Avsnitt 154: Jul, jul, skrämmande jul

Så var den här, julen. Diskussionen om ifall vi skulle ha en tomte eller inte hade varit hetsk. Jag – moster till barnen – menade att vi ju ville skapa trygghet för barnen och att det då vore galet att ljuga och säga att tomten finns. Syster och svåger tyckte annat och vann diskussionen.

Barnen Finn och Frej hade skrivit långa önskelistor med hälsningar till tomten om att de varit snälla och skött sig under året. Som vanligt lades listorna, enligt min familjs tradition, på en stubbe i skogskanten med en sten ovanpå. När listorna några dagar senare hittades sönderrivna, eller -bitna, fick min hund Rico skulden. Jag sa att om inte listorna varit inrullade i kyckling hade Rico inte rört dem.

Julafton kom med nästan trettio minusgrader och snö. Min svåger Jerker hade bokat en tomte till efter middagen. Säcken med barnens julklappar stod färdig ute i friggeboden.
Mitt i middagen hördes en liten, skarp knackning. Som av en nagel mot ett fönster.

”Han är här!”, ropade barnen i munnen på varandra och satte av mot ytterdörren. Vi andra tittade på Jerker.
”Hade ni inte sagt halv åtta?”, sa min syster. Klockan var inte ens sju.
”Jo. Det måste ha blivit nåt missförstånd.”

Barnen öppnade ytterdörren innan vi hann dit. Jag tyckte att tomten sa: ”Finns det några
barn här?”

Inte snälla barn. Bara barn.

Vi ryggade alla tillbaka när den över två meter långe mannen klev in. Han var mager och bar någon slags säckväv som hängde illa. Skägget bestod av några få grova svarta strån och ögonen låg djupt i det kotiga ansiktet. Hållning som en fällkniv.

”Välkommen tomten!”, sa Jerker. ”Du som har kommit ända från nordpolen kanske skulle vilja värma dig med lite glögg?”

Mannen skakade på huvudet utan att släppa blicken från barnen.

”Varför går du så konstigt?”, undrade Finn.
”Det är slitigt i min nisseverkstad”, gurglade han fram. ”Och jag har jobbat dubbla skift sen förra året. Inte blev det bättre när svarte Philip stångade mig i ryggen heller.”

Mannen berättade för barnen att svarte Philip var hans sätt att ta sig fram. En svart getabock som stod ute och väntade på honom. Av ren reflex slängde jag en blick ut igenom fönstret och tyckte mig faktiskt se något fyrbent där i mörkret.

”Var har du hittat den här kufen?”, viskade jag till Jerker.
”Anslagstavlan i affärn. Fast vi skrev bara till varandra.”

Vi gick alla in och satte oss framför brasan och jag kan svära på att den tog extra fart och spottade glöd och fräste när mannen satte sig, fortfarande utan att släppa blicken från barnen.

Han tog upp paketen ur säcken och läste på dem. Ett till Finn och ett till Frej.

”Det där är inte våra paket”, hörde jag Jerker viska till min syster. Men barnen hade redan gått fram till mannen. Han höll kvar paketen och mumlade något ohörbart till barnen som nickade samstämmigt.

Mannen tog sin tomma säck och gick mot ytterdörren medan barnen slet upp paketen. Däri låg någon slags hopsnickrade träbitar med spikar som stack ut.

Jag tror att vi vuxna var så tagna av spektaklet att vi inte konfronterade mannen. Jerker tog träbitarna från barnen medan min syster snabbt började dela ut paketen som låg under granen.

Plötsligt hände något med barnen. De började röra sig onaturligt. Som om överkroppen och underkroppen levde olika liv. Deras ben tog snabba bestämda kliv över parketten mot ytterdörren och deras ryggar böjdes bakåt som om de inte hann med i rörelsen. Utan skor försvann de ut i den kalla snön, mot mannen som satt på något i mörkret nere på vägen. Det rörde sig och jag tänkte att det måste vara en häst. En ganska liten eftersom mannens ben nådde marken.

Vi sprang efter barnen och i samma stund kom en annan tomte, iklädd den traditionella dräkten, från friggeboden.

”God kväll!”, sa han överraskat. Barnen fick syn på den nya tomten och det var som om de föll ur en trans, handlöst ner i snön.

Det hördes hovar, eller klövar för den delen, i galopp från backen bakom huset. Ljudet försvann allt längre bort.

När vi alla på något sätt kommit till sans och hade fått in de vettskrämda barnen i värmen, låste vi dörrarna och lät den rätte tomten dela ut sina paket.

Vi har pratat om denna händelse om och om igen i familjen. Barnen trodde verkligen på tomten innan det hände och nu vet ingen av oss längre vad vi ska tro. Barnen minns inte vad mannen viskade till dem. Eller så har de förträngt det. Eller vägrar säga. Jag kan inte hjälpa att undra vad som hänt om inte den rätte tomten kommit i just den stunden? Hade barnen då blivit arbetare i fultomtens nisseverkstad? 

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var en upplevelse som lyssnaren Julia Konradsson skickat in, uppläst av Rakel Josephson. Och det finns väl knappast ett intro mer lämpligt än den historien till detta avsnitt, som vi firar julen 2020 med.

Julen har alltid varit en tid av kontraster. Mörkret och kylan utomhus gentemot de tända ljusen och värmen inomhus, familjens kärleksfulla samling gentemot den ensammes dystra tomhet, det döende gamla året gentemot det nya, åstundande. Det är i mötet mellan sådana här motsatser som det mänskliga berättandet brukar fira triumfer. För att få oss att förstå övergångarna eller sätta skillnaderna i ett perspektiv sprider vi historier som på olika sätt pekar ut smärtpunkterna.

En bortglömd kategori av fruktansvärda olyckor var de som drabbade människor förr i tiden, på resan till och från olika julottor. Kanske är det dock inte så förvånande: på en tid när julottan var mer eller mindre obligatorisk var det många som gav sig av över stock och sten under tidiga, iskalla och mörka morgnar. Aldrig var risken så stor att gå ned sig i de svarta, iskalla vattendragen.

Det är historier få minns, det här, men ett exempel är historien som brukar kallas den sorgligaste i Grangärde sockens historia. Det var på juldagen 1865 ett helt följe från finnmarksbyn Torsberg, bländade av sina egna starka bloss ute på den tunna isen på sjön Nedre Noren, körde ner i ett större isfritt vattendrag. 11 frös ihjäl eller drunknade. Somliga av dem gick under när de två hästar som kört deras vagn i panik slog ner dem. Bland de boende i socknen berättades det efteråt att människor redan två dagar innan olyckan hade hört hjärtskärande rop på hjälp från just den plats där olyckan senare skulle hända. Vem vet, kanske var det ett varsel.

Man hittar många sådana här händelser gömda i historien om man bara letar. Samma juldagsmorgon 1865 gick två systrar i Värmland genom isen och drunknade. En grannpojke, som var utrustad med skridskor och kälke, skulle skjutsa dem över den tillfrusna sjön. Hur ynglingen undgick att dela flickornas öde är obekant”, skrev Arvika Nyheter 1950. Och 1850 var de tre som på sin släde på väg till julottan i Gunnarskogs kyrka gick genom isen. De tre döda, 19, 22 och 23 år gamla, hittades på sjöbottnen senare den dagen.

Men mest tragisk av alla julotteberättelser är den som handlar om följet från Örskär som varit i kyrkan i Gräsö. Jag upptäckte den här historien när jag läste Östen Anderssons bok “Örskär – tragedin på den förtrollade ön”. Vi befinner oss i norra Roslagen, någon mil nordost om Östhammar. Den avlånga ön Gräsö ligger delvis längs kusten, men den övre delen väjer av mot norr, så ön i sin helhet ser ut som visarna på en klocka när hon slår fem. Och strax norr om minutvisarens topp ligger lilla Örskär. Ön är lite större än halva Södermalm i Stockholm, och idag finns där inga fast boende. Men 1877 var det nästan 70 personer som bodde här. Det var sjöfolk, lotsar, fyrvaktare och fiskare, och deras familjer. Hårt arbetande människor som jagade säl och odlade vad de kunde i en miljö präglad av sten och hav.

Örskär och Gräsö har sin östra kust mot Ålands hav, och den har kallats en av landets farligaste, med många gömda och livsfarliga grund. Det är en plats där utsattheten är stor. Många skepp har gått under, men även märkligare olyckor har inträffat. År 1744, till exempel, flöt åtta personer som var ute på säljakt iväg på ett isflak. I åtta dagar flöt de omkring i Ålands hav i gruvlig köld. De gjorde upp eld av sina pikstavar och tillagade sälkött, men när de inte längre hade virke till veden fick de tina upp köttet under kläderna. När köttet tog slut åt de sina handskar. En kvinna drack sin egen bröstmjölk. Bara tack vare att det fanns tre män med som kunde tyda vädertecknen, och förutspå att de snart skulle drivas mot land igen, stod de ut. Och till slut flöt de faktiskt iland på Gräsö igen.

Tragedin på julafton 1877 slutade inte lika lyckligt. Det hade börjat med avfärd hemifrån Örskär natten till julafton. Vädret var fint med en svag bris som så småningom mojnade, bara några få moln och en stark fullmåne som lyste upp skärgården, som Östen Andersson skriver. De hade tagit öns största båt, men till och med i den hade det varit trångt för de 16 ombord. Efter en lugn tur, där de fått ro en bit, kom de fram till kyrkan och pastorn vinkade fram dem längst fram i kyrkan. Han var glad att örskärarna hade kommit till kyrkan och inte skulle de behöva stå under hela julottan, skriver Östen Andersson. Efter julottan fick örskärarna ett sällsynt tillfälle att träffa släkt och vänner. De stod på kyrkbacken och pratade, fick höra nyheter och bjöds på en sup eller två. Men vädret började bli oroligt, och vinden blev sydöstlig. Brådstörtat fick sällskapet ge sig av hemåt igen. Alla utom en, som somnat till i kyrkan och då drömt att hon sjönk i isande kallt vatten. Drömmen gjorde hon blev så rädd för att åka hem att hon stannade hos sin syster på Gräsö.

Det hade hunnit bli tidig förmiddag då de övriga 15 gav sig av ut på sjön. Det var noll grader, både i luften och vattnet, och snön hängde i luften. Men när de kom ut på det öppna havet mellan norra Gräsö och Örskär hände något. Vad vet vi inte, men Östen Andersson gissar att vinden tilltog, och att vågorna växte. En plötslig vindby fick båten att luta så våldsamt att vågorna sköljde över de ihopträngda människorna ombord, och båten vattenfylldes. Alla ombord, män och kvinnor och barn, hamnade i det iskalla vattnet. De kan inte ha överlevt länge.

15 personer dog den julaftonen. På en ö med 70 invånare var det ett obegripligt hårt slag. Alla hade förlorat någon: en hustru eller make, en mamma eller en pappa eller båda två, en eller ibland till och med flera vuxna barn. Den sista kroppen hittades inte förrän i augusti. Det var fiskarhustrun Kristina Lovisa Gräsmans. Hon lämnade inte bara fem små barn efter sig, som nu hade blivit föräldralösa. Hon hade också varit gravid. Ja, det var en obegriplig tragedi, katastrofen efter julottan då så många Örskärare gick under. Låt oss skänka dem en tanke denna julafton. Det är det nog inte många som gjort på sistone.

Nå, om vi nu rör oss i juletid och det gamla Sverige kan vi väl unna oss att en stund stanna upp på en snarlik plats, där just julen alltid spelat stor roll. En påminnelse om vår historia, mitt i vår huvudstad. Ja, jag menar givetvis Skansen. Där, bland bodar från och hus från så tidigt som 1300-talet, ska vissa ha sett män sitta vid spisen för att sedan gå upp i rök i vissa hus, och blivit våldsamt angripna av osynliga krafter som kastar saker omkring sig i andra. Där finns lusthuset där andeskådaren Emanuel Swedenborg ska ha haft middagar med de döda. Om Boktryckargården, ett timrat hus med brant takfall och höga skorstenar från 1725, skriver sajten Skarn. “Här sägs någonting osaligt visa sig om nätterna, och en kvinna som en gång bott här berättar hur hon vid flera tillfällen fick möten hon inte önskade återuppleva”, skriver Skarn och fortsätter: “Hon är en kväll på väg att hjälpa sin mamma i tvättstugan när hon till sin förvåning ser att någon redan är där, någon som garanterat inte är hennes mor. Den främmande är lysande blekt dimmig, och ser ut att växa rätt upp ur golvet. Ett par korta sekunder står de så och betraktar varandra, den levande och den döda, innan kvinnan tvärvänder och springer ut med skräcken jagande i hälarna.”

Så långt sajten Skarn om spökena på Skansen, alltså. Men vad har då våra lyssnare varit med om där? Jo, om det ville för en tid sedan lyssaren Susanne berätta. Hon betitlade sitt mejl “Skansenhuset”, och det läses av Eva Dozzi.

Jag vill inte avråda någon från att besöka Skansen, det vill jag verkligen inte. Jag vet att många tycker att det är en fantastisk plats. Att det finns någonting för alla åldrar där. Man kan titta på djuren, man kan åka karusell och inte minst kan man bekanta sig med vår svenska byggnadshistoria.

Men jag går aldrig dit. Aldrig någonsin mer.

Det var för flera år sedan, jag hade kommit hem från ett år av konststudier utomlands och jag hade lite svårt att hitta en riktning i livet. Det enda jag visste med säkerhet var att jag var väldigt intresserad av kultur i olika former. Jag funderade lite på att bli arkivarie eller kanske hålla på med byggnadsvård så jag skrev in mig på en kurs i historia på Stockholms universitet. Efter några månader bytte jag till etnologi som jag kände passade mig bättre. Lite hattigt kanske, men jag hade som sagt inte riktigt landat i mig själv och vad jag ville med mitt liv.

Eftersom jag inte hade velat ta något studielån så hade jag flyttat hem till mina föräldrar. Efter ett tag tyckte min mamma att jag borde börja betala lite mer hemma och bad mig att försöka hitta ett extrajobb någonstans. Jag ägnade sommarlovet åt att leta, men det visade sig ganska svårt, eftersom jag inte hade någon egentlig utbildning, utan bara en massa enstaka kurser.

När höstterminen började igen berättade en av mina kursare att han hade jobbat extra på Skansen under sommaren. Jag undrade skrattande om det hade varit kul att mata aporna men han svarade lite strävt.

”Skansen, det är inte djuren. Skansen, det är de kulturhistoriska byggnaderna, en gång ditförda av samlaren Artur Hazelius. Ett värdefullt kulturarv för kommande generationer.”

Han berättade att Skansen ofta sökte guider till den kulturhistoriska avdelningen, särskilt på somrarna och kring jul. Eller ”museivärdar” som han sa. Han tyckte jag skulle söka.

”Du får ha tidstypiska kläder på dig, du får träffa en massa människor och alla turister är glada, utom när de inte lyckas hitta en toalett.”

Jag tyckte det lät som ett perfekt extraknäck. Tänk att få vandra omkring bland de gamla husen, iförd gammaldags kläder, och tala om svensk historia hela dagarna. Det skulle ju inte ens kännas som ett jobb!

Redan samma vecka ringde jag till Skansens personalavdelning och hörde mig för. Och tydligen hade jag rätt meriter för jag fick komma på intervju med en gång. Bara efter några veckor fick jag börja. Jag kände genast att jag trivdes. Till en början stod jag mest i den lilla Statarlängan. Där berättade jag för de många besökarna om tjugotalets Fattigsverige. Men snart fick jag också prova att jobba i några av de andra husen: skolan, posthuset och missionshuset, alla i sekelskiftesstil. Jag älskade det, även om min mamma suckade när hon hörde hur lite jag tjänade.

Förutom att det var kul att träffa alla turister, så var det också intressant att prata med de andra husvärdarna. Jag såg upp till dem, eftersom de verkade så enormt kunniga om svensk historia och etnologi. De var ju lite nördiga och kunde grotta ner sig i fransarna på en duk eller mönstret på en vägg, men det gjorde mig inget, det hörde liksom till. Ett av de verkliga originalen var en äldre kvinna som hette Ann. Hon hade alltid samma klädsel: en randig yllekjol, en svart schal, knuten under hakan, och ett par grova träskor. Det gråa håret i två långa, smala flätor. Till skillnad från de andra var hon rätt fåordig. Hon verkade faktiskt leva som i ett eget universum. Hon satt inte med de andra i fikarummet och kom till jobbet redan ombytt. Jag var inte helt säker på vilket hus hon jobbade i, hon verkade cirkulera runt rätt mycket, precis som jag.

Hösten övergick i vinter och en söndag sent i november fick jag veta att jag skulle vara i ett hus jag aldrig varit i tidigare. Jag väljer att inte säga namnet på huset, av respekt för dem som kanske har en historisk koppling till det. Och med tanke på det som sedan utspelade sig där. Men så mycket kan jag säga att det är ett tvåvåningshus, byggt i mitten av 1700-talet. Jag visste att huset sällan öppnades. Att ett hus inte är öppet för besökare är i sig inget konstigt, det finns inte pengar för att hålla alla hus öppna samtidigt, särskilt inte på vintern när besöksantalet på Skansen går ner. Men det förvånade mig att huset skulle öppnas den här gråkulna söndagen i november, eftersom det troligen inte skulle vara många besökare den dagen. Samtidigt var jag glad att jag skulle få vara i ett hus jag aldrig tidigare sett inifrån.

Jag fick med mig en stor nyckel att låsa upp med. När jag klev över tröskeln blev det genast väldigt tyst och inom mig kände jag en sorts vemod. Jag blev stående innanför tröskeln, osäker på vad jag skulle göra av den här nya känslan. Då hörde jag att någon gick uppför grusgången bakom mig. Jag vände mig om. Det var Ann.

”Det är jag som ska introducera dig till huset” sa hon och klev uppför de sista trappstegen med bestämda steg. Jag blev förvånad, eftersom jag hittills aldrig fått någon personlig introduktion för att vara värd i ett hus. Det vanliga var att man fick ett textblad så att man kunde läsa in sig på husets historia på egen hand. Men jag tänkte att huset kanske var extra känsligt på något sätt. Eller att det fanns särskilt värdefulla föremål därinne. Vid det här laget var jag ändå rätt van vid att varje hus hade sina egenheter. Om inte annat skulle det bli intressant att höra vad Ann hade att säga. Ärligt talat hade jag aldrig tidigare hört henne hålla några längre anföranden.

”Kom här” sa hon, och tog ett oväntat hårt grepp om min arm. Hon ledde in mig i det lilla köket och pekade på en av pinnstolarna. Jag satte mig. Ann satte sig mitt emot. Det blev tyst en stund. Ann tittade inte på mig, utan hennes små ögon plirade ut genom fönstret. De gråa flätorna hängde ner över hennes rygg. Någonstans tickade ett väggur. Återigen kände jag den vemodiga och nästan tryckande tystnaden i huset.

”Du får inte gå upp på vinden” sa hon plötsligt med skärpa i rösten. ”Den dörren ska vara stängd”. Jag blev förvånad över att hon lät så sträng. Och över att det här var det första hon sa. Jag kanske blev lite irriterad också, vad trodde hon att jag tänkte göra, vandalisera det gamla huset? Men jag bara nickade.

Efter det kom fler ordningsregler. ”Du måste lämna huset som du fann det.” Nu började jag känna mig direkt trotsig. Okej, jag var ung, men jag hade trots allt jobbat många helger på Skansen nu. Jag mumlade något surt om att ”ja, jag vet att det är historiska skatter vi har hand om, men jag vet nog hur man …”

Men Ann avbröt mig: ”Och så har vi det här med fotografierna i salongen. Dem ska du inte bry dig om.”

Det sista var så märkligt att jag genast bestämde mig för att utforska bilderna lite närmare sen när Ann hade gått. Någon måtta fick det vara på besserwissermentaliteten. Sen reste sig Ann och försvann.

Eftersom det var ruggigt och kallt ute anade jag att jag skulle få sitta långa stunder ensam i huset. Det gjorde mig ingenting, jag hade en stor tenta att klara av bara två veckor senare och jag hade tagit med mig två av mina kursböcker och lagt i den korg jag alltid bar med mig. Jag skulle ha fullt upp med att sitta och läsa. Precis som jag hade trott så gick en hel timme utan att en enda människa kom in i huset. Jag satt kvar på samma pinnstol och läste.

När jag började få svårt med koncentrationen bestämde jag mig för att ta en sväng i huset. Först såg jag mig omkring i köket. Det var ett trivsamt litet kök. På hyllorna stod gamla kaffekoppar och på golvet låg trasmattor i rader. Jag kunde se framför mig hur köket fylldes av tjänstefolk. Vid den här tiden på året kanske det hade bakats för fullt inför jul? Jag gick vidare in i salongen. Jag kom att tänka på Anns ord om att jag inte skulle bry mig om fotona. Vad betydde det? Jag såg mig omkring i rummet och upptäckte ett gammalt skrivbord vid ena väggen. På skrivbordet stod en rad fotografier i träramar. Jag tog upp ett av dem. Bilden föreställde en ung kvinna i svart klänning. Hon stod på en farstukvist. Jag insåg att bilden faktiskt var tagen utanför huset jag befann mig i. Kvinnan såg stram ut. Jag tittade på bilden, funderade. Vem var du, tänkte jag. Hur såg ditt liv ut? Med flit ställde jag ner fotot på en plats det inte hade stått innan.

Jag tittade på de andra fotona. Där fanns gamla hus, farbröder i kostym och familjer. Vissa av fotona var i färg, men jag gissade att de hade kolorerats i efterhand, för färgen såg inte naturlig ut. Jag tog upp det första fotot igen, det med den svartklädda kvinnan. Hon hade blicken riktad rakt mot mig. Hade hon inte tittat ner tidigare? För en sekund tyckte jag att hennes mun kröktes i ett snett leende. Jag flämtade till och skrattade lite nervöst för mig själv. Gud, jag är ju på helspänn, tänkte jag. Jag har lyssnat för mycket på Ann. Jag satte ner fotot med en smäll. Jag försökte göra situationen lite mer normal och satte igång med att vissla samtidigt som jag lämnade rummet. Men jag slutade snabbt eftersom det kändes så konstigt i den tryckande tystnaden.

Jag gick tillbaka in i köket och slog mig ner för att plugga lite till. Snart satt jag djupt försjunken i boken. Då hörde jag ett ljud. Det lät som om något gnisslade på övervåningen. Det var rytmiskt på något sätt. Fan, tänkte jag. Någon har gått upp på vinden. Det hände ibland att turister tog sig alldeles för stora friheter. Vissa kunde glatt kliva över avspärrningar eller peta på föremål som var skyltade med texten ”Rör ej”. Jag släppte snabbt ner boken i korgen och reste mig. Jag var ändå lite förvånad över att någon lyckats ta sig upp på vinden eftersom jag inte hade uppfattat några steg på grusgången utanför. Hur hade den eller de tagit sig in i huset och dessutom öppnat dörren till vinden utan att jag hade märkt det?

När jag stod framför vindsdörren tvekade jag plötsligt. Ann hade varit mycket tydlig med att jag inte skulle röra mig däruppe. Men om nu någon olovandes tagit sig dit? Då måste jag ju se efter vem det var? Jag tittade på dörren. Det satt en nyckel i låset. Jag tryckte ner handtaget. Dörren var olåst. Det gnisslade en aning när jag öppnade. Jag såg en lång, smal trappa. Jag gick långsamt uppför trappan. Varje trappsteg knarrade.

På vinden fanns tre små rum. Det första rummet var helt tomt, förutom några döda flugor på golvet. Jag gick in i nästa rum. Där såg jag bara tre saker: en gungstol, ett litet skrivbord och en gammal säng. Jag gick vidare in i det tredje rummet. Där låg en massa bråte och några tapetrullar i ett hörn. Jag gick tillbaka till rummet med gungstolen. Allt var stilla. Inte en människa syntes till och eftersom inget av rummen hade någon garderob eller annat osynligt utrymme så fanns det överhuvudtaget ingen möjlighet för en människa att gömma sig. Jag stod mitt på golvet med bultande hjärta. ”Hallå” sa jag trevande. Samtidigt insåg jag hur dumt det var. Det fanns ju ingen där. Vad det än var för ljud jag hört tidigare så måste det ha kommit utifrån. Inte från vinden. Inte en chans. Och nu hade jag alltså brutit mot den regel som Ann sagt var så viktig.

Jag försökte hitta några orsaker till regeln men jag såg inget. Inga hål i golvet. Inget som var direkt ömtåligt. Jag tänkte ju verkligen inte sätta mig i gungstolen om det var det hon hade varit orolig för. Till slut kom jag fram till att Ann måste vara en sådan där människa som har kommit lite vid sidan om det sociala livet. En sådan som inte hör till. Och att det här måste vara hennes sätt att betyda något. Hon valde ut någon som var ny på arbetsplatsen och som inte visste bättre än att lyssna på henne. Jag gick nerför trapporna igen. Dörren gnisslade när jag stängde den.

Fortfarande hade inte en enda människa kommit in i huset och jag började tycka att Skansen gjorde en dålig affär på mig. Här satt jag och kostade pengar, om än inte så mycket. Jag tog upp en av mina böcker ur korgen igen. Men det var svårt att koncentrera sig. Jag tittade på klockan. Bara tre på eftermiddagen. Fortfarande två timmar kvar tills jag skulle stänga huset. Jag tyckte att tiden gick så långsamt. Varför går tiden så långsamt? tänkte jag. Det är som att tiden här inne står still. Jag bestämde mig för att äta mina medhavda smörgåsar, bara för att skapa lite variation.

Då hörde jag det igen. Gnisslandet! Mitt hjärta började genast slå hårt och snabbt. Ljudet kom från övervåningen, jag var säker. Plötsligt såg jag gungstolen för min inre syn. Hur den gungade fram och tillbaka. Det är gungstolen som gnisslar, tänkte jag. Någon sitter i gungstolen. Jag blev som förstenad och fick nästan svårt att andas. Sen hörde jag ett nytt ljud. Lätta steg, också från övervåningen. Jag reste mig och gick ut i hallen. Nu hörde jag tyngre steg och de var på väg ner för vindstrappan. Jag störtade fram till dörren och vred om nyckeln, precis innan handtaget trycktes ner. Någon fanns på vinden och ville ut. I det här läget tappade jag helt mitt omdöme, jag blev så rädd. Det enda som fanns i mitt huvud var att jag måste ut ur huset. Jag sprang mot köket för att få med mig min korg.

Men när jag steg in i köket insåg jag att något var fel. Väldigt fel. Jag kände inte igen mig. Varför känner jag inte igen mig? tänkte jag förvirrat. Det stack i näsan och ögonen. Plötsligt kopplade min omtöcknade hjärna ihop alla intryck. Jag kände inte igen mig för att jag inte såg mer än en halvmeter in i rummet. Rummet var fyllt av tjock rök. Det brann någonstans! Men var? Och samtidigt hörde jag ett bankande. Någon, eller något, bankade på dörren från vinden. Och jag hörde fler steg nu, de klampade omkring på övervåningen.

Då kände jag plötsligt en tung hand läggas på min axel. Jag blev så rädd att jag skrek till. När jag vände mig om stod Ann där.

”Du var tvungen att släppa ut dem”, sa hon. Hennes röst lät hård. Det var mer ett konstaterande än en fråga.

”Vilka?” frågade jag. Hon svarade inte, utan tittade bistert ut över den bolmande röken. ”Gå ut” sa hon. Jag stirrade på henne. Mina läppar kändes torra. ”Brandsläckaren?” fick jag fram.

Men hon tycktes inte lyssna och när jag inte rörde mig tog hon tag i mig och knuffade mig framför sig, ut ur huset.

”Jag ska tala med dem” sa hon.

Hon stannar kvar i ett rökfyllt hus, tänkte jag. Men jag kunde inte förmå mig att försöka hindra henne. Istället snubblade jag ut på grusgången, småsnyftande, och fortsatte mot personalstugan. Jag slet upp dörren och störtade in. Därinne satt två yngre tjejer som jag visste mest hade jobbat i Skogaholms herrgård.

”Det brinner” ropade jag. Båda tjejerna ryckte till. En av dem slog omkull en kaffekopp. ”Ann är där nu!” la jag till. De reste sig. En av dem sprang in i rummet intill för att hämta mannen som tjänstgjorde som vakt.

Alla tre följde med mig. Samtidigt som vi sprang pratade vakten i en mobiltelefon. Jag förstod att han hade kontakt med någon typ av utryckningsfordon eftersom han beskrev hur man tog sig in på Skansen med bil. När vi kom fram till huset saktade vi in. Det var mörkt och tyst. Vakten sneglade på mig. Är det det här huset? frågade han.

”Ja, men …”. Min röst dog ut. Jag såg ingen rök. Inga lågor. Jag kände inte ens lukten av rök. Allt verkade lugnt och tyst. Ann syntes inte till. Säkerhetsvakten gick fram och kände på dörren. Olåst.

”Jag tar en sväng” sa han och försvann in. Vi andra stod huttrande kvar utanför. När han kom ut igen pratade han i mobiltelefonen igen.

”Ja … jag har varit inne. Nej. Nej, det är inte nödvändigt.”

Han knäppte av samtalet.

”Jag har pratat med brandkåren och meddelat dem att de inte behöver komma hit.”

Sen tittade han forskande på mig.

”Ja, jag måste ju göra en rapport om det här”.

Han lät inte irriterad, snarare deltagande. En av tjejerna la armen om mig.

”Hur är det?” sa hon. Det var då jag insåg att jag stod och hulkade. Tårarna strömmade nerför kinderna.

”Jag behöver nog bara få vara själv en stund” sa jag.

”Okej, men kom till fikarummet sen” sa hon. ”Jag gör en kopp te åt dig.”

De andra gick mot personalstugan och jag stod kvar och stirrade på huset. Jag fick inte rätsida på det. Vad var det som pågick? Plötsligt öppnades en bakdörr på huset och Ann kom ut. I armen höll hon min korg. När hon fick se mig vände hon och kom emot mig.

”Din korg”, sa hon kort och räckte den till mig. Jag tog emot den under tystnad. Sen försvann hon iväg.

Redan dagen därpå satt jag inne på personalchefens rum. ”Bra att du kunde komma på så kort varsel” sa han och visade med en handrörelse en stol där jag kunde sitta.

”Ja, du förstår säkert varför du är här.”

Jag nickade och tittade i golvet.

”Du befann dig i ett hus som du hade ansvar för och du lämnade det olåst. Du uppgav också felaktigt att det skulle pågå en brand i huset. Jag har valt att inte gå vidare med det här eftersom jag har förstått att du upplever någon sorts … svårighet … i ditt liv just nu. Men vi kan ju inte svara för husens säkerhet om museivärdarna lämnar dem olåsta. Vi kommer därför inte att kunna ha dig här som anställd längre. Jag hoppas att du kan acceptera det?”

Jag nickade igen.

”Du får lämna tillbaka din dräkt innan du går hem idag.”

Jag reste mig och tog min jacka för att gå. Det här hade blivit ett kort samtal. I dörren hejdade jag mig. På något sätt kändes det ändå inte rättvist.

”Jo, får jag bara ställa en fråga?” Personalchefen tittade upp.

”Har ni pratat med Ann om det här? Hon var ju också där.”

Han såg frågande på mig.

”Ann? Tänker du på Annika? Hon med det burriga håret” frågade han.

”Nej, Ann, hon den där lite äldre damen som har jobbat här så länge.”

Personalchefen rynkade pannan, såg ut att tänka efter.

”Nej, du måste ha förväxlat henne med någon.” Han började plocka med sina papper och slängde en blick mot klockan på väggen. Det var tydligt att han ville avsluta mötet. Men jag kunde inte släppa det.

”Men Ann? Långa, gråa flätor, alltid samma yllekjol och så den där svarta schalen, knuten under hakan?”

Personalchefen såg rakt på mig nu, rösten en aning irriterad.

”Du, jag har jobbat på personalavdelningen här i snart elva år och vi har aldrig haft någon Ann här.”

Jag nickade. Förstod att jag var ensam om min upplevelse, från början till slut. Att jag aldrig skulle få en förklaring. Och att jag aldrig mer skulle komma tillbaka.

Vi har hört lyssaren Susanne berättelse “Skansenhuset”, läst av Eva Dozzi.

Vad gör ni denna jul, kära lyssnare? Kanske blir det inte så många nära och kära detta tråkiga år. Kanske är ni för er själva, till och med. Antagligen är ni hemma, för vart annars skulle man detta år få åka? Trösta er med att det kan bli än värre om ni reser hemifrån i juletid. Det får vi veta i avsnittets sista historia, “Offergåva”, som skrivits av lyssnaren Christoffer, och som läses av Ludvig Josephson.

För runt 10 år sedan då jag var 21 år, valde jag och min familj åka bort över julen. Att bryta det vanliga gamla mönstret att sitta hemma framför Karl-Bertil dricka glögg och inspektera alla julklappar man fått och istället åka bort. Bort från stan, bort från julstressen och istället omfamnas av tystheten och de djupa skogarna i norr. Vi valde att åka till min farmor och farfars stuga som låg en bit utanför Vilhelmina vid ett ställe som heter Tresund. Vi som åkte var alltså jag, var mina föräldrar, samt min 13 årige lillebror. Jag och min bror hade spenderat somrarna där några gånger men aldrig firat jul där, vi hade faktiskt inte ens varit vid stugan under vintern över huvud taget

Det var en rätt charmig stuga som låg lite avsides, omsluten av tallar och granar och precis vid kanten av en sjö. Pittoreskt och välkomnande i sommarkvällarna när solen blänkte över sjön och fåglarna kvittrade i skogen, så jag kunde knappt bärga mig för att uppleva mina farföräldrars stuga i ett vinterlandskap som sträckte sig så långt ögat kunde se. Min farfar hade byggt stugan i slutet av 80-talet på marken som de ärvt av min farmors far som själv hade haft sitt hus på en kulle rakt ovanför stugan, med utsikt över sjön och skogen. Huset stod fortfarande kvar uppe på kullen, övergivet och i och för sig men det hade fortfarande sin charm på något sätt.

Jag hade innan denna vinter aldrig upplevt något konstigt eller underligt i eller kring stugan. Det var för mig en helt vanlig stuga och jag trivdes där. Jag hade såklart hört historier om vad som fanns i skogarna men avfärdade det som “sägner” som i brist på annat fungerar som fredagsunderhållning om strömmen skulle gå. Dessa berättelser blev mest aktuella då den lite väl alkoholiserade stuggrannen Ingemar kom på besök hos oss och mer än gärna berättade gamla myter om skogsväsen och dylikt.

Det var, om jag får gissa, ungefär fem kilometer mellan vår stuga och Ingemars. Och vem vet hur mycket whisky han kunde få i sig på den sträckan. Ingemar var nog det enda som smutsade ner min idylliska bild av farmor och farfars stuga. Han var inte jobbig i och för sig men han lyckades alltid hälsa på precis i fel stund. Lite salongsberusad brukade han klampa in i stugan, stinkande av sprit, dra ut en stol och sätta sig vid middagsbordet med oss. Min farmor brukade alltid säga att det var stug-mentaliteten. Att alla permanentboende där uppe ansåg att man kunde komma och gå hos folk lite hur de ville. Vilket jag än idag har svårt att förstå.

Men nu var det vinter vilket betydde mörker och kyla. Plus att plogade vägar nästan räknades som uteslutet vid den här tiden. Så när vi kom körandes längs stugvägarna i vintermörkret och började närma oss det som skulle bli vårt boende de kommande dagarna. Ja, då hoppades jag faktiskt att kombinationen av snö, mörker och kyla skulle vara tillräckligt för att få gubben att stanna inne och vi skulle få tillbringa julen i fred.

Vi kom dock nästan inte fram till stugan på grund av all snö. Det var den 22:a december och vägen hade inte blivit plogad sen nattens snöfall vilket gjorde att det blev kämpigt vid vissa snövallar. När vi väl kom fram till stugan blev det inte lättare. Stugan var nästan helt igensnöad. Snötäcket gick ända upp till midjan på mig och jag är ändå 190 cm lång, vilket kanske ger en hyfsad beskrivning. Hela familjen fick helt enkelt ta varsin snöskyffel och skotta bort all snö.

Det tog inte så lång tid som jag hade förväntat mig utan vi blev klara på kanske 35 minuter. Och när vi äntligen kom in i stugan kände jag den där underbara trädoften som bara finns i trästugor. Mamma tände en brasa och började duka fram för middag medan pappa fortsatte skotta upp en liten gångväg mellan storstugan och den lilla sovstugan där jag skulle tillbringa natten. Jag och min bror började bära in väskor och vattendunkar från bilen. Vattenledningarna frös tydligen på vintern och istället för att smälta snö och koka upp vattnet hade mina föräldrar tagit med vatten hemifrån. Detta betydde dock att toalettbesöken fick göras på utedasset vid skogsbrynet istället för att använda toaletten som fanns i en av stugorna. Ja, julidyllen började kanske inte som jag hade väntat mig, med snöskottning och mental förberedelse att göra mina behov i minusgrader och kolsvart mörker. Men efter att gången till utedasset var uppskottad, elden i kaminen värmde huset och man satt med ett glas vin i handen, ja då kändes det verkligen rätt.

Vi satt och pratade lite minnen om stugan, hur jag och min bror på somrarna envisades med att bada i sjön fastän den var iskall året om eller om den gången vi hittade en rävlya med fyra små rävungar, när det plötsligt började blinka i blått utanför stugan. Vi tittade alla ut genom fönstret och såg en ambulans komma körandes på vägen. Den körde förbi stugan i full fart och fortsatte sedan iväg genom natten.

“Det kanske är Ingemar” sa min mamma. Min pappa tog en klunk ur sin öl och sa “ja, då får väl DU mata skogsfolket i år” och tittade på mig. Jag fattade ingenting. “Skogsfolket?” sa jag. Min pappa frågade då om jag någonsin sett Ingemars händer. Jag svarade “ja, det tror jag väl.”

“Tänk efter” Sa min pappa. “har du verkligen sett dem?”

Jag tänkte efter och jag kunde faktiskt inte komma ihåg någon gång då gubben hade tagit av sig sina arbetshandskar. Min pappa skrattade hånande när han berättade anledningen varför Ingemar alltid hade handskarna på sig. Tydligen trodde han att det bodde något slags väsen i skogen. Precis som i de berättelser han brukade sitta och berätta i fyllan för oss. Berättelser som jag trodde var gamla skrönor som hörde till byn för att skrämma upp barn och inte riktigt brytt mig om. Men Ingemar trodde alltså på dessa gamla sagor. Detta så kallade väsen som Ingemar kallade för “Skogsfrun” skulle alltså bo i skogen och hade bott i skogen i hundratals år. Långt innan människan började bygga där. Skogsfrun hade inte gillat att människorna bosatte sig i skogen och började enligt sägnerna “terrorisera” byborna. Hon både åt upp deras boskap och attackerade människor som vandrade för långt in i skogen. Efter år av konflikt slöts till slut en pakt mellan byborna och Skogsfrun. Villkoret var att en gång varje år ställa ut mat åt henne. Jag kunde inte hålla mig utan började skratta “Som gröt åt tomten?” Sa jag. “Men vad har det med händerna att göra?” Min far flinade lite ondsint åt mig. Som om han visste hur jag skulle reagera på vad han hade att berätta. Sen berättade han något av det sjukaste jag hört.

Skogsfrun ville inte ha gröt eller något sådant utan hon krävde en sak endast och det var inget mindre än blod. En offergåva för att hon inte skulle ta ihjäl bybornas djur eller byborna själva för den delen. En offergåva som Ingemar gav henne. Han gick alltså ut en gång om året med en kniv och en kopp, skar sig i handen och fyllde koppen åt Skogsfrun. Hans händer var så gräsligt ärrade att han alltid bar handskar. Jag mådde nästan lite illa när min pappa berättade om Ingemar. Jag hade alltid sett honom som en ensam gubbe som var lite väl förtjust i flaskan. Den bilden hade nu förvrängts till en psykisk sjuk man som varje jul skär sönder sina händer i hopp om att tillfredsställa en varelse i skogen. Mamma sa åt pappa att sluta skratta så mycket när han berättade den makabra historien om den stackars gubben.

“Han är ju inte frisk” sa mamma.

Elden i kaminen sprakade medan kvällen fortsatte. Nostalgiska minnen blev kvällens huvudsakliga samtalsämne och snön föll lätt utanför. Kring midnatt beslöt vi oss för att det faktiskt ska komma en morgondag också och om vi skulle ut och åka snöskoter kanske bakfylla inte var den bästa kombinationen. Sovarangemanget blev så att mina föräldrar sov i den stora stugan där vi tillbringat kvällen, min bror sov också i den men i vardagsrummet. Jag däremot tog sovstugan bredvid. Den som jag berättade om med fungerande toalett på sommaren. Och passande behövde jag innan nattvilan, tömma blåsan men valde då att inte gå hela den uppskottade vägen till utedasset när jag lika gärna kunde skriva mitt namn i snön bredvid något träd. Jag skyndade mig efter det in till min sovstuga som jag såklart hade glömt att värma upp. Jag slog på elementen på max och lade mig i sängen under täcket och två filtar. Det blev svårt att somna på grund av kylan även om alkoholen värmde lite. I och för sig låg jag mest och lyssnade på vinden utanför i hopp om att bli trött. Jag märkte att vinden ven i natten och det lät nästan som storm. Kvistarna från trädet utanför rispade på stugväggen och jag började tänka på hur mycket det skulle bli att skotta på morgonen. Jag somnade efter ett tag till ljudet av vinden och kvistarna mot väggen och jag sov otroligt gott.

Jag vaknade tidigt nästa dag. Jag klädde på mig och öppnade dörren som jag hoppades inte hade blivit igensnöad av nattens storm. När jag kom ut märkte jag att stormen mestadels bara varit hård vind och utan snö vilket var en lättnad då detta betydde att jag inte skulle behöva skotta mig fram till den stora stugan där mina föräldrar och min bror sov. Jag märkte även att min bror uppenbarligen var vaken då det fanns tydliga spår från hans lata hasande gångstil runt stugan. Jag brukade ha exakt samma släpande gångstil som han fram tills jag gjorde lumpen där jag lärde mig gå som en person som inte var less på allt och alla. Jag gick in i storstugan där jag till min förvåning fann alla sovande. Lite konstigt kändes det men tänkte att min bror kanske hade varit uppe tidigt och gått på dass men inte orkat gå hela vägen för att sedan gå in och lägga sig igen.

Dagen flöt på i vanlig takt. Vi åt frukost, lyssnade på julmusik och började göra oss iordning för vår skoterutflykt. Pappa bad mig och min bror gå ut till förrådet där skotrarna och bensinen förvarades och se till så de var fulltankade och hälla upp bensin i en mindre dunk för att ta med. Min bror frågade om jag hade haft morgongympa på gården och pekade på marken utanför min stuga där de hasande spåren fanns.

“Jag? Är det inte du?” Svarade jag. Han skakade på huvudet och sa att det säkert var pappa. Jag försäkrade honom att det inte var pappa då han nästa stormat ut till utedasset så fort han vaknade. Även om vi inte fick ihop det drog båda slutsatsen att det säkert var något djur som bökat omkring utanför. När vi var på väg tillbaka från förrådet märkte jag dock en till sak som inte stämde. Trädet som stod vid min stuga var inte så pass nära stugan att några grenar skulle kunnat slå mot väggen. Jag tänkte först att grenen som slog mot min vägg hade blåst av men ingen avbruten gren syntes. Det fanns heller inget spår på trädet efter att någon gren skulle blivit avbruten. Jag tyckte det var märkligt men valde att inte tänka mer på det.

Dagen med snöskotrarna blev verkligen lyckad. Vi körde genom skogen upp på ett litet berg där det fanns en fin glänta vid en lite sjö där vi även gjorde upp en eld och grillade korv, pinnbröd och drack kaffe. Jag och min bror försökte åka trickskida efter skotern men det slutade mest med en handfull snö i munnen efter alla fall. När vi åkte tillbaka till stugan mötte vi en av de permanent boende som själv var ute och körde snöskoter. Vi stannade för att hälsa god jul och utbyta de klassiska fraserna man säger när man vill vara trevlig fast man inte har något vettigt att säga.

“Hörde ni om Ingemar?” frågade han. Min pappa frågade om det var Ingemar som blivit hämtad av ambulansen. Mannen nickade. Tydligen hade Ingemar fallit ihop på golvet krampaktigt medan han varit på besök hos mannen. Som tur hade ambulansen anlänt relativt snabbt och kört Ingemar till sjukhuset där han nu skulle ligga under jul och nyår. Även om jag nästan skrattade åt Ingemars julritual kvällen innan, kunde jag inte skaka av mig känslan att hans insjuknande på kvällen och det som föregått utanför min stuga var sammankopplade. Men, nej. Skogsfrun? Det kan bara inte stämma. Jag skrattade inombords att jag ens övervägt att hon skulle finnas på riktigt.

Kvällen var sedan som kvällen innan julafton ska vara. Full med påtvingad julkänsla. Min mamma envisades med att julbaka fastän det enda hon är bra på är knäck. Hennes lussekatter är så torra att de skulle kunna suga upp allt vatten i Vänern. Pappa stod och avbröt julmusikplaylisten genom att slänga in Adolphson och Falk – Mer Jul – på högsta volym mellan varje låt. Men, det är så med min familj på jul. Nästan lika mycket tradition som att tomten knackar på nästa dag fastän vi alla bestämmer innan vem av oss som ska vara jultomte. All skoterkörning under dagen hade tagit musten ur mig, och säkert hos alla de andra, och jag valde att gå och lägga mig lite tidigare. Min stuga var som tur uppvärmd idag och det tog inte lång tid innan jag sov.

Klockan 02:34 väcktes jag av hur jag kände blåsan spänna och höll i mitt yrvakna tillstånd nästan på att tömma den i den avstängda toan. Som tur var kom jag på mig själv och gick ut i kylan istället. När jag började gå mot utedasset såg jag att dörren till dasset inte var haspad. Dörren slog mot dasset om och om igen varje gång vinden greppade tag i den. Jag tänkte att den som var där sist måste ha skyndat sig tillbaka till stugan och glömt att haspa. Men när jag tittade på marken kunde jag inte se några spår, varken till eller från stugan. Det jag däremot såg var de där hasande spåren i snön direkt utanför dasset. Det var som om någon hade gått cirklar runt utedasset. Något som kom från skogen. Jag tänkte att djuret från kvällen tidigare var tillbaka men vilket djur kan få upp haspen till dörren? Jag tyckte det kändes obehagligt och tömde blåsan direkt utanför min stuga istället och skyndade mig in igen.

Jag låg i sängen och började somna om igen när jag plötsligt hörde grenen slå mot väggen. Det var exakt samma ljud som natten innan. Men det kunde inte vara en gren från trädet. Det stod alldeles för långt bort. Jag fortsatte lyssna en stund och efter ett tag märkte jag att det faktiskt inte lät som grenar som slog mot väggen. Det lät som om något skrapades längs väggen. Något hårdare än trädgrenar. Desto mer jag lyssnade desto mer märkte jag hur ljudet förflyttades. Runt, runt. Precis som vid dasset. Det lät som att någon gick runt och runt stugan och skrapade något längs husväggarna. Sen, helt plötsligt slutade allt. Ljuden liksom försvann och det enda som hördes var den vinande vinden utanför. Jag kommer inte ihåg vad klockan var när jag somnade men jag minns att jag hade börjat höra fåglarna kvittra.

Det blev inte många timmars sömn då min bror väckte mig ganska tidigt på morgonen med de traditionella julmorgonsgåvorna. Var sin fylld julstrumpa med var sitt paket och var sin påse med chokladtomtar. Samma tradition sedan innan min bror föddes. När jag klev ut märkte jag spåren utanför min stuga. Det hade snöat en del under natten och om man inte tänkte på det så skulle man inte märka något men jag såg. Jag såg de där hasande spåren som gick runt och runt min stuga. Som ett rovdjur som cirkulerar kring sitt byte. Jag skyndade mig in till storstugan och satte mig framför brasan och öppnade dagens första julklapp för att komma på andra tankar. Vilket lyckades. Under dagen tog vi en promenad längs vägen. Vi mötte stuggrannar som bestämt sig för samma sak som oss. Hejade och önskade god jul. Vi gick förbi Ingemars hus som var helt nedsläckt. Mamma sa något i stil med “hoppas han mår bra i alla fall” Pappa ryckte på axlarna och sa att det nog var levern som gett upp på honom. Ingen märkte dock det jag märkte. Spåren. Precis som utanför min stuga och utanför dasset var det något som hade cirkulerat runt Ingemars stuga. Hasande översnöade steg.

Jag kunde inte koncentrera mig under resten av dagen. Pappa frågade flera gånger om jag var sjuk. Men jag svarade att jag bara sovit dåligt. “Ta en snaps” sa han och försökte få mig på bättre tankar. Jag tog någon öl och snapsade även till middagen. Vi såg Karl-Bertil och min pappa kastade ur sig replikerna innan de hunnit säga dem på TV:n. Hela kvällen försökte jag spela med i den goda stämningen. Jag blev såklart mycket glad över alla julklappar jag fick och det värmde att se att de presenter jag köpt uppskattades av min familj. Jag minns bland annat att jag fick en ny kamera och blev väldigt överraskad över hur pass bra den var. Men det var inte tillräckligt för att släppa tanken att tillbringa en till natt ensam i min stuga.

När kvällen väl kom försökte jag mygla mig in i min brors säng för att dela sovplats men han blev mest irriterad och sa åt mig att gå in till min stuga. Jag gick motvilligt iväg till stugan och tittade hela tiden mot skogen. Jag vet inte om jag inbillade mig saker men jag kände mig iakttagen. Som att någon studerade mig där jag gick i mörkret. När jag kom in i stugan låste jag snabbt om mig och bokstavligen kastade mig ner i sängen. Jag hade tagit med mig en kopp glögg som nattfösare. Jag hade även spetsat den med lite rom enbart i tanken att alkohol nog skulle få mig att somna snabbare och att jag i så fall inte skulle behöva uppleva något obehagligt under natten utan istället sova mig igenom eventuella händelser.

Jag låg en stund och lyssnade efter ljud men allt som hördes var vinande vind och det tog inte lång tid förrän jag somnade. Timmarna rullade på och jag sov tungt när jag plötsligt vaknade av en smäll. En till smäll hördes och ännu en. Jag tvekade men gick till slut upp ur sängen. Sakta rörde jag mig mot fönstret. Smällarna kom med oregelbundna mellanrum. Jag tittade ut genom fönstret och såg att det var dassdörren som återigen stod öppen. Jag skulle precis gå tillbaka till sängen när jag plötsligt såg något i skogen. Bakom dasset mellan träden skymtade jag något som rörde sig. Jag tänkte först att det var något djur, men det var som att det rörde sig onaturligt. Inte som ett djur skulle röra sig. Jag kan inte annat än beskriva det som hackigt. Ni som är gamla nog att minnas VHS vet hur personer rörde sig när man spolade filmen bakåt. Rörelserna var snabba men stannade upp en kort stund. Precis som om man skulle röra sig “bakåtspolad”. Så stannade varelsen plötsligt till. Jag fick känslan av att den upptäckte att jag såg den. Den stirrade mot stugan. Jag kastade mig ner i sängen igen och gömde mig under täcket. Jag låg i fosterställning och var nära att gråta när ljuden kom. De där skrapande ljuden längs väggarna. Långsamt, långsamt rispade den där varelsen väggen med vad jag nu förstod var långa hårda naglar. Naglar som repade stugans fasad. Efter en stund kom skrapandet till fönstret. Det byttes ut mot trummande slag mot rutan. Som om du slår med dina fingertoppar i följd. ”Trapp… trapp… trapp…”. Jag vet inte hur många varv varelsen gick runt stugan, men jag minns att det precis som natten innan, helt från ingenstans bara slutade. En minut gick, tre minuter, fem och sedan… Dörrhandtaget till stugan började smälla upp och ner som om någon slet i dörren och ville in. Jag såg hur dörren ryckte men låset höll fortfarande emot. Jag skrek “SLUTA!!!” och kände hur tårarna rann längs mina kinder.

PANG, sade det. Något slog mot fönsterrutan.

PANG igen. Varelsen utanför stugan slog rytmiskt mot fönstret och jag hörde att slagen blev hårdare varje gång.

PANG.

Jag tittade mig runt i rummet och då såg jag… På byrån nedanför fönstret låg en gammal mattskärare och jag förstod vad jag behövde göra. Jag kände saltsmaken av mina tårar då jag tvekande närmade mig fönstret och bankandet. Jag sträckte mig fram för att få ta i mattkniven. Jag kände det kalla järnet i min hand när jag greppade vad som nu förvandlats från ett arbetsverktyg till ett dödligt vapen. Vad jag sen gjorde är något jag än idag ångrar. Jag tittade ut genom rutan.

Det jag såg på andra sidan fönstret var inte något mänskligt. Jag vet inte hur jag ska förklara det jag såg annat än att det än idag ger mig mardrömmar. Kroppen var benig och blek. Armarna hängde längs den slanka kroppen och de smala benen var täckta av blålila ådror som sökte sig upp mot bålen. Men det som var värst av allt var det där hemska ansiktet. Med huvudet på sned i en nästan frågande ställning. Jag möttes av ett avlångt utdraget ansikte. Svart hår, som växte från ett ovanligt högt hårfäste, hängde längs sidorna. De frågande ögonen var gulbleka när månen lyste upp det avskyvärda ansiktet. Där näsan skulle sitta fanns bara ett hål. Men det mest skrämmande av allt var varelsens mun. Det avlånga käkpartiet blottade en lika avlång mun som saknade läppar. De gulsvarta tänderna ger mig än idag rysningar så fort jag tänker på dem. Och det där fruktansvärda ljudet. Om jag kunde hade jag glömt det, men det är som etsat i minnet för all framtid. Tänk er ljudet av någon som inte kunnat andas på länge och äntligen får luft, blandat med någon som skriker i skräck. Jag stelnade till när varelsen stirrade på mig genom fönstret. Hjärtat bankade hårdare än någonsin. Jag tittade ner på mattkniven i min hand.

Jag vet inte hur jag klarade av det men antar att det var någon sorts överlevnadsinstinkt som satte igång. Jag kommer ihåg hur min vänstra hand blev varm och efter en stund kladdig. Jag tittade ner och min högra hand släppte mattkniven som föll till golvet och landade i den nästan kolsvarta pöl av blod som börjat bildas vid mina fötter. Min vänstra hand var brunsvart och jag minns att jag reagerade på färgen av blodet som täckte min hand. Jag greppade tag i glöggkoppen jag tagit med, höll den under min vänstra hand samtidigt som jag knöt den till en näve och blodet sipprade ner och fyllde koppen.

Utanför hade skriken och bankningarna lugnat ned sig men jag hade ändå känslan att varelsen jag sett fanns där ute. Att den iakttog mig. Handflatan sved efter såret jag nyss skurit upp, men jag bet ihop mot smärtan medan jag sakta gick mot stugdörren, bärande på den fyllda koppen jag nu skulle ställa utanför dörren. Sakta vred jag ner handtaget och öppnade dörren. Jag minns hur jag hela tiden var inställd på att dörren när som helst skulle ryckas upp. Men inget hände. Jag ställde koppen utanför dörren, stängde och svimmade sedan efter all uppståndelse.

Jag vaknade på juldagen innan alla andra, gick ut och såg mig omkring. Koppen var borta. Det fanns inga spår av den någonstans. Men det fanns andra spår. Snön utanför stugan såg ut att ha blivit upptrampad. Som om någon eller några rullat runt i snön. Jag sket i att ens försöka komma fram till någon logisk förklaring och istället bosätta mig i storstugan hela juldagen. När kvällen återigen kom låtsades jag att jag somnat framför kaminen. Mina föräldrar orkade inte bry sig om var jag sov och lät mig ligga kvar på golvet. Den natten hördes ingenting. Jag lyssnade mer än noga men ingenting. Inga hasanden, inga smällar och inga skrapande ljud. Hela natten gick och jag sov inte en enda sekund. Jag bara låg där och lyssnade. Men hörde ingenting. Vi packade alla ihop våra saker, julklappar och allt och började färden hemåt igen. Jag återhämtade min sömn lite grann i bilresan hem, men sov sedan i sexton timmar när jag väl kommit hem till min lägenhet igen.

Min farmor och farfar gick tyvärr bort något år efter denna händelse. Med ungefär ett års mellanrum dog först farfar och sedan farmor. Min pappa och min faster kom överens om att sälja stugan i Tresund de fått ärva och den har fått leva kvar som ett minne. Åren gick och händelsen jag just återberättat blev mer som ett diffust minne, kanske ändå mer som en dröm. Jag tänkte inte så mycket mer på saken förrän här om dagen då jag mitt i julshoppandet började tänka på den gamle gubben Ingemar. Jag frågade min mamma om de någon gång hörde från honom eller om han hört av sig till farmor och farfar innan de dog. Men min mamma bara skakade på huvudet. Hon hade dock fått höra att han fått en stroke den julen vi sist var där och det var därför ambulansen hade kommit. Efter det skulle han ha hållit sig för sig själv, slutat dricka och blivit mer introvert fram till för ungefär tre år sedan då han återigen fått en stroke. Precis som gången innan hade det varit några dagar före jul. Det värsta var att bara några dagar senare hade ännu en tragisk sak hänt byn. En av de som också har stuga där uppe, inte så långt från där vi hade våran, hade råkat köra av vägen när han uppenbarligen väjt för ett djur eller något. Bilen hade hittats i ett dike och föraren hade tydligen försökt ta sig ut men då blivit attackerad av rovdjur. Året efter, alltså förra året, hade byn skakats av ännu en tragisk händelse. Den där mannen vi mötte när vi körde snöskoter, som jag nämnde tidigare, hade tydligen råkat köra av skoterleden och sedan fortsatt i blindo i skogen tills han kommit till en lite väl kraftig sväng och då kastats av snöskotern, mot ett träd. Han hittades hängande livlös i trädet. En gren hade pressat sig igenom mannens kropp och han förblödde i skogen några dagar innan julafton.

Avskrivet som en hemsk olycka, men jag vet bättre. Snart är det jul igen och om de inte vill att något hemskt ska hända den här gången måste de se till så det finns en offergåva att ge.

Signaturmelodi

Vi hörde “Offergåva”, skriven av lyssnaren Christoffer, och läst av Ludvig Josephson. Och därmed är det dags för Creepypodden att tacka inte bara för sig denna vecka, utan för hela året. Vi är dock tillbaka igen 2021 – oroa er inte. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Låt mig nu säga ett varmt och innerligt: God jul! Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.