Avsnitt 161: Karriärsslut

I Gordon Lightfoots klassiska “The Wreck of the Edmund Fitzgerald”, om ett av de mest kända och mytomspunna skeppsbrotten på Lake Superior, sjunger han en textrad som många dystert nickat med till.

“The lake, it is said, never gives up her dead, when the skies of November turn gloomy”, sjunger han. Lake Superior omges mycket riktigt av detta mörka rykte, att hålla särskilt hårt i de kroppar hon under stormarna slukat i sina vågor. Och ombord ett särskilt vrak, på nästan 80 meters djup, går det än idag att hitta en särskilt kuslig bekräftelse på just detta rykte.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och idag ska vi prata om olika sätt på vilken ens karriär kan ta slut. Och det jag vill berätta om handlar om sjömän.

Som för så många andra sjömän sammanföll slutet på karriären med slutet på livet för besättningen på SS Kamloops. Det tre år gamla lastfartyget, med sin för sjöfarten på de legendariska stora amerikanska sjöarna så karaktäristiska form med en överbyggnad i aktern och en i fören och inget däremellan, som en sorts sjöarnas flytande telefonlur, hade gett sig ut sin sista resa sent i november 1927. I december stävade hon in i Lake Superior, och hade nu sin tuffaste bit framför sig innan hon nådde målet, Fort William i nordvästra Ontario.

I lasten hade SS Kamloops en blandning av bland annat pappersmaskiner, skor, mat och rör. Hon hade 22 besättningsmän och -kvinnor, som helst undvek att gå ut på däck när en kallfront drog in med 16 sekundmeters vindar, och vågorna som skeppet kämpade mot byggde på islagret över skeppets alla ytor som blev allt tjockare. Men det skulle bli värre. Efter kallfronten följde en vinterstorm, som var så rå, våldsam och kall som de bara kan bli på de stora amerikanska sjöarna. Fraktskeppen som klarade sig i land rapporterade att temperaturerna där ute hade varit så låga som 40 minusgrader. Under dessa omständigheter kämpade sig SS Kamloops fram över Lake Superior, en sjö 16 gånger så stor som Vänern.

De sista som såg henne var besättningen på fraktskeppet The Quedoc, som passerade henne vid tiotiden på tisdagskvällen den sjätte december. Då var hon nedisad och tung i de höga vågorna. Quedoc körde om henne, och kämpade sig fram genom sjöarna tills utkiken fick syn på en mörk massa i den frostiga dimman rakt föröver. Det var klipporna på ön Isle Royale man sett, och Quedoc girade skarpt för att inte köra rätt in i dem. Samtidigt blåste man en varningssignal med hornet, men kunde inte avgöra om besättningen på SS Kamloops hört den. Quedoc fortsatte genom stormen utan att kunna kontakta det andra skeppet, som inte hade någon radio ombord.

När stormen bedarrat något stod man i Fort William och väntade på SS Kamloops, tills man blev tvungen att konstatera att hon antagligen förlist. Man skickade ut några skepp till Isle Royale, som inte hittade något längst dess klippstränder, och till slut av de ännu höga vågorna och tjocka isen tvingades återvända. SS Kamloops med man och allt var spårlöst försvunnen, och vädret gjorde det omöjligt att leta vidare.

Jul och nyår kom och gick, och medan besättningens familjer gick hemma i den desperata tomhet som bara en försvunnen familjemedlem kan innebära blev det vår. Och så i maj kom nyheten. En livbåt, vrakdelar och kroppar, som tidigare skymts av väder och is, hade hittats av fiskare på Isle Royale. De hade på sig livvästar som det stod SS Kamloops på, och även en flagga med samma namn hittades. På stränderna fanns uppsköljda vrakrester och medicin, godis, tandkräm och mat från lasten. Av allt att döma hade åtminstone delar av fraktskeppets besättning lyckats ta sig i livbåten och rädda sig i tillfällig säkerhet på ön, när skeppet sjönk. När fartygen som sänts ut för att leta efter dem stävat fram i vågorna hade de kanske suttit på ön och långsamt frusit ihjäl, så nära räddningen men ändå så långt bort från den.

Vraket av SS Kamloops hittade man emellertid inte. Det blev ett av de stora amerikanska sjöarnas spökskepp, som de fartyg som helt försvunnit brukar kallas. Det sista spåret av dess besättning, och det kanske mest tragiska, var en flaskpost som hittades ett år efter försvinnandet. Den hittades vid Agawaflodens mynning, nästan 25 mil bort från Isle Royale, och innehöll ett meddelande från den 22-åriga kabinpersonalen Alice Bettridge. “Jag är den sista överlevande”, hade hon enligt vad det brukar berättas skrivit i flaskposten. “Jag fryser och svälter ihjäl på Isle Royale. Jag vill bara att mamma och pappa ska veta vad som hände mig.”

Så slutade karriären för besättningen på SS Kamloops. Men det finns en av besättningsmännen som man kan säga aldrig slutade sin tjänst ombord. Till slut hittades nämligen vraket av sportdykare 1977. Hon låg på styrbords sida nere vid foten av en undervattensklippa, på 80 meters djup, där det är riskfullt att dyka för till och med professionella sportdykare. Hon var makalöst välbevarad i det kalla och klara sjövattnet. Skeppsratten satt kvar, och i officersmässen låg stolarna huller om buller. På botten låg damskor och lådor med karameller ur skeppets last i drivor. Men mest gripande var det man hittade i maskinrummet, i en trappa. Där hängde en vit besättningsman stilla i vattnet, som 50 efter sin död ännu var iförd sina kläder, och med sin av likvax bevarade kropp kusligt intakt. Han syns på en film, som dykare spelade in i vraket.

Han finns där nere än idag, Old Whitey, som han har kommit att kallas. Just i ögonblicket du lyssnar på detta vilar han vitbleknad och bevuxen av alger i trappan i maskinrummet på 80 meters djup. De som dykt där säger att han ibland verkar följa efter en. Att det inte bara kan vara vattnets tanklösa rörelser som styr honom, utan att han verkar ha en egen vilja. Och de säger att det sista han gör alltid är att lugnt och fridfullt återvända till sin plats i trappan. Där arbetade han en gång, och aldrig ska han lämna sin post. Aldrig ska hans karriär ta slut.

Andras karriärer tar slut på andra sätt. Inte lika definitiva för dem själv, men däremot för andra. Det ska vi få höra om i historien “Rutten ved”, inskickad till Creepypodden av lyssnaren Ya, och uppläst av Eva Dozzi.

Dödsstöten för min korta karriär som polis i Uppsala hade inget att göra med skjutningar, bilbränder eller gängkriminaliteten som ökat de senaste åren. Inte heller med de obehagliga konfrontationerna och bråken i stan under stökiga nätter. Dödsstöten kom på den mest fridfulla av platser, i naturreservatet Hågadalen-Nåsten strax utanför Uppsala. Den kom i form av en livlös man upptejpad med silvertejp på en omfångsrik björk. Björken stod mitt i en glänta där solen silade in genom lövverket och marken täcktes av ängsklockor, dit ljuden från människor och trafik inne i staden inte nådde. En plats som jag aldrig hade kunnat koppla ihop med det obegripliga som skedde där, innan jag såg det med egna ögon.

Naturreservatet har en lång historia. Det är fullt av fornminnen, som den gamla vikingagraven Kung Björns hög och resterna av en fornborg från järnåldern. Carl von Linné höll undervisning och naturvandringar där under sjuttonhundratalet. Där finns Hågadalen med den slingrande Hågaån, omgiven av åkrar och betesmarker. Detta område övergår i det ännu större skogsområdet Nåsten som rymmer allt från tätmörka mossiga barrskogar till öppna kulliga lundar med flerhundraåriga ekar.

Själv besökte jag området för att motionera. Det vill säga när jag fortfarande kunde tänka mig att sätta min fot där. Nåstens skogar blev en tillflyktsort för mig de där åren som polis. Där brukade jag vika av från de vanliga stigarna och låta mina svettiga joggingskor sjunka ner i den kalla vätan på en otillgänglig mosse, mitt i gammelskogen. Eller vila med ryggen mot en vriden gammal tall, omgiven av tallbarsdoften från solvärmda stenhällar, utan att se eller höra en annan människa på timmar. Ekorrar kilade upp och ner för trädstammar och fjärilar fladdrade ikapp runt skogsgläntorna, lugnet var i stark kontrast till allt som rymdes i mitt arbete inne i Uppsala. Men mina heliga joggingturer fick ett abrupt slut när de hittade den där studenten på björken, mitt i hjärtat av Nåsten.

Larmet om ett upphittat lik kom in en måndagsmorgon i september. Den larmande var en hurtig motionär precis som jag själv, som brukade koppla lös sina hundar på morgonpromenaden i Nåsten. Hundarna hade denna morgon sniffat upp ett spår som lett dem djupt in i skogen, till den där vackra gläntan med den stora yviga björken. Samtalet kom in till stationen strax efter klockan åtta och ett par timmar senare kom vi till fots fram till platsen som larmaren hjälpsamt nog skickat koordinaterna till.

Eftersom jag fortfarande var en färsk polis utan mycket erfarenhet av att se döda kroppar försökte jag stålsätta mig. Det hjälpte inte. Jag blev väldigt illa till mods när jag fick se honom. Björken spred ut grenarna vitt och brett över marken och i skuggan av dem, fasttejpad på stammen, satt en ung man. Trots sin ungdom såg han uråldrig ut i döden. Allt annat runt trädet var friskt, grönt och levande. Småfåglar hoppade runt på grenarna ovanför mannens huvud och fjärilar drack fortfarande nektar från ängsblommorna.

Mannens haka hängde slappt ner och munnen var öppen. Ögonen var halvslutna och torra, grågröna irisar och matta pupiller anades under ögonlocken. Silvertejpen var hårt virad runt benen och upp över hela överkroppen, bara fötterna i sina vandringskängor stack ut längst ner en bit över marken. Armarna var fasttejpade längs med sidorna. En knölig rund form på var sida om mannens höfter avslöjade att händerna var knutna till nävar under tejpen. Det bleka blodlösa ansiktet var fritt från tejp, förutom ett varv över pannan som höll huvudet uppe. Allt går att fixa med silvertejp minns jag att min upprörda hjärna ofrivilligt tänkte.

Vi fick veta att han var en biologistudent vid Uppsala universitet när han senare den dagen identifierats. Bara några veckor tidigare hade han börjat sitt femte år av biologistudier, halvvägs igenom en masterutbildning. Ingen hade haft kontakt med studenten på en vecka. Jag undrade hur många joggingturer jag gjort i Nåsten medan den stackars saten hängt här oupptäckt.

Först undersökte teknikerna omgivningen och trädet, foton togs och vi poliser höll oss i närheten utan att kunna göra speciellt mycket. Det fanns inget behov av våra vanliga uppgifter som att spärra av platsen och hålla obehöriga på avstånd. Det var nog den tiden som kändes värst sen i efterhand. Då vi stod där och försökte skaka av oss obehaget genom att prata och skoja, bara några meter från mannen.

När teknikerna var klara blev det dags för mig och min kollega att ta ner kroppen. Vi ställde oss på var sin sida och började klippa loss silvertejpen, nerifrån och upp. Otroligt vad stark silvertejp är, sa vi till varandra och skrattade lite stelt. När jag klippte upp tejpen som höll knytnäven fast mot kroppen fastnade skrattet i halsen och kom nästan ut som ett skrik. Handen hade rört sig. Fingrarna som varit hårt hoppressade i näven sträckte ut sig så fort tejpen försvann runt dem. Jag stirrade på handen men det var allt, fingrarna rörde sig inte igen. Min kollega hade redan klippt vidare, så jag sade inget om det. Det var såklart helt naturligt att lederna rätade ut sig. Då tänkte jag inte på likstelheten som ännu inte borde ha släppt.

Vi upprepade det vi sagt om silvertejpens styrka när vi avlägsnade varv efter varv av tejpen över bröstkorgen. Men sen försvann alla krystade kommentarer och spelad nonchalans, när vi klippte bort det allra sista vid halsen. Vi såg mållösa på kroppen som nu bara hängde uppe med ett varv tejp runt pannan, till synes lika stadigt som innan vi börjat. Benen och armarna hängde fritt, men överkroppen satt fortfarande tryckt mot trädstammen.

Vi närmade oss för att ta det sista varvet runt pannan. Han hängde en bit över marken så vi var tvungna att stå på tå. Båda kom så nära kroppen då, ingen av oss kunde missa det. Liket rörde sig. Adamsäpplet, rakt framför ögonen på oss, höjde sig darrigt upp och ner. Bröstkorgen vidgade sig i ett ytligt andetag och en dunst av unken mögelluktande luft pressades ur likets öppna mun rakt i våra ansikten. Inte ur likets mun, ur mannens mun. Offret levde fortfarande. Det var första chocken.

Istället för att hämta en döing hade vi nu en illa medtagen man vars liv hängde på en skör tråd. Livstecknen var nästan obefintliga, men de fanns där. Svag puls och sporadiska korta andetag. Gläntan fylldes av rop och brådska. Det sista av tejpen klipptes av och flera av oss stod för att ta emot honom när han lossnade. Förgäves. Hans huvud och överkropp stannade kvar tryckt mot trädet även utan tejpen. Vi försökte dra ner honom, bända loss honom och lirka loss bakhuvudet från den skrovliga barken men det var lönlöst. Han satt orubbligt fast. Det var den andra chocken.

En evighet dröjde innan ambulansteamet kom med den nödvändiga utrustningen, och vi var tillsagda att avvakta för att inte förvärra mannens tillstånd. Vi kunde åtminstone avlägsna all silvertejp från hans kropp. Överkroppen var bar, och den nakna huden på rygg och nacke satt som berget mot trädstammen. Sjukvårdarna placerade en syrgasmask över studentens mun, svepte in honom i en räddningsfilt och satte genast ett dropp i armen. I slutet av mitt pass den måndagen hade varenda ängsklocka i gläntan blivit nertrampad och vi slapp se mannen längre. De hade satt upp ett vitt sjuktält runt trädstammen som sjukvårdarna sprang in och ut ur.

Varje morgon den veckan innan jag kom iväg till mina arbetspass vid sjuktältet mådde jag illa. Mirakulöst fortsatte biologistudenten att leva, men på ett lika oförklarligt sätt fick de inte ner honom från björken. Jag tyckte att hela platsen fick atmosfären av en dödsbädd. Vi fylldes av en känsla av maktlöshet och annalkande tragedi. Avskildheten här djupt inne i Nåsten kändes inte som den brukat. Det var inte samma fridfulla plats som jag alltid längtat ut till efter stressiga jobbdagar i stan. Nu fanns något lömskt och hotfullt i tystnaden.

Mörkret under slingrande rötter dolde hemligheter och vindens sus genom trädkronorna var obegripligt. Frågan vad som hade skett här låg hela tiden i bakhuvudet. När fantasin fick fritt spelrum utvecklade sig scenarion för min inre syn, det ena obehagligare än det andra.

I fyra dagar till höll vi vakt vid tältet, men vi slapp gå in igen och se mannens förfärliga tillstånd. Tyvärr dög inte tältduken mycket till att hålla lukter inne. Vi stod alltid på ett behörigt avstånd under passen. Lukten av förruttnelse och mögel som slank ut under tältduken kändes ohälsosam och kvävande att andas in.

Sjukvårdarna sa att det var mer än bara hud klistrad mot bark. En del av kroppen hade blivit intryckt i trädet. Jag såg framför mig att kroppen snarare hade sjunkit in i trädet. Kirurger var där en dag för att försöka operera bort honom. Försöket avbröts efter flera timmar. Allt det resulterade i var en massa springande med blodpåsar för att inte hela processen skulle ta livet av studenten istället.

Under allt detta var han okontaktbar. Tills de plockade fram en motorsåg. Jag vet inte om det var ljudet av motorsågen, eller kanske vibrationerna det skapade genom trädet. Men när de satte det till stammen för att helt enkelt såga ut honom vaknade han för första gången. Vaknade är kanske missvisande. Ansiktet var uttryckslöst och visade inga tecken på att han var medveten om vad som skedde, men genom de slappa läpparna letade sig ett monotont skrik som fick blodet på oss att frysa. Ett skrik som bara omänsklig plåga kunde ge upphov till. Det eskalerade tills det överröstade även motorsågen. Ingen av oss som var närvarande kommer någonsin att kunna glömma. Försöken att såga ut honom avbröts omedelbart och upprepades inte.

Det hände inte mycket i brottsutredningen. Det fanns inte mycket att gå på. Inte från de tekniska undersökningarna och inte från förhör och intervjuer. Det fanns bara en vag koppling mellan offret och Nåsten, men det kom man aldrig någonvart med.

Studenten hade enligt vänner varit fixerad av en vandringssägen från biologiutbildningen. Den handlade om en liten krets av biologer som höll sina fester utomhus under stjärnklara nätter. På otillgängliga klipphällar eller blommande vilda ängar där de kunde vara säkra på att inte bli störda. Fester där de intog blandningar av växtgifter och hallucinogena ämnen som tillverkats i hemlighet på universitetets laboratorier. Blandningar som finslipats under årtionden, kanske århundraden, vars verkningar inte gick att beskriva med ord.

Denna vandringssägen fördes vidare från de äldre till de nya studentgenerationerna, framförallt vid nollningen i början av ett nytt läsår. Ingen visste när dessa historier uppkommit. Vissa sa att de härstammade från det drogliberala sjuttiotalet, andra hävdade att det gick betydligt länge bak i tiden än så.

Den döende biologistudenten hade varit fadder under årets nollning några veckor tidigare, alltså en äldre student som tar hand om de nytillkomna. Under sena kvällar i trånga nationspubar hade han berättat vandringssägnen för de som ville lyssna. Han hade lovat flera nya studenter att ta med dem till Nåsten där han påstod att den hemliga kretsen samlades. De hade samlats där redan på Linnés tid, ska han ha sagt. Men utflykten till Nåsten med de andra hade aldrig blivit av, och nu hängde han där på björken.

Som en levande död som ruttnade inifrån.

På fredagen fick vi nya arbetstider, det var dags för oss att ta nattövervakningen. När vi kom till nattpasset råkade jag få insyn genom öppningen i tältet när en sjukvårdare passerade ut. Det var en chock att återigen se studenten. Jag tyckte att han hade sjunkit in lite till i trädet. Trädstammen omfamnade hans rygg och nacke, som om det höll på att absorbera kroppen. Alla revben syntes nu i den utmärglade bröstkorgen. Håret var matt, nästan gråaktigt, och sårkanterna längs ryggen efter operationsförsöket såg bleka och blodlösa ut. Det var som om alla färger långsamt dränerades från hans kropp. Björkens taggiga små blad å andra sidan såg nästan självlysande ut, så klargröna att de till och med stod ut mot resten av grönskan som omgav den. Lukten hade blivit värre, den stod som ett giftigt moln runt honom. Vi klarade inte av att jobba i gläntan utan munskydd eller tygstycken knutna över näsan och munnen. Jag undrade om det inte var både mannen och trädet som luktade. En blandning av härsket kött och den söta jordiga mögellukten man kan känna från ihåliga trädstammar.

Under fredagsnatten satt jag och min kollega och drack kaffe insvepta i filtar och vakade över den sorgliga gestalten. Mannen och trädet. Trädmannen. Det var som om de blivit ett. Som om han slutat vara en människa och blivit en trädsvamp. En björkticka som parasiterade på björken och orsakade röta i veden. Kunde det vara därför han fortfarande levde, tack vare trädet? Dessa tankar fick mig att vika av med blicken mot gläntans utkanter för att slippa se på dem, mannen och trädet. Obehaget släppte inte förrän jag lämnade skogen och var omgiven av gatljus, asfalt och trafik igen tidigt morgonen efteråt. Jag bävade för att återvända nästa natt.

Första timmarna på lördagskvällen var det lugnt. Mörkret hade lagt sig och jag och min kollega patrullerade i omgivningarna medan poliserna från dagspasset var kvar i gläntan. Jag som kände till Nåsten valde väg och styrde oss till Håga ängar, ett öppet ängsområde precis mitt i skogen, med vindskydd och eldstad i ena änden. Jag ville komma ut ur den kvävande skogen och se månen ovanför mig.

Elden syntes på lång väg. Höga dansande lågor sträckte sig från eldstaden på Håga ängar och skickade upp en ljus rökpelare mot den stjärnklara himlen. Vi stod med släckta ficklampor i skogskanten och rapporterade till de andra två. Tio människor kunde vi räkna till runt elden. Vi delade upp oss. Jag rörde mig mot vindskyddet för att ta en närmare titt medan min kollega stannade kvar i andra änden av ängen.

De satt lugna och stillsamma, allt verkade vara i sin ordning. Förutom att de tio
ansiktena som lystes upp av den väldiga elden var maskerade. Maskerna var inte enhetliga, där fanns halloween-spöken, rånarluvor och paljettprydda maskeradmasker. Skaran runt elden var gravallvarliga och knäpptysta. Nävar öppnades och knöts, sneda blickar kastades och den spända stämningen skrek åt mig att något inte stämde. Men vad? Vad fanns det här att rapportera om, förutom en spänd stämning och utklädnader? Såhär i början av höstterminen hittade studenterna på alla möjliga anledningar att klä ut sig och göra sig själva till åtlöje. En mer erfaren polis hade kanske litat på magkänslan jag fick, men jag kände mig löjlig och tyckte att det vore pinsamt att dra på för stora växlar i onödan. Så jag stannade kvar lite till och väntade.

När lågorna sjunkit ihop och de maskerade ansiktena fick ett demoniskt rött sken av glödbädden, då rörde någon av dem på sig för första gången. En gänglig man med svart rånarluva ställde fram en kokpanna på grillgallret. Noggrant tillsatte han ingredienser ur små påsar hade plockade upp från sin ryggsäck. Det syntes att han gjort samma sak många gånger. En annan av dem rörde om i kokpannan. Jag smög mig så nära det var möjligt, ungefär tio meter bort, dold i mörkret under de höga tallarna och granarna. Från kokpannan spred sig en underlig frän lukt, omöjlig att placera. Jag började känna mig yr, hjärtat rusade och svetten bröt ut i hårbotten trots septemberkylan. Så drack de av hopkoket i pannan. Den skickades runt, masker drogs åt sidan och pipen lyftes vördnadsfullt till munnarna.

Drycken fick dem att förlora förståndet. Mitt eget förstånd försvann i takt med att ångorna från kokpannan spred sig till mitt gömställe och att mina ögon beskådade det som skedde runt elden. Mannen på trädet var bortglömd. Mina arbetsuppgifter var bortglömda. Allt som fanns kvar var en växande paranoia och varelserna runt elden. All sans och mänsklighet hade runnit av dem och sjunkit ner i jorden. I efterhand har jag svårt att veta om det jag såg verkligen hände, eller om det var något med den där fräna lukten som fick mig att se saker. Jag intalar mig fortfarande att det värsta av det var hallucinationer.

Hur länge jag satt där vet jag inte, men det var för länge. Hypnotiserad av förvandlingen framför mig, som fångad i en mardröm jag inte kunde vakna upp ur. Glöden mattades och i det svaga röda skenet såg jag vilda skepnader och omänskliga rörelsemönster över ängen. Hörde demoniska viskningar och hesa röster som talade i tungor till mörkret, till universum, till mig där jag låg stel och orörlig av skräck.

Timmar måste ha gått på det sättet. Vi kom tillbaka till verkligheten ungefär samtidigt. Gestalterna där ute på Håga ängar saktade ner, tystnade och säckade ihop. Jag insåg sakta vem jag var, vart jag befann mig och varför jag kommit dit. Kallsvettig och febrig plockade jag upp radion och försökte få kontakt med mina kollegor. Minuterna passerade utan någon respons.

Ett ljus mellan grangrenarna dök upp, alldeles till vänster om mig. Först fylldes jag av lättnad över att det var mina kollegors ficklampor. Men det var eldsken. Två brinnande facklor som rörde sig bland träden. Jag satt blixtstilla. Facklorna hölls av två nya maskerade personer. De stannade vid eldstaden och väntade. De nyss vansinniga dårarna sökte sig nu till facklorna som fladdriga vilsna nattfjärilar. En del kunde knappt gå utan stapplade eller kröp fram. Men de utstrålade alla en förväntansfull energi som tycktes strömma ut och fylla även mig med en känsla av att nu, nu händer det. När alla tio kommit på fötter startade en svajig procession, med ena fackelbäraren i täten och den andra i slutet. Tysta försvann de tillbaka in i skogen samma väg som de kommit. Jag provade att anropa de andra igen medan skenet från den sista facklan försvann mellan träden. Inget svar kom. Jag var tvungen att följa efter själv.

Vi rörde oss långsamt genom Nåsten. Skogen verkade oändligt mycket större i det tysta kolmörkret än vad den gjorde i dagsljus. Slutligen stannade de och jag smög mig än en gång så nära jag vågade. När jag såg mannen på björken var det som att få ett slag i magen. Fackelbärarna hade lett oss till gläntan. Det vita sjuktältet och all utrustning som varit inkopplad i mannen låg nu i en skräpig hög en bit bort. Personalen fanns ingenstans. Något hade hänt. Min kollega från ängen svarade mig inte heller. Jag var ensam.

Studenten levde vidare även utan de livsuppehållande åtgärderna. Från min plats kunde jag precis urskilja ett svagt jämrande från honom. Jag tror inte han var vid medvetande. Jag hoppas verkligen inte det. Processionen hade samlats runt björken, oberörda av stanken som slog ut från den. De tog ingen notis om den halvdöda människan. Deras knappt återhållna upprymdhet riktades mot de två fackelbärarna som ställt sig på andra sidan av björken. De stod framåtlutade och gjorde något med trädstammen. Resten följde efter, tysta och svajiga. Med små försiktiga steg trängde de sig närmare och närmare inpå. De visste vad som väntade och de kunde knappt bärga sig.

Så tyst jag kunde smög jag i skogskanten runt gläntan så att jag kunde se vad de såg, se vad de väntade på. Små kvistar knakade under mina skor, jag kunde inte se vart jag trampade i mörkret. För varje ljud jag gav ifrån mig i den tysta skogsnatten gick en ilning av skräck genom magen och en våg av svett sköljde över ryggen. Men de som väntade och väntade vid trädet var för upptagna för att lägga märke till mig.

Nu såg jag källan till deras hoppfulla väntan. Det var en savtapp, inslagen i björken i höjd med mannens bröstkorg, och på den hängde en stor glasflaska. Glasflaskan var nästan helt fylld med röd genomskinlig sav. Blodröd sav. Små bitar av mörkare färg hade samlats på botten och flöt omkring i vätskan.

Jag hulkade så tyst jag kunde in i armvecket. Björksav var en friskt genomskinlig gulgrön vätska. Detta var inte björksav som strömmade ur trädet.

Fackelbäraren stängde av tappen, lyfte flaskan och förde den till munnen. Han klunkade girigt i sig och de som stod runt omkring blev plötsligt oroliga och hetsiga. De knuffades, trampade på varandra och sträckte ut händerna efter flaskan. En kvinna med kort grått hår kastade sig mot savtappen och fångade desperat upp droppar med tungan.

Det sista jag minns från den natten var synen av de där tio paren av händer som sträckte sig efter flaskan. Hur det droppade och rann av den rostfärgade vätskan längs fackelbärarens haka. Den vidriga lukten som bara blev värre och värre för varje andetag och det tysta jämrandet från trädmannen som var lämnad ensam på andra sidan. Efter det minns jag förnimmelsen av en närvaro bakom mig, en rörelse i ögonvrån och ljudet av ett andetag. Sedan fanns bara en skarp smärta i bakhuvudet. Jag föll ner i gräset, och sedan blev det svart.

Nästa gång jag öppnade ögonen var jag omgiven av sjukvårdare, himlen var svagt ljusgrå och gryningen närmade sig. Jag hade förband runt huvudet efter slaget och hade blivit lagd på en bår och var på väg att bäras bort. På andra sidan gläntan blev mina kollegor omhändertagna, även de med bandage runt huvudet. Där fanns inte längre några spår av de maskerade från kvällen innan. Luften var friskare, stanken från tidigare kunde bara förnimmas.

Jag kastade en blick på björken i mitten av gläntan innan de bar iväg mig. Biologistudenten var inte kvar. Han och trädet hade upphört att vara ett. Endera hade hans kropp släppt taget eller så hade trädet spottat ut honom till slut. Kroppen hittades aldrig igen.

Det enda som var kvar, som tydde på att han någonsin suttit där, var en öppning i barken. Innanför barken fanns en fördjupning i veden med det tydliga avtrycket av en ryggrad, ända nerifrån svanskotan upp till nacken. Som om köttet hade vikit sig undan från mannens rygg precis som barken på björken dragit sig tillbaka. Varje ryggkota hade varit långt insjunken i björkens inre. Veden runt omkring var rostfärgad och rutten, och glänste av röd sav som läckte från de färska såren i björken.

Du har hört “Rutten ved”, inskickad av lyssnaren Ya, och uppläst av Eva Dozzi.

Ni vet alla vad det senaste året varit präglat av. Jag har hittills inte velat nämna det här i podden, eftersom jag tycker det här ska vara en sorts befrielse från verkligheten, en semester från vardagens ångest. Men alla regler har sina egna goda skäl att göra undantag från dem, och när lyssnaren Susanne skickade in en historia till Creepypodden om något hon hållit på rätt länge i väntan på att det ska få en naturlig förklaring, då hittade jag mitt undantag.

Susanne berättar att hon inte fått någon rimlig förklaring, trots att så lång tid gått, och då kan hon lika gärna dela med sig av historien till oss här i Creepypodden. Åtminstone så länge hon gör det hyfsat anonymt. Allt hon vill berätta är att hon jobbar som blåljuspersonal i Stockholmsområdet. Hon skriver så här:

“I somras hade vi en utryckning till en bostad som låg rätt avsides. Den som ringde in samtalet var inte en anhörig till personen, utan en arbetskamrat. Inringaren var mycket orolig för att personen skulle skada sig själv eller någon i sin omgivning. När vi knackade på var det ingen som öppnade och eftersom vi befarade det värsta, fattade vi beslutet att forcera dörren. Det finns fall när vi kan göra det. Men när vi kom in var bostaden tom. Det enda vi fann var en katt. Hemmet var inte stökigt och det fanns inga spår efter våld.

Eftersom ingen fanns i hemmet och heller inget tydde på att något brottsligt skett där, bestämde vi oss för att åka därifrån. Precis när vi skulle gå upptäckte jag en liten blå anteckningsbok som låg på en stol. Fråga mig inte varför, men jag tog upp den och stoppade den i fickan. I efterhand inser jag förstås att det var helt mot reglementet, men jag kan ju inte gärna åka tillbaka med den nu. När jag började bläddra i den såg jag att sidorna var fyllda med handskriven text och jag förstod att det måste vara någon typ av dagbok. Jag började läsa, och kunde inte sluta förrän jag kommit till sista sidan. Innehållet gjorde mig mycket bekymrad. Dagboken har funnits kvar i min ägo sedan dess.”

Sedan delar lyssnaren Susanne med sig av den text som fanns i dagboken. Ni ska få höra den, uppläst av Ludvig Josephson.

Måndag 23 mars

Jag brukar inte skriva dagbok i vanliga fall, men vi lever i en speciell tid och jag skriver den med ett syfte. En pandemi är ändå en så pass unik händelse att jag faktiskt vill dokumentera den. Mitt fokus i dagboken ska ligga på mitt yrkesliv. Det är ju antagligen det som kommer påverkas mest. Dagboken blir ett dokument för framtiden, för de som vill titta tillbaka och få en bild av hur det var.

Först lite kort om mig: Claes heter jag, är 63 år och jobbar som handläggare på en svensk myndighet, en arbetsplats där jag har varit i en herrans massa år. Det är en av de där mindre kända myndigheterna som du normalt inte hör talas om så ofta, men som vissa medborgare kommer i kontakt med när de har problem i sitt liv. Sammanlagt är vi omkring femtio anställda. Arbetsplatsen ligger i Stockholm, men själv bor jag på landet, i Roslagens vackra natur. Det gör att jag måste pendla in till jobbet varje dag. Det kan vara lite slitsamt, men fördelarna överväger: jag avskyr stressen i storstaden och älskar livet på landet. Jag trivs väldigt bra där jag bor, i ett litet timrat hus i slutet av en grusväg.

Igår fick vi veta att myndigheten har beslutat att stänga ner arbetsplatsen. Alla ska jobba hemifrån från och med nu. Man menar att detta är görligt för oss, eftersom vi numera har bärbara datorer och dessutom den digitala teknik som behövs för att utföra jobbet på distans. För min del, som har mer än en timmes resa till arbetsplatsen, känns det faktiskt som något av en lättnad. Jag kommer kunna ta en ordentlig promenad på lunchen och kela med min katt när som helst under dagen när han – och framförallt jag – vill. Jag ser fram emot detta, även om anledningen givetvis är bekymmersam: en internationell pandemi.
Jag tänker att jag ska dokumentera i dagboken så ofta som möjligt. Helst några gånger i veckan. Vem vet hur länge vi kommer behöva jobba hemifrån? Kanske mer än en månad?

Torsdag 26 mars

Idag hade vi ett av våra första digitala möten. Vi var en grupp på sju personer som hade bjudits in av vår enhetschef Janne. Han skulle göra en dragning om ett visst projekt.
Men mötet blev inte riktigt vad jag hade hoppats. Jag har insett att jag känner mig mycket osäker på det digitala. Jag är visserligen väl bekant med att skicka e–post och spara dokument i olika mappar på datorn, men detta att mötas helt digitalt känns främmande. Jag är inte van att ha kontakt med människor på det sättet.

När jag klickade mig in märkte jag att alla andra redan var inne i mötet; jag kunde se deras ansikten i små rutor på skärmen. På något sätt kände jag mig skamsen över att vara sist in.

– Då ska vi se om vi har alla med oss, sa Janne. Jag kunde se hur hans ögon flackade runt över skärmen. Han fick en rynka mellan ögonbrynen och fortsatte:
– Ja, vi har med oss alla utom Claes, dig ser jag inte. Eller jag ser ditt namn, men ingen bild.

Jag svarade honom med ett “hallå, jag är här” och höll upp min ena hand till en vinkning. Jag tyckte själv att det såg tramsigt ut. Men varken Janne eller någon av de andra verkade se det, för ingen reagerade, trots att jag tyckte att jag tittade på dem.

Jag provade att klicka på menyn för att se om det fanns någon av– och på–knapp för bild, men hittade ingen.

Janne lät lite stressad:

– Claes, vi varken ser eller hör dig, men vi kör på med mötet ändå. Om du hör mig nu så hoppas jag det är okej med dig. Vi hinner inte riktigt lösa tekniken och vi behöver göra den här projektrapporteringen.

Jag blev lite ledsen men jag förstår ju att det var fullt rimligt. Ändå kände jag mig av förklarliga skäl väldigt utanför. Hela mötet genomfördes med mig som en anonym åhörare. Det hade varit trevligt att kunna komma in i mötet. Träffa de andra, om så bara digitalt. Det har ändå varit flera dagar av ensamarbete nu.

Vet ni vad jag har tänkt på? Att det går aldrig att möta någons blick i ett digitalt möte. Personen, som man tror sig titta på, kan lika gärna titta på någon annan. Idag i mötet var det ingen som mötte min blick, trots att jag mötte deras.

Fredag 10 april

Det har gått många dagar sedan jag skrev senast. Det här blir visst inte en dagbok, utan någon sorts “veckobok”. Först vad som har hänt sedan sist: Jag har fortsatta problem med tekniken. Antingen lyckas jag inte koppla upp mig i mötena, eller så har jag krångel med att få till min bild. Och när jag väl lyckas få bilden att fungera så hackar det, vilket leder till att jag ofta råkar prata i munnen på någon annan. Flera gånger har jag glömt att stänga av min mikrofon och blivit tillsagd av någon av de andra att det kommer störande ljud från mig. De säger att de hör att jag rör i en kaffekopp eller prasslar med ett papper. De till och med hör mina andetag. Det är genant.

Allt detta har gjort mig nervös och jag har börjat känna mig olustig inför mötena. Jag nästan förväntar mig att något ska krångla. Jag saknar den gamla goda tiden, då man lyfte telefonluren och talade med någon. Eller ännu bättre: möttes i ett sammanträde.

Och egentligen förstår jag inte varför lite ljud skulle vara så irriterande. Det är väl enda sättet att veta att någon anslutit i mötet? Om du inte syns och hörs, hur ska de andra veta att du är där? Du kan lika gärna ha gått din väg och lämnat datorn på. Eller värre: fallit ihop av en hjärtinfarkt. Ingen skulle märka det.

Jag har förresten bestämt mig för att fortsätta hålla mig hemma medan pandemin pågår. Jag är visserligen inte i riskgrupp, men jag är över sextio och jag vågar inte riskera något. Sen jag tog det beslutet har det gått tre veckor. Tre veckor av ensamhet. Jag hoppas att man får bukt med smittan snart så att vi får börja leva normalt igen.

Måndag 27 april

Idag har vi haft vår vanliga måndagsincheckning, en rutin som Janne har infört för att skapa lite sammanhållning i gruppen nu när vi jobbar på distans. Incheckningen går till så att var och en får några minuter för att beskriva sin kommande vecka – vad som ligger på ens bord och om det är något särskilt man vill att resten av gruppen ska känna till. Jag anar att Janne även har infört rutinen för att ha koll på oss, så att ingen tar sovmorgon efter helgen.
Till en början såg allt normalt ut i mötet. Den här gången hade jag lyckats ta mig in, med både bild och ljud.

Det blev min kollega Malin som började. Hon berättade om sin kommande vecka och efter ett tag kände jag att jag tappade koncentrationen en aning. Jag kan tycka att det alltid är samma saker som sägs. Mina tankar vandrade iväg, ända tills jag kom på mig själv med att jag inte alls lyssnade. Då skärpte jag mig och fokuserade på henne igen. Och det var då jag blev fundersam. Det var något fel med hennes bild. Jag lutade mig närmare skärmen och upptäckte att hennes ögon såg mörka ut. Helt svarta faktiskt. Både ögonvitan och ögonens iris hade försvunnit och hela ögat hade färgats svart. Det såg lite otäckt ut, men samtidigt roligt. Jag tänkte att hon måste ha slagit på någon typ av effekt. Som ett skämt. Finns det alltså sådana att tillgå? “Ondskan själv”, tänkte jag roat, och blev plötsligt tvungen att ge efter för att frustande skratt. I samma stund insåg jag att jag hade glömt slå av min mikrofon. Men jag var säker på att de andra också hade sett det och skulle falla in i mitt skratt. Men ingen rörde en min.

Malin tystnade och såg besvärad ut. Janne avbröt mig.

– Claes, vad är det som händer?

Jag lyckades kväva mitt skratt och kände mig en aning förlägen. Kanske var det bara jag som hade sett Malins lilla skämt. Jag harklade mig.

– Nej, jag la bara märke till att Malins ögon ser så … skrämmande ut.

Jag såg att Malin ryckte till när jag nämnde hennes namn. Hade hon satt på effekten av misstag? När jag tittade på hennes ögon igen såg de helt normala ut, förutom att de hade smalnat en aning. Hon såg sur ut.

– Jag såg fel, hasplade jag ur mig. Förlåt, det måste vara något med min webbkamera.

Jag kände mig olustig och hoppades att den rodnad som plötsligt hade flammat upp i mitt ansikte inte syntes för de andra. Efter det var jag noga med att stänga av min mikrofon.
Malin suckade och återgick till sin presentation. Resten av mötet kunde jag bara tänka på att de andra säkert hade tyckt att jag betedde mig märkligt. Samtidigt var jag säker på vad jag hade sett. Jag måste försöka få klarhet i det här med specialeffekter.

Vet ni vad jag har tänkt på? Att man kan aldrig veta hur ens bild på skärmen ser ut för de andra. Bilden kan ha frusit, färgerna kan ha förändrats. Ansiktsdragen förvanskats. Dina ögon kan ha blivit svarta utan att du vet om det. Det är omöjligt att veta.

När mötet var slut kände jag att jag måste göra något helt annat för att skingra tankarna. Jag klickade mig in på min lokala ICA–butiks hemsida och gjorde veckans beställning av matvaror. De är moderna på det sättet, att man kan beställa via nätet. På så sätt behöver man inte åka till butiken och riskera att bli smittad av viruset. Man bara klickar för de varor man vill ha. Så småningom kommer deras bil och ställer av varorna vid brevlådan. Hittills har jag aldrig träffat budet som levererar varorna. Han eller hon har nog bråttom.

Nu när jag räknar efter så har jag faktiskt inte träffat någon annan människa på nästan fem veckor. Det känns underligt och tar lite på orken.

Fredag 8 maj

Våren var sen i år, men nu är den här och det känns skönt. Jag har jobbat på i min ensamhet. Men jag känner mig väldigt isolerad. Jag kan tycka att arbetsplatsen borde ta mer ansvar för sina medarbetares psykiska mående, nu när nedstängningen tycks dra ut på tiden. Inte att jag själv är i riskgruppen, men det kan ju drabba andra.

Idag hade vi ett eftermiddagsmöte med några representanter från en annan myndighet. I slutet av mötet kom plötsligt en kommentar från kollegan Oskar. Han hade tydligen slagit på sin mikrofon.

– Claes, vem är det som står bakom dig?

Frågan var så oväntad att jag hoppade till. Jag förstod inte. Jag sitter här ensam i mitt hus sedan en massa veckor, den enda som är här med mig är katten och han är alltid i köket, nära den varma vedspisen, eller ute. Trots det kunde jag inte motstå impulsen att vända på huvudet och se efter. Tomt.

– Ingen, svarade jag snabbt. Men jag hörde själv att min röst lät ängslig, den skälvde till.

Och Oskar gav sig inte.

– Men det är ju en person som står snett bakom dig? Är det din sambo? Lång?

Jag ska ärligt säga att mina nackhår reste sig. Men jag försökte behålla lugnet och visa ett trevligt humör.

– Nej Oskar, det måste vara något med din skärm i så fall.

Men han skakade bestämt på huvudet.

Resten av mötet blev jag tvungen att anstränga mig till det yttersta för att inte ideligen titta mig över axeln. Rent intellektuellt vet jag ju att jag är helt ensam. Oerhört ensam. Sju veckor har gått sedan jag åkte från jobbet senaste gången. Ändå hade jag känslan av att vara iakttagen. Att det någonstans bakom mig fanns någon som såg på mig.

Det är tärande att tänka på att de här märkliga jobbmötena är mitt enda sociala umgänge nu.

Onsdag 13 maj

Jag har försökt komma fram till vad det är som krånglar med det tekniska, men inte lyckats.
Idag hände det något riktigt obehagligt i ett möte igen. Första kvarten handlade om en stor utredning som ska bli klar. Det är främst jag som har arbetat med den och Janne hade bett mig gå igenom resultatet med de andra. Jag kände mig som vanligt lite spänd innan. Halvvägs in i mitt anförande blev jag avbruten av kollegan Gunilla. Med oväntat gäll röst sa hon:

– Claes, det är inte okej som du håller på.

Jag blev så paff att jag bara tystnade. Hur då “håller på”? Jag kände att jag måste få veta vad hon syftade på.

– Nu undrar jag … började jag.

Men jag hann inte avsluta meningen innan hon avbröt mig.

– Det du gör. Det är inte okej.

Jag kände hur magen drog ihop sig. Vad menade hon att jag gör i mötena?

Fler föll in. De anklagade mig för att förstöra mötena. De talade nästan i munnen på varandra. Jag försökte ställa motfrågor men blev överröstad. Ljudet av deras röster blev högre och högre.

– Inte okej, inte okej!

Till slut skrek de i kör, ljudet skar genom min kropp som en vass sågklinga. Varje liten ruta på skärmen visade ett ansikte med en mun som öppnades och stängdes. Käkar som malde upp och ner.

– INTE OKEJ! INTE OKEJ! INTE OKEJ!

Jag försökte hålla mig lugn men hjärtat slog som en stånghammare. Jag kände svettdroppar tränga fram i armhålorna. Jag flyttade lite försiktigt på mina lurar, eftersom jag tänkte att något kanske var fel med volymen. Men jag kunde ju både se och höra hur de skrek. Ljudet överröstade allt till slut, även mina egna tankar. Det enda jag kunde känna var skräck och någon sorts konstig skam. Som att jag innerst inne visste att jag hade gjort något helt förbjudet. In i det sista försökte jag slutföra min presentation. Jag stammade fram lösryckta meningar, men egentligen hade jag helt tappat greppet.

Till slut kände jag att jag bara måste få slippa. Jag började darrande flytta datormusen för att nå den lilla symbolen för att gå ur mötet – en överstruken telefonlur. Jag klickade. Kollegornas skrikande ansikten försvann och ljudet av rösterna dog ut. Tystnaden som uppstod omkring mig var nästan kvävande. Först satt jag bara kvar på stolen och andades häftigt. Hjärtat bultade fortfarande. Svett rann längs sidorna. Sen reste jag mig på skakiga ben och gick ut i köket och fyllde ett glas med iskallt vatten och drack. Jag kände hur min puls började gå ner. Min katt, som precis smitit in genom kattluckan, kom fram och strök sig mot mina ben.

– Du är normal i alla fall, sa jag till honom. Han jamade förebrående.

Jag gick tillbaka in i arbetsrummet och slog mig ner vid datorn. Trots att mitt hjärta genast började slå snabbare klickade jag in mig i mötet igen. Jag måste få veta vad det var fråga om.

Men när jag kom in såg allt normalt ut. Janne höll på och visade en annan presentation.

– Jaha och där har vi Claes igen, sa han. Vi undrade vart du tog vägen. Då kanske du kan avsluta din dragning?

Inget spår av ilska i hans röst. De andras ansikten var neutrala.

Jag förstod ingenting. Skulle de inte kommentera det som hade hänt? Men ingen sa ett ljud. Med spänd röst lyckades jag ta mig igenom min dragning, men jag tappade tråden hela tiden.

Jag misstänker att det var ännu ett dåligt skämt. Skoja lite med senioren i gänget. Men jag tycker att det hela börjar gå överstyr. Och varför är det just mig man utser till driftkucku?
Jag mår inte bra av det här.

Tisdag 26 maj

Det har börjat kännas ohållbart att arbeta. Det är så mycket som händer och det är teknikens fel. Jag har börjat avsky allt som har med IT att göra.

I eftermiddag har vi en träff efter jobbet. En sorts “digital AW”. Så löjligt. Ska var och en alltså hålla upp sitt eget, privata ölglas framför skärmen och låtsas skåla med de andra? Jag var nära att hitta på ett svepskäl för att slippa vara med, men ändrade mig i sista stund. Jag behöver ändå de få sociala kontakter som erbjuds just nu.

Men jag har inget alkoholhaltigt hemma, det var ju många veckor sedan jag lämnade mitt hem. Och min lokala ICA-butik levererar inte alkohol. Jag letade, och hittade en gammal flaska hemgjord svartvinbärssaft. När jag öppnade den slog en ljuvlig doft av söta bär emot mig. Jag kände en oförklarlig sorg och till min förvåning fylldes mina ögon av tårar. Jag förnam en stark längtan efter något annat än det jag lever i just nu.

Tisdag 26 maj, senare på kvällen

Klockan är nästan ett på natten och jag sitter här och tittar på mina händer. Allt är märkligt. Så här i efterhand kan jag säga att jag skulle ha följt min initiala impuls och tackat nej till AW:n. Det här är vad som hände:

Exakt kl 18:00 klickade jag mig in i mötet. De flesta var där och stämningen var förvånansvärt uppsluppen. Hade Agneta klätt upp sig för tillfället? Jag tyckte jag såg något som glittrade runt hennes hals. Kanske en scarf. Folk pratade om ditt och datt. Efter ett tag gick vi laget runt och alla fick berätta vad de hade i sina glas. När jag berättade att jag hade svartvinbärssaft i mitt var det några som fnissade. Jag bestämde mig för att låta det passera.

Någon halvtimme in i mötet var det meningen att vi skulle göra en quiz. Janne hade förberett kluriga frågor om myndighetens historia. För att vara med skulle vi använda en speciell app. Jag lyckades ladda ner appen och kände mig barnsligt stolt över att det gick så lätt. Den första frågan kom upp, en ganska enkel om vilket årtal myndigheten tillkommit. Sånt där kan ju jag, som gammal räv på arbetsplatsen. Jag klickade fram fråga två.

Då la jag märke till en svart fläck på mitt tangentbord, som täckte tangenterna a, s och d. Jag tänkte att jag hade råkat spilla ut lite av saften och tog en pappersnäsduk för att torka av det. Jag satt en stund tyst och koncentrerad och försökte få av kletet. Men det visade sig vara svårt. Fläcken smetades bara ut, när jag gnuggade. Jag hörde att de andra redan var framme vid fråga fem, men jag kunde inte låta bli fläcken. Det var som att den hade eget liv. Den rörde sig, liksom kokade. När jag rörde den färgade den av sig på mina fingrar, de blev svarta. Efter ett tag fyllde den kladdiga smörjan nästan hela mitt tangentbord. Mina fingrar gled omkring i det hala, svarta. Jag började jämra mig. Jag hade bara en tanke i huvudet: jag måste få bort fläcken. Men det gick inte. Det svarta började rinna ner i mitt knä. Då skrek jag rakt ut. Jag tittade upp och såg de andras chockade ansikten på skärmen. Då valde jag att trycka på datorns avstängningsknapp och den surrade till och dog. Jag satt kvar på stolen, darrande. Tystnaden omkring mig var kompakt och fick det att pipa i mina öron. När jag tittade ner på mina händer och mitt tangentbord fanns inget av det svarta kvar.

Jag börjar allvarligt ifrågasätta min egen hälsa. Jag är nämligen säker på att jag har sett de här sakerna. Men om ingen annan ser dem verkar det ju som att de inte finns? Jag ska gå ut en sväng nu, efter att jag har matat katten. Försöka tala förstånd med mig själv.

Måndag 8 juni

Jag har varit ensam för länge. Aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat tro att ensamheten skulle bli så här utdragen. Jag vet inte ens om jag kan komma tillbaka till jobbet efter allt som har hänt. I förrgår skickade jag ett mejl till min chef och sa att jag var sjuk. Det är skamligt, men jag ljög och skrev att jag hade fått torrhosta och feber. Jag tänkte att de kunde ju räkna ut resten själva. I själva verket är det fullständigt omöjligt att jag skulle kunnat smittas av något. Jag har ju inte träffat en enda levande människa på fjorton veckor nu. Det är som att jag inte finns längre. Snälla, hjälp mig.

Onsdag 24 juni

Jag är tillbaka i våra möten igen. Jag har bestämt mig för att försöka ignorera allt det bisarra som händer. Vad annat kan jag göra? På något sätt måste det ju sitta i mitt eget huvud. Jag måste verkligen försöka uthärda detta tills pandemin är över. Men varje nytt möte är en prövning.

Igår, mitt i ett möte, började det komma ljud från datorn. Det lät som en kvinnas vettskrämda skrik. Jag sökte med blicken över skärmen för att se om det kom från någon av kollegorna. Jag upptäckte att Berits bild hade fastnat, mitt i en rörelse. Hennes ansikte var märkligt upplyst underifrån, som av en stark lampa. Munnen var vidöppen, ögonen halvslutna. Var det källan till ljudet? Jag ropade till mina kollegor att de måste hjälpa mig, att ljudet gjorde mig förtvivlad. Men de svarade inte, de satt bara tysta och stirrade på mig, samtidigt som det ihållande skriket bara fortsatte. Jag såg deras allvarliga, svarta ögon.

Plötsligt såg jag eldsflammor slå upp vid Berits tröjkrage. Flammorna flyttade sig uppåt, började slicka hennes hals och haka. Hennes ansikte var fortfarande orörligt, stelnat i en förvriden grimas. Jag stirrade förfärat. Jag såg elden sprida sig över hennes ansikte och hur köttet på hennes kinder börja bubbla och fräsa. Lösas upp. Smälta. Slamsa efter slamsa av bränt kött släppte och landade med ett vämjeligt, blött ljud på hennes tangentbord. Mitt inre gjorde uppror och jag trodde att jag skulle behöva kräkas. Men jag intalade mig att det jag såg var ett hjärnspöke. En fantasi, en hallucination. Men när jag såg hennes hår ta eld och hennes kranium börja framträda och den vita käken och alla tänderna blottas, slog jag händerna för ansiktet och skrek. Jannes röst väckte mig ur min ångest.

– Claes? Claes!

När jag tittade på honom log han elakt. Eller irriterat? Jag kände en enorm olust då. Jag kunde inte förklara, jag kunde bara inte.

Jag måste försöka hålla ut.

Torsdag 9 juli

Jag tror att jag har kommit över den svåraste puckeln nu. Livet ska tas med en klackspark. Med humor! Jag har insett att jag finner det underhållande, så som de håller på.

Mötena är en galen fars, ett vettlöst spektakel. Jag hinner knappt koppla upp mig förrän någon börjar skrika åt mig.

De pressar sina ansikten mot skärmen och då gör jag det också. Och så möts vi. Det är en gemensam, härlig illusion. Ett pågående skämt. Det är så här det är nu, ett skådespel som spelas upp, med mig som ensam publik. Jag skrattar så att jag gråter.

De säger att mitt hus är fullt av främlingar. Mörka, långa figurer som rör sig i mitt rum. De säger att figurerna står i en klunga bakom min rygg. När jag tittar mig över axeln eller omkring i rummet syns de inte. Men ja, jag känner dem. Jag hör till dem nu, vi har samma sorts syfte om ni är med på hur jag menar.

Nuförtiden har vi ofta möten mitt i natten också, jag närmar mig datorn och mötena startas upp så snabbt och lätt. Då är det kollegor med, som jag inte känner igen. De är glada, deras läppar har dragits isär i breda, skrattande grin, tänderna blänker vita i mörkret. Som grymma, fantastiska dödsmasker, gjorda av bränd lera. Djävulsfigurer på en gotisk kyrka. Sen förvrids deras ansikten och stelnar, blir till bilder. De är orörliga, men ändå kommer det ljud från deras munnar. Jag vet inte hur jag riktigt kan förklara det så att ni förstår, men det är egentligen bilderna som visar vägen. De vrålar. Jag vrålar också, vi vrålar tillsammans. Det är hänförande.

Jag ska berätta också att här är mörkt och svart. Men jag sover inte mycket. Här i huset rör sig figurerna. De viskar till mig. De är aldrig i samma rum som jag, men de finns här. Det vet jag ju nu, att de är hos mig.

Så löd texten i dagboken lyssnaren Susanne hittade, uppläst av Ludvig Josephson. Susanne avslutade sitt mejl till Creepypodden så här:

“Handstilen på de sista sidorna blir allt mer spretig och slarvig, som om texten vore skriven i all hast. Jag vet faktiskt inte vad jag ska tro. Om det är bostadsinnehavaren som har skrivit den så är det oerhört olustigt. Och konstigt. Var är han nu? Vi sökte länge efter anhöriga, men det verkade inte finnas några. Vi kom helt enkelt inte vidare i fallet och ju mer tiden gick har historien trängts undan av andra, mer brådskande och angelägna fall.

Men jag är glad att vi slutligen såg till att få katten omhändertagen, så att den inte behövde sitta där ensam och övergiven i huset. Långvarig ensamhet är en fasansfull upplevelse. Ingen ska behöva uppleva det.”

Signaturmelodi

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Vi är tillbaka om två veckor. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.