Avsnitt 155: Influencer

Min granne är en sådan där irriterande wannabe-Youtubekändis. Under åren som gått har jag sett honom gjort allt från att hosta ut ett moln av kanel och ligga platt på sin bils motorhuv medan den långsamt rullat ned för uppfarten till att hälla ljummet vatten över sig medan han vrålat saker som “episkt”, “fail” och “challenge”, och annat jag inte ens orkat försöka förstå. Att se honom kämpa fruktlöst mot att bli viral har ibland varit tröttsamt. Så när han häromdagen knackade på för att säga att han skulle resa bort i några veckor och be mig ta hand om hans post var det faktiskt en lättnad. Det är väl fånigt, men avslappningen i att jag inte skulle komma att behöva stå ut med hans fånigheter en stund var påtaglig. Jag insåg att jag ofta gick runt och var nervös för att något av hans påfund på något sätt skulle dimpa ned vid min tröskel.

Saker och ting förlöpte normalt de första dagarna. Han fick ett par räkningar, lite reklamutskick och något som jag tror var ett grattiskort på födelsedagen. Sedan, en kväll, kom jag hem och såg en stor kartong stående framför hans ytterdörr. På den stod, i feta, röda bokstäver, “Åter till avsändaren”.

Jag är ingen vekling, men måste erkänna att det inte var helt lätt att lyfta den på egen hand. Den var riktigt jäkla tung, helt enkelt. Att släpa över den till mitt hus var än svårare. Jag insåg snabbt att det inte skulle gå att bära den upp för trappan, in genom min ytterdörr, så jag bestämde mig för att lämna paketet i garaget. Det skulle ändå stå tomt så länge som garagedörren fortsatte krångla. Bilen ställde jag på uppfarten istället. Nu med facit i hand inser jag att jag borde ha ställt ifrån mig kartongen medan jag bråkade med garagedörren för att få upp den, men ni vet hur det är: man hoppas man ska kunna göra tusen saker samtidigt, även om man vet att det ofta leder till att en av dem går åt helvete.

När jag sparkade till garagedörren för tredje gången tappade jag greppet om kartongen. Den föll den i marken, och jag hörde ett dovt knak inifrån.

Helvete, muttrade jag.

Jag hoppades att det inte var något viktigt som gått sönder, men bestämde mig för att inte säga något om fallet till min granne och låta honom utgå från att det hänt under transporten.

Med händerna fria lyckades jag få loss garagedörren och bet ihop när jag hörde hur illa den gnisslade på vägen upp. Jag släpade fram kartongen den sista biten, och placerade den sedan i hörnet i väntan på att grannen skulle komma hem. Och sedan struntade jag i den. Snart var den bortglömd. Åtminstone i några dagar.

Jag vet inte när jag först kände doften, när den först sipprade in genom dörren från garaget till mitt hus, för det gick långsamt. Det luktade övermoget sött, som om något låg och ruttnade någonstans. Jag trodde de första dagarna att ett djur blivit påkört på gatan utanför huset, och att kadavret nu låg någonstans utanför och att doften tog sig in. Men när jag till slut gick ut för att leta efter kadavret märkte jag att doften blev svagare, och inte starkare. Det var då jag öppnade garagedörren, och det var också då stanken slog mig tillbaka och tvingade mig att hålla för näsan.

Källan var inte svår att identifiera. Det enda nya inslaget i garaget var kartongen i hörnet. Jag minns att jag tänkte att det måste ha varit en köttlåda han prenumererade på, som den idioten glömt att han skulle få hem. Klart köttet ruttnat när det legat utanför kylskåp så länge. Men hur mycket hade han egentligen beställt? Lådan var ju enorm. En hel jäkla kossa?

Jag höll för näsan och gick trevande fram till lådan, med en avstickare till en hylla där jag hade en sax. Egentligen skulle väl den inte behövas, för i botten hade kartongen blivit så blöt att man hade kunnat öppna den med fingrarna, men jag hade ingen lust att gräva i safterna av ruttnande kött. Men den genomblöta botten i kartongen gjorde också att jag inte kunda släpa ut lådan ur garaget. Då hade den slitits upp, och innehållet hade rasat ut över hela golvet. Först skulle jag behöva tömma kartongen för hand, och lägga över det ruttnande köttet i soppåsar, för att sedan kunna köra dem till tippen. Jag såg inte fram mot någotdera.

Jag skar igenom tejpen som höll ihop kartongens lock. Hade jag trott att lukten inte kunde bli värre så krossades den illusionen när jag öppnade den. Det var som en helt ny, tidigare otänkbar dimension, av stank. Som när man öppnar en skållhet varmluftsugn, men med doft istället för en upphetttad vägg av luft. Det var så illa att jag, kämpande mot kväljningarna, flydde ut genom garagedörren igen. Jag tror inte jag på något sätt rent fysiskt hade kunnat stå emot den stanken, så stark var den. Jag var tvungen att stå och hämta andan en stund utomhus, och tänkte för ett ögonblick att jag helt enkelt skulle strunta i lådan, men väl där insåg jag att den redan tycktes ha fått fäste i mina kläder och hängde efter mig som en vidrig skugga.

Jag försökte allt för att bli av med stanken, men ingenting fungerade. Varken rumsprej, ansiktsmask, tre duschar eller ett klädbyte. Varje sekund lådan låg i mitt garage var ännu en sekund för stanken att fästa sig i huset. Jag var tvungen att bita ihop, gå in och göra mig av med innehållet.

Jag återvände till garaget och såg kartongen, där den stod öppen som om den bjöd in mig att ta en titt. Jag var väl förberedd, med öronproppar instoppade i näsborrarna, en soppåse i ena handen, det starkaste rengöringsmedlet jag kunde hitta i andra handen, och händerna täckta av långa plasthandskar. Jag ville inte behöva röra vid något av innehållet i kartongen. Men, som det skulle visa sig, jag hade inte behövt leta fram alla de sakerna.

Jag skulle inte komma att behöva lyfta ut eller ens röra innehållet i kartongen. Allt jag stod inför var mardrömmarna som skulle plåga mig i veckor efter den dagen. I den där kartongen låg det mycket riktigt kött, men inte hackat, styckat och levererat till en kund. Nej, det var värre än så. Där låg min granne. Död. I ett stycke, men död.

Jag ringde polisen, och efter att ha kommit tog de givetvis in mig på förhör. Det är trots allt inte konstigt att vissa misstankar riktas mot mannen med den döda kroppen i garaget. Lyckligtvis insåg de snart att jag inte var inblandad. Mitt DNA fanns visserligen över hela lådan, och stanken hängde kvar i mitt hus. Men det fanns bevismaterial som friade mig, liggande i min döda grannes egna händer. En filmkamera.

De visade mig bara filmmaterialet en gång, men det räckte. Jag vet egentligen inte om de fick, om de bara kände så mycket sympati för mig och min situation att de tyckte jag förtjänade det. Hur som helst såg jag det.

Min granne satt i lådan utanför ingången till ett fraktföretag. Han skrattade medan han berättade för kameran hur han skulle skicka sig själv från land till land. Med sig hade han flaskor att kissa i, mat, en kudde och några ficklampor. Hans kompis – en kille jag flera gånger sett hjälpa till med hans olika upptåg – stängde kartongen och lämnade antagligen in den. Under timmarna, eller dagarna, som följde spelade min granne in en del olika klipp om hur det gick. “Jag tror jag är i en lastbil, jag känner hur den rör sig.” “Nu måste jag vara i ett lager. Här var det varmt. Men mat har jag gott om.” Sådana saker sade han. Sedan, mitt under den sista inspelningen han gjorde, föll kartongen i marken. Där och då bröt han nacken. Kameran fortsatte spela in tills minneskortet blev fullt eller batteriet dog.

Det var en enda sak jag inte berättade för polisen, efter att de visat mig filmerna. Det var något jag hört i det sista filmklippet, som kommer förfölja mig länge. Precis efter att kartongen fallit i marken och min granne fallit ihop i en livlös hög med kameran bredvid sig hörde man ett ljud, som måste ha kommit utifrån kartongen. De kände väl inte igen det, men det gjorde jag. Det var ljudet av min trilskande, gnisslande garagedörr, när den gick upp.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Åter till avsändaren”, skriven av Manen Lyset och ursprungligen publicerad på Reddits underforum Nosleep.

Och den var väl ett utmärkt sätt att inleda ett avsnitt om vår tids kändisskap på. En historia om jakten på att tillfredsställa den stora, anonyma publiken där ute, en jakt som vi tror kan göra oss lyckliga och framgångsrika, men som också kan driva oss i vårt fördärv. När löftet om succé ges till alla med en telefon och ett sociala medier-konto finns det ju inget som begränsar våra idéer, annat än kanske vår självbevarelsedrift. Saknar man en sådan kan horisonten verka förrädiskt öppen.

I avsnittets nästa historia ska vi höra om hur den jakten kan te sig utifrån, från en person som inte ser de putsade bilderna när de laddas upp, men däremot när de tas. Och som anar att verkligheten bakom bilderna är mycket mörkare. Historien “Influencern” är inskickad av en anonym lyssnare, och den läses av Rakel Josephson.

Det sämsta med att bo i lägenhet är insynen. Inte bara att jag syns, utan också att jag ser så mycket av mina grannar. Min granne tvärs över innergården en våning ned, till exempel. Jag vet inte vad han gör om dagarna, egentligen. Eller rättare sagt: jag vet precis vad han gör om dagarna, när hans flickvän gått iväg till jobbet. Tillräckligt många gånger har jag råkat kasta en blick ut genom fönstret och se hur han sitter i sin säng med byxorna neddragna, sin laptop på de bara låren och med pappersnäsdukar bredvid sig. Det jag inte vet är vad han har för sorts jobb, där han har tid för så många sådana pauser.

Nå. Än mer gåtfull är hon som bor på våningen över honom. Hennes lägenhet har två fönster ut mot innergården. Ett i vardagsrummet, ett i köket. Första gången jag såg henne i vardagsrumsfönstret var bara någon vecka efter att jag flyttade in. Det var förra hösten. Jag minns att jag inte var på det bästa humöret, den dagen. Lägenheten jag hade flyttat ifrån var större, i ett finare hus, i ett bättre område. Men den ägdes av min pojkvän, och inte av mig, och han hade meddelat mig att han inte var min pojkvän längre. Så jag hade fått ta vad jag fick. När jag stod och packade in besticken i besticklådan slängde jag en blick ut genom köksfönstret, och fick syn på henne.

Hon stod mellan de vita gardinerna och höll upp telefonen framför sig mot fönstret, som om hon försökte få bättre täckning. Hon tittade intensivt in i telefonen. En blonderad slinga av hennes hår föll ned i ansiktet, och hon drog snabbt bort den. Då förstod jag att det hon gjorde var att fotografera sig själv. Det överraskade mig lite. Inte för att det inte var ett bra selfieställe hon hittat. Ljuset var väldigt fint, indirekt som det blev när det reflekterades mot min vita husfasad. I bakgrunden hade hon en smakfullt inredd bokhylla, och själv var hon fixad och snygg. Det som hade gjort att jag ändå först inte förstod att hon stod och tog selfies hade varit hennes min. Hon såg helt nollställd ut. Inte tillstymmelse till minspel. Som om det var passbilder hon tog.

Jag betraktade henne en stund, sedan återgick jag till besticken. När jag tittade tillbaka var hon borta från fönstret. Jag gick och började lyfta ut kläder ur flyttlådorna, och proppa in dem i garderoben. De som luktade som min exkille slängde jag direkt i tvättkorgen. Den kvällen gick jag ut med några kompisar med målet att inte återvända hem igen förrän jag var så full att jag skulle somna på en gång.

Morgonen därpå, när jag släpade mig upp ur sängen och in i köket för att dricka en läsk jag förutseende nog ställt i kylen kvällen innan, stod hon i sitt fönster igen. Jag kisade mot solen. Hon hade en annan outfit, minst lika noggrant uttänkt som den igår. Håret var uppsatt. Hon höll upp telefonen mot fönstret och stirrade på den med samma ansiktsuttryck. Tomt. Intetsägande. Det var lördagmorgon och hon var redan uppe och poserade. Piggt, tänkte jag, skakade på huvudet och gick tillbaka till sängen med läsken och en påse chips.

I huset stötte jag aldrig på henne. Inte för att man brukar stöta på sina grannar, men som nyinflyttad hade jag det där extra vakna ögat för ansiktena i trappuppgången. Ifall någon skulle nicka välkommen till huset åt mig ville jag le så trevligt jag orkade. Men det var ytterst sällan man såg någon av grannarna i trapphuset överhuvudtaget. Killen med datorn och pappersnäsdukarrna tror jag till exempel aldrig att jag såg heller, även om jag antagligen ändå bara skulle ha känt igen de delar av honom som han ändå i trapphuset rimligen täckte med byxor och kalsonger. Hur som helst var jag glad att slippa småprat med folk på vägen ut eller hem. Jag hade begränsad energi över för artighet de dagarna.

Den sensommaren fick jag ett av jobben jag tillbringat juli och augusti med att söka. Det var inget fel på jobbet, åtminstone inte för en som över natten tvingats bygga upp en helt ny tillvaro. Det enda kruxet var att mina pass började så tidigt på morgonen. Måndagen som följde ringde väckarklockan vid 05.45. Det var när jag, lite svajande, stod i köket och lassade in kaffe i bryggaren som jag tittade ut genom fönstret igen. Solen hade inte gått upp än, men himlen var otålligt ljusblå. Min lägenhet hade österläge, och snart skulle solen skina rätt in i mitt köksfönster. Jag tittade ut över den ännu dunkla fasaden på andra sidan. Kaffemåttet i min hand stannade upp ovanför filtret.

De vita gardinerna hängde orörliga mot den dunkla bakgrunden i den nedsläckta lägenheten. Men mellan dem stod någon. Jag var säker. Det var en skugga, en gestalt, som avtecknade sig i mörkret. Jag drog mig in mot väggen, bort från fönstret. För att skona mina ännu sömnsvullna ögon hade jag inte tänt lampan i köket och stod alltså själv i mörkret. Ingen kunde se mig utifrån. Jag blinkade några gånger och tittade igen. Skuggan stod ännu orörlig. I huvudet gick jag igenom de möjliga förklaringarna. Granntjejen hade kanske ställt en herrbetjänt med kläder där, eller möjligen en hög tvättställning. Ändå var det som något instinktivt fick mig att krypa ihop. Sedan insåg jag att jag hällt ut halva kaffemåttet över diskbänken, svepte snabbt ned det i vasken och hällde in ett nytt mått. Efter att ha satt igång bryggaren ställde jag mig vid sidan av fönstret igen och tittade ut.

Just då gick solen upp över hustaket. Dess första strålar slog mig i ansiktet, och de reflekterades på fasaden på andra sidan. Jag bestämde mig för att dricka mitt kaffe och äta min filmjölk stående vid sidan av köksfönstret. Långsamt rann det skarpa, gula solljuset ned över den gula putsen, tills den spred sig jolmigt inuti lägenheten på andra sidan innergården. Då såg jag att det var hon. Hon hade stått där hela tiden, framför fönstret, fixad och klar. Oklanderligt sminkad. Håret i två flätor. Iförd en tunn kofta över en vit struken skjorta och svart minikjol som var hög i midjan. Och medan jag stod med gapande mun och filmjölksskeden avstannad halvvägs till munnen såg jag henne resa högra handen, i vilken hon höll sin telefon, och börja ta selfies.

Den kvällen träffade jag en vän på en bar. Fortfarande tillbringade jag helst kvällarna ute med kompisar, istället för ensam hemma med risk för att stöta på en gammal myströja i garderoben jag glömt tvätta. Morgonens händelse med min märkliga granne behandlade jag som en spektakulär anekdot, som något jag kunde berätta om istället för att dra de vanliga bittra harangerna om min exkille som jag anade att min närmsta krets börjat tröttna på. Jag berättade alltså om hur jag sett henne stå blick stilla i mörkret, till synes sedan länge påklädd och färdig för dagen, och i den allra första morgonsolen ta gravallvarliga selfies. Som en robot. Min vän lyssnade med spänning, men då jag förklarat hur hon var klädd försjönk hon i en fundersam blick. Hon bad mig beskriva koftan igen. Sedan tog hon fram sin telefon och gick in på Instagram.

Ja, utropade hon efter att ha scrollat en stund. Jag tänkte väl det! Vad sjukt. Sedan visade hon mig en bild hon hade sett den förmiddagen. Jag tog hennes telefon och blinkade. Det var hon. Kvinnan i fönstret mittemot, med de kläder jag sett henne iförd imorse.

Jag själv följer inte så många influencers. En och annan av de större har jag väl lagt till i flödet, och några har jag till och med lärt mig tycka om, men det är något med den framtvingade exhibitionismen som ger mig lite andnöd. Att varje inslag i deras liv, tragiskt såväl som glädjande, ständigt måste vägas mot en ansiktslös och tusenhövdad skara betraktares omdömen och lyten, och samtidigt också ska gå att sälja till annonsörer, får det att krypa i mig. Så den här tjejen hade jag missat. Hon hade drygt 40 000 följare, och ett bildspråk på Instagram som utmärkte sig för någon sorts prydlig sexighet. Som om hon ville framstå som en fransk utbytesstudent som gjorde ett undantag från sitt pluggande för att flirta med en. När jag scrollade genom bilderna kände jag igen flera outfits.

Men det var något som jag inte fick ihop med mina egna minnesbilder. Först förstod jag inte vad. Sedan sade min vän något om den senaste bilden.

Verkar som att hon till slut pressade fram ett leende, sade hon.

Och då insåg jag vad det var jag inte kände igen. Det var att hon log på bilderna. På varje bild, tagen där i fönstret i hennes etta mitt emot min, log hon mot kameran. Jag rynkade pannan. Weird. Men min vän kanske bara helt enkelt hade rätt. Grannen måste ha stått kvar i fönstret efter att jag gått till jobbet och till slut börjat le mot kameran. Jag scrollade och, av någon anledning, ryste till. Hon hade verkligen en inövad fotomin. Min vän visste inte mycket om den där influencern, men ville gärna höra om jag som god grannkärring hade något skvaller. Det hade jag inte, mer än det jag redan berättat. Allt jag visste om den där tjejen var strängt taget vilket hennes favoritställe för selfies var.

Dagarna som följde höll jag ett extra öga på fönstret mittemot. Hon dök inte upp. Hennes lägenhet, som av allt jag kunde se var lika prydlig som hon själv, var lika tom i morgonljuset som när jag kom hem från jobbet, i eftermiddagssolens skarpa strålar som fick dammkornen i luften att synas. Jag hade börjat följa henne på Instagram, och där dök det emellertid upp nya bilder. Hon log i en cardigan, log i en polotröja, log i en enkel men klassig tight body. Av ljuset att döma var bilderna tagna i morgonens indirekta solljus, men det kunde vara en backlog av gamla foton hon jobbade igenom, eller så hade hon tagit dem när jag inte var hemma.

Nästa gång jag såg henne hade det hunnit bli oktober. På vardagsmorgnarna hade jag inte längre tillfälle att titta efter henne, eftersom jag alltid gick hemifrån före soluppgången. Istället var det en lördag. Jag hade gått för att sätta på kaffe i köket och tittade, min vana trogen, ut genom fönstret. Där stod hon. I ögonblicket jag såg henne reste hon högerhanden och började fotografera sig själv. Jag blev stående vid sidan av fönstret och tittade på henne. Hon stod iförd någon sorts tyllkjol och tittade med samma orörliga likgiltighet som förut upp mot telefonen i ett par minuter. Inte tillstymmelsen till ett leende syntes.

Sedan hände något som förvånade mig. Hon sänkte armen med telefonen, som om hon var klar. Och i den stunden drogs gardinerna för. Hennes vardagsrumsfönster täcktes och hon var borta. Jag stod med halvt gapande mun. Jag kunde svära på att hon inte hade rört armarna mer än för att ta ner telefonen. Men det måste hon ha gjort. För hur kunde annars gardinerna ha dragits för? Jag stirrade på hennes fönster. De var veckade och de lite oputsade fönsterglasen gjorde det svår att avgöra. Men en svag skugga avtecknade sig bakom de vita gardinerna där hon hade stått. Stod hon fortfarande kvar?

Nästa gång jag träffade min vän berättade jag om vad jag sett. Hon mös av hur märkligt det hela var och började kalla influencern för “roboten”. Jag själv var mer dragen till något smeknamn i stil med nickedockan. Känslan jag fått var att hon var lägenhetens eget utställningsföremål, som kläddes och sminkades upp och placerades i fin belysning. Viljelöst, på något sätt. Kontrollerad av något större, osynligt, gömt i bakgrunden. Fast det var väl det min vän menade också. Är en robot mer viljestark än en nickedocka? Jag hade försjunkit i tankar, och reagerade inte förrän min vän höll upp sin telefon framför mig. Titta, sade hon. Precis nu laddade hon upp en ny bild.

Jag tittade och insåg omedelbart att den föreställde henne, och att hon hade på sig tyllkjolen från den morgonen. Och att hon log. Hon log sitt proffsiga, breda leende, som jag kände igen från alla andra bilder. Men det gick inte ihop. Jag hade sett hela hennes fotosession, från att hon höjde armen till att hon på något sätt drog för gardinerna och stod kvar i den nedsläckta lägenheten. Jag hade aldrig tittat bort, så nyfiken på henne som jag varit. Och hon hade aldrig lett. Ändå log hon nu på fotot.

Vi gick igenom hennes bilder igen. Leenden, leenden, leenden. Den här gången skärskådade jag dem noggrannare, och det tog det inte lång tid att sätta fingret på vad jag redan första gången jag såg bilderna hade tyckt var subtilt otäckt med dem. Leendet var exakt samma. Inte så att hon hade det så väl inövat, nej, det var bokstavligt talat samma leende på alla bilder. Förklaringen gick upp för mig, och jag kände mig korkad som inte förstått det tidigare. Hon redigerade in sitt leende i efterhand. Eller sitt och sitt. Ett leende. Det var också därför hon tog alla bilder i samma vinkel. Då passade just det där leendet in. Min kompis gjorde allt större ögon ju längre igenom flödet vi kom. Jag såg på henne att smeknamnet “roboten” var här för att stanna.

På söndagen vaknade jag inte hemma hos mig själv. När man har blivit dumpad, och fysisk närhet inte längre är en självklarhet i vardagen, måste man ibland sänka man sina krav. Det var väl inte mitt livs kärlek, men det var en okej ersättare för en natt. Han hade fina ögon, bra humor och en stor säng, det räckte för mig för stunden. När jag kom hem på söndageftermiddagen hängde tunga regnskyar över stan, och vår innergård var försänkt i en dyster skuggighet. Jag duschade, bytte om och satte igång ugnen för att värma upp en fryspizza, och så vände jag mig mot köksfönstret. I ögonblicket jag såg det kändes det som om magen vände sig ut och in. Hon stirrade rakt in i mitt kök. Med sitt tomma ansikte stod hon och tittade på mig. Jag kunde inte tänka. Effekten blev att jag varken hoppade undan eller vinkade vänligt, utan stirrade bara förskrämt tillbaka i någon sekund. Sedan tog min tafatta personlighet över, och jag bara låtsades inte ha sett henne och gick utstuderat långsamt iväg från fönstret.

När jag satt i sängen med pizzan hittade jag på förklaringar för mig själv. Det hade bara varit jag som gjort det konstigt genom att inte vinka. Det hade varit en kort sekund då vi båda såg konstiga ut. Hon hade bara väntat på att solen skulle skina igenom molntäcket, och fått syn på mig i min pösiga t-shirt. Vad fan, ingenting särskilt hade hänt. Jag hade fått ögonkontakt med en granne, och här satt jag i sängen med bultande hjärta. Hur svensk kunde man bli? Ändå bar mig inte förklaringarna hela vägen fram till ett helt solitt avfärdande. Hon hade haft exakt samma ansiktsuttryck som förut. Redan då hade hon verkat lite märklig. Och nu hade hon fått syn på mig.

På veckodagarna kunde jag lita på att mitt schema skulle beskydda mig från eventuella nya möten med grannen. Ju längre in på hösten året gick, desto mörkare blev det på morgnarna, och desto mindre var risken för att hon skulle stå i sitt fönster. Ändå tog jag för vana, nästan utan att märka det själv, att inte längre titta ut genom köksfönstret när jag gjorde mitt kaffe. Det fanns inte mycket att se där ute, förutom vår risiga innergård med några trädgårdsstolar och ett cykelställ. Men jag visste att det egentligen hade med henne att göra. Om hon nu tillbringade sina nätter med att stå posterad bakom gardinerna var det inget jag behövde veta. Särskilt inte om hon också, dold i nattmörkret, hade blicken stint fäst i mitt köksfönster.

Fredag- och lördagnätterna tillbringade jag allt oftare hemma hos killen med fina ögon. Han var okomplicerad och från hans fönster hade man utsikt över en parkeringsplats, vilket gjorde att jag slapp alla funderingar över grannar överhuvudtaget. På så vis fortsatte jag arbeta enligt min sedan jag hade blivit dumpad framgångsrika strategi att vara ensam hemma så lite som möjligt. En bonus var att när jag inte var hemma kunde jag slita mig från känslorna av obehag inför min granne, och istället bli nyfiken på henne. Jag googlade på henne under lunchrasten en dag på jobbet. Hon var inte särskilt omskriven, annat än i skvallerbloggar och då bara som en up-and-coming influencer som på den ena bilden gjorde ett samarbete med ett sminkföretag, och på den andra bilden med ett klädmärke. Några bilder på henne utanför sin lägenhet fanns inte. Av sökresultaten att döma hade hon aldrig lämnat gått utanför dörren.

Jag funderade över hur hon kunde få ihop så många samarbeten, men sedan hittade jag ett företag som besvarade den frågan. Det var en sorts app som kopplade ihop Instagramkonton med influencers utan att något möte behövdes. “Du väljer vilka varumärken du vill samarbeta med genom att enkelt ansöka till de kampanjer du vill i appen”, skrev företaget. Man kunde ladda ner dess app, och då få ett så kallat ”Social Media Value” baserat på sitt konto. “Det är den summan du får betalt om och när du blir godkänd av ett varumärke i en kampanj”, skrev företaget.

Min avsmak för detta erbarmliga jobb stärktes. Jag sade ju det: en nickedocka. En hjälplös maskot som på nåder får några kronor för att dagligen lägga ut nya reklambilder, utifrån beställningar som kommer på löpande band. Inte ens mänsklig kontakt ingår i jobbet. Om det var så min granne fick sina uppdrag kunde jag förlåta att hon fejkade sitt eget leende. Jag skulle aldrig kunna le naturligt på sådana bilder.

Det betydde dock inte att hon kändes mer bekväm att ha som granne. Tvärtom. Om hon fick alla sina jobb via en app, redigerade sina bilder för att se ut att kunna uttrycka känslor och aldrig lämnade sin lägenhet… Vad var hon då för en sorts människa? Inte en som jag ville skulle ha fått syn på mig, i alla fall. Det avgjorde saken. Jag skulle ta initiativet och se till att inte riskera något. Jag planerade in en resa till Ikea före middagen. När jag kom hem var det med nyinköpta gardiner till köksfönstret.

Det hade återigen hunnit bli grått på gränsen till mörkt. Solen var gömd någonstans bakom molnen ovanför mitt hus. Jag kastade en blick ut, och såg att i hennes fönster var gardinerna igendragna. Ingenting skymtade bakom dem. Snabbt klättrade jag upp på en pall och satte upp gardinen i skenan som redan hängde över fönstret. Den strulade lite, och jag fick muttrande och uppsträckt på tå fixa med den tills den funkade. I samma stund som jag fick in sista fingerkroken i skenan bröt solens sista strålar för dagen genom molnen, och studsade mot fasaden mitt emot. Jag översköljdes av varmt, gult eftermiddagssolljus, och skrattade till. Så här kändes det alltså med fint ljus.

Jag kunde inte motstå det. Jag tog fram min telefon, höll upp den mot fönstret i en vinkel som slätade ut mina drag, anlade en allvarsam min, och tog en selfie. Min tanke hade varit att skicka den till min vän, med någon formulering om att jag också blivit en robot. Men när jag tittade på resultatet slogs jag av att bilden blivit ganska snygg. Det hade inte blivit många selfies på sistone. Hade inte varit på det humöret, om man säger så. Men här hade ljuset och vinkeln samspelat och, tja, jag såg helt enkelt inte så pjåkig ut. Istället för att skicka bilden till min vän följde jag ett infall, och lade ut den på Instagram. Där hade de inte sett mig på länge, så det kunde ändå vara på tiden. Sedan lade jag telefonen i fickan och skulle klättra ner från pallen. Men först slängde jag en sista blick ut.

I hennes fönster var gardinerna isärdragna. Jag såg rätt in i den dunkla, tomma, lägenheten, knappt mer än fem-sex meter bort, och skymtade bokhyllan i bakgrunden. Ingen människa syntes. Men jag kunde svära på att gardinerna hade varit framme när jag, för bara några minuter sedan, ställt mig på pallen. Nu var de isär. Jag hoppade ned från pallen och drog ihop mina egna gardiner. Resten av den kvällen höll jag mig undan från köksfönstret.

Morgonen efter ringde alarmet vid 05.45, som vanligt. Jag famlade efter telefonen i mörkret, och såg när jag klickade bort väckarklockan genom min morgongrumlighet att jag hade en del notifikationer. Nya kommentarer på Instagram. Jag klickade på den senaste notifikationen, och blev klarvaken på ett ögonblick. Det första jag såg var användarnamnen, som jag inte kände igen. Namn som verkade automatiskt tilldelade, som om de hörde till botar snarare än människor. Massa siffror. Och så läste jag kommentarerna.

snygging… men hur ser du ut när du är glad då?
bjud på ett leende då gumman 😉
kom igen nu snygging, le då
le nu
le

Det var 24 kommentarer, allt som allt. Bara på min senaste bild, från köksfönstret. Och de var alla sådana. Jag satte mig upp i sängen. Vilka var det här? Varifrån kom de? Och hur hade de hittat mig? Jag hade inte ett låst konto, men det var verkligen inte stort nog för att attrahera okända människor. Mina 244 följare var bara mina vänner och min familj. Jag gick in i inställningarna och låste omedelbart kontot, och sedan städade jag bland kommentarerna så ingen av de obehagliga okända uppmaningarna att le återstod. Jag anade att det hade med grannen att göra, så jag satte på aviseringar, så att jag fick en notifikation varje gång hon gjorde ett inlägg eller publicerade en story på Instagram. Sedan klädde jag snabbt på mig, och gick hemifrån utan att passera köket. Kaffe och frukost köpte jag på vägen till jobbet.

Den kvällen var det motvilligt jag gick hem. Jag släpade fötterna efter mig under promenaden från tunnelbanan, och funderade på olika alternativ. Gå ut med någon, och inte komma hem förrän jag var så full att jag skulle somna på en gång? Eller sova hos killen med de fina ögonen? Kanske. Han skulle gå med på det. Men jag kom på mig själv med att bli allt mer irriterad, snarare än rädd. På något sätt hade en knäpp granne och en samling människor på Instagram som jag överhuvudtaget inte hade någon relation till fått mig ovillig att vistas i mitt eget hem. Det var inte rättvist. De borde inte få skrämma bort mig från min lägenhet så lätt.

När jag kom hem var jag uppfylld av en helig vrede. De skulle få se. Jag var så upprörd att jag gick över till andra sidan huset, och plingade på hennes dörr. Inget svar. Jag plingade igen, men fick till slut ge upp och gå hem. Väl där marscherade jag fram till köksfönstret och drog bestämt isär gardinerna. Jag stirrade ut, och möttes av ett tomt fönster på andra sidan. Gardinerna var isärdragna men ingen syntes hemma hos henne. Jag drog fram en stol och satte mig vid fönstret med armarna i kors. Den här uthållighetstävlingen skulle hon inte vinna.

Timmarna gick. Jag åt ett par mackor. Det mörknade utomhus. Det regnade inte, men som så ofta på senhösten var innergården ändå fylld av oförklarliga pölar och hustaken var blankt våta. Ju mörkare det blev, desto mer av mitt vredesmod försvann. Jag lät bli att tända lampan i köket och satt i mörkret och tittade ut mot grannens fönster. Ingenting hände. Timmarna gick. Jag satt och scrollade på min telefon, och gång på gång hamnade jag på hennes Instagramkonto. Jag tittade igenom bilderna igen men kunde inte upptäcka någonting nytt. Tills jag gick i hennes kommentarsfält.

Där var de, allihopa. De som hade kommenterat min bild förra natten. Användarnamnen med långa rader av siffror och bokstäver. Kommentarer med blinkande smileys och tomt smicker. Men de var annorlunda. De skrev att de gillade hennes leende, och att de ville se det igen. Men de verkade också tjata på henne, om att hon skulle leverera något. Någonting de tyckte hon var skyldig dem.

när kommer det, snygging
du har lovat oss
vi längtar

Jag fick ont i magen. Det sista lilla av vreden jag kände försvann, och byttes ut mot medkänsla. Vad hade hon hamnat i för situation? Vad var det dessa anonyma kommentatorer krävde av henne? Jag satt länge och fingrade på hennes profil, i närheten av knappen “Skicka meddelande”. Jag visste inte om jag borde gå så långt, hur direkt jag ville att kontakten mellan mig och henne skulle bli. Men kanske var hon utsatt för något. Kanske var det fegt att inte sträcka ut en hand. Till slut tryckte jag på “Skicka meddelande”, och började osäkert skriva.

Behöver du hjälp?, skrev jag. Efter ytterligare ett par sekunder av en sista tvekan tryckte jag skicka.

Omedelbart dök den lilla texten upp under mitt meddelande. “Visat”. Sedan hoppade mitt meddelande upp ett snäpp, och en ny text framträdde. “Skriver…”

Jag hade utan att märka det ställt mig upp. Jag stod med telefonen i mina svettiga händer och stirrade ned, utan att våga titta bort. Sekunderna kändes utdragna till timmar. Till slut kom svaret.

Le, skrev hon. De gillar inte när man inte ler.

När jag tittade upp stod hon där. Hon syntes knappt i mörkret. Det var inte mer än en liten skepnad med mänsklilg form som avtecknade sig mot det djupare mörkret i bakgrunden. Jag såg en rörelse vid hennes sida. Hon sträckte upp armen mot fönstret, och i hennes hand såg jag en rektangulär mörk form. Mobilen avgav ett blekt ljus, som lyste upp hennes ansikte. Då såg jag att hon hade samma tomma ansiktsuttryck som vanligt. Och att hon tittade på mig. I min hand vibrerade telefonen igen. Jag tittade ner.

De vill att du ler, hade hon skrivit.

Jag hade tur. Killen med de fina ögonen tyckte, efter viss tvekan, vi hade kommit tillräckligt långt för att flytta ihop medan jag väntade på att få till stånd ett lägenhetsbyte. Man får ge honom det, att han var väldigt snäll som gick med på det. Särskilt som jag flyttade in hos honom under tämligen panikartade former redan den natten. Jag skyllde på att det var ett vattenfel i lägenheten.

I efterhand har jag funderat på om jag gjorde fel som flyttade. Om jag lämnade henne i sticket. Så tänkte jag inte till en början. Då var jag bara lättad över att ha kommit därifrån. Men jag hade glömt notiserna när hon gjorde nya inlägg och storys, som jag hade satt på. En natt kort därefter, hemma hos killen som i praktiken blivit min sambo, kunde jag inte sova. Det var inget konstigt: ända sedan jag var liten har jag haft svårt att somna på nya platser. Jag låg och vände och vred på mig, medan han snarkade på sidan. Till slut tog jag upp telefonen för att, förhoppningsvis, scrolla mig till sömns.

Då såg jag en notis. Det var otrolig tajming: den hade dykt upp för bara någon minut sedan. Ny story från min före detta granne. Jag klickade på den, och såg att det var ett suddigt, mörkt foto taget från hennes vardagsrumsfönster. Men för första gången föreställde det inte henne själv. Det var taget med kameran på baksidan av telefonen. Och bilden föreställde mitt köksfönster, mitt i natten. Där, upplyst av min telefons skärm, stod jag. Hon hade inte tagit en selfie den natten, den sista gången jag såg henne. Hon hade tagit en bild av mig.

Storyn togs bort från hennes konto några minuter senare. Men jag kommer aldrig kunna glömma den. I detalj är den inpräntad i mitt minne. Och jag vet inte vilken tanke som skrämmer mig mest. Om hon lade upp den som en varning, för vad som skulle hända mig om jag bodde kvar i det där huset. Om hon lade upp den som ett rop på hjälp, efter vad som hade hänt med henne efter att hon flyttat in där. Eller, och det vill jag inte ens egentligen tänka på, om hon lade ut den för att leda sina kommentatorer – vilka de nu är – till en ny kvinna att följa, istället för henne själv.

Visst, egentligen är det väl inte klokt, att bli sambo med den här killen efter att bara ha dejtat varandra i några månader. Ärligt talat känner jag egentligen inte ens så kär. Men allt var bättre än att stanna kvar i den lägenheten. Jag har lagt ut den på några bytessajter, och hoppas det ska lösa sig snart. Men kanske tar det lite extra tid. Alla kvinnor som hör av sig och vill byta med mig kommer jag nämligen tacka nej till, oavsett hur fina lägenheter de har att byta med.

Jag vet inte varför. Men jag har en känsla av att de lämnar män i fred. Att de inte bryr sig om de ler eller ej, när de låter sig synas genom köksfönstret.

Vi har hört “Influencern”, inskickad av en anonym lyssnare, och uppläst av Rakel Josephson.

Nu har vi varit väldigt samtida i det här avsnittets första historier. Från Youtube till Instagram så har det varit vår tids offentliga rum vi rört oss i, och mörkret i dess bakgårdar vi skrämts av. Men ett avsnitt av Creepypodden är inte fullständigt om det inte blickar tillbaka, till en tid då våra världar var mindre och våra auktoriteter mer lokala. Därför vill jag nu avsluta avsnittet med en annan sorts influencer, den som fram till alldeles nyss inte bara haft inflytande på vår sinnevärld utan som fortfarande för många är den viktigaste kontakten med det stora där ute. Det är historien om vad en präst ute i landet kan vara med om, på sina sena men obligatoriska fikastunder med sin åldrade flock. Historien “Du ringde aldrig” är inskickad av en anonym lyssnare, och den läses av Ludvig Josephson.

Jag är präst i en kyrka på landet. Strax utanför en liten by, uppe på en kulle, tronar den stora kyrkan. På 1800-talet hade bygden växt ur den lilla medeltida kyrkan och ett alldeles för stort skrytbygge placerades på kullen ovanför åkrarna. Det är en myt att folk gick mer i kyrkan förr. I min del av landet har kyrksamheten alltid varit låg. Behovet av att visa upp en tjusig yta sägs, på samma sätt som de sjunkande siffrorna på gudstjänstdeltagande, vara en modern företeelse. Det är också en myt. Driften att visa upp sitt perfekta liv är lika gammal som mänskligheten. Tjusiga byggnader som visar böndernas välstånd, blev dåtidens motsvarighet till dagens instagramflöde. ”Titta vad vi kan, titta vilken byggmästare vi har råd att anlita!”.

Byn där kyrkan ligger är mycket liten, endast ett par hundra invånare. Vid foten av kullen ligger istället ett större samhälle. En mycket gammal by, som under 1900-talet upplevt några tillväxtperioder. På 60-talet växte det som var några gårdar till en by. På 70-talet etablerades byn som förort till en storstad. På 80- och 90-talen levdes livet stilla. Vi tittade ut i världen via Sveriges television. Vi upplevde mordet på Palme, Tjernobyl, krisen på 90-talet, bronsmatchen sommaren 94. Vi upplevde allt tillsammans med resten av Sverige.

Nu växer byn nästan okontrollerat. De allra äldsta husen ligger insprängda mellan glas och betong, räta linjer och perfekta trädgårdar. Stora bilar tvättas på lördagsförmiddagen och silhuetten av kyrkan syns från nästan alla trädgårdar. Som en koloss, en symbol för att den tjusiga ytan ska poleras. ”Titta vilken kyrka min gård har gett pengar till” ekar in i 2000-talets: ”Titta på min nya bil”.

Jag är själv född och uppväxt här och har återvänt som vuxen. Jag lovade mig själv som tonåring att jag aldrig skulle återvända, men nu lämnar jag varje dag mina egna barn på min gamla skola.

Min berättelse tar sin början i en begravning. En vanlig tisdagsmorgon låg ett utdrag från kyrkobokföringen i mitt postfack på pastorsexpeditionen. Som rutinerad präst vet jag tågordningen exakt. Jag får en lapp, jag ringer upp anhöriga, vi träffas och sedan är förloppet individuellt för varje begravning.

Det var inga konstigheter.

Vi träffades, änklingen och jag. Kaffe och småkakor. När en gammal kvinna dött och hennes make är lämnad kvar, så märks det ofta på vilken typ av fika som bjuds. I generationerna innan min egen, så bakar inte män. Det har till och med hänt att jag har blivit ombedd att själv göra kaffe, för han vet inte hur en kaffebryggare fungerar. Denna gång fanns både kaffe och små torra kakor. Att tacka nej finns inte som alternativ. Inte ens när koppen är odiskad eller mjölken för gammal. De första minuterna av den nya relationen, den mellan änklingen och prästen, måste bli bra. Att tacka ja till kaffet, oavsett hur det serveras, är ett enkelt sätt att underlätta fortsättningen. Det går att tacka nej till påtåren, men då måste samtalet redan flyta på bra.

Vi samtalade en stund, om livets stora och små saker. Kallprat med djupare mening. Barnen, mina små och hans vuxna samt vad som hänt på byn, måste avhandlas innan det bränner till. Innan vi pratar om henne.

Det hade börjat för dem som för alla andra. En dans, en blick, en efterkonstruktion om att någon av dem hade sagt till sina kompisar att henne/honom ska jag gifta mig med. Den repliken har givetvis aldrig sagts, men efterkonstruktionen har blivit deras sanning och därför är det sant.

Några årtal med viktiga händelser, en tysk schlager från bröllopsresan, ett barnbarn som kan sjunga eller vunnit en fotbollsmatch eller deltagit i en schacktävling. Du måste vara mycket stolt och vilket rikt liv ni levt tillsammans. Givetvis får inget gå på rutin i ett av livets viktigaste möten, det mellan änklingen och prästen, men ändå gör det mesta det.

Liksom vid alla andra möten med änklingar kom vi in på det svåra också. Bråken, otroheten, barnet som fastnat i missbruk. Och slutligen några ord om själva begravningen. Som brukligt, bestämde vi tillsammans att hustruns begravning skulle se ut ungefär som alla andras begravningar. För det är så vi vill ha det. Vi vill inte sticka ut i livet eller döden.

Begravningsdagen kom och gick. För honom en av livets stora dagar. Inte stor som i en glad bemärkelsedag, utan som i dagen då han begravde sin hustru. För mig en fredag på jobbet. Begravningsfredagar är speciella jobbdagar och ändå inte. Som operationsdagar är för läkare, kan jag tänka mig. Vanliga dagar med extra fokus. För honom en av livets stora dagar, för mig en fredag på jobbet. På kvällen dukade jag fram tacos och fredagsmys samtidigt som han var ensam i ett hus han tidigare delat med henne.

Två månader senare begravde jag honom. Brustet hjärta, kallas det. Två som levt ihop sedan tonåren, som blivit varandras blodomlopp. Det går helt enkelt inte. Han la sig ner och dog för att utan henne kunde hans blod inte pulsera. Det är enkelt och vackert, inte ens särskilt sorgligt. Begravningarna blir i princip identiska när det händer. Samma människor, samma gräddtårta. På kvällen samma fredagsmys. På kvällen ett tomt hus där ingen längre bor.

Ytterligare några veckor senare begravde jag grannfrun. Och ytterligare någon månad senare, ännu en kvinna på samma gata. Och så fortsatte det. När jag efter två år kommit upp i den sjunde änklingen på gatan, kändes det olustigt. Inte för att något egentligen var konstigt. Ålder, cancer, hjärtat – allt fullständigt naturligt. I mitt huvud började jag tänka på gatan som änklingarnas gata. Kanske för att göra det mer lättförståeligt för mig själv. Goda grannar, i nöd och lust, i liv och död.

Förloppet efter lappen från kyrkobokföringen i mitt postfack, den där sjunde gången på samma gata, var exakt likadant som de föregående. Kaffe och prat, prat och kaffe. Nej tack till påtåren och vilket rikt liv ni måste ha levt tillsammans.

Så kom fredagen. Den började likadant som andra begravningsfredagar. Som alla andra vardagar, egentligen. Bara lite mer fokus. En påminnelse på fritids om att jag skulle hämta lite senare på grund av begravning, en pedagog som ojade sig över att jag behövde jobba med döden samtidigt som jag ojade mig över att hon behövde jobba med barn. Lite skratt i samförstånd över att den andra tycktes ha världens svåraste jobb.

Utanför kyrkan satt jag kvar i bilen några minuter, kollade igenom mina papper en sista gång, samlade ihop nycklar, väska och pappmugg med ljummet kaffe. När jag väl steg in genom kyrkporten, började jobbet direkt. En putslustig begravningsentreprenör som hälsade med kaffeandedräkt för nära mitt ansikte, dök rätt på mig med tusen frågor. Koll av kistan, flytt av några blommor så att jag kunde röra mig fritt, dubbelkoll så att namnplattan på kistan stämde överens med mina anteckningar, kaffe, vatten och en näve choklad för att få upp blodsockret. Ombyte till prästkläder, test av mikrofon, ytterligare en halv kopp kaffe och sedan: action!

De första anhöriga öppnade kyrkporten. Händer trycktes, långa förklaringar om vem de var och hur de kände den döda. Jag nickade och log, för det gör man. Efter en stund kom familjen, barn och barnbarn med röda rosor i händerna och förvirrade ansikten. Ännu fler händer trycktes. Hur har ni det idag? Det kommer bli fint, vi gör precis som vi bestämde, så kommer det bli en fin dag mitt i allt som är svårt. Plattityder som betyder allt just där och då.

Kyrkporten öppnades och stängdes några fler gånger och fler händer trycktes.

Ytterligare en gång öppnades porten. Och då stod han där. Den första änklingen på änklingarnas gata.

Han som jag begravt två år tidigare.

Jag tittade mig omkring, som för att få det bekräftat, att fler hade sett honom. Och visst. Begravningsentreprenören gick fram och tog honom i hand. Jag svalde fler gånger. Hur kunde detta hända? Efter att ha bytt några ord med begravningsentreprenören gick han mycket långsamt mot mig.

Han var mager, mycket magrare än jag mindes honom. Mager och rufsig. En kritstrecksrandig kostym, som skrynklat sig så mycket att den måste legat nertryckt i en låda väldigt länge, hängde som en presenning utanpå den magra kroppen. Som en fågelunge som trillat ur boet och knäckt till en vinge, staplade han fram till mig. God dag goa prästen, så fint att se dig. Minns du mig? Jag är så tacksam för allt du gjorde för mig och Britta.

Jag stirrade på honom och räckte fram handen till en handslag. Han mötte gesten och vi greppade varandras händer. Handen var iskall. Jag rös till och tvingade mig själv att le. Tack kära du, det gläder mig att du tyckte det blev fint.

Under momentet i begravningsgudstjänsten som heter griftetal, alltså den lilla stund då prästen talar om personen i kistan, om hens liv och personlighet, men också några meningar om hoppet om det eviga livet; mötte jag hans blick flera gånger. Även när han satt, såg han ut som en fågelunge. Det utmärglade ansiktet, den halvöppna munnen, de plirande ögonen, som inte släppte mig ur blicken ens för att blinka. Jag insåg att jag körde hela begravningen på ren rutin. Flera år i yrket gör att det går att genomföra en begravning med ryggmärgen. Det är inte att rekommendera, men det måste funka till exempel när man har 39 graders feber… Eller när en människa man tidigare begravt plötsligt sitter i kyrkbänken.

Efteråt satte jag mig i bilen, andades och laddade om för minnesstunden på en närbelägen restaurang. Människor säger ibland att präster har det lyxigt, som två gånger i veckan får äta gratis på restaurang. Jag kan berätta att det inte är någon lyx. Torra mackor, fet gräddtårta och ljummet kaffe tillsammans med människor du inte känner, som dessutom passar på att berätta allt de tycker och tänker om hur det borde vara i kyrkan, trots att de inte har någon aning om hur det faktiskt är.

Jag gick in, tryckte de anhörigas händer igen och frågade var de ville att jag skulle sitta. Sätt dig där, vid änklingarnas bord, skrattade de. Du känner nog de flesta där. Och mycket riktigt, där satt de allihop. Männen från Änklingarnas gata. Längst in i hörnet satt han. Fortfarande tyckte ingen det var konstigt, det var som att bara jag visste att han var död. De hade ju varit på hans begravning allihop. Alla grannar hade gått dit tillsammans, gått fram till kistan tillsammans och suttit tillsammans vid minnesstunden.

Den lediga platsen vid bordet var nästan längst in. Med den döde änklingen på min vänstra sida. Två torra mackor, brieost och lax, låg redan uppdukade och som vanligt undrade jag hur många timmar laxen legat framme. Jag greppade händer i handslag igen, alla varma stora händer. Och de iskalla, fågelliknande, kloaktiga till vänster om mig.

Samtalet vid bordet handlade om livets små och stora sorger och glädjeämnen. Om byns fotbollslag och kommunpolitikens dårar och hjältar. Det var som vanligt, förutom att jag frös som om det var mitt i vintern. Änklingens kyla pulserade in i min vänstra sida och inte ens det ljumna kaffet gjorde någon nytta.

Han åt en halv macka, den med lax. Han drack inget, men ville ha kaffe i sin kopp. Gräddtårtan rörde han inte. Det önskade jag förvisso att jag inte heller hade gjort. Jag har väldigt svårt för grädde som lägger sig som en hinna i gommen och stannar kvar som en påminnelse om jag måste äta gräddtårta på betald arbetstid.

Inte en enda gång tilltalade han mig. Jag vände mig mot honom ett par gånger när jag berättade någon gammal anekdot om min företrädare och han nickade utan att titta på mig.

En snabb blick på klockan fick mig att inse att jag snart var befriad. Snart kunde jag trycka händer, le snabbt, tacka för förplägnad och samvaro och börja den lediga helgen. Jag väntade på rätt ögonblick, i pausen mitt emellan två samtalsämnen vid bordet, föste jag sakta stolen bakåt och reste mig.

Hans hand grep blixtsnabbt om min handled. Jag stelnade till, men fann mig rätt snabbt i situationen. Jag hade hans beniga fågelfingrar precis där min puls dunkade. Ni vet hur det känns i hela kropppen när någon av pulspunkterna blir klämda. Som att ens hjärtslag hörs ut.

Du ringer mig aldrig. Du sa att du skulle ringa, så att vi kunde dricka kaffe.

Jag hade ringt. Redan veckan efter hans frus begravning ringde jag och vi drack kaffe i hans kök. Ytterligare en gång var jag där och tittade i fotoalbum från deras bröllop.
Sedan slutade jag ringa, för… Han var ju död.

Lovar du att ringa? Så att vi kan dricka kaffe?

Jag hörde mig själv lova, högt och tydligt, att jag skulle ringa.

Ännu har jag inte ringt. Jag vågar inte. Jag har suttit med hans begravningsblankett framför mig, där alla telefonnummer prydligt står skrivna, men jag vågar inte ringa. För vad händer om han svarar?

Häromdagen satt jag på mitt kontor, med fönster ut mot ett av byns promenadstråk, och såg på håll en några hundägare, ett cyklande barn och en gestalt jag direkt kände igen. Han gick mycket långsamt, men kom efter en stund förbi mitt fönster och tittade med oseende ögon in. Små fågelögon i ett utmärglat, skelettartat, ansikte.

Jag kände pulsen i min handled och djupt inom mig en röst som ekade.

Du ringer mig aldrig. Du sa att du skulle ringa, så att vi kunde dricka kaffe.

Signaturmelodi

Vi hörde historien “Du ringde aldrig”, inskickad av en anonym lyssnare, och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har det blivit dags för Creepypodden att ta en paus från kändisskapet. Men, precis som vilken influencer som helst, kommer vi inte kunna hålla oss i mer än två veckor innan vi är tillbaka igen, och beter oss precis som vi gjorde förra gången. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.