Avsnitt 164: Tio svenska storys V
För fem år sedan så flyttade jag ihop med en tjej som hade en son på ett år. Vi köpte ett renoveringsprojekt som vi tänkte fräscha upp allt eftersom. I hallen satte vi upp en stor helkroppsspegeln som hennes son brukade gå fram till och titta in i och vinka till sig själv och skratta. Han kunde sitta framför spegeln länge, nästan i timmar, och bara vara glad och fnissa. Ibland gick jag dit och ställde mig bakom honom för att vara med på det roliga men då brukade han bli arg. Han verkade vilja att jag skulle flytta på mig, precis som om jag skymde sikten för något fastän det inte var något annat än en vit vägg full av spackel bakom mig.
Idag har jag inte längre någon kontakt med tjejen eller hennes son. De flyttade utomlands bara några månader efter att vi flyttat ihop. Jag tappade motivationen till att fixa huset, så det har stått i samma skick ända fram tills nu då jag träffat en ny tjej som åter gett mig motivation att renovera och rusta upp.
Vi började tillsammans att röja undan i hallen för att måla om. Hon tog sandpappret och började slipa ner spackelfläckarna på väggen, och blev väldigt förvånad då varenda fläck täckte blod. Hela väggen var full av blodstänk som varit dolt bakom spacklet. Fast en fläck i mitten dolde inte blod bakom sig, utan ett hål.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och vi hörde nyss “Väggen”, inskickad till podden av lyssnaren André, en historia om att bokstavligt talat avtäcka de hemligheter ett gammalt hus gömmer. Hemligheter som huset verkar vilja skvallra om, åtminstone inför de som kan uppfatta husets – eller dess forna invånares – röst.
Det är sådana här historier man ofta hittar i poddens inkorg. När ni lyssnare berättar om era övernaturliga upplevelser ur vardagen så är det kortfattat och tydligt, präglat av hur mycket som går att minnas av något man varit med om i vardagen, med en glasklar poäng: en dramaturgisk topp i berättelsen där det som inte går att begripa presenteras.
Det är historierna som brukar dyka upp när man sitter bland nära vänner, timmen blir sen och det lägger sig en viss stämning över ens sällskap. Man släpper dagsljusets nyktra krav på logik och reson, och öppnar sig för möjligheten att det kanske finns något annat där ute, något oförklarligt, något mystiskt.
Så brukar det åtminstone vara, när vi kan ses med våra vänner till sent inpå natten utan att vara rädda för smitta. Snart kanske vi är där igen, men ännu måste vi vara uthålliga en stund. Tills dess finns alltid Creepypodden. Vi är gärna ert sällskap sent på kvällen. Här är det alltid okej att tala högt om det som annars bara omviskas.
Kanske särskilt i de här programmen, som vi kallar “10 svenska storys”. Det har blivit dags för ännu en upplaga, den femte i ordningen, och vi har ytterligare nio att bjuda på. Och vi ska fortsätta med en historia om vad barnen ser. Vi hör “Flickan i trappan”, skriven av lyssnaren Martina, och uppläst av Emelie Rosenqvist.
Detta handlar om mina två barn som vid tillfället var två och tre år gamla. Vi bodde på en gammal gård i en by utanför Malung i Dalarna. Min treåring hade vid några tillfällen pratat om “flickan i trappan”, men jag tänkte att det var en låtsaskompis han hittat på, som barn gör ibland.
Denna dagen satt mina pojkar i sin hörna i vardagsrummet som vanligt. Jag satt i soffan och drack kaffe och tittade på när de lekte. Plötsligt stannade de upp, och så tittade båda pojkarna ut i hallen som ledde till trappan helt stilla i några sekunder. Sedan började båda två skrika ett isande skräckslaget skrik. Jag har aldrig hört något som de skriken, varken före eller efter.
Jag sprang fram till pojkarna, och när de lugnat sig sade mina stora pojke: “Mamma, flickan i trappan är inte snäll längre”.
Jag fick rysningar och inte långt därefter flyttade vi. Jag vet än idag inte vad dom såg.
Vi hörde “Flickan i trappan”, skriven av lyssnaren Martina, och uppläst av Emelie Rosenqvist.
Som barn har vi nog alla sagt eller gjort ett och annat som fått våra föräldrar att titta nervöst på oss och undra vad det egentligen är för unge de fått. Det hör till, och med tiden glömmer vi oftast bort det hela. Men vissa upplevelser stannar kvar tills vi blivit vuxna, då vi självständigt kan förstå att det där, det var inte som det skulle. En sådan upplevelse berättade lyssnaren Rosalie om i ett mejl för en tid sedan, ett mejl hon gav rubriken “Tältet”. Det läses av Emelie Rosenqvist.
Jag och min familj har ett sommarställe väldigt högt upp i bergen in i en skog, vi har inga grannar där. Den enda grannen vi har är en sjö några kilometer bort.
På våra trädgård vid sommarstugan finns en enorm gräsmatta, där jag och min kompis bestämde oss för att tälta. Vi var kanske åtta år när detta hände så vi fick bara tälta nära sommarstugan, det var en varm sommarkväll och solen hade precis gått ner. Vi hade lekt hela dagen och vi kände oss så modiga och ansvarsfulla att vi äntligen fick möjligheten att tälta ensamma.
Min pappa hjälpte oss med tältet och sedan sa vi godnatt.
Jag och min kompis var uppe betydligt längre än vad vi borde, det var ju så häftigt att kunna tälta utan föräldrar. Sen när natten väl kom så blev vi allt tröttare och tröttare och vi kröp in i våra sovsäckar. Vi låg en stund bredvid varandra i varsin sovsäck och berättade spökhistorier. Till slut somnade min kompis, ingen av oss var så bra på att skrämma upp varandra, men ändå valde vi att sova med ficklampan på inne i tältet.
När jag väl höll på att somna, så hör jag knastrande utanför tältet, som om någon gick i skogen bredvid vår gräsmatta, men jag skakade bort det och tänkte att det kanske var en katt eller liknande. Sen händer det, jag ser jag någonting. Jag ser en hand som trycks emot tältet utifrån. Jag skriker till och min kompis vaknar, vi båda ligger nu vettskrämda i varsin sovsäck och försöker vara så tysta som möjligt, vi båda kollar med uppspärrade ögon på handen som trycks emot tältet. Sen trycks ett ansikte emot tältets tyg, allt man såg var konturerna av en näsa och av en mun.
Vi hör personen skratta utanför, och då tänker vi att det är min äldre bror som smugit ut ur sommarstugan för att skrämma oss. Vi blir lättade av tanken men ändå irriterade, vi skrattar nervöst och ber han dra och att han är jobbig. Då hör vi spring, spring som försvinner ifrån tältet. Vi tittar ut och ingen är där, vi sprang ut ur tältet och in i sommarstugan. Vi tänkte berätta för våra föräldrar vad min bror gjort.
Men alla sov. Alla sov när vi kom in, vi började gråta och väckte alla men dom stod i förvirring och sa bara att vi måste skrämt upp varandra innan och inbillat oss detta. Men jag och min kompis vet att det vi såg var sant, men inte vem eller vad som gjorde det den natten. Vi gick inte ut efter det, vi sov i sommarstugan.
Vi hörde “Tältet”, skriven av lyssnaren Rosalie och uppläst av Emelie Rosenqvist.
De där upplevelserna som i efterhand ter sig så uppenbart oförklarliga är inte exklusiva för barndomen. Även vuxna kan vara med om saker som sätter griller i huvudet på dem. Och då är det bara att hoppas på att man inte är ensam om sin upplevelse, utan att någon annan kan intyga att det man såg faktiskt inträffade. Annars är risken stor att man börjar ifrågasätta sin verklighetsuppfattning. Det kan lyssnaren Peter intyga, i den historia han nyligen skickade in. Han kallar den “Det föll sig en natt”, och den läses av Ludvig Josephson.
Jag bodde i ett höghus på sjunde våningen. Det låg precis bredvid ett skogsområde som min lägenhet vette ut över. Det innebar också att det enda som lyste åt det hållet var de tända fönstren i våra lägenheter. Det jag nu ska berätta hände på sportlovet eller påsklovet. Det var inte många kvar i byggnaden minns jag hur som helst.
Jag var uppe sent och gjorde i ordning en macka och något att dricka när jag hörde ett isande skrik precis utifrån. I ögonvrån såg jag något skymta förbi precis utanför fönstret. Det såg ut om någonting stort som föll ned. Jag sprang fram, men när jag öppnade fönstret och tittade ut såg jag inget. Jag lyste med den svaga ficklampan i min telefon, men det var för mörkt och snårigt nedanför för att se om någonting landat där nere. Så jag ringde 112 och sade att jag trodde någon hade kastat sig från taket i höghuset. De skickade en patrull för att undersöka.
Inom kort stod det två poliser utanför dörren. Jag släppte in dem, förklarade vad jag hade sett och visade fönstret, där en av poliserna tittade ut medan han pratade med kollegor på marken som sökte igenom vegetationen. Han börjar dirigera dem uppifrån fönstret, och samtidigt ställde den andra polisen lite mer ingående frågor. Eftersom de inte hittade något kändes det lite som om de vill ta reda på om jag kanske tagit något eller hittat på det hela, men han verkar komma fram till att jag är ärlig och opåverkad. Men något spår nere på marken under fönstret hittade de inte, och till slut gav de upp.
Då, just när vi stod i hallen och de tackade för sig, hördes samma blodisande skrik. Jag stod med ryggen mot köksfönstret, men jag såg polisernas ögon bli stora och klotrunda. Den ena av dem bleknade, medan den andra tog tag i sin radio och beordrade de utanför att skynda sig tillbaka, NU! Den första polisen trängde sig lite bryskt sig förbi mig, fram till köket, slog upp fönstret och lyste ned med sin ficklampa. Han började återigen dirigera sina kollegor nedanför fönstret, medan den andra ställde sig och vaktade hissarna ute i trappuppgången. Fler polisbilar anlände och man började undersöka alla utgångar samt taket, och till slut knackade de till och med dörr, men nästan ingen var hemma och de som var där hade inte hört eller sett något konstigt.
Trots denna grundliga genomsökning hittade dom ingenting. Förbryllat tvingades de avsluta sin undersökning. Själv upplevde jag inget mer där och flyttade förra året. Hade det inte varit för att de två poliserna också var där, och helt uppenbart såg någonting de inte trodde var möjligt, hade jag förmodligen trott att jag hade drömt det hela.
Vi hörde “Det föll sig en natt”, skriven av lyssnaren Peter och uppläst av Ludvig Josephson.
Det är ofta i form av frågetecken som aldrig klaras upp de här berättelserna lever kvar. Vad var det egentligen jag såg, hörde eller kände närvaron av? Vad kan egentligen förklara en upplevelse när alla logiska teorier avfärdats? Minnet växer och blir en svulst i ens livsberättelse, en smärtsam punkt av kaos i ordningen, eller kanske det motsatta: en hemlighållen juvel som antyder existensen av något mer. Eller bara just vad det var när det hände. En jävligt märklig grej. Så var det för lyssnaren Marcus, som berättade om något han var med om strax efter millennieskiftet. “Min far gjorde likkistor” heter hans historia. Den läses av Ludvig Josephson.
Den här händelsen utspelade sig i januari 2000. Jag och min dåvarande flickvän hade bara varit ett par i några månader, och vi skulle för första gången åka till hennes föräldrars gamla torp ute i skogen i ett område som heter Hökensås. Torpet ligger för sig självt längs en skogsväg med närmsta granne på någon kilometers avstånd, så tystnaden som man kan uppleva när är där ute är snudd på total. Är det en bil på väg att passera så hörs den på långt håll, långt innan den faktiskt syns till. Något annat oljud som stör finns inte. Det är bara träden, fåglarna och vinden.
Hur som helst så skulle vi tillbringa vi några dagar i torpet, var det tänkt, och kanske göra några utflykter på de kringliggande skogsvägarna, jag, min flickvän och hennes föräldrar. Första dagen var trevlig. Vi lagade mat tillsammans och när kvällen kom så tände vi en brasa i öppna spisen, drack te och tittade på teve.
Strax innan elvatiden så sade flickvännens föräldrar godnatt och gick in till sitt sovrum. Vi började bädda upp den bäddsoffa som fanns i teverummet. Vi var fortfarande inte trötta så vi tittade en stund på teve till, sedan började vi göra oss i ordning för natten. Vi borstade tänderna och gick på toa. Sedan återvände vi till teverummet, stängde dörren om oss och lade oss på den bäddade soffan, redo att falla i sömn framför någon halvdålig film som gick på teven.
Så knackade det på ytterdörren. Vi tittade frågande på varandra. Hon föreslog att det måste hennes pappa som varit ute och rökt, då det knackade en gång till. Vi hörde sedan hur ytterdörren, som var olåst, öppnades och hur någon klev in i farstun för att sedan knacka på dörren in till rummet vi befinner oss. Mitt hjärta dunkade något fruktansvärt.
Handtaget vreds om och in genom dörröppningen klev en lång man, minst 190 cm, i för stora stövlar och en sån där fodrad reflexjacka man kan se på kommunanställda. Jag och flickvännen hoppade till och bara stirrade på honom.
Han frågade om vad vi gjorde, och vi svarade att vi tittade på teve. Han stod ett ögonblick och bara tittade på oss innan han frågade om vad vi gjorde på dagarna. Situationen var absurd. En vilt främmande man hade stövlat in och stod nu och kallpratade med oss medan vi låg avklädda i sängen. Vi kunde inte veta hur mannen mådde, och om han var ett hot, och vi var dessutom så paffa att vi inte visste annat än att bara småprata vidare med honom. Så vi svarade att vi gick på gymnasiet. Mannen log och frågade om vi var ensamma i huset. Jag kände det dra ihop sig i halsen. Min flickvän sade att hennes föräldrar sov i rummet bredvid. Jag sneglade mot den öppna spisen, och den långa spiskroken i järn som hängde bredvid den.
Mannen blev tyst och verkade fundera en kort stund. Sedan sade han:
”Min far gjorde likkistor, men ni ska ta hand om er.”
Sedan sade han godnatt, gick ut och stängde dörren efter sig. Vi hörde hur han klev genom farstun, stängde ytterdörren, och sedan hur en bil startade där ute och åkte iväg.
Vi snubblade på varandra ut ur sängen, och in till flickvännens föräldrar. Där berättade vi vad som hade hänt. De hade sovit hela tiden, och inte hört någonting. De kunde knappt tro oss. Det var minst sagt svårt att somna den natten.
Vi vet inte när mannen kom med sin bil, men eftersom man hör och ser alla kommande bilar på långt håll så drog vi slutsatsen att han måste kört förbi och parkerat när vi var i badrummet. Det betydde i sin tur att han måste ha stått utanför torpet i mörkret i tjugo minuter och väntat innan han till slut knackade på och klev in.
Vem han var fick vi aldrig veta, och inte heller vad han ville eller varifrån han kom. Nu är det snart femton år sedan jag och den flickvännen gjorde slut, men än idag lever den här historien kvar i mig som ett märkligt, nästan overkligt minne.
Vi hörde “Min far gjorde likkistor”, skriven av lyssnaren Marcus och uppläst av Ludvig Josephson.
Ja, att det visar sig att man inte är ensam när man befinner sig långt borta från stadens betryggande folkmassor är mångas mardröm. Men man behöver inte komma så nära som ett möte i sovrummet med en främmande människa för att det ska lämna djupa spår i ens trygghet. Det räcker med antydningar, tecken på att någon annan varit där. Sådana tecken började en anonym lyssnare märka, vilket hon berättar om i en historia vi kallar “God natt”. Den läses av Emelie Rosenqvist.
2018 köpte jag och min sambo hans föräldrahem. En gammal, mindre gård som ligger bara 15 minuter från en mellanstor stad men har känslan av att vara långt från civilisationen. Det är väl för att det är så tyst här, och mörkt under hösten och vintern.
Framför huset är det några åkrar, lite skog och nån granne. En meter bakom huset, börjar den täta skogen. På andra sidan den skogen ligger ett gammalt flygfält, och min sambo har ofta berättat om alla gamla bunkrar han besökte som barn, men som nu är förstörda (av militären själv, just för att det inte ska kunna springa nyfikna barn där.) Fältet används fortfarande flitigt, både av militär, polis och ambulans som ofta övningskör där. På somrarna är det mycket militär aktivitet, och en gång genade vi över fältet när vi skulle cykla till stan. När vi hade korsat fältet stod en militärpolis och väntade på oss, för att säga nåt i stil med ”aja baja”. Jag skrattade mest bort det just då, men senare fick jag höra av grannar som bor precis intill fältet, att de fått besök av militärpoliser som bett dem ringa in och rapportera direkt om de ser något som avviker från det normala kring fältet: allt från bilar de inte känner igen, eller personer som smyger runt i skogen intill fältet.
En sommardag 2018 packade vi en fikakorg och tog med barnen ut i skogen bakom huset för att utforska. Vi behövde inte gå särskilt långt innan vi kom fram till en liten bäck där vi stannade och gjorde barkbåtar. Då ropade min femåriga son: ”Titta mamma, här bor det någon!”
Jag gick för att ta en titt, och mycket riktigt, så var där ett litet läger. Någon hade gjort en liten hydda av granris och det låg en hel del skräp, kexchokladpapper och förpackningar som det varit frystorkad mat i. Det var lite underligt tyckte jag, dom enda som springer runt i den här skogen är ju militären, men dom brukar aldrig lämna skräp efter sig.
Några dagar senare stod jag på vår terass och ställde ut solcellslyktor. Jag hade fem lyktor, ganska små, men tunga, gjorda helt i glas. Jag ställde en på varje stolpe i terassens staket. Tänkte att det skulle lysa lite fint i skymningen. Kvällen kom och jag skulle gå ut och ta in hönsen i hönshuset precis vid skogskanten. Alla var redan på plats så jag ropade godnatt till dem och släckte lampan. Då hörde jag, uppifrån loftet som är över hönshuset, hur någon mumlade ”godnatt” tillbaka. Jag hoppade högt och smällde igen dörren, sprang in i huset och berättade för min sambo. Han skrattade åt mig och menade att jag antagligen varit så spökrädd att min hjärna spelat mig ett spratt. Jag tvingades medge att det var en rimlig förklaring eftersom jag alltid tyckte det var läskigt att stänga hos hönsen på kvällen, just för att det låg precis i skogskanten och det kändes alltid som att någon stod i skogen och tittade på en.
På natten vaknade jag av ett ljud jag kände igen. Någon gick på vår terass. Terassen är stor, den går runt halva huset, och man hör ganska tydligt när någon traskar omkring på den. Jag väckte min sambo i skräck, men då tystnade stegen. Han hörde ingenting. Jag låg vaken en lång stund innan jag somnade om. Kanske inbillade jag mig. Vi hade ju precis flyttat från stan ut hit, till tystnaden. Självklart reagerar man på minsta ljud.
På morgonen när jag klev ut för att dricka morgonkaffet på terassen så såg jag att mina ljuslyktor var borta. Jag hittade dem på gräsmattan nedanför, men bara fyra av dem. Eftersom det varit helt vindstilla under natten och det dessutom skulle krävas nästan orkanvindar för att lyckas blåsa ner dem, så antog jag att mina barn puttat ner dem. Men de verkade inte ens ha sett dem, och sade sig inte veta något om den femte ljuslyktan.
Några dagar senare hade min sambo äntligen fått igång crossen som han mekat med ett tag. Jag stod i köksfönstret och såg hur han swishade förbi, för att sedan fortsätta ut i skogen bakom huset. Efter en stund kom han tillbaka.
”Kolla vad jag hittade!”, sade han nöjt och höll upp den femte ljuslyktan.
“Men herregud”, sa jag, “var tusan hittade du den?!””Vid den där lägerplatsen i skogen”, svarade han.
Vi hörde “God natt”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.
Ibland får jag in historier till podden som jag tycker till punkt och pricka följer vandringssägnens mall. Det vill säga, den låter som en historia som återberättats från person till person så länge att det är svårt att säga när, hur och ens om den någon gång på riktigt inträffat, men ändå är dess attraktionskraft så stark för oss att vi fortsätter berätta den. Så var det när jag läste historien “Telefonen”, inskickad av lyssnaren Björn. Den läses av Ludvig Josephson.
Jag är född i mitten av åttiotalet och växte således upp under en tid då mobiltelefoner inte var särskilt vanligt förekommande. Ville man prata i telefon fick man göra det hemma. De flesta hade flera fasta telefoner hemma men bara en telefonlinje och därför var det bara en i familjen som kunde prata åt gången. Det hände otaliga gånger att man lyfte luren för att ringa någon men att man då möttes av ett syskons röst, mitt i ett samtal, istället för att höra kopplingstonen som indikerade att linjen var ledig. Då fick man helt enkelt vänta tills det var ens egen tur.
Historien som nu följer berättade min mellanstadielärare för mig i mitten av nittiotalet och den har funnits med mig ända sedan dess.
Det var en sensommarkväll i augusti. Det var mörkt men ljumt ute och Elisabeth var ensam hemma. Klockan var lite över nio när hon kände för att ringa sin mamma. Sagt och gjort lyfte hon på en telefonlur och satte den mot örat. Hon skulle just slå numret när hon insåg vad som var fel. Det fanns ingen kopplingston. Det i sig var inget särskilt alarmerande eftersom det hände då och då att någon inte lagt på luren ordentligt och därmed blockerade linjen. När det hände fick man gå runt i huset och kontrollera att alla telefonlurar låg i sina klykor innan man kunde försöka ringa igen. Elisabeth var precis på väg att lyfta bort luren från örat och gå och kolla husets andra telefoner när hon hörde det.
Andetag.
Långsamma, släpande andetag pyste ut ur telefonluren och in i hennes öra. Insikten slog henne som en örfil i ansiktet. Det enda sättet för henne att höra någon annan i telefonen var om någon annan använde samma telefonlinje. Linjen som bara gick till hennes hus. Huset hon trodde att hon var ensam i.
Hon kände sig paralyserad av skräck. Eftersom linjen var upptagen kunde hon inte ringa efter hjälp och närmaste granne var för långt borta. Sakta sänkte hon telefonen och lade den tyst bredvid klykan för att inte avslöja för inkräktaren att hon var på väg för att leta efter honom. Hon hörde andetagen fortsätta skrapa i luren.
Det fanns tre telefoner i huset. En hade hon nyss haft i handen så då återstod två andra att kontrollera – en i köket och en i sovrummet. Sakta smög hon mot köket. Försiktigt närmade hon sig och tog ett djupt andetag innan hon kikade in. Det var tomt. Telefonen hängde på sin plats på väggen och visade inga tecken på att ha halkat av sin klyka. Tyst, tyst plockade hon upp en kökskniv och började smyga mot sovrummet. Dörren var stängd men när hon närmade sig kunde hon höra andetagen inifrån. Någon andades där inne.
Elisabeth samlade allt mod hon hade innan hon med en darrig hand slog upp dörren, med kniven i högsta hugg.
Rummet var tomt.
Det enda som rörde sig var den neddragna rullgardinen som sakta flyttades in och ut i det halvöppna fönstret. På skrivbordet låg kobratelefonen vält och med ens gick det upp för henne vad som hade hänt. Hon utstötte ett märkligt ljud av lättnad och förvåning medan hon sakta sänkte kniven. Vinddraget från det öppna fönstret hade fått rullgardinen att välta omkull kobratelefonen. ”Andetagen” var i själva verket ljudet av rullgardinen som sakta drogs fram och tillbaka, skrapandes i fönsterbrädan.
Vi hörde “Telefonen”, skriven av en lyssnaren Björn och uppläst av Ludvig Josephson.
När jag får in sådana där historier, som jag tycker känns så uppenbart som vandringssägner, då brukar jag mejla Bengt af Klintberg. Efter att ha skrivit tre böcker om vandringssägner, och samlat på dem i decennier, känner han igen de flesta, åtminstone om de fått stor spridning. “En bra historia”, skrev han om den här, och så fortsatte han: “Jag har inte hört eller läst den tidigare.”
Tja, vad ska man säga? Kanske är det en helt sann berättelse, det där. Och kanske utvecklas den med tiden till nästa generations vandringssägen. Man vet aldrig.
Apropå störningsmoment i natten så tillhör sömnsvårigheter, som vi ju tidigare varit inne på i den här podden, de värsta. I nästa historia ska vi höra om en anonym lyssnares sömnproblem. Den läses av Emelie Rosenqvist.
Jag har länge haft sömnproblem. I början var det riktigt jobbigt och jag kunde till och med gråta om nätterna för att jag inte kunde somna. Nu har jag levt med min insomnia i snart två år och börjar bli van. De nätter jag inte kan sova så ligger jag snällt och tyst och stirrar i taket och väntar på att somna eller på att det ska bli morgon så jag kan stiga upp och dricka mitt kaffe.
Natten jag ville berätta om var en sådan. Den här gången kände jag dock ångesten växa, ju längre tiden gick. Kanske var det för att jag dagen efter hade ett viktigt möte och var orolig för att jag inte skulle vara tillräckligt pigg och alert. Så jag låg och vred och vände mig i sängen. Bredvid mig låg min sambo. Vi kan kalla honom Martin. Han är väldigt fin och förstående. Sedan mina sömnproblem började så försäkrar han sig varenda kväll innan läggdags om att jag förstår att jag ska väcka honom om jag inte kan somna.
“Lova att du väcker mig om du inte kan somna. Vi kan sitta uppe tillsammans. Du behöver inte vara ensam”, brukar han säga.
Den natten gjorde jag som han han hade sagt. Han låg och snarkade, och jag viskade:
“Martin? Martin? Jag kan inte sova.”
Han slutade snarka och vände sig mot mig och tog min hand.
“Ingen fara älskling, jag finns här.”.
Vi låg kvar en stund i sängen och pratade om mitt möte på jobbet imorgon. Hans syster skulle snart fylla år, och vi pratade om vad vi skulle kunna ge henne i födelsedagspresent. Vi hann till och med prata om gamla minnen från vår resa till Thailand, när några thailändare skrattade åt oss för att vi tyckte att maten dom bjöd på var för stark, så stark att vi båda blev röda i ansiktet och det kändes som att hela munnen brann. Efter ett tag sade Martin:
“Ska vi gå upp och kissa? Dricka ett glas mjölk och sitta vid köksbordet så kanske du blir trött?”
Sagt och gjort. Vi gick upp och turades om att gå på toan och gick sedan till köket för att dricka lite vatten. Jag gick på toaletten först och var därmed först i köket, tände lampan och satte mig ned. När Martin kom in genom köksdörren var det första gången jag såg honom i ljuset sedan han vaknade. Jag tyckte att han såg lite konstig ut. Jag vet inte hur jag ska förklara men det var som om han hade ett ansiktsuttryck jag aldrig sett. Han såg liksom ledsen och oroad ut. Jag tänkte att det var mitt i natten och att han bara fått ett par timmars sömn.
Vi satt i köket en stund, och sedan föreslog jag att vi skulle gå till sängs igen. Martin gick upp utan ett ord och gick till sängen. Jag ställde undan glasen och karaffen och gick efter honom. Ingen sa ett ord. Sedan började Martin börjar prata finska med mig.
Att han pratar finska är inte konstigt då han är halvfinsk, men varför med mig? Han vet ju att jag inte kan språket, tänkte jag. Jag skrattade lite nervöst och frågade om vad det han sade betydde. Han svarade inte utan var nu bara knäpptyst.
“Hallå? Martin?”, viskade jag. Jag vände mig om mot honom och såg att han låg spikrak och stirrade rätt upp i taket. Det såg ut som att han inte ens blinkade.
“Martin? Vad gör du?”, sade jag och tog honom i handen. När jag rörde vid hans hand ryckte han till, tog ett djupt andetag, och tittade sedan förvirrat på mig.
“Hej älskling. Vad är det? Kan du inte sova?”
Jag förstod ingenting. Jag var så förvånad att jag inte kunde förmå mig att svara. Vad menar han? Jag sade till slut till honom att lägga av. Jag kunde inte hantera det på något annat sätt att tänka att han hittade på, och det gjorde mig irriterad. Jag sade åt honom att vi ju precis varit i köket och druckit mjölk, så att jag naturligtvis inte kunde sova. Men Martin verkade genuint inte förstå vad jag menade.
“Vad menar du att vi var uppe och gick?”, frågade han. “När då? Nu alltså? Jag har ju precis vaknat? Hur kan jag ha varit uppe och gått?”
Jag beskrev allt vi hade gjort. Jag berättade om hur vi låg kvar i sängen och pratade gamla minnen efter att jag väckte honom, hur vi gick upp för att gå på toaletten och hur vi satt i köket med ett varsitt glas vatten. Han förstod ingenting. Han sa att han inte hade något minne av detta alls, och att det enda han kommer ihåg var att han vaknade av att jag tog honom i handen. Jag såg på honom att han var ärlig.
Martin hade sovit hela tiden den natten. Jag säger sovit, för jag vet inte vad annars det kan vara. Kan personer gå i sömnen och samtidigt föra en normal konversation med andra människor? Jag har ingen aning. Jag vill inte googla för jag vill inte veta.
Men det finns något i det här som känns stört. Det känns stört och sjukt att jag har pratat med en person som aldrig riktigt var där. Han var där men ändå inte, han pratade med mig men ändå inte då han inte minns något. Var det då Martin jag pratade med den natten?
Nu för tiden, när han ber mig lova att väcka honom om jag inte kan somna, och när han erbjuder att vi kan vara uppe tillsammans, så säger jag som alltid att jag lovar och att jag ska säga till så fort det blir jobbigt. Men jag tänker aldrig mer väcka honom mitt i natten. För vem vet vem det är du egentligen sitter med vid köksbordet klockan 02:30.
Vi hörde “Sömnproblem”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist.
Två historier återstår i veckans avsnitt av Creepypodden. De handlar båda, på sätt och vis, om att försöka fly sin skugga. Det finns inte mycket mer att säga. Den första utspelar sig i Norrbotten. Den heter “Sjön”, och är skriven av en anonym lyssnare. Den läses av Ludvig Josephson.
Det var under påsken. Hela släkten hade samlats i vår hemby, några mil utanför Arjeplog. Vi har som tradition att ha en liten släktträff där varje år.
Jag och mina kusiner hade kört snöskoter under dagen och senare på kvällen hade vi samlats i deras stuga för att ta en liten drink. Vi satt och diskuterade, pratade och skrattade medan natten trängde sig på utanför och stjärnorna fyllde den mörka himlen. Vi pratade gamla minnen, gjorde upp planer för morgondagen och skämtade. Vi har alltid kul tillsammans och tar alltid vara på den korta tid vi spenderar tillsammans dom få gångerna vi träffas.
När klockan började närma sig midnatt, och mina förfriskade kusiner började gäspa, bestämde jag mig för att bege mig hem till min egen stuga. Kusinerna tyckte att jag skulle sova över hos dom eftersom min egen stuga låg en bit därifrån, men jag kände dock inte alls för att tränga ihop mig på deras kökssoffa. Jag sa bestämt att jag skulle gå hem och att vi skulle träffas dagen efter. De insåg att det var lönlöst att diskutera saken och gav efter.
Jag hade endast tagit ett litet glas med whisky när vi kom in, men efter det avstått från alkoholen på flera timmar. Jag vill påpeka att jag inte är lättpåverkad och dricker oftast folk under bordet när jag vill. Men den här kvällen kände jag inte för det.
Vi kom överens om att jag skulle gå hem till mig och återkomma dagen efter för att hämta skotern, när de alla nyktrat till. Jag tog på mig mina tjockbyxor och skoterjacka för att möta kylan som väntade mig där ute. Vi sa godnatt och jag plumsade ut i snön. Byn i fråga är uppbyggd runt en sjö. Husen är långt ifrån varandra och tät, mörk skog omger varje hus. Mina kusiner och deras familjer har sina stugor på den ena sidan av byn, nära bygdegården, och min stuga var förstås på andra sidan av denna frusna sjön.
Jag stod länge och funderade på hur jag skulle ta mig hem. Jag kunde följa vägen runt sjön, en omväg som förvisso var plogad och skulle låta mig ta mig hem utan att pulsa genom snön. Eller så kunde jag gå på skoterspåret som gick rakt över den vita, gnistrande ytan som låg karg och tyst framför mig. Jag valde det senare och började traska iväg.
Temperaturen hade sjunkit under kvällen och lagt en frusen hinna på den mjuka snön, så att gå efter skoterleden var inga problem, dom första hundra meterna. Efter att jag följt dom röda reflexkäpparna ut till mitten av sjön kände jag hur den frusna skorpan började ge vika för min vikt och vatten började sippra upp i mina spår. Ovanavatten som vi kallar det. Jag kände en viss frustration över att jag inte tänkte på det. Som tur var hade jag på mig mina stövlar och vattnet saktade endast ner mig, utan att varken kyla ner eller väta mig.
Jag stod mitt ute på den vita sjön och såg tillbaka på mina kusiners stuga som endast var en liten prick vid skogsbrynet. Jag såg mig runt på den mörka skogen som omringade sjöns kanter och funderade på om jag skulle leta mig tillbaka till deras stuga. Jag bestämde mig efter en kort stund att fortsätta, det var lika långt att gå tillbaka som att fortsätta.
Det var nu som jag började höra konstiga ljud i natten. Jag vill påpeka att jag är uppvuxen i detta område och känner till det väl. Jag är en friluftsmänniska och erfaren jägare. Det finns inga djur i området som är främmande för mig och inga ljud som jag aldrig har hört tidigare.
Ljudet var lite diffust i början. Små knakningar, som om någon bryter av kvistar långt borta. Ljud rör sig långa sträckor på öppna ytor och ännu längre när marken är frusen och täckt med snö. Med detta i åtanke så fortsatte jag, helt övertygad om att jag endast inbillade mig.
Knakningarna blev dock högre med varje fotsteg jag tog. Jag övertygade mig själv att det enbart var de få björkarna som stod efter sjöns kant som knäppte i kylan. Ljudet fortsatte och blev allt högre tills jag stannade för att lyssna. Allt blev plötsligt dödstyst och det enda jag kunde höra var mitt eget hjärta som dunkade i bröstet. Efter att ha lyssnat i vad som kändes som en evighet, men mest troligt bara var i någon minut, fortsatte jag att gå. Mina tunga fotsteg som knakade genom den krispiga snön gick över i ett blött plaskande när ytan knäcktes.
Jag måste ha gått ett tiotal meter innan jag upptäckte att mitt eko inte var i takt med mina egna fotspår. Ungefär som när ljudet på en film ligger efter och bara känns väldigt fel. Jag stannade för att lyssna ännu en gång och ekot tystnade plötsligt. Jag såg mig runt på den frusna sjön, utan en måne som lyste upp natten fick jag nöja mig med stjärnornas dunkla ljus. Jag var helt ensam.
Jag gav ifrån mig ett kort gällt skrik för att testa ekot. Inget svar. Jag gav ifrån mig en gäll vissling för att prova ännu en gång och efter ett ögonblick hörde jag min vissling studsa tillbaka till mig från berget långt borta. Jag tyckte att det var märkligt att mina fotsteg hördes så väl när mitt skrik inte hörts alls och min vissling bara väldigt svagt. Jag skyllde på min trötta hjärna och fortsatte att gå. Men mina ögon började att instinktivt söka efter rörelser vid det mörka skogsbrynet.
Fotstegen ekade igen bakom mig och lät plötsligt mycket närmare än tidigare. Jag försökte avgöra om det verkligen var mitt eko och inte kraset av ett djur som följde mig på fyra ben. Renar är vanliga i området och möjligheten fanns att en stackars ren följde efter mig utan att jag såg det. Men fotstegen bakom mig var utan tvekan enbart från två ben.
Jag såg hur min egen stuga skymtade mellan träden och jag ökade instinktivt farten. Det gjorde också ”ekot” bakom mig och jag kände hur hjärtat slog hårdare i bröstet. Jag bestämde mig för att göra ett sista test och saktade ner. Jag tog hårdare och mer ljudliga steg för att se om ljuden skulle ändras. Det gjorde dom inte. Stegen fortsatte på samma sätt utan att ändras, nästan, men inte exakt i takt med mina egna.
Jag påbörjade mitt nästa steg, men innan foten skulle ta i snön stannade jag tvärt med foten i luften. Stegen bakom mig fortsatte och tystnade sedan abrupt. Ni vet när man går med någon och stannar plötsligt utan att den andre riktigt hänger med och råkar ta några extra steg innan de stannar lite chockat. Det är det närmsta jag kan beskriva hur det lät bakom mig.
Jag var nu helt övertygad om att jag inte var ensam på sjön. Jag vågade inte längre vända mig om utan fortsatte i rask takt mot sjöns kant och min stuga. Jag behövde endast gå ett trettiotal meter till innan jag kom upp på fast mark igen. Stegen bakom mig tvekade lite innan jag hörde hur de sakta började om och följde efter. Dom hade hamnat på efterkälken och hördes inte lika väl som innan. Kanske för att jag själv flåsade och vita moln yrde runt mitt huvud.
Jag hoppade upp på land och pulsade genom snön för att komma upp på vägen. Det var då jag insåg att ”ekot” hade tystnat bakom mig. Jag hade inte tänkt stanna kvar och se efter om någon väntade på mig på sjön utan rusade iväg mot min stuga, där jag visste att min hund väntade på mig. Jag flög över verandan och ryckte upp dörren för att sedan kasta mig in i värmen.
Min stora jakthund låg på sängen och lyfte nyfiket på huvudet. Hennes svans började genast vifta när hon såg mig, men jag var upptagen med att låsa dörren bakom mig och riva av mig skoterkläderna. Jag kastade mig under täcket, utan att klä av mig och kramade om min hund som slickade mig på ansiktet. Jag somnade snabbt därefter.
Jag blev väckt på morgonen av att hunden behövde rastas och jag öppnade tveksamt dörren åt henne. Hon skuttade glatt ut och utförde sina behov medan jag klädde på mig och gjorde i ordning frukost. Snön smälte i den varma vårsolen och vatten droppade från taket medan jag drack mitt kaffe. Jag funderade länge på nattens händelser och försökte komma till någon slags förklaring till vad som hade hänt där ute. Jag övertygade mig själv att det endast var mina egna hjärnspöken och jag förberedde mig för att ta skidorna över sjön för att hämta skotern.
Jag tog hunden med mig och hon drog mig ivrigt mot den frusna sjön där hon skulle få springa av sig. Jag hade solen i ryggen och gled glatt över den snötäckta isen medan hunden skuttade runt mig. Jag hittade mina spår som jag gjort under natten. Djupa gropar som tinat igen i morgonsolen. Hunden sniffade glatt i mina spår och skuttade efter dom.
Hon stannade plötsligt, endast ett tiotal meter från land och jag såg hur hon reste ragg. Det har jag bara sett henne göra ett fåtal gånger. Jag gled närmare henne och hörde henne morra. Jag såg hur hon stannat i mina egna spår och kalla kårar gick nerför ryggen när jag såg spåren som följt mig för att sedan vika av upp mot skogen.
Vi hörde “Sjön”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.
Veckans sista historia, även den om att fly någonting, kommer med en liten ljudinspelning. Det var lyssnaren T som skickade in den. Den är inspelad i Spanien, och fångar en gammal yrkeskårs anakronistiska lockrop. Historien heter “Knivsliparen i Malaga”, och den läses av Ludvig Josephson.
Siri, starta röstinspelning…
Det finns en ironi att det som skrämmer mig mest av allt är också det enda jag själv kan göra: yttra ljud.
Sjukhussängen är en likkista. Jag kan varken röra mina ben eller armar. Och ändå säger de att jag hade tur. Tur som överlevde.
Jag vet inte varför jag behöver berätta det här.
Jag antar att jag vill att någon annan ska få reda på sanningen. Eller, att sanningen åtminstone finns sparad någonstans.
Allt började för mer än tio år sedan.
Jag, eller vi, var bara barn. Unga tonåringar utan något som helst ansvarstänkande.
Jag och min äldre bror Kim hälsade på vår kusin Alexander som bodde i Malaga, i det sydligaste och soligaste Spanien.
En veckas ledighet, ingen skola, bara sol, bad och få upptäcka Alexanders värld.
Från morgon till sen kväll drog vi runt på stan, undersökte gator och gränder, spanade in butiker och marknadsstånd, tittade på gatumusikanter och gatukonstnärer. Då och då gjorde vi avbrott för strandbesök. För mig och Kim var det paradiset. Hemma hade våra föräldrar aldrig tillåtit oss att bara dra runt så där i en stad, men Alexanders föräldrar verkade inte bry sig.
Jag och Kim ville att veckan aldrig skulle ta slut.
En dag hörde vi plötsligt ett märkligt ljud. Det var som om någon spelade på en flöjt, men inte visor som gatumusikanterna spelade. Nej, det här var snarare som en blandning mellan en varningssignal och en besvärjelse: en kort, gäll melodi med ett märkligt slut. Sedan började den om på nytt.
Spela ljudinspelningen “knivsliparen.m4a”
Vi frågade Alexander vad det var.
Han log länge innan han svarade.
“Kom med ska ni få se!”
Vi sprang genom kvarteren och hörde hur vi kom allt närmare ljudet. Vid ett gathörn stannade Alexander tvärt.
“Där! Ser ni?”
I korsningen lite längre bort stod en man klädd helt i svart, från skor till mössa, precis som en sotare, och blåste i ett munspel. Bredvid sig, vält upp och ner, hade han ställt en gammal rostig cykel där något konstig maskineri var fäst på ramen.
Jag och Kim undrade vad han höll på med.
“Ni kanske har glassbilen där hemma som åker runt och låter… Men vi – vi har knivsliparen! Den där gubben cyklar runt och slipar folks knivar. Han blåser i munspelet för att folk ska veta att han är i närheten.”
Mycket riktigt – snart kom en gammal tant fram och sträckte över ett gäng knivar. Med ett vant grepp vevade gubben igång cykelpedalerna, bakhjulet fick fart som i sin tur satte igång maskineriet med slipstenen, och han började slipa tantens knivar. Kedjan och kugghjulen rasslade medan stenen nästan fräste mot stålet. När han väl var klar kysste han varje blad innan han räckte tillbaka knivarna till tanten. Som tack fick han några mynt för sitt arbete.
Jag och Kim hade aldrig sett något liknande. Vi stod som förtrollade och tittade på varje rörelse mannen gjorde.
“Mamma lät gubben slipa våra knivar en gång… Hon sa att han gjorde det bra, men för bra.
Dom blev tydligen så vassa att man kunde filea statyer med dom…” sa Alexander utan att vi släppte knivsliparen med blicken.
Åter en gång tog gubben upp munspelet och spelade den där melodin som inte påminde om något annat. Han väntade ett tag, spelade den sedan igen, men när inga nya kunder kom vände han på cykeln och for iväg.
“Kom!” sa Alexander och ryckte i oss. “Nu drar vi till stranden.”
Just idag kommer jag inte klara av att berätta mer om det avskyvärda som sedan hände. Jag är för svag. Jag har redan fått vara ifred alldeles för länge. När som helst kommer någon sköterska storma in för att vrida på någon slang, peta på någon maskin och ställa någon fråga jag inte vill svara på. Det är lika bra att få sluta på egna villkor.
Siri avsluta röstinspelning…
Siri starta röstinspelning…
Under flera dagar har jag inte haft ork för att kunna fortsätta berätta den här historien. Mina krafter har inte räckt till och för mycket annat har skett.
En man har varit här och velat prata med mig. Jag tror han var från polisen. Han ville veta mer om olyckan. De förstår inte hur allt ens kunde inträffa. De har undersökt fordonen och olycksplatsen. Inget tekniskt pekar på att något ens har gått fel. Och ändå skedde den så kallade olyckan. Varför? Hur?
Jag kunde inte ge honom något svar. Jag försökte inte ens. Om jag själv inte ens förstår det, hur ska de då göra det?
Det är istället dags att jag fortsätter berätta min historia.
Under de kommande dagarna i Spanien såg vi inte knivsliparen något mer. Flera gånger tyckte jag mig ana hans melodi, en vinande vissling långt borta i gränderna, men vi såg honom aldrig.
Det vill säga, fram tills den där ödesdigra kvällen när vi var på väg hem. Kim upptäckte det först.
I mörkret, lutad mot en husvägg, stod den där märkliga cykeln. I porten bredvid låg någon och sov. När vi kom närmre såg vi att det var knivsliparen.
Alexander hyschade åt oss att vara tysta medan vi smög fram till cykeln. Den var alldeles för konstig för att vi skulle kunna låta den vara. Kedjorna som löpte tvärs över ramen, kugghjulen med sina taggiga tänder, den tunga slipstenen – allt liknande snarare ett medeltida tortyrredskap än ett verktyg.
Medan vi undersökte cykeln hörde vi knivsliparen snarka.
Jag kan inte förklara det som sedan skedde. Vissa skulle kalla det för bus. Så här i efterhand kan det bara beskrivas som elak idioti. Dödsbringande idioti.
Jag vet inte vem av oss som kom på det eller började. Men plötsligt stod vi alla där i mörkret och fnittrade medan vi lossade på cykelslipens skruvar och muttrar. Inte helt, bara några varv för att knivsliparen skulle få en liten överraskning under morgondagens första arbetspass.
I skydd av mörkret smög vi sedan bort. Hela tiden hörde vi knivsliparens tunga snarkningar.
Det som skedde dagen därpå slapp vi tack och lov både se och höra. Men vi har fått det återberättat:
Knivsliparen hade påbörjat sitt arbetspass precis som vanligt. Han hade cyklat en runda, spelat sin melodi och väntat in dagens första kund. Exakt som han hade gjort tusentals gånger tidigare hade han vänt på sin cykel, vevat igång pedalerna, och lyft en kniv mot slipstenen.
Men den här gången satt inte skruvarna och muttrarna som de skulle. Plötsligt hade ett kugghjul lossnat, slipstenen vikt sig, kniven fastnat – och med den även knivsliparens hand.
Hans vrål ska tydligen ha hörts över en hel stadsdel och fått bilar att stanna.
Benen i hans hand krossades, senor och muskler slets av. Overkliga mängder blod rann ner på gatstenarna.
Jag säger overkliga eftersom det var så ofattbart mycket. Vi slapp som sagt både se och höra olyckan, men vi besökte platsen dagen därpå. En stor mörkröd, nästan brun fläck bredde ut sig över stenarna likt en skugga som vägrade att ge sig av.
På något vis hade knivsliparen fått hjälp att ta sig till ett sjukhus. Trots blodförlusten hade hans liv gått att rädda. Däremot inte hans hand. Istället för fem flinka fingrar sköt nu en ärrad stump ut ur skjortärmen. Och utan två användbara händer fick han helt ge upp knivsliperiet. Istället, berättade Alexander senare, såg man hur gubben stapplade runt på stan som en tyst vålnad. Det hände att vissa skänkte honom några slantar eller en matbit, men de flesta gjorde sitt bästa för att helt ignorera honom och det obestämbara obehag han spred genom sin blotta uppenbarelse.
Efter ytterligare en tid syntes han inte längre till. Ingen visste vad som hade hänt med honom. Några trodde att han rest vidare, andra att han kastat sig i havet. Hursomhelst var han borta och de flesta drog faktiskt en lättnadens suck.
Själva lovade vi varandra att aldrig berätta om det för någon annan. Det skulle inte tjäna något till. Det här var vårt misstag, vår hemlighet.
Under åren som följde tänkte jag faktiskt allt mindre på det. Men hur mycket jag än tvingade mig att förtränga det så glömde jag det aldrig helt.
Vid de mest oväntade tillfällen dök plötsligt minnet upp. Och ibland hände det, inte särskilt ofta, när jag vaknade mitt på natten, eller när jag ensam gick hem sent på kvällen, att jag kunde ana den där märkliga melodin någonstans i fjärran. Jag hörde det, men det lät inte som ett ljud, snarare som en obehaglig retning.
Just då antog jag att det bara var inbillning. Jag frågade inte ens Kim eller Alexander om de hörde något snarlikt.
Idag vet jag bättre. Idag förstår jag att de också måste ha hört det.
För några månader sedan hörde Alexander av sig. Han var ledig och skulle resa till Sverige. Via en vän till familjen hade han fått låna en fjällstuga och undrade nu om jag och Kim ville följa med.
Under åren som gått hade vi inte setts särskilt ofta. Någon jul, någon sommar, något släktkalas. Annars inte mer än det.
Jag och Kim tvekade om vi skulle följa med till fjällen. Något tog emot. Tyvärr lyckades vi övertala varandra att ändå åka upp. Det var trots allt vinter. Det var trots allt skidor. Det var trots allt Alexander.
Det gällde att passa på.
Vi hämtade Alexander direkt på Arlanda innan vi fortsatte köra norrut. I flera timmar pratade vi i sträck, uppdaterade varandra om våra liv och skrattade åt gamla minnen.
Bara roliga minnen – givetvis tog ingen upp knivsliparen.
Kim hade satt ihop en spellista som spelades i bakgrunden. Jag och Alexander drev om hans dåliga musiksmak.
“Det är min bil, jag kör, jag bestämmer musiken. Ni har inte ens rätt att klaga…” muttrade Kim till svar.
Som sagt, i flera timmar pratade och skämtade vi oavbrutet. Sedan ändrades allt.
Vi hade precis lämnat Sundsvall när en naturlig tystnad uppstod.
Kim koncentrerade sig på körningen, jag och Alexander tittade ut över det snötäckta landskapet.
En låt tog slut och högtalarna tystnade i väntan på nästa. Och det var då det började.
Från högtalarna hörde vi plötsligt knivsliparens melodi. Samma gälla toner, samma abrupta final. Gång på gång spelades den om, och varje gång tycktes den låta allt högre.
Ljudet skar i öronen. Min mun blev alldeles torr.
“Är det här ett dåligt skämt?” frågade Alexander.
“Nej, nej…” svarade Kim. “Jag har inte lagt till den där” sa han och började desperat fingra på mobilen för att byta låt.
Inget hände. Istället hörde vi bara knivsliparens melodi allt högre, som om gubben själv satt i bilen och spelade för oss.
Jag hann uppfatta ljuset.
Långtradarens strålkastare lyste på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt. Det var alldeles för nära, alldeles för rakt på.
Sedan kom smällen.
Efteråt har jag förstått att Kim och Alexander omkom direkt. Räddningspersonalen trodde aldrig att jag skulle klara mig. Vår bil påminde mer om en bit ihopknycklad folie än ett fordon.
Över hela olycksplatsen låg långtradarens last utkastad som konfetti.
Det visade sig att chauffören hade kört köksredskap till ett möbelvaruhus. Rättare sagt knivar.
På vägen och längs diket låg knivbladen och glimrade i snön.
Medan jag har berättat vår historia har allt långsamt klarnat.
Under alla dessa år var det inte inbillning jag hörde. Hela tiden hade melodin förföljt och nu slutligen kommit ikapp oss.
Knivsliparen fick sin hämnd.
Däremot förstår jag inte varför jag klarade mig. Jag var lika delaktig som Kim och Alexander den där kvällen för så länge sedan. Ändå är det jag som ligger här och är vid liv.
Kanske spelar jag till och med in den här historien i onödan. Den senaste tiden har nämligen läkarna blivit allt mer hoppfulla. Min resa kommer ta tid men de tror att jag kan bli nästan helt återställd.
Kanske är det ett straff nog att tvingas leva med minnet av melodin, minnet av strålkastarna, och minnet av knivarna utspridda i snön.
Siri, avsluta röstinspelning…
Siri, starta röstinspelning…
Jag hade fel, så fruktansvärt fel.
En läkare var nyss här inne. Jag fick höra att de ska operera mig imorgon. Hon måste ha sett min oro, för gång på gång påtalade hon att det bara var en rutinåtgärd, ett första nödvändigt steg i min rehabilitering.
“Allt kommer att gå bra ska du se. Du kommer att bli bra…” sa hon, klappade mig på armen, och lämnade sedan mitt rum.
Själv stirrade jag upp i taket. Jag försökte ta fasta på det hon sagt och inte känna nedstämdhet över de kommande åren av nedsövningar och operationer, sjukgymnastik och sjukhuskorridorer. På sikt skulle det kanske inte bli bra, men i alla fall bättre. Det värsta var trots allt över, tvingade jag mig att tänka.
Och det var då, mitt i den hoppfulla tanken, som det började. På ett bord bredvid sängen stod en gammal plastig radio. Högtalaren knastrade plötsligt till och ut strömmade knivsliparens melodi. Tonerna skar i mina öron och fyllde mig med panik.
På ett ögonblick klarnade allt och jag började gråta. Det fanns inte något hopp, det hade aldrig funnit något. Allt var över.
Imorgon när kirurgen lyfter sin vassa kniv vet jag att något kommer att gå fel och knivsliparen slutligen få sin hämnd.
Siri, avsluta röstinspelning…
Signaturmelodi
Vi hörde “Knivsliparen i Malaga”, skriven av lyssnaren T och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed har vi berättat våra tio svenska storys, och är färdiga för den här gången. Men fler svenska storys finns att berätta – ni har bara inte skickat in dem än. Låt inget stå i er väg. Jag vill höra vad ni har varit med om.
Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:
Tack för att ni lyssnat.