Avsnitt 157: Mottaglig

Ungar kan vara riktigt obehagliga ibland. Förstå mig rätt, jag är förskollärare och jag älskar barn, men jag har också hört lite för många historier av föräldrar om saker deras barn har sagt eller gjort. Det blir av någon anledning ofta särskilt många historier när barnens förskola ligger i en byggnad som är väldigt gammal. Där får man höra och se mycket.

Jag har arbetat som förskollärare i 10 år och under denna tid har jag upplevt en hel del otäckheter. En av dem vill jag berätta om nu. Den har verkligen satt sig hos mig, och ger mig ännu rysningar när jag tänker tillbaka på den. Eftersom förskolor lyder under väldigt sträng tystnadsplikt så nämner jag inga namn och inga platser.

Jag var nyexaminerad förskollärare och det hände under min första sommar som anställd. Det hade varit ett riktigt busväder, en sensommarstorm, under morgonen och jag var först på plats för att öppna förskolan.

När jag kom dit hade strömmen gått och det var helt mörkt inne i byggnaden. Jag gick till min avdelning, och då blinkade lamporna till och strömmen var tillbaka. Lamporna i hallen förblev tända men inne på avdelningen var det fortfarande mörkt. Jag öppnade vårt förråd, tillika personalens garderob, för att hänga in min väska och regnjacka.

Så plötsligt hörde jag röster. Vi hade under hela året haft problem med olämpliga personer som strukit omkring på förskolans område, så min första tanke var att nu hade någon knarkare brutit sig in under stängningsveckorna. Jag var helt själv i huset och skulle vara det i åtminstone en timme till. Jag behöver väl inte säga att jag var livrädd.

Men så slog det mig: larmet, det hade ju inte gått. Alltså kunde ingen ha brutit sig in. Jag lutade mig då närmare väggen därifrån ljudet kom. På andra sidan låg barnens vilorum. Och visst fan hörde jag röster. Det lät som några äldre damer som samtalade med varandra.

Detta var konstigt. Vad skulle jag göra? Jo, jag gjorde något man aldrig tycker verkar realistiskt när man ser folk göra det i skräckfilmer: jag gick mot rummet där jag hörde rösterna. Först stack jag in en hand i köket, som ledde till vilorummet, och letade efter lampknappen i mörkret. Jag tände lampan och stack sen in huvudet. Ingenting där inne, men ljudet hördes tydligare nu. Det var inte ett par damer som pratade, insåg jag, utan det var en äldre kvinna som pratade med sig själv.

Jag hade gåshud, men vad skulle jag göra? Springa hem och lämna en lapp utanför. “Hej alla föräldrar förskolan är stängd idag, jag blev rädd och sprang hem.” Nej, det gick ju inte.

Vi hade ett fönster in till vilorummet från köket, så jag kikade in. Jag hörde rösten tydligare nu, och känner igen den. Jag har hört den rösten förut. När jag kollade in i rummet så konstaterade jag med blandade känslor att det var tomt. Det var ingen där. Jag öppnade dörren och tände lampan. Först då insåg jag vem rösten tillhörde, och varifrån den kom. Det var ju Astrid Lindgren.

Vår CD-spelare hade gått igång, och spelade en skiva med samlade berättelser av Astrid Lindgren. Snacka om lättnad. Jag pustade ut, stängde av stereon och återgick till de vanliga sysselsättningarna för min arbetsdag. Självklart var det efter strömavbrottet som stereon hade gått igång, tänkte jag. Jag bestämde mig för att inte nämna saken för någon. Det var ju ingenting mer som hade hänt än att jag hade gått runt och varit nervös.

Det var först senare den dagen som ytterligare en sak hände, som fick mig att se annorlunda på morgonens nervösa minuter. Det var något som än idag ger mig rysningar, och som ter sig oförklarligt i mitt huvud.

Under lunchen sitter jag i ett rum med barn i blandade åldrar, mellan två och fem år gamla. En flicka i fyraårsåldern tittar plötsligt upp på mig från sin plats. Hon stirrar mig rätt i ögonen och säger, liksom med entonig röst som inte alls liknar hennes vanliga: “Fröken, Niklas vill att jag ska berätta för dig att det var han som satte på stereon i morse”.

Vi har inget barn som heter Niklas på hela förskolan. Och hur flickan kände till det som hade hänt tidigt den morgonen, när jag var ensam i byggnaden, är för mig ett mysterium. Jag hade inte berättat för någon, och speciellt inte för barnen. Men efteråt har jag fått höra att barnen på förskolan ofta, när något konstigt har hänt, säger att det var Niklas som gjorde det.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnaren Meelas upplevelse från sitt arbete på en förskola, någonstans i Sverige, uppläst av Rakel Josephson.

I Svenska akademins ordbok definieras ordet mottaglig som att vara i stånd att emottaga, upptaga, tillägna sig, tillgodogöra sig eller låta sig påverkas av något. Ja, förlåt min lite klyschiga bröllopstalsöppning, men jag tänkte att vi skulle ha ordet klart för oss. Tvätta det lite rent. Den kanske mest självklara associationen människor gör till ordet just nu för tiden är väl annars direkt kopplad till debattklimatet, där många verkar vara motsatsen till mottagliga: låsta i sina läger, utan möjlighet att se annat än sina egna utgångspunkter.

Det jag vill påminna om är att ordet kan signalera andra saker. Som till exempel i den första historien vi hörde i detta avsnitt, där den eviga frågan om huruvida barn är mottagliga för mer än vuxna tas upp igen. Vad visste Meelas förskolebarn om vilka krafter som egentligen rörde sig i den gamla byggnaden? Och var stereons plötsliga uppspelande av Astrid Lindgren tänkt som ett meddelande från någon, till någon? Vem är mottaglig för dessa budskap? I veckans avsnitt ställer vi oss dessa frågor ur olika perspektiv, och jag kan lova er att den sista historien i avsnittet är något alldeles extra. Åtminstone om man gillar Sveriges största skräckförfattares arbete…

Nå, det här är ju frågor man tvingas ställa sig som nybliven förälder. Plötsligt står man där med en babymonitor i handen, och jag kan säga er att ur den vill man minsann inte höra något annat än ens bebis gnäll. Ändå finns det på nätet en uppsjö exempel på när just babymonitors visat sig vara mer mottagliga än så. Till exempel det här klippet, där ett par sitter i mörkret i sitt nedsläckta vardagsrum och spelar in de märkliga ljud som plötsligt börjat strömma ur babymonitorn…

De kliver upp och går in i barnets sovrum, som står tomt. Ingen är där. Paret är helt klart lite skakade av upplevelsen, även om det verkar som om samma sak hänt kvinnan förut…

Nu är det visserligen så att babymonitors ju är en sorts radiomottagare, som kan fånga brusande sändningar från kortvågsradioapparater eller liknande. Kanske är det helt enkelt det paret hör. Men det finns andra klipp, som är svårare att förklara. Som det här, där någon gång på gång får in en mystisk melodi på sin babymonitor.

Han har försökt att ändra frekvens på babymonitorn, och letat efter leksaker i barnets rum som skulle kunna vara källa till ljudet. Men ingenstans har han hittat någon förklaring. Melodin bara fortsätter spela. Och, som någon konstaterar i kommentarsfältet, verkar röra sig närmare och sedan längre ifrån mikrofonen. Som om ljudkällan rörde sig i rummet, av sig själv.

Det är ett sätt att vara mottaglig, antar jag. Hur illa man än kan tycka om det, som nybliven förälder. Ett annat skissas upp i nästa historia vi ska höra i veckans avsnitt. Det är en historia från Reddits Nosleepforum, skriven av Sam Haysom och med titeln: “Min lillebror pratar baklänges”. Den läses av Michael Forsberg.

Jag väcktes av något klockan tre på natten.

Det var mörkt i mitt rum, och bara en tunn skiva månljus tog sig in genom persiennerna. Tyst var det också. Jag hörde ett mjukt regn mot fönsterrutan, och någonstans i bakgrunden, ljudet av mina egna hjärtslag. Ingenting mer.

Jag skulle precis vända mig om och lägga ned huvudet på kudden igen när jag såg silhuetten i min dörröppning. Någon stod där i skuggorna. Om jag inte omedelbart hade känt igen honom så kanske jag hade skrikit till.

“Jösses, Daniel. Det är för fan mitt i natten. Du skrämde skiten ur mig.”

Daniel är min lillebror. Bara tio år gammal, men en rätt cool kille för sin ålder. Bra unge. Vi har alltid kommit överens, och igår gav han mig ovärderlig hjälp genom att lova att inte berätta för våra bortresta föräldrar att jag haft vänner över och att vi druckit lite. Mamma och pappa är på en weekendresa för att fira sin årsdag. De lämnade huset åt mig. När jag bad Dennis hänga i sitt rum och lämna oss till vår blöta brädspelskväll så sade han snällt okej. Och därför blev jag nu inte särskilt arg när han stod där i min dörröppning mitt i natten.

“Hur är läget?”, frågade jag. “Varför är du uppe och går?”

Jag föreställde mig två möjliga svar på den frågan. Det ena var att Daniel hade hört oss prata nere i vardagsrummet, där vi hade suttit och supit. Det hade ju blivit lite högljutt. Vi hade bara varit åtta personer, men Kalle hade fått med sig ett helrör som han snott ur sin pappas fullpackade spritskåp. Det hade med marginal fått oss varma i kläderna.

Vi hade planerat att i huvudsak spela spel, och att drickandet skulle spela en mindre roll. Folk hade tagit med sig Settlers och Seven Wonders, och Moa hade till och med tagit med sitt jävla Ouijabräde. Men det slutade med att vi knappt rörde dem. Vi fastnade på vodkan. Och dryckeslekarna.

Så kanske hade Daniel hört oss prata, hört någon av oss dra ett dumt skämt eller säga något han inte förstod, och nu ville han fråga mig om det. Det hade inte varit olikt honom. Han har alltid varit nyfiken och frågvis. Jag om någon vet. Vi brukade dela sovrum, och jag vet hur han brukar ligga vaken och vrida och vända på sig när det är något han funderar över.

Den andra möjligheten var att jag precis hade kommit på honom med att försöka smyga in på mitt rum för ett internskämts skull. Det framstod som mindre sannolikt, men ändå tänkbart. Under det senaste året hade han och jag lekt en långt gången lek, där vi turades om att smyga in på varandras rum och lämna meddelanden på gömda platser. Det låter lite dumt, men det hade varit kul. Meddelandena kunde vara vad som helst från bokstäver utskrivna i lego på golvet till en postitlapp på garderoben. Vi hade inga direkta regler, men brukade gömma meddelandena på natten så den andra upptäckte dem när han vaknade. Och bäst lyckades den som kunde gömma meddelandet under den andres kudde. Då vann man, eftersom det krävde sådant utstuderat smygande.

Jag satte mig upp i sängen och kände att det dunkade lite i huvudet. I dörröppningen stod Daniel. Jag tittade på honom och försökte urskilja om han hade en postitlapp eller något i handen. Än så länge hade han inte sagt något. Han bara stod där, med ansiktet oförnimbart i mörkret.

“Daniel? Ska du bara stå där i mörkret?”

“Micke.” Daniels röst var mjuk och tyst. Trots att huset låg i tystnad kunde jag knappt höra den. “Micke.”

Det var då jag kände den första antydan till skräck i magen. Jag vet inte varifrån den kom. Kanske var det något i Daniels röst.

“Vad är det, gubben?”

“Micke. Händerna. Om. Fryser.”

Vad fan? Jag stirrade på skepnaden i dörren och försökte förstå om jag hade hört fel. “Vad sade du?”

“Micke. Fryser. Jag.”

“Vad fan pratar du om? Leker du Baby Yoda eller?”

Grabben verkade prata baklänges. Han vände bak och fram på meningarna. Gick han i sömnen? Eller försökte han skrämma mig? Jag tänkte förvirrat igenom alla möjligheter, och ingen verkade sannolik. Daniel hade aldrig gått i sömnen förr. Och han var inte i närheten tillräckligt bra som skådespelare för att lyckas hålla masken så här länge.

Nä, någonting annat var på gång. Det oroade mig. Kanske var han sjuk eller förvirrad? Borde jag kolla om han hade feber?

“Mig. Inuti. Är. Någonting.” Daniels röst ringde ihålig i natten. Som om han var tvungen att anstränga sig för varje ord han sade. Jag spelade upp det han precis sagt baklänges i huvudet, och jag kände hur jag blev torr i munnen.

“Vad är det som händer, gubben? Hur mår du?”

Daniels silhuett ryckte till. Han hade stått helt still fram tills dess, då han plötsligt gjorde en häftig rörelse. Den gick inte att ta miste på. När han sedan tog till orda igen lät han helt annorlunda. Inte 100 procent som sig själv, men bättre. Och nu pratade han äntligen i vanliga meningar.

“Oj. Förlåt att jag väckte dig. Jag mår lite konstigt bara.”

Innan jag hann svara honom ryckte han till igen. Hans ryckning fick honom att ta ett steg framåt, ut ur dörröppningen. Hans ansikte blev synligt i månljuset, och jag kände en rysning gå uppför ryggraden.

Daniel grät. Eller han hade åtminstone nyss gråtit. Hans ögonn var röda, och hans kinder glänste av fukt. Han öppnade munnen, och så stängde han den igen. När han pratade igen hade han återgått till samma styltiga baklängesprat som förut. Hans förvrängda röst fick det att knyta sig i magen på honom.

“Spelet. Svarta. Det. Provade. Och. Ned. Smög. Jag.“

Det tog en längre stund för mig att förstå den meningen. Och när jag väl lagt orden på rätt plats och i rätt ordning förstod jag ändå inte vad han menade. Till slut landade det dock i huvudet på mig. Och när det väl gjorde det kände jag mig en smula bättre till mods.

Det enda svarta spelet som fanns på våningen nedanför var Moas syrras ouijabräde. Hon måste ha glömt ta med det hem. Jag förstod på en gång vad som måste ha hänt. Daniel måste ha vaknat och gått ner för att se om vi fortfarande var där, och då sett det iögonfallande ouijabrädet. Han kan inte ha kunnat motstå att gå fram och leka med det, så nyfiken som han är. Sedan måste han ha skrämt upp sig själv med spelets alla referenser till andar och andra dimensioner. Det måste ha gett honom mardrömmar eller griller i huvudet.

Det var en naturlig förklaring, men frågan kvarstod varför han pratade baklänges.

Det är inget att bry sig om, sade jag till mig själv. Han halvsover och är lite uppskrämd av spelet. Det är allt.

Jag insåg att det inte var en lika tillfredsställande förklaring, men jag struntade i det. Jag var trött och hade huvudvärk. Jag ville bara somna om.

Så jag blundade för mitt naggande tvivel och bad Daniel komma. Jag gjorde som alla bra storebröder, och drog tillbaka täcket och hoppade åt sidan så han kunde komma och lägga sig hos mig.

“Oroa dig inte, gubben”, sade jag. “Du har bara mardrömmar. Kom och lägg dig.”

Daniel sade ingenting, men vaggade fram till sängen. Han lade sig bredvid mig. Snart hörde jag hur hans andetag blev lugnare och mer regelbundna.

Jag hade själv nästan somnat när jag hörde hans röst.

“Försvinner. Jag. Som. Känns. Det. Mig. Hjälp.

Men då halvsov jag redan, och var så frånvarande att jag tyckte hans röst lät avlägsen och var oförmögen att räkna ut betydelsen av vad han sade.

Imorse vaknade jag tidigt.

Månskenet från inatt hade ersatts av skarpt solljus. Det lyste genom persiennerna och tvingade mig att kisa när jag slog upp mina ömma ögon.

Minnena från natten återvände. Jag vände mig om, och såg att halvan av sängen där Daniel hade lagt sig var tom.

Jag hävde upp mig på ena armen, och gnuggade mig i ögonen. När jag tittade upp skrek jag nästan till.

Daniel stod i dörröppningen. Helt stilla, fortfarande iklädd nattens pyjamas. Hans ansiktsuttryck var outgrundligt och orörligt, och han stirrade på mig.

Trots solljuset som strömmade in genom persiennerna återvände omedelbart den osäkerhet jag hade känt under natten.

Men den försvann när Daniel log mot mig.

“God morgon”, sade han. “Förlåt att jag väckte dig inatt. Jag hade några mardrömmar bara.”

Han pratade som sig själv igen. Tack och lov. Meningarna kom i den normala följden. Jag kisade mot honom och kände lättnaden skölja över mig.

“Ingen fara, gubben. Hur mår du nu?”

“Mycket bättre, tack.”

“Du skrämde skiten ur mig i ett ögonblick. Pratade konstigt och allt. Jag trodde för en sekund att jag skulle behöva ringa mamma och pappa. Tänk dig hur trötta de hade blivit om de hade tvingats avbryta sitt årsdagsfirande.”

Jag flinade och förväntade mig ett flin tillbaka. Men Daniel rörde inte en min. Han bibehöll sitt orörliga leende.

“Hur som helst mår jag bättre nu”, sade han efter ett ögonblick. “Jag ska gå ner och rosta lite bröd nu. Vill du ha?”

Jag rynkade pannan och undrade om han drev med mig. Daniel hade aldrig erbjudit sig att göra frukost åt mig förut. Inte en enda gång. Men jag antog att han hade dåligt samvete för att ha väckt mig. Det var väl så här han ville be om ursäkt.

“Okej, gärna. Rostbröd låter toppen. Tack, hörrö.”

“Varsågod, Mikael.”

Och så vände han sig om och gick. Jag låg kvar i sängen, och insåg efter en stund att min panna fortfarande var rynkad. Det var något som inte gick ihop. Först efter ett par ögonblick, när jag än en gång hade gått igenom i huvudet vad vi sagt till varandra, förstod jag vad.

Varsågod, Mikael.

Mikael.

Han kallar mig aldrig Mikael. Det är alltid Micke.

Jag drog upp kudden under ryggen och satte mig upp i sängen, och när jag gjorde det hörde jag något prassla under kudden. Jag sträckte mig bakom ryggen och drog ut en papperslapp. Jag kände omedelbart igen Daniels vingliga handstil.

Jag kände iskyla sprida sig i magen när jag läste vad han hade skrivit.

Det var en kort lapp. Bara några rader. Men den var skriven baklänges, på samma sätt som han hade pratat den natten.

Mig. Ut. Inte. Släpper. Han. Och. Krymper. Som. Rum. Litet. Ett. I. Fast. Är. Jag.

Omedelbart efter att ha läst lappen lade jag tillbaka den under kudden. Jag försökte andas så lugnt jag kunde. Men jag kände illamåendet stiga.

Daniel kom upp med frukosten en kort stund senare. Han log när han ställde tallriken på mitt nattduksbord. Jag märkte att han inte blinkade en enda gången. Allt jag gjorde var att le tillbaka mot honom.

Nu väntar jag. Jag bara räknar timmarna, tills mina föräldrar kommer hem igen. Jag har knappt lämnat klockan med blicken på timmar.

Daniel har tillbringat största delen av dagen i sitt rum. Hållit sig för sig själv. Ett par gånger har jag hört ljud. Jag känner inte igen dem. Dova dunsar, som om möbler fallit omkull. Plötsliga låga viskningar, som om han pratade för sig själv. Ibland har det låtit som om de kom från precis utanför min stängda dörr.

Själv har jag suttit i mitt eget rum. Som om jag försökte gömma mig, fast han vet precis var jag är.

Jag vet att jag borde gå ut och titta till honom. Det borde jag verkligen. Han är trots allt min lillebror.

Men jag tänker på hans tomma ansiktsuttryck, och på lappen han lämnade under min kudde, och så inser jag att jag inte vågar.

Vi har hört “Min lillebror pratar baklänges”, skriven av Sam Haysom och uppläst av Michael Forsberg. Sam Haysom har också skrivit boken The Moor, som ni kan läsa mer om på samhaysom.com.

Idén om mottaglighet har varit lite extra aktuell på sista tiden. I mitten av december läckte nyheten ut att forskare inom ramarna för satsningen Breakthrough Listen snappat upp en signal från stjärnan Proxima Centauri. Det speciella med Breakthrough Listen är att det är ett projekt för att lyssna efter tecken på intelligent liv i rymden, och det speciella med signalen de snappat upp – som fick namnet Breakthrough Listen Candidate 1, BLC1 – är att frekvensen den sändes på utesluter alla kända naturliga källor. Det måste vara en signal med teknisk och inte naturlig avsändare. När nyheten kom ut började människor prata om signalen som en ny Wow-signal, den klassiska radiosignalen som snappades upp 1977 och som än idag betraktas som den mest tänkbara kandidaten till ett utomjordiskt kontaktförsök.

Ännu har dock inte, såvitt vi vet, BLC1 bekräftats av andra som letar liv i universum. Och så länge som vi inte hittar signalen igen går det inte att utesluta att den kom från mänsklig, och inte utomjordisk, teknik. För några år sedan råkade störningar från en mikrovågsugn orsaka liknande uppståndelse, när den snappades upp av ett radioteleskop. Man vill ju gärna utesluta att det är någons uppvärmda lunch som ligger bakom larmet om liv i yttre rymden, även om vissas matvanor ibland känns som bevis nog. Hur som helst erbjuder BLC1 oss, för det ögonblick som pågår tills det antagligen förklaras som en rest av en mänsklig sändning, den fantasieggande möjligheten att något av våra öron ut mot universum faktiskt hört något. Att vår mottaglighet belönat sig.

Liv i rymden är en sorts annan tänkbar dimension, kanske obegriplig för oss men ändå pågående parallellt med våra egna liv. Men även på jorden finns liknande andra dimensioner. En av de mest populära är rollspelen, där vi kliver in i helt andra roller och världar, och bara en gnutta vid sidan av de andras vardagar upplever krig och magi. Då kan vad som helst hända. Åtminstone om man ska tro på lyssnaren bakom signaturen “Elak orm”, som för något år sedan skickade in en berättelse om vad han varit med om på ett lajv. Den läses av Ludvig Josephson.

När jag gick sista året på gymnasiet blev jag medbjuden på ett lajv av några kompisar. De hade varit på många lajv tidigare och hade nu bestämt sig för att arrangera ett eget. Då var lajv en ganska ny företeelse och folk i allmänhet visste knappt vad det var. De flesta förknippade lajv med barnsliga människor som sprang omkring i skogen och slogs med träsvärd. Jag hade inte heller någon koll på vad lajv egentligen var men hade alltid älskat fantasy och tänkte att det skulle vara roligt att få prova på något nytt så jag anmälde mig till lajvet. Efter några veckor fick jag hem ett brev med praktisk information och som beskrev ramberättelsen. Vi skulle få vara med när Drottning Basina skulle krönas och människor skulle samlas från hela kungariket. Vem visste vilka onda krafter som skulle lura i bakgrunden? Min karaktär var en sorts munk som tillsammans med hans följe skulle passa på att evangelisera den nya tron när så många människor hade samlats. Med hjälp av min mamma sydde jag en brun munkkåpa och funderade på vilken personlighet min munk skulle ha.

Det drog ihop sig till start för lajvet och och jag fick till uppgift att hämta några lajvare från Varberg som kom med bussen. När jag parkerat bilen gick jag till busstationen och där stod en väldigt lång och stor kille som det skulle visa sig vara väldigt tystlåten. Han sa hej i alla fall. Med honom följde en tjej som jag tyckte var oerhört fin. Hon hette Rebecka. Hon hade långt ljusbrunt hår och grå ögon som jag fick anstränga mig för att inte stirra in eftersom de var så vackra. Vi körde ett par mil ut i skogen och parkerade på en grusad parkering. Sen gick vi några hundra meter genom granskogen tills vi kom till en liten stuga som låg vid en öppning i skogen. Där stod en liten folksamling. Några hade redan på sig sina lajvkläder, andra hade på sig vanliga kläder. När vi kom fram så blev det många kramar. Vi fick praktisk information om var vi skulle äta och sova och sen gick vi för att klä om oss. Till min glädje skulle Rebecka också tillhöra evangelisations-gruppen och jag skickade en liten tackbön till Gud. När hon stod där i sin medeltida tunika var hon ännu vackrare än tidigare. Det enkla tyget framhävde hennes former. Vad än som skulle hända på lajvet såg verkligen fram mot den här helgen. Plötsligt ljöd en koskälla och det markerade att nu var lajvet igång och vi skulle gå in i våra karaktärer.

Vår grupp bestod av mig, Rebecka och en tjej som hette Sofi. Hon var också en mycket trevlig och social tjej så vi lärde snabbt känna varandra. Första dagen tillbringade vi med att göra en kultplats där vi skulle dyrka vår Gud. Vi trodde den manifesterades genom gräset eftersom gräs fanns överallt och var grunden till allt liv på jorden. Så här i efterhand känns det lite fånigt men då var vi helt inne i det och det kändes helt naturligt att dyrka gräsmattor. Vi la ihop lite stenar till ett altare på en gräsyta och tillbringade mycket tid runt det. När ingen annan var i närheten pratade vi om livet och hade många djupa samtal. Jag märkte att Sofi gärna satte sig nära mig och visade övertydligt att hon lyssnade när jag pratade. Kunde det bli bättre? Lunchen åt vi i stugan som fick fungera som värdshus och berättelsen fortsatte. Vi snappade upp att det fanns andra grupper som i smyg konspirerade mot den blivande drottningen Basina. Som vi fått det förklarat så var hon positiv till vår tro och vi gjorde vårt bästa för att övertyga alla om Basinas förträfflighet, men det gick inte så bra. Många ansåg henne vara en svag drottning eftersom hon i första hand ville lösa konflikter med diplomati och inte med våld.

Dagen gick och när det blev dags för att gå till sängs fick vi i vår grupp sova i värdshuset. Som den gentleman jag var så lät jag tjejerna sova i våningssängen och själv la jag en madrass på golvet. Mitt i natten hördes ett varningsrop och hela lägret kom i rörelse. Vad höll på att hända? Jag drog snabbt på mig munkkåpan och gick ut på gårdsplanen. Vända mot skogen stod en grupp av beväpnade män med svärden dragna. En av dem var den långa killen från Varberg. Men nu hade han på sig en läderrustning och en ringbrynja. Han såg verkligen ut som en hjälte från mina fantasyböcker. Från skogen hördes gutturala vrål och jag rös inombords. Jag frågade killen från Varberg vad som var på gång? Han svarade att det var en grupp orcher som försökte skrämmas. De var rädda för oss eftersom vi var så många men man visste aldrig hur en orch tänkte, särskilt om de var hungriga. Natten var ljus men den täta granskogen dolde eventuella fiender. Vid det här laget hade jag börjat leva mig in i rollen och upplevde hotet på riktigt. Likväl kände jag mig trygg och trodde att de beväpnade männen skulle skydda oss från alla hot. Jag gick tillbaka till min madrass och somnade nästan direkt.

Nästa dag fortsatte som den förra med trevliga samtal och god gemenskap. Vår bard var dock en besvikelse, det fanns inte en enda låt som lät som den skulle. Han sjöng falskt och spelade ännu sämre. Till slut gav någon honom ett guldmynt för att sluta sjunga och istället gå och hämta ved. Trumpen gick han sin väg och vi kunde fortsätta att njuta av den varma solen.

Den trivsamma stämningen bröts bara av diverse diskussioner gällande den kommande kröningen. Jag la också märke till att det gick en strid ström av män in till en mindre stuga som låg en bit in i skogen. När jag frågade en av dem vad de gjorde där inne fick jag inget svar, men han var ovanligt röda om kinderna och svettig i pannan.

Det blev kväll igen och jag kände ett visst obehag när jag gick till sängs och undrade om föregående natts oroligheter skulle upprepas eller till och med eskalera. Mycket riktigt så väcktes jag återigen av ett skrik och när jag kom ut ur värdshuset var lägret i kaos. Altarets stenar hade slängts iväg och det låg ved och mat utspritt över hela området. Barden skrek och sprang runt med sin flöjt i panik. De beväpnade männen hade posterat sig med ryggarna mot varandra. Plötsligt märkte jag att min grupp stod tätt bakom mig och även de verkade skrämda på riktigt. Från skogen hördes tunga steg och vrål från vad jag antog var orcher. Jag vände mig mot min grupp och frågade vad vi skulle göra? Båda tittade tyst på mig och jag föreslog att vi skulle gå i motsatt riktning från där vrålen hördes. De nickade och vi följdes ut i den mörka skogen. Vrålen kom närmre och vi började jogga över rötter och stenar tills ljuden tystnade och vi stannade. Rebecka lutade sig mot en gran och flåsade tungt och hennes tunika var smutsig av jord och grenar. Tydligen var Sofi mer vältränad och stod bredvid mig. Jaha, vad ska vi göra nu? Frågade hon kort, Jag vet inte svarade jag. Kanske vänta ett tag. Vi satte oss ned på marken och jag tog fram en Snickers från min väska och bjöd de andra. Vi delade godisen i tre delar och njöt av smaken. Det var en märklig känsla att sitta där i skogen svettiga, iklädda medeltidskläder och äta godis. Sofi började fnissa över situationen och till slut satt vi alla och fnissade över hur fåniga vi var som blivit så rädda för lite rop i skogen. Vi var ju ändå vuxna.

Plötsligt stod en mörk gestalt framför oss. Det var en person som var lite längre än mig och hade på sig en sliten rustning gjord av läder. I handen höll den ett käkben från vad som såg ut som ett får. Den hade en oerhört välgjord mask som täckte hela huvudet. Det gjorde att den såg ut som en kombination av en get och en björn med stora betar still hörntänder. Det var väldigt svårt att avgöra vad som var vad på dess ansikte. Ögonen var helt svarta och hade placerats där kindkotorna på en människa skulle varit. Den hade smutsiga svarta tänder spetsiga som på en varg. Det värsta var dock inte dess utseende utan hur den lät. Jag kan enbart beskriva det som ett långsamt vrål som kom från dess mage. Vi flög upp från marken och stirrade chockat på den. Den höjde fårkäken och siktade ett slag mot mig. Jag duckade och tog Sofi och Rebecka i varsin hand och drog dem med mig. Sen sprang vi för våra liv tillbaka mot lägret. Granarnas grenar rev oss i ansiktena men ingen av oss tog notis om det. Adrenalinet pumpade. Efter tio minuters terränglöpning kom vi tillbaka till lägret. Där hade lugnet lagt sig och alla gick runt och återställde området. En av värdshusvärdarna la tillbaka stenarna på vårt altare och bad en bön. Vi föll utmattade ned på marken och stirrade panikslaget mot skogen där vi kom från. Vi såg ingen skymt av varelsen och pustade ut. En av arrangörerna tog oss åt sidan och frågade hur det var och vad som hade hänt? Vi kunde inte formulera oss eftersom vi var så andfådda och mellan andetagen fick vi bara fram orden orch och sprang. Arrangören la handen på min axel och sa att orcherna hade besegrats och att vi kunde lugnt gå och sova för imorgon var en stor dag. Vi gick in till värdshuset och la oss i våra sängar. Jag hörde knarret när Sofi och Rebecka vände sig i sängen så jag antar att de också hade svårt att somna. Slutligen dåsade jag till och när jag vaknade var det morgon.

Vi åt frukost under tystnad och ingen av oss ville nämna vad som hänt på natten. När vi återigen satte oss vid altaret var allt som vanligt igen. Solen sken och värmde våra morgontrötta kroppar och minnet av nattens upplevelse tonade bort.

En trumpet ljöd och Basina kom ut på gårdsplanen och hade en vacker blå klänning. Runt hennes hals hände ett guldhalsband och hon hade matchande armband. Hon skred fram mot en man med högrest kroppshållning. I sina båda händer höll han en krona. Alla på gårdsplanen ställde sig bakom drottningen och bugade djupt. Mannen satte kronan på hennes huvud och vi hurrade för vår drottning. Sen åt vi en festlunch med mycket skratt och många skålar till drottningens ära. När måltiden var bortplockad så skrällde koskällan igen. Lajvet var slut och vi packade ihop våra saker och bytte tillbaka till våra vanliga kläder. Sofi smög sig fram till mig och räckte över en lapp med hennes e-postadress och vi kramades. Jag, Rebecka och den tystlåtne killen satte oss i bilen för att köra tillbaka till civilisationen. Jag var trött och hade fullt fokus på den slingriga skogsvägen. Ingen av oss sa något. När vi kom fram till busstationen gav jag Rebecka en snabb kram och nickade farväl till killen. De gick in i busstationen och jag körde hem för att sova.

Det gick några dagar och jag tänkte inte lajvet förrän min kompis ringde och undrade vad jag tyckt om lajvet. Jag berättade att jag hade haft väldigt roligt och att tjejerna i min grupp var väldigt trevliga. Jag hörde hur hon log när hon svarade att Sofi också hade tyckt att jag var väldigt trevlig med betoning på ordet väldigt. Sen berättade jag om hur imponerad jag varit över orchen vi mött i skogen. Den hade sett så verklighetstrogen ut att vi alla blivit livrädda. Min kompis sa inget på en lång stund. Sen sa hon att ingen hade varit utklädd till orch. Det hade bara varit arrangörsgänget som hade varit i skogen och vrålat för att skapa stämning. Men vem var det vi mötte i skogen då? Frågade jag. Min kompis svarade inte utan sa bara att det var kul att jag gillade lajvet och att jag gärna fick vara med nästa gång.

Fortfarande har jag inget svar på vem vi mötte i skogen men det finns tydligen mer i skogen än vad jag anat.

Vi har hört “Lajvet”, inskickad av signaturen “Elak orm” och uppläst av Ludvig Josephson.

Vi närmar oss detta avsnitts slut, och till dess har jag sparat något alldeles särskilt. Vanligen i den här podden brukar vi ju höra nätets och lyssnarnas egna skräckhistorier. Det brukar vara självupplevt, vardagligt och verklighetsnära. Men får man chansen att presentera en helt ny historia, skriven exklusivt för Creepypoddens lyssnare, från Sveriges mest kända skräckförfattare, ja, då tar man faktiskt den rakt av.

Vi fortsätter på temat mottaglighet, fast den här gången gäller det vad vi är mottagliga för när vi är i kris. Det är en historia som handlar om en kvinnas vardag på internet, där det tyvärr så rutinmässiga hotet om sexuellt våld plötsligt antar en helt ny form. Historien heter “Du måste läsa det här!”. Och den är skriven, och läses upp, av John Ajvide Lindqvist.

Av upphovsrättsskäl kan tyvärr inte manus till denna historia publiceras.

Signaturmelodi

Creepypodden är slut för den här veckan, men förblir som alltid mottaglig för era lyssnarmejl. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.