Avsnitt 156: Öar

“Man vänjer sig vid hur det luktar.”

Året var 1999. Jag var 19 år gammal och pank som en kyrkråtta. De flesta av mina vänner hade sökt sig till sina delstatsuniversitet, medan några började på privatskolor. En och annan gick utbildningar i konst och annat trams, och ytterligare ett par drog helt enkelt iväg till andra länder. Det enda som i den lilla kuststad där jag växte upp betraktades som fullständigt obegripligt, ja, till och med föraktligt, var bli kvar efter att ha gått ut high school. Mina vänner försvann. Min mamma blev utled på mig. Arbetslöshetens långa tentakler sträckte sig in i varenda del av mitt liv. Jag behövde en lön, och enligt lappen som hade suttit upptejpad på lyktstolpen så behövde Lenny en assistent.

“Det är en helt obebodd ö”, förklarade han på telefon. “Den är ganska liten, mätt i ren landyta, och jordmånen är värdelös för exploatering. Den enda byggnaden som ännu står kvar här är fyren. Delstaten betalar en heltidslön för att se till den, och den råkar gå till mig. Nu behöver jag en medhjälpare. Många timmar här ute för en gammal man.”

Han tvekade.

“Det är ett arbete som ibland kan bli lite farligt. Det ska jag vara ärlig och varna dig för. Vi åker med min båt vid solnedgången. Vi återvänder vid soluppgången. Oavsett om det regnar eller är sol, oavsett om det är söndag eller måndag, så måste någon vara där ute på ön och hålla ett öga öppet.”

Möjligheten att kanske få ett farligt och spännande jobb verkade fan så mycket mer lockande än att hänga kvar i mammas källare i ytterligare en månad. Jag var i ett desperat behov av någonting nytt, vad det än vara månde. Dessutom hade jag varit sjöscout som liten, och hade hjälpt till en skogvaktare familjen kände när jag var tonåring. Så det här verkade perfekt för mig. Jag sade det till Lenny, men han verkade ändå sval.

“Det där har du ingen nytta av här ute.”

Vi pratade i över en timme, och hann gå igenom stora delar av öns historia. För århundraden sedan hade den varit plats för en viktig flottbas, välplacerad mitt i farleden ifall det skulle komma fientliga skepp. Sedan hade ön övergivits, och stått obebodd i decennier. De enda som hade besökt den var de som hade något de diskret ville göra sig av med. Stränderna blev nedsmutsade, och i buskarna låg tomflaskor som festande rikemansungar med motorbåtar lämnat efter sig. Det lät logiskt, tyckte jag, att delstaten anställt någon för att hålla koll på ön. Den var redan halvt förstörd.

“Jag har budget att ge dig 500 dollar i veckan.”

Arbetet i sig lät spännande. Lönen gjorde mig svimfärdig. Jag försökte att inte avslöja hur ivrigt jag ville ha jobbet, utan talade behärskat om att jag kunde skicka honom mitt CV och en lista med referenser. Ville han att jag skulle ha någon särskild erfarenhet? Jag märkte att jag babblade på som om jag var på en dejt som gick dåligt. Lenny bara skrattade.

“CV är inte nödvändigt men jag uppskattar tanken. Lugna dig några hekton. Vi gör ett försök nu på fredag. Kalla det provanställning. Jag åker iväg klockan sex prick. Oavsett väder. Ses då.”

Han tvekade igen.

“Förresten, folk säger att ön är hemsökt”, sade han och flinade. “Hoppas det inte besvärar dig.”

Och vips, så hade jag ett jobb. Ett jobb som tydligen var lite kusligt, men icke desto mindre ett jobb.

Mamma skulle bli så stolt. Eller åtminstone lättad.

–

Veckan släpade sig fram med myrsteg.

Klockan kvart i fem på fredag eftermiddag körde jag in på hamnparkeringen och satt sedan där och väntade i en timme. Bättre extremt tidig än extremt sen, tänkte jag. Till slut såg jag min arbetsgivare trava fram över piren, kort före avgångstid. Han var svår att missa. Lenny visade sig vara en enorm man, långt över 1.80 trots den böjda ryggen hans höga ålder gett honom. Han bar en sliten baseballkeps, tjock blå tröja och blå vindjacka. Hans ansikte var dolt av ett grått, tjockt skägg som matchades av likaledes grått, tjockt hår. På hans händer såg jag grova huden spricka och flaga. Hela hans utstrålning var den av någon som jobbade ensam ute till havs. Men i övrigt var han normal, åtminstone för att vara en av oss i vår lilla stad.

Jag gick ut ur bilen och klev med sturska steg fram till honom, sträckte fram handen och presenterade mig.

Lenny struntade i min utsträckta hand.

“Vi har kanske 20 minuter på oss innan stormen du ser ute på horisonten når oss”, sade han och pekade. “Dags att åka.”

Nu var det min tur att tveka. Hans motorbåt var gammal och sliten. Namnet, Stingray, var illa stencilerat och slitet på sidan, ovanför en rätt pinsam teckning av en kvinna med stora bröst. Skorven såg mer ut som något man sjönk i, än något som skulle kunna ta oss till någon ö. För varje steg Lenny tog i den skakade den som ett asplöv.

“Knappt två sjömil, tjugo minuter med en motor”, sade han. “Kom för fan, nu åker vi.”

Jag hoppade försiktigt ombord på Stingray. Hela båten lutade åt höger, men vände upp igen och lade sig darrigt rätt efter ett par ögonblick. Bland Lennys lådor såg jag en kylväska med öl, och en med vatten framme i fören. I aktern låg en röra av rep och tamp. Det fanns knappt plats för mig att sätta mig ner. Lenny drog osentimentalt ned gasspaken och jag, som inte höll mig, var nära att trilla i.

“Grabba tag i något”, flinade han över motorns vrål. “Om du inte är sugen på en simtur.”

Jag tog tag i bänken som jag satt på. Saltvattnet sprejade upp i mitt ansikte medan vi åkte tvärs igenom och över vågorna. Skyn blev allt mörkare, ju närmare de illavarslande molnen kom. Jag funderade för ett ögonblick på om vi skulle hinna fram i tid, men lyckligtvis var resan kortare än jag trodde. När vi långsamt vaggade fram mot bryggan vid öns klippstrand dundrade åskan till över det oroliga havet, och det började regna.

“Jag sade ju det.”

Jag nickade respektfullt för att meddela att jag erkände hans kunskap om väder och vind. Lenny tog ett bestämt kliv upp på den rangliga bryggan, och gjorde fast båten. Sedan gick vi upp för en gammal stig.

Dagsljuset var nästan borta, och ön låg i dunkel. Men ljuskäglan från fyren lyste med jämna mellanrum upp allt det gamla plastskräpet, de ilandflutna vrakrester och de ruttna algerna som låg i högar på ön. Fukten förstärkte stanken som hängde över hela ön. När vi till slut kom in i fyren var jag nära att kräkas, så illa var den. Min arbetsgivare måste ha sett det på mig.

“Håll för näsan”, sade han över axeln. “Som sagt, man vänjer sig.”

Byggnaden såg ut som om den skulle falla ihop vilken minut som helst. Fönstrena var trasiga och innanför tröskeln låg inblåst skräp i en liten hög. Råttor och insekter kilade runt i hörnen. Och det luktade bara värre och värre. Lenny visade mig rutinerat fram genom kaoset medan han småpratade, som om han gjort det hundratals gånger förut. Vi hittade fram till trapphuset, och tog oss upp till våningen under lamphuset.

“Håll i dig här uppe, grabben.”

Det liknade en källarhåla där uppe. Tapeterna flagnade och golvet var ojämnt. Månljuset lyste in genom en liten fönsterlucka, och avslöjade en betongskiva med några pinnstolar på. Jag gick fram till fönstret. Vi var tillräckligt högt uppe för att se hela ön, och en god bit av havet omkring oss.

“Inte så illa, va?”

Jag stod där och stirrade förundrat. Stormen hade dragit in, och de stora, arga vågorna nådde långt upp för klipporna. Blixtarna lyste upp det vilda havet, och åskan dundrade från en obestämbar riktning. Jag gillade det inte. Jag älskade det.

“Sade ju det”, flinade Lenny och öppnade en öl. “Där ute hade vi kunnat vara om vi inte kommit i väg i tid.”

Jag nickade och tittade på havet i ytterligare någon minut.

“Vad händer nu?”, frågade jag. “Ska vi inte se till fyren eller något?”

Min arbetsgivare fnyste till med munnen full av öl.

“Om du letar efter något att göra har du skaffat dig fel jobb, grabben.”

Jag tittade på honom.

“Vad menar du?”

Han skrattade.

“Jag menar att vi är fågelskrämmor med lön. Folk som är på väg hit ser båten där nere, och då vet de att någon är hemma. Om vi hör att ett fartyg är på inkommande har vi lite saker att göra, men annars finns det ingen vits i att ödsla energi. Det finns ingen häromkring.”

Lenny tog några klunkar till.

“Ta en öl. Gör dig hemmastadd. Annars kommer du få en lång natt.”

“Okej.”

Jag ryckte på axlarna, drog fram en stol och tog en av hans öl. Åskan växte i intensitet där ute över havet, och det hade börjat regna in över det murkna golvet. Det ingick tydligen inte i Lennys arbetsuppgifter att hålla lamphuset i gott skick, för det rann ned vatten genom taket.

“Avslappnande”, muttrade min arbetsgivare. “Eller hur?”

Han hade faktiskt rätt. Tiden verkade stanna när man var där uppe. Stressen jag hade känt i mammas källare var som bortblåst. Vi satt en lång stund under tystnad. Timmarna gick. Åtta blev nio och sedan gick det mot midnatt. Till slut ångrade att jag inte hade tagit med någon bok eller CD Walkman eller något annat att hålla mig upptagen med.

“Du frågade aldrig om spökena.”

Lennys röst drog mig ur funderingarna. Jag tittade på klockan. Hon var snart ett på natten.

“Jag trodde du drev med mig.”

Han nickade.

“Gjorde du inte det?”

Lenny tvekade. Han såg inte rädd ut, och jag hade svårt att föreställa mig hur han ens skulle kunna se rädd ut. Men han såg inte heller ut att skoja.

“Ibland hörs det saker. Ibland ser man saker. De flesta hade väl avfärdat det med sådant som händer när man sitter ensam på en klippa ute mitt i havet. Men… Jag vet inte, hörrö. Jag vet inte. Du får helt enkelt se själv. Sedan kan du bestämma dig.”

Jag skrattade till.

“Så du tror på det?”

Han såg förolämpad ut.

“Gör inte du det?”

Jag tänkte i ett ögonblick på vad jag skulle säga.

“Jag tror att om det finns ett liv efter detta borde det vara fan så mycket bättre än att gå runt och störa folk ute på en öde ö.”

Lenny log.

“Inte dumt tänkt.”

Jag kunde inte riktigt urskilja om han hade något nedlåtande i rösten, och ärligt talat så brydde jag mig inte heller. Tröttheten från båtresan, den långa trappan och den sena timmen blev allt mer markant. Jag lutade mig tillbaka i stolen, drog in ett djupt andetag genom näsan och kände doften av saltvatten. Sedan gäspade jag stort.

“Behöver du sömn?”

“Ja, om det går?”

“Varför inte?”, muttrade Lenny. “Jag har aldrig haft sällskap här ute förr.”

“Men dåså.”

“Vi delar upp oss i skift. Nu till tre är ditt. Tre till sex är mitt.”

“Tack.”

“Och du?”, lade han till. “Nästa gång får du ta med dig ölen.”

Jag skrattade och tittade ned i kylväskan. Den var redan tom.

“Definitivt.”

–

Jag minns inte när jag somnade för första gången. Jag minns att jag tog en handduk och lade över ansiktet för att skydda det från vattendropparna som rann in. Sedan tror jag att jag slöt ögonen och lyssnade på stormen. Det var det.

Men jag minns att jag vaknade av att någonting kittlade mina tår.

Det fick mig att skutta upp ur stolen. Jag såg mig omkring i det mörka rummet. Lennys stol stod tom borta vid väggen. Kylväskorna med öl och vatten var borta. Jag var helt ensam.

“Lenny?”, ropade jag. “Var är du?”

Efter att jag haft panik i ett ögonblick såg jag hans huvud dyka upp i trappan.

“Slängde sopor”, flåsade han. “Är det något problem?”

Jag andades ut, och kände mig omedelbart bortgjord och generad. Mina alternativ nu var att antingen berätta för min arbetsgivare om min mardröm, eller bara hålla tyst. Flinet på Lennys läppar fick mig att välja den andra utvägen.

“Nädå.”

Jag satte mig igen. Det dröjde inte länge förrän jag hade somnat om.

Jag drömde om att gå i skolan, och om tjejer, och om annat man bekymrar sig för när man är 19 år gammal och utan tydliga planer. Då och då vaknade jag till av ljudet till Lennys stol, när den drogs över golvet, och när han vandrade runt i rummet. Jag saknade min säng. Jag saknade skolan, och mina vänner, och bekvämligheterna i ett hus som inte var en ödslig fyr på en ö. Jag drömde om att få ett riktigt jobb. En riktig karriär. Något som faktiskt hade gjort mamma stolt.

Sedan kände jag det igen.

Kittlingen startade längst ner på min häl, och jobbade sig långsamt upp för benet. Jag blev på ett ögonblick klarvaken, men var för rädd för att öppna ögonen. Jag spände mig och lyssnade. Då slutade det. Jag satt en stund och väntade, för att se om det skulle börja igen. Sedan flög jag upp, med nävarna knutna, redo att slåss.

Rummet var tyst. Det regnade fortfarande. Jag tittade mig omkring. Det enda jag såg var Lenny, som satt i sin stol och betraktade mig som om jag hade fått ett extra öga i pannan.

“Mardrömmar?”

“Vad fan?”

“Va?”

“Rörde du mig?”

Han såg äcklad ut.

“Nej. Vadå? När?”

“Nu?”

Lenny grymtade och tände en cigarett.

“Låter som att du fått besök.”

“Äh, dra åt helvete.”

Min arbetsgivares ansiktsuttryck förblev detsamma.

“Jag menar det. Varför skulle de inte vilja hälsa dig välkommen?”

“Jätteroligt.”

“Hörrö, jag rörde dig iallafall inte. Du hade en mardröm. Inte konstigt, givet att du plötsligt ska försöka sova här.”

“Jag vet vad jag kände.”

“Okej. Och vad var det då?”

Jag struntade i honom och tittade mig omkring i det mörka rummet ännu en gång. En smal strimma månljus var den enda ljuskällan. Gryningen verkade avlägsen, men det värsta av stormen verkade ha gått över.

Jag suckade. Fan om en konstig känsla skulle räcka för att sabba mitt första försök att ha ett hederligt jobb. Men jag tänkte inte heller falla offer för något dumt skämt.

“Okej”, muttrade jag. “Hur långt kvar är det på mitt pass?”

“En timme.”

Jag satte mig ned igen och drog ned kepsen över ögonen.

“Ses då.”

–

Det dröjde inte länge förrän kittlingen återkom. Jag satt med huvudet tillbakalutat, med kepsen över ögonen och kände den stryka upp för benet. Men så försvann den. I en sekund hände ingenting. Sedan kände jag häftig smärta i magen. Någon bet mig. Jag drog av kepsen och såg Lenny med munnen begravd i min mage.

“Helvete!”

Jag skrek så högt att min röst ekade långt ner i fyrtornets rangliga metalltrappa. Lenny tittade upp och log med blod runt munnen. Sedan kastade han sig över mig, och försökte hålla mig nere. Jag slogs desperat mot honom, tills jag lyckades ta mig ur hans grepp. Mina byxor var borta, insåg jag. Min skjorta var trasig och blodig. Jag snubblade iväg mot trappan och såg Lenny ta fram en yxa ur ett skåp.

“Jag ljög om spökena, grabben.”

Jag kände den kalla metallen under fötterna och höll i räcket så gott jag kunde medan jag flög ned för trappan. Ovanför mig hörde jag ett skrapande ljud. I efterhand har jag förstått att det var Lennys yxblad, som drogs mot räcket.

“Jag ljög om en hel del”, hörde jag honom säga och skratta.

Mina överlevnadsinstinkter kickade in. Jag kom ned i fyrtornets stökiga bottenvåning och flög ut barfota över skräpet. I efterhand hittade jag en glasbit i foten, men den kände jag inte då. I det svaga månljuset utanför såg jag Lennys rostiga gamla båt ligga och guppa i de avmätta vågorna. Jag hoppade ombord i en rörelse, och insåg någonting som fick min mage att frysa.

Jag hade inte nyckeln.

Jag hörde Lenny skratta bakom mig. Han kunde inte röra mig lika fort som jag, men det behövde han inte heller. Han hade vetat hela tiden att det var kört för mig. Två sjömil skiljde oss från fastlandet. Men jag insåg där och då att jag inte hade något val. Utan att tänka efter sparkade jag till båtmotorn, så den föll överbord. Sedan hoppade jag i. Vattnet kändes iskallt, men mitt adrenalin pumpade. Jag började simma

–

Regnet och vågorna gjorde det nästan omöjligt, och jag tittade mig hela tiden över axeln för att se om galningen skulle följa efter mig. Men det gjorde han inte, och på något sätt klarade jag av det. Efter nästan en timme nådde jag stranden. Utmattad och iskall raglade jag upp till vägen, och just när solen gick upp över havet kom en taxi förbi och plockade upp mig. Jag bad honom köra till närmaste polis.

Där fick jag höra vad jag redan misstänkt.

Delstaten hade inte alls anställd någon vakt vid fyren på ön. Polisen hade inte ens möjligheten att leta efter mannen där ute, baserat på det lilla jag visste om honom. Och när de nådde ön var alla bevis på att han någonsin varit där försvunna.

Det enda de hittade var tre kroppar, begravda under golvet i fyrtornets bottenvåning.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden, med mig Jack Werner, och det vi nyss hörde var “Jag tillbringade en natt i en fyr”, uppläst av Tobias Jakobsson och skriven av Matt Richardsen och först publicerad på Reddits Nosleepforum. En länk till Matts Facebooksida hittar ni på creepypasta.se.

Veckans avsnitt har jag valt att dedikera till öarna. Öar är platser där kultur och natur naturligt konserveras. De har två ansikten, kan man säga: ett ansikte som ler för att hålla sig väl med turister och handelsmän, som man vänder utåt för att välkomna de affärer och besökare som krävs för att överleva, men också ett annat, kanske sannare, som man vänder inåt för att gentemot sig själv försäkra att man förblir detsamma som man en gång var. Något man håller gömt för utomstående. Allt öarnas besökare känner på sig är att det finns någonting mer under den ogenomträngliga artigheten, något de inte får se. På så vis omges öar alltid inte bara av hav, utan också av mystik. Man behöver inte åka längre än till Gotland för att ana den.

Ett gripande exempel på vad som kan hända på öar hittar vi mitt ute i Indiska oceanen, på Tromelinön. Sensommaren 1761 passerade där det franska skeppet Utile, i vars lastutrymme det fanns förslavade människor från Madagaskar som skulle till Mauritius. Då gick skeppet på grund, och 100 av dem drunknade, eftersom de var inspärrade under däck. Besättningen och de 60 till 80 slavar som överlevde lyckades ta sig till Tromelinön, och där byggde besättningen en flotte av vrakrester och de få träd som fanns på ön. De lovade att de skulle återvända för att hämta slavarna, och seglade iväg. Men byråkrati och krig ställde sig i vägen för den skeppsbrutna besättningens försök att rädda de människor som lämnats kvar, och de glömdes bort.

Inte förrän 15 år senare, 1776, skickades ett skepp till den avlägsna Tromelinön för att se vad som hade blivit av slavarna från Madagaskar. Av de 60 till 80 som lämnats där fanns bara sju kvinnor och en åtta månader gammal pojke kvar i livet. Många hade dött, och en liten grupp hade seglat iväg på en egen flotte. Vad det blev av dem vet ingen.

De åtta som överlevt fördes till Mauritius som fria människor, men de skrev inte ned någonting om sina år på ön. Det enda vi vet om dem idag är det som arkeologer grävt fram där ute. I havet har vågorna spolat bort alla rester av det sjunkna slavskeppet Utile, utom dess tunga ankare, kanoner och rigg. Under det tunna lagret av sand på ön hittade arkeologer 2006 ett gammalt kök med skedar och grytor gjorda av koppar från skeppsvraket. Dessutom gjorde man ett fynd som fick arkeologerna att förstå hur mycket människorna från Madagaskar hade lagt om sina liv för att överleva på ön. Hemma på Madagaskar hade de bott i hyddor av lera: organiskt byggmaterial som signalerade liv. Sten hade man bara använt som byggmaterial för att bygga gravar. Sten var till för de döda.

Men på Tromelinön fanns inte tillräckligt med lera. Där hade man fått använda sin kunskap om hur man bygger gravar av sten, för att sedan bo i dem. De skeppsbrutna på Madagaskar, som hade tagits från sina hem och lämnats åt sitt öde, hade av omvärlden övergivits och i sin ensamhet tvingats leva som de döda.

Andra historier om öar handlar, bokstavligt talat, om hägringar. Eftersom havet är så vidsträckt, och öar så små, har det många gånger i historien hänt att öar som upptäckare, handelsmän och långväga resenärer tyckt sig se på avstånd och antecknat i sina loggböcker senare visat sig inte alls finnas där. Fantomöar kallas de. Ett exempel fanns mitt i Mexikanska golfen, cirka 100 kilometer norr om Yucatan. På en karta från 1657 ligger där den lilla ön Bermeja, som fått sitt namn efter den rödlätta färg den på avstånd tycktes ha. Bermeja nämndes först runt 1540, och fanns kvar på mexikanska kartor in på 1900-talet.

Men när Mexiko på 70-talet använde ön för att motivera en vidsträckt ekonomisk zon i havet, där olja precis hittats som många ville åt, började folk ställa frågor. Ingen hade någonsin satt sin fot på Bermeja. I århundraden hade den hängt med på karta efter karta, allt bara för att den vid en tidpunkt ansetts ha funnits där. 1997 åkte en expedition dit för, och då fann de bara tomt, vidsträckt hav. Vad hände med Bermeja? Somliga hävdar att den aldrig funnits där, att den bara var en hägring som lurade någon för hundratals år sedan, och som förevigats på kartor allt sedan dess. Den mexikanska regeringen anser att ön har funnits men sjunkit i havet, och ytterligare några – de kanske mest konspiratoriska – hävdar att det var CIA som sänkte ön i havet för att se till att Mexiko gick miste om oljan…

En ö som definitivt finns, men som bara för det inte är omgiven av mindre mystik, är Island. Den folktro och kultur som vuxit fram och konserverats där är unikt särpräglad och fascinerad för oss, som inte på samma sätt lever med vår dramatiska sjöhistoria i bakhuvudet. Det märks i deras historier. Vi ska avsluta denna veckas avsnitt med en historia som lyssnaren Jonsí skickade in, som han kallade “Sjömannen”. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag heter Jón, men mina vänner kallar mig Jonsí. Jag föddes 1951 i Reykafjerdur på Island. Det var en liten by på nordvästra Islands kust och det levde ett fyrtiotal människor där. Män, kvinnor, gummor, gubbar och några barn. Jag säger var eftersom byn inte längre finns kvar och jag ska berätta varför. Det är en historia jag aldrig riktigt berättat i sin helhet för någon.

Jag hade en mor, Sigrid, som dog av cancer när jag var tre och min far, Mikkel, ägnade veckor i taget ute till havs för att fånga fisk som sedan såldes till Reykjavik där den frystes in och skeppades ut i Europa. Så gjorde de flesta män i de flesta isländska byarna på den tiden. Livet som fiskare är hårt och kallt, men jag kommer ihåg männen i byn som varma och bra människor. Det fanns de som hade ett hett temperament eller stora sorger i sitt förflutna och som därför hade svårt att hantera spriten, men de var genuint goda människor inuti.

Min by, Reykafjerdur, låg ungefär två dygns båtfärd från Reykjavik och det fanns inga bra vägar som kunde ta dig över land med bil, åtminstone inget där båten inte skulle vara ett mycket bättre alternativ. I värsta fall, om vintern var för kall och farlig för båtfärd, fick man köra bilen längs slingriga vägar där underlaget kunde gå från grusväg, till lervälling till isbana på några timmar.

Reykafjerdur var en mycket liten fiskeby utan något mer anmärkningsvärt än några hus, fyra fiskebåtar och en hall som fungerade som krog, restaurang, kyrka, byhus och fiskebod. I den hallen, som drevs av en gråhårig man som hette Hafdúr och hans fru, skedde i princip alla sociala sammanhang, som fester, födelsedagar, nationaldagsfirande, dop, begravningar och giftermål. Den hallen minns jag med värme. De ljud som finns i mina minnen sen mina allra tidigaste barnsben är knarrande träbåtar, vindens ylande och eldens knastrande i eldstaden i Hafdúrs hall. Det blåser mycket på Island, särskilt kring de nordvästra delarna. Vinden är ett ljud som alltid kommer fylla mitt bröst med oro och ängslan.

Vi islänningar är ett skrockfullt folk, men med god anledning. I vårt land lever naturens krafter kvar på ett sätt som andra delar av Skandinavien sedan länge har glömt bort. Hos oss styr ännu stormens och havens kraft, och vulkanernas skoningslösa förintelse vilar alltid över oss som en skugga. Vi lever mycket på naturens nåd och hos oss finns alltjämt tron om älvor och farseendet kvar, även hos mig.

Jag var redan som barn annorlunda från det fåtal andra barn som fanns i byn. Det hände att jag drömde märkliga drömmar som senare kom att ske. Drömmar om stormar och olycka. Dessa drömmar gjorde att jag ofta tänkte på livet och döden, på havets uråldriga skönhet och grymhet och på den evighet av is och kyla som låg bortom havet, norrut. Det var där jag skiljde mig från mina jämnåriga. Jag har i senare år, av medicinsk personal, fått höra att dessa drömmar var ett nyfiket barns sätt att försöka tolka och förstå en omvärld som levde eller dog med naturens cykler. Utan fisken, inget liv. Så är det kanske.

Tolka mig nu rätt, jag hade vänner bland de andra barnen och ibland lekte jag vanliga barnlekar med dem, men jag spenderade minst lika mycket tid åt att sitta med gubbarna som blivit för gamla för att fiska och som nu spenderade sina dagar med att grubbla, reparera nät, röka pipa och skåda ut mot horisonten med sina gamla, falnande ögon. Jag tyckte om att sitta med de här lugna gamla männen som sällan sa något, utan istället tycktes kommunicera som med tankekraft. Eller så hade de sedan länge sett allt havet hade att erbjuda och hade slut på ord för att beskriva det som en gång fyllt deras liv och hjärtan med kärlek och fruktan. För så är livet för en fiskare: du älskar havet för att hon ger dig fisk och sin skönhet men likväl fruktar du henne för du vet att hon inte känner något för dig. Så var det även för mig.

Min mor dog som sagt när jag var tre år och min far ägnade ofta flera veckor ute till sjöss åt gången och kunde vara hemma så kort tid som en vecka däremellan innan det var dags att fara igen. Jag togs om hand av min morfar, Jotun, som på många sätt blev en far för mig, istället för den far som spenderade sitt liv ute på havet. Både min far och min morfar var vänliga män, drack måttligt och såg till att jag var mätt och hade hela och rena kläder. Jag visste då, och jag vet det än, att jag aldrig kunnat bli den man jag är idag utan deras villkorslösa kärlek. Jag önskar innerligt att jag hade fått spendera mer tid med dem båda.

Som jag nämnde tidigare lever folktron kvar på Island på ett sätt som jag inte sett på andra platser bland våra brödraländer, så det är kanske något jag behöver förklara ytterligare. Älvor är ett magiskt småfolk som många tror delar naturen med oss. Jag har alltid respekterat tron på älvor, även i dessa rationella tider, för jag har sett saker som inte går att förklara. Hus som satts i brand på oförklarliga sätt, får och getter som dödats på brutala vis, människor som skadats och barn som lurats bort från sina hem av röster som försökt ta dem ut i bergen och snön. Det som fungerat bäst för mig är att låta älvorna vara ifred och hålla mig undan från platserna där de sägs bo, vilket för mig till nästa del. Hur vet man då var älvorna bor? På Island, och bland de skandinaviska folken har det länge funnits tron på att vissa människor kan se in i andra världar. Män och kvinnor som kan se älvornas boningar, som kan läsa stormen i vädret långt innan nattsvarta moln nalkas vid horisonten och de som får se glimtar av vad som komma skall. Min morfar, Jotun, var en sådan man. Jag minns att hans händer som såg ut som om de var täckta av saltstänkt spindelväv, ibland kunde falla i knät på honom, som om han plötsligt somnat. Men om man såg på honom kunde man se att han fått en avlägsen syn för sina mörkblå ögon och att hans blick var någon annanstans än han själv.

Min berättelse skedde en sådan dag. Det var 1962, sent i oktober och den första snön hade kommit ett par veckor tidigare. Jag var 11 år gammal. Ännu hade inte vädret skiftat så fullständigt att den iskalla vintern låg över byn utan det kunde variera mellan minusgrader och plusgrader, beroende på vilka vindar som blåste. Jag minns att många den höstvintern, både bland barn, vuxna och gamlingar, kunde se ut mot horisonten som om de kände i maggropen att en rejäl kyla och vinter var påväg. Denna skyndsamhet att hinna före vintern drev fiskebåtarna att fara längre och längre ut, i hopp om att hitta mer fisk, innan isen la sig som ett lock över ingången till viken, där vår by låg.

Det var tidigt på morgonen och både Jotun och min pappa hade sovit i huset den natten. Jag hade vaknat efter en svår dröm och jag kände mig rejält riden av maran när morfar försiktigt tryckte min axel. Jag kunde inte komma ihåg drömmen i detalj, bara att där varit skärande is och och ett becksvart mörker. Jag tänkte att jag måste ha varit orolig för pappa, som var planerad att ge sig ut igen den morgonen. När jag klätt mig och tvättat ansiktet i kallt vatten kom jag in i köket för att se när Jotun tillagade havregrynsgröten. Plötsligt dröjde han sig kvar vid köksfönstret och förblev stirrande ut mot viken. Den mörka förvintermorgonen lät honom inte se mycket, och det dröjde en stund innan jag och pappa förstod att han farsåg. Vi var försiktiga att inte störa honom och väntade tyst vid matbordet medan havregrynsgröten puttrade och väste på spisen. Jag minns att pappa, min underbara pappa, tog min hand och höll den i sin och att jag hörde vinden yla mot husknuten.

“Jag hörde dig inatt. Drömde du en mardröm?” frågade han lågt.
“Ja, pappa. Jag har glömt den nu.” svarade jag medan jag kastade en förstulen blick på morfars rygg. Han stod kvar vid fönstret.
“Bra. Jag drömde om din mamma.” Han log och tryckte min hand. “Hon berättade för mig att hon älskade dig.”

Hans ord fyllde mitt bröst med en värme och han drog sin hand genom mitt hår.

Vid diskbänken tog Jotun ett djupt andetag och såg ner en stund, som om han försökte samla sina tankar. Sedan vände han sig om och såg på pappa. Hans ögon var uppspärrade av oro… eller var det skräck jag såg?

“Det kommer en storm.” sa han lågt. “Ni vill dra upp båten på land och binda henne stadigt med rep.” Sedan tystnade han och hans blick blev åter lugn, som om han igen sveptes iväg av den hårda vinden, ut ur vårt hus och bort över havet. “Det kommer… något mer.” Han såg orolig och fundersam ut. “Jag vet inte vad.” Pappa såg på honom i tystnad och gick fram för att lägga sin hand på morfars axel. Deras blickar möttes, två mörkblå par ögon, och de såg in i varandra ett par långa sekunder.

“Okej, Jotun.” sa han tillslut. “Jag åker inte ut idag. Vi går ner och pratar med gubbarna.” Pappa såg på mig. “Följ med, Jonsi.”

Tillsammans gick morfar, pappa och jag nerför kullen mot fiskehallen där vi kunde se hur gnistor och rök hade börjat komma ur skorstenen. Nu skulle de andra fiskarna sitta där inne och äta sin frukost, prata lågmält och somliga, dricka sprit. Det blev tyst när vi kom in genom den tunga ekdörren och stängde den bakom oss. Det var ett dåligt tecken när en av de gamla hade något att säga, för det var sällan något bra. Morfar hade de andra fiskarnas respekt, inte bara för sina långa år till sjöss utan också för sin förmåga att skåda bortom synen. Pappa, som kapten på sin egen fiskebåt, hade förtjänat de andra sjömännens respekt genom hur han slet för att få upp fisken ur havet och hur han slitit genom sorgen efter sin hustru, och slitit för att hålla mig vid liv genom att ingenting någonsin skulle fattas mig. Jag minns pappas hårda arbete för mig, och jag minns att det enda som fattades mig i detta livet, som jag faktiskt kunde få, var min pappa. Men havet höll oss ifrån varandra, en son från sin far. Havet ville att vi skulle leva, men hatade vår kärlek. Efter min mors död, som jag bara mindes i mitt undermedvetna, var min pappas kärleksfulla frånvaro min andra stora sorg i livet, även om jag vet att han gjorde det för mig.
Jotun ställde sig i mitten av salen och såg på männen i det dunkla skenet från de få ljuskällor som fanns. Det hängde oljelampor från taket och elden från kaminen spred ett varmt ljus över deras ansikten. Vinden ven som en demon utanför och kaminen gjorde suckande ljud i takt med blåstens intensitet.

“Det kommer en storm.” sa han högt med sin hesa, saltbitna röst. “Ni kan inte se den än, men den kommer.” Sedan såg han förbryllat bortom alla i salen innan han tog till orda igen. “Ett mörker kommer med den.”

Det blev tyst i salen en lång stund efter hans ord. Några av männen skruvade på sig. Jotuns ord var, hur man än såg på det, olycksbådande. Att ge sig ut efter en sådan varning skulle vara att bjuda in till olycka. I byn fanns det tre fiskebåtar med en besättning på 6 och 7 man vardera. I slutändan, efter ett tyst samtal mellan de tre kaptenerna, beslutade sig ett fartyg för att ge sig ut ändå, medan två, pappas och ett till, stannade kvar i hamn. Jotun satt tyst på en stol vid ett bord och hade inte lagt sig i samtalet bredvid honom. Han tycktes försjunken i tankar, mer än vanligt.
Pappa skakade hand med den kapten som beslutat sig för att ge sig ut och gav sig sedan i kast med att, tillsammans med sin besättning, dra upp och surra fast fiskebåten så hårt det bara gick. Jag ville gå ut för att hjälpa till, men morfar hejdade mig. Han tog mig varligt om axlarna och såg in i mina ögon.

“Har du inte sett den, Jonsi?” Hans blick var skarpare och mer vaken än jag kunde minnas att jag sett den förr. Jag förstod det inte då, men jag förstår nu att morfar hade sett något på havet som han aldrig hade sett förut. Något som hade givit honom orden tillbaka.
“Sett vadå, morfar?” frågade jag med en oro i magen så stark att den nästan gjorde fysiskt ont.
“Mörkret som är bortom horisonten?” frågade han. Det kändes som om han såg rätt igenom mig.
“Nej, morfar. Jag har inte sett något sånt.” svarade jag. “Vad är det för något?” Morfar suckade och vände äntligen sin intensiva blick bort från mig.
“Jag vet inte, Jonsi. Men jag är rädd att vi inte hinner förbereda oss nog för det.”

Dagen fortgick så väl den kunde under omständigheterna. Solen gick slutligen upp men molnen på himlen var så täta och gråa att det aldrig riktigt blev mer än dunkelt utomhus. Vinden blåste hårt och det hade börjat falla ett tungt, snöblandat regn. Att vara ute i vinden och det piskande regnet för länge var som att bli stucken av en geting och lämnade dig öm och röd i ansiktet och på händerna. De flesta höll sig i fiskehallen, pratade, umgicks och försökte fördriva tiden. Pappa, morfar och jag gjorde detsamma.

Under eftermiddagen kom så plötsligt en ur pappas besättning in genom den tunga trädörren och ropade på pappa och morfar. Utan att bli tillfrågad följde jag med.

“Du hade rätt, Jotun. Stormmoln hopar sig på horisonten och vinden tilltar allt mer.” sa han och såg på Jotun med en blick som var både lättad och oroad. Det var en sak att respektera andras tro på Jotuns farseende, en annan sak att tro på det själv. Tillsammans gick vi alla ut och såg mot vikens utlopp, bort mot horisonten. Det vi såg fyller mig med skräck än idag. De svarta molnen var fortfarande borta vid horisonten rand, men de såg ut som en oändligt hög bergskedja av svart sten som långsamt kom närmre och närmre. Jag hade sett stormar förr och jag har sett stormar sen den dagen men ingen storm har varit lik den här i sin massiva omfattning och sin olycksbådande styrka. Vinden var uppe i kulingstyrka men ännu var vi inte under stormens fulla kraft. Det vi kände nu var bara som en smekning jämfört med den kraft vi skulle få känna senare framåt kvällen. Vi oroade oss alla för den båt som givit sig ut den morgonen och såvitt jag vet såg ingen någonsin till skeppet eller dess besättning igen.

Det var många som åt i fiskehallen den kvällen. Familjer gjorde små och snabba språng till sin egna, närliggande hus och kom tillbaka med fisk och potatis, som vi alla delade och åt tillsammans. Alltjämt ven vinden utanför och upphörde aldrig. Om något blev den bara starkare och fick fönstren att skramla och skaka i sina karmar. Men inomhus brann kaminen varm och jag kände en trygghet i att vi alla var samlade på en plats. Fiskehallen var det mest solida som fanns i byn och var utan tvekan den säkraste platsen att vänta ut en storm i. När jag tänker efter, minns jag med glädje att det var den dagen som pappa lät mig smaka brännvin för första gången, inte mer än vad som skulle rymmas i en fingerborg, och jag minns hur morfar och pappa skrattade uppskattade åt min hostande reaktion. Utöver det förflöt middagen av att vi åt i relativ tystnad och det enda som hördes var skramlet av bestick mot tallrikar och när glasen ställdes ner på borden.

Det var framåt kvällen som någon såg skeppet vid vikens inlopp. Han måste ha varit på väg mot oss länge redan då, det var bara att ingen kunnat se hans mörka segel mot den nattsvarta stormfront som låg bakom honom. Hans skepp väckte stor uppståndelse – för vem vågade, eller för den del kunde, segla i den här stormen? Pappa, morfar och många av de andra rusade bort till de små fönstren som vätte mot viken och tittade ut. Det upprymda sorl som först fyllt hallen förbyttes bit för bit mot förundran… och sedan mot oro. Det var inte en fiskebåt, som flera av de andra först trott, utan en enkel segelbåt. Efter ett tag såg vi alla att den var av gammal stil, flatbottnad och öppen, utan något skydd mot väder och vind. Dess segel var mörkgrå och fyllda av den vind skeppet hade i ryggen. Sedan dröjde det inte länge innan vi såg honom.

Han satt i aktern av skeppet och styrde in mot kajen. Det enda vi såg på det avståndet, till och med jag med ett barns skarpa ögon, var att han var klädd i svart och med en huva över huvudet. Stilla gled hans skepp mot byn och vi såg hur han drog upp seglen och sedan mästerligt närmade sig kajen. Det var utan tvekan en mycket van och skicklig sjöman.

Efter att i tystnad stått och tittat på främlingen från fönstren vaknade pappa och flera andra till och började skynda sig mot dörren för att hjälpa främlingen töja fast sin båt innan vinden drev den in i den steniga stranden. När pappa rörde sig greppade morfar honom i axeln och såg honom tyst i ögonen. Pappa såg tillbaka in i de där mörkblå ögonen, nickade och gav sig sedan ut. Från fönstret såg jag hur pappa och tre andra halvsprang ner mot kajen, dit främlingen nu närmat sig. När de kommit ner till bryggan vinkade pappa och jag kunde se att han ropade något, men vad det var försvann i vinden. Främlingen stod kvar i båten men kastade upp två rep, först till pappa, som började förtöja skeppets akter, och sedan ett annat till en av de andra, som förtöjde fören på skeppet.
Det var ett vackert skepp, ett sant hantverk i mörkt, inoljat trä, smäcker och utan tvekan snabb med vind i seglen. Dess flata botten tillsammans med hennes låga vikt måste ha gjort henne skumpig, men också kapabel att färdas där många andra skepp måste ta omvägar på grund av grunt liggande sten. I den här vinden måste han nästan ha flugit fram över vågorna.

När båten var stadigt förtöjd tog främlingen upp en kappsäck ur båten, slängde den över axeln och hoppade sedan vigt upp på bryggan och när han hälsade på männen fanns det inte ett spår av sjögång i hans ben. Inte ens den fruktansvärda vinden tycktes kuva honom, där pappa och de andra gick något hukande, stod han med rak rygg, sitt ansikte vänt mot fiskehallen. Tillsammans gick de tillbaka, med främlingen sist i ledet.

En sådan tystnad har jag aldrig hört, som när främlingen kom in i fiskehallen. Det var som om också själva vinden tystnade i förvåning. När han drog ner huvan blev jag överraskad av att han var yngre än man kunde tro, kanske 35 år som äldst. Han hade hår mörkt som en korps fjädrar ner förbi öronen och skägg ner till sitt adamsäpple. När den tunga dörren stängdes bakom honom log han mot alla i hallen, ett vitt och vackert leende. “God kväll, islänningar!” sa han hest, som om han inte använt sin röst under en lång tid. “Tack för er hjälp och gästfrihet denna kväll.”

Hans blick började vandra från ansikte till ansikte och jag kunde se hur somliga vände bort sin egen blick, som om de inte förmådde se honom i ögonen. När han såg på mig förstod jag varför. Hans ögon var så iskallt blå att det var som om de blivit skurna ur isen på en glaciär och formats för att ge en människa synen. De tycktes lysa i den dunkla hallen. Nyansen i hans ögon varierade på det sättet att det var som att se ner i en brunn, där pupillerna var den djupaste delen av ett iskallt hål. Blicken var så intensiv att jag rös som av frossa. Främlingen fortsatte.

“Jag heter Svani. Jag har seglat långt för att komma till er ikväll. Jag kan berätta mer snart, men just nu skulle jag vilja be om en plats vid elden, mat och dryck. Det var längesen jag åt. Jag kan betala för mig.”

Främlingens sista ord om betalning tycktes väcka någon slags lust att hjälpa och det var flera som bjöd av sin potatis, sin fisk, sitt bröd och brännvin och inte ville höra något om betalning. Det är med en bitterljuv känsla jag minns bybornas vänlighet mot främlingen. Medan han åt satt han tyst och ingen ville riktigt störa honom. Sättet han dykt upp på var ännu så osannolikt och omöjligt att alla, enskilt för sig, tycktes undra om de befann sig i en dröm och när som helst skulle vakna.

Jag minns att jag satte mig bredvid morfar och förstulet frågade: “Har han verkligen seglat i det här vädret, morfar?”

Morfar såg på mig med en tung blick. “Det verkar så, Jonsi.” Sedan var han tyst och betraktade den ätande främlingens rygg. Mannen var klädd på ett ålderdomligt sätt, i någon slags kappa av mörkt stickad ull som var rikligt insmord i fett för att hålla ute fukt och väta, och hålla inne värmen. Hafdur, mannen som ägde och drev fiskehallen, gick fram till främlingen och satte sig bredvid honom. “Sjöman, vart har du seglat ifrån denna stormiga natt? Hur har du inte gått till botten bland vågorna?” Främlingen såg upp från sin tallrik och var tyst en stund. Sedan sa han: “Brattahlid. Jag var lyckosam att ligga före stormen… och ha vinden i ryggen, annars hade jag säkerligen förlist därute.” Sedan fortsatte han att äta. Jag hörde morfar viska tyst för sig själv, som om han funderade på var platsen främlingen nämnt låg.

“Brattahlid…”

Hafdúr ville tydligen inte pressa främlingen med fler frågor och reste sig därför efter en stund, när han märkte att mannen inte var villig att delge fler detaljer.

Främlingen åt rikligt och med aptit, och stundom var allt man kunde höra vinden utanför och främlingens tuggande käkar. När det hade gått en stund ställde han ifrån sig tallriken och vände sig till fiskehallen, som tyst betraktat honom under hela måltiden. Han log.

“Om ni inte tänker låta mig betala, vill jag åtminstone få återgälda er på något sätt.” Hans röst var mindre hes nu, lenare och vänligare. Han sträckte sig efter sin kappsäck och öppnade den.
Efter att ha haft i handen och rotat omkring en stund drog han upp ett träfodral som han la i sitt knä och öppnade. Instrumentet han plockade ut liknade inget jag hade sett eller ens visste fanns. Den var gjord i solitt trä och liknade en harpa, men hade strängar som en gitarr. Idag vet jag att det var en kantele, ett stränginstrument från Finland, ett land lika avlägset och mystiskt för mig då som Xanadu. Men alla bilder och versioner av kanteles jag sett sedan dess var ingenting mot det hantverk det här instrumentet var. Dess strängar glänste som om de var gjorda av silver, ornamenten på träet tycktes uråldriga, som om de gjorts under många års försiktigt snidande, och jag kunde se runor skrivna på träet under strängarna. När han höll den i sina händer tycktes den perfekt för honom, som om någon annan omöjligt skulle kunna spela på den. “Snälla, sitt och låt mig stilla era hjärtan i denna stormens natt. Kanske kan timmarna gå förbi snabbare med min musik i era öron.”

Nyfikna på instrumentet och ivriga att få spendera natten på något sätt än att oroa sig över stormen satte vi oss, nästan alla, runt främlingen. Det fick man säga, att i ljuset från elden och när han tagit av sig sin svarta kappa, var han väldigt vacker. Hans iskalla ögon var det enda som egentligen tycktes malplacerat på honom, det enda som tycktes kyligt och ovälkommet därinne i värmen. Sedan började han spela.

Det var den vackraste musik jag någonsin hört. Hans fingrar dansade över strängarna och smekte dem för att skapa de mest underbara toner jag någonsin hört. Tonerna lät som… norrsken ser ut. Jag upplevde känslor mer intensivt då än jag någonsin gjort i mitt korta liv. I ena stunden värmdes mitt hjärta av glädjen i hans sång, för att med ens bytas ut mot sorg, vemod, och sedan ännu en gång mot nya känslor – kärlek och hopp. I hela hallen sjönk ett lugn över människorna och alla blev som trollbundna av musiken. Även jag själv sjönk ihop på bänken där jag satt och blev direkt lugnare. Hela min oroliga kropp slappnade liksom av och jag minns hur jag tittade på både pappa och morfar och såg hur även de sjönk samman på bänken på varsin sida om mig. Inom kort började pappa snarka. Han var långt ifrån ensam och när jag såg mig runt omkring såg jag hur människorna, en efter en, försjönk i djup sömn, hur deras hakor mötte deras bröstkorg och hur deras armar hängde slappt utmed sidorna. Och främlingen hade bara spelat sin musik i en liten stund!

Sedan började han sjunga. Gud, när jag tänker på hans sång..! Det var som om jag såg in i universums hjärta, som om hela skapelsen, hela existensen gick upp för mig, hur mitt livspussel i evigheten föll på plats. Hans musik fick mig att tänka på min mor. Jag tror nu att det var tankarna på den innerliga, gränslösa sorgen efter min mamma som räddade mig.

De få som klarat av att hålla sig vakna tills dess somnade nu som om någon hade slagit dem medvetslösa. Några som somnat i sina stolar eller på bänkarna föll av och landade hårt i stengolvet, utan att vakna! Det var som om jag själv befann mig i ett töcken, som om jag var kraftigt berusad och bara ville lägga mig ner och sväva bort… men varje gång jag ville sluta mina ögon såg jag liksom min mor framför mig, hur hon höll mitt ansikte i sina händer, såg in i mina ögon och log – och så vaknade jag till igen. Främlingens skönhet trollband mig, hans flinka fingrars dans över strängarna, hur hans läppar formade sig när han sjöng på ett språk jag aldrig hört och förhoppningsvis aldrig kommer få höra igen… men hans själva existens började trollbinda mig mer än musiken. Ju piggare jag blev och ju mer jag såg på främlingen, in i djupet av hans iskalla ögon, desto mer av främlingens sanna ansikte såg jag.

En del av mig önskar än idag att jag hade kunnat få somna med alla andra i fiskehallen, att jag bara hade kunnat vila och aldrig behöva utstå resten av mitt liv som efter den dagen bara varit fyllt av plåga och smärta. Jag minns att det var som om jag förde en kamp med mig själv i mitt bröst: den vakna delen av mig, det öra som hörde den sanna musiken, ville desperat hålla mig vaken och få mitt hjärta att slå snabbare, men den andra delen av mig, mitt andra öra, ville lägga mig ner och fridfullt aldrig mer vakna.

Men jag fick inte somna… och jag såg den sanna varelsen bakom främlingens vackra skimmer. Det är så svårt att beskriva idag, men ju mer jag såg på främlingen, desto svårare blev det att se den skönhet han visat upp tidigare. Föreställ dig en djuphavsfisk med vassa tänder som sticker ut genom det hungriga gapet som taggtråd – så var främlingens mun när jag såg på honom. När han sjöng hörde jag inte längre den vackra röst jag hörde i början, utan en hes, plågad röst fylld av ett enda begär – att stilla sin hunger. Bakom de sylvassa tänderna kunde jag se in i gapet på honom… och såg bara mörker och tomhet. Hans skägg och hår var borta, den ljusa hyn ersatt av en läderartad, blåruttnande hud och de isblå ögonen var som gråvita, mjölkiga ögonglober. Hans fingrar dansade inte längre över instrumentet som om han och kantelen var ett, utan bankade nu argt och blint på träbiten… som även den förändrades för min syn. Mina ögon spärrades upp och förtrollningen brast fullkomligt när jag såg vad han – det – egentligen använde för att frammana sin musik: kroppen till ett ruttnande spädbarn. Huvudet hängde slappt och jag kunde se in genom dess sönderruttnade kinder, jag kunde se hur varelsen slog och knäppte på det döda barnets revben, som om varje revben skulle producera en egen ton i musiken, men det enda jag kunde höra var ett tyst knakande av revben som sakta bröts och knäcktes under trycket av varelsens vidriga, långa fingrar. Ur barnets öppna buk hängde slamsor av ruttnande inälvor och organ.

Då trodde jag att jag skulle bli galen. Mina ögon var så vitt uppspärrade att jag såg som i en mörk tunnel och jag måste ha låtit bli att andas under en lång tid, för när jag tillslut tog ett andetag återvände synen något. Men det var inte allt.

Långsamt reste sig varelsen upp på ostadiga ben och la ifrån sig spädbarnskroppen på stolen den suttit på. Men musiken fortsatte trots att varelsen inte längre spelade själv! Spädbarnskroppen började skaka och dess små, små armar började våldsamt slå på sina egna revben för att fortsätta skapa det knäckande oljud som varelsen själv påbörjat. Det var då varelsen började äta.

Jag satt fastfrusen av skräck på min stol, oförmögen av rädsla att röra mig, och min värld hängde som på en skör tråd – om den tråden skulle brista skulle hela mitt psyke gå sönder, jag visste att jag inte skulle klara mycket mer. Varelsen gick bort till en av männen ur pappas besättning, som satt ihopsjunken i en stol, djupt i sömn, och tog hans huvud mellan sina vidriga händer. Sedan öppnade den sina käkar så omöjligt stort och placerade dem runt mannens ansikte. Från varelsen hörde jag ett vidrigt sörplande och knakande ljud och mannen i dess händer började skaka och rycka, som om han befann sig i en vild mardröm. Varelsen sög på mannens ansikte och jag såg hur blod, hjärna och bitar av ben rann nerför odjurets haka, ner på mannens mage och på golvet under honom, där det formade en mörk pöl. Sedan var det över och varelsen gick med en djup, väsande suck vidare till nästa person, sjömannens hustru. Sedan hennes barn, näste man, och vidare, utan att skynda sig. Den njöt och väste mellan varje offer, som om den ville känna smaken av varje sekund.

Det var när jag såg hur varelsen åt alla dessa människor jag någonsin känt, människor som funnits runt mig under hela mitt liv – som jag bröts. Det var som om min kropp blev ett skrik. Mitt 11-åriga psyke saknade orden, saknade känslorna för att beskriva den fruktansvärda fasa och skräck jag kände, den oerhörda hopplöshet och galenskap jag bevittnade, det skoningslösa och brutala utslocknandet av dessa fina människor.

När varelsen kom till min pappa kände jag plötsligt morfars hand i min och han tryckte den hårt. Sedan hörde jag bara ett rop och såg hur morfar brottades med varelsen och hur varelsen skrek. Jag såg blänkande stål i hans hand och hur han tog en brinnande lykta från en av bjälkarna och kastade den mot varelsen, som blev dränkt i olja och tog eld. Men elden och oljan skvätte också ner på golvet runt omkring varelsen, och elden spred sig. Jag såg hur morfar brottades med varelsen och hur lågorna omgav dem båda, sedan fattade resten av hallen också eld och hela min värld började brinna.

När jag vaknade var det morgon. Mina kinder var våta. Jag låg ensam i pappas fiskebåt. Hur jag kommit dit är en gåta. Fiskehallen var borta och jag såg hur det glödde överallt. Främlingens skepp syntes inte till och i byn fanns inte en levande själ. Jag raglade som en blind mot fiskehallen, som var en förkolnad ruin i morgonsolen. Jag tror inte jag kan beskriva känslan och orden av att se allt… sådär. Mina minnen försvinner efter det.

Jag vandrade längs kusten genom sumpmark och fjäll. Det kändes som om jag vandrade en hel vinter, men det kan inte ha varit mer än några dagar. Jag blev upphittad av en fårbonde när jag blint vandrade förbi hans gård i bara ylletröjan. Hur jag undgick att frysa ihjäl är något jag inte kan förklara än idag, men jag förfrös båda händerna, båda fötterna, öronen, näsan och kinderna. De plågar mig än idag med stickande nervskador, men jag behövde bara amputera sju tår och sex fingrar.

Jag återvände aldrig till min by. Jag återsåg aldrig min morfar eller pappa. Det hölls inga begravningar och minnesceremonin kunde jag inte delta i eftersom jag ännu låg på sjukhus. Inte ens ett fotografi finns kvar från denna tid, utan allt är liksom minnen av minnen. Det hela tonades ned och den officiella redogörelsen var att befolkningen hade ätit förgiftad fisk under en stormig kväll och hur elden måste ha spridit sig medan alla låg medvetslösa. Lögnen var brutal i sin enkelhet och köptes utan frågor. Jag berättade min historia för flera utredare men det hela avfärdades som en bruten, trasig pojkes traumatiska fantasier. Jag växte upp på ett barnhem i Reykjavik. När jag jobbat länge nog köpte jag en enkel flygbiljett till Sverige och har inte sett tillbaka sedan dess. Jag träffade aldrig någon kvinna som jag kunde släppa in, och jag har gått till många duktiga psykologer över åren för att bearbeta och glömma det jag varit med om. Jag minns inte längre ansiktet på min morfar eller pappa, jag minns inte heller namnen på människorna i byn som jag kände och levde hela min barndom med, det är som om detaljerna på något vis har försvunnit över åren för att skydda mig. Men jag kommer aldrig glömma den kvällen… även om jag varje dag önskar att det var tvärtom.

Signaturmelodi

Vi har hört historien “Sjömannen”, skriven av lyssnaren Jonsí och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed stiger Creepypodden återigen ombord på sin skuta, och lämnar den övergivna ön bakom sig i ett sjok av dimma och mysterier. Men nästnästa vecka återvänder vi, och ser vad som förändrats…

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.