Avsnitt 152: Tio svenska storys IV

Jag är uppvuxen i Bagaregården i Örgryte, Göteborg. Bara några hundra meter från Östra Kyrkogården, Göteborgs största kyrkogård. Ett ställe man helst inte vistas på nattetid då det skett flera rån och misshandelsfall med mera där.

När jag gick i mellanstadiet berättade en klasskompis om hur hennes mamma miste sin vän Jeanette på kyrkogården. En kväll var Jeanette med några vänner på väg hem från en finare middag – champagne och långklänning – hos en vän som bodde i Lunden. Fortfarande något berusade, på väg mot Redbergsplatsen för att ta sista spårvagnen hem, gick de längs med kyrkogården. Någon av dem började berätta spökhistorier om en viss grav, längre in på kyrkogården. Om man stod nära graven nattetid skulle den som låg i graven komma upp från underjorden och dra med sig närmsta levande människa ner. Snart urartade det hela till en vadslagning om huruvida Jeanette, som bodde i Strömmensberg och alltså skulle snedda över kyrkogården på väg hem, skulle gå till den nämnda graven på vägen och stå vid den en stund. Det här var innan mobiltelefonernas tid så hon kunde inte bara ta en bild på graven som bevis, istället skulle hon sticka ned sitt paraply i marken bredvid graven. Nästa dag skulle resten av sällskapet gå dit för att hämta paraplyet.

Sagt och gjort. Jeanette skildes fnissande från vännerna. De fortsatte mot närmsta hållplats medan hon själv gick in genom grindarna till kyrkogården. Väl framme vid graven tog hon sitt paraply och körde ner det i den blöta gräsmattan. Hon fick kämpa en stund för att få ner paraplyet ordentligt i marken men till slut stod det riktigt stadigt. När hon vände sig om för att gå kände hon hur något höll kvar i hennes klänning. Hon ryckte i fållen men den satt fast. Något drog i klänningstyget och hon kom inte loss.

När vännerna nästa dag kom för att hämta paraplyet såg de Jeanette, liggandes på marken. Död. Fållen på hennes långklänning satt fast under paraplyet som var nedkört i marken som ett spett. Efter obduktionen konstaterades att Jeanette dött av hjärtstillestånd. Då hon i övrigt varit ung och frisk antog man att endast en stor chock eller kanske snarare, ren skräck, skulle kunnat ligga bakom.

Jag har hört den historien, eller varianter av den, även senare i livet, så hur sann den är, eller om min klasskompis mamma ens hade en vän som hette Jeanette går ju att diskutera, men som barn fick den historien mig att hålla mig långt från kyrkogården. I tonåren fortsatte jag hålla mig borta, men då på grund av löpsedlar som berättade om våldsamma rån, våldtäkter och mord som skett på just den kyrkogården.

Och det för oss till en annan historia som jag däremot bara hört från en enda källa. En annan vän, berättade att hennes mamma åkte taxi förbi kyrkogården en kväll tidigt 2000-tal. Taxichauffören hade hela tiden verkat lite obehaglig så min väns mamma hade ångrat att hon satt sig i passagerarsätet. Men det var ingen lång resa och snart skulle de vara framme. Nä de närmade sig kyrkogården sa chauffören: ”Det var här inne den där tjejen blev mördad för några år sedan… Malin hette hon va? Jag vet saker om det mordet som polisen aldrig kommer få reda på…”

Min väns mamma hoppade ur bilen vid närmsta rödljus, kastade några sedlar efter sig på sätet och sprang. Hon har alltid benhårt vidgått att det här hände på riktigt. Kanske ville hon bara skrämmas, kanske åkte hon med en mördare. Men jag måste erkänna att jag fick kalla kårar längs hela kroppen när jag i en tråd på nätet läste att Anders Eklund under tidiga 2000-talet körde taxi i Göteborg.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och nyss hörde du en “Kyrkogårdsberättelse”, inskickad av lyssnaren Kristin och uppläst av Rakel Josephson?. En berättelse om ett nattens Göteborg, där mördare kör runt på gatorna och döden bokstavligt talat härjar på kyrkogårdarna. Skräck som handlar om ansiktena vi ser i nyheterna och riskerna vi tar när det mörknar. En historia som får öppna vårt fjärde avsnitt med samlingar av svenska storys. Men som mer än något annat kanske ändå måste kallas tvättäkta modernt folkberättande.

Det är en intressant mix av berättelser. Om vi börjar med Anders Eklund så vet jag inte om han körde taxi i Göteborg på 2000-talet, men det verkar orimligt. Han var redan då straffad för flera fall av våldtäkt och misshandel, och det låter inte som en chaufför något taxibolag vill anställda. Såvitt jag kunnat se bodde han också uppe i Torsåker hela tiden, aldrig i Göteborg. Men han är en av de mest ökända svenska mördarna, en figur så obegripligt vidrig att han fungerar som monster som fastnar i vilken historia som helst.

Om vi sedan går vidare till kyrkogårdsberättelsen, om Jeanette som råkar skrämma sig själv till döds genom att spetsa sin klänning med paraplyt, så har vi faktiskt här något så fantastiskt som en spökhistoria från 1700-talet som alltså fortfarande cirkulerar. Då nedtecknades den av en dansk präst, och handlade om en munk i Frankrike som spikade fast sin kappa i källargolvet. En annan som berättade just den här historien under sina spökhistoriekvällar i Vimmerby var Astrid Lindgren, som berättade att det var en student som högg en kniv i sin eget rock. Allt enligt Bengt af Klintbergs bok “Glitterspray”.

Se där, en 300 år gammal skräckhistoria som fortfarande skrämmer. Kanske för att den i grund och botten handlar om vår rädsla för det okända. Spöken, som de beskrevs på 1700-talet, skrämmer inte så många nu för tiden, men vår nervösa fruktan inför det övernaturliga är nog ganska oförändrad. Paniken då vi blir fasthållna av någonting osynligt, när vi dessutom redan är uppskrämda av att vistas i mörkret en kulen natt, kan man föreställa sig lika väl idag som för 300 år sedan.

Vi har berättat om sådana här historier, vandringssägner, förr. Det var avsnitt 81, i februari 2018, och efter det avsnittet hörde lyssnaren Matilda av sig. Hon hade tyckt mycket om avsnittet, eftersom hon kände igen så många av historierna vi berättade. Men en historia som hon själv kände till och ivrigt väntade på dök aldrig upp i det avsnittet. “Kanske är den sann, men nu känns även den som en vandringssägen”, skrev hon. Hennes berättelse läses av Rakel Josephson.

Min kompis kompis storebrors ex pluggade i Norrköping och bodde i det gamla vattentornet som blivit ombyggt till studentlägenheter. Lägenheten hade en dörr som låste sig själv om man stängde igen den. Hon skulle till tvättstugan, tar med sig tvättkorgen, låser upp och liksom trycker sig mot dörren med tvätten i armarna för att ta sig ut. Dörren glider igen bakom henne.

När hon kommer upp igen låser hon upp dörren, och lägger nyckeln på byrån i hallen. Av någon anledning slänger hon en blick i spegeln och ser genom den en man som ligger gömd under hennes säng. Utan att drabbas av panik så säger hon högt, som för sig själv, “fan, nu glömde jag vattenflaskan”. Sedan går hon ut ut lägenheten, ut hur huset och ringer polisen.

När polisen kommer dit är mannen borta. De säger att tror att han hann fånga hennes dörr innan den gick igen när hon gick ut med tvätten. Min kompis kompis brorsas ex sa att hon inte vill veta vad som hade hänt om hon inte sett honom, och dubbelkollade alltid så dörren gick igen efter det.

Det var alltså lyssnaren Matildas berättelse om ett intrång i hemmet som kan ge vem som helst kalla kårar, men där huvudpersonen ändå lyckas hålla huvudet beundransvärt kallt och ta sig ur den farliga situationen. Vi kanske inte hade med just den i avsnitt 81, men en ganska likartad, där en ung tjej som nyss flyttat in i en ny lägenhet räddas till livet av en granne som sett en mörk gestalt gå runt innanför hennes fönster.

Men att det är en vandringssägen råder det inga tvivel om. Jag har själv sett en annan version, där en trött kvinna lägger sig i sängen bara för att i spegeln se ett par skor sticka ut från under sängen. “Åh nej, jag glömde köpa mjölk”, säger hon då högt för sig själv och reser sig. Väl utanför lägenheten ringer hon polisen. Det är en historia där kvinnan alltid spelar huvudrollen, eftersom vi bara tycker det blir läskigt på riktigt om det är en man som utsätter en kvinna för ett hot, men där hon finner en lösning som lugnar och tryggar oss: hamnar vi i en utsatt situation går det att rädda sig genom att vara smart.

Det var många som påmindes om vilka historier de själva hört och kanske spritt vidare efter att ha lyssnat på avsnitt 81. Ett annat exempel kommer från lyssnaren Pontus, som drog sig till minnes en historia han hört av sin mamma. “Det var hennes kusins fru som när det hände bodde i långt ut i skogen i Norge och var på väg hem efter efter jobbet på en enslig väg”, skrev Pontus i ett mejl och fortsatte: “Hon fick syn på någon som låg på vägen. Hon stannade bilen och gick ut för att kolla att allt var okej, men när hon kom närmare såg hon att det var en docka i mänsklig storlek. Hon blev livrädd, sprang tillbaka till bilen och körde därifrån i panik. När hon väl kom hem berättade hon vad hon varit med om för sin man, som frågade om allt var bra med henne. Hon sade att hon var okej, men var väldigt rädd. Mannen frågade om hon skadat sig, eftersom hon var blodig på axeln. Mammas kusin blev förvånad: hon var helt oskadd. Hon gick ut till bilen igen, och när hon öppnade förardörren så låg det två fingrar på golvet och blod längs bilens sida.“

Detta berättade alltså lyssnaren Pontus mamma, men historien hon påstod hade hänt hennes kusin har enligt Bengt af Klintbergs “Råttan i pizzan” cirkulerat i olika former sedan 1960-talet. Den återkommande detaljen, som avslöjar historiens rötter, är de avslitna fingrarna. I historierna har skurkarna alltid varit de man fruktat för tillfället: först raggare, sedan skinheads. Ofta har de slagit på den oskyldiga huvudpersonens bil med en kedja, och sedan när bilen rivstartat har kedjan fastnat och fingrarna slitits av. Ja, varianter på denna berättelse har funnits sedan 1500-talets häst- och vagn-resenärer. I 500 år kan en berättelse överleva, om den erbjuder oss tillfredsställelsen som bara den rättmätiga hämnden utan egen skuld kan ge.

Den sista klassiska vandringssägnen jag tänkte ta upp idag kommer från lyssnaren Andreas, och handlar om en händelse på ett bårhus. Den läses av Ludvig Josephson.

Detta är en historia vi berättade för varandra som barn. Jag har försökt att återberätta den så gott jag minns.

Historien handlar om en kvinna som arbetade på ett bårhus. Under nattpasset fick personalen för sig att utsätta kvinnan för ett särdeles osmakligt skämt. Mannen som arbetade den natten visste att hon alltid gick in i kapprummet för att hänga av sig ytterkläderna innan hon gick för att få rapporten från honom. I kapprummet var det alltid mörkt så den nattarbetande visste att kvinnan som var lite mörkrädd och lättskrämd, skulle tassa in i kapprummet och treva efter lysknappen som lite opraktiskt var monterad en bit inne i utrymmet. Det första hon skulle komma att se när hon tände lyset var handen från ett av liken som han sågat av och hängt på hennes klädkrok. Han fnissade lite för sig själv när han tänkte på hur kvinnans skrik skulle eka genom hela bårhuset och hur folk skulle minnas detta skämt som ett av de sjukaste någonsin.

När han påbörjat sitt nattskift skred han till verket. Han laddade kaffebryggaren i personalens pentry och hämtade sedan en bensåg och skyddskläder. Han räknade med att vara klar med jobbet innan kaffet runnit ner i kannan. När den dödes hand var riggad på plats i kapprummet, bytte han om till sina ordinarie arbetskläder, drack sitt kaffe och fortsatte sitt nattpass enligt de gamla rutinerna. När morgonen välkomnades av det tidiga morgonljuset var han sprickfärdig av upprymdhet och skyndade till pentryt där han gömde sig. När han hörde kvinnans nyckel i låset höll han andan och lyssnade efter hennes steg och på det stundande skriket. Stegen hördes och han såg att lyset tändes i kapprummet. Men inget skrik kom. Inga ljud alls kom. Hans besvikelse var total. Efter en stund övergick denna i något som liknade oro. För första gången slog honom tanken att hans skämt kanske hade varit aningen för grovt. Hade hon kanske fått en chock. Till slut beslöt han sig att lämna sitt gömställe för att titta till henne. Han smög med stigande olust ut i korridoren, såg ljuset i kappummet och steg in i tystnaden.

Inne i kapprummet fanns kvinnan. Hon satt i det motsatta hörnet av rummet. Hennes hår hade blivit kritvitt och hennes mun grinade galet mot honom. I sina händer höll hon den dödes avsågade hand som hon sedan fortsatte att frenetiskt gnaga på.

Det var alltså lyssnaren Andreas berättelse om incidenten på bårhuset, läst av Ludvig Josephson. Och vi öppnar “Råttan i pizzan”, och vi läser om “Den avskurna armen”, som av medicinstudenter i Lund ska ha placerats hos en flicka av två studenter som försökt fånga hennes intresse. Resultatet ska ha varit detsamma som i Andreas version: hon blev galen. Storyn har spritts sedan 1920-talet, och af Klintberg tror det handlar om “blodisande underhållning” men också en påminnelse om att vissa skämt går för långt. Själv slås jag av att det i många versioner av berättelsen handlar om killar som försöker flirta med tjejer genom att lägga avhuggna kroppsdelar i deras rum. Vad ska man säga? Män är konstiga.

Nu har jag gått igenom ett gäng berättelser, och för varje gång spårat deras ursprung till viskleken: historier som föds mellan människor som försöker skapa en gemensam världsbild. Men med detta vill jag inte säga att det aldrig kan finnas någon sanning i sagorna. Tvärtom: rent statistiskt har säkert en och annan av dessa berättelser blivit eller varit sanning, helt enkelt eftersom tillräckligt med tid har gått och tillräckligt många människor existerat för att det mesta någon gång måste ha hänt. Och vi vet att att vissa vandringssägner bottnar i verkliga händelser.

Till exempel berättas det i Kanada om kontorsarbetaren i ett höghus som hade tagit för vana att på sina möten demonstrera hur hållfasta fönsterglasen var genom att med våldsam kraft ta sats och kasta sig in i dem. Det var ett mer eller mindre uppskattat trick, fram till den dag då ett fönster faktiskt gick sönder och mannen föll handlöst till sin död på trottoaren nedanför höghuset. Och den historien bygger faktiskt på en sann händelse, som är exakt lika konstig som det låter. Det var den 39-årige advokaten Garry Hoy som 1993, på en kontorsfest, genomförde sitt partytrick. Den första gången hände ingenting, men så gjorde han om det ännu en gång. Och då föll han 24 våningar och dog. 1996 belönades han med ett Darwin Award för sitt märkliga sätt att dö.

Så med denna lärdom, att i vissa historier finns en gedigen botten av kall, hård sanning, kan vi gå vidare och lyssna på några historier från en av Sveriges mest ikoniska nöjesscener. “Historier från Wallmans”, inskickade av lyssnaren Balasz, läses av Camilla Landin.

Jag jobbade några år på Wallmans Golden Hits när detta fanns i Malmö. Vi huserade en byggnad som hade lång tradition som danslokal (förr hette det Baldakinen), men det ryktades att byggnaden en gång varit ett barnsjukhus. Om detta är sanning kan nog bara stadsbyggnadskontoret bekräfta eller avfärda. Hur som haver, det fanns två ”Urban legends” som florerade bland personalen och jag tänkte jag skulle dela med mig av dessa i sin korthet. Varje gång jag berättar dessa till någon i vänskapskretsen resulterar det i kalla kårar eller rysningar.

Salongen rymde ca 500 sittande matgäster och hade således två barer i varje ände av lokalen. En stor och en lite mindre som var placerad i ett hörn vid sidan av scenen där artisterna uppträdde. Den lilla baren var bara öppen under högsäsong och även då öppnade den senare, kanske runt 22, jämfört med stora baren, som öppnade när sittningen började 18:30. Att den lilla baren dessutom var stängd under lågsäsong var vida känt bland personalen, iaf oss som var fastanställda. Men som alla andra restauranger anställde vi flera gånger timanställda för att täcka upp behovet. Ett par gånger per år förkom därför denna berättelse. En timanställd (som inte var helt bekant med rutinerna) kunde komma fram till stora baren och fråga när vi öppnar den lilla baren. På frågan om varför hen undrade detta var svaret alltid densamma. ”Det står nämligen en man i hatt och väntar på att få beställa”. Där fanns ingen man i hatt. Begreppet kunde uttryckas i man eller gubbe eller person, men gemensamt för alla var hatten. De första 2-3 gångerna tyckte vi mest att det var ett märkligt sammanträffande. Men när personer, helt oberoende av varandra, ibland 6-8 månader mellan gångerna kom med liknande fråga började det till slut bli läskigt. När ännu en nyanställd slängde ur sig ”är det någon som vet vad mannen väntar på nere vid scenbaren?” Passerandes förbi stora baren räckte med en blick mellan mig och min kollega för att vi skulle förstå att det var dags igen. Vi försökte länge undersöka eller reda ut vad som hände eller om något liknande en man. Men någon lösning blev det tyvärr inte och sedan la restaurangen ner. Vill man addera lite creepyness kan man ställa sig frågan om detta var läkaren som jobbade på barnsjukhuset, eller pappan till ert barn. Eller bara en man som tillbringat många kvällar på Baldakinen och fortfarande väntar på sin danspartner.

Företaget ägde också en lägenhet i samma byggnad där personal eller övernattande från HK i Sthlm kunde sova över. Även här fick vi höra, från helt oberoende källor att de hört något från ovanvåningen. Vissa uttryckte det som små snabba steg, likt ett barn som springer, medan andra nämnde ett ljud som kan liknas vid en spelkula som rullar längs ett trägolv. Det senare känns lite väl specifikt för att vara påhittat av olika personal som aldrig träffat varandra. En av gästartisterna berättade dessutom att hon inte kunde somna, så när hon plötsligt hörde ljudet från ovanvåningen steg hon upp ur sängen och ”följde ljudet” som rullade tvärs över golvet i lägenheten ovan. Man skulle kunna tro att det var grannarna som busade. Men det fanns inga grannar. Ovanför låg bara kontor. Som så vitt vi vet, inte ens var uthyrda då vi aldrig såg någon aktivitet där. En duns eller att en möbel faller hade varit skrämmande för stunden men kunnat förklaras på något naturligt sätt. Andra ljud hade kunnat förklaras av möss eller råttor. Men en kul som rullar längs ett trägolv är ett rätt distinkt ljud och kan, om fantasin tillåter, även detta förknippas med barnsjukhuset.

Ni har hört “Historier från Wallmans”, inskickade av lyssnaren Balasz, och uppläst av någon med malmöitisk dialekt? Och vem vet, om det inte finns några märkliga rester av Wallmans gamla andar kvar i lokalerna på Generalsgatan i Malmö än idag, där nu en stor tapasrestaurangkedja huserar. Känn efter, nästa gång du har vägarna förbi. Tills dess kan vi bjuda på ytterligare en historia som utspelar sig på en restaurang, en kortis som ändå stannar kvar i ens stilla sinne långt efter att den berättats färdigt. Det är lyssnaren Anna som skickat in den, historien som handlade om vad man skulle kunna kalla “En restaurangs hjärta”. Den läses av Rakel Josephson.

Jag och min familj satt på en italiensk restaurang och väntade på vår mat. Det måste ha varit kanske år 2005. Restaurangen var full med folk, det är och var en populär samlingsplats i min hemstad. Innan maten kom reste jag mig för att gå på toa. Jag gick från bordet och mot toaletten, som låg i ett annat rum. För att komma dit behövde man passera kassan och dörren in till köket. Precis framför kassadisken stod en hel hop med folk samlade och tittade ner på något på golvet, både anställda och restauranggäster. Jag undrade nyfiket vad som stod på och trängde mig fram för att titta jag med. På golvet låg ett hjärta. Till synes mänskligt, men förmodligen mer troligt från en gris. Ingen gjorde eller sa någonting, alla stod bara och tittade ner på hjärtat där på klinkergolvet. I mitt minne tyckte jag mig till och med se att det vibrerade rytmiskt, som att det slog, men just den detaljen medger jag förmodligen är en efterhandskonstruktion.

Efter att ha upptäckt denna märklighet på golvet trängde jag mig förbi alla människor och gick på toaletten. Och när jag kom ut igen var det precis som att inget hade hänt. Alla människor satt på sina platser, hjärtat var borta från golvet och det syntes inte minsta spår eller fläck från att något skulle ha legat där. Inte heller verkade någon upprörd, förvirrad eller som att de tänkte på något annat än att glatt delta i sina respektive middagskonversationer. Förbryllat skyndade jag mig in i nästa rum där min familj satt kring sitt bord. Jag berättade vad jag sett, men möttes genast av misstro och anklagelser om att ha hittat på. Jag förstår såklart att de reagerade så, men jag minns att jag blev ganska sårad eftersom jag aldrig hittar på saker för att skämta eller luras. Tvärtom har jag alltid avskytt när folk gör så. Och som jag sa: varför skulle jag hitta på något så konstigt och poänglöst?

Än idag förstår jag inte vad som hände den kvällen. Men jag vet vad jag såg. Och det är inget jag har hittat på.

Ni hörde “En restaurangs hjärta”, en anomali som lyssnaren Anna beskrev.

På en helt annan plats i Sverige finns det en särskild vägkurva med en egen sägen knuten till sig. Det får vi veta i lyssnaren Monicas berättelse “Medinge kurva”, som läses av Rakel Josephson.

Jag är barn- och ungdomsboksförfattare. För några år sedan skrev jag en ungdomsbok, som bygger på en verklig historia och handlar om en afghansk pojke och hans dramatiska liv och flykt till Sverige. Eftersom man skulle öppna ett boende för ensamkommande pojkar från Afghanistan i Frövi i Lindesberg köpte kyrkan in min bok i klassuppsättningar och delade ut på högstadiet. Dessutom blev jag och pojken jag skrivit om inbjudna att komma till högstadiet i Frövi och berätta om boken. På kvällen var vi inbjudna att göra samma sak i församlingsgården. Det kom massor med folk. Först berättade han sin historia och sedan berättade jag om hur vi träffats och om hur jag skrivit boken.

När vi var färdiga satt publiken kvar, och vi kom in på lokala spökhistorier. Jag berättade en historia jag hört, om en vägkurva i närheten som skulle vara hemsökt, och då sade en kvinna i publiken:

“Ja, i den där kurvan händer det otäcka saker.”
“Vad då för otäckt”, sade jag som blivit mycket nyfiken.
“Man ser saker där”, sade kvinnan.
“Vad då för saker”, frågade jag.
“Det vill jag inte berätta”, svarade kvinnan. “Men vi som arbetar inom hemtjänsten ser till att vi aldrig åker genom Medinge kurva.”

Historien om Mendinge kurva hade jag själv för första gången hört när jag var på författarbesök i en sjundeklass i Falun. Det var i början av höstterminen, och så fort jag kom in i klassrummet började eleverna berättade att de just kommit tillbaka från en hel vecka i skogen. Eftersom klassen bestod av elever som blivit hopslagen med elever från en annan klass hade skolan bestämt att de skulle tillbringa första veckan av skolåret i en stuga i skogen för att lära känna varandra.

“Hur var det då?” undrade jag.
“Läskigt”, sade en elev…
“Varför det då”, undrade jag.
“För vår lärare berättade sådana otäcka spökhistorier.”

Då blev jag naturligtvis intresserad och bad läraren berätta en av sina spökhistorier. Han berättade då att hans bror var polis, och hade fått jobb på polisstationen i Frövi, mellan Örebro, Arboga och Lindesberg. Det var en mycket liten polisstation och det visade sig att Frövi var en plats där det inte hände så mycket. Det fanns inga mord, överfall eller polisjakter, så för att fördriva tiden började hans bror läsa gamla polisrapporter.

En dag tog han ner pärmen som det stod 1953 på. Där läste han en mycket märklig historia. Den handlade om pojken Anders som bodde i Frövi. Han var inte dålig i skolan, men ändå ville han sluta så for det gick för han ville börja jobba och tjäna ihop till en motorcykel.

På den tiden fanns det en motorcykel som de flesta pojkar ville ha. Den hette Silverpilen och tillverkades av Huskvarna i Sverige. Det var en s.k. lätt motorcykel och den fick man köra när man var 16. Guldpilen var en s.k tung motorcykel och den måste man vara 18 för att få köra.

Anders slutade skolan efter sjuan och började arbeta på Frövifors pappersbruk. Han bodde fortfarande hemma hos mamma och pappa i Frövi och han sparade allt han tjänade tills han kunde köpa sig en begagnad Silverpilen.

Den dagen var han mycket lycklig när och kunde knappt sitta stilla när han åt sin lunch. Utanför köksfönstret stod den nyinköpta och efterlängtade Silverpilen och glänste. Han kunde inte låta bli att titta på den hela tiden, berättade föräldrarna efteråt.

När maten var uppäten sade Anders:

“Nu ska jag göra min första tur med motorcykeln, jag kör härifrån till Arboga och tillbaka, det är ju inte långt så jag är snart tillbaka.”

Föräldrarna följde med honom ut och såg honom starta den nyköpta Silverpilen. Det sista han gjorde var att le brett och vinka innan han körde bort från föräldrahemmet och försvann bort på vägen som går till Arboga. Jag är snart tillbaka hade han sagt. Föräldrarna väntade. De väntade en timme. De väntade två. De väntade tre timmar. Sedan ringde de polisen.

“Var inte oroliga”, sade polisen. “Han har säkert fått soppatorsk och står nånstans på vägen mot Arboga. Jag tar en sväng med polisbilen.”

Polisen satte sig i polisbilen och körde ut ur samhället och förbi kyrkan. Strax utanför samhället, vid Medinge, var den en kraftig kurva. På båda sidor av vägen var det stenbumlingar. När polisen närmade fick han syn på motorcykel. Den låg ovanpå några stenar. Anders hade kör av vägen under sin allra första tur med sin Silverpilen Polisen hoppade ur och sprang mot motorcykeln.

Då såg han Anders också. Han var död. Att han var död gick inte att ta miste på.
Kroppen var orörlig och blodig och huvudet var borta.

Polisen letade runt stenröset och i skogen runt Medinge kurva, men han hittade inget huvud. Då fick han tag i en kollega med hund som kom komma dit och letade. De hittade fortfarande inte huvudet. Då kallade man in värnpliktiga från I 3:s regemente i Örebro som gick skallgång i skogen. De hittade inte heller huvudet.

Anders blev begravd utan huvud.

Längst bak i polisrapporten stod presenterades hypotesen att ett rovdjur hade hittat huvudet och släpade iväg det till sin lya.

Samma dag som lärarens bror polisen läste den här märkliga polisrapporten kom det in en okänd person på polisstationen.

“Hej, jag kommer bara in för att hälsa. Jag är taxichaufför och har precis flyttat hit. Jag hade min första körning i dag. Jag körde ett äldre par från Frövi och jag släppte av dem i Arboga. Sen körde jag bilen tom tillbaka. Alldeles utanför Frövi var det en kraftig kurva, Medinge stod det på en skylt, just när jag körde in i kurvan gick någon ut mitt framför bilen och jag fick tvärbromsa. Jag lyckades undvika att köra på honom. Men det konstiga var att han inte hade något huvud.”

Vi har ett sommartorp några mil från Frövi så jag började köra gamla vägen dit bara för att passera Medinge kurva. Vägen har rätats och kurvan är inte lika brant som förut. Kanske är det därför. Jag själv har i alla fall aldrig sett någon pojke utan huvud gå över vägen eller något annat oförklarligt.

Ni hörde lyssnaren Monicas berättelse “Medinge kurva”, läst av Rakel Josephson.

Nu, efter en första hälft av detta avsnitt där jag fått utlopp för mina lustar att prata vandringssägner, tänker jag att vi kan gå vidare med det som också varit hela avsnittets tema: de kortare, vardagliga historierna ni lyssnare inte kunnat släppa, aldrig kunnat förklara, och än idag nästan tvångsmässigt känner att ni behöver berätta. Vandringssägner faller ju in i sin egen rätt in i den kategorin, men jag vill fortsätta med historier som är unika: som inte ännu utvecklats till sägner. Och apropå händelser ute längs svenska vägar vill jag berätta den som lyssnaren Axel skickade in, under rubriken “Smitingen”. Den läses av Michael Forsberg.

Det var i mitten av juli för ett år sen och jag hade tillbringat mina första veckor av semestern i stan. Även om hettan inte var lika tryckande som den hade varit sommaren året dessförinnan så hade tristessen till slut börjat krypa sig på och göra tillvaron alltmer svår att stå ut med. För att råda bot på detta hade jag och tre kompisar – H, E och J – därför bestämt oss för att göra en roadtrip norrut tillsammans. Planen var att köra upp längs den svenska ostkusten med start i Stockholm och sedan fortsätta hela vägen upp till finska gränsen för att sedan följa den österbottniska kusten ned till antingen Åbo eller Helsingfors och därifrån ta färjan tillbaka.

Planerna omsattes snart i verkligheten och vi möttes upp i centrala Stockholm en tidig en måndagsförmiddag. Det hade gått en tid sen vi sågs allihop av oss så det var ett kärt återseende. Då vi alla var peppade på att komma iväg lastade vi hastigt in all packning i H’s bil och med bagageluckan fullproppad av packning, tält, mat och öl påbörjade vi vår resa längs E4:an norrut. Vi passerade både Uppsala och Gävle och stannade till först i Hudiksvall för att äta en sen lunch. Vårt första egentliga mål på resan var Piteå och dess berömde sommarfestival men vi insåg naturligtvis att det skulle bli en något för ambitiös etapp att köra i ett streck. Dessutom ville vi inte helt missa Höga kusten och annat sevärt på vägen så det bestämdes att den första dagsetappen skulle avslutas i trakterna kring Härnösand. E började ivrigt studera mobilkartan för att försöka hitta en lämplig camping i, eller omkring, staden. Hans blick fastnade på en plats vid kustbandet utanför staden. Smitingen var namnet och skulle vara ett havsbad med tillhörande camping. Då det låg på lagom avstånd såg det ut att vara ett lämpligt nattläger och vi bestämde oss snabbt för att göra slag i saken och köra dit.

Någon timme senare skumpade vi fram genom naturreservatets täta granskog och in på en stor och nästan tom grusparkering. Framför denna sträckte sig en – i svenska mått mätt – hyggligt stor sandstrand ut sig, och bortom denna glittrade ett stilla sommarhav i kvällssolen. Platsen verkade lovande och efter att ha rekat lite hastigt så beslöt vi oss för att stanna över natten. Vi packade ur tält och väskor ur bilen och letade oss upp bland träden sydväst om stranden tills vi fann en lämplig glänta där vi slog upp tältet i skuggan av granskogen men med sikt bort till stranden. Då vi kände oss hungrig plockade vi med oss engångsgrill, mat, snacks och dryck för att leta oss över till klipporna på andra sidan stranden dit kvällssolen ännu nådde över trädtopparna. Klockan var runt strax efter 9 på kvällen och medan solen sakta gick ned grillade vi, drack öl och snackade om livet. Vi lät också en familj tyska turister föreviga vår första dag som vi alla instämde varit mycket lyckad. När klockan började närma sig midnatt var vi alla ganska trötta, ett par öl i kombination med dagens etapp hade tagit musten ur oss allihop så vi plockade ihop och begav oss tillbaka till tältet för att få oss välbehövlig nattsömn. Vi kröp ned i våra sovsäckar och jag föll i sömn med detsamma.

Sömnen varade dock inte längre än vad som kändes som någon minut innan jag väcktes av att jag mådde fruktansvärt illa. Min mage var i uppror och jag kände kallsvetten bryta fram över hela kroppen. Min första tanke var att försöka lägga band på mig själv i förhoppningen att det hela snart skulle gå över av sig själv. I någon halvminut låg jag där och stirrade i tälttaket och försökte behålla lugnet. Men illamåendet tilltog för varje sekund som gick och jag insåg snart att jag skulle behöva kräkas mitt i tältet om jag inte tog mig ut. Så fort jag kunde kravlade jag mig ur sovsäcken och letade mig fumligt mot tältöppningen, vid det laget hade jag inte självkontroll nog att inte störa de andra som låg bredvid men det var av liten betydelse i stunden. Jag fipplade med dragkedjan och fick till så till slut upp den varefter jag välte jag ut genom öppningen enbart iklädd kalsonger och vinglade på ostadiga ben halvt ihopkrupen bort några steg innan jag satte mig med en duns på den fuktiga mossan.

Den småkyliga nattluften slog med ens emot mig och med ryggen mot tältet försökte jag hulkandes och spottandes att få upp något ur magen men utan att lyckas. Istället blev jag sittande med huvudet mellan knäna och andades tungt, till min stora lättnad kände jag ändå illamåendet försvinna. Det verkade klinga av lika snabbt som det hade slagit till och snart kände jag inte av det alls. Att må som vanligt igen var såklart en stor lättnad men jag valde att sitta kvar någon minut för att samla mig ordentligt samtidigt som jag lät blicken speja ut i natten där granarnas mörka siluetter reste sig som en tyst väg och det enda som hördes var vågornas avlägsna brus.

Plötsligt hördes ett svagt ljud i natten. Ett mjukt, frasande läte som fotsteg över gräs och som verkade komma bakom ryggen på mig. Då jag vände huvudet mot tältet såg jag den nakna ryggtavlan av en ung man som i rask takt vandrade i riktning från tältet till stigen som ledde från gläntan ned till sandstranden. Personen var snart uppslukad av skogen och allt blev åter tyst. Uppenbarligen var det någon av killarna som behövde gå på toa efter att ha väckts av min något osmidiga evakuering från tältet tänkte jag för mig själv. Jag vände istället blicken mot natthimmel som trots tiden på dygnet inte var mörk nog för stjärnorna att riktigt tränga igenom. Jag funderade över illamåendeattacken och tänkte stilla att upplevelsen trots allt varit lite märkligt då jag inte hade känt av någonting konstigt eller annorlunda då vi hade lagt oss för att sova. Dessutom hade jag inte druckit mer än ett par tre öl den kvällen vilket gjorde att det kändes som en orimlig förklaring.

Nattkylan började nu så sakteliga att göra sig påmind på allvar så jag bestämde mig för att återvända till tältet trots allt. När jag drog upp dragkedjan och tittade in såg jag att E satt upp i sin sovsäck och tittade lite frågande på mig, han hade såklart vaknat till när försvunnit ut i natten undrat vad det var som hade hänt.

Jag log ett litet urskuldande leende och frågade viskande:

“Vem var det som gick och kissa?”

Han svarade först inte utan tittade bara frågande på mig innan han svarade med ett dröjande tonfall.

”Vad menar du?”

Han verkade osäker på om frågan var allvarlig eller menad som något slags försök till skämt.

Han fortsatte.

“Vi är ju här i tältet alla tre och du är här nu också. Eller hur menar du…?”

Han tittade sig omkring och jag följde hans blick och förstod att han hade rätt. De andra två låg i sina sovsäckar och E satt upp i sin, de var helt klart alla i tältet.

“Men..?”

Frågade jag förvirrat utan att veta hur jag skulle avsluta frågan.

“Vi är här allihopa.”

Upprepade E igen med bestämd röst.

“Men jag såg ju en av er gå från tältet ned mot stranden när jag satt där ute”, försökte jag med uppfordrande tonfall.

E svarade inte utan fortsatte bara att titta på mig som om jag verkligen försökte skämta. Jag tittade tillbaka som för att understryka att jag inte alls hade försök skämta utan var helt uppriktig med vad jag sa. Istället för att fråga igen kröp jag tillbaka in i tältet och ned i sovsäcken. Det var då jag upptäckte att även H var vaken. Han satt nämligen upp i sin sovsäck, framåtböjd med pannan mot knäna och armarna runt benen. Han såg ut att ha ont.

”Är allt bra?”

Frågade jag försiktigt

”Nej”

Var det enda jag fick till svar.

E fyllde i att H hade vaknat upp alldeles innan jag hade kommit tillbaka till tältet och att han kände sig väldigt illamående. H viftade bort oss när vi frågade om det var något vi kunde göra och satt kvar på samma sätt i några minuter innan han la sig ned igen och verkade somna.

Jag viskade till E att jag också mått väldigt illa och att det var därför jag lämnat tältet och att jag då också sett någon gå från tältet i riktning mot stranden. Hur det hängde ihop hade jag ingen aning om, men jag var helt säker på min sak. Jag kände ingen rädsla eller ens oro, tvärtom var jag som dränerad på alla slags känslor.

Vi sa inget mer till varandra den natten. Innan jag somnade funderade jag på den skepnad jag sett vandra från tältet, vem hade det egentligen varit och hur kom det sig att både jag och H som båda låg ytterst på respektive sida av tältet hade vaknat av vad som verkade vara samma oförklarliga illamående?

Morgonen därpå, precis innan frukost, gick J och E ned till havsbadets toaletter som låg i en liten rektangulär cementbyggnad i utkanten av stranden. Klockan var runt sju på morgonen och stranden låg ännu helt tom på folk vilket inte heller var så konstigt då vi verkade vara bland de få nattgästerna på platsen. När de kom tillbaka till tältet som jag och H höll på att riva berättade de att de hade satt sig i varsitt bås på herrtoan och att de efter några minuter hört släpande steg som klev in och upphörde i mitten av rummet. Eftersom det bara fanns två bås antog de att personen stod utanför och väntade. Sedan bröts tystnaden av att personen med entonig röst sa ett enda ord.

”Toalett”

Om det var en fråga eller påstående gick inte att avgöra och rösten sa heller ingenting mer. E som nu var klar klev ut ur båset men fann att rummet var helt öde och tomt. Hade personen gått därifrån helt ljudlöst? Han tittade ut från byggnaden men kunde inte heller där se någon person åt något håll. De var ensamma, platsen var öde och tom. Ingenting fanns där.

Ni hörde lyssnaren Axel berättelse “Smitingen”, läst av Michael Forsberg.

Från ett havsbad utanför Härnösand, där någonting vandrar runt på gränsen till vår egen verklighet, vill jag nu sätta kursen sydost, genom Bottenhavet och ner till Ålands karga klippor. Där hittar vi nämligen nästa berättelse, som handlar inte om en fredlös varelse utan när själva miljön förändrar sig efter våra mänskliga öden. “Kattsjön”, heter berättelsen, och den skickades in till podden av lyssnaren Karl. Den läses av Ludvig Josephson.

De vill alltid att jag ska berätta om den där gången då jag var sexton och skulle simma och äta smörgåsar med mina kamrater vid sjön Katthavet. Vi var fyra och jag fick låna morfars bil, en guldbeige Chevrolet med turbo. Ingen fick köra bilen utom morfar trodde jag, och blev förvånad när han gav mig nycklarna. Det är ju bara en cykeltur till fjärden, sa han, men ni ungdomar vill väl ha en sjö för er själva förstår jag. Vi åkte tidigt på morgonen, en måndag, tredje dagen på sommarlovet mellan grundskolan och gymnasieskolan.

Ted och Lena och Rita och jag. Det var soligt och inte alls så blåsigt som det brukade vara tidigt på sommaren. Vi rökte cigaretter och hade solglasögon och Ted stack ut huvudet genom sidorutan i baksätet. Rita satt i fram med mig. Vi blåste fram på landsvägen och gruset skvätte och dammet yrde och Rita hade en sjal knuten runt håret och hon hade en gul blus över den svarta baddräkten. Jag tyckte hon var väldigt fin och jag hoppades att hon inte skulle flytta ifrån oss när hon började gymnasiet. Ingen av oss fyra hade pratat om vilka skolor vi skulle börja på, för om någon skulle behövde lämna de andra så behövde vi ändå inte veta om det just nu. Det kan vänta med såna tråkiga besked tills efter sommaren.

Vi stannade till hos handlaren och köpte mer cigaretter och läsk. Inslagna smörgåsar och karameller hade vi i massor. De tog bara 35 minuter att åka till Katthavet. Kanske 25 i den farten jag körde.

När vi nästan nått fram till sjön stötte vi på en grabb som gick efter grusvägen. Jag saktade in bredvid honom och hälsade och han frågade vart vi var på väg. Ner till sjön bland träsken berättade vi, och han log stort och skulle åt samma håll. Får jag åka med er, frågade han och jag tänkte på något morfar sagt till många gånger om: att man nekar aldrig en liftare för det kan vara en sjöman. Morfar var på sjön och även jag vill dit en dag.

Liftaren hoppade in i bak mellan Ted och Lena och presenterade sig som Kenneth. Han talade ren svenska och var alltså inte från trakten. Tjugoett år gammal, verkade trevlig och skrattade många gånger.

Framme vid sjön så parkerade vi bilen och fick gå den sista biten genom skog. Katthavet öppnade upp sig framför oss med en brygga och två stora klipphällar. En far badade med sin son vid bryggan när vi kom, men de hann gå innan vi fått i oss de första smörgåsarna. Så nu var vi ensamma vid Katthavet som var friskt och skönt och det var ännu skönare att ligga på en filt uppe på de varma stenarna och dricka läsk och röka cigaretter. Dagen gick fort och alla badade många gånger om.

Mitt på dagen slog vi oss ner för att äta och Lena bad mig berätta någon av de historier morfar berättade för mig om tiden ute till havs. Ni har ju hört allt så många gånger, sa jag, men Lena insisterade, Kenneth hade ju inte hört dem.

Jag berättade om morfars resor till Sydamerika och om hans tama apa Peggy som dog för bara nio år sedan som han fått hålla gömd för grannar och besökande i alla år. Men mest spännande tyckte Kenneth det var när jag berättade vad morfar berättat om sjöarna och träsken här på öarna. Om flyttarna. Hur menar du att sjöarna flyttar sig?, undrade han. Jo, svarade jag, morfar berättar hur man kan känna att sjöarna byter plats med varandra. Alla sjöar är olika i lynnet; lugna eller vilda, fiskrika eller döda, onda eller goda, och här på öarna så byter de plats med varandra. Förr i tiden så hette en specifik sjö som hade väldigt gott fiske till exempel Mosjön och när flyttandet var klart och en annan sjö fick gott fiske så bytte man bara namn på den till Mosjön. Sjön var inte knuten till en plats, utan till sin egen karaktär. Men morfar visste inte hur de flyttade och han berättade att man alltid var rädd för att simma i dösjön. Den där man sjönk till botten och inte kom upp. Det hände inte ofta, men när det hände visste alla att ett flyttande hade ägt rum. Att sjöarna bytt plats och att den sjön som varit dösjön nu var säker att simma i. Så när någon sjunkit till botten i en sjö så blev den den mest populära för barnfamiljerna i flera år framöver.

Vi skrattade när pratade om hur tokigt folk på öarna tänkte förr i tiden. Och Kenneth sa att det var likadant på fastlandet. Vidskepelse och amsagor.

Solen hade rört sig ett halvt varv på himlen och det började bli kyligare i luften. Klockan var säkert knappt middag, ingen hade klocka med sig, men vi började bli trötta av dagens värme och badande. Vi började prata om att packa ihop och åka hemåt och Ted och Lena ville ta en sista simtur medans vi andra plockade ihop våra grejor.

Kenneth höll på att skaka av filtarna från jord och grus och barr och mossa medan jag och Rita sköljde av tallrikar och bestick i vattenbrynet när Lena andfådd dök upp bredvid bryggan. Ted kom inte tillbaka, skrek hon högt fast vi var alldeles nära henne, han skulle simma ut långt och dök under ytan och kom aldrig upp igen! Vattnet droppade från henne och hon skakade trots att vattnet och luften var ljummen. Rita fick henne att peka ut vart hon och Ted hade simmat. Jag och Kenneth spring ner i vattnet och simmade utåt. Kenneth simmade bättre än mig och hade hunnit dyka ner under ytan flera gånger innan jag hunnit komma fram till platsen Lena pekat ut.

I ett tiotal minuter simmade vi runt, dök och letade och gjorde slut på all ork. Mot slutet orkade vi inte vara under ytan i mer än några sekunder. Vi var helt färdiga men jag visste inte vad jag kunde göra och jag ville inte simma in i land utan att ha hittat Ted. Jag hade aldrig känt panik förut och kunde inte tänka på något annat än att hitta honom. Kenneth verkade också orubblig. Inte en gång föreslog han att vi skulle simma in mot land. Inte förrän han simmade fram och tog tag i mig och vred min blick mot land. Där stod Lena och Rita och viftade med armarna. Mellan dem stod Ted framåtlutad och stöttade sig mot sina knän.

Vi simmade mot bryggan och utmattade klättrade vi upp. Lena höll om Ted som inte ville ge någon förklaring till vart han hållit hus, han vill bara åka hem sa han, hem till Kaldersfjärden. Jo, bilen är så gott som packad, sa jag och så fort Ted virats in i en handduk och alla satt sig i bilen så rullade vi.

Jag och Kenneth hade bestämt att jag skulle åka förbi Mariehamn och låta honom kliva av där så han kunde ta in på vandrarhem. Men när Ted fick höra det så gick han i taket. Han svor och skrek fast han aldrig någonsin brukar svära. Han får ta mig fan gå därifrån vi plockade upp honom, skrek han. Tjejerna försökte lugna ner honom, och Kenneth sa att det var okej att hoppa av efter vägen. Jag kunde inte förstå vad det spelade för roll, det skulle ta högst en halvtimme längre, men Ted lugnade inte ned sig förrän vi släppt av Kenneth längs landsvägen och gjort ett snabbt adjö.

Jag förväntade mig att Ted skulle be om ursäkt till oss alla efter att vi lämnat Kenneth, men han sa ingenting. Varje gång jag tittade över axeln mot baksätet så satt han bara och såg ut genom fönstret. Lena såg att han skakade och undrade om han ville ha en till handduk eller filt om sig, men då blängde han bara på henne och skakade på huvudet med små rörelser och såg sen ut mot vägen igen.

Kör fortare, viskade han för sig själv och jag vet inte om det var meningen att jag skulle höra honom.

Ta ett badlakan ändå, sa Lena och började rota i väskorna, du är ju alldeles blöt, det fullkomligt rinner om dig.

Vi är snart hemma, sa jag från förarstolen, men sätt dig på nåt ändå Ted, för sätenas skull.

Är vi där nu, sa Ted tyst och väsande, vid Kaldersfjärden?

Jo, vi svänger av vid ert hus alldeles strax ser du väl, svarade Rita.

Vi körde upp på bron mellan Kaldersfjärden och Brosundet och då skrek helt plötsligt Ted till och började slå på bilrutan så att jag blev rädd att den skulle gå sönder och Lena tryckte in sig mot sin sida av sätet för att hon trodde att han blivit galen. Stanna nu!, skrek han och jag började sakta in. Innan jag hade hunnit stanna helt hade han fått upp dörren och kastat sig ut på sidan av vägen. Han rullade ut på vägkanten och jag hann bara se hur han rullade några varv på gruset, ställde sig snabbt upp och sprang fram till broräcket och kastade sig ner i vattnet. Jag sprang fram till räcket men såg inget mer än krusningar på vattenytan.

Efter trekvart lämnade jag kvar Lena och Rita på bron och körde hem till morfars hus och ringde polisen. Sen åkte vi tillsammans tillbaka och mötte upp dem på platsen. De sökte med polisbåt, men i gryningen hade de ännu inte hittat Ted.

Tre dagar senare hade jag knappt lämnat mitt rum då morfar kom upp och bad mig komma ner till köket. På kökssoffan satt Teds far med rödsprängda ögon och morfar bad mig sätta mig ner.

De har hittat Teds kropp, sa han med bruten röst, men inte i Kaldersfjärden, utan i Katthavet.

Jag fick prata många gånger med polisen efter det. De verkade inte tro mig när jag svor att Ted varit med oss bilen hem igen. Efteråt har jag förstått att Rita och Lena var på lika många förhör och hade känt sig lika misstrodda. Kenneth hade polisen fått tag på i Sverige efter några veckors sökande. Jag kan bara anta att han vittnade om samma sak som vi.

Morfar trodde på oss, han hade ju sett hur blött det var i baksätet på bilen där Ted suttit. Och avtrycken på bilens dörr och fönster där han slagit vilt när vi kört upp på bron över Kaldersfjärden. Nu är det säkert att simma i Katthavet, sa han, och när vi åkte in till Mariehamn tillsammans mot slutet av sommaren såg jag att någon hade satt upp en handskriven skylt på stigen som leder ned till badbryggan i Kaldersfjärden. På skylten stod det “Dösjön”.

Ni hörde historien “Kattsjön”, skriven av lyssnaren Karl och uppläst av Ludvig Josephson.

Jag vill avsluta veckans avsnitt med en historia där den här podden själv spelar en biroll. Det är faktiskt ganska ofta ni nämner att ni lyssnar på Creepypodden när den ena eller andra läskigheten inträffar, och ofta brukar jag rensa bort de historierna ur podden: ni lyssnar inte på Creepypodden för att höra om andra när de lyssnar på Creepypodden. Men vissa historier gör ändå ett intryck på mig, kanske för att de sammanfattar den där känslan av att komma poddens värld lite för nära. Så till exempel lyssnaren Annkatrines berättelse om vad som hände när hon körde “E45:an till Sveg”. Den läses av Rakel Josephson.

För ett och ett halvt år sedan skulle jag köra de ca 50 milen från mitt hem i Värmland till mina föräldrars stuga i södra Jämtland, och då det är ungefär sex timmars körning längs inlandsvägen hade jag laddat upp med bilgodis och en kö med avsnitt av Creepypodden i telefonen.

Bitvis är det en ganska fin väg att köra, och trots att en får samsas med både husbilar och lastbilar efter vägen så flyter trafiken på rätt bra. Att sitta och sjunka in i historier är därför ett väldigt behagligt sätt att få tiden att gå.

När jag hade passerat Orsa och var på väg mot Sveg, och jag visste att jag nu skulle ha ca 13 mil av ganska öde körväg genom finnmarken framför mig, så var jag glad för sällskapet av era röster i headsetet.

När jag passerat ett litet ställe ungefär halvvägs mellan Orsa och Sveg som heter Västbacka, inte mer än ett matställe och en lite större parkering, så hade mitt lyssnande kommit till ett avsnitt som jag tror heter ”Buggar i Matrix” och eftersom trafiken var så lugn så var jag djupt försjunken i berättelsen.

Det tog därför ett tag innan jag började reagera på att jag verkade vara ensam på vägen, vilket är väldigt ovanligt en vanlig veckodag under våren.

Påverkad som jag var av historierna om parallella världar så började jag tycka att ensamheten kändes något tryckande, så jag plockade av mig headsetet och släppte en aning på gasen i hopp om att en bil skulle hinna ikapp mig.

Ingenting hände.

Jag fortsatte att köra utan att möta en enda bil, och efter ytterligare en halvtimma uatn att ha sett till en enda bil, varken mötande eller på väg åt samma håll, kände jag mig rädd på riktigt. Jag var fortfarande uppslukad av historierna och min fantasi började skena iväg. Jag vet att det låter galet, men en ensam människa med panikkänslor kan nudda vid förklaringar som både innehåller andra dimensioner och domedagar utan att det sunda förnuftet sätter stopp.

Vid det här laget hade jag börjat köra väldigt fort, angelägen om att komma fram till Sveg för att få se andra människor.

Helt plötsligt ser jag en bil i backspegeln, men sekunderna av lättnad övergick strax till panik då bilen bakom körde väldigt fort, passerade förbi mig och lade sig mitt i vägbanan – och började bromsa in!

Nu hann min redan uppjagade hjärna tänka på både styckmord och att vägen jag befann mig på var ett perfekt ställe att dumpa lik på, men jag hade inget annat val än att bromsa in bakom bilen, och när det kliver ur en man och går mot min bil så tror jag på riktigt att min sista stund är kommen.

Dock blev upplösningen mycket mindre dramatisk än så, då mannen informerade mig om att vägen var avstängd och att jag ca 6 mil tidigare passerat en skylt som upplyste om detta. Han körde ikapp mig för att tala om att jag inte skulle behöva köra hela vägen tillbaka, utan istället ta en liten sidoväg sista biten till Sveg.

Jag själv var dock så uppskakad att jag hade svårt att köra de sista 10 milen till Åsarna, och det tog ett tag innan jag kunde njuta av Creepypodden i bilen igen.

Signaturmelodi

Ni har hört lyssnaren Annkatrines berättelse “E45:an till Sveg”, uppläst av Rakel Josephson. Och därmed är veckans avsnitt slut, denna vår fjärde samling av tio svenska storys. Det börjar bli många storys. Men fler ska det bli, om ni återvänder till vår trygga famn nästnästa vecka. Då är vi tillbaka igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.