Avsnitt 163: En hjälpande hand

För nästan exakt 97 år sedan stod brandmannen Francis Leavy och tvättade fönstren på brandstationen i Chicago i USA. Det var den 18 april 1924, och Francis hade under en tid varit på allt dystrare och dystrare humör. Den egentligen så vänliga och milde Francis verkade genomgå en inre kris, och hans kollegor tyckte han blivit märkligt inåtvänd.

Den dagen, där vid fönsterrutorna, vacklade han plötsligt till och började andas tungt. Kollegorna tittade till honom, och såg att han flåsade och hade blivit helt vit i ansiktet. Mellan andhämtningarna sade han att han just drabbats av den våldsamma känslan av att det här skulle bli dagen då han dog.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och innan jag fortsätter med historien om Francis Leavy ska jag säga att det egentligen är märkligt att jag inte stött på den förr.

Frånsett rostmackor och Oboy fanns det i stort sett ingenting jag konsumerade mer av på mellanstadiet än mystiska berättelser från 1900-talets första hälft. Fanns det en bok vars titel innehöll ordet “oförklarliga”, “mystiska” eller “gåtfulla” så läste jag den. Mary Celeste, Toynbeeplattorna och Philadelphiaexperimentet, alla passerade revy. Någonstans där borde Francis Leavy ha slunkit emellan.

Men det gjorde han inte. Inte förrän lyssnaren Jacob från Smedjebacken mejlade till creepypodden@sr.se med ett tips om honom läste jag den fascinerande historien. Så jag är tack skyldig till Jacob, och ska nu fortsätta berätta historien även för er.

Han stod alltså vid fönstret men föll nästan ihop av insikten att hans sista dag i livet var kommen, Francis. Och kort därpå kom ett larm. Byggnaden Curran’s Hall, ett fyravåningshus med bland annat dansgolv och flera företag som hyresgäster, stod i lågor. Hela stationen fick rycka ut. Släckningsarbetet blev svårt och farligt. Ett gasrör bröts av och började spruta eld. Flera brandstationer var på plats och bekämpade eldsvådan när en vägg kollapsade.

Den tunga väggen föll ned över sju brandmän, som alla dog omedelbart. Och en av dem var, som ni säkert redan förstått vår Francis Leavy.

Han lämnade fru och två barn efter sig, och sorgen var stor. Än idag sitter hans brandmansbricka uppe på väggen på brandstationen i Chicago, bland alla andra som offrat sig i försöken att rädda hus och liv. Men det var inte det enda avtrycket han lämnade på brandstationen. För enligt vad som berättas så upptäckte hans kollegor dagen därpå ett handavtryck på fönstret Francis hade tvättat. Och det ville inte gå bort. Hur mycket de än putsade och tvättade så försvann det inte.

Francis Leavy hade, i det ögonblick han förstod att han skulle dö, bokstavligt talat etsat in i avskedshälsning i byggnaden där han arbetade. Inte förrän på 30-talet, då en tidningspojke råkade ha sönder rutan, försvann hans sista hälsning. Gamla svartvita bilder finns fortfarande att se. Jag ser till att lägga upp en på vårt Facebook och Instagramkonto, för de som vill se.

Den här historien understryker något djupt mänskligt: betydelsen av en hand. Oavsett om den lämnat fingeravtryck på en brottsplats, plötsligt och överraskande känns på ens axel när man tror man är ensam eller syns där den inte ska vara på ett gammalt fotografi så är det något särskilt med våra händer, och kanske framför allt i berättelserna om när världen inte beter sig som den ska.

Så var det 1924, och så är det idag. Hör bara här. För en tid sedan fick vi inskickat till Creepypodden ett brev som lyssnaren AH fått, efter att ha köpt ett hus. “Käraste husägare”, började det. Och nu ska ni få höra hur det fortsatte, uppläst av Loukas Christodoulou.

Det gläder mig att du har fattat intresse för Tjärntorp.

Som du säkert läste i köpekontraktet överlämnar kommunen bostaden till dig den 10 november. Emellertid finns det information du behöver vara medveten om innan du flyttar in. Min mäklare har avrått mig starkt från att inte kontakta köparen av egendomen personligen men som föregående ägare har jag också ett ansvar att berätta om husets ”speciella egenskaper” för dig.

Det spelar egentligen ingen roll vad jag säger och inte säger, huset kommer att säljas i vilket fall som helst. Men av den orsaken att du redan har skrivit under alla kontrakt utan att få alla uppgifter kontaktar jag dig i egen person.

Till följd av att jag inte säljer huset av egen vilja utan med tvång, har jag inte fått mycket information om köparen.

I efterhand har jag fått reda på att du inte planerar att flytta in ensam och det gör saker och ting mer komplicerade.

Först och främst vill jag gratulera dig och din kvinna. Själv har jag inga barn, det kanske är av den anledningen jag känner ett så stort ansvar för gossens säkerhet.

Detta ser jag som en möjlighet att ge ett barn all lycka jag skulle ha gett till mitt eget.
Kanske kan jag inte hindra sakerna som sker i villan, men jag kan förvarna dig om dem.

Jag beskrivs ofta som en gammal tokstolle som man inte ska ta ord för ord. Och visst, mina historier om troll i skogen eller vittran under tjärnen är för det mesta påhittade. Jag antar att min fascination för nordisk mytologi har kommit sig efter åren i Vietnam.

Min uppgift var att dokumentera USA:s förluster, både materiella skador och humanitära förluster. Jag spenderade vanligtvis dagens ljusa timmar böjd över en skrivmaskin men ändå var det jag som fick halva ansiktet avsprängt.

Jag kommer inte ihåg precis vad som hände, det är ändå 39 år sedan jag förlorade synen. Det jag fick höra i efterhand var att en gasbehållare med C-stridsmedel sprängdes då en angripare avlossade skott mot en av våra lastbilar med vapenimport.

Trots att jag befann mig knappt några meter från gasbehållaren när den sprängdes så lyckades de läkare som fanns på plats behålla mig i livet.

Min syn gick däremot inte att rädda vilket gjorde att jag skickades hem till USA.

Där bodde jag hos min far i några år och lärde mig att leva från en annan synvinkel, eller ingen synvinkel alls.

Jag flyttade till Sverige när jag var 58 år gammal och köpte torpet mitt ute i Lapplands skogar för att satsa på författande. Skrivmaskinen gjorde det möjligt för mig att skriva utan att behöva se och det var då mitt intresse för svensk folktro och nordisk mytologi verkligen tog fart. Ryktet att jag blivit vansinnig efter olyckan kom nog med de ruggiga berättelserna jag skrev och inte minst min skrämmande uppsyn.

Själva huset men allra mest miljön runt omkring, blev mitt rehabiliteringshem. Sfären som kretsar runt husgrunden fick mig att känna hopp, glädje, inspiration, men inte alls trygghet.

Jag vet att jag aldrig var trygg där, för jag var inte ensam.

Det finns något i väggarna.

Är det något det där huset har mycket av så är det just väggar. Kanske var det precis som för mig, byggnadens unika planlösning som lockade dig till köpet.

Väggarna må vara många och jag må inte se dem, men jag kunde känna dem och det gjorde det enkelt för mig att orientera mig mellan rummen.

Med en hand mot tapeten kunde jag ta mig vart jag ville utan att behöva stanna upp och treva efter ett eventuellt hinder.

Upprymdheten över att nästan kunna springa mellan rummen fick mig att komma på mer påfund. I stora hallen står en chiffonjé som jag nästan alltid råkade stöta till i min hast. Det har resulterat i många bulor och blåslagna tår och det var efter det allt började.

Det var efter att jag hade tagit en hammare och slagit ett hål i väggen drygt en meter från möbeln som oljudet började.

Tanken var att märket i väggen skulle förvarna mig om att chiffonjén närmade sig. På det viset kunde jag undvika att göra mig illa när jag passerade den. Jag slapp ömma tår, men jag slapp inga ljud.

Efter sisådär en vecka började jag höra knackningar i väggarna. Ljudet påminde om när en granne hamrar i väggen, fast mycket tystare. I början var det knappt hörbart men efter en tid stegrade volymen.

Jag kom snabbt fram till att det antagligen fanns skadedjur i väggarna som åt på huset och köpte ett paket råttgift från byns bygghandel veckan efter. Enligt kassörskan var det så enkelt att lokalisera ett hål i väggen och stoppa in ett par tabletter innanför isoleringen. Jag tackade, åkte hem och kände längs väggen i hallen tills jag hittade det lilla hålet jag tidigare slagit in. Paketeringen var lättöppnad och det som skulle vara ”gifttabletter” kändes som sådana där huvudvärkstabletter man kan tugga istället för att svälja.

Hålet i väggen var tillräckligt stort för att utan större problem få in två fingrar och genom att klämma en tablett mellan pekfingret och långfingret, föra in giftet i öppningen och sedan sära på fingrarna för att släppa det, kunde jag få in en tablett i taget. När jag var färdig tog jag resterande tabletter och la dem längst in i städskrubben, jag ville inte missta råttgiftet för en annan tablett och svälja den.

Jag vaknade av att någon knackade i väggen bakom huvudgaveln. Råttgiftet hade uppenbart inte fungerat och jag sträckte mig efter min telefon. ”Hej Siri, hur mycket är klockan?”, en mekanisk röst svarade ”Klockan är 04:37, vill du sätta ett alarm?”.

Jag grymtade och satte mig upp i sängen. Kunde något annat än möss framkalla oväsendet i väggarna?

Jag tryckte kudden över huvudet och försökte somna om men knackandet lät mig inte sova. Så fortsatte det i flera veckor innan det dova ljudet började ebba ut. Kanske hade det som stört mig dött ut eller så var det min hörsel som försämrades. Jag la omätliga timmar på att försöka lista ut vad som fanns i väggarna. Ju mer jag lyssnade, desto mer övertygades jag om att det inte kunde vara en gnagare eller insekter som rubbat min sömn.

Det var som huset var fyllt av såpbubblor, allihop innehållande ett svar på min fråga. De fanns inom räckhåll för mig men varje gång jag snuddade vid en av dem, snuddade vid ett potentiellt svar, sprack den.

Under kriget hade omständigheterna ofta varit dåliga, det var inte ovanligt att man såg en råttsvans slinka runt ett hörn, följt av ett krafsande eller gnagande i väggen. Lätet bakom tapeterna påminde inte alls om det jag hört under min tid i militären. Det som förorsakade knackningarna verkade vara medvetet om var jag befann mig i huset, trots att jag inte hade rört mig på flera timmar.

Det följde alltid efter mig, vart jag än gick. Tvärtemot en mus i hopp om att inte bli upptäckt av sin ovetande husbonde, ville det exponera sig för mig.

Jag insåg att det jag alltid hade identifierat som knackningar var just det. Knackningar, en förfrågan om att bli insläppt.

Jag stod som förstelnad med handen vilande mot sovrumsväggen. Jag vet inte varför jag gjorde det jag gjorde efter att jag hade fått den insikten. I efterhand låter det som något ett förvirrat barn skulle göra i den situationen men jag var tvungen att prova.

Jag knackade i väggen.

Min kropp styvnade ännu mer när mina knogar hade slagit mot väggen för andra gången. Det dova ljudet som studsade tillbaka mot mig lät precis som knackandet som hade hemsökt mig så länge.

Jag kom på mig själv med att hålla andan och gjorde en inandning innan jag knackade två gånger till, jag lyckades inte andas ut. Knackningarna tog ton men efter den andra dunsen kom två till. Jag svalde, knackade tre gånger i väggen och möttes av ljudet, knack, knack, knack. Efter någon sekund kom tre knackningar till.

Var det ett bisarrt eko jag hörde? Eller satt det någon bakom väggen och härmade mig?
Det kanske kunde vara så att ljudet studsade mot något hårt och ihåligt, som ett järnrör och på det viset producera ett fördröjt eko.

Det hela var väldigt märkvärdigt men jag provade min teori. I mitt huvud började jag sjunga ”Don’t stop me now”, en låt av rockbandet Queen och knackade melodin medans jag tyst nynnade med. Jag väntade någon sekund och som jag hade förväntat kom knackningarna tillbaka.

”Don’t stop me now, I’m having such a good time, I’m having a ball”

Jag sjöng tyst med när melodin tog form och jag märkte att tystnaden mellan vissa ord var onaturligt lång och inte alls i takt med min sång. Det som knackade tillbaka gjorde sitt bästa för att återge mönstret så bra som möjligt, men det var inte perfekt, det var inget eko.

Jag stod länge och knackade olika låtar och varje gång jag fick ett svar så lät det alltid lite fördröjt, lite annorlunda, lite felaktigt, men precis så mycket att jag la märke till det.

Den natten hade jag svårt att somna men inte för att min hjärna gick på högvarv. Allt jag hade gjort var att frustrerat tvinga mig själv att tänka, nu var jag utmattad. Det var det våldsamma bankandet bakom mig som höll mig vaken.

Det visste att det inte bara hade lyckats få min uppmärksamhet, utan också fått mig att svara på dess bultande. Det var som om det alltid låg i vila men att så fort jag rörde väggen började det be om att bli insläppt. Jag visste att jag hade gjort det upprört när jag tog avstånd efter vårt första samtal. Jag visste också att min bekräftelse hade gett det större motivation att ta sig ut, eller in där jag fanns.

Det påståendet fick jag försäkrat när jag behövde passera den gamla chiffonjén en morgon.

Med en kopp kaffe i ena handen och den andra handen glidande över väggen gick jag mot bakdörren för att ta emot söndagstidningen. Jag kanske inte kunde läsa den men känslan av tidningspapper mellan fingrarna fick mig att känna mig mindre ensam med min inneboende. Så länge jag fick den varje söndag visste jag att världen bortom skogen, tjärnen, torpet, väggarna, fortfarande existerade. Som vanligt följde den efter mig där jag gick. Jag kunde känna vibrationerna från knackningarna på andra sidan väggen men plötsligt tog väggen slut. Jag trodde först att väggen hade försvunnit men till min förskräckelse var det mitt självförvållade hål jag hade slagit i väggen ett par år tidigare.

Hålet hade inte varit större än en femkrona men nu var det minst lika stort som en assiett. Det enda jag kunde tänka på var att saken i väggen hade försökt ta sig in utan min tillåtelse. Jag var så förundrad att jag inte märkte att knackandet hade upphörde.

När jag ryckte tillbaka min hand tyckte jag mig kunna känna ett andetag mot min handflata och det fick mig att inte bara hämta söndagstidningen utan också verktygslådan.

Senast jag hade använt hammaren så var det för att slå hål i väggen, denna gången spikade igen det nu utvidgade hålet så gott jag kunde. Efter det knuffade jag chiffonjén framför det täckta hålet som en bättre barriär. Jag kommer ihåg att jag hade en fruktansvärd huvudvärka den dagen. Bankandet i väggen fick det att låta som om en hagelstorm inifrån ett växthus.

Dagen efter åkte jag till sjukhuset för första gången på minst femtio år. Jag hade använt väggen som stöd och gick i en ganska rask takt när en hand grabbade tag i min. Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att det var som att en hand hade trängde ut ur väggen som om den hade varit gjord av deg. Jag stoppades mitt i min hast och snubblade, men handen släppte mig inte och vred min arm i en onaturlig vinkel. Efter ett hopplöst försök att hålla mig kvar släppte handen mig. Jag fick ringa en ambulans, min arm var bruten på två ställen.

När sjukhuspersonalen frågade vad som hade hänt, ljög jag och sa att jag hade halkat på en putstrasa.

Jag antar att sköterskorna inte tyckte att torpet var säkert för mig. En 70 år gammal, förblindad gubbe skulle inte bo i ett stort hus mitt ute i skogen.

I övermorgon flyttar dem mig till ett lokalt äldrevårdshem. Jag har fått stanna på sjukhuset ett tag men imorgon följer en sköterska med mig till torpet för att ta farväl. Jag ska försöka posta detta brevet på vägen och jag hoppas att du får det innan ni flyttar in.

Jag kan inget annat göra än att önska er familj all lycka. Jag hoppas att ni uppskattar tomten lika mycket som jag gjorde, trots sina särskilda egenskaper.

Vi har hört “Käraste husägare”, skriven av lyssnaren AH och uppläst av Loukas Christodoulou.

En annan sak att tänka på när det kommer till våra händer är hur ofta de får fungera som kroppens egen termometer. Vi lägger händerna på pannor, på ugnsformar och i vatten, allt för att uppskatta hur varmt eller kallt det är innan vi går in med resten av kroppen. Handen är vår lilla offergåva som vi erbjuder olika ytor, för att försöka blidka dem så resten av oss ska må bra.

Och knappt finns det väl situationer där det märks tydligare att våra händer är de första att offra sig än de när vi rör oss i den isande kölden. Nu när våren äntligen börjar våga sig fram vill jag därför en sista gång föra era tankar till den djupaste möjliga kylan, och berätta en historia om vad som kan hända i Norrlands inland en midvinternatt. Historien “Inlandsbanan” är inskickad av lyssnaren Jonsí, och den läses av Ludvig Josephson.

Har du någonsin åkt tåg längs Inlandsbanan? Det är en vacker järnväg som sträcker sig från Kristinehamn i söder till Gällivare i norr. Längs med banan kan man se några av de mest natursköna vyer som går att se i Sverige, som de djupa tallskogarna mellan Jokkmokk och Arvidsjaur eller delar av den underbara jämtländska fjällen. Platserna där tåget stannar lämnar visserligen en del i övrigt att önska, men i den lilla staden Sveg kan man exempelvis se världens största björn i trä. Den är visserligen idag fylld av röta och har fått slagsida, men om du skyndar dig kan du fortfarande skåda detta kuriosa hantverk.

Inlandsbanan byggdes i början av 1900-talet som en del i ett försök att befolka Norrlands inland och därmed också kicka igång lite industrier. Järnvägsbyggen i södra halvan av Sverige hade lyckats med just det men den låga befolkningsmängden och det stora avstånd som fanns mellan byarna, och idag är ännu större, resulterade i att försöket blev ett ekonomiskt misslyckande. Dessutom kantades bygget av förseningar, oförutsedda utgifter, olyckor och rovdjursattacker.

I slutändan förblev Norrlands inland glesbefolkat och de skogsindustrier man hoppats på fanns redan längs kusten, så projektet hade varit dödfött från början. Dessutom visade det sig snart att stora delar av järnvägen var olämplig för tung trafik redan när den byggdes vilket gjorde den dubbelt meningslös. I modern tid gjordes det aldrig någon ansträngning att elektrifiera sträckan, så precis som Göta kanal blev Inlandsbanan en transportsträcka som mestadels används av naturälskande turister.

Under en väldigt lång tid har järnvägen mellan Östersund och Gällivare varit övergiven men sedan några år tillbaka har privata näringsidkare köpt upp delar av banan och åter öppnat för persontrafik. Jag känner därför att det är dags för mig att dela med mig av en historia jag hållit för mig själv i ungefär 40 år.

Januari 1979 var den kallaste vintern i Sverige sedan de tre krigsvintrarna under det andra världskriget och det var ovanligt många gamlingar i Norrlands inland som frös ihjäl den vintern, sedan tungt snöfall fått elledningar att brista och värmen blivit utslagen i deras hem. Jag var 16 år och hade rest med nattåget från Gällivare, där jag var född och uppvuxen, till Dorotea, där min farmor bodde. Resan hade tagit strax under 12 timmar och på vägen ner hade min pappa köpt mig en plats i liggvagnen, som var små kupéer för sex personer med tre hårda britsar på var sin sida. Ni har säkert åkt en sån vagn själva någon gång. Då vet ni också att man inte får mycket sömn i en liggvagn och britsarna, åtminstone -79, var väldigt hårda och obekväma och man kunde som bäst slumra av utmattning – att sova var rent ut sagt omöjligt.

Min vistelse i Dorotea med min farmor hade varit trevlig och jag hade spenderat fem jullovsdagar där. Det var tidigt i januari och jag njöt av att vara borta från Gällivare ett tag. Jag hade inte gjort något särskilt, annat än att slöläsa en bok, skotta snö, titta på svartvita fotografier med farmor, runkat och tagit mig en längdtur på ett par uråldriga träskidor. Vad mer kan en sextonåring hitta på när temperaturerna går neråt minus 30 grader?

Jag var ett ensambarn och farmor skämde alltid bort mig när jag kom på besök, antingen med god mat eller något vackert hemslöjdsarbete. Den här gången hade jag fått en nystickad tröja med polokrage, som var så varm att jag hade kunnat använda den som sovsäck en vinternatt. När farmor hörde att jag hade sovit dåligt på vägen ner envisades hon med att köpa mig en biljett i en andraklasskupé, där jag skulle få en mjukare brits och kunna sova ut på vägen hem till Gällivare. Jag fick dessutom fickpengar så att jag skulle kunna köpa mig nåt gott i bistron, vilket gladde mig. Jag är fortfarande av den åsikten att den bästa gåvan går att äta eller på något vis är praktisk i vardagen.

Den kväll jag skulle åka hem till Gällivare snöade det kraftigt och det var väldigt kallt och blåsigt. De säger att vinden sällan blåser när det är så kallt som 25 minusgrader, men det gjorde det den här kvällen. Ordentligt gödd som jag var efter mina sötebrödsdagar (och ordentligt varm i min nya tröja), sa jag farväl till farmor, tog min ryggsäck och begav mig ut i det kalla mörkret. I Dorotea har de ett väldigt vackert gammalt stationshus och att kliva in i värmen kändes skönt. Trots att promenaden från farmors hus bara tagit 20 minuter hade de låga temperaturerna gjort mig satans kall. Mitt tåg, som skulle avgå strax efter kl 18, var en halvtimme försenat men det gjorde mig inte mycket. Väntsalen var nästintill tom och jag kunde bara se en annan person som också såg ut som om hon skulle resa norrut i natt. Det var en medelålders kvinna och hon ägnade mig ingen uppmärksamhet, utan tycktes uppslukad av sin pocketbok som hon hade i knät. Inne på stationsvärdens kontor hörde jag det svaga ljudet av P1 och något program hade just slutat och vädret kom på. “Kraftiga vindar med tungt snöfall väntas i södra Lapplandsfjällen i natt. Detta i kombination med temperaturer ner mot 35 minusgrader gör att räddningstjänsten och civilförsvaret avråder människor från att ta sig ut på vägarna…”

Ja, tänkte jag, nog verkade väderleksrapporten stämma. Jag kände en lättnad över att farmor bodde mitt i byn, snarare än ute i skogen någonstans omkring och därmed inte var i någon direkt fara om strömmen skulle gå eller om snön la sig i för stora drivor.

Resten av min väntan ägnade jag åt genom att titta ut genom fönstret där tunga snöflingor yrde runt i vinden och sedan bildade ett tjockt täcke på marken. När tåget tillslut rullade in på stationen förvånades jag över hur mycket snö det var framme på det loket. Det såg mer ut som en rullande vägg av snö, än ett lok i stål.

Eftersom jag då aldrig sovit i andra klass kände jag en liten spänd förväntan över hur det faktiskt såg ut i en sån kupé. Skulle jag få sova själv eller skulle jag dela med en annan person? Vem skulle den här personen vara? Medan jag tacksamt gick förbi de vagnar där det med stora bokstäver stod “LIGGVAGN” fantiserade jag om min eventuella medresenär som kanske väntade i hytten. Jag behöver nog inte förklara det tydligare än genom att säga att mina tonåriga tankar snabbt gick åt den sexuella naturen.

Medan jag gick mot rätt tågdörr räknade jag vagnarna jag passerade. Med loket inräknat fanns det ungefär tolv vagnar och min var den sista längs hela tåget. Det slog mig att det var mörkt i de flesta vagnarna och att det kunde inte vara många som reste på inlandsbanan den här natten. Jag rös till när jag föreställde mig att jag kanske skulle vara helt själv i min vagn. I ögonvrån såg jag hur kvinnan från vänthallen klev på en av de främre vagnarna, hela nio vagnar från min. Halvvägs mot min egen vagn mötte jag tågkonduktören och skyndade på stegen. Han var en ung kille i övre tjugoårsåldern med en mörk, välansad mustasch och en tjusig mörkblå rock med vinröda axelklaffar.

När jag klev in i rätt vagn hörde jag kort därefter konduktörens välbekanta visselpipa och sedan stängdes dörren bakom mig med ett väsande. Medan jag borstade snön från mina kängor kände jag hur tåget långsamt började rulla igen och jag började leta efter min kupé. Något som slog mig var att vagnen kändes ganska kall, trots att jag precis kommit in från den hårda kylan utanför. Jag tänkte att det måste dra från dörren och bestämde mig för att säga till konduktören om det skulle visa sig att min hytt var lika kall som resten av vagnen.

Jag sneglade på min biljett samtidigt som jag tyst räknade för mig själv medan jag passerade hytterna. 16… 17… 18. Min kupé var en av de sista i vagnen och det kändes som om jag var helt ensam i hela vagnen. Jag öppnade försiktigt dörren till kupén och såg in. Ingen där. Både besviken och lättad klev jag in och satte mig på den undre av hyttens två britsar. Jag kände mig besviken för att jag i mitt huvud hade missat ett bra tillfälle att bli av med oskulden med nån snygg tjej som inte kom från Gällivare, och lättad eftersom jag redan drabbats av prestationsångest inför den fantiserade kärleksakten. Medan jag försökte samla mina tankar och långsamt accepterade en fortsättning på min existens som jungfru, knackade konduktören på dörrkarmen.

“God kväll.” sa han med en ljus mansröst. Jag kunde se små vattendroppar glittra i hans mörka hår, där snön lagt sig under det korta stoppet i Dorotea. Namnskylten på hans bröst sa att han hette Pontus. Jag visade min biljett och han bockade av mig på sin lista i ett block han höll i handen. “Om du behöver något så finns jag i vagnen före den här.” Han nickade i riktning av sin vagn.

“Tack.” sa jag och såg ut genom fönstret. Snön föll tungt och bildade mönster på fönstrets utsida. “Mycket snö det är.” fortsatte jag, mest för mig själv. Pontus tittade upp från sitt anteckningsblock.

“Vi passerade tunga vindar mellan Östersund och Ulriksfors, och enligt väderlekstjänsten finns det en snöstorm framför oss, någonstans mellan Storuman och Sorsele. Det blåste rätt bra i Dorotea men det ser ut att bli värre.” Jag nickade och han gick därifrån. Strax därpå kom jag på att jag glömt fråga om värmen i vagnen, så jag gick fram till termostaten i hytten och höjde den till den högsta inställningen. Inom några minuter tyckte jag att det redan hade blivit lite varmare.

Du har inte sett skog förrän du har sett de otaliga granar och tallar som växer i Norrlands inland. Det är som om den aldrig tar slut. En gång, medan jag var ute på en löptur i skogarna utanför Gällivare, mötte jag en gammal skogsarbetare i trakterna mellan Allavare och Vuoskojärvi. Medan jag vilade och förberedde mig på att springa tillbaka hem igen började vi prata om livet därute. Han var på mångt och mycket en äkta skogskarl och tycktes ha huggit träd från den tidiga tonåren fram tills att jag mötte honom, då han var omkring 60. I hans ögon framstod jag som en stadspojke, uppvuxen som jag var med hus omkring mig, snarare än skog.

Jag minns inte hela samtalet men jag kommer ihåg att vi gång på gång kom in på hur djup och stor skogen var, och hur gubben lät alldeles frälst när han pratade om det. Han beskrev skogen som att varje träd var unikt och hur vinden lät i grenarna alldeles speciellt just där eller där och hur lätt det var att tappa bort sig om man inte var försiktig. Han berättade också hur han en gång sett en varg ett hundratal meter bort i skogen från där han var och hur vargen betett sig märkligt. Den hade vankat av och an, nästan som om den letade efter något i mossan. Nyfiket hade gubben gått närmre vargen, varpå den gått sin väg bland träden. När gubben kommit fram till platsen där han sett vargen såg han den återigen, den här gången ett hundratal meter längre in. Precis som innan betedde den sig märkligt, inte rädd eller orolig, utan snarare ivrig, nästan som en hund. Mannen hade inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det märkliga beteendet fick honom att känna, så återigen hade nyfikenheten fått överhanden och han gick åter mot vargen för att se vad i all sin dar det var som pågick, och precis som tidigare smet vargen undan och slank iväg. När han kom fram till platsen där han sett vargen hade han stått och tittat ut bland träden en stund, tills han så såg den igen, en tredje gång – och återigen ett hundratal meter bort. Det var då det slog honom – den lockade honom in i skogens djup. Obeväpnad som han var hade han illa kvickt tagit sig tillbaka och vidare därifrån. Berättelsen kunde fortfarande få mig att rysa och jag minns att jag sprang hem den löpturen mycket snabbare än jag trott att jag hade krafter för.

Medan den mörka skogen svepte förbi i ett moln av snö utanför mitt fönster tänkte jag på gubben jag mött. Man tror att man känner skogen om man är ute i den ofta nog. Man kan liksom få för sig att man äger den, att avstånden mellan träden är ditt att röra dig fritt på. Men egentligen finns det andra som äger skogen. Första gången jag mötte en älg i skogen minns jag hur malplacerad jag kände mig där bland trädstammarna och hur jag inte var skapt för att röra mig bland träden på samma sätt som älgen, björnen och vargen är. Jag blev aldrig riktigt kvitt den känslan efter det. Det gick för övrigt bra när jag träffade älgen – jag hade vinden mot mig och vände i princip mitt i språnget.

I övrigt fördrev jag kvällen i hytten med att sitta och titta ut medan jag långsamt blev tröttare och tröttare. Inte ens när tåget stannade i Vilhelmina piggnade jag till. Såvitt jag kunde se var det ingen som vare sig klev på eller av där och jag vaknade bara till när min mage kurrade och jag kände att det var dags att gå till bistron för att köpa mig något att äta. Jag hade noterat bistrovagnen när jag klev på men jag mindes bara att den var längre fram i tågets färdriktning, och att jag måste gå genom fem eller sex vagnar för att komma dit. Så, jag tog min börs i handen och började gå genom de smala korridorerna medan vagnarna gungade och hjulen lät under mig. Varje gång jag gick mellan två vagnar slogs jag av hur kallt det var ute den natten, även där i den relativt skyddade övergången mellan vagnarna.

Tåget måste ha varit ganska tomt, för jag såg nästan inte en enda människa under min vandring upp mot bistron och jag frös medan jag gick längs korridorerna med sitt kalla, nedtonade lysrörssken. Kanske hade det fåtal resenärer som fanns ombord redan gått och lagt sig? De enstaka jag såg verkade liksom jag vara ensamma i sina hytter. I en såg jag en äldre, gråhårig man sitta och läsa ur en tjock bunt med papper och i en annan satt en korthårig kvinna och stickade på nåt evighetsprojekt. Ingen av dem tog någon notis om mig.

När jag kom fram till bistron möttes jag av en mysig och varm stämning. Inredningen bestod av röda soffor i små bås och belysningen var gul, nedtonad och varm. Jag kände genast en stark vilja att stanna kvar här hela natten. Att åka själv i en egen kupé och att resa i en till synes tom vagn var ensamt. Vid disken stod en annan konduktör, den här gången en kvinna i medelåldern. Hon log och vi började prata medan jag köpte en kopp te, en smörgås och en mazarin.

“Hej.” sa jag och la fram mina saker på disken. Kvinnan, vars namnskylt sa hette Anita, började knappa in priserna i kassaapparaten.
“Vilken blåsig kväll, eller hur?” sa hon på en bred tornedalsdialekt.
“Ja.” höll jag med. “Ska det verkligen blåsa storm ikväll?”
“De säger det.” svarade Anita. “I själva verket tror jag att vi redan är i utkanten av stormen, för lokföraren har sänkt hastigheten.” När jag tänkte på det insåg jag att tåget faktiskt gungade mindre nu än det gjort när vi lämnade Dorotea. “Hur mycket blåser det då?” fortsatte jag, nyfiken på hur kallt det skulle kunna bli. Det är värt att nämna att en person som upplevt sträng kyla i Norrlands inland har skryträttigheter för resten av sitt liv, men det kräver då också att man varit ute i kylan och gjort något, inte suttit och kurat framför brasan.

Jag visste att temperaturen skulle gå neråt minus 35 grader, men stark vind på det kunde få det att kännas som mycket värre. Det fick min mage att pirra av förväntan.

“Det senaste jag hörde på väderlekstjänsten var vindar på mellan 20 och 25 sekundmeter, så det är inte omöjligt att den faktiska temperaturen känns som minus 55.”

Jag gapade. Såvitt jag visste kände jag ingen som upplevt en kyla så hård som minus 55. Jag var tacksam för att vara inomhus just då men jag tyckte samtidigt att det var väldigt häftigt att få uppleva naturens styrka på det viset. Idag skäms jag över att jag inte ägnade en tanke åt de människor vars liv stormen skulle riskera, och i somliga fall – ta. Jag var uppslukad av ett behov av att vara värst och häftigast inför kompisarna hemma, men i själva verket plågades jag av en dålig självkänsla som följt med mig in i vuxen ålder.

Samtalet mellan mig och Anita fortsatte i ytterligare en stund men när jag uttömt min tonåriga förmåga att kallprata önskade hon mig en god kväll och jag började åter gå den långa vägen tillbaka till min kupé. Det var när jag gick i övergången mellan bistron och vagnen efter som jag märkte att vinden hade tilltagit rejält därute. Där det tidigare blåst och vinit på grund av tågets hastighet, lät det nu högre och det kom och gick på ett sätt som inte hade att göra med tågets egen rörelse.

När jag ett par vagnar senare passerade Pontus hytt märkte jag att dörren stod på glänt och att han pratade med lokföraren genom tågets internradio. “Vad menar du med varningsljus därframme? Vi ska inte vara framme i Storuman förrän om en och en halv timme. Det finns väl ingen station här?” hörde jag honom säga. Lokförarens svar lät svagare men jag hörde det ändå tydligt.

“Det kan ju vara någon gammal bruksort där tågen brukade stanna förr. Oavsett vad det är för slags station har Banverket beordrat oss att stanna. Meddela passagerarna att vi gör ett oplanerat stopp om cirka tjugo minuter och att de bör stanna i vagnarna.”

Pontus lät sarkastisk i sitt svar. “Jag tror inte någon kommer vilja gå ut och ta en bensträckare i den här stormen.” Det var tyst en stund och jag förberedde mig för att smyga vidare när jag hörde lokföraren igen.

“Jag får inte tag i Banverket. Det måste vara snöstormen som stör signalerna. När vi stannat får du gå ut och kolla i din ände av perrongen, så kollar jag i min.

Det kan ju vara något annat än att de vill att vi ska stanna och vänta ut stormen. Kanske är det en nödsituation? Det är en visserligen en isolerad plats men de två senaste signalljusen är tydliga – vi måste stanna. Enligt järnvägskartan finns det ingen station här, så det kan vara nån gammal timmerstation som inte finns med på de nyare kartorna.”
Pontus lät osäker när han svarade. “Jaha… åk inte utan mig bara, okej? Det är för jävla kallt för det.”

“Oroa dig inte. Ta på dig björnfittan så ska du nog klara dig!” kom det muntra svaret och Pontus skrattade.

“Jag meddelar passagerarna. Klart slut.”

Återigen kände jag mig lättad över att jag satt inne i tågets värme. Jag undrade om det inte bara var så att ett träd hade blåst ner över spåren någonstans längre fram, eller om det rentav var för mycket snö för att fortsätta på ett säkert vis? Att det skulle kunna vara någon som startat en nödsignal längs spåret ville jag inte ens tänka på. Inte i det här vädret, mitt ute i ingenstans.

När jag nådde min egen, avsevärt kallare vagn, såg jag att den bakre dörren i vagnen, som ju var den sista vagnen i tåget, hade ett fönster i sig. Längs fönstrets kanter såg jag lager av frost och is som börjat bre ut sig över glaset. Var det kanske från dörren som kylan kom? Jag gick bort och såg hur tågets röda bakljus lyste upp spåret vi åkte på. Det var rätt häftigt att se tågets rörelse från den vinkeln, snarare än från sidled som man annars alltid gjorde… men kylan fick mig att rysa och jag ville inte dröja mig kvar. När jag gick tillbaka till min varma hytt hörde jag Pontus röst i högtalarna. Väl inne stängde jag dörren bakom mig men det kalla ljuset från lysrören i taket tillsammans med den instängda luften gav mig en olustig känsla. Skulle jag verkligen kunna sova gott här?

“Kära passagerare, om cirka tio minuter gör vi ett stopp längs en perrong för att avvakta tillåtelse att köra vidare. På grund av kraftiga vindar och väldigt låga temperaturer ber vi röksugna passagerare om att de inte går ut på perrongen för en rökpaus. Vi återkommer när vi har mer information.”

Kort efter att högtalarna tystnat kände jag hur tåget började bromsa in. Först väldigt mjukt, sedan skarpare och jag böjde mig svagt framåt av kraften i inbromsningen. Det tog ytterligare några minuter innan tåget stannade helt och då reste jag mig upp och gick bort till fönstret. Det var svårt att se ut på grund av det starka ljuset i min egen hytt och det enda jag såg var en likblek spegelbild av mig själv. Jag gick till hyttdörren och slog av strömbrytaren och så vände jag mig om för att se ut igen. Jag hade inte tänkt på det medan ljuset var tänt men när jag stod där i mörkret kände jag mig plötsligt… tryggare. Det var som om jag varit betraktad medan jag stod i mitt upplysta fönster samtidigt som granskogen låg tät och mörk bara några meter från fönstret. Försiktigt tryckte jag ansiktet mot den iskalla fönsterrutan och försökte se framåt i tågets färdriktning men hur jag än ansträngde mig så kunde jag inte se någon perrong. Det var då jag hörde en duns, någonstans längre bak i vagnen.

Först tänkte jag att det måste ha varit en isbit som fallit av taket och dunsat mot vagnens sida, men så hörde jag det igen och jag öppnade dörren för att se var ljudet kom ifrån. När jag kom ut i korridoren slogs jag av den oerhörda kylan. Den var så tät och genomträngande att jag tappade andan i några sekunder och i det svaga ljuset i korridoren hörde jag dunsen igen. Det kom från dörren längst bak i vagnen. Det var fruktansvärt kallt därute och när jag såg bort mot bakdörren var det som om jag kunde förstå var kylan kom ifrån. Fönstret i bakdörren hade tidigare varit delvis täckt av is, men under den korta tid jag suttit i min hytt hade det blivit värre. Nu såg jag bara en liten, liten cirkel i mitten av fönstret – resten av fönstret och dörren var täckt av ett vitt lager av frost och is, och jag kunde se hur isen hade börjat arbeta sig in genom springorna i dörrkarmen. Medan jag gick närmre dörren var det något märkligt med bilden jag hade framför mig som jag inte riktigt kunde sätta fingret på. Medan jag gick närmre bakdörren kunde jag nämligen inte längre se det blinkande, röda skenet från tågets bakljus genom fönstret – och så slog det mig och jag frös till i steget. Något skymde ljuset. Någon stod på andra sidan fönstret.

Sedan kom en ny duns och jag ryckte till och tog ett skrämt steg bakåt. Jag såg hur tre fingrar långsamt drogs över fönsterrutan och islagret bröts av, för att sedan direkt fyllas på med ett nytt lager is. Det var som att se när någon andas alldeles intill en fönsterruta och lämnar efter sig ett märke av ånga. Jag tog ett steg tillbaka och när jag rörde mig försvann den lilla cirkel av klart fönster som funnits där, som om något där bakom började andas häftigare och mer upphetsat. Inom ett par sekunder hade is och frost lagt sig i såna lager på fönsterrutan att jag kunde inte urskilja något på andra sidan. Jag stod som fastfrusen och började hoppas på att vad det än var hade försvunnit men så såg jag plötsligt hur handtaget långsamt började tryckas ner tills det tog stopp. Handtaget förblev nedtryckt i några sekunder och började sedan skaka och rycka våldsamt. Jag blev livrädd och tog ytterligare ett par steg tillbaka, vilket fick dörrhandtaget att skaka och slitas än hårdare. I min hjärna drogs jag mellan två sidor – den rationella delen av mig ville gå fram till dörren och undersöka vem – inte vad – det var som stod på andra sidan. Men den primitiva delen, djuret i mig, förstod att det skulle bli det sista jag gjorde. Det var som om jag kunde känna det på lukten, som ett skyggt bytesdjur ute på savannen. Plötsligt gick dörrhandtaget av och föll till golvet. I mina öron lät den dova dunsen från dörrhandtaget som en explosion och fick varje muskel i min kropp att kännas lika spänd som strängen på en båge. Tyst stod jag där, utan att våga andas och med ett hjärta som slog så hårt att jag trodde att det skulle sprängas. Sekunderna gick… och så var den borta. Plötsligt kändes det som om en tyngd hade försvunnit från bakänden av vagnen och jag kunde återigen se det röda skenet från lamporna. När jag tog mitt första andetag på vad som kändes som en minut kändes luften renare och kylan tycktes mildare.

Sen gjorde jag något jag tror definierade synen på mig själv för resten av mitt liv. Jag sprang. Helst av allt ville jag bara springa in i min hytt för att gömma mig men tanken på att vara ensam i vagnen med den där saken en tunn fönsterruta bort gjorde mig så rädd att jag ville pissa ner mig själv. Det enda jag ville då var att känna tryggheten av andra människors närhet. Jag sprang mot Pontus hytt, som var den människa jag visste var närmast, men när jag passerade den iskalla övergången mellan min och hans vagn kom jag på att han skulle ut och undersöka den där signalen jag hört honom prata om. Jag såg framåt i vagnen men kunde inte se en skymt av hans rygg, så jag sprang vidare i förhoppningen om att jag skulle hinna varna honom.

Jag sprang genom ytterligare två vagnar innan jag såg en sidodörr som stod på glänt. Utanför blåste den starka vinden och kylan gjorde mig väldigt medveten om att jag inte tagit på mig min jacka. Min beslutsamhet att varna Pontus sträckte sig inte längre än till tågets gränser och medan den kalla vinden blåste in och tog med sig stora snöflingor, stod jag där och skakade. Tillslut började jag hasa mig närmre dörren men jag kunde inte se särskilt långt genom den smala öppningen. När jag hade ett par trappsteg kvar till dörren stannade jag. Tänk om vad det där nu var stod gömt bredvid dörröppningen, precis utanför och väntande på mig? Jag gjorde mitt bästa för att samla mig, tog ett djupt andetag och hasade mig långsamt ner till det sista trappsteget och såg ut. Till vänster, bara 2-3 meter bort, stod granskogen, så tät och mörk att jag inte kunde se någonting bland de tjocka grenarna. Återigen slogs jag av en stark känsla av sårbarhet, som om något tittade på mig någonstans inne bland träden. Sedan kastade jag en blick åt höger.

Det var mycket riktigt en perrong, ganska kort som jag hade trott bara fem eller sex meter bred. Ungefär 30 meter fram längs perrongen, såg jag ljuset från en ficklampa. Ännu längre fram, ytterligare kanske 50 meter såg jag ljuset från en ficklampa till. Det måste vara lokföraren, tänkte jag och fick kisa när vinden blåste så starkt att snöflingorna kändes som nålar mot ansiktet. Sedan fanns där inget mer utan perrongen var som en avlång rektangel som bröt av skogens vildvuxna framfart. Det fanns inga hus och inga tecken på att det var någon annan där. Jag kastade åter en blick på det svarta skogsbrynet och då såg jag den.

Den måste ha stått där hela tiden, orörlig och iskall. Jag kunde inte se exakt hur den såg ut, för den stod gömd precis bakom de närmsta granarna, som blåste så ursinnigt att det var svårt att urskilja den från trädstammarna och mörkret. Men den var stor och bred och jag kunde känna i en våg av fruktansvärd dödsångest att Den såg rakt på mig. Jag visste att jag var körd. Jag såg aldrig Dens ögon, och jag kan fortfarande inte förklara hur jag visste att våra ögon möttes, men det var som om den låste mig i dess blick och hur mycket jag än ville kunde jag inte slita mig loss.

Sedan kände jag hur världen omkring mig försvann på något vis. Plötsligt såg jag snöstormen och skogen som i en tunnel som slutade vid… Den och hur den kallade på mig. Jag blev som trollbunden och kunde känna hur mitt medvetande slätades ut och jag blev som en som går i sömnen… och jag kunde känna hur mina ben började gå mot skogen. Klumpigt hoppade jag ner på perrongen, mot min egen vilja, och kände hur mina fötter långsamt började hasa genom snön, som en trasig marionettdocka. Ju närmre jag kom skogsbrynet och skepnaden som stod precis bortom de yttersta grenarna, desto kallare blev jag. Värmen började lämna mina fingrar, mina händer och mitt ansikte och mina andetag tycktes frysa till is i mina lungor. Jag ville till varje pris ta mig bort därifrån men det var som om jag fallit ner i en isvak och chocken från kylan låste alla mina leder till Dens vilja.

Någonstans i djupet av mitt medvetande undrade jag svagt hur det skulle gå till? Skulle jag känna ett iskallt gap runt min hals, eller skulle osedda klor drivas genom mitt bröst och mitt bultande hjärta för att sen dra in mig i skogen? Jag tänkte på mina stackars föräldrar som aldrig skulle hitta min kropp och jag ville i desperation skrika efter min mamma. I ett töcken kunde jag se förfrysningens djupblå märken bre ut sig på mina fingrar och händer.

Sedan hörde jag ljudet av tunga steg som närmade sig från höger och hur två handskbeklädda händer vände på mig. Pontus! Han såg rädd ut men jag insåg att det måste vara för hur jag såg ut. När ögonkontakten med skepnaden i skogen bröts återvände mitt medvetande med full kraft men den stränga kylan tillsammans med mina frusna lemmar fick mig att falla omkull i snön. Långsamt reste jag mig upp på mina händer och försökte flämtandes krypa bort, bort från varelsen någonstans bakom mig.. Pontus ropade och frågade hur det var fatt och vad som hänt, men mina stelfrusna läppar fick inte fram ett ord. Då tog han tag i mina armar och släpade in mig i vagnen igen. Jag såg honom öppna en lucka i väggen och ta ut en liten telefon, som han började prata i. “Anita, kom till vagn 4, det är en kille som verkar vara kraftigt nedkyld och jag behöver hjälp med honom. Jag…” han avbröt sig och såg ut genom den öppna dörren igen.

“Hallå?” ropade han. “Behöver du hjälp?”

Långsamt vred jag på huvudet så att jag kunde se ut. Den stod fortfarande där, alldeles orörlig, som om den var en del av skogen. Jag försökte säga något, men det gick inte. Kölden gjorde så att jag inte kunde forma mina läppar och jag kunde inte ens känna min tunga. Långsamt försökte jag ta tag i hans byxben, men han kan inte ens ha känt mitt svaga grepp när han återigen klev ned för trappstegen och ut på perrongen.

Dörrarna mellan vagnarna öppnades och Anita från bistron sprang fram till mig där jag låg. Hon svor högt och kände på mina kinder. Värmen från hennes händer kändes in i djupet av ansiktet, även om huden ännu var livlös och bortdomnad. Jag kämpade medan jag försökte forma ord för att varna henne och Pontus, men hur jag än försökte fick jag inte fram mer än ett stönande. Efter en stund såg hon från mig ut genom den öppna dörren och stelnade till. Jag såg det också.

Han hade fallit till knä i den djupa snön precis vid skogsbrynet och ficklampan låg tappad bredvid honom och lyste upp hela scenen. Den stod till hälften gömd bland de virvlande grenarna, men jag kunde se att den hade fångat honom i vad som såg ut som en våldsam omfamning. Pontus armar trycktes hårt mot hans kropp och såg ut att ha brutits rakt av där varelsen höll fast honom. Hans ansikte var fyllt av ådror och ögonen såg ut att vara nära att sprängas. Från dörröppningen såg jag hur hans hudfärg gick från beige, till frostig vit, till djupblå och slutligen till svart och jag förstod med chock att han frös ihjäl. Varelsen i skogen sög ut värmen ur honom. Sedan tryckte den åt honom ännu mer och med ett högljutt knakande som nästan fick mig att svimma såg jag hur den knäckte hans ryggrad rakt av. Jag ville skrika men jag fick inte fram ett ljud. Någonstans inne bland träden kände jag hur våra blickar åter möttes och en kraftig kyla trängde in i min kropp. Plötsligt upphörde kylan, och som om den den gled på is, försvann den in bland träden, släpandes Pontus kropp med sig. Och så var den borta.

Medan jag och Anita såg allt detta ske, reste hon sig och tog upp telefonen som fortfarande hängde från väggen. Hon fick tag i lokföraren, som måste ha tagit sig tillbaka till loket, för dörrarna stängdes med ett djupt väsande och tåget började långsamt rulla. Spåren efter Pontus bortsläpade kropp var redan svårare att se och de nästan identiska granarna dansade i vinden på ett sätt som förvirrade mina utmattade ögon. Sedan lämnade vi den där förbannade perrongen bakom oss. Däromkring måste jag ha svimmat för jag vaknade upp i en kupé. Först lät det som om någon grät bredvid mig, men jag insåg snart att det var mitt eget jämrande jag hörde

Det som gör mest ont vid en förfrysning är inte att förfrysa kroppsdelen i sig, utan när blodet försöker arbeta sig tillbaka till den döda kroppsdelen igen. Anita hade släpat in mig i en närliggande kupé och klätt av mig. Sedan satt vi där resten av resan under ett täcke, mina iskalla händer i hennes armhålor och hennes varma händer gnuggandes min näsa, mina kinder och mina öron. Att tina upp igen var den värsta smärta jag någonsin upplevt i mitt liv och jag grät som ett barn, av smärta lika mycket som chock. Efter ett tag började också hon gråta och så satt vi där tillsammans och grät tills vi kom fram till Sorsele.
Väl där måste lokföraren ha lyckats nå Banverket och rapporterat Pontus som saknad. Anita lämnade inte min sida under hela färden och jag fick spendera hela natten med henne i hytten. Tack vare henne blev mina köldskador inte så allvarliga som de kunde ha blivit och tack vare hennes tröstande närvaro kändes smärtan inte lika starkt. Det var först några dagar senare, hemma i Gällivare, och när jag kunde tänka på vad jag varit med om igen, som jag med ett bittert skratt fick chocken att släppa och jag insåg att jag trots allt fått dela säng med en kvinna under resan.

Det var såklart en väldigt annorlunda natt än jag föreställt mig men på något vis tror jag ändå att jag blev vuxen den natten. När jag tänker tillbaka kan jag se hur min personlighet liksom förändrades och jag blev medveten om hur ömtåligt och skört livet var.

Anita och jag höll kontakten och brevväxlade i många år. Efter natten på inlandsbanan sadlade hon om och blev flygvärdinna och kylskåpet hemma i Gällivare fylldes så småningom av färgglada vykort från varmare breddgrader. Trots att vi aldrig mer sågs förblev vi vänner tills hennes bortgång 2011. Ibland när jag vaknar och känner samma iskyla i bröstet som den där natten, går jag ut i köket och tittar på bilderna av palmer, stränder och turkost vatten, och så känner jag mig lite varmare igen.

Signaturmelodi

Vi har hört historien “Inlandsbanan”, skriven av lyssnaren Jonsí och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed tar Creepypodden sin gamla skrovliga hand och låter dra den utmed väggen, bort från ovanför din huvudkudde där du ligger utan att våga öppna ögonen i mörkret, och ut mot hallen. Men du kan ändå inte somna, för du vet att om två veckor kommer du höra det skrapande ljudet av handen mot väggen igen, när vi kommer tillbaka.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.