Avsnitt 159: En vandring i en nationalpark

Det är månader sedan nu, men jag minns dem så väl, med alla deras små egenheter och särdrag. De var mina vänner och nu är de borta. Mitt liv är fullt av svarta hål, tomrum där de en gång funnits. Ibland slås jag av minnesbilder av saker de sagt och gjort, och då är det som om luften försvinner. Nu är de borta, och allt jag har kvar av dem är mina minnen. Ja, förlåt för den här deppiga inledningen. Men jag tror bara det är så här jag kan inleda min historia, för att ni ska förstå varför jag måste berätta den. Varför jag måste skriva ned den. Det är det enda sättet för mig att acceptera det. Jag ska försöka att inte låta så deprimerande när jag skriver, men jag kan inte lova något.

Man kan säga så här: att vara tredje hjulet är tråkigt och obekvämt, men ändå ingenting emot att vara femte hjulet. Om man är tredje hjulet kan gruppen man ingår i ändå bli en fungerande trio. Men som femte hjulet står man där som någon gammal veteranbil som i bästa fall kan vara en prydnad, men i praktiken inte gör någon nytta alls. Tänk själv. Internskämt du inte hänger med på, gemensamma parintressen och erfarenheter som du inte förstår eller kan relatera till. Och så är man alltid i grund och botten ensam, när de andra paren dragit sig tillbaka. Det var dessa tankar som bekymrade mig medan vi packade oss in i Ians bil för att åka och hajka i Gilas nationalpark.

Jag berättar detta för att ni ska förstå hur jag kände mig. Det är så mycket med den här historien som jag har svårt, eller som till och med är omöjligt, att beskriva. Ändå måste jag försöka, för att själv kunna gå vidare. Och då fastnar jag vid sådant ni kan förstå, som går att se ur mitt perspektiv. Som mitt sinnestillstånd då, när allt det här började. Vi körde alltså iväg i Ians lilla bil, mot Gila, och vi skulle gå på vandring. Jag var femte hjulet och jag satt i baksätet mellan två av Ians vänner, som jag inte kände. Ian och hans flickvän satt där framme. Det var i augusti 2016 och det var ett av mitt livs sista normala ögonblick.

Jag försökte göra det bästa av situationen, det gjorde jag verkligen. Ian hade alltid varit den mer sociala av oss båda. Mamma brukade säga att Ian kunde prata med vem som helst, var som helst, när som helst, men att jag var mer kräsen med vilka jag blev vän med. En typisk föräldraplattityd för att göra en ensam pojke bättre till mods, som inte hade något med sanningen att göra, men det tog det mig nästan 19 år att inse. När en psykolog sade att jag led av social ångest, efter att jag hade brutit samman på en jobbfest, kunde jag inte hantera det och blev allt mer tillbakadragen. Jag satt hemma för mig själv efter jobbet och intalade mig att det skulle få mig att må bättre.

Ian bestämde sig såklart för att det inte var hälsosamt, och övertalade mig till att följa med på den där helgtrippen med honom. Det var inte förrän jag dök upp utanför hans hus klockan sex på morgonen den fredagen, efter att ha tagit ledigt och förberett mig mentalt för en helg med bara min bror, insåg jag att han bjudit med andra. Kanske tänkte han att det skulle göra mig gott att skaffa nya bekanta. Tyvärr vet ju inte Ian, som är så social, något om hur stor ansträngning det kräver av mig. Jag var bekväm inuti mitt skal. En sköldpadda, som inte kan leva utan det. Men där stod jag. Jag presenterades för Ians två vänner, vars namn jag omedelbart glömde i morgontröttheten, och hans flickvän Jessica. Sedan packade vi alltså in oss och åkte.

Det tog tre timmar att nå fram till nationalparken, och resan var till största delen präglad av pinsam tystnad. Ian försökte lansera olika samtalsämnen, men mina korta svar och de andras sömnighet öppnade direkt inte upp för något gemytligt småprat. Till slut hittade vi fram till parkeringsplatsen och började packa upp. Det var svårt att slita sig från utsikten över berget ovanför parkeringen: Gila Cliff Dwellings är mer än 700 år gamla bostäder, uthuggna av mogollonfolket direkt ur berget. Parkeringsplatsen var tom, så vi satte oss och delade på ett sexpack öl och insöp vyn.

När vi druckit upp gjorde vi oss i ordning, gick i tur och ordning på den offentliga toaletten som fanns där, och samlades kring Ian som förklarade hur han hade planerat att vi skulle gå. Vad vi inte visste då, och som hade kunnat förklara varför parkeringsplatsen var så tom, var att vår utvalda vandringsled hade varit stängd hela sommaren på grund efter de stora vårfloderna det året. Leden var inte farlig eller så, men den var inte upprensad, så utan att vi hade någon aning om det stod vi inför en svårare vandring än tänkt. Och vi skulle definitivt inte komma att stöta på några andra vandrare där ute. Vilket vi allt eftersom dagarna gick skulle komma att sakna allt mer desperat.

Ian tänkte sig att vi skulle kunna hålla en takt på kanske fyra-fem kilometer i timmen, och därmed ha klarat av hela den knappt fem mil långa Gilarundan lagom till söndag, med god tid för att ta oss hem till våra jobb på måndagsmorgonen. Optimistiskt, så här i efterhand, med tanke på sträckan vi skulle gå. Jag kommer inte ihåg exakt hur tanken var att vi skulle vandra, för alla platsnamn han nämnde var för invecklade för att komma ihåg, men i grund och botten var det en enkel rundtur. Dit och sedan tillbaka.

Jag har ritat några kartor, ifall ni vill se hur vi gick och hur området ser ut. Men om du, efter att ha hört min historia, verkligen fortfarande vill ta samma vandringsled så är allt jag kan säga: lycka till. Jag kan fortfarande känna den ilande nervositeten av att ha gått vilse bara genom att titta på kartan. Men då, inför vandringen, var min plan helt enkelt att bara verka glad och enkel. Jag ville verkligen försöka lära känna Ian och Jessicas vänner. Inte bara för att få en trevligare hajk, utan för att demonstrera för mig själv att jag kunde. Jag hade bott för mig själv i en liten etta i över ett år, och inte skaffat några vänner. Jag åkte till jobbet och sedan hem till mitt igen på kvällarna. Ibland gick hela helgerna utan att jag bytte ett ord med en människa. Om inte något förändrades snart visste jag att ensamheten skulle bli min utgångspunkt, och det skrämde mig.

Den första dagen var som förväntad. Vi tog god tid på oss för att titta på utsikten, lapa sol och andas frisk luft. Vandringen i sig var ganska ansträngande: det kändes som om vi gick konstant i uppförsbacke. Jag är ingen rutinerad hajkare och hamnade hela tiden efter de andra, men de tog regelbundet pauser så jag hann ifatt. I skuggan av ett träd med bark som liknade torkat alligatorskinn småpratade jag lite med Ian och Jessica, men när jag försökte med deras vänner kom vi inte längre än ett par meningar innan det blev tyst. Jag intalade mig att det skulle gå bättre den kvällen.

Vi vilade en stund, och fortsatte sedan uppför mesan. Det var vid den punkten de andra förstod hur fullständigt fel person jag var för att delta i en sådan där vandring. Det de klarade av med muntra steg var plågsamt jobbig vandring för mig: det gick bara uppför, och solen hade börjat steka. Jag svettades floder, flåsade och väste och kunde knappt tacka när de stannade upp för att vänta in mig. Jag försökte låtsas som att jag inte märkte deras sneda blickar och himlande ögon, men de gjorde mig ledsen. De verkade som den sortens friskisar som knappt gjort annat än att hajka. När vi väl kommit upp på platån var jag beredd att vända om till bilen, men när jag vände mig om och betraktade området vi lämnat bakom oss förstod jag hur dålig idé det skulle vara.

Även om jag skulle lyckas övertala Ian att ge mig bilnycklarna och låta mig gå tillbaka så skulle jag inte ha någon aning om vägen. Jag hade inte hållit koll på ledmarkeringarna och kände inte alls till trakten. Jag föreställde mig hur jag skulle snubbla genom den giftiga murgrönan tills jag stötte på ett gäng banjospelande våldtäktsmän eller gå vilse i mörkret tills jag föll ihop av uttorkning och nedkylning. Vad skulle jag ens göra om jag kom fram till bilen? Åka hem till min tomma lägenhet och äta en fryspizza och tycka synd om mig själv? Jag bestämde mig för att bita ihop och fortsätta vandra.

Efter att ha tagit oss en bra bit, men inte riktigt så långt som planerat, slog vi upp våra tält på en torrlagd flodbädd. Ian var fortfarande helt säker på att vi skulle klara av sträckan till och med söndag, eftersom vandringen de kommande dagarna skulle bli mindre krävande. Vi åt lite och lade in resten av maten i en väska som vi hängde i ett träd en bit bort, så att den inte skulle locka björnar. Sedan satt vi runt elden i den mörknande kvällen och skickade en flaska whiskey emellan oss. Samtalet gled över på de pinsammaste sakerna vi hade varit med om. Ian drog sin gamla story om när han träffade Jessica för första gången, och blev så full att han kräktes i hennes handväska. Jessica skakade på huvudet och kallade honom skämtsamt för en idiot. Var och en berättade om sin första kyss där tandställningarna krockade, eller när de låste sig ute från sina studentlägenheter endast iklädda underkläder, eller deras skämmiga personligheter de lade till sig med i högstadiet. Sedan kom flaskan till mig, och det blev min tur.

Jag hade på en gång då konversationen gled in på pinsamheter vetat vilken mitt livs värsta historia på temat var. Men jag berättade inte om den. Jag berättade inte om dörren. Istället hittade jag på någonting om hur jag rev upp ett hål i brallorna på en anställningsintervju, en historia jag antagligen snodde från någon 90-talssitcom längst ned i minnenas arkiv. De andra skrattade, och jag log men kände mig usel. De hade öppnat upp sig och berättat ärligt om svaga stunder i livet, och här satt jag, för feg för att säga sanningen, för feg för att berätta om dörren. Vi pratade vidare en stund medan vi drack upp whiskeyn, och sedan gick vi alla till sängs, inte så lite yra i skallarna.

Jag vaknade mitt i natten med ett desperat behov av att gå på toa. Ännu lite påverkad av whiskeyn snubblade jag ut ur tältet och in i skogen. Inte förrän jag nästan var klar hörde jag Nadjas röst i mörkret. Hon frågade om jag hade en tändare. Jag hoppade till när jag hörde henne, eftersom jag inte hört henne lämna tältet. Jag mumlade något om att det fanns tändare i ett av tälten, och hon svarade att hon hade tappat sin och bad om hjälp med att leta efter den. Jag var för trött och borta för att orka med det just då, så jag sade att vi skulle leta senare. Jag tror mig minnas att jag hörde henne säga något mer, något försök till övertalning, när jag vinglade tillbaka till tältet och min sovsäck.

Inte förrän jag vaknade nästa morgon insåg jag hur dum jag hade varit som lämnat tältet mitt i natten. Tydligen hade de andra hört ylanden från den omgivande skogen hela natten. Någon föreslog att det var mexikanska vargar, men verkade osäker. Ian sade att det skulle finnas sådana i området, men att de var väldigt ovanliga. Själv satt jag och var blek över tanken på att jag kunde ha blivit biten i kuken av en varg när jag var ute och pissade. Nästa gång skulle jag väcka Ian innan jag lämnade tältet på natten, bestämde jag mig för. Vi packade ihop våra saker och så fortsatte vi iväg.

Jag hade det inte lika svårt att hålla takten den dagen. Det var molnigt, så den tidigare så obönhörliga solen tog inte lika mycket. Vi gick över ett par vattendrag, och följde Little Bear Canyon mot rastplatsen vid TJ Coral. Det hade nu blivit uppenbart för oss att leden inte var röjd, och vi fick hela tiden parera giftväxter och oreda. Men jag var vid bättre mod, och kände trots en liten baksmälla, min tunga ryggsäck och de klumpiga kängorna jag lånat av min bror att jag kunde smälta in bättre bland de andra. På eftermiddagen satte vi upp våra tält igen, och så samlade vi lite vatten ur en närliggande ström som vi kokade och renade med jod. Det var ett av de sista vattendragen vi skulle passera på vandringen, så det var dags att passa på.

Kanske hade nattens ylande och skall gjort oss lite mer medvetna om våra omgivningar, för vi skämtade och garvade inte lika mycket runt lägerelden den kvällen. Vi pratade lite men fokuserade mest på att äta och titta in i elden. Ian och Jessica var de första som tackade för sig och gick och lade sig. Vi andra satt uppe en stund till, men tittade mest in i brasan under tystnad. Efter en stund drog även det andra paret sig stilla tillbaka, och jag satt där ensam och värmde mig vid elden en stund. Just när jag rest mig och skulle gå till sängs minns jag att Jerka kom och bad mig om kartan. Han sade att han ville se över resten av vår planerade hajk, eftersom det fanns en källa i närheten som kunde vara rolig att se. Jag tog kartan ur Ians ryggsäck och gav den till honom, och sedan gick jag och lade mig.

Nästa morgon vaknade jag av att Ian letade efter något. Han rev och slet bland sina grejer, och lät allt mer irriterad ju längre tiden gick. Med hastiga rörelser slog han omkull saker och svor. Till slut vände han upp och ner på ryggsäcken och hällde ut allt dess innehåll, och var i stort sett redo att slita ut sitt hår. Det verkade som om han letat länge. Jag frågade vad han höll på med.

“Har du sett kartan?”, frågade han. “Jag hittar den verkligen ingenstans.”

“Var är Jerka? Jag gav den till honom igår kväll så han kunde planera en liten omväg för att se någon källa i närheten. Fråga honom, han har den”, svarade jag.

Ian tittade på mig.

“Jerka? Vad pratar du om? Menar du Oliver? Trodde du Oliver hette Jerka?”
Jag avbröt honom. “Nej, jag pratar såklart om Jerka. Du vet, lång, smal…”

Ian såg förvirrad ut. “Men skojar du eller?”

Han gjorde några läten som påminde om när en gammal dator går upp ordentligt i varv innan den kraschar. Jag bara tittade på honom. Till slut fick han nog.

“Vem fan är Jerka?”, ropade han. De andra tittade upp.

“Han är”, började jag, men Ian avbröt mig.

“Nån jävla kille bad dig om vår karta mitt i natten och du bara gav den till honom? Du ger bort våra grejer till främlingar du stöter på i skogen?”

Jag försökte förklara mig, och understryka hur väl både jag och Ian ju kände Jerka, och påminna honom om att han varit med på hajken hela vägen fram tills nu, men jag hittade inte orden. Jessica gick fram till oss och frågade vad som försiggick. Det ångade praktiskt taget om Ian. “Hur jävla dum är du”, sade han. “Någon jävla Jerka dyker upp mitt i natten och ber om våra grejer och du bara ger bort dem till honom? Herregud! Vi måste ju ha den där kartan om vi ska hitta fram i någotsånär den takt som behövs.”

Så höll han på i en kvart kanske, och samtidigt gick det upp för Jessica och de andra vad som hade hänt. Jessica lyckades lugna Ian tillräckligt för att han skulle kunna börja fundera på vad vi skulle göra nu. Han hade lyckligtvis lagt på minnet hur de flesta ledmarkeringarna såg ut, men det skulle bli mycket krångligare att hitta rätt bland korsningarna på väg tillbaka till bilen igen. Vi packade under tystnad, och de andra såg noggrant till att killen som varit där på natten inte tagit något mer än bara kartan. Sedan gick vi.

Jag kände Ians ögon i nacken under hela vandringen. Sist jag såg honom så där arg var när han hamnade i slagsmål i högstadiet och slog ned vår klasskamrat Aron. Det hade slutat med att Ian skickats hem, och att Aron fått ett blått öga, en sprucken läpp, och betydligt mindre lust att förolämpa vår mamma i fortsättningen. Den här gången lugnade sig Ian genom att hålla reda på hur vi skulle gå när leden delade på sig. Det faktum att den var övervuxen och inte upprensad gjorde det knappast lättare. Jag tror att det var någonstans den dagen som vi gick fel, och började följa Faint Trail. Eller, jag vet inte, för vi hade ju ingen karta, men det är min bästa gissning. Den ledde oss än längre bort från bilen och tryggheten.

Kring lunch hade spänningarna i gruppen nått sitt crescendo. Ian mumlade saker som hade fått en sjöman att rodna, och Jessica försökte käckt dölja det faktum att hon var nära sammanbrott. Oliver påminde oss ansträngt om och om igen om att det inte var någon fara om vi bara följde kompassen, och hans flickvän sade ingenting utan tittade ned i marken medan hon gick. Jag tror hon gjorde rätt i det, för Lucas trampade hela tiden snett och snubblade till. Det såg ut som om han smuttat på spriten innan vi bröt upp, för han vinglade som en fjäril. Jag kände mig illa till mods när jag såg hur svårt han hade med gången. Jag snabbade på stegen och kom upp jämsides med honom.

“Vad är det egentligen för fel, hörrö”, sade jag till Lucas.

Ian var tydligen fortfarande arg på mig, för han tog tillfället att snäsa åt mig. “Va? Vad pratar du om nu?”

“Ja men Lucas är ju på vippen att falla omkull. Vad är det för fel med honom?”

“Sluta vara en sån jävla skitstövel. Du vet mycket väl att han har MS. Vi pratade om det innan vi åkte hemifrån.”

Ögonblicket han sade det kom minnesbilderna flödande, lika klara och tydliga som vore det på film. Jag mindes hur Ian tagit mig åt sidan och sagt att det här antagligen skulle bli hans väns sista ordentliga vandringsfärd, och att vi skulle behöva acceptera att det skulle gå lite långsammare för hans skull. Jag mindes hur jag sett honom kämpa upp för de branta bergslänterna, och tänkt på vår egen mamma och hennes sjukdom. Det påminde mig i sin tur om bitterljuva stunder, där vi fått öppna våra födelsedagspresenter vid sidan av sjukhussängar och hört henne gråta på nätterna när hon trott vi sov. Jag kände en våg av skuldkänslor, och gick fram till Lucas för att be om ursäkt. Det var då det hände.

Lucas morrade åt mig i samma stund som jag klev fram, och så föll han ihop på alla fyra. Det såg ut som om hans hud krackelerade, och jag såg hans krokiga, brutna tänder när han väste emot mig, innan han hoppade iväg mot skogen. Han rörde sig som en dåligt animerad orangutang, som något ur en film om utomjordingar från 80-talet. Istället för den skakande, illa balanserade gångstilen han haft förut var det nu något mer djuriskt i hur han lufsade bort bland träden och försvann. Det sista jag såg var hur det jag hade trott var hans kläder föll av honom i gråa skinnslamsor.

Den första som lyckades klämma fram något var Oliver. “Vad i helvete…”, sade han.

Det bröt vår paralys och utlöste istället panik. Vi satte av och sprang iväg, flydde längs vandringsleden, som om det skulle förändra något av det som just hänt. Den enda tanken jag hade i huvudet var att lägga så mycket avstånd som möjligt mellan mig och varelsen vi nyss mött. Vi sprang i säkert femton minuter, innan adrenalinet runnit av oss tillräckligt mycket för att vi flåsande skulle stanna upp och slänga av oss våra tunga ryggsäckar. Vi föll ihop på marken och hämtade andan, och inte förrän en stund senare såg jag mig omkring och insåg att vi kommit en bra bit bort från vandringsleden. Insikten var skrämmande. Vi var nu någonstans mitt i skogen. Men det var ingen av de andra som kunde tänka på det just då. Ian bara mumlade samma mening om och om igen för sig själv.

“Vad fan var det där?”

Det korta svaret var att det var Lucas. För att ge det långa svaret måste jag här förklara något vi sedan allt det här hände lagt mycket tid och energi på att pussla ihop.

Det fanns aldrig någon Lucas. Inte heller någon Jerka. Men som jag berättat det här var också som jag upplevde det. Jag vet inte vad man ska kalla de där sakerna ute i vildmarken, men de kan alltså göra något med ens huvud. De skjuter in sig själva i ens minnen. Inte ens om man förstår att något är fel kan man göra något åt saken, för det är plötsligt ett fel som alltid funnits där. Ens grupp kan plötsligt växa från fyra till fem personer, utan att man ens anar oråd. Kanske får man aldrig ens reda på att de en gång var där.

Man tittar på varelsen, vad den nu är, och känner igen dess ansikte. Man minns händelser man upplevt med den. Man minns hur man blivit full ihop, man minns hur den gråtit mot ens axel efter att ha blivit dumpad, man minns allt man varit med om tillsammans, men ingenting är sant. Jag vet inte hur den kan åstadkomma det. Den tar sig in i ens huvud, på något sätt, och får en att se saker på ett sätt som den tjänar på. På så sätt klarar den sig. Den odlar minnen, men kan inte imitera människor. Den går på alla fyra. Den väser, morrar och gläfser, och den pratar inte. Den infiltrerar, observerar och väntar. De jagade oss och försökte få in oss djupare i skogen. Och de lyckades.

Vi lyckades inte förstå mycket mer än så, men vi insåg snabbt att vi måste därifrån, och det så snabbt som möjligt. Jag såg hur Ian tittade sig omkring i skogen och fick samma insikt som jag. Vi var vilse. Han sade ingenting om det, kanske för att inte orsaka mer panik, eftersom det säkerligen bara skulle göra vår situation värre. Istället reste han sig och sade åt oss att följa med honom. Alla reste sig och lydde. Chocktillståndet vi var i gjorde att vi inte kunde mycket annat.

Medan vi gick hörde vi ylanden och skall på håll i skogen. Någon viskade med darrande röst att det var samma ljud som hade hörts första natten. Vad det än var så hade det följt efter oss på vår vandring. Kanske ropade det nu till andra, för att berätta var vi var. Jag kunde inte släppa tanken på att en av dem skulle kunna komma störtande ut ur skogen när som helst och sätta sina vidriga tänder i mig innan jag ens hunnit förstå vad som hände. Gång på gång dök den obehagliga bilden upp i mitt huvud, innan jag lyckades jaga bort den med sansade tankar om att alla vi sex personer var välbehållna och att det bara, såvitt vi visste, fanns en sådan där varelse där ute.

Vi sökte oss söderut, på jakt efter en led att följa tillbaka till parkeringsplatsen, och dagen gick sakta men säkert mot kväll. Jag hade fortfarande den gnagande oron i mig, som om jag glömt något viktigt. Inte förrän Oliver sade något om hur gärna han hade velat vara i bilen nu stannade Jessica upp och tittade på oss. Vi såg att hon var på väg att säga någonting, men hade nog alla förstått vad det var redan innan hon fick fram orden.

“Vi åkte hit med en enda bil.”

“Ja, såklart vi gjorde.” Ian fräste åt henne, mer uppskrämt än irriterat. “Vi satt ihopklämda i min pyttelilla bil med all packning i bakluckan och i våra knän. Vadårå?”

Jessica bleknade, som om det var första gången Ian höjt rösten när han tilltalade henne. Hon stod tyst en sekund. Det var som om hon inte vågade släppa Ian med blicken. Till slut sade hon:

“Det får bara plats fem i din bil.”

Allt hände på en gång. Ian lät som om han svalde luft. Olivers flickvän skrek till. Jag stirrade på dem, gick från ansikte från ansikte och försökte förstå vem som inte skulle vara där. Den enda som sade något var Sara. Hon påbörjade en mening som lät som om hon sade sitt namn, men hann inte långt förrän hennes käke föll ned lealöst mot halsen och orden övergick i ett gutturalt ljud.

Jag menar inte att hon tappade hakan, utan bokstavligt talat att hennes käke föll ned, som om den släppt taget om kraniet. Mellan hennes underkäke och resten av ansiktet öppnade sig ett köttigt tomrum som var säkert tre decimeter. Hon tittade på mig med döda och tomma ögon, medan hon höjde en hand i ett försök att trycka upp underkäken mot huvudet igen. Med ett ihåligt, blött ploppande satte hon den på plats, och så, som om ingenting hänt, försökte hon igen. Hon sade sitt namn. Hon försökte säga Sara.

Ian var den första att reagera. Han klev fram mot den groteska människokopian och svingade sin vandringskäpp mot dess huvud och vrålade att den skulle försvinna. Sara, eller vad man nu ska säga, duckade klumpigt och gled ned på alla fyra. Kroppen vibrerade som om den fått en elektrisk chock, och backade iväg medan den väste och stirrade på Jessica. Innan den försvann bland träden gav den ifrån sig ett sista fräsande gläfs, och det såg ut som om hela dess kropp skalv. Vi var nära sammanbrottet, och var tvungna att samla oss lite innan vi fortsatte söderut.

Oliver började prata för sig själv medan vi gick. Han ställde frågor som ingen besvarade. “Såg ni hur den rörde sig?”, muttrade han. “Det såg ut som om den fick ett epileptiskt anfall eller något. Har ni sett dokumentärfilmerna om galna ko-sjukan? Den skakade som en smittad ko. Vad är det för något? Är det en människa? Hur kan den göra så där med sin kropp? Den försökte tilltala oss.” Han babblade på så där i säkert en timme innan vi till slut inte orkade vandra längre. Vi stannade upp, och Ian sade åt Oliver att hålla tyst. Vi skulle vara lätta att hitta om han ständigt pratade, sade han. Jag tror att han i själva verket inte orkade höra på Oliver längre för att den han sade skrämde honom.

Vi slog läger och rullade ut våra sovsäckar, men sedan lade vi oss inte i dem. Vi satt runt lägerelden och lyssnade på ljuden av tjutande, gnällande ylanden och skall från skogen. Så fort jag var nära att dåsa till kom ett som lät som om det var närmare än de andra. Om vi sade något till varandra så viskade vi, och vi nämnde knappt varelserna i skogen. Det var som om vi inte ville prata om dem, som om det skulle locka fram dem. Timmarna släpade sig fram oändligt sakta. Till slut bröt morgonens första solstrålar genom träden. Vi hade knappt fått en blund i ögonen, men det fick vara. Vi måste vidare.
Det hade blivit söndag, och vi försökte hitta någonting vi kände igen. Vi hade ingen som helst känning för var vi hade hamnat eller vart vi var på väg, utan våra förhoppningar stod till att snubbla på någon annan hajkare eller hitta en punkt med utsikt, så vi kunde få överblick. Tyvärr hittade varken det ena eller det andra. Från de höjder vi fann såg man inte tillräckligt bra, och leden var ju som sagt stängd. Och en tanke som låg och gnagde mig i bakhuvudet var att vi ändå inte skulle kunna lita på andra människor, om vi stötte på dem. Det skulle ju kunna vara en av de där varelserna.

Kring lunchtid kom Ian över till mig, lutade sig fram och viskade åt mig att jag skulle räkna hur många av oss som hade på sig ryggsäck. Jag kastade en blick över axeln och såg att en i gruppen släntrade efter oss andra, och att den inte hade någon packning. Figuren gick långsamt, men utan någon av de ryckiga och ovana rörelserna vi tidigare sett. Jag ryste till. Betydde de att de lärde sig imitera oss allt bättre? Utan att tänka efter drog jag av min ryggsäck, gav den till Ian, och vände och gick fram till imitatören. På ett ögonblick var jag framme, och knuffade till den så hårt jag kunde.

Det korta ögonblick mina händer var pressade mot bröstkorgen kände jag hur ett tungt och varmt lager av någonting gav efter, som om jag tryckte mot ruttnande frukt. Personens tröja lossnade från kroppen och föll ned i mina händer, och jag insåg att det var dess skinn. Varelsen var naken, men kunde förändra färgen på sitt löst hängande skinn. Jag släppte resterna i handen, och de föll i marken med ett blött plask. Varelsen föll baklänges och började gny.

Jag kan bara likna ljudet vid en sak. När man kliver upp ur sängen på natten för att gå på toaletten, och i mörkret råkar trampa på sin hunds svans. Föreställ dig dess förvånade skall, hur överraskad och skrämd du blir när du hör det, och skuldkänslorna du omedelbart känner. Fokusera på den känslan. Ljudet varelsen utstötte var inte alls likt en hunds, men känslorna jag kände påminde så mycket om dem, att det var omöjligt att skilja situationerna åt. Det värsta är att jag verkligen inte borde haft några skuldkänslor. De där jävlarna förföljde och plågade oss. De jagade oss, men ändå kände jag mig hemskt som skadat en av dem. Jag tror att det var för att den ville det. Och så till den grad kunde den bestämma över mitt sinne.

Varelsen låg och vred sig på rygg på marken i ett par sekunder, och utstötte de mest patetiska ljuden. Sedan böjde den bak armarna, och tryckte upp sig i någon sorts brygga på händerna och hälarna. Dess leder poppade blött, och dess kropp pulserade när musklerna anpassade sig efter sin nya hållning. Sedan rasslade den iväg som en krabba, gällt skrikande, medan Ian sprang efter med sin vandringskäpp. Först när den försvunnit bland träden förstod jag att det inte bara var den som skrek, utan också Jessica. Den hade härmat hennes skrik. Ian hade sprungit efter den och Jessica var i chock, och jag kände att jag måste göra något.

Jag klev fram och tog henne i min famn. Hon skakade som ett asplöv. Jag strök henne över håret och viskade att det inte var någon fara. Hon snyftade något om hur den hade sett ut, om hur dess ansikte hade sett så fruktansvärt skevt ut, och jag svarade att det inte var någon fara igen. Hon lugnade sig lite. Jag trodde väl egentligen inte på vad jag själv sade, ens, men det var det enda jag kunde komma på att säga som kanske lugnade henne. Då kom Ian tillbaka ur skogen, ångande av vrede. Monstret hade flytt. Jag drog mig ur kramen med Jessica, men Ian kommenterade den inte. Han bara började gå vidare åt det håll vi hade gått, och vi följde efter. Jag hoppades att han hittade fram, men visste att han inte skulle göra det.

Sex fruktlösa timmar senare slog vi läger för kvällen. Det kändes som om vi hade gått i cirklar hela dagen, och inte kommit en meter närmare parkeringsplatsen. Såvitt vi visste fanns de där sakerna fortfarande i utkanten av vårt synfält, och fortsatte peta i våra huvuden så vi inte hittade vägen hem. Jag sade ingenting om det, men jag hade en bestämd aning om att de försökte leda oss djupare in i skogen, att deras mål var att få oss så utmattade att vi inte kunde försvara oss, och att de när vi väl låg utslagna på marken skulle utsätta oss för ett sista överfall. Oliver hade sagt något om det, när han muttrat för sig själv tidigare. Om allt de gör är imitationer av människor, är då även deras plågor när de upplever smärta det?

Vi stoppade i oss lite torkat kött, efter att ha bestämt oss för att inte göra upp någon eld och riskera locka hit dem, och gjorde upp ett skiftschema över natten. Jag anmälde mig som frivillig till första skiftet, eftersom jag ändå var för uppskrämd för att sova. De andra kurade ihop sig i sina sovsäckar och somnade utan ett ord. De var utmattade, och någon timme senare insåg jag att jag inte var mycket bättre. Trots hotet där ute kände jag mig på gränsen till att svimma.

Kanske två timmar in i mitt skift gjorde Jessica mig sällskap. Hon sade att hon inte hade kunnat sova, utan bara legat och vridit och vänt på sig, och jag nickade. Vi hade båda sett varelsen på närmare håll än de andra. Vi satt och pratade om vad vi gått igenom och hur folk mådde, om Ians uppskrämda och lättretliga tillstånd som oroade och skrämde henne, och rätt som det var hade det gått en halvtimme. Jag lade armen runt hennes axel och sade att vi alla var rädda. Då tittade hon mig i ögonen och sade att hon var glad att jag var där. Något vred sig inuti mig. Något jag kunde komma ihåg att jag begravt långt inom mig, när jag för första gången träffade henne.

Ju längre hon satt där ute på mitt skift, desto mer personligt blev vårt samtal. Hon berättade att hon och Ian bråkat mycket på sistone, och att hon undrade om deras relation var så frisk. I början hade de haft det så bra ihop. Han hade fått henne att känna sig fantastiskt. Men nu var det som om något gått fel, som om någonting de en gång haft saknades. Jag lyssnade på henne, och jag visste att jag måste berätta. Jag skulle ångra mig annars. Jag var tvungen att berätta om dörren.

Hon lyssnade under tystnad medan jag till slut berättade historien jag inte vågat dela med mig av när vi tidigare pratat om pinsamma upplevelser. Det var händelsen som hade lett fram till mitt sammanbrott på jobbet, och i förlängningen min ångestdiagnos. Allt hade börjat en fredag på jobbet. Jag hade suttit och ätit en macka och läst en bok, och som vanligt bara lyssnat med ena örat då mina kollegor pratade om sina helgplaner. En hade en inflyttningsfest, hörde jag, och bjöd in de andra. Jag tänkte att inbjudan bara gällde de han pratade med, men så vände han sig till mig och frågade om jag inte också ville komma. Det var första gången jag blev inbjuden till något. Jag tackade generat ja.

Hela lördagen gick åt till att förbereda mig, planera vilka samtalsämnen jag skulle ta upp ifall att det blev tyst, och att köpa vinflaskan jag tänkte ge honom i inflyttningspresent. Jag stod en stund framför spegeln och peppade mig själv för att få upp modet, sedan tog jag vinflaskan i handen och gick hemifrån. Jag hade övertalat mig själv om att det skulle bli världens fest, att jag skulle bli dess mittpunkt, och att jag kanske – om jag bara lyckades hålla lågan uppe – skulle lyckas göra några kollegor till mina vänner den kvällen. Inte förrän jag kom fram till gatan där min kollega flyttat in började mitt självförtroende rämna.

Jag blev stående utanför hans hus, bland alla bilar som hans gäster parkerat där. Mitt hjärta bultade som om jag hade sprungit ett maraton. Jag började långsamt gå uppför uppfarten med vinflaskan i ett krampaktigt grepp i min svettiga hand, men stannade upp framför dörren. Allt i mitt huvud hade förändrats. Alla samtalsämnen jag tänkt ut verkade tråkiga, och alla idéer om att jag skulle göra succé skrattretande dumma. Jag kände mig helt oförberedd och livrädd. En röst inom mig viskade något som jag inte kunnat skaka av mig ända till denna dag.

Rösten sade att de aldrig på riktigt hade velat att jag skulle komma. De hade bara bjudit mig som en artig gest, och förväntade sig inte att jag skulle ta den på allvar. Den viskade att jag ju knappt ens var bekväm i mitt eget sällskap, så naturligtvis var ingen annan det heller, och att om jag knackade på så skulle jag fullborda mitt genanta misstag och göra bort mig fullständigt. De där inne ville ha en fest med sina vänner, inte lyssna på när jag försökte hitta på något att säga. Rösten sade att jag passade bättre ensam hemma, och den övertalade mig till slut.

Jag vände om utan att knacka på, och gick hem. Ingen hade sett mig, och musiken spelade högt där inne, så jag tror inte någon märkte att jag varit där. Jag borde ju inte ha varit där. Jag föreställde mig att de hade sett mig från fönstret, och skrattat åt mig när jag utskämd gick min väg, att de återvände till festen och skämtade om vilken pinsam idiot jag var som fick ett anfall och flydde, och bilden stannade kvar i mitt huvud hela vägen in i sängen den kvällen, när jag låg och grät så jag fick byta påslakan på kudden.

Jessica lyssnade utan att avbryta mig någon enda gång. Hon log sorgset när jag började gråta igen. Alla de där känslorna jag hade känt utanför min kollegas hus kom forsande över mig igen, all fruktan och nervositet, bortgjordhet och ensamhet. Hon viskade snälla, lugnande ord i mitt öra, och väntade in mig så jag kunde samla mig. När jag gjort det tittade hon i mina ögon och sade att det inte var mitt fel, det jag hade varit med om.

“Det är inte ditt fel”, sade hon.

Och det var då, under fullmånen vid lägerelden där ute i skogen, som jag gjorde mitt livs värsta misstag.

Jag kysste henne. Det var långsamt, tvekande, romantiskt. Jag såg henne i ögonen och såg hur vacker hon var. Hon drog mig mot sig och lutade sig tillbaka. Jag höll om henne, helt förlorad i ögonblicket, och sade alla saker jag hade velat säga redan första gången jag såg henne. I samma ögonblick som jag sade det högt insåg jag att jag älskade henne. Det var en underbar stund. Hon var varm och luktade som ängsblommor, som lycka. För första gången på längre än jag kunde minnas kände jag mig lycklig.

Jag vet inte när jag somnade, men jag minns när jag vaknade. Inte ett ögonblick under den föregående kvällen hade jag tänkt på Ian, eller på vilka konsekvenser mina handlingar skulle gå. Jag tänkte bara på Jessica, inte på deras relation. Men nu stod det på en gång klart för mig att jag begått ett misstag. Ett underbart misstag, visserligen, men ändå ett misstag. Jag hade fått henne att vara otrogen mot honom. Nu måste jag berätta sanningen. Han måste få veta hur jag hade känt det. Jag reste mig, sträckte min stela rygg, och tittade efter Jessica. Hon var borta. Jag antog att hon återvänt till sin sovsäck, och gick över till deras hörna där Ian precis vaknade. Han gnuggade sig i ögonen och frågade om jag fått sitta uppe hela natten.

Orden bara rann ur mig, och jag kunde inte stoppa dem. “Jag vet inte hur det kunde bli som det blev. Vi bara pratade först, och sen nästa sekund… Herregud, jag menade inte att det skulle bli så. Du vet att jag älskar dig. Jag skulle aldrig i livet vilja göra något som skadade dig. Det bara hände och jag kan inte göra det ogjort…”

Jessicas skrik avbröt mig. Vi vände oss om, och såg henne stå en bit bort, vid sin sovsäck. Vi såg henne titta på marken och förstod på en gång vad som hade hänt. Våra ryggsäckar, där vi hade mat, vatten och kompass, var stulna.

De fattade. Att vi inte hade kunnat räkna ut det, och vara varsammare om våra ryggsäckar. De fattade att vi lade märke till dem om de inte bar ryggsäckar, och stal därför våra. Nu skulle vi inte kunna skilja mellan oss och dem längre. Det tog några ögonblick, men insikten att de varit där den natten ledde vidare till ännu en insikt, som nästan fick mig att vilja kräkas. Det var inte Jessica jag hade pratat med den natten. Hon hade aldrig lämnat Ians sida: de hade zippat ihop sina sovsäckar. Jag hade suttit och öppnat upp mig, och till slut hamnat i armarna på, ett vidrigt monster utklätt till människa. Jag kände mig smutsig i hela kroppen.

De andra hade vaknat av Jessicas skrik, och vi letade genom lägret efter några spår av ryggsäckarna, men utan framgång. De var försvunna för gott. Vi hade ingen mat, inget vatten och allt mindre hopp. Det fanns inte längre något sätt för oss att identifiera dem, när de smög sig in ibland oss. Utan kompass hade vi ingen chans att hålla oss i en riktning och komma tillbaka till leden. Kort sagt var vi fullständigt jävla körda.

Oliver krävde att få veta vad jag hade gjort under natten. Han kunde inte förstå att jag hade varit så slarvig att jag somnat när jag borde haft koll på lägret och våra saker. Jag ljög och sade att någon hade kommit och löst av mig. Jag kände inte längre att jag behövde berätta att det hade varit i Jessicas form de kommit. Men jag stod inte ut med att möta vare sig hennes eller Ians blick. Oliver höjde rösten och skulle skälla ut mig, men lät bli när han såg att jag var nära att börja gråta. Jag vet inte om det var sympati eller förakt som fick honom att tystna. Men det gör detsamma. Vi samlade ihop våra enda kvarvarande tillhörigheter, sovsäckarna, och fortsatte gå.

Vandringen, utan något att dricka eller äta, var outhärdlig. Vi var redan utmattade, och skräcken för att snart vara uthungrad och uttorkad gjorde oss grundligt demoraliserade. Inom ett par timmar kände jag mig helt torr i munnen. Trots att vi rörde oss genom lövskog och var skuggade från solen var temperaturen över 30 grader. Det tog inte lång tid förrän vi började känna av vätskebristen. Jag slickade mig om läpparna för att hålla dem fuktade, men de började spricka.

Medan vi gick kom Oliver upp vid min sida. Jag tittade på honom, och såg på hans ansiktsuttryck att han sett något. Han viskade: “Titta inte direkt på den. Håll den i ögonvrån hela tiden. Jag tror det är om man tittar på den som den tar sig in i ens huvud. Det förklarar varför bara du minns den där killen från första natten, men inte vi andra. Gå inte för nära, och håll den i utkanten av synfältet. Den har gått efter i en halvtimme drygt. Jag tror bara den tittar på oss och förföljer oss.”

Jag låtsades böja och massera min nacke, och såg i bakgrunden vår förföljare ett par meter bakom oss. I ögonvrån såg dess ansikte ut bara som ett flimmer. Jag tror jag såg ögon och en näsa, men det var som om de ständigt förändrades, som om ansiktet utgjordes av smältande plast. Jag var för trött för att ens orka jaga bort den. Vi bara gick vidare, och hoppades att den inte skulle försöka nästla sig in ibland oss. Den fortsatte hänga efter oss i ett par kilometer, tills den gick ned på alla fyra och försvann in bland träden.

Den kvällen orkade vi inte arrangera vaktskiften. Vi lade oss bara i en hög, och inbillade oss att vi skulle vara säkrare i grupp. Men så fort någon av oss blev bekväm nog för att börja dåsa började de yla och gläfsa omkring oss igen. De lät till en början som gälla skall, höga nog för att verka kunna höras på kilometers håll. Ju längre natten gick, desto mer aggressiva lät de. Jag minns en gång, då jag nästan hade somnat, då jag hörde någon av dem med bubblande röst säga mitt namn. De lärde sig allt mer, ju mer de förföljde oss. Deras imitationer blev allt bättre. Tanken skrämde mig mer än det faktum att de fanns där ute. Hur mycket mer skulle behövas innan de blev perfekta? Vad skulle de göra när de lärt sig nog för att röra sig bland människor, och lämna ödemarkerna? När jag väl somnade var det med den tanken ekande i huvudet.

Vi gick upp på tisdagsmorgonen, packade ihop våra sovsäckar och började vandra igen utan ett ord. Det fanns ingenting kvar att säga. Några hade inte fått en blund i ögonen. Vi hade inte fått varken vatten eller mat sedan förrförra kvällen. Stressen hade malt ned oss till knappt mer än fungerande kroppar. Vi fortsatte vandra åt samma håll, med förhoppningen att vi förr eller senare skulle stöta på något. Men vår vandring blev allt mer lik en dödsmarsch. Varje steg kändes som att kliva på rakblad. Jag anade att mina fötter var täckta av blåsor och skoskav, men hade inte tagit av mig skorna på dagar.

Jag försökte samla mig genom att fokusera på min bror, som gick framför mig. Eller gick och gick: han stapplade fram. Han använde inte sin vandringskäpp, utan drog den efter sig, som om det var en bruten arm. Medan jag tittade på honom stötte den i en sten, och han tappade den. Men han fortsatte bara att gå, som om han inte märkt ett dugg. Det var då jag visste att det inte stämde. Jag visste att det där inte kunde vara min bror.

Tyst böjde jag mig ned, och plockade upp käppen han tappat. Amy skulle precis säga något, men jag hyssjade henne. Jag var övertygad om att en av de där varelserna hade ersatt Ian, och nu ledde oss ut djupare i skogen. Jag skulle bara få en chans att attackera den. Så fort den förstod att den blivit avslöjad skulle den fly. Allt som krävdes för att bli av med den var ett ordentlig slag i huvudet. Käppen var tillräckligt tung för att orsaka ordentlig skada. Jag gick snabbare för att komma ikapp honom, samtidigt som jag gick tyst för att inte märkas. Varelsen som imiterade min bror haltade vidare framåt.

Jag väntade tills jag kommit inom räckhåll för honom, och så höjde jag käppen över huvudet. Mitt hjärta bultade i bröstkorgen och mina händer var så svettiga att det kändes som att käppen skulle glida ut. Den travade på, helt omedveten om vad jag planerade. Precis innan jag svingade käppen viskade jag: “Förlåt mig.”

Ian vände sig om och mötte min blick. “Förlåt för vad?”, mumlade han. Jag lyckades i sista ögonblicket svänga bort käppen, och den flög förbi några millimeter från hans ansikte. Han blinkade överraskat och sade: “Vad håller du på med?” Han lät avtrubbad och halvt frånvarande, som om han befann sig mellan sömn och vakenhet.

Då förstod jag hur illa däran han var. Han var blek, och såg så svag ut att minsta bris kunde välta honom. Anledningen att han stapplat så, och inte brytt sig om att han tappade käppen, hade inte varit att han var en imitatör, utan att han yrade av utmattning, sömnbrist och törst. Jag släppte vandringskäppen på marken. Sedan försökte jag säga något, men fick inte fram orden, för min hals var så torr. Jag snyftade utan tårar: “Herregud, Ian. Jag trodde du var en sådan där. Förlåt.” Han reagerade inte, utan vände om och fortsatte gå.

Amy hade sett allt hända, men inte reagerat. Nu fortsatte hon också bara gå. Allt Oliver förmådde var att skaka på huvudet, men han såg inte ut att vara i mycket bättre skick än Ian. Hans ögon var tomma, och hans läppar sprucka och röda. Jag tittade på hur de tillsammans snubblade framåt, och det påminde mig om en scen i en gammal sextiotalsfilm om voodoo. Ians mun hängde lite öppen, och han gick som om han drogs framåt i trådar. Jag plockade upp vandringskäppen igen och började gå efter dem. Hur mycket kraft hade vi kvar i oss, undrade jag. Och om någon av oss föll, skulle någon annan då orka med att hjälpa den upp?

Jag vet inte hur länge vi vandrade. Allt smälte ihop till en röra. Jag vet att jag tappade fotfästet och snubblade ett par gånger, men kände det knappt. Den tredje gången hade jag inte märkt att jag hade fallit förrän Jessica klev på mig. Hon bad inte om ursäkt. Hon hade inte sinnesnärvaro att förstå att hon hade gjort det. Jag drog mig upp på fötter, blundade för att inte svimma av yrseln, och fortsatte sedan att sätta den ena foten framför den andra. Den femte gången jag föll omkull funderade jag på att ligga kvar. Det krävdes att jag skulle höra ett upphetsat gläfsande ett par meter in i skogen för att jag skulle motiveras att ta mig upp på fötterna igen.

Och sedan såg jag en skylt, som visade vägen till Little Bear Canyon.

Allt mitt hopp återvände. Vi var så nära.

Skylten pekade också åt andra hållet, där TJ Coral och rastplatsen vi hade siktat på första dagen fanns. Bara några kilometer bort från parkeringsplatsen. Ian hade redan börjat gå åt det hållet, och han hade lite mer kraft i stegen. Jag ropade till de andra att vi nästan var framme. Att det nästan var över. Jag ropade på Jessica, Ian, Oliver, Amy och Heather, men avbröt mig själv. När jag hörde min egen röst insåg jag att det inte riktigt var över än.

De andra hade inte hört mig ropa på dem, utan bara hasade vidare. Imitatören var för en gångs skull lätt att peka ut. Jag vet inte varför. Kanske hade den garden nere för att vi var så utmattade. Hon rörde sig långsamt, men utan att i sitt rörelsemönster verka särskilt trött alls. Alla andra svettades floder och såg halvdöda ut, men hon verkade må fint. Jag inväntade henne, och när hon svängde in på samma led som oss andra höjde jag Ians vandringskäpp. “Stick. Försvinn. Jag ser dig.”

Hon vände sig långsamt om mot mig, och jag kände mitt hjärta hoppa till. Hon såg ut nästan exakt som Jessica. Den enda skillnaden var det lite mörkbrunare håret. I övrigt kunde de ha varit tvillingar. Den tittade på mig, sade mitt namn, och frågade: “Vad gör du?”

“Håll käften”, sade jag genom tänderna.

“Vad pratar du om? Kom igen, vi är nästan framme.”

“Jag vet vad du är.”

Heather, som hon i mina minnen hette, bleknade. Hon började prata, snabbare och snabbare. “Jag är inte en av de där. Snälla, du måste komma ihåg. Vi var sex när vi kom. De vill att du ska tro att vi bara var fem, så att de kan få oss att stöta ut en av oss. De måste inte ha oss alla, de nöjer sig med en. Snälla, du måste förstå det här.”

“Håll käften”, skrek jag. Jag höjde vandringskäppen och hytte med den åt henne.

“Tänk! Rör jag mig som en av dem? Pratar jag som de? Nej, det gör jag inte. Då är jag inte det!”

“Nej. Ian är min bror, Jessica är hans flickvän, och de andra två…”

Hon avbröt mig.

“Jag är din flickvän! Jag satt i ditt knä när vi körde hit. Snälla, tänk. Jag älskar dig! Kommer du inte ihåg mig? Jag älskar dig!”

Jag översköljdes av minnen, och sänkte oavsiktligt vandringskäppen. Vi hade träffat en sen kväll ute på en klubb som Ian tvingat mig att följa med till. Där hade hon suttit, Heather, och druckit en öl för sig själv. Inte förrän hon reste sig, snubblade till och bokstavligt talat föll i mina armar började vi prata. Jag mindes slappa söndagar som vi tillbringade i sängen framför gamla sci-fi-rullar, långa promenader genom staden på nätterna och att hålla henne nära mig efter att vi legat med varandra. Jag kom ihåg vårt liv ihop.

“Förlåt. Förlåt, Heather”, sade jag hest.

Hon log lättat. “Det är inte ditt fel”, sade hon, och tog ett steg fram mot mig. När jag hörde henne säga de orden ryckte jag till. Hon lät precis som Jessica hade låtit när vi satt och pratade natten dessförinnan. Jag följde min ryggmärgsreflex. Jag klev tillbaka, och slog henne i huvudet med vandringskäppen. Slaget överraskade henne, och träffade hennes käke som gav vika. Hon försökte säga att hon älskade mig genom de trasiga tänderna, men jag slog henne igen, och träffade henne i tinningen. Hon föll ihop på marken, fortsatte försöka prata, men det var för sent. Nu var hon för illa skadad. Det fanns ingen återvändo. Jag slog och slog tills hennes huvud brast. Jag tittade upp och såg min bror titta på med ett förfärat ansiktsuttryck.

“Herregud. Heather.”

Jag tittade på honom och insåg att mina ögon måste vara illröda, för jag var tvungen att blinka ett par gånger för att se honom klart och tydligt. “Kom igen. Vi måste vidare”, muttrade jag.

Han ville säga något mer, men jag släppte vandringskäppen och gick förbi honom. Han sprang till slut ifatt mig och vidare förbi, som fylld av ny kraft av möjligheten till räddning. En sista gång såg jag mig bakom axeln, och då såg jag en av de där andra varelserna dra iväg Heathers kropp. Varelsen såg utmärglad och hungrig ut. I det ögonblicket var jag inte rädd för den. Jag kände mest medlidande. Jag kommer aldrig få veta om det var en känsla den planterade i mig eller inte. Men jag vände om och kom till slut ut på motorvägen. Där gick vi i en kvart, tills en bil passerade som vi stannade. En stund senare kom den första ambulansen.

Läkarna sade att vår näringsbrist, utmattning och nedkylning hade utlöst hallucinationer. Kanske är det inte mer än väntat att man serveras en sådan förklaring, när man berättat om varelser som kan få sitt kött att ändra skepnad och plantera falska minnen i ens hjärna. Vi var inlagda i en vecka och behandlades med dropp, mediciner och samtal med terapeuter och psykologer. Innan vi släpptes genomgick vi psykiatriska undersökningar. Jag försökte prata med de andra om hur de hade upplevt det. Ian och Jessica ville inte. Oliver och Amy känner jag ju egentligen inte, så det var aldrig ett alternativ. De andra verkar bara vilja glömma det hela. Men jag kan inte glömma.

För så här är det. Jag minns fortfarande hur Nadja bad mig om hjälp att hitta hennes tändare. Jag minns att jag suttit med henne vid lägerelden och pratat medan hon rökte som en borstbindare. Jag kan citera Jerkas fruktansvärda ordvitsar, som han fick att passa för nästan varenda situation vi hamnade i, och Lucas disciplinerade bestämdhet i att han skulle följa med på denna sista hajk innan hans MS-sjukdom blev för svår. Jag kommer fortfarande ihåg hur jag viskade med Jessica den där natten under den bara himlen. Det har gått månader, men det ögonblicket är glasklart i mitt huvud. Jag kan spela upp vår dialog ord för ord, och fortfarande dra mig till minnes hur hennes hud kändes mot min och hur hennes hår luktade. Jag minns hur Heather bad mig att komma ihåg henne, hur rädd hon såg ut att bli slagen av mig med vandringskäppen.

Det har gått så lång tid sedan det här hände, och ändå minns jag allt det här så tydligt och klart. Vissa nätter minns jag till och med hur Heather satt i mitt knä under bilresan upp till Gilas nationalpark. Att hon skämtsamt gned sig mot mig, och pratade om vad hon såg fram emot med vår vandring. Ibland fastnar jag i den minnesbilden, och kan inte ta mig loss. Då finns det ingen hejd på hur djupt ner i tvivlet jag kan sjunka.

Eftersom jag inte kan prata med min bror eller hans flickvän om detta var jag tvungen att hitta någon annanstans där jag kunde göra det. Det blev här. Till det syvende och sista undrar jag bara om jag gjorde rätt. Fattade jag rätt beslut? Om du läst det jag skrivit så vill jag att du ska säga att jag inte hade något annat val. Att risken att vi skulle få med oss en av de där varelserna in till stan tvingade mig till våld.

För jag vet själv att det inte stämmer. Jag hade ett val. Jag kunde gått iväg eller skrämt henne att gå åt ett annat håll, men det gjorde jag inte. Och det ställer mig inför en fråga som skrämmer mig. Vad är man för en människa om man kan se in i någons ögon, minnas livet man tillbringat ihop, höra den be om nåd, och sedan göra som jag gjorde? Vem kan, med alla de där minnena, agera som jag? Det gör ingen skillnad om de inte var sanna, för i den stunden var de sanna för mig. Vad är man för en människa om man kan titta på någon, känna att man älskar den, och sedan slå ihjäl den? Svaret på den frågan är givet, nu när jag skriver ut den. Jag vet svaret. Det är bara att jag inte står ut med det.

Signaturmelodi

Du har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner, idag med en enda historia. Du hörde Ludvig Josephson läsa “Fleshgait”, ungefär “köttvandrare” på svenska, skriven av användaren EmpyrealInvective på Creepypasta Wiki. Jag tyckte det var dags för en längre historia åt er, och jag hoppas ni gillade den.

Det var allt för den här veckan. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.