nån.

Då blev de blev förvånade. Det står inte alls några lådor i gången, sa de. Alla förrådsdörrar var stängda och låsta. De väntade på att jag skulle säga nåt mer medan jag stirrade mot källargluggen och försökte se om det var nåt som täckte glaset från insidan eller om det bara var suddigt av regndroppar. Nej, det är vi säkra på, fortsatte de. Vi var nere nyss och det var undanplockat i gången.

Ni hörde lyssnaren Göstas berättelse “Andrahandshyra”, uppläst av Tobias Jacobsson.

Vi ska lämna hyreshusens mörka källare, och ge oss av till en sjö någonstans i Värmland. Det är lyssnaren T som berättar om vad som en gång i tiden hände kring “Riksväg 63”. Historien läses av Ludvig Josephson.

Minns du vad du gjorde natten den 18:e januari 1971?

Förmodligen inte. Kanske var du inte ens född, men även för den som var det har den natten antagligen helt sjunkit ner i glömskans bottenlösa djup. Det var en kall vinternatt som så många andra kalla vinternätter. Tevesändningarna hade slutat redan vid tiotiden, och strax efter midnatt tystnade även radion. Det var en natt som så många andra – och ändå inte.

Natten den 18:e januari 1971 inträffade kanske en av de märkligaste händelserna i Sveriges moderna historia. En händelse som idag också har blivit märkligt bortglömd. Kanske inte ens bortglömd, snarare förträngd för att den just är så… oförklarlig. På riksväg 63, några mil norr om Karlstad, skedde en incident som än idag ingen har lyckats förklara.

Man misstänker att det skedde under natten, för allt uppdagades morgonen därpå. Längs vägen, utspridda med några kilometers avstånd, stod tre övergivna fordon: en lastbil och två personbilar. De hade stannat mitt i körbanan. De hade inte kört av vägen, inte parkerat längs vägrenen, utan fordonen stod parkerade mitt i respektive fil. Det var som om farten och bensinen helt plötsligt tagit slut och fordonen sakta rullat fram innan de slutligen stannat. Men bensinen hade inte tagit slut. Det fanns kvar bränsle i samtliga fordons tankar. Ändå hade bilarna stannat.

Hur bilarna stod parkerade var kanske ändå inte det märkligaste. Dörrarna till förarsidorna stod vidöppna och nycklarna satt fortfarande kvar i tändningen. Strålkastarna lös rakt fram i det tomma intet. Chaufförerna däremot var spårlöst försvunna. Ett tjock lager av nysnö hade fallit och täckt de fotspår som kanske hade funnits. När väl spårhundar kom till platsen sprang de i cirklar runt fordonen, gjorde ett hastigt utfall mot skogsbrynet för att i nästa ögonblick kasta sig tillbaka mot bilarna, som om något hade skrämt dem. Hundförarna hade aldrig sett något liknande.

Givetvis genomförde man skallgångskedjor i skogarna runtomkring. Helt meningslöst visade det sig – man fann ingenting. Inga spår, inga föremål, ingenting. Man undersökte de tre försvunna chaufförernas bakgrunder och historik för att se om de kunde tänkas ha något gemensamt, men hittade inte heller några samband. De kände inte ens varandra och hade ingen koppling sinsemellan förutom att de just kört riksväg 63 natten den 18:e januari 1971.

Allteftersom tiden gick utan att man kom ett steg närmare en lösning växte spekulationerna. Teorierna sträckte sig till allt från vägpirater och kidnappningar till ufon och plötsliga portaler till andra dimensioner. Eftersom det skedde under kalla kriget riktade även vissa blickarna österut. Hur spektakulära scenariona än var hade de alla en sak gemensamt: allt var luftslott som helt byggde på vilda gissningar. Det enda man med säkerhet visste var att på en öde landsväg hade tre bilar hastigt övergivits mitt i vinternatten.

***

Det var Johar som berättade för mig om incidenten på riksväg 63.

Vi har känt varandra i över femton år och dykt tillsammans på fyra olika kontinenter. Vrak, grottor, gruvhål – allt av intresse som gömmer sig undan ytan har vi utforskat ihop. Mina föräldrar förstår inte vårt intresse. Eller, de har accepterat att jag dyker, men inte de olika projekten. Att det alltid måste bli nya platser, nya utmaningar. Varför vi inte kan nöja oss med att snorkla vid något färgglatt korallrev?

Jag tror bara människor som är helt besatta av ett intresse kan förstå oss. Ju mer man gör något, desto mer vill man få ut av det. Varje ny upplevelse gör en avtrubbad samtidigt som det sporrar en till än mer extrema äventyr. Hungern växer utan att den någonsin går att mätta.

Riksväg 63 var just en sådan upplevelse som skulle försöka mätta vår hunger. För en gång skull får man väl säga att det lyckades. Jag och Johar dyker inte längre.

***

Så här var det:

En kväll när vi sågs efter jobbet berättade Johar för mig om incidenten vid riksväg 63. Jag lyssnade noga, hela historien fångade mitt intresse.

“Men vad har det med dykning att göra? Du sa att du hade ett nytt dykprojekt på gång?”

Jag minns fortfarande hur Johar log just då och där. Det där överdrivet nöjda, nästan lite överlägsna leendet. Han tog upp sin mobil och klickade fram en karta.

“Här ser du vägen. Det var ungefär här man hittade bilarna… Och runt här sökte man noga genom allt med skallgångskedjor. Inte bara en gång utan flera gånger…”

Jag nickade.

“…men här…” Johar pekade på en rund mörk fläck i utkanten av området. “… den här skogstjärnen har ingen dykt i.”
“Men den ligger ju i området där skallgångskedjorna gick?”
“Ja, exakt. Man har gått runt den, men av allt jag har läst i artiklar och polisrapporter så har man aldrig kollat vad som finns i vattnet…”
”Vilka rabiesråttor…” svarade jag.

Rabiesråttor. Det var vad vi och de andra i klubben hånfullt kallade folk som inte dök, sådana som mina föräldrar som aldrig haft en regulator i munnen och stigit ner under ytan. Sådana som verkade ha vattenskräck – precis som rabiessmittade.

Johar log igen.
”Exakt… till deras försvar ska väl sägas att sjön ligger nästan fem kilometer från vägen och omgiven av kärr och myrar. Visst det var vinter då, men ganska snabbt hade det börjar töa. Det blev jobbigt att ta sig dit med utrustning… Och det är nog osannolikt att det finns något där… men ändå – ingen har dykt i sjön…”

Ordet ”ingen” kan inte underskattas. I vår värld är det snarare synonymt med ”måste”. Finns det något som är outforskat är det en inbjudan, nej, snarare en befallning, på att man måste ta sig dit.

Johar hade genast övertygat mig. Vi skulle till riksväg 63.

***

En fredagkväll några veckor senare packade vi bilen full med all vår utrustning: det var torrdräkter och fenor, dykflaskor och regulatorer, viktbälten och västar. Hela bagageluckan täcktes från golv till tak.

Medan vi packade bilen hade stämningen varit uppsluppen. Vi hade skämtat och småretats med varandra. Både jag och Joar var inbäddade i den där pirrande känslan av att nu äntligen var det dags.

Men ganska snabbt efter att vi lämnat Uppsalas förorter och kommit ut på motorvägen blev det tyst.

Joar satte igång en spellista från mobilen. Jag såg ut över de mörka åkrarna vi passerade.

“Vad tror du egentligen hände?” kunde jag inte låta bli att fråga.
“Med dom tre bilisterna?”
“Ja…”

Jag hade läst allt jag kommit över under de senaste veckorna. Eftersom ingen visste vad som hade hänt fanns det en stor palett av olika scenarion att välja och vraka emellan, oavsett smak och tycke fanns det något för alla. Jag var nyfiken på vad Johar fastnat för.

“Bra fråga… Först tyckte jag lastteorin lät rimlig.”

Givetvis hade jag läst om den. Enligt denna förklaring hade den övergivna lastbilen haft någon form av farlig substans i sin last. På något sätt hade denna substans sipprat ut och påverkat lastbilschauffören och omgivningen, däribland personerna i de två andra bilarna. Substansen – vad det nu var – hade orsakat vidriga hallucinationer men också gett de drabbade orimlig styrka. I ren skräck hade de tre chaufförerna rusat in i skogen och fortsatt springa betydligt längre bort än vad skallgångskedjorna letat. Och någonstans i de enorma öde skogarna hade de drabbade slutligen fallit ner och dött. Med tiden hade djuren och naturen gjort sitt och röjt undan kropparna. Spåren av substansen skulle också förklara varför spårhundarna inte lyckats få någon vittring, eller snarare skyggat för att söka efter de försvunna.

Jag tyckte lastteorin lät rimlig – men den byggde på en viktigt detalj: att det fanns något i lasten. Problemet var bara att lastbilen var tom. Chauffören var på väg tillbaka från en leverans, och flera pålitliga källor kunde intyga det, bland annat polisen, expeditören och kemikalieinspektionen. För djupt troende konspirationsteoretiker var detta givetvis inget problem, men till och med jag insåg att man behövde göra en hatt av extra många lager folie för att ifrågasätta lastbilens last.

Som om Johar hört mina skeptiska tankar sade han sedan:

“… men allt tyder ju på att lastbilen var tom, så jag vet inte…”

Låten vi lyssnat på tog slut. För ett ögonblick blev allt tyst igen. Framför oss lös de röda baklyktorna på en lastbil. Johar körde om.

“Du då – vad tror du hände med dom?” frågade Johar sedan.
“Jag tycker ju att det finns något i lastteorin, att det är något lokalt som plötsligt inträffat. Inte nödvändigtvis att det är en ufolandning, men kanske snarare någon form av väderfenomen. Alltså, tänk någon form av extremt ovanligt norrsken som skulle påverka folk ungefär som den tänkbara substansen i lastteorin…”
“Att dom blev galna och stack?”
“Ja, kanske… Eller jag vet inte…”
“Låter ändå som du är lite inne på det jag misstänker…”
“Vilken teori är det?”
“Astrologi” sa Johar och vände sig hastigt mot mig och log.

Han hade trumfat mig. Han hade uppenbarligen läst på och hittat mer än jag kände till.

“Vad innebär den?”
“Först – tänk på vad månen kan göra: den kan höja och sänka havsytan flera meter. Med andra ord är det uppenbart att stora himlakroppar tusentals kilometer bort kan påverka saker på jorden… Kanske är det inte så konstigt om planeter och stjärnor under vissa förutsättningar kan påverka även annat?”
“Ja, för om Venus står i månens skuggsida kommer du ju att träffa en mystisk främling…” log jag och sa.
“Typ! Nej men, jag läste att samma natt som det här hände i Sverige inträffade det andra märkliga saker runt om i världen…”
“Så klart…”
“Nej, men seriöst, lyssna.”
“Vad då, vad hände?”
“På ett barnsjukhus i Kanada föll samtliga inlagda barn under fem års ålder i djup koma. Bara för att exakt ett dygn senare vakna upp… och på en djurpark i Thailand dog över en natt alla reptiler. Alla ormar, alla ödlor, dom låg bara döda i sina akvarium…”
“Kan ju vara en slump också…”
“… eller inte… Det kan också tyda på att det inte var lokalt, att det inte var något som bara hände vid 63:an, utan att det var något utifrån som påverkade olika saker på ett större plan.. Som om–”
“AKTA!” skrek jag plötsligt.

Johar bromsade och väjde. Hela bilen tjöt till och krängde. En hårsmån från kofångaren hoppade ett rådjur förbi, ögonen uppspärrade och glänsande.

Så här i efterhand undrar jag om det hade varit ett tecken. Som om någon eller något försökt få oss att avbryta vår färd just där och då.

Det var synd att vi kunde fortsätta.

***

Den natten sov vi på ett vandrarhem. Vi var de enda gästerna och receptionen hade lämnat nyckeln under en blomkruka vid entrén.

Det var kusligt att ha hela byggnaden med de tomma korridorerna, köket och badrummen helt för oss själva. Ändå var jag glad att vi sov där. Tanken på att vi skulle ha sovit i bilen, längs väg 63, fick mig att må illa. Inte nu för att det var ett alternativ: det var fortfarande vinter och kallt. Men blotta tanken, att sova längs den där vägen där tre människor spårlöst försvunnit en natt för femtio år sedan…Den var vidrig.

Tidigt morgonen därpå fortsatte vi att köra. Himlen var klarblå, luften krispig, och vägarna öde. Snart dök första skylten upp som pekade mot 63:an.

Den fanns på riktigt. Det var inte bara en slingrande linje på kartorna.

En stund senare svängde Johar in på självaste vägen. Åter igen hade vi blivit lika tysta som kvällen innan.

“Nu är det inte långt kvar…”
“Nej…”

Jag följde vår färd på gps:en.

“Här är det…”

Vi passerade stället där den första övergivna bilen hade återfunnits. Självklart var det inget speciellt med platsen. Självklart fanns det inget som vittnade om vad som hänt där för snart femtio år sedan. Det var bara en vägsträcka kantad av skog, precis som tusen och åter tusen andra platser runt om i Sverige.

Vi fortsatte över krönet och passerade snart stället där andra bilen hittats. Även den lika oansenlig som den föregående.

Strax därpå saktade Johar in. Som han visat på satellitbilden fanns det en liten avfart, antagligen använd till skogsbruk. Försiktigt körde Johar in och parkerade i snön.

“Så… Då var vi här…”

I vanliga fall hade det varit skönt att ta sig ur bilen och äntligen få röra på sig. Nu var det snarare som om något tog emot. Att om jag själv hade fått bestämma hade jag suttit kvar i bilen, och allra helst åkt därifrån.

Vi plockade ut all utrustning. Det som var lätt att bära tog vi på ryggen. Den tyngre utrustningen som dykflaskorna, viktbältena och motorsågen lade vi i en pulka.

“Jaa…” sa Johar och tittade omväxlande ner på sin mobil och rakt fram i skogen. “Åt det här hållet är det…”

Sedan började vi att gå. I vanliga fall hade vi aldrig orkat bära all utrustning i nästan fem kilometer, inte ens för ett vattendrag där ingen någonsin dykt. Men nu, tack vare snön och pulkan, var det faktiskt möjligt.

Flämtande pulsade vi fram i snön. Det hela påminde mer om en arktisexpedition än ett dykäventyr.

“Det ska inte… vara enkelt…” flåsade Johar bakom mig och skrattade.

Jag försökte le till svar. Om det inte varit för gps:en hade jag varit övertygad om att vi gått vilse. Under nästan två timmar kämpade vi oss fram genom skogen. Sakta men säkert rörde sig den lilla prick som var vi närmare den mörka skogstjärnen.

Och plötsligt glesnade det bland träden. En vidsträckt glänta uppenbarade sig. Men det var ingen glänta, det var den frusna sjön med sitt snövita täcke. Vi tog några försiktiga steg ut på isen. Den varken lät eller sprack.

“Det borde vara lugnt. Det har varit minusgrader här i månader…” sade Johar. Han tog några steg till och drog pulkan efter sig. Inget hände.

Mitt ute på sjön slog vi läger och förberedde hålet. Johar mätte ut en triangel på isen, startade sedan motorsågen och sågade upp tårtbiten av is. Själv började jag göra referenscirklarna så vi kunde hitta hålet när vi väl dök ner under isen. Runt triangel, i breda cirklar med flera meters avstånd, skottade jag bort snön. Uppifrån måste det ha sett ut som en enorm måltavla, med triangelhålet i mitten omgiven av allt större ringar.

Alltid när jag gjorde detta blev jag påmind om den där vintern när vi isdök i Riddarfjärden i centrala Stockholm. Medan vi förberedde hålet med triangeln och cirklarna hade boende i husen runtomkring kommit ner och undrat om vi var någon form av ufosekt. Varför höll vi på och ristade märkliga tecken i isen upp mot himlen…

Rabiesråttor. Vad ska man säga?

Här ute var det inga som undrade vad vi höll på med. Här fick vi arbeta i fred. När hålet väl var förberett tog vi på oss torrdräkterna, viktbälten och fenor. Vi testade västarna och regulatorerna. Allt fungerade perfekt.

Vid isdyk ska man egentligen ha extra säkerhetspersonal ovanför ytan som kan dra upp en ifall något går fel. Jag och Johar struntade i det. Vi visste inte vem som skulle kunna tänkas följa med på det här äventyret, och dessutom kände vi oss tillräckligt säkra på vår egen förmåga. Istället fäste vi säkerhetslinan i en kil på isen, och sedan i oss själva. Vi skulle varken tappa bort varandra eller irra bort oss där nere.

“Botten upp!” sa Johar och knackade på min dykflaska.

Jag gjorde detsamma på honom.

“Botten upp…”

Med ett litet försiktigt kliv hoppade vi ner i vattnet. Vi testade regulatorerna en sista gång, drog i repet för att se att det satt fast, och sedan tömde vi våra västar på luft. Långsamt började vi sjunka ner i mörkret.

Mörker är egentligen fel ord. För rabiesråttor som aldrig dykt är isdyk fullständigt obegripligt. Varför kasta sig ner i iskallt vatten där ytan dessutom är täckt av ett ogenomträngligt lock? Klaustrofobisk, kallt och mörkt – kan det bli mycket värre? Men där tänker folk fel.

Fördelen med att dyka under vintern är att vattnet blir otroligt mycket klarare. Det är som att den sörjiga dynga som alla svenska vattendrag tycks bestå av går i ide. Istället för ett grumligt mörker blir vattnet just ljust och klart. Givetvis hindrar den snötäckta isen mycket av dagsljuset, men genom hålet och cirklarna lyser solen desto starkare.

Jag blir alltid lika hänförd varje gång jag dyker ner under isen. Det är som att tyngdlöst röra sig i en enorm iskatedral, där ljuset faller ner genom ett stort rosettfönster.
Ytan i den här skogstjärnen var mörk, men själva vattnet var klart, klarare än vad man hade kunnat föreställa sig från land. Ändå var det något som var annorlunda. Som en svag dimma, eller ett skugglikt dis, rörde sig något genom vattnet.

Johar ryckte en gång i repet som band ihop oss för att signalera att allt var okej. Jag svarade med ett ryck tillbaka. Vi fortsatte vår nedstigning.

Jag har nog aldrig sett en sådan tom och död botten. Som dykare i svenska vatten är man inte bortskämd med majestätiska korallrev eller ett tropiskt djurliv, men det finns alltid några djur och växter. Och om inte det finns så hittar man alltid skräp, allt från tomburkar till cyklar. Men här fanns ingenting. Bara en slät lerbotten utan minsta spår, som om vi befann oss på en död planet.

Åter en gång kontrollerade vi vår utrustning och dykdatorer. Sjön var inte särskilt djup, där vi stigit ner var den knappt 12 meter. Jag drog hårt en sista gång i repet som satt fast uppe på isen. Det höll emot. Sedan signalerade jag mot Johar att vi kunde fortsätta utforska botten. Han gav klartecken tillbaka. Långsamt paddlade vi iväg med försiktiga sparkar för att inte riva upp bottenslam eller råka slå till varandra.

I en slinga, utan att vi kom för långt bort från triangelhålet ovanför oss, simmade vi fram och tillbaka och undersökte botten. Vår första kontakt var inte missvisande. Botten var precis lika tom på liv och innehåll överallt. Inte en sten, inte en förmultnande gren – ingenting. Kanske hade skallgångskedjorna ändå gjort rätt som struntat i att undersöka tjärnen.

Om det inte vore för hålet och repet som referenspunkter hade jag kunnat bli galen. Allt såg identiskt ut. Ingenting bjöd på någon variation.

Jag såg hur Johar stack ner sin handsktäckta hand i botten. Det var som även självaste botten var död, knappt någon lera eller sand yrde upp.

Eftersom sjön inte var så djup hade vi kunnat tillbringa lång tid där nere. Vi intalade oss säkert att det var kylan som tillsist gjorde att vi bestämde oss för att avsluta dyket, men egentligen tror jag det var en olust. Att vi på något plan insåg hur ogästvänlig denna plats var och att vi borde ta oss därifrån. Jag gav klartecken mot Johar att vi kunde påbörja uppstigning. Han tittade på mig, började signalera tillbaka, men mitt i tecknet slutade han abrupt.

Han hade fått syn på något bakom mig. Utan att svara simmade Johar förbi mig och sjönk ner på botten. Det såg ut som han rotade där i leran för att i nästa ögonblick hålla upp något mot mig.

Det var taggigt och vasst. Det både glänste och var rostigt.

Det var en nyckelknippa.

Trots att cyklopet och regulatorn täckte större delen av hans ansikte kunde jag tydligt se hur han log stort. Han gjorde tecken för uppstigning och jag svarade. Vid ytan hjälpte vi varandra snabbt av med utrustningen och sköt den över isen innan vi själva kravlade upp. Vi flämtade och huttrade, men vi log stort mot varandra.

Johar tog fram nyckelknippan så att vi både kunde undersöka den i dagsljuset. Den bestod av fyra vanliga nycklar – och en nyckelring. Det var den sistnämnda som var riktigt intressant.

“Vad står det för något?” frågade jag medan Johar skrapade bort det sista av lerresterna.

På nyckelringen fanns en symbol jag kände igen men inte kunde placera. Blixtar, en stjärna, en kungakrona. I samma ögonblick som Johar hade fått bort all lera och kunde läsa vad som stod under symbolen kom jag själv på det.

“Televerket…”

Vi behövde inte säga mer till varandra. Båda var tillräckligt insatta i händelserna vid riksväg 63 för att förstå. Just den där nyckelringen, med just den där symbolen som inte använts på decennier, var ett avgörande bevis för att sjön trots allt hade en koppling till den där märkliga natten för så länge sedan. Björn Eriksson, mannen som försvunnit och hade kört den övergivna Volvo 142:an, hade nämligen arbetat på just Televerket. Nyckelringen måste vara hans.

Vi log i extas mot varandra. Det var den här bubblande upprymdheten som alla arkeologer och vrakletare måste känna när de efter år av sökande hittar den där avgörande krukskärvan eller spjutspetsen, den där oemotsägliga pusselbiten, som bevisar att de är rätt ute.

“Du fattar vad det här innebär va?” sa Johar utan att lyfta blicken från nyckelringen.
“Vadå?”
“Vi måste ner dit igen. Det måste finnas mer där nere.”

Jag tittade bort mot det spetsiga, triangelformade hålet. Jag skulle ljuga om inte nyfikenheten och extasen också drog i mig. Men något annat, den där obeskrivliga olusten som växt sig allt starkare under de senaste dagarna, tog emot. Jag ville inte ner dit igen.

“Vi måste bara värma oss lite först…” avbröt Johar mina tankar medan han rotade fram vår matsäck och sin mössa.

Under tystnad åt vi våra mackor och drack kaffe från termosen. Långsamt tinade vi upp.

“Har du tänkt på en sak?” sa jag efter ett tag.
“Vad?” frågade Johar.
“Ser du sjön?”
“Ja?”
“Ser du formen… den är rund. Det är en helt perfekt rund cirkel…” svarade jag och såg mig omkring.

Jag hade tänkt på det när jag hemma kollat på Google maps, att den var så rund, som någon hade stuckit med en nål genom jorden och gjort ett perfekt hål. I verkligheten var den om möjligt ännu rundare.

“Kanske är det ingen sjö…” sade Johar.
“Va?”
“Ja, kanske är det ingen sjö. Kanske är det en krater. En gammal uråldrig krater.”

Hans ord fick mig att rysa till. Om det han sa stämde kunde det bara innebära en sak: Om det var en krater hade något slagit ner här. Och om något slagit ner här så låg det begravt på botten, rakt under oss.

Innan jag hann säga något mer började Johar byta flaska och göra i ordning sin utrustning.

“Se så, kom igen nu!”

Jag sa inte emot utan började även jag förbereda min utrustning.

“Okej, lite pre-dive planering…” sa Johar och ritade med fingret i snön. “Här är hålet… här var vi under första dyket… och här hittade vi nycklarna.”

Jag nickade.

“Förslag: vi fortsätter här vi fyndplatsen, och söker sen igenom det här området, bortåt…”

Johar ristade i snön. Jag nickade på nytt.

“Cool… Botten upp!” sa han och slog på min flaska.

Vi hoppade ner i vattnet och påbörjade nedstigningen. Kylan och tystnaden slöt sig åter om mig. I ögonvrån anade jag på nytt det märkliga diset, den där svagt svarta dimslöjan. Johar såg sig omkring. Det var som om han gått vilse och inte kände igen sig.

Jag har läst någonstans att alla fotavtryck som astronauter har lämnat på månen kommer att finnas kvar där för evigt eftersom det inte finns någon vind eller regn som kan sudda ut dem. De existerar i ett tomrum. Här på botten tycktes det motsatta gälla. Trots att Johar rotat på lerbotten efter nycklarna fanns inget spår efter grävandet. Överallt var botten lika slät.

Han slängde en blick upp mot hålet för att säkerställa riktningen, pekade sedan åt ett håll, och signalerade mot mig. Jag bekräftade. Vad jag kunde döma var det där vi hittat nycklarna.

Långsamt, nästan skuldra mot skuldra, började vi finkamma botten. Vi höll på i säkert en halvtimme utan att hitta något. Hela botten tycktes bara bestå av sörjig lera. Sakta blev mina fingrar allt stelare, och i ansiktet kände jag hur den blottade, kalla huden spände allt mer. Jag tittade på min luftmätare. Jag hade fortfarande mycket luft kvar.

Något ryckte i mig.

Det var Johar. Han ryckte i både repet och i min axel, ryckte och pekade. Jag lyfte blicken från botten. Långt där borta, mitt på botten, reste sig något svart, stort som en ihopkrupen människa i fosterställning.

Mer hann jag inte se innan Johar med snabba bensparkar började simma bort mot föremålet.

När vi kom närmre såg vi vad det var: en stor rund sten, som ett klot. Men inte som stenarna där uppe, de som låg utspridda bland träden i skogen. Den här var becksvart, glänsande svart, som skimrande olja. Även själva ytan skilde den från en vanlig sten: den här var inte skrovlig, utan snarare len som ett äggskal. Diset jag anat tidigare tycktes här vara än starkare. Stundtals skymtade det förbi och såg nästan ut som mörk rök.

Jag såg hur Johar först tvekade, men till sist gav han med sig: han sträckte fram sin hand och rörde vid stenen.

Det som hände därpå överraskade mig ännu mer. Han slet av sig först den ena handsken, sedan den andra, och började med sina båda blottade händer ta allt hetsigare på stenen.

Jag drog i repet för att fånga hans uppmärksamhet och se om allt var okej. Man fryser alltid om händerna vid isdyk, de tunna gummihandskarna är för kalla, men att helt slita av dem var på gränsen till idioti för att inte säga oansvarigt. Jag fick inget svar. Johar bara fortsatte ta allt ivrigare på stenen.

Med ett hårt grepp slet jag tag i hans axel för att tvinga till mig hans uppmärksamhet. Trots att jag var kall efter den långa tiden nere på botten frös jag till av det jag såg. Genom cyklopet kunde jag se Johars ögon, men inga pupiller. Allt jag möttes av var ögonvitornas skrämmande tomhet, som om han vänt blicken och nu stirrade in i sig själv.

Omedelbart ryggade jag tillbaka, sköt honom ifrån mig, för att i nästa ögonblick dras ned mot honom igen eftersom vi satt ihopbundna.

Kanske var det stöten, kanske var det för att jag avbrutit hans smekande av stenen, men något hade retat upp Johar.

Full av raseri började han slita i både mig och min utrustning. Han ryckte i mitt cyklop, i min väst, och till sist det oundvikliga: han fick tag i slangen till min regulator och slet den ur min mun. Jag fäktade med armarna, försökte spjärna emot samtidigt som jag desperat trevade efter min regulator.

Medan vi brottades sjönk vi båda långsamt mot botten, som två bergsklättrare fastfjättrade i varandra. Med en mjuk duns landade vi i leran intill den svartglänsande stenen. Mina lungor skrek efter luft. Inombords dundrade paniken och skräcken.

Johar, vars ögonen fortfarande var lika skrämmande vita, fortsatte att slita i mig, så frenetiskt som om han försökte klösa igenom min tjocka torrdräkt. Jag försökte parera slagen, slingra mig undan, men vi var som ett enda nystan av armar och ben, slangar och rep.

Och det var då jag såg det.

Begravt i botten, strax nedanför stenen, stack en mänsklig hand upp. Den såg både välbevarad och gammal ut, som om den mumifierats på denna märkliga botten.

Kanske var det skräcken som räddade mig.

Åsynen av handen, människan, som låg begravd där chockade och skrämde mig så att jag gjorde en spark med bägge benen.

Slaget träffade Johar perfekt i bröstkorgen. Han for bakåt i vattnet och slog huvudet i den svarta stenen. Vattnet hade givetvis dämpat kraften i sparken, men smällen var ändå tillräckligt stark för att Johar skulle tuppa av.

Genast slet jag åt mig min regulator. Syre. Andetag. Hur kroppen kan fyllas så omedelbart med nytt liv.

Jag visste inte vad som hade hänt med Johar. Men jag insåg att vi båda behövde ta hos härifrån snarast. Jag fyllde min väst med luft, lossade viktbältet, och vi började sakta stiga, bort från den där svarta stenen, bort från handen med sina spretande fingrar.

Under oss tyckte jag ana hur det mörka diset spred sig, hur det likt tentaklarna på en manet sträckte sig efter oss. Jag slet allt snabbare och hetsigare i fästlinan, drog och styrde oss upp mot det triangelformade hålet där dagsljuset sköt ner som genom en prisma.

Johar var fortfarande avsvimmad när vi nådde ytan. Med mina sista krafter slet jag av vår utrustning och lät flaskorna sjunka till botten. Stödd på fästlinan lyckades jag kravla över kanten och tillsist även få upp Johar. Vattenytan som syntes i triangeln var nu lika svart som olja.

Jag försökte få oss bort från hålet, bort från sjön, men bara efter några steg föll vi ihop på isen. Utmattade låg vi bredvid varandra där på snön. Johar blundade fortfarande, men han levde tack och lov. Jag hörde tydligt hans tunga andetag medan jag själv stirrade rakt upp på den klarblå himlen. I ögonvrån syntes solen likt en liten brinnande sten där i fjärran.

***

Vi låg länge på isen.

Tillsist lyckades jag resa mig upp. Jag var inte i närheten av att vara helt återställd, men åtminstone tillräckligt stärkt för att kunna börja röra mig därifrån. För att ta oss därifrån var något vi måste. Det var det enda jag var helt säker på.

Vägen till sjön hade varit krävande. Vägen därifrån visade sig vara snudd på en omänsklig prövning.

Johar var både vaken och borta på samma gång. Hans ögon var fortfarande slutna och han andades tungt, men jag lyckades få honom att resa sig upp, och stödd på mig ta trevande, släpande steg. På det viset hasade vi genom skogen och följde våra tidigare spår.

Varenda muskel värkte, men blotta vetskapen att vi tog oss allt längre från sjön ingjöt mig med kraft. Kanske var det bara inbillning, kanske var det bara någon omedvetet försök att sporra mig, men ju längre bort vi kom, desto lättare tycktes det gå för Johar. Han klarade inte av att gå själv, han vaknade inte ens, men hans gång blev alltmer stapplande, allt mindre släpande.

Det hade redan börjat skymma när vi äntligen kom fram till bilen. Med mina sista krafter lyckades jag få in Johar på passagerarsätet, innan jag startade bilen och åter började köra riksväg 63.

Vi kan inte ha kört länge innan det hände. Det var som om vi passerade en osynlig gräns för plötsligt slog Johar upp ögonen. Först verkade han förvånad och vilsen, men när han sedan såg mig blev han alldeles skräckslagen.

Han stelnade till och spände blicken i mig. Jag bromsade in, för att inte riskera köra av vägen om han skulle angripa mig igen. Men han bara tittade på mig, med panikslagen blick.

“Vad fan gjorde du?” frågade han till sist.
“Vad?”
“Ja, varför i helvete försökte du dränka oss?”

Hans anklagelse gjorde mig alldeles ställd. Jag förstod ingenting.

“Varför tryckte du ner mig mot botten?” fortsatte Johar.

Jag kunde inte ta det längre. I hans värld hade rollerna på något märkligt sett blivit helt ombytta. Jag berättade om det som hänt, om stenklotet, om hans plötsliga förändring, om den begravda handen och kroppen, och om hur jag tillsist lyckades få oss därifrån.

Under hela tiden jag berättat hade Johar suttit tyst. Nu tittade han skeptiskt på mig.

“Du tror mig fortfarande inte?”

Han svarade inget.

“Men om du försökte ta oss till ytan, medan jag höll oss kvar på botten, hur förklarar du då att vi ändå kom därifrån och sitter här i bilen?”

Sakta var det som om något gick uppför Johar. Hur han motvilligt och skräckslaget insåg att hans minnesbild inte stämde. Att det var något annat som faktisk hade inträffat där nere i djupet.
Utan att svara något vände han sig bort från mig och stirrade ut mot skogen och fälten vi passerade.

Vi sa inget mer till varandra under färden hem.

***

Jag hade kunnat sova i ett dygn när vi väl kom hem. Det fick jag inte. Mitt i natten väcktes jag av att telefonen ringde. Första gångerna ignorerade jag det, men när den ringde både en tredje och fjärde gång svarade jag. Det var Johar.

“Jag har tänkt…” var det första han sa. Hans röst lät lugn och frånvarande, som om han pratade för sig själv.
“Du sa att jag inte ville slita mig från stenen?” frågade han.
“Ja. Du var som helt besatt av den.”
“Och det var bara var jag som rörde den?”
“Ja.”
“Då är det så…”
“Vad?”
“Jag tror jag var rätt ute med en av teorierna…” fortsatte han med samma nästan livlösa tonfall.
“Vilken?”
“Det där med astronomi.”
“Vad menar du?”
“Jag har tänkt och allt stämmer. Allt går ihop. Tänk på det här: jag rörde stenen. När jag gjorde det blev jag fångad inom dess kraftfält. Den har någon kraft som gjorde det omöjligt för mig att slita mig från den. Samma sak hände med dom tre som försvann 1971. Du sa att det låg ett lik på botten. Jag tror att alla ligger begravda i dyn, precis intill stenen. Vi hade bara turen eller oturen att se en av dom.”
“Men dom rörde väl inte stenen.”
“Precis, det är därför det stämmer. Och det är därför det bara har hänt en gång under alla dessa år.”
“Vadå? Vad hände?”
“En kedjereaktion. Just den natten var det någon annan tillfällig kraft som förstärkte stenens. Det var därför den fångade upp folk så långt bortifrån, från vägen.”

Jag knep ihop ögonen och masserade näsroten.

“Det låter inte klokt, Johar.”
“Säger du samma sak om gravitationskraften? Eller magnetism?”
“Det är fysik. Det är en stor skillnad.”
“Det här är också fysik. Bara det att den inte är kartlagd än.”

Jag suckade på nytt. Joar tog genast till orda.

“Tänk på formen på sjön. Tänk hur stenen låg mitt i den. Den kommer inte härifrån. Det är uppenbart att den är ett gammalt meteoritnedslag.”

Det kunde jag inte säga emot.

“Och tänk på hur oändligt stor rymden är. Tänk på allt som far genom den. Det är väl inte helt otänkbart att det finns ämnen som vi inte känner till där ute? Förr eller senare kommer ett sådant ovanligt ämne slå ner på jorden. Och förr eller senare kanske en annan ovanlig sten, ett annat ovanligt ämne, passera som i sin tur triggar något hos stenen som slagit ner…”

Jag vet inte varför men ju mer Joar pratade började jag frysa. Jag frös och kände mig plötsligt så liten, så fruktansvärt liten.

“… och denna osannolika slump inträffade just den där natten 1971… ett oväntat sammanträffande, som en ovanlig solförmörkelse, men dom händer… För det måste du ju också komma ihåg: om rymden och tiden är oändlig så kommer förr eller senare varenda ovanlig slump att inträffa. Det är också helt logiskt.”

Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag svepte täcket allt hårdare omkring mig, som om jag försökte gömma mig bakom den här ynkliga tygbiten.

“Men vet du vad det värsta är?”

Johar tog min tystnad som ett svar.

“Vi hittade stenen vid riksväg 63. Den vet vi var den finns. Men finns den så finns det fler. Förstår du hur mycket annat som kan dölja sig både under jorden och i himlen ovanför oss? Det finns där men vi kan inte göra något åt det. Det bara ligger där och väntar på rätt tillfälle…”

Han skrattade till.

“Vi är bara som små barn som springer runt och leker på en sandstrand som egentligen är ett minfält…”

Det blev tyst. Jag hörde Joars andningar.

“Det kan inte vara något annat. Det kan inte det. Jag ska sova nu” sa han.

Innan jag hann svara något hade han lagt på. Jag satt med telefonen i handen. Snart slocknade skärmen och mörkret sänkte sig över rummet.

I glipan till rullgardinen kunde jag ana månen och stjärnorna på natthimlen.

Signaturmelodi

Ni hörde lyssnaren T:s berättelse “Riksväg 63”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är det dags för Creepypodden att bege sig ned i mörkret. Vi dyker upp i det dimmiga, bleka dagsljuset igen om två veckor – hoppas vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.