Avsnitt 153: Glasberget

Jag bor på en mindre ort i södra Sverige. I Småland närmare bestämt. Här finns till dags dato knappt 2000 invånare. En siffra som stått sig under många år men som fått ett litet uppsving på senare tid på grund av de eskalerande priserna på bostadsmarknaden. Vilket gjort att folk sökt sig ut från större tätorter och köpt hus och tomter utåt vischan till rena vrakpriserna jämfört med inne i stan. Helt plötsligt började man skrapa rent större plättar med skog och åkermark här och var för att bana väg åt några helt nya bostadsområden. Här likaså. Numera kantas det gamla av nya gator och kvarter. Fulla av kritvita trähus med rullgräs och trädäck.

När jag var barn såg det så klart annorlunda ut. Och när farsan var liten såg det än mer annorlunda ut. Men något gemensamt är kvarteren med bostadshus, gata upp och gata ner med tegelhus från mitten av förra seklet med pedantskötta gräsmattor och välskurna häckar längs tomtgränserna. Största delen av dem kom till i början på 60-talet under samma tid som min farmor och farfar flyttade hit med min far och hans två bröder. 25 år senare föddes jag och här är jag uppvuxen.

Detta är inte direkt någon skandalomsusad plats och det har inte ödslats några större mängder bläck på tidningsrubriker vars artiklar härstammar härifrån. Det är en relativt vanlig, och till ytan lugn plats där människor sköter sitt och livet har sin stilla gång. De händelser som skulle kunna anses anmärkningsvärda har på en plats som denna, förmågan att stanna kvar där. De liksom sluter sig i folks medvetanden och där stannar dem. För att inte talas om i onödan. Livet får gå vidare. Samma sak gäller det underliga, märkliga eller rent av hemska. För sådana händelser sker ju såklart även på platser som denna. Det finns det flera exempel på. Men trots det så lever de kvar i det tysta. Det kan bero på att en upplevelse av denna karaktär, kan vara väldigt svår att förhålla sig till.

Som när min moster i tidiga tonåren tassade hem från en klasskamrat en sval försommarnatt. Under promenaden känner hon sig plötsligt som hon befann sig i ett vakuum. Luften var elektrisk och hon fick en metallisk smak i munnen. Hon vände ansiktet instinktivt mot den klara natthimlen och där, ett tiotal meter över marken hänger ett enormt långsmalt föremål i luften och stillsamt iakttar henne medan det svaga ljuset från omgivningen reflekteras mot dess blanka yta. Hon står och bara stirrar på föremålet en kort stund och försöker ta in vad hon ser. När hon lyckats samla sig tar paniken vid och hon rusar hem utan att se sig om.

Senare samma natt, någon mil från denna händelse. Hittar polisen en man sittandes ett 50-tal meter från sin bil på en stor åker intill en riksväg. Stelfrusen och apatisk repeterar han meningen: ”De kom uppifrån”.

Vad gör man av en sådan upplevelse? Min moster skrev om den i sin kyrkodagbok, varpå prästen fick spader när han läste det. Därefter följde ett långt samtal där händelsen viftades bort med långsökta förklaringar, och sen var det inte mer med det. Det lämnades därhän. För vad skulle man annars göra?

Ett annat exempel kommer från mina något diffusa minnen från en midsommarafton när jag var i sjuårsåldern. Det var sedvanligt firande med några grannfamiljer i kvarteret. Jag och två pojkar i samma ålder samt deras något yngre syster hade fått välsignelsen att vara ute och leka trots att klockan närmade sig midnatt. Bara om vi höll oss i trädgården, vilket vi såklart gjorde. De första tio minuterna ungefär.

När vi strukit runt i kvarteret en stund och haft diverse hyss för oss märker vi hur allting känns väldigt tyst. Den sena aftonens sus och dus från firandet hade helt avstannat. Då får vi se hur systern står på trottoaren och stirrar rakt in i den kolsvarta bakgården på en hustomt. Det helt nedsläckta, till synes tomma och öde huset hade en bakgård full med långt gräs, sly, träd och täta buskar som gjorde mörkret väldigt kompakt.

Vi hann bara iaktta systern en kort stund innan hon långsamt började höja blicken. Fortfarande stirrandes in i bakgården vred hon huvudet uppåt som om något väldigt reste sig framför henne. Sedan gled munnen upp och hon gnällde från sig ett ynkligt, utdraget och förlamande: ”Hjälp”.

Skräcken brände till som en explosion i bröstet och trängde sig genom halsen, upp i svalget som en stor sten. Chocken fick oss alla att lägga benen på ryggen, och påeldade av adrenalin hade vi dundrat igenom källarentrén där hemma innan vi knappt hade uppfattat det. Där satt vi sedan och stirrade på varandra medan vi försökte hämta andan. Vad hände? Vad var det där? Skulle vi berätta för någon? Var det ens något? Hade vi bara jagat upp varandra? Det hade med största sannolikhet de vuxna sagt. Så vi lät bli. Vi lät det där vara. Vad det nu var.

På det sättet blir det som oftast på en plats som denna. Kanske finns det liksom inte rum för en sådan händelse, inget skall rucka på den stillsamma ytan. Generellt ses det inte heller med särskilt blida ögon på personer som gör väsen av sig med upplevelser som rör sig i det oförklarliga och märkliga. Beror detta på att man inte ska komma och ta plats och göra sig märkvärdig eller tro att man är någon? Eller beror det helt enkelt på rädsla?

Min far ställdes inför många av alla dessa frågor efter vad han och flera i hans omgivning kom att uppleva några år efter att han flyttat hit. Som i otaliga andra fall lades locket på, det förträngdes till stor del och ingen bortom 50-skyltarna hörde mycket om detta efteråt. Men det kom att ifrågasätta det mesta han fått lära om livet, världen och alla djur i vår herres hage. Det kom också att lära honom om rädsla.

Jag var elva eller tolv år och vi var samlade hos min ena farbror för firandet av någon av mina yngre kusiner. Dessa sockerstinna träffar kunde bli både intensiva och högljudda tack vare de yngre kusinerna som höll låda en stor del av tiden. Framåt kvällningen brukade denna stimmiga skara antingen varva ner något, eller rampa upp det hela till nya nivåer. Lyckligtvis hade de då oftast försvunnit ner i någon källare för att spela spel, eller flugit ut i trädgården för ett hetsigt parti bollen i burken.

Men för mig och min något äldre kusin hade intresset för dessa hysteriska upptåg falnat en hel del sedan ett par år tillbaka. När huliganerna hade avlägsnat sig brukade vi så sakteliga maka oss bort mot vuxenbordet där våra föräldrar satt och pratade. Vi satte oss vid bordet eller i någon fåtölj i närheten. Sen satt vi där och bara lyssnade. Iakttog. Likt två flugor på väggen i händelsernas centrum.

Vi snappade upp allt dem pratade om. Det kunde vara de mest vardagliga samtalsämnen om jobb, trafiken, vädret eller husrenovering. Men allt eftersom timmarna gick, gled samtalen in på betydligt mer pikanta ämnen. Det var detta vi väntade på. Pratet om hur det var förr, om människor i närheten som gjort något skandalöst, om galna fyllon på arbetsplatser som drack t-röd, till synes hederliga människor som helt plötsligt blivit brutalt mördade för att de haft affärer för sig som ingen kunnat ana, eller om någon som blivit sjuk i någon ovanlig, hemsk sjukdom. Då satt vi där med tefatsstora ögon, spetsade öron, något förskräckta och bara mös.

Denna gången var något av en besvikelse. Det var mycket prat om äldreboenden och lärarsituationen på skolan, bristen på parkeringar kring centrumkärnan i stan och tjat om räntor. Inget av det där förtjusande otäcka som vi väntade på. Istället fortsatte samtalet kring nybyggnation. Det skulle anläggas tennisplaner några kvarter bort, nästan i utkanten av samhället.

När deltagarna i samtalet skulle reda ut mer exakt var dessa tennisplaner skulle anläggas så konstaterade Bodil, hustrun till min ena farbror följande: ”Det måste väl vara precis vid Glasberget? Eller?”. Det var alldeles korrekt och de andra kring bordet nickade och hummade instämmande. Bodil fortsatte sitt utlägg: ”Herregud där har man ju knappt satt sin fot sen man var liten. Men. Visst var det större förr? Kunde man inte liksom gå in där? Var det inte mer som en grotta eller minns jag fel?”.

Vad fan pratar hon om? Glasberget är snarare en kulle. Eller kanske mer en bergknalle än ett berg. Det är som tidigare nämnt beläget i utkanten av samhället, i ett relativt vildvuxet typ av gränsland mellan villakvarter och ett skogsområde. Bergknallen består till större delen av någon typ av kvarts. Denna mjölkvita bergart ger ett glasartat utseende vilket gett upphov till dess namn. Detta har jag snappat upp efter flertalet skolutflykter till platsen. Jag vet också med ganska stor säkerhet att det är en stor solid bergklump det handlar om, utan några grottor eller hålrum som Bodil påstod.

Till min förvåning var det som om luften gick ur det nyss så gemytliga samtalet efter Bodils utspel. Det blev tyst och nästan lite obekvämt kring bordet. Det verkade dock inte påverka hustrun till min andra farbror. Helene. Hon höll med Bodil i hennes funderingar och tillsammans började dem ivrigt att diskutera sina gamla minnen från platsen. Min far däremot såg ut som om han skulle sjunka genom golvet.

Iakttagen av sina bröder som oroligt sökte hans blick så satt han där och stirrade sammanbitet på den sista skvätten pilsner i glaset framför sig medan ansiktet antog en glansig och blek nyans. Så fick han till sist ögonkontakt med mig. Bara i några sekunder innan han åter vek undan blicken. Men det räckte för att jag skulle förstå att något inte stämde. Något hade väckts inom honom som bara vissa i sällskapet verkade förstå.

Resten av kvällen bjöd inte på några större överraskningar och efter någon timmes avslaget prat, började man tacka och bege sig hemåt. Men varför hade farsan blivit så konstig? Var det verkligen det där som Bodil började yra om som fick honom verka apatisk helt plötsligt? I bilen på vägen hem kunde jag inte låta bli att fråga. ”Vad var det ni menade med Glasberget? Kunde man gå in där?”, frågade jag lite väl rakt på sak.

”Jo alltså, det var. Vad menar du?” Lite väl distraherad av bilkörningen var det allt han fick ur sig. Snabbt försökte jag krafsa ihop modet för att ställa den märkligt laddade frågan igen. ”Va fan sysslar han med!?”. Lagom till jag skulle fråga på nytt bröt en annan bilist mot högerregeln och vräkte sig ut i vägen så farsan fick bromsa kraftigt och hänga sig på tutan. Jag gav upp och resten av hemfärden fortsatte under tystnad.

Det gick några dagar och livet lufsade på i sedvanligt lugn takt. Våren stod för dörren med allt vad det innebar och dagarna blev allt längre och ljusare. Trots välbehaget och optimismen som detta skänkte, hade jag väldigt svårt att skingra mina tankar. Jag kunde inte för mitt liv sluta fundera på den där kvällen, samtalet, Bodils utlägg, mina farbröders oroliga blickar och min fars märkliga reaktion. Glasberget. Han hade inte nämnt något mer om det sen den kvällen, och jag hade så klart inte förmått mig att fråga.

En kväll knackade han försiktigt på dörren till mitt rum. Jag svarade och han steg in med en bestämd och lite oroad min. Skulle han berätta nu? Hade inte han heller kunnat släppa det? Det brände till lite i bröstkorgen som av nervositet och pulsen steg något. ”Vad är det?”, frågade jag. Känslan som hade infunnit sig visade sig inte vara obefogad. Men av en helt annan anledning än den jag trott. ”Det är farfar, han har blivit inlagd igen”. Mitt hjärta sjönk ännu mer.

Farfar hade ett dåligt hjärta och en tid innan hade han känt smärtor i bröstet när han befann sig i garaget på nedervåningen. I samband med det så snavade han på plastback i det överbelamrade garaget och i ett sprattlande försök att häva fallet hade han sparkat i stället med spillplåt och skurit upp ett otäckt sår på sidan av vaden. Det hela slutade i en ambulansfärd till akuten. Där konstaterades det att han inte råkat ut för någon infarkt men han uppmanades till försiktighet med sitt dåliga hjärta. Dem plåstrade om benet på gubben och han fick stanna över natten på observation.

Väl hemma igen hade han så hann gå i ungefär två veckor med att inte lyda doktorns råd att ta det lugnt med hjärtat. Farmor hörde duns och oväsen från nedervåningen, hon skyndade dit och hittade farfar i en hög på golvet. Räddningstjänsten lyckades stabilisera och få liv i gubben igen och han kördes i ilfart till sjukhus där han nu befann sig.

Tre dagar efter att farsan berättat dem tråkiga nyheterna så ringde farmor från sjukhuset. Morsan pratade med henne en ganska lång stund och jag försökte tjuvlyssna så gott det gick från hallen. Farfar hade fått opereras efter att han kom in till sjukhuset. Det hade lyckligtvis gått bra och den envise gubben verkade vara på bättringsvägen.

”Ja så det vore ju bussigt om någon kunde åka hem och se till huset och kolla så att Mozart har någon mat iallafall”. Mozart var mina farföräldrars gamla katt och eftersom farmor nu skulle stanna kvar på sjukhuset ett par dagar och vaka över gubben blev det våran uppgift att se till katten och huset. Farsan och jag tog oss an den uppgiften.

I samma ögonblick som vi låste upp och öppnade dörren på framsidan av farföräldrarnas hus, störtade Mozart ut ur en syrenbuske i hörnan av tomten och susade förbi oss innan vi hann sätta foten innanför tröskeln. Det var som om han legat och tryckt där i dagar.

Vi klev in i det tegelbeklädda sutteränghuset från början av 60-talet där interiören inte genomgått några drastiska förändringar sedan dess. Som så många gånger förr möttes vi i dörren av den familjära doften av detta hem. En doft som är lite knivig att sätta fingret på. Det är liksom en mystisk blandning av matos, gamla möbler, snittblommor och cigarettrök. Ja det har rökts sin beskärda del i detta hus, av bägge mina farföräldrar. Detta har således bidragit med sin beskärda del av nedsatta immunförsvar och följdsjukdomar som skulle kunna vara en indirekt anledning till att min farfar just nu låg isolerad på sjukhus. Men med åren begränsades dock rökningen, först till balkongen innan det slutades för gott. Men det räckte såklart för att ge en påtagligt inrökt ton i huset.

Blandningen av alla dessa dofter kan för den oinvigde verka mycket motbjudande. Men jag älskar den. Den fyller mig med nostalgi och trygghet. Den för tankarna tillbaka till kalas och släktsammankomster med prat och skratt. Farmors mat, raggmunkar med fläsk, köttbullar, sockerkringlor och vaniljglass med hembakade rån. Undrar om farsan kommer på samma tankar när han går innanför den där dörren? Han är ju trots allt uppvuxen här. Kanske är det betydligt mer påtagliga minnen. Minnen som jag inte ens kan föreställa mig.

Katten stod nu parkerad framför de tomma matskålarna och blängde frågande på oss. Vi fyllde på dem och lade posten som vi tagit med oss in på köksbordet. Farsan satte igång en panna kaffe och jag gick ut i vardagsrummet för att ta en titt på alla gamla prylar och fotografier. På väggen bredvid det enorma åbäket till tv-möbel hängde fotografier på samtliga barn och barnbarn uppradade i flera årgångar. Som vanligt fascinerades jag av fotografierna på min far och hans bröder när dem var i min ålder. Det var svårt att begripa att dem hade sett ut så. Deras axellånga hår var så blont att det nästan var vitt och ansiktena oskyldigt barnsliga med stora ögon. Nu var de kortklippta med mörkt, grånande hår och fårade nunor. Det kändes konstigt att vara här utan att farmor och farfar var hemma. Inte alls lika familjärt och tryggt, tomt men ändå men inte.

Kaffet hade runnit ner och vi satte oss med varsin kopp vid köksbordet med utsikt mot trädgården på baksidan. Tystnad. Samma tystnad som till största delen infunnit sig sedan den där kvällen. Farsan satt och stirrade ut genom fönstret medan han frånvarande drack av kaffet. Han tog ett djupt andetag, som om han tog sats. Han andades ut och mötte min blick. Sedan berättade han. Följande är hans berättelse.

Dina farbröder och jag ägnade mycket tid tillsammans när jag var i din ålder. Trots att det skiljer nästan sju år på mig och yngsta brorsan så fick även han hänga med. Hasse och jag är ju nästan jämngamla så vi hade en del gemensamma vänner som vi ständigt umgicks med. Men så fort det var något på gång så dök Christer fram som på beställning och skulle tvunget vara med. Vi gjorde som oftast några tafatta försök med att få honom på andra tankar, väl medvetna om hur det skulle sluta. Det blev då ett väldigt grinande och vi fick snällt kånka med vår lillebror. För så hade morsan bestämt och då var det ingen mening att diskutera.

Somrarna tillbringade vi till största delen utomhus. När vädret tillät det vill säga, vilket det faktiskt oftast gjorde. Tillsammans med våra kamrater, som var en fyra-fem andra ungar från kvarteret som ibland kompletterades med en och en annan gästspelande i form av något yngre syskon, så höll vi oss sysselsatta hela dagarna. Ibland tills dess att det började skymma, vilket var den underförstådda signalen att det var det dags att pallra sig den snabbaste vägen hem så att det inte hann bli mörkt. Var man hemma innan mörkrets intåg var det nämligen ingen risk att blev några konsekvenser för att man inte synts till på hela dagen. Vi var ju på den tiden befriade från mobiltelefoner och trots att det så klart existerade fast telefoni så var det ingen som ringde runt för att jaga rätt på sina ungar i onödan. En sorts tyst överenskommelse att man kom hem och åt någon gång samt att man var hemma innan det vart mörkt fungerade utmärkt.

Vi ägnade dagarna åt att meta nere vid ån eller i sjön, utforska skogsvägar på cykel, hänga vid kiosken eller folkets hus. Där ordnades det någon gång i veckan biograf så vi fick chansen att se filmer som visats i stan ett halvår tidigare. Var det ingen filmvisning på schemat, kunde vi med skräckblandad förtjusning spana på de äldre grabbarna utanför med mopeder som blossade så pass att man knappt kunde urskilja tvåtaktsröken från cigarettrök.

Det fanns också desto vildare nöjen att ägna sig åt. Ett av dessa var röda vita rosen. En lek som går ut på att man delar in sig i två lag. Det vita laget gömmer en skatt som kan bestå av vad som helst. Det röda lagets uppgift är att hitta nämnda skatt genom att kidnappa medlemmar i andra laget som då måste ge ledtrådar om var skatten finns. Detta kunde hålla på i dagar och egentligen är det en ganska oskyldig lek. Men i vårt fall brukade det urarta efter bara någon dag.

Jag och mina vänner fick alltid vara vita laget med uppgiften att gömma skatten. Detta gjordes med enorm noggrannhet för att försvåra för motståndet. Detta märkte såklart det röda laget av, och efter någon dag brukade det dyka upp några äldre och mer råbarkade medlemmar i styrkan. Dessa medlemmar tog itu med kidnappandet av våra mannar och deras metoder var högst tveksamma. Man hängde bland annat upp en kille i takbjälkarna i en gammal lada och dinglade sedan en död råtta framför ansiktet på honom för att få fram vart skatten låg gömd. Det tog som väntat inte särskilt lång tid innan han skrikande och gormande hulkade ur sig både svaret och frukostflingorna.

Trots att i stort sett hela samhället stod till förfogande som spelplan, valde vårt lag oftast att hålla till i utkanten. Nära skogen. Nära Glasberget. Här fanns de bästa gömställena för skatten och tillhåll där vi låg och lurade på fienden. Grottan och hålrummen i det vita berget var som gjort för vita rosens högkvarter.

Ja det stämmer. Det Bodil pratade om stämmer. Det som idag är en stor solid bergknalle såg på den tiden väldigt annorlunda ut.

Hela Glasberget ligger som i en liten svacka i skogsbrynet. Framsidan på knallen hade på den tiden som ett stort utskjutande tak i form av ett enormt vitt stenblock som vilade ovanpå två stora sektioner av samma material. Detta skapade skapade en bred ingång i berget med en passage som lutade neråt, och som smalnade av eftersom säkert 15 meter inåt. Där kom det så till ett abrupt slut i form av en vägg med en smal glipa nertill. Ovanpå berget fortsatte sedan skogen och blev allt tätare eftersom. Stod man där uppe på ”taket” av berget och kikade ner så hade man ett fall på 8-9 meter ner till marken där knaggliga vita stenblock sköt upp ur här och var. Sidorna runt om sluttade nedåt med stora trappsteg delvis täckta av vegetationen, vilket gjorde det enkelt att ta sig upp på knallen.

Även om detta låter som rena drömstället för barn att springa omkring och utforska på, så fick vi som oftast vara i fred här. Det kändes nästan som att jag och dina farbröder samt våra kamrater hade Glasberget för oss själva. Det hände ju förstås att röda rosen invaderade i hopp om att skatten låg gömd där. Vilket den ibland gjorde. Men oftast var där, precis som i resten av samhället. Väldigt lugnt och stilla. Ingen hade väl kunnat ana att lugnet kunde förvridas på det sätt det som det gjorde.

Det började på en av de varmaste dagarna jag kan minnas. Till och med natten hade varit obarmhärtigt varm och vi vaknade upp i ett klibbigt töcken. Morsan serverade frukostflingor och apelsinjuice som vi slevade i oss kring frukostbordet. Balkongdörren stod på vid gavel mot den skuggiga balkongen där solen inte hunnit börjat gassa ännu. Farsan satt i vardagsrummet med tidningen och sitt kaffe och vi åt under tystnad för en gång skull. Jag vet inte om det var värmen. Men jag hade en olustig känsla. Nästan nervös som om något skulle hända. Men det kändes väldigt obefogat en strålande varm sommarlovsmorgon i juli.

Inte ett enda moln gick att finna på himlen när jag och Hasse brakade ut ur garaget med våra cyklar och med Christer hack i häl som hävde sig upp på min pakethållare i sista stund. Sen bar det av ner för gatan i en förskräcklig fart. På vägen hann både Pär och Tommy som bodde ett kvarter längre ner ansluta och innan någon hade hunnit fantisera upp ordet ”cykelhjälm” hade vi tvärstannat i ett rökmoln på grusvägen en bit från skogsbrynet som ledde till Glasberget. Vi var mitt uppe i en följetong av röda vita rosen som pågått i två dagar. Skatten i form av en snusdosa i blänkande plåt med ett par gram lössnus fortfarande kvar i botten, hade vi omsorgsfullt gömt i en skreva precis vid ingången till Glasbergets grotta. Detta var hett villebråd för de röda, mest på grund av de äldre förmågorna som brukade agera legoknektar i deras armé.

Det var av denna anledning som vi haft så bråttom denna morgon. För att kontrollera att skatten fortfarande låg kvar. Flåsande anlände vi, och Tommy var först på plats. Han sprang bort till platsen där skatten låg och efter att ha rafsat undan de löv och grenar som låg ovanpå, höjde han triumferande dosan i plåt som blänkte till som om det vore en ädelsten. Vi drog en suck av lättnad och slog oss ner i en halvcirkel vid ingången till grottan med snusdosan i mitten. ”Ska du ha en pris Christer?”, sa Pär med ett brett flin. ”Kan jag väl”, sa han med stor tveksamhet. Han öppnade dosan och stack ner näsan för att lukta, men råkade dra in ett par smulor snus i näsan och for fräsande upp från marken ackompanjerad av Pär och Tommys gapskratt. För att hävda min lillebrors missöde roffade jag då åt mig dosan och la in en nypa av snuset i munnen. Alla tittade förvånat. Jag hade aldrig snusat förut och istället för att forma en nätt prilla under läppen så spreds det torra snuset i hela munnen. Om än torrt, och förmodligen med bäst före datumet passerat så var det väldigt starkt. Efter att ha försökt hålla minen i någon minut så fräste även jag ut snuset.

”Göm undan den där nu istället så ska jag dra och pinka”, sa Pär och kilade upp längst sluttningen, upp på ”taket” av berget och in bland träden. Jag och Hasse hjälptes åt med att lägga tillbaka skatten och återställa kamouflaget så gott vi kunde. Då kom den där olustiga känslan över mig som jag fått vid frukostbordet. Jag blev ståendes i mitten av öppningen på grottan. Den svala och unkna atmosfären från grottan mötte den tunga varma luften ut från precis där jag stod. Jag vände mig inåt och tittade in i mörkret. Man såg bara ett par meter in, dit solen orkade lysa. Sen blev det bara kolsvart. Dessutom krökte passagen sig något vilket ytterligare förhindrade insynen.

”Har du varit längst in någon gång?”, frågade Hasse som hade ställt sig bakom mig. ”Hur långt in går den egentligen?”. Jag hade varit längst in en gång tidigare och förklarade att vägen slutar plötsligt med en stor stenvägg. ”Men där finns en liten springa nertill på kanske en halvmeter”, sa jag. Precis när Hasse öppnade munnen för att ställa följdfrågan hördes en ordentlig smäll följt av ett vrål.

Det kom ovanför grottan och vrålet kom från Pär. Vi rusade ut för att se vad som pågick och möttes av Pär som kom nedrusandes från slutningen med ett uppjagat uttryck. ”Va fan var det som small skrek Tommy?”. Han fick svar på tal med ännu en knall uppe vid träden. Kort därpå uppenbarade sig anledningen till smällarna uppe på berget. Där stod Klas och Peter med äldre brorsan Anders och såg belåtna ut. Röda rosens kapten med några av sina kumpaner. ”Hallå tjejer!”, vrålade han högt medan han jonglerade ett tigerskott mellan händerna. Vi kände oss väldigt uppgivna. Nu var skatten i fara och de rödas seger hägrade.

”Nå jag antar att ni har något som är vårat här eller hur?”, sa Peter lite småilsket. ”Dra fram det nu så kanske ni slipper att få döda råttor i nyllet”, fyllde Anders i. Vi stod bara tysta och tittade frågande på varandra. Hur skulle vi ta oss ur det här? ”Den är där inne va? I eran lilla vita tjejgrotta?”. Sa Klas och stirrade på mig. ”Det är ändå för mörkt där inne och vi har ingen ficklampa med oss”, lyckades jag få ur mig. Utan ett ord rotade Klas fram en stor militärgrön ficklampa ur sin ryggsäck, nickade mot grottan och flinade.

”Ni går först!”, beordrade han. Vi började sakteliga röra oss mot öppningen. Förutom Christer som stod och stampade oroligt en bit bakom oss. Jag visste att han alltid varit skraj för det kompakta mörkret som hägrade där framme i Glasberget. Han var alltid tveksam till att ens befinna sig nära ingången. Nu verkade en promenad in i mörkret oundviklig och röda rosens knektar visade ingen barmhärtighet mot de yngre motståndarna. Dem föste helt enkelt med sig Christer som snällt lufsade med. Men när han kom fram till ingången tog ångesten överhanden och han gjorde ett desperat försök att rädda situationen. Han slängde sig åt sidan dit skatten låg gömd och rafsade fram den blänkande snusdosan. ”Här är den! Detta är skatten. Ta den!”, gnydde han.

”Se på fan! Det var väl inte så svårt?”, utbrast Klas och slet åt sig dosan. Han beundrade den storögt en stund sen utropade han högtidligt röda rosens seger. Hans kamrater blev lyriska och vrålade som vildar samtidigt som dem hoppade i en cirkel runt oss. Då var det som om segeryran steg Klas åt huvudet och han fick något oroväckande i blicken. Sen fiskade han upp två tigerskott ur ryggsäcken, antände bägge samtidigt med en cigarettändare och skrek ”Nu bränner vi skiten!”, sen kastade han de båda tigerskotten rakt in i Glasbergets mörker så bra han orkade. De for långt in och dess två stubiner lyste upp väggarna på deras färd genom passagen. Sedan blev allting helt knäpptyst i ett ögonblick.

De exploderade nästan samtidigt med kanske en halv sekunds mellanrum. De smällarna vi hört tidigare var ingenting emot det här. Nu lät det som ett bombnedslag och det kändes som om hela underjorden dånade. Jag tror att vi alla blev både rädda och förvånande för vi stod med vidöppna munnar och bara stirrade. Ingen hade nog väntat sig ett sådant ljud.

”Hörde ni!?”, utbrast Klas, precis som om vi befunnit oss på en annan planet under explosionen. ”Det var det jävligaste! Hur stort är det där stället?! Vad har ni där inne egentligen!?”, fortsatte han och stirrade frågande på mig, Hasse och Christer. Sedan fäste han blicken på mig. Jag förklarade så gott jag kunde att det bara var en ganska lång avsmalnande gång in i berget som slutade med en stor vägg. ”Det ska jag se med egna ögon”, konstaterade han och beordrade oss återigen att följa med honom på expeditionen in i grottan.

Han tände nu upp den medhavda ficklampan och den gulaktiga ljuskäglan lös upp partierna med den vita kvartsen i väggar och tak medan vi gick längre in i det gamla berget. Det var längesedan jag hade varit så långt inne, och den gången hade vi bara haft långa tändstickor med oss som ljuskälla. Nu belystes omgivning betydligt bättre och jag fick en helt annan känsla för hur stort det faktiskt var på sina ställen. För att sedan bli klaustrofobiskt trångt på andra partier. Det kändes också som att klimatet och luften förändrades ju längre in vi kom. Det blev mer och mer ogästvänligt och Christer gick så tätt inpå så jag trodde att han snart skulle krypa innanför skjortan på mig. Hasse höll sig också relativt nära men han såg ut att vara lite mer fascinerad än vettskrämd. Än så länge.

Så kom vi till sist fram till stenväggen som blockerade passagen. Klas såg sig otålig omkring och lös upp och ner längs väggen med ficklampan. ”Jaha och nu då?”, frågade Anders surt, ”Är det bara detta?”. ”Mja det finns inte mycket mer att se här vad jag kan minnas”, sa jag försiktigt. ”Försök inte, det vet du visst”, fräste Peter. ”Det var flera år sedan jag satte min fot här”. Vilket faktiskt stämde. ”Aja då kilar vi väl tillbaks? Kom nu.” Anders lät plötsligt som om han hade väldigt bråttom. Eller var det så att till och med den äldste i skaran började känna sig orolig i den mörka, råa grottan. ”Lugna er ett slag”, svarade då Klas.

Han satt nu på huk och lös mot den smala glipan i väggen som löpte längs golvet. ”Här då? Gången fortsätter ju härigenom”. Det verkade som att den gjorde det. Men det fanns ju ingen som varken kunde eller vågade klämma sig in i den smala glipan. Tänk om man skulle fastna där under. ”Det är väl ingen som får plats därunder?”, sa Hasse. ”Glipan blir lite större här längs väggen”, sa Klas, och det blev den faktiskt. ”Drar man in magen och andas ut så kommer man lätt igenom där. Väggen verkar inte vara mer än en och en halv meter tjock”, fortsatte han. ”Men vi kan låta någon liten och spinkig gå först och kolla läget”, sa han sedan och spände blicken i Christer. Christers ansiktsfärg rann av honom direkt och han blev lika vit som berget. Han svamlade och stakade sig och fick inte fram en riktig mening. Bara tanken av att krypa in i det trånga mörka utrymmet gjorde att han knappt kunde hålla lipen från sig. Men Klas verkade mena allvar. ”In med dig nu!”, gormade han.

Jag kände på mig med stor säkerhet att Klas inte skulle ge med sig. Så jag gjorde det enda rätta. Jag besparade min lillebror obehaget och erbjöd mig att göra det istället. ”Kan du verkligen få plats där under?”, frågade Klas med illa dold skadeglädje. Utan att svara gick jag fram till glipan i väggen och satte mig på huk för att se vad jag gett mig in på.

”Hur gör vi med ljuset? Vi har ju bara en ficklampa, jag kommer inte se någonting”, frågade jag. ”Den tar du inte med dig! Då blir det ju helt kolsvart här! Vi kommer inte hitta ut!”, svarade Christer väldigt snabbt på min fråga. ”Vi får lysa från denna sidan genom springan så gott det går”, föreslog Hasse. Så fick det bli.

Jag lade mig ner på marken, längst in i ena hörnet av springan där utrymmet var något mer generöst. Medan de andra lös in med ficklampan så började jag hasa mig in under den väldiga stenväggen, trots att jag kände i hela kroppen att det inte var någon bra idé. Men någonstans fanns det nog också en nyfikenhet av att få veta, och det var väl det som krävdes för att jag skulle fortsätta. Jag låg med magen mot marken och armarna framåt. Ansiktet fick jag vrida åt sidan för komma under. Marken var kall och luktade instängt. Så fort jag hade fått under huvudet kände jag att luften var annorlunda. Den strömmade från andra sidan och kändes tung och unken, nästan metallisk. Sakta började jag ta mig längre och längre in under väggen. Efter en kort bit blev trånga utrymmet mer rymligt. Det var som att väggen sluttade uppåt och den trängsta sektionen var i början och jag kunde nu resa upp huvudet lite och använda armarna mer.

Jag hade nästan ålat mig under hela väggen och kunde känna att den tog slut med fingertopparna. Fötterna låg fortfarande delvis kvar på andra sidan, och när jag började dra in dem helt genom den trånga biten i början så fastnade dem. Instinktivt började jag rycka framåt med benen för att komma loss, vilket bara gjorde det värre. Nu kunde jag varken komma framåt eller bakåt och insikten att jag låg inklämd under ett enormt stenblock inne i ett mörkt gammalt berg, gjorde att paniken slingrade sig fram längs med ryggraden och tog ett strypgrepp på mig.

Jag började sprattla frenetiskt och det kändes som att berget sänkte sig över mig. ”Hur går det?! Vad händer?!”, hörde jag då någon på andra sidan ropa. Jag tror det var Hasse. Jag hade i paniken nästan glömt att jag inte var ensam där inne. Mitt hyperventilerande avtog och jag kunde börja samla mig, jag kände efter med fötterna och började lirka med ena foten tills jag kom loss. Nu kunde jag greppa kanten på springan med fingrarna på andra sidan och dra mig framåt, vilket gick ganska lätt. Jag var igenom.

Jag reste mig upp i mörkret och såg knappt någonting mer än den smala ljusstrimman från ficklampan från andra sidan. Jag kunde skönja en typ av passage som fortsatte och bredde ut sig och verkade slutta nedåt. Den verkade betydligt bredare än den vi kom från. När jag stod upp kunde jag också känna att den metalliska, unkna och tunga luften var betydligt mer påtaglig här. ”Är du igenom!? Vad ser du där borta?!”, ropade Klas igenom springan. Jag svarade att det var alldeles för mörkt och dem måste flytta ficklampan närmare öppningen. ”Först ska jag också igenom!”, skrek då Klas hetsigt. Han lade sig i samma position som jag gjort och sedan började han klämma sig igenom.

Med mig som ledsagare lyckades Klas ta sig igenom relativt smärtfritt, och han var betydligt mindre skärrad än vad jag var när han dök upp på andra sidan. Jag hjälpte honom på fötter och han tog några stapplande steg in i mörkret. ”Va fan äre som luktar?”, sa han med låg röst. Jag hade inget svar på den frågan. På andra sidan tog Anders och satte ficklampan mot den öppning som kravlat oss in igenom. Nu kunde vi se lite mer av omgivningen i det kompakta mörkret. Det sluttade som sagt neråt och gången delade upp sig runt ett stort stenblock som låg mitt i gången. Här och var fanns stora hålrum i väggarna som gapade mot oss. ”Va väntar du på?!”, fräste Klas och viftade mig inåt.

Jag gick de cirka tio metrarna fram till stenblocket, tätt förföljd av Klas. Längre än så orkade inte ficklampans sken bryta sig igenom, samt att det skymdes av väggar och tak. Trots det fortsatte vi långsamt framåt ett par meter till. Jag kunde inte se ett dugg och gick med armarna utsträckta och trevade efter väggarna. Jag spärrade upp ögonen och försökte urskilja något i mörkret som bara verkade fortsätta och fortsätta. Det var en djupt obehaglig känsla att stirra rakt in i det där mörkret utan att ha en aning vad som fanns där framme. Det gav en märklig känsla av att vara iakttagen.

Långsamt stegade jag mig framåt och känslan blev starkare. Den metalliska, tunga luften var nu så påtaglig och frän att jag började känna mig yr. Trots det kunde jag inte stanna. Om än väldigt långsamt, så fortsatte jag framåt. Det var som att något drog mig inåt. Pulsen ökade. Två steg till och adrenalinet dunkade lika mycket som när jag satt fast under väggen. En klump i halsen vällde fram och gjorde att andningen blev stötig. Jag tog ett steg till och skakade nu så pass att jag knappt kunde hålla balansen. Svetten dröp från nacken och det kändes som att när som helst skulle något ske. Men jag kunde inte sluta att sakta hasa mig framåt.

”Hallå! Vart fan är du?! Vi måste hämta ficklampan! Kom hit nu!”. Jag hade inte ens märkt att Klas hade slutat följa efter mig och stod kvar vid stenblocket ett antal meter bakom. ”Jag tror inte jag kan”, lyckade jag få ur mig. ”Spela inte dum nu. Kom hit!”, röt han till. Jag upprepade mitt svar med en svag stämma. Då tog Klas helt sonika och klampade rakt in mot mig där jag stod. Stegen ekade långt in i mörkret och när han kom fram greppade han tag om min handled och ryckte med mig. I samma ögonblick som jag hade vridits runt av rycket tog det tvärstopp. Detta fick även Klas att stanna, och mot ficklampans ljus borta vid springan kunde jag skönja hur han förvånat vände sig om. Jag hade tvärstannat för att något från mörkret höll fast mig. En hand, en fot, en klo eller en klöv? Jag hade ingen aning. Men det hade tagit tag om min handled. Det var inget stenhårt grepp, mer som en markering. För att visa att det fanns där.

Det räckte dock för att väcka mig ur mitt paralyserade tillstånd. Jag slet mig loss och började springa. I flykten vräkte jag omkull Klas som var helt ovetande om vad som hände och han svor och skrek efter mig. Men paniken ångade på och jag ville bara ta mig ut och bort därifrån. Då kom insikten att jag måste ta mig igenom den trånga springan under väggen igen. Utan att fastna ännu en gång, då skulle det som fanns här inne komma ikapp.

Jag tog inga risker och kastade mig med huvudet före, ner på golvet mot öppningen. Sedan pressade jag mig in med hjälp av benen och armarna framåt samtidigt som jag vrålade på hjälp. Först blev mina bröder och Klas kompanjoner på andra sidan så rädda att dem for baklänges. Hasse reste sig och frågade vad som hände men jag bara sträckte fram händerna och skrek att han skulle dra ut mig. Han fick tag i mina armar och drog ut mig.

”Var är Klas?!”, skrek Peter så fort jag hade kommit igenom. Han tog ficklampan och lös in i mörkret och ropade. Vi kunde höra hur Klas kom småspringande på andra sidan. ”Han måste ut! Säg till honom att han måste ut!”, skrek jag, fortfarande panikslagen. ”Håll kvar honom där, det där ska han få för!”, vrålade Klas från andra sidan medan han närmade sig. Inte nog med att jag blivit skrämd till vettet där inne. Nu skulle jag även få känna på Klas vrede. ”Det var ju något där inne, det tog tag i mig”, försökte jag klentroget. Men jag fick ingen respons överhuvudtaget, och när Klas hade kravlat sig igenom springan igen skulle jag få ångra att jag knuffat omkull honom.

Men Klas kom inte. Istället blev det tyst en lång stund. Vi som var samlade på andra sidan tittade förbryllat på varandra. Peter hukade sig ner och ropade återigen efter Klas. Efter en stund hörde vi honom säga ”vänta”, med låg stämma. ”Vad håller du på med?”, väste Peter. Direkt blev han hyschad av Klas och strax därpå hörde vi hur han flämtade till. Tystnad för ett ögonblick. Därefter följde ett skrik. Det var så skräckslaget att det nästan lät omänskligt, som en kanin eller hare som fått rovdjurets klor slagna i sig och skriker i panik. Men man kunde höra, att skriket kom från Klas.

Nu greps resten av gruppen av samma panik som jag upplevt och vi rusade mot dagsljuset i slutet av grottan. Ficklampan åkte i golvet under språngmarschen men vi fortsatte springa, ut ur grottan tills vi kommit en bit från ingången där vi stannade. Det var Christer som sprang först. Lille Christer som varit så rädd för att gå in grottan. Nu höll han täten och var den som först stannade upp. ”Vi kan väl inte lämna honom där”, hulkade han ur sig, alldeles tårögd. Andfådda och uppjagade stod vi där och stirrade dels på varandra, dels på Glasberget. Även om vi bara ville fortsätta fly så hade ju Christer rätt, vi kunde ju inte bara lämna honom där, åt det som nu hade honom i sitt våld. Men skulle vi verkligen gå tillbaka in dit? Borde vi inte skynda oss hem och hämta någon vuxen? Ringa polisen? Men då kanske det skulle vara försent. När vi stod där och försökte reda ut hur vi skulle bära oss åt, hördes något inifrån berget.

Det var helt klart fotsteg som hördes. Det närmade sig allt snabbare där inne i mörkret följt av frustande och stånkande. Anders och Peter var i full färd med att fortsätta flykten och skrek åt oss att springa. Men jag stod som fastfrusen och kunde inte slita mig. Jag var tvungen att se trots att skräcken urholkade mig. Hasse stod vid min sida, lika förstelnad i en blandning av rädsla och fascination. Strax bakom oss stod stackars Christer gnyende och snyftande. Vilken sekund som helst nu så skulle dagsljuset skönja det som närmade sig där inifrån. Pulsen dunkade i huvudet och jag höll andan.

Ut ur mörkret for en smutsig och uppskrapad varelse som tumlade runt ett par varv när den kom ut för att direkt fara upp på fötter igen och fortsätta springa. Varelsen var Klas. På något sätt hade han lyckats undkomma det där inne och kravlat sig ut under väggen mot friheten. Hur han hade blivit så pass uppskrapad och smutsig förstod jag inte. Han såg blöt ut också. Jag hann inte få svar på några frågor för Klas hade försvunnit med Anders och Peter hack i häl lika fort som han hade dykt upp. Nu blev det fart på mig och mina bröder och vi hoppade på cyklarna och trampade hemåt i full fart. Jag kunde dock inte låta bli att slänga ett öga på Glasberget innan det försvann bakom växtligheten. Det kändes som att det mötte min blick. Jag trampade ännu fortare.

På den hisnande färden genom kvarteren mot vårat hus snurrade tankarna i mitt huvud så pass att jag blev yr. Christer satt återigen på pakethållaren och kramade mig krampaktigt om midjan. Den märkliga känslan jag fått under dagens inledning hade knappast avtagit efter det vi nu hade upplevt. Trots att klockan bara kan ha varit någon timme efter lunch och solen gassade på en klarblå himmel, kände jag mig nästan mörkrädd. Vad var det egentligen vi hade varit med om? Vem eller vad var det som tagit mig i armen där inne? Eller var det inbillning? Nej. Något måste ha varit där inne. Det som fick mig i det där hypnotiserade tillståndet hade en alldeles för stark närvaro för att bara vara inbillad.

Vi kände oss iakttagna när vi cyklade hem. Jag fick ögonkontakt med Harriet Björk som stod bakom berberisbusken i sin trädgård. Den barska medelålders kvinnan följde mig anklagande med blicken bakom de tjockbågade glasögonen. Vi passerade Gert Haglunds på gränsen till maniskt välskötta trädgård. Han dök fram vid brevlådan och blängde på oss som om han skulle mota bort ett djur.

Såg dessa människor något vi inte såg? Visste de vad som skett? Det kan de inte, det måste vara inbillning. Hasse cyklade nu med blicken låst framför sig och jag kunde se att han var upprörd. Han kände det också. Den obehagliga känslan som skuggat oss hela dagen.

Till sist var vi hemma. Det kändes som att den relativt korta cykelturen hade pågått i timmar. När vi parkerat våra cyklar vände sig Hasse mot mig och frågade vad vi skulle göra. Skulle vi berätta? Det blev tyst en stund. Trots att vi var barn, var vi medvetna om hur de vuxnas tankar gick. ”Vi har varit ute och gjort pojkstreck och jagat upp oss över den där dumma leken som vi hela tiden ägnade oss åt”. Precis så skulle det låta, det visste vi båda två. Hur skulle vi ens förklara? Att det fanns något märkligt och otäckt inne i Glasberget? Sånt prat togs knappast på allvar. Det visste vi också. Så vi sa ingenting.

När vi precis skulle gå in genom källarentrén, märkte vi att Christer stod kvar på gräsmattan och snyftade. ”Vad står du där om?! Se till och komma hit nu och böla inte så morsan blir orolig”, sa Hasse till honom. Jag gick för att dra med mig min lillebror in när jag upptäckte varför han grät. Han hade inga skor på fötterna. Det lite för stora seglarskorna som han envisades med att ha på sig, hade han tappat. Hans fötter var smutsiga och uppskavda efter flykten på den steniga och grusiga vägen från Glasberget. Men det var nog snarare förlusten av skorna än de såriga fötterna som gjort honom så förtvivlad. Efter lite tröstande gick vi till sist in i denna matos och tobaksdoftande tegelvilla som skänkte den mest trygga och hemtrevliga känsla man kan tänka sig. Som vanligt blev vi välkomnade av Buster, våran bruna flatcoated retriever som trots sin ålder på sju år var lika valpig i beteendet som när han var liten. Därefter kom morsan och gav oss alla tre en rejäl uppsträckning för de borttappad skorna. Men det kändes mer som en omfamning jämfört med det vi varit med om.

Nu följde en tid med händelser som kom att bli den mest märkliga och skrämmande i mitt liv. Det började redan samma kväll efter att vi kommit hem. Vi satt samlade i mitt rum när morsan knackade på och steg in. Hon log lite lätt mot oss och satte sig på sängkanten bredvid Christer. Sedan bad hon så hemskt mycket om ursäkt för att hon skällt på oss tidigare över skorna. Hon rufsade om Christers ljusa kalufs och fortsatte berätta att det var onödigt att bli arg över sådan sak och att hon mest blev orolig för att Christers fötter sett så hemska ut. Efter att hon uppmanat honom att bara springa barfota hemma på gräsmattan, sa hon något ytterst oväntat. ”Innan du går och gör dig iordning för kvällen vill jag att du hämtar in dina skor utanför källardörren”. Sedan gick hon.

Det kändes som att temperaturen sjönk med tio grader i rummet. Jag rös så att ögonen tårades. Christer satt bara och gapade. Tillsammans gick vi ner i hallen och ställde oss vid dörren. Buster låg i sin korg i och sneglade på oss. Vi stod avvaktande och tittade på dörren en stund. Som om det brann på andra sidan. Till sist var det jag som gick fram och öppnade dörren och kikade ut. Där stod dem. Smutsigare och trasigare än vad jag ville minnas. Men prydligt uppställda. Christers seglarskor.

Två dagar senare satt hela familjen samlade kring frukostbordet. Måltiden var i stort sett avklarad förutom Christer som satt och petade i sitt kokta ägg. Han påstod att han inte kunde äta ägg när folk tittade på honom, givetvis kunde inte Hasse låta bli att blänga och grimasera åt sin bror som blev mer alltmer frustrerad. Incidenten med skorna var nästan bortglömd nu. Men den där märkliga, oroliga känslan jag känt sedan dagen vid Glasberget hängde kvar. Jag försökte skylla det på den värmebölja som fortfarande gassade, även om det kändes otroligt. Hasse fortsatte att kivas med Christer och morsan gjorde ett halvhjärtat försökt att styra av det bråk som börjat hägra. Farsan satt försjunken i tidningen med sin kaffekopp och ignorerade dramat.

När det verkade ha lugnat ner sig tog Hasse tillfället i akt och slängde en sista retfull blick på sin bror. Det fick Christer att koka över och han reste sig upp och vrålade: ”Men för helv!..” Precis när han skulle avsluta sin svavelosande mening avbröts han av en enorm smäll. Kaffe for i luften, stolar slog i golvet och ett förvirrat tumult uppstod i köket. Smällen kom utifrån. När vi samlat oss lite gick farsan ut och ställde sig på balkongen och kikade. Vi andra följde efter.

”Hydroforen”, sa han lågt. I hörnet av granntomten stod en hydrofor som försåg vattenledningarna med tryck. Den hade nu exploderat och dess krokiga vrak låg spritt i trädgården. Vi gick över till grannen allesammans och tittade på förödelsen och det spekulerades i vad som kan ha hänt. För frågan var ju hur den bara en vacker dag, helt plötsligt kunde explodera. Det var en fruktansvärd smäll och tanken på vad som kunnat hända om någon stått i närheten ville jag helst inte fundera på. Jag och mina bröder stod tysta ibland bråten på trädgården, det där obehaget närvarade och det hela kändes nästan overkligt.

Senare på kvällen satt farsan vid middagsbordet och tänkte högt. Han kunde inte sluta fundera på vad som orsakat smällen tidigare. ”Visst kan en gammal apparat haverera men denna sattes ju dit efter husen byggdes, och de är ju inte så gamla. Nej, det måste vara något konstruktionsfel”, sa han och rev sig i huvudet och vi andra runt bordet hade inte mycket att tillägga.

När morsan försökte styra av samtalet till något trevligare avbröt Christer henne: ”Det finns ett odjur nere vid Glasberget”.

Hasse och jag stirrade på varandra. Självklart kunde inte den gnällspiken hålla tyst som vi sagt åt honom. Så fortsatte han: ”Det försökte ta oss, det kommer ta oss.” Jag hade inte väntat mig någon särskilt stark reaktion från mina föräldrar efter Christers utspel, men jag hade heller inte väntat mig att dem skulle bli helt tysta. Dem såg väldigt osäkra ut för ett ögonblick och såg lite ängsligt på Christer som satt med huvudet lite nedfällt och petade i den stuvade blomkålen. Efter ytterligare en stunds tystnad harklade farsan upp sig och fortsatte sina teorier om det som hänt tidigare under dagen.

Jag kunde se hur Christers ansiktsuttryck började bli allt mer snett och han verkade irriterad. Dem tog inte honom på allvar. ”Det lämnade ju tillbaks mina skor”, sa han plötsligt. Då for morsan upp från stolen. Hon ställde sig upp, men sa ingenting utan blängde bara ilsket på Christer som stirrade tillbaka. De fortsatte stirra, vi andra tittade häpet på och det kändes som att rummet började krympa. Pulsen började dunka mer och mer intensivt i öronen och så small det. Det lät som om en bössa gick av i rummet och ljudet följdes av glas som regnade ner över parketten. När jag efter några sekunder vågade kikade upp från skyddsställningen som jag intagit, hade Christer flugit upp i morsans famn. Bakom stolen där han nyss suttit fanns en bokhylla och ovanpå den hade det för en stund sedan stått en kristallvas från Kosta. Den låg nu strösslad i vardagsrummet. Det sades inte mycket mer den kvällen.

Jag sov oroligt den natten och drömde märkliga drömmar där det kändes som att jag klämdes under massiva stenblock, jag famlade omkring i en absurd version av Glasbergets trånga och steniga gångar och någon ropa efter mig vilket fick mig att vakna upp flera gånger.

Mitt i natten slog jag upp ögonen efter att ha vaknat ur en av mina feberliknande drömmar. Jag kravlade mig upp och gick mot badrummet som låg på övervåningen. När jag stod vid handfatet och tvättade händerna, fastnade mina ögon i spegelbilden. Jag såg trött och härjad ut. Bakom mig syntes draperiet som var draget framför badkaret. I spegeln såg det ut som att det rörde sig lätt. Konturen av något väldigt som försökte göra sig litet. Långa mörkgrå lemmar med krumma utväxter som kunde likna fingrar, trevandes efter taket. Iakttagen av något som är fullt fokuserat på att vräka sig fram på ett ögonblick och jag känner den unkna metalliska och fuktiga doften sticka i näsan.

Nej. Jag inbillar mig. Jag är inte riktigt vaken från de märkliga drömmarna. Jag lämnade badrummet. Jag hade gått ut till köket för att ta ett glas mjölk när jag kände en sval vind mot mina bara ben. Jag stannade upp och blev stående med mjölken i handen. När jag vände mig om fick jag se att balkongdörren var öppen och ute på balkongen stod mina föräldrar. Vad gjorde dem där ute mitt i natten? Jag hade inte ens sett dem när jag först gick ut i köket. Dem liksom stod och hängde mot balkongräcket och tittade snett upp mot något. Sakta tassade jag ut och ställde mig i dörröppningen. ”Vad gör ni?”, väste jag klumpigt så dem båda hoppade till. ”Men herregud vad gör du uppe!?”, fräste morsan tillbaka. ”Jag kunde inte sova och var tvungen att gå på toa. Vad tittar ni på?”

Farsan lyfte upp mig och satte mig på balkongräcket så jag kunde se. Då kunde jag se att den mörka natthimlen lystes upp kraftigt i en eldröd färg i fjärran en bit åt väst. ”Det är något som brinner”, sa han sedan. ”Vadå för något?”, frågade jag. ”Jag vet inte riktigt men det är något stort”, svarade han. Då kunde jag faktiskt känna rökdoft i den ljumma luften. Vi stod och tittade en stund sen sa farsan att vi skulle nog få veta vad det var som brunnit dagen därpå. Vi gick och lade oss och jag somnade tvärt.

Nästa morgon satt vi återigen samlade kring frukostbordet med havregrynsgröt och raketost när telefonen ringde. Det var morsan som gick ut i vardagsrummet och svarade. Jag och mina bröder satt tysta och spetsade öronen i hopp om att utröna samtalets innehåll. Det var svårt, eftersom det enda som morsan fick ur sig var en massa: ”Nä!?”, ”Aa”, ”Vad säger du?!”, ”Åh herregud”. Efter ett långt samtal kom hon tillbaka till köket och såg helt förtvivlad ut. ”Vad är det med dig? Du ser ju helt vettskrämd ut!”, sa farsan. ”Ladugården på Björketorp har brunnit ner med vartenda kreatur inne”.

Björketorp låg någon kilometer utanför samhället och på den tiden var det en stor gård med boskap. Till största delen rörde det sig om kor, därav fanns det en helt enorm ladugård belägen på gården med plats för hundratals kreatur. Det var ett imponerande bygge helt i trä som var en en bit över tio meter högt från mark till nock. Min morbror arbetade på gården och det var han som hade ringt och berättat att denna ladugård nu, av någon outgrundlig anledning, hade brunnit ner till grunden. Nästan alla kor hade brunnit inne. De som sprungit ut hade drabbats av panik och börjat springa in i infernot igen. Oförmögna att kontrollera kaoset hade de tre anställda på gården tvingats skjuta många av de kor som sprang ut för att bespara dem lidandet av att brinna ihjäl.

Denna tragedi drog med sig mycket elände. Med korna försvann också gårdens inkomster, man ägnade sig åt jordbruk i mindre skala en tid innan man gav upp och sålde hela rasket. Idag finns där bara skog och några rester av det gamla boningshuset. Min morbror Gustaf blev därtill arbetslös och han blev sig aldrig lik efter natten då det brann.

Dagen efter samtalet bestämde morsan att vi skulle besöka våran morbror. Sagt och gjort så klämde vi in oss hela högen i farsans Saab 96 och styrde mot Gustafs lilla stuga, belägen en halv mil från samhället. I vanlig ordning röktes det kopiösa mängder i bilen och efter turen på de krokiga vägarna var jag och mina bröder lätt gröna i ansiktet när vi till slut rullade in på tomten.

Gustaf satt i en trädgårdsstol i skuggan med ett glas vatten och väntade på oss. Händelsen hade tagit hårt på honom och nu verkade det som att det hela hade sjunkit in på riktigt. För han hade alltid varit fåordig men nu var han ännu tystare och svarade nödtorftigt på tilltal. Efter de inledande artigheterna försökte morsan få ur honom lite angående det som hänt, hur han mådde och vad som egentligen hade hänt den där kvällen. Men Gustaf förblev sluten och svarade bara kort och undvikande, vilket var lite märkligt eftersom han pratat en lång stund med morsan i telefon bara dagen innan. ”Ja det hade väl inte behövts mer än en liten gnista för att det skulle börja pyra i den gamla ladan”, sa farsan i ett försök att få igång Gustaf.

Det lyckades. Gustaf väcktes ur sitt grubblande och hans trötta blick höjdes. Han stirrade rakt ut i skogen och hans smala yxhugg till mun formade ett lätt leende som spände den bleka glåmiga huden i det beniga ansiktet.

”Det var inget som pyrde den kvällen. Ena stunden var det helt lugnt, och i nästa slog lågorna som långa tungor från taket. Jag såg det själv. Helt plötsligt brann det mer intensivt än fotogen i bygget.”, sa Gustaf.
”Men herregud då har ju någon tänt på!?”, sa morsan.
”Nog var det någon som tände på, eller snarare något”, svarade Gustaf, och vi alla satt tysta undrade vad han menade. ”De där korna som sprang ut flydde inte från elden och dem som blev kvar i lågorna stannade där av rädsla.”
”Men Gustaf vad menar du?”, frågade morsan.
”Jag har aldrig sett djur bete sig så. Det var som om de var besatta.”, fortsatte Gustaf. ”När allt var övertänt och vi insåg att det inte fanns något mer vi kunde göra än att titta på paniken och förödelsen, såg jag något i skogsbrynet genom lågorna. Först trodde jag att det var en av drängarna som jagade rätt på ett kreatur. Men vi hade inga drängar som var 2,5 meter långa och de vi hade var fullt mänskliga”, avslutade Gustaf. Sedan blev han helt tyst.

Mina föräldrar följde honom in i stugan igen och därefter satte vi oss i bilen för att åka hem. Tankarna malde i huvudet på mig efter det han sagt. Gustaf hade sett något, allt var inte som det verkade med branden och det visste nog både han och jag. Resan hem var tystlåten men jag hörde ändå mina föräldrar prata väldigt lågt om Gustaf och vad han hade sagt och att han måste vara chockad. Han kan inte ha sett något. Jag och mina bröder hade helt klart en annan uppfattning. På vägen tillbaka valde farsan att köra förbi Björketorp som låg nära bilvägen, varifrån man kunde se största delen av gården. Förödelsen som mötte oss var fruktansvärd. Ladugården var nu bara en enorm hög av svart kol. Här och var pekade förvridna, svarta pelare och brädor upp ur bråten som långa fingrar. Överallt låg det uppsvullna djurkadaver som jäste så pass i solen att de var på väg att sprängas. Men det värsta var doften som trängde in i bilen. Doften av dessa kadaver, vissa förkolnade, som blandades med den tjocka röklukten i värmen. Hasse var nära på att spy rakt ut och jag ropade på farsan att fortsätta köra.

Väl hemma igen var stämningen fortsatt tystlåten. Vi steg ur bilen och andades för att få bort det hemska oset av rök och förruttnelse ur näsan. Morsan gick in för att blanda en karaff med apelsinsaft medan vi andra stannade i trädgården. Jag såg att Christer stod och hängde på grannens staket. Han lutade hakan mot staketet och armarna hängde över på andra sidan. Sedan händelsen med skorna hade han inte sagt särskilt mycket. Jag gick bort till honom och såg att han tittade mot den plats i hörnet av granntomten där hydroforen hade stått.

”Vad tittar du på?”, frågade jag.
”Inget särskilt”, fick jag till svar.

Jag funderade på hur mycket han hade hunnit se från brandplatsen. Hade han också sett ruinerna och de döda korna med gapande munnar? Förmodligen hade han det, men jag ville inte fråga. Istället frågade Christer mig med lugn stämma: ”Den har kommit ut va? Från Glasberget?”

Det knöt sig i magen och under en sekund for hundratals tankar genom huvudet. Skulle jag säga att det inte var så? Att det vi upplevt inte var på riktigt? Nej. Jag förmåddes inte ljuga för honom. Han hade hört nog med lögner och han skulle inte må bättre av att höra en till. Istället sa jag ingenting. Men vi båda visste. Sedan kom morsan ut med saften och vi slog oss med i skuggan på altanen och njöt av att luften svalnade av i takt med att solen började sänka sig.

Följande natt slog jag upp ögonen, förvirrad och genomsvett efter en ny omgång mardrömmar. Denna gång innefattade dem Hasse och Christer i en märklig ångestladdad röra, där vi jagades runt i en skog av något och marken var förgiftad. Jag satte mig på sängkanten och försökte reda ut vilken planet jag befann mig på. Sedan reste jag mig och gick för att ta ett glas mjölk. Denna gången gjorde jag inget toalettbesök utan gick direkt mot köket. Jag gick ut ur mitt rum och igenom den lilla korridoren mot hallen vid källarentrén för att fortsätta upp för trappen till övervåningen och köket. När jag kom ut i hallen kände jag att något inte stod rätt till. Lätt yrvaken och omtöcknad blev jag stående i hallen ett slag och försökte avgöra vad som var fel. Jag gick från yrvaken till klarvaken på ett ögonblick när jag upptäckte det. Ytterdörren stod vidöppen. Först drabbades jag nästan av panik. Hade någon brutit sig in? Var det någon i huset? Var den inne i huset?

Sen for mina tankar till Buster. Han kunde vara ganska benägen att smita ut på egna äventyr ibland, och nu hade källardörren stått på vid gavel halva natten. Tänk om han hade sprungit ut. Först då vågade jag mig fram till dörren för att kika ut i natten. Det var stjärnklart ute och den klara natthimlen gav ett visst ljus på baksidan av huset. Men trädgården var också väldigt lummig och de olika fruktträden, enbuskarna och thujorna skänkte skuggor som lämnade mycket åt fantasin. När jag stod där i dörren och nervöst spejade ut i den mörka trädgården, uppenbarade sig något ur skuggorna. Något mörkt, djurliknande strök sig fram på alla fyra.

Åsynen av en varelse som krälade fram ur mörkret mitt i natten, fick mig att vilja smälla igen dörren och fly. Men jag stod fastfrusen och bara stirrade. Inte förrän varelsen hade kommit fram helt ur skuggorna och in i ljuset mötte dess ögon kunde jag se. Buster. Lättnaden var total. Hur kunde jag missta våran trofasta och valpiga vän för ett monster? Jag tog ett steg ut genom dörren, satte mig på huk och kallade på honom med en viskning. Till en början rörde han inte på sig utan stod bara där som en uppenbarelse. Jag kallade på honom igen, denna gången något högre. Han tog några steg och ljuset reflekterades i hans ögon och i pälsen. Sedan sänkte han hela kroppen mot marken, fällde bak öronen och började morrande lågt.

Lättnaden jag känt förbyttes. Det började knyta sig i magen igen och jag kände mig förvirrad.

”Buster vad gör du?! Kom hit!”, väste jag åt honom. Men morrandet bara fortsatte och ökade i intensitet. Han skrynklade ihop nosen och visade tänderna. Än en gång försökte jag desperat kalla på honom men det var lönlöst. Han gläfste till och dreglade våldsamt, morrandet förvärrades och han lät fruktansvärt arg. Nu var jag riktigt rädd och dessutom väldigt förvirrad. Jag förmåddes inte ropa på honom mer. Jag visste inte ens vem jag ropade på längre. Det var då som något hände. Hans ilska började förändras. Till ett vansinne. Morrandet blev djupare och förvreds mer och mer till ett gutturalt gurglande oväsen. Till slut lät det nästan som om ljudet delvis kom från en människa, vars stämband hade strimlats av vrålande. Det var inte Buster. Rädslan tog överhanden och jag kastade mig in i hallen och slog igen dörren.

Sedan rusade jag upp för källartrappan och svängde av mot korridoren där Christer och mina föräldrar hade sina sovrum. Nu var det inte frågan om något smygande, jag måste väcka alla och varna för dem för det där ute. När jag kommit upp för trappan och precis skulle vråla efter morsan, så dunsade något emot mig och slog ner mig i golvet. Det fick ner mig på rygg och jag kände tassarna mot mitt bröstet. Jag knep ihop ögonen och bilden av besten som sänkte sina tänder i min hals for igenom huvudet och jag höll andan. Sedan tryckte sig odjuret mot mig, och slickade mig glatt i hela ansiktet. Buster.

Jag kravlade mig ur hans grepp, lättad över att det faktiskt var han. Då fick jag syn på att dörren till Christers rum stod öppen och direkt skyndade jag dit tätt följd av Buster. Redan på vägen dit anade jag att något var fel. Dörren var alltid stängd om nätterna.

Jag stod i dörrhålet och tittade in i det mörka rummet, men kunde inte urskilja något. Jag viskade hans namn men fick inget svar, hörde inga rörelser eller andetag från honom. Då smällde jag handen i strömbrytaren och taklampans ljus bekräftade mina farhågor. I sängen där Christer borde legat och sovit tungt fanns bara ett virrvarr av täcken och lakan. Jag vacklade bakåt och fick greppa tag i dörrkarmen. Sedan skrek jag bara rakt ut.

Mina föräldrar kom rusande ut ur sovrummet och morsan frågade panikartat varför jag skrek. Jag svarade inte utan fortsatte att stirra på den tomma sängen. Hasse som också hade sovrummet på nedervåningen kom springandes upp för trappan. När mina föräldrar fick se att Christer inte fanns i sitt rum var kaoset ett faktum. Farsan började frenetiskt att ropa och leta i varje vrå medans morsan försökte samla sig tillräckligt för att slå ett nummer på telefonen. Det gick dåligt. Hasse och jag stod still i korridoren intill Christers rum. Vi tittade på varandra och båda visste.

Nu satt vi på våra cyklar. Iförda nattskjortor susade vi ner för gatan. I de nedsläckta husen som kantade vägen låg människor och sov i den tryckande värmen som trots den sena timmen, låg tung över oss. Det var en märkligt lugn stämning i kvarteret, inte ens insekterna som brukade väsnas om kvällarna kunde man höra. Ett barn hade försvunnit ur sin säng mitt i natten utan att någon visste vart han tagit vägen. Förutom jag och Hasse. Det fanns bara en rimlig plats. En plats som gömde något med förmågor vi inte kunde föreställa oss. Glasberget

Det kändes mycket mörkare när vi kom fram till dikeskanten och den öppning i snåret som ledde mot vårt mål. Det var som att månen och den klara natthimlens ljus inte riktigt nådde hit. Vi gick stilla genom det höga gräset och korsade mellan tallarna för att hitta den lilla stigen som ledde fram till berget. Hasse smög fram tätt bakom mig. Jag märkte att han kände sig obekväm, det var olikt honom. Han var alltid lugn av sig.

”Minns du grävlingen vi såg här?”, viskade han. ”Hoppas att vi inte kliver på den.”

I vår sits kändes nu grävlingar som ett angenämt problem. Bara han var okej, bara han inte hade gått in i berget igen. In i det ogästvänliga, oförklarliga.

Men där framme, på den korta stigen med Glasberget som bakgrund skymtade vi en liten gestalt. I nattskjorta och med håret på ända gick han där med enormt långsamma steg. Det var knappt att han rörde sig framåt. Hade han verkligen gått hela vägen hemifrån i den takten? Då måste han ha gått i timmar tänkte jag. Hasse fick syn på honom och väste hans namn, men han reagerade inte.

Vi sprang fram och tog tag i honom, försökte få hans uppmärksamhet men det var som om han inte var där. Hans ögon var halvöppna med blicken fäst rakt fram. Han hade ett harmoniskt uttryck i ansiktet som om han gick i sömnen, men ändå inte. Jag satte mig på huk strax framför och försökte få kontakt med honom. Men han tittade bara rakt igenom mig. Det gjorde mig riktigt rädd och jag greppade tag om hans armar och skrek hans namn. Då stannade han upp, sträckte ut munnen i ett flin och sedan föll han rakt i min famn så att vi båda åkte i backen.

Jag kravlade mig upp och försökte få liv i Christer som verkade helt utslagen. Det var lönlöst.

Det var som han vore nedsövd. Istället baxade jag upp honom i famnen. Vad var det med honom? Var han vid liv? Jag kände paniken tränga sig på. Vi måste hem, fort. Jag vände mig om och skulle börja springa mot cyklarna, när åsynen av Hasse fick mig att stanna upp. Han backade långsamt från oss samtidigt som han stirrade på något. Munnen var vidöppen och jag kunde se hur hans uppspärrade ögon tårades.

Långsamt vände jag mig om med Christer i famnen och plötsligt kändes det som att jag återigen befann mig inne i den unkna och tunga atmosfären inuti Glasbergets innanmäte. Det var ungefär en 25 meter från där vi stod till Glasbergets ingång, och där. Precis vid öppningen, lätt upplyst av en glipa i tallkronorna uppenbarade sig något. Något som jag skulle kunna beskriva som ren skräck. Där tornade en sjukligt lång varelse upp sig. Krum och långlemmad iakttog det oss med ett öga som verkade helt felplacerat i det oproportionerliga huvudet som var vikt i en hemsk vinkel. Det snåla månljus som letade sig fram till varelsen, gjorde det svårt att se några detaljer mer än ögat som glänste till. Var det en människa eller ett djur? Jag tror inte att det var något av det. En sak är säker, att tiden stannade och varelsen stod på helspänn när den stirrade långt in i själen med det sökande ögat. Närsomhelst skulle den explodera i ett utfall mot oss. Jag skrek så bra jag orkade: ”Spring!”

Adrenalinet slog på med full kraft och vi sprang igenom buskar, sly och högt gräs som rev i all blottad hud. När vi precis nått fram till cyklarna hördes en hög duns från berget, och sedan lät det som om skenande boskap plöjde igenom skogen. Hasse hjälpte mig att krångla mig upp cykeln med Christer fortfarande i famnen, sedan trampade vi iväg så fort benen tyade. Strax därpå brakade varelsen igenom skogsbrynet. Vi hade då hunnit iväg en bra bit på cyklarna och jag slängde en lång blick över axeln. Återigen stod den nu stilla och iakttog oss med sitt hemska öga. Jag fick nu en något bättre vy av varelsen när den var ute ur buskaget och åsynen fick mig nästan att cykla i diket. Den var täckt i vad jag enbart kan beskriva som vävnad. Vittrad och förtvinad satt den surrad runt den seniga kroppen. Det fanns ingen definition i varken kroppen eller ansiktet, det satt bara fastspänt i en köttig, grotesk röra. Jag lyckades undvika en krasch med cykeln och slängde återigen en blick åt varelsen. Men då hade den på ett par ögonblick, försvunnit.

På den panikslagna cykelturen hem befann jag mig i ett töcken, det kändes overkligt och fruktansvärt skrämmande. Den märkliga obehagskänsla jag känt i flera dagar verkade nu kulminera. Omgivningen i kvarteret susade förbi i takt med att ansträngningen i halsen och bröstet brände mer och mer. Jag höll Christer i ett järngrepp med min ena hand medan jag styrde med den andra. Att han nu verkade drömma och ryckte våldsamt gjorde inte det hela lättare. Dessutom var han varm som en spis och svetten rann om honom. Vi fortsatte färden i oförminskad fart med Hasse i spetsen. Plötsligt började gatlyktor slockna. Varannan lykta vi passerade, slocknade. De verkade inte gå sönder, utan mer som om kraften bara rann ur dem. Det rådde ingen tvekan i mitt huvud om vad det var som just då, dränerade ljuset i vår väg och försökte dra oss in i det mörker lämnades kvar. Jag anade hela tiden dess närvaro. Istället för att ta en längre väg runt kvarteret för att komma hem, susade vi rakt igenom Harald Sjögrens trädgård på en vådlig färd i beckmörkret vid sidan av huset. Där vi lyckades undvika syrénbuskar och trädgårdstomtar och ta oss ut på gatan på andra sidan. Denna strapats hade vi aldrig vågat genomföra i dagsljus med tanke på Sjögrens hetsiga humör. Men nu var den labile gubben det sista vi tänkte på.

Äntligen nådde vi fram till garageuppfarten framför huset, helskinnade och fullständigt utmattade. Hela huset var upptänt och jag skymtade människor i fönsterna och vid middagsbordet. Jag noterade också en blänkande svart PV som stod slarvigt uppkörd på tomten. Det var Bo Svanstedts, bypolisens. Cyklarna blev liggandes på uppfarten och jag lyfte upp Christer i famnen. Armarna och bröstet brände fortfarande av utmattning. Jag märkte att Christer nu kändes kall helt plötsligt och han såg ut som en ynklig fågelunge. Sedan är resten av den natten ett töcken. Jag har minnesglimtar av morsan som stormade ut och tog Christer. Hur vi leddes in i det upptända huset. Människor som pratade. Frågade saker som jag inte förstod. Något utanför fönstret. Jag somnar.

På den tiden, precis som idag så fanns här ett par mindre boenden för människor som fötts med lite andra förutsättningar än oss andra. Helt enkelt människor med mentalsjukdomar i olika stadier. Idag befinner sig dessa människor mest inne på sina boenden. Är dem utomhus så har dem alltid en vårdare med sig. Men då strövade dem mest omkring fritt i samhället på dagarna. Det kanske kan verka konstigt men dessa människor var, även om deras beteende ibland kunden te sig minst sagt annorlunda, helt harmlösa. Alla som bodde i samhället då visste vilka dessa människor var och man hälsade och frågade ofta hur det stod till. De var en lika given del av livet här som brevbäraren.

Men om man kom utifrån så kunde det ju såklart uppstå lite udda situationer. Det finns en skröna om en affärsman som vid denna tiden var på genomresa och hade stannat till här för att fråga om vägen till ett visst företag. Han ska ha frågat tre olika människor på byn och av dessa tre så tillhörde samtliga något av ovan nämnda boenden. Det förtäljer inte historien vad han skulle ha fått till svar av dessa människor men enligt utsago ska han till slut ha ställt sig vid sin bil och vrålat för full hals ”Finns det inte en enda jävla redig människa på detta stället!?”

Janine Mittelmann var en av de personer som hade lite andra förutsättningar än oss andra. Hon var en 30-årig kvinna, lång och spinkig med mörkt lockigt hår som kom till Sverige från Tyskland helt ensam, strax före krigsslutet. Väldigt lite är känt om hennes bakgrund, familj och förehavanden innan hon kom till Sverige. Men 1957 blev hon placerad på ett boende här i samhället efter att bott hos fosterfamilj i Kalmar en tid. Hon var en väldigt inåtvänd och timid kvinna som inte sade särskilt mycket. Men när hon gjorde det var det alltid osammanhängande och utsvävande haranger på bruten svenska som föll från hennes läppar. Hon led även av personlighetsstörningar, schizofreni, vanföreställningar och vad som idag hade klassats som posttraumatisk stress. Det fanns dock inget ont i människan överhuvudtaget. Hon log alltid lite blygt mot folk och varje dag gick hon upp till riksvägen och neg åt bilarna som körde förbi.

Morgonen efter att jag och Hasse hade återvänt hem med våran lillebror, hittade polisen med hjälp av Bo Svanstedt en död människa. Kroppen hittades i ett skogsområde strax utanför samhället, vid ett klippigt område, precis vid ingången till Glasberget. En vårdare på ett av de särskilda boendena kallades till platsen och kunde identifiera det som fanns kvar av kroppen, som Janine Mittelmann.

Hur hon hade lyckats ta sig ut ur det låsta boendet mitt i natten eller ens hitta till den plats där hon avled kunde inte förklaras. Hon hade aldrig varit där förut, inte ens i närheten. Det enda man visste var att hon hade talat med en annan boende precis innan hon försvann. En liten tunn gubbe som nu virrade omkring och oavbrutet repeterade den sista meningen från Janine Mittelmann: ”Jag måste följa med den till berget”.

Kort efter händelsen spärrades en stor yta kring brottsplatsen av. Det rådde ingen tvekan om att Janine hade bragts om livet. Men hur eller av vem var oklart. Händelsen blev såklart en snackis även om det kanske inte talades så högt om det. Det ryktades om allt från självmord till vargar och rovdjur. Vilket förmodligen låg närmast sanningen. Jag och Hasse kunde inte låta bli att nästan varje dag cykla ner till området och ställa oss en bit från och spana. Christer var inte med. Han hade fortfarande inte repat sig efter den där natten och låg till sängs och yrade med hög feber. Förutom avspärrningar stod det en polispatrull intill området i stort sett hela tiden. Men det märkligaste var de vita omärkta skåpbilar som verkade komma och gå flera gånger om dagen. Folk lade även märke till att de körde omkring i samhället på konstiga tider.

Män i vit overall och någon typ av skyddshjälm som den man kan se på byggen, klev ur skåpbilarna och gick igenom avspärrningarna. Ibland kånkade dem på stora väskor, men inget som avslöjade vad de sysslade med. Så en dag blev det pådrag med ambulans och brandbil. Det var sällan man såg dessa fordon i samhället så jag och Hasse var snabbt ute för att försöka se vad som pågick. Det tog inte särskilt lång tid. Efter lite hjälp av nyfiket folk som kikade fram bakom staket och buskage kunde vi lokalisera räddningspersonalen till Glasberget. Vi intog vår vanliga position en bit från i skymundan. Som vanligt såg vi inte särskilt mycket av vad som pågick. Men när vi precis skulle ge oss av hemåt fick vi syn på brandmän och ambulanspersonal som kom bärandes på två bårar, på dessa låg något som var täckt med filtar.

Bo Svanstedt och min far var bekanta. De var lika gamla och hade gått i småskola tillsammans. Dem hade god kontakt och Bo kom ofta hem till oss och småpratade lite med farsan över en kopp kaffe. Det gjorde han även dagen efter den konstiga räddningsinsatsen. Vanligtvis var han ganska återhållsam med att tala om sådant som rörde hans yrke som bypolis. Särskilt om någon av oss barn var i närheten då samtalsämnen kunde komma in på sådant som inte vi behövde höra. Men nu satt han där och berättade rakt upp och ner vad han lyckats få reda på om gårdagens händelser. Kanske kände han medlidande efter det vi upplevt och ville ge lite ljus i det mörka virrvarr av frågetecken vi befann oss i.

Han berättade att något var väldigt fel vid Glasberget. Han visste inte exakt vad men två personer från de vita skåpbilarna hade begett sig in i de trånga steniga gångarna inuti berget för att göra någon typ av mätningar. Enligt Bo hade männen lyckats ta sig nästan ett hundratal meter in och ner i berget. När han sa detta höll vi på att svimma runt bordet. Ett hundratal meter!? Hur stort var det där stället? Och framförallt, vad var det för ett ställe?

När de bägge inte hade återvänt på över en timme började man bli orolig och det förbereddes för att gå in och hämta ut de två männen. Men i samma ögonblick hördes något som närmade sig inifrån berget. Det visade sig vara de två männen som kom stapplande, en av dem lite på efterkälken. Vad som hänt dem båda var oklart men dem verkade väldigt förvirrade. Den förste som kom ut pratade lågt för sig själv och såg sig hela tiden omkring med ryckiga rörelser. Han som kom efter var helt apatisk och glodde med tom blick framför sig.

När han stått ute i dagsljuset en stund och stirrat, föll han ihop, medvetslös. Utöver deras underliga beteende, upptäckte man att bägge två hade utsatts för höga halter radioaktiv strålning. Det uppmättes halter på 4000-6000 millisievert. Vi utsätts för normalt för upp till fyra millisievert på ett år. Denna höga strålning, berättade han, var gemensam med dödsfallet Janine Mittelmann.

Det Bo berättade var minst sagt omtumlande. Strålning. Här i vårt lilla samhälle? Hur hade det kommit dit? Varför? Allt vi hade upplevt, vad handlade det om egentligen? Frågorna var många men trots det satt vi tysta och bara tänkte medan Bo och farsan småpratade vidare om gårdagen. Efter en stund reste sig Bo och tackade för sig. Jag kände för att resa mig och ställa alla dessa brännande frågor. Han måste förstå att vi barn också insåg att något var väldigt fel. Att det fanns något fruktansvärt där borta.

Då satte sig Bo på huk framför mig, Hasse och Christer. Sedan tog han till orda.

”Jag vet att det ni varit med om är väldigt svårt att förstå. Det är det även för oss vuxna. Så därför är det viktigt att vi inte pratar om det här tills vi vet mer. Det kan lätt bli missförstånd om man springer omkring och pratar om saker som man inte har någon vettig förklaring till.”

Vi nickade instämmande och Bo såg på oss med en allvarlig min. Sedan gick han.

Dagen efter satt vi på altanen på baksidan. Kaffe, saft och sockerkringlor stod på bordet och mina två fastrar satt uppflugna på trädgårdssoffan. Nyfikenheten visste inga gränser när dem skulle reda ut allt som hänt den senaste tiden.

”Jag kan inte begripa att ni låter pojkarna fara runt ute sent på kvällarna, vad var de ute och gjorde så dags?” ”Vad har hänt med hydroforen?”

Farsan hade fullt sjå med att stilla deras nyfikenhet utan att gå in på för mycket detaljer.

”Jaha och vem är detta nu då?”, utbrast plötsligt Ulla, min ena faster. Vi hade fått oväntat besök. Jag tror ingen riktigt märkte när och hur men där stod någon ute på gräsmattan. En ganska kort och oerhört spinkig man iklädd en svart kostym med vit skjorta och smal svart slips. På huvudet bar han en hatt som var nedtryckt i pannan och dolde lite av ansiktet. Där stod han mitt i solgasset och tittade på oss.

”Kan jag hjälpa dig med något?”, sade farsan. Då kom han fram till oss med snabba mekaniska steg. Han ställde sig en bit från bordet och tittade på oss en efter med sina små mjölkiga ögon. Han hade en otroligt blek hy som nästan såg transparent ut, en liten platt näsa och en smal mun med väldigt tunna läppar som bisarrt nog såg påmålade ut.

Det var svårt att säga hur gammal han kan ha varit. Med tanke på den totala bristen av ansiktsbehåring kunde han ha varit en yngling. Men det fårade och insjunkna ansiktet gjorde att han samtidigt såg gammal ut.

”Hur är det med barnen?”, frågade han. ”Hur är det med dem?”, sade han igen innan någon hann svara. ”Om nätterna då? Och berget? Berget”.

Hans frågor var väldigt märkliga och ganska osammanhängande, och hans tonfall var nästan ännu konstigare. Det lät nästan inspelat.

”Jo pojkarna mår bra..”, sade farsan tveksamt. Sedan vred mannen sitt huvud mot mig och spände sina tomma obehagliga ögon i mina. Och med en betydligt mer illasinnad ton sa han kort: ”Du talar väl inte bredvid mun om det här?”

Sedan avslutade han med att säga mitt namn, två gånger.

”Det är nog dags att du går nu”, sade farsan samtidigt som han reste sig upp. Efter en stund släppte mannen mig med blicken. Sedan hände något, han liksom sjönk ihop. Den förut så spikraka hållningen blev krum och han såg vinglig ut, som om batterierna höll på att ta slut. Han blängde på kaffekannan och sade: ”Kaffe, tack för kaffet.”

Sedan pressade han fram vad jag antar skulle likna ett leende, innan han vände sig och gick iväg med ryckiga rörelser och försvann bakom husknuten. Vi satt tysta och förvirrade runt bordet. Vad fan var detta? Till slut småsprang farsan efter mannen bak husknuten, men där fanns han inte. Han fortsatte runt huset till framsidan och letade en bra stund. Men där fanns inga spår av mannen. Han var som uppslukad av marken.

Vi fick sedan höra av bekanta att den märkliga kostymklädde mannen hade synts till på fler ställen i byn. Kort efter besöket hos oss ska han ha klivit in på fiket nere i samhället. Där inne ska han ha bett om svart kaffe som han tvunget skulle ha upphällt i ett stort dricksglas. När han fått som han ville ska han på stående fot ha bälgat i sig hela glaset med kokhett kaffe, rakt uppochner. Efteråt ska han ha bett om påfyllning. Men när det förskräckta kassabiträdet var oförmögen att göra som han ville, ska han helt enkelt ha tagit kannan från disken och hällt upp ett nytt glas som han sedan slukade likadant som det första. Sedan tackade han för kaffet, gick ut igenom dörren och försvann.

Trots att en hel del folk såg den här mannen var det ingen som kände igen honom. Han bara dök upp och försvann utan någon förstod vart han kom från eller vad han ville. Själv är jag också osäker men på något sätt visste han. Att jag visste något.

Det gick en tid och livet började återgå till det normala. Vi började skolan igen och vi tänkte allt mindre på allt det otäcka och oförklarliga vi upplevt den sommaren. Vilket i sig var märkligt med tanke på hur sjukt det hela faktiskt varit. Men det verkade som det mest naturliga sättet att hantera det på, att inte tänka på det och gå vidare. Det var väl så man gjorde? Det verkade ju faktiskt fungera. Att träffa kamrater man inte sett på hela sommaren och ägna dagarna åt sånt vi brukade göra, skingrade tankarna väldigt effektivt.

Men ibland kunde såklart minnena dyka upp med sitt fula tryne. Ibland i form av Klas som strök omkring på skolgården med någon av sina underhuggare. Då kunde det nästan kännas som att jag var tillbaks i Glasbergets mörka inre den där dagen. Men händelsen där verkade inte ha gått förbi Klas obemärkt. Han hade förändrats. Den burduse mobbaren vars favoritsysselsättning var att gå på och göra livet surt för de mindre lyckligt lottade, höll nu en betydligt lägre profil. Istället för att jävlas med folk stod han mest och blängde ilsket, och det kunde han ju göra hur mycket han ville.

En eftermiddag några veckor senare hörde vi dova muller och smällar när vi var ute på skolgården. Omedelbart spreds såklart rykten att det var ryssen som bombade. Så fort skoldagen var slut, kastade vi oss på cyklarna. På vägen mötte vi ett par brandbilar men även ett litet pärlband av de vita skåpbilarna. Väl hemma dånade vi in och ropade efter farsan. ”Vad var det som exploderade!? Var det ryssen?!” Han kunde lugnt konstatera att så inte var fallet. Tydligen hade det varit aktiviteter i utkanten av samhället med en hel del olika fordon. Direkt for mina tankar till dem vi mötte på hemvägen. Glasberget.

En stund senare stod vi där, vid dikeskanten intill Glasberget. Jag Hasse och Christer som envist skulle följa med i vanlig ordning. Han hade äntligen repat sig efter att ha varit sjuk en längre tid. En envis typ av influensa som hängt i sedan natten vid Glasberget. Nu var han på benen igen men till skillnad från förut så bar han nu ett par något för stora, tjockbågade glasögon. Hans syn hade försämrats rejält av någon anledning efter tillfrisknandet.

Nu petade han åter upp glasögonen kasat ner på nästippen och så började vi gå mot berget. Avspärrningarna var borta nu, och även en stor del av de träd och sly som brukade finnas där. Det var tydligt att en hel del tungt maskineri hade rört sig genom området. Vi började att gå mot berget och det kändes som att det var en evighet vi varit där sist. Allting kändes och såg annorlunda ut, det var helt uppochnervänt. Mitt på den gamla stigen låg ett stenröse och ett par större stenblock. Det hade inte legat där förut och när vi kom närmare såg vi att där fanns bitar av den vita kvartsen från Glasberget.

När vi gick runt stenröset fick vi syn på det som bekräftade mina misstankar. De dova explosionerna vi hade hört kom härifrån. Framför oss kunde vi se det som brukade vara ingången till berget. Nu fanns där ingen ingång längre. Den var totalt kollapsad och stora stenblock låg överallt, Dessutom hade man hävt på tonvis med sten och annan bråte över det hela. Nu hade man kunnat tro att där aldrig ens funnits en ingång. Man hade på så vis gett Glasberget det utseende som kommande generationer skulle förknippa med platsen. Ingen skulle behöva veta vad som funnits här.

Där stod vi en stund och tittade på förödelsen i tystnad, medans en lätt vind som påminde om hösten blåste förbi som om inget ovanligt skett på den där platsen. Men av någon anledning hade man sprängt alltsammans, försökt radera allt som inte gick att förklara. För det är så man hanterar sådant här. Sådant som är för svårt att förhålla sig till. Man talar inte om det. Sedan glömmer man det.

Signaturmelodi

Det ni idag hört var lyssnaren A:s berättelse “Glasberget”, uppläst av mig och Ludvig Josephson. Det var, tyckte jag, en berättelse så vindlande, spännande och gastkramande att den förtjänade hela avsnittet och lite mer därtill, eftersom den var lite längre än ett vanligt avsnitt av Creepypodden brukar vara. Jag hoppas ni håller med mig. Och annars kommer vi tillbaka nästnästa vecka igen, precis som vanligt, med fler skräckhistorier från nätet och er lyssnare.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.