Avsnitt 166: Firman

Jag minns det som en kall och klar vinterdag. En lördagsförmiddag i februari, då solen sken från en nästan klarblå himmel. Här och var längs vägarna kunde man se några envisa små snövallar som hade överlevt de senaste dagarnas mildväder. Men nu hade kylan slagit till igen och förvandlat slasket till stenhårda, isiga högar och fläckar, som gjorde det riskabelt att cykla. Men det här var inget ovanligt om vintrarna i det lilla samhälle i norra Skåne, där jag bodde år 1969, när jag var åtta år gammal.

Jag cyklade nerför det rutnät av gator som utgjorde samhället där vi bodde. Här låg nästan identiska tegelhus med varsitt litet garage tätt ihopstuvade. Jag brukade föreställa mig att någon hade huggit ut en stor fyrkant av ett bostadsområde i någon större stad, och sen släppt ned det rakt i de gula böljande rapsfälten i Skåne. För där hustomterna tog slut, tog åkrarna vid. Förutom Haglunds snabbköp, och vid sidan av den smala och ihoplappade asfaltsvägen som gick snett norrut mot 23:an en liten Texaco-mack, fanns inget mer.

Jag var på som vanligt på väg till Stig Karlgrens hus. Stig och jag var jämnåriga. En riktigt barndomsvän. Jag tror inte det gick en dag utan att vi träffades. Han hade nästan alltid något på gång, någonting vi bara måste göra eller undersöka. En ivrig glädje och stirrig entusiasm, båda lika smittsamma. Tiden rusade när vi umgicks.

När jag kom fram till Stigs hus lutade jag cykeln mot den höga buxbomen som kantade trädgården. Där hade han i vanlig ordning redan slängt sin cykel på den vanliga platsen i busken, som blev allt mer illa tilltygad ju längre tiden gick. Jag gick upp för stentrappan till ytterdörren och ringde på dörrklockan som gav ifrån sig ett surrande ljud, och sedan tryckte jag ansiktet mot det blyinfattade fönsterpartiet bredvid dörren och försökte urskilja Stig genom det böljande glaset.

Efter en stund öppnade hans äldre bror Mats dörren. ”Är Stig he..”, hann jag bara få ur mig innan Mats avbröt mig: ”Nae fan, Stickan gick precis ut. Tror han skulle bort till Gunnarson, kolla där!” Sedan drog han igen dörren i ansiktet på mig. Gunnarson? Det var märkligt. Vad skulle han där och göra? Visst, Per Gunnarson gick i vår klass, men vi umgicks ganska sällan. Jag fick helt enkelt lita på Mats och hoppade på cykeln igen.

Per Gunnarsons hus låg två kvarter bort. Om Stig precis gått, och av någon anledning lämnat cykeln i busken, borde jag hinna ikapp honom. Mycket riktigt. När jag svängde in på gatan där Gunnarson bodde såg jag honom lufsa fram. Jag cyklade upp vid hans sida och plingade på honom. Han ryckte till och stirrade på mig i ett ögonblick, tills han kände igen mig och log brett. Jag frågade varför han inte cyklade, och han sade att han fått punka Sedan berättade Stig att han skulle spränga den igenfrusna tunnan med regnvatten i trädgården. Ett hål skulle borras genom isen, sedan skulle han tända någon form av fyrverkeripjäs och skjutas ned den genom hålet. Is skulle splittras åt alla håll och slungas upp i luften med en fontän av det unkna regnvattnet i tunnan. Jag var redan ombord med planen.

Stig hade inga fyrverkerier. Men Per Gunnarson skulle visst ha ett gäng över från nyårsfirandet. Gunnarsons pappa, Albin Gunnarson, brukade köpa drösvis av smällare och raketer inför allt från nyårshelgen till påsken och valborgsmässoafton. Han lät påskina att det var för Pers skull, men verkade alltid vara den mest uppspelta när fyrverkerierna skulle skjutas av. Ingen visste vad Albin Gunnarson jobbade med, men han var ofta bortrest och Per brukade säga att hans pappa byggde bomber och sprängde saker hela dagarna.

Vi sprang den sista biten till Gunnarsons hus. På garageuppfarten stod den blå Volvo 142:an noggrant parkerad och blänkte i förmiddagssolen, ren som om den precis hade rullat av monteringsbandet. Hela det Gunnarsonska hemmet, från husfasad till den spartanska trädgården, var pedantiskt välskött. Här vräkte jag inte in min cykel i någon stackars buske utan parkerade den mot en lyktstolpe utanför tomten. Sedan gick vi längs den slingrande gången av fint grus som kantades av nitiskt placerad kantsten, upp till entrédörren och ringde på. Det var tyst en lång stund. Vi stod och lyssnade otåligt. Jag kom på mig själv med att hålla andan, som om jag väntade på en hög smäll.

Precis när Stig skulle ringa i dörrklockan igen hördes tunga steg på andra sidan dörren. Det rasslade till i låset och dörren öppnades. I dörröppningen stod Albin. Jag hade bara sett honom ett par gånger när han hämtat Per från skolan i sin blå Volvo. Vi hade aldrig pratat med varandra, eller ens hälsat. Nu stod den väldiga karln framför oss, iförd en grönaktig skjorta med uppkavlade ärmar, en slips i samma mossiga färg och ett par mörka byxor. Han sa ingenting utan stod bara där och tittade på oss med vattniga ögon som satt djupt i det grovhuggna ansiktet. Det var som om han tittade förbi oss, precis mellan mig och Stig. Hans mun låg som ett smalt horisontellt streck över ansiktet.

Jag slängde en blick på Stig som stod och glodde. Det var uppenbart att han inte skulle sköta snacket, så jag gaskade upp mig.

”Goddag! Vi undrar om Per är hemma?”

Albin Gunnarson stod blick stilla. Sedan började det att rycka lätt i munnen och han blinkade några gånger. Det var som om det tog en stund för honom att förstå min fråga. Han slöt ögonen helt en stund innan han öppnade dem igen.

”Per. Per är på baksidan, i trädgården, på baksidan. Där är han.”

Hans röst var oväntat ljus och lite sträv. Jag tackade och drog med mig Stig ut på gräsmattan. Albin som stod kvar i dörröppningen och blängde. På vad vet jag inte. Plötsligt slängde han igen dörren med en sådan smäll att jag trodde fönsterrutorna skulle ramla ut.

”Vad fan är det med honom?!”, väste Stig. ”Varför gjorde han så?!”
”Ingen aning, kom nu så går vi och pratar med Per så att vi kan sticka härifrån sen.”

Vi gick igenom det frostiga gräset och rundade husknuten. Utöver den stora inglasade altanen, så var bakgården enkel. En kantig rektangulär gräsmatta med ett kalt fruktträd i mitten, och en liten redskapsbod och några enorma enar som skyddade mot insyn. Inga rabatter, blommor eller andra uttryck för någon form av personlighet fanns. Kanske för att det var mitt i februari, men det kändes mer som att det var avsiktligt sterilt.

Per syntes inte till i trädgården. Vi ropade på honom men fick inga svar, och vi kikade in på altanen men såg ingen. Vi kliade oss i huvudet, och gick till redskapsboden och ryckte i dörren, som var låst. Jag ställde mig på tå för att kika in genom dörrens spröjsade lilla fönster. Där inne syntes ringnycklar och andra verktyg som hängde prydligt uppradade på väggen, några små förpackningar och vad som såg ut som ölflaskor på arbetsbänken, men inget spår av Per.

“Du får ringa på igen. Fråga om han har kommit in!”, sade Stig.
”Aldrig i livet! Jag snackar väl inte med den dåren igen, du såg väl hur han smällde igen dörren?”

Stig såg moloken ut, men snabbt fick han ny energi. Han var inte den som grämde sig särskilt länge över ett nederlag.

”Kom så sticker vi hem. Jag undrar om inte Mats har ett par blixtkanonskott liggandes på sitt rum.”

Jag log och vi började röra oss mot gatan igen. Precis då hördes ett genomträngande ljud. Vi hajade till, och jag fick ögonkontakt med Stig. Han såg frågande på mig. Det hördes igen. Det lät som något klickade och klackade, någonstans bakom oss. Ljudet var konstigt, men på något sätt bekant, och det fortsatte och kom nu med allt tätare mellanrum.

”Det kommer därifrån, bakom enarna”, sade jag.
”Skit i det, kom nu så sticker vi!”, väste Stig.

Jag såg på honom en kort stund, sedan vände jag mig och började gå mot buskaget och ljudet. Ljudet hördes tydligare när jag kom närmare. Klick, klack. Jag kunde se att bakom de stora enarna verkade det finnas ungefär en meter till godo av gräsmattan innan grannens staket tog vid. Därifrån verkade det komma. Precis innan jag skulle runda hörnet av enebuskarna stannade jag upp och vände mig mot Stig, som stod kvar en bit bort. Jag vinkade på honom. Motvilligt masade han sig långsamt fram till mig. Sedan rundade vi hörnet och allt blev väldigt tydligt.

Tänder. Klickandet vi hörde kom från tänder, tänder som slogs mot varandra med full kraft. Käkar som rycktes upp, och slog igen. Läppar, tunga och saliv som klafsade och tänder som klickade högt när de slogs mot varandra. Där bakom enebuskarna stod Albin Gunnarson, halvt bortvänd, riktad mot grannens tomt med huvudet vridet upp mot den klarblå himmeln, stirrandes rakt in i den starka solen. Armarna var pressade längs hans sidor, nävarna så hårt knutna att dem fick armarna att skaka och blodådrorna på de tjocka armarna att pumpa. Hans mun öppnades och stängdes hela tiden, våldsamt och mekaniskt.

Jag drog ofrivilligt häftigt efter andan när jag såg Albin. Det lilla ljudet fick honom att tvärt sluta med sitt tuggande. Med ett snabbt ryck vred han huvudet mot mig och Stig, medan resten av kroppen förblev vänd mot grannens tomt. Vi fick ögonkontakt, och det var som att hans ansikte förvandlats sedan vi träffades i dörren för bara några minuter sedan. Ögonen var nu bara två mörka punkter som verkade begravda i ansiktet. Det rann om dem. Hans haka stack ut i ett obekvämt underbett, och flisiga och trasiga tänder stack upp ur det sargade tandköttet, blottat av de torra och spruckna tillbakadragna läpparna.

Det kändes som om tiden stannade medan vi stirrade på varandra. Men det kan inte ha gått ens en sekund innan vi skrek högt, och började springa. I tumultet knuffade jag omkull Stig, men lyckades i farten att släpa upp honom på benen igen. Vi sprang igenom den livlösa trädgården och ut på gatan på ett par sekunder, jag slet åt mig cykeln som jag lutat mot lyktstolpen och i samma stund vinkade jag till Stig att hoppa upp på pakethållaren. Men jag fick inget gehör. Stig hade stannat upp, och stod och stirrade tillbaka på huset.

”Kom nu för fan! Vad sysslar du med?!”, skrek jag.

Stig tittade på mig och gjorde en ansats att röra sig, men vände snabbt tillbaka sin skräckslagna blick mot huset. Jag skulle precis vråla på honom, när jag fick syn på vad det var han stirrade på.

På husets framsida, till vänster om dörren, fanns det två stora fönster. I ett av dem stod en smal och gänglig figur. Per Gunnarson. Hans bleka ansikte stack fram bakom en krukväxt i fönstret och det såg ut som att han log ett litet leende. Hans ögon såg små och mörka ut, som Albins. Han stod där utan att röra sig och bara iakttog oss med sitt underliga leende. Återigen skrek jag på Stig och denna gången lyckades jag få med honom. Han klättrade upp på cykeln och vi flydde.

När vi dånade in hemma hos Stig var vi uppjagade till sammanbrottets gräns. Vi försökte förklara vad vi varit med om, och Stigs pappa tittade skeptiskt på oss. Sedan suckade han, och gick iväg för att prata med Albin. Några minuter kom han springande tillbaka, blek i ansiktet. Vi försökte få honom att berätta vad som hade hänt, men han hyssjade oss bryskt, kastade sig på telefonen och slog 90 000. När han kopplats fram ropade han att det brann. Han lade på, och tog oss ut på gatan, där vi såg en svart rökpelare i skyn. Vi sprang dit, och fann att redskapsboden och en stor del av altanen stod i lågor. Några minuter senare hörde vi sirener, och sedan anlände ambulans och brandkår. När de tog sig in i huset fann de Per och Albin utslagna på golvet. De var illa däran, men vid liv.

Den dramatiska branden kom att överskugga min och Stigs upplevelse. Den blev vårt lilla samhälles stora samtalsämne. Själva accepterade vi att vi ändå aldrig skulle få några svar. Det kändes fel att göda spekulationerna och skvallrandet, så vi tog inte upp det vi hade varit med om. Jag försökte glömma och lägga det bakom mig, och jag gick vidare i tron om att jag inte skulle uppleva något liknande igen. Det var i alla fall vad jag hoppades på.

Tio år gick. Jag tog studenten på den verkstadstekniska linjen på gymnasiet. Jag förstod tidigt i skolgången att jag inte var särskilt teoretiskt lagd, mycket på grund av mitt bristande tålamod. I handarbete fann jag ett helt annat fokus och fick även utlopp för en viss kreativitet. Ytterligare tre år senare, efter diverse ströjobb, lyckades jag få anställning på en firma strax utanför en småstad, några mil söderut från där jag vuxit upp. Jag flyttade hemifrån, till en liten lägenhet i småstaden där jag jobbade. Firman där jag fått anställning hette Bolander Fors AB. Den ägnade sig åt legotillverkning i form av svarvade, stansade och svetsade produkter till industrier runt om i Norden. Under andra världskriget hade den blomstrat, eftersom resten av Europas småindustrier låg i ruiner. Företaget hade när det grundades sju anställda. När jag började 1982 var vi drygt 50.

Bolander Fors AB tornade upp sig på en höjd precis bredvid riksvägen, omgiven av tallskog. Det var en stor vitmålad betongbyggnad som till en knapp tredjedel bestod av reception och personalutrymme på bottenvåningen och kontorslandskap på övervåningen. Resten av byggnaden, där jag tillbringade mesta delen av min tid, var tillägnad produktionen. Här fanns svetsbås, stansmaskiner, kapar, kantpressar, svarvar och annan utrustning i uppdelad zoner. Allt avgränsades av truckgångar, vilket fick det hela att likna en miniatyrstad. Längst bort i lokalen fanns en port till den sista delen i byggnaden där in- och utlastningen låg. Där fanns också en lagerdel med rader av pallstallage som sträckte sig nästan hela vägen upp till taket.

Utöver mig själv så arbetade 32 personer på golvet ute i verkstaden. De flesta var män i övre medelåldern, med ett par undantag. På den tiden var det sällsynt med kvinnor som jobbade på industrier, men vi hade två kvinnliga medarbetare nere på golvet. Pernilla och Louise, även de i övre medelåldern, som båda hjälpte till inne på produktionen ibland, och gav bångstyriga lastbilschaufförer en uppsträckning om det behövdes. Resterande kvinnor på firman arbetade på kontoret. Om miljön i verkstaden var hård så var klimatet ibland ännu hårdare. Det var ganska ofta som folk inte drog slätt med varann och dispyter uppstod. Vi kunde tacka Pernilla och Louise för att de alltid lyckades avstyra våldsamheter. Annat var det där på 60-talet, om man skulle tro på skrönorna om regelrätta slagsmål med tillhörande vadslagning på fredagseftermiddagarna.

Trots de enstaka gruffen som uppstod så trivdes jag väldigt bra och efter lite drygt ett år hade jag blivit ansvarig för den grupp som arbetade med svarv och kapning. Det var så arbetet var uppdelat, i fyra olika grupper med olika arbetsuppgifter och arbetsplatser, allt för att underlätta planering och beläggning. Min grupp bestod delvis av det yngre manskapet, Peter, Glenn, Björn och Lasse. Vi fick många smeknamn. ”De yngre förmågorna”, ”Mañana mañana-avdelningen”, ”Förskolan”, ”Fjärilen”. Men i min grupp bestod också av ytterligare fem personer som gick under ett ännu mindre smickrande namn, nämligen ”Skit-femman”. Ingvar, Hannu, Roy, Torbjörn och Michael, kallad “Mula”. Det här var killar som haft hårdare liv än oss andra. Alkohol, droger och klammeri med rättvisan, enligt vad skvallret ville göra gällande. Men det var i grunden bra människor som tidigt i livet halkat snett och inte riktigt kunnat få rätsida på det. Smeknamnet “Skit-femman” kom från sådana som tyckte det daltades för mycket med dem.

Det var en dag i april, ett par efter att jag börjat där, i den gemensamma matsalen. Niokaffet var upphällt och smörgåsen med korv framdukad. Det var tisdag och stämningen var dämpad. Bredvid mig satt Mula och rörde i den kantstötta koppen. De tre sockerbitar som han alltid hade i sitt svarta kaffe, borde sedan länge ha lösts upp. Han var ovanligt tyst. Vanligtvis hade han dragit både en och två rövarhistorier vid det här laget. Men inte nu.

Det hade varit ett ganska lugnt första kvartal på firman. Ovanligt, kanske till och med oroväckande lugnt. Var det detta som tyngde Mula? Det kunde jag inte avgöra. Men något som inte gick att ta miste på var att det tisslades och tasslades en hel del bland tjänstemännen. Hade man något ärende uppe på kontoret var det tydligt att stämningen var stressad. Av vissa dysterkvistar ute i produktionen kunde man höra rykten om uppsägningar, uppköp och flytt utomlands. Jag valde dock att ta dessa rykten med en nypa salt, eftersom de alltid brukade komma ifrån samma människor.

Förmiddagen masade sig fram. I min grupp, vad man nu än valde att kalla den, höll vi oss sysselsatta med mindre ordrar. Specialbultar, gängade stänger och plåtar till mejeri till en trogen och återkommande kund. Sådana var man tacksam för i tider som dessa. Jag och Hannu bemannade en kapmaskin medan Björn och Ingvar stod vid en annan. Vid svarvarna stod Glenn. I bakfickan stack den brunmelerade kammen upp i vanlig ordning. Redo att svingas igenom det pomaderade håret på ett ögonblick. Om Glenn var välkammad så var Hannu raka motsatsen. Han hade långt, gråsprängt och stripigt hår som stod åt alla håll, ansiktet oftast orakat, smal och gänglig i kroppen.

Klockan slog tre och vi gick på kafferast. När vi kom ut i matsalen såg jag att Bernt Fors stod framför borden i matsalen. Firmans VD, en kort och tunnhårig man i säckig kostym. Han stod och spejade ut över sina arbetare bakom ett par stora glasögon. När alla slagit sig ned kallade han upp sin säljansvarige Kjell. Han lommade långsamt upp med sänkt blick. Sedan basunerade Bernt högtidligt ut att han hade två nyheter, varav en var av den lite tråkigare sorten. Kjell skulle gå i pension. Detta var hans sista arbetsvecka. Det blev knäpptyst i rummet. Jag fick ögonkontakt med Hannu, sedan med Peter. Båda såg förvånade ut. Kjell stod där framme och trampade och såg obekväm ut. Visserligen var han 66 år och en pensionering var väl fullt rimlig. Men de flesta hade varit säkra på att han skulle jobba tills dagen han stupade. Han levde för sitt yrke. Men nu skulle han alltså sluta.

På order snarare än på uppmaning från Bernt höll Kjell ett ansträngt litet tal där han tackade för tiden på företaget. Det var plågsamt att se. Sedan lämnade Bernt över en rektangulär låda inslagen i grönt presentpapper. Det kluckade avslöjande om den när den överräcktes och den ackompanjerades med en spretig blomsterkvast. Innan den rödblossande Kjell hade lommat tillbaka till sin plats hade Bernt redan hunnit in på nästa punkt på agendan.

”Som en välsignelse, i dessa osäkra tider, har vi fått en ny uppdragsgivare”, inledde han. Efter en ganska lång utläggning om sitt militära förflutna, med vilket han menade lumpen, kom han till sist fram till att firman hade fått in en stor order. Kunden var självaste Försvarsmakten. Vilken organisation inom försvaret det gällde nämnde han inte, men tydligen var tillverkning planerad att börja redan nästkommande vecka.

Det var med blandade känslor vi lämnade mötet. Jobb var uppskattat, men arbetets natur tvingade en till eftertanke. I den typen av tillverkning fick man inte alltid se slutprodukten av det man gjorde. Vi tillverkade ibland bara en eller flera detaljer som skickades iväg, kanske eldrör till artilleri eller tanklock till stridsvagnar, och produkten färdigställdes någon helt annanstans. Framtiden skulle få utvisa vad vi hade bidragit till.

Jag åkte hem en sväng den helgen och besökte föräldrarna. Stig ringde. Vi hade fortsatt hänga ihop genom barndomen och tonåren, och var nu båda vuxna. Han hade själv blivit anställd och flyttat till Västerås, men vi höll kontakt på telefon någon gång i månaden. När jag nämnde att vi fått in en stor order från Försvarsmakten på firman tystnade Stig.

”Hallå? Är du kvar?”, sade jag.
”Jag är här. Vad är det ni ska göra åt dem då?”
”Det har jag ingen aning om ännu. Vi får inte ut några ritningar förrän på måndag. Hurså?” “Nä, det var väl inget. Lite underligt bara att försvaret anlitar en ny leverantör bara sådär, och med så kort varsel.”

Tanken hade inte slagit mig tidigare. Men nu när Stig sa det så lät det faktiskt lite konstigt. Men vi hann inte prata mer om saken. Det ringde på dörren och vi fick ta ett hastigt avsked.

Jag kryssade igenom oredan i ungkarlslyan och drog upp ytterdörren. Där stod en medelålders man i mörkgrå kostym. Det råttfärgade håret låg i djupa vikar och var stramt kammat åt sidan. Mannen hade en barsk uppsyn men den smala munnen var formad till ett ansträngt litet leende.

”Sjögren?”, sade han medan han glodde intensivt på mig bakom sina tjocka glasögon med enorma bågar i brunt.
”Ja, vad gäller saken?”, svarade jag.

Mannen presenterade sig som dörrförsäljare. Han matade på med frågor om mitt yrke och min fysiska hälsa, och sedan frågade han om jag ville medverka i ett test av ett nytt kosttillskott som skulle vara fantastiskt bra för min psykiska och fysiska hälsa. Första förpackningen gratis, bra pris om jag valde att fortsätta, en massa fina ord. Förvirrad och lite obekväm tackade jag nej och försökte stänga dörren.

”Låt mig iallafall skicka ett prov!”, sade mannen i ett sista försök och pressade in ansiktet i dörrspringan.
”Gör som du vill”, sa jag och stängde.

Den måndagen, på dagens första kafferast vid nio, dök Bernt upp igen nere i verkstaden. Han hade med sig en kort kvinna. Hennes hår var klippt i en sträng pagefrisyr, och hon såg mycket stram ut. Bernt presenterade henne som Kristin Envall, Kjells ersättare som säljansvarig. ”Det var då fan snabba ryck”, viskade Björn som satt bredvid mig.

”Jag ska låta Kristin säga några ord om sig själv”, sade Bernt. Kristin gick fram något mot borden där vi andra satt och började dra en kort presentation av sig själv. Hon var 47 år gammal och radade upp alla myndigheter där hon arbetat. Bland annat försvaret, minns jag att hon sade. Men nu hade hon valt att gå en annorlunda väg i karriären, in i tillverkningsindustrin.

Efter kafferasten muttrade Glenn om att det verkade vara en väldans paragrafryttare vi fått som ny säljchef. Jag försökte muntra upp honom med att hon väl verkade kompetent.

”Men att Kjell plötsligt går i pension, och det finns en ersättare på plats redan veckan efter?”, sade Hannu med fundersam blick rätt ut i luften. Jag tänkte kontra med en vettig förklaring, men kom inte på någon. Vi blev tysta och fortsatte med arbetet.

Ett par dagar senare var tillverkningen i full gång. Storordern från vår nya kund blåste nytt liv i verkstaden. Truckarna susade fram och tillbaka genom lokalerna. Varenda maskin, svarv, slip och svets gick på högvarv. Det var mycket att göra och det började bli stressigt. Men det var bättre än att vara stressad för att man har för lite jobb. Om det inte bara var för att något kändes konstigt. Det var något med produkterna. Det var inga komplicerade saker, snarare tvärtom. Runda järn som skulle kapas i olika längder, svarvas till och sedan lämnas till svetsavdelningen som svetsade samman dem till fyrkanter och rektanglar. En rak plåtbit med ena sidan bockad i en vinkel och med några urstansade hål gjordes i mängder. Vi svarvade ur och fyllde flera pallar med små hylsor och någon typ av bult utan gängor. Ingenting verkade höra ihop eller fylla någon funktion. Allt kändes lite meningslöst.

På eftermiddagen en dag gick jag förbi Roy, och såg att han verkade ha problem. Han stod och svor över ritningarna, rev sig lite i det grånande håret strax ovanför hästsvansen och drog i sitt gamla blåställ.

”Hallå, kan du inte gå upp och fråga om den här ritningen stämmer? Jag tror den saknar några mått”, sade han när han såg mig. Jag såg tillfället att få en liten paus och kilade iväg med den solkiga ritningen. Jag tog genvägen till kontoret via en spiraltrappa i ett hörn, som ledde upp till en liten plattform i höjd med andra våningen varifrån man såg ut över hela verkstadsgolvet. Där fanns också en dörr som ledde rakt in i kontorslandskapet.

Kontoret var som en annan värld. En mörk gråblå matta täckte golvet. Taket var ljust med ljudabsorberande plattor och lamppaneler. Här var ljudnivån behaglig och bullret från verkstan märktes inte. Tavlor med underliga motiv och döende krukväxter ibland bås och separata kontor, och överallt en lite unken doften. Jag kände mig alltid lika malplacerad när jag klampade fram här i något ärende med mitt skitiga arbetskläder, osandes av verkstad.

Jag passerade säljchefens kontor. Det hade stora fönsterpartier intill dörren, och jag saktade ner något och kikade in. Kontoret var i militärisk ordning och det såg ut som om Kristin befunnit sig där i åratal, trots att det bara gått några dagar sedan hon anställts. I hyllorna stod pärmar uppradade. Kristin satt djupt koncentrerad med en penna i handen över en prydlig hög papper på skrivbordet. Plötsligt höjde hon blicken och såg på mig. Jag vek snabbt undan blicken.

Efter att ha hittat den ansvarige för ritningarna och rätat ut några frågetecken skulle jag återvända till verkstaden. På väg tillbaka såg jag att Katrin inte längre var ensam på sitt kontor. Jag kunde skymta någon som verkade stå snett bakom henne, men mycket mer än så kunde jag inte se. Katrin pratade på med sin lugna stämma medan personen förblev tyst. När jag gick förbi utanför fönstret till hennes kontor tittade jag in, och såg något som fick mig att tvärstanna.

En man stod bakom Katrin med ansiktet vridet mot mig och mötte min blick. Han blängde på mig som om han väntat på att jag skulle dyka upp. Det tog någon sekund för hjärnan att koppla, men till slut slog det mig. Det var samme man som ringt på i min lägenhet och försökt sälja på mig kosttillskott. Han släppte inte mig med blicken och rörde inte en min medan Katrin pratade på, försjunken i några papper och till synes ovetandes om vad som pågick precis bredvid henne. Obehaget lade sig som en våt filt över mig och jag bröt ögonkontakten med mannen och kilade i rask takt tillbaka till verkstaden.

Vad fan gjorde han här? En sjavig försäljare, en kvacksalvare som försöker pracka på folk något mirakelmedel, här, på firman, på Katrins kontor? Frågorna som for igenom skallen var många när jag kom ut på golvet igen. Jag tände tankspritt en cigarett som blev till aska utan att jag drog ett enda bloss.

”Tjena! Fick du någon ritning eller?”

Roy väckte mig ur funderingarna. Jag gav honom ritningen och han gick iväg med pannan i djupa veck. Jag försökte skingra tankarna med arbetet, men det varade inte länge. Trots kakafonin av maskiner, ventilation, truckar och en gammal radio som stod och skrålade någonstans var ljudet av dörren till kontoret uppe på plattformen som öppnades uppe lika tydlig som om jag stått bredvid den. Jag släppte det jag hade för händerna och vände mig om. Dörren till kontoret gick upp och Katrin steg ut, med mannen från kontoret i följe.

De kom ut på plattformen och ställde sig vid staketet. Katrin gestikulerade som om hon beskrev produktionen för mannen. Jag kunde inte höra vad hon sade, men hon verkade uppsluppen. Mannen stod bredvid och verkade inte yttra sig överhuvudtaget. Han rörde knappt en min, utan såg bara ut över verkstaden bakom de tonade glasögonen. Efter en stund gick Katrin in på kontoret igen. Men mannen stod kvar, blick stilla vid staketet, stirrandes ut i luften. Jag tittade bort för att undvika att få ögonkontakt med honom ännu en gång. Kort därpå hörde jag dörren slå igen, och mannen var borta.

Det var svårt att koncentrera sig på arbetet under den eftermiddagen. När klockan slagit fyra, och vi stod i omklädningsrummet, frågade jag Roy som hade skåpet bredvid mitt om han sett mannen som besökt Katrin idag. Roy såg konfunderad ut.

”Det är väl en kontrollant som ska se till att vi inte gör krokiga mugghållare till Boforskanonerna”, sade Glenn, som hade hört mig. Skratt i omklädningsrummet. Jag log och blev lite lättare till mods bara av det.

När jag klivit in i min bil på parkering tände jag en cigarett, drog ett bloss, lutade mig tillbaks i sätet och andades ut. Jag satt där med bilen igång en stund och kände mig lugnare. Sedan vred jag upp volymen på radion, lade i backen och började rulla ut. Slängde en blick i backspegeln. Tvärnit. Det brände till i bröstet när jag råkade svälja rök. I backspegeln såg jag en person. Katrin. Hon stod precis bakom bilen och mötte min blick i backspegeln. Hade jag rullat ett par centimeter till så hade jag kört på henne. Vart kom hon ifrån? Hon hade inte befunnit sig i närheten när jag gick ut på parkeringen. Men nu stod hon där och log knappt märkbart. Jag lutade mig över ratten och tog ett par djupa andetag för att stilla min puls som rusade i öronen. Sedan klev jag ur bilen för att se till att Katrin var okej. Men då hade hon redan hunnit iväg långt över parkeringen.

Morgonen därpå var jag dödstrött. Det var fredag, men inte ens det kunde pigga upp. Jag hade sovit oroligt. Hela tiden hade jag vaknat av förvirrande och obehagliga mardrömmar. Allt jag mindes var att de hade utspelat sig på firman. Efter att jag anlänt till jobbet gick jag direkt till köket för att hämta en ren kopp att slå upp mitt medhavda kaffe i. Där stod Inger och Anette från ekonomiavdelningen och pratade med Katrin. Fast det verkade vara Inger och Anette som stod för samtalet. Katrin stod mest och log. Ibland brast hon ut i ett skratt. Ett högt och kort ”HAHA!”, som fick en att haja till. Lika snabbt som det kom varje gång försvann det, och hon återgick till sitt milda leende.

Morgonen blev förmiddag men min hjärna kändes fortfarande trög av sömnbrist. Vi hade fullt upp i verkstaden och det var inte läge att slå av på tempot. Dessutom hade Torbjörn varit nästan två timmar sen till jobbet. Uppenbart bakfull och tilltufsad försökte han slinka in obemärkt bland maskinerna i vår grupp. Jag kunde nästan känna lukten av honom innan jag fick syn på honom. Men jag orkade inte bråka, inte idag. Vi såg på varandra utan att utbyta några ord. Han visste att jag visste och vice versa. Ord var överflödiga.

På eftermiddagen kastade sig produktionschefen Olof ut ifrån sitt lilla kontor i verkstaden och fångade mig. Mer jäktad än vanligt med papper och anteckningsblock i högsta hugg höll han en utläggning om produktionskapacitet och tidsplaner som jag lyssnade på med svalt intresse. Det han fiskade efter var såklart övertid, men jag tänkte inte lägga ordet i munnen på honom. Han fick återvända till kontoret med ogjort ärende.

Till sist kom helgen och jag fick chansen att ta igen förlorad sömn. Det gick inget vidare. Mardrömmarna fortsatte. Jag var på jobbet, yrande i en mörklagd verkstad där jag inte kunde inte se någon annan, men ändå visste att jag inte var ensam. Till och med när jag försökte ta en tupplur hade jag den mardrömmen och vaknade upp genomsvettig.

På söndagseftermiddagen ringde Stig. Jag blev glad när jag hörde hans röst och såg möjligheten att tänka på annat än jobbet en stund, men blev snabbt besviken.

”Hur går det med den nya kunden?”, frågade han. Jag suckade och drog hela berättelsen om de märkliga produkterna vi tillverkade och om vår säljansvarige som bytts ut. Återigen blev Stig tyst.

“Sen var det någon kontrollant och sprang där häromdan, men han kan ha varit säljare också”, sa jag för att bryta tystnaden.
”Okej? Varför tror du det?”
”Jo, han var här och ringde på ett par dar tidigare. Ville sälja något kosttillskott.”

Stig tystnade återigen.

”Du, jag måste tyvärr sluta nu, men allt det där låter jävligt märkligt om jag ska vara ärlig. Vi får höras snart igen. Var rädd om dig”, sade han till slut och lade på luren.

Efter samtalet gick jag direkt till sängs och lyckades äntligen få lite ordentlig sömn.

Följande vecka inleddes lika intensivt som den förra slutat. Den monotona masstillverkningen av samma enformiga detaljer bara fortsatte och fortsatte. Folk gick på högvarv. Stämningen var spänd och irritation hängde i luften. Vid ett tillfälle gick Torbjörn iväg med ett lass profiler och detaljer till svetsavdelningen. Samtidigt kom en gammal kantpressare som heter Dahlberg gående. De passerade varandra utan ett ord, men av någon anledning stannade Dahlberg upp sekunden efteråt. Han följde Torbjörn med blicken, tills han kom tillbaka från svetsen. Då fick Dahlberg något i blicken. Sedan ropade han något till Torbjörn. Jag hörde inte vad var, det lät inte ens som ett ord, snarare ett läte. Men det fick Torbjörn att fullkomligt explodera.

Han vräkte sig över Dahlberg och började slå honom besinningslöst. Trots att slagen fullkomligt haglade i ansiktet på honom gjorde han inte motstånd. Han bara stod där och tog emot. Efter några sekunder åkte han medvetslös i golvet med en smäll. Trots det fortsatte Torbjörn att slå som besatt, så att Dahlbergs huvud studsade likt en trasdockas mot betonggolvet. Jag och Hannu rusade fram samtidigt som Ingemar och Paul ifrån svetsavdelningen kom från andra hållet. Vi var fyra, men lyckades ändå bara nätt och jämnt dra bort Torbjörn, som stretade emot med vansinnig kraft. Omkring oss stod en liten skara kollegor och bara tittade på. Lyckligtvis dök Pernilla och Louise upp och tog hand om Dahlberg. Han hade visserligen kvicknat till, men ansiktet var ett blodigt mos. Ändå kunde jag skönja en min av ren, oförfalskad förvåning.

Lika fort som situationen hade uppstått var den över. Produktionschefen Olof stormade ut från sitt kontor och såg förtvivlad ut, antagligen mest för att han fick syn på all stillastående personal och insåg vad det skulle kosta tidsmässigt. Det tunna håret verkade gråna mer för varje sekund som passerade. Han såg till att folk skingrades och arbetet återupptogs. Dahlberg och Torbjörn skickades iväg, den ene till vårdcentralen, den andra hem. Resten av den dagen var det såklart dåligt fokus på arbetet. Det skvallrades i varje hörn. Roy, framkom det, var den siste som hade pratat med Torbjörn innan han skickades hem. Men han var inte mycket klokare. Torbjörn hade mest mumlat, uppenbarligen fortfarande argt men också förvirrat. Själv var jag naturligtvis chockad, men det var en annan sak som jag inte kunde släppa. Mitt under tumultet när vi hade fullt sjå med att bända loss den nedblodade Torbjörn kan jag ge mig fan på att jag hörde ett skratt. Ett högt, kort och intensivt: ”HAHA!”

Dagen efter hängde oron kvar i luften. Strax efter klockan tolv satt vi i matsalen. Pyttipanna med stekt ägg som stått och mognat i värmeskåpet hela förmiddagen, serverat med en knäckemacka, stod på menyn. Det var ganska tyst vid vårt bord, annat än ljudet av slamrande bestick.

Ingenstans som i matsalen blev uppdelningen mellan knegare och tjänstemän så tydlig. Vi satt vid våra bestämda platser, vi vid vårt bord och kontorspersonalen vid sitt. Denna dag var det ganska skralt med folk vid kontorsbordet. Några säljare och konstruktörer satt utspridda, och på ena flanken satt Inger och Anette med Katrin. Återigen var det mest Anette och Inger som hördes. Katrin sade inte särskilt mycket, men trots det hördes hon. Då och då flög det där plötsliga och intensiva skrattet ur henne, och med tiden allt oftare och mer gällt. Jag såg hur folk runt vårt bord började höja på ögonbrynen och byta blickar med varandra.

”Vad fan är det med henne?”, sade Björn, utan att någon svarade.

Då eskalerade det. Katrin hävde ur sig ett särskilt högt och maniskt skratt med sån kraft att rösten började spricka. Nu vände sig människor om och stirrade på henne. Inger och Anette satt och gapade. Och så rätt som det var tystnade Katrin. En sekund satt hon blick stilla och bara tittade framför sig. Det var knäpptyst i rummet. Sedan, i en enda rörelse, hävde sig Katrin över bordet med ett stort vattenglas i handen, och slog det med full kraft rakt i ansiktet på Anette. Vatten och glasbitar flög åt alla håll samtidigt som Anette föll baklänges och slog i golvet med halvöppna ögon och ett djup inåtbuktande jack från näsroten till kindbenet, som började blöda ymnigt när hon blivit stilla. Fullkomligt kaos utbröt. Folk sprang omkring och skrek och stolar vältes när alla skulle försöka hjälpa Anette samtidigt. Folk ropade på ingen särskild att ringa ambulans och polis. Inte förrän efter någon minut upptäckte vi att Katrin var borta. Spårlöst försvunnen.

På något sätt lyckades vi återuppta arbetet en knapp timme senare. Vi hade oerhört mycket att göra. Kvantiteterna kändes oöverskådliga och tidspressen var som ett strypgrepp. Men trots att jobbade under tystnad visste vi nog att alla tänkte på en och samma sak.

”Hon är ju ett psykfall. Jag sa ju det”, sade Glenn plötsligt.
”Jag tror inte det var frivilligt”, sade Hannu, som om han bara väntat på att någon skulle bryta tystnaden.
”Vad pratar du om?”, sade jag.
”Något påverkar henne, något utanför eller i henne.”

Innan Hannu kunde förklara så dök produktionschefen upp. Olof såg mer jäktad ut än vanligt när han samlade ihop våran arbetsgrupp för ett snabbt möte.

”Jaha, hur är läget? Hur går det?”

Han fick några mumlande svar som han inte brydde sig om. Först trodde jag att han skulle prata om det som hänt på lunchrasten, men han nämnde det inte med ett ord.

”Jo, ni har ju kanske märkt att orderingången har ökat kraftigt och, tja, det kräver ju att vi lägger i en högre växel, men det förstår ni kanske redan, såklart”.

Han pratade trevande en stund, tills han till slut fick ur sig det som alla väntat sig. Dagen efter, fredag, skulle det krävas kvällsarbete för att svetsavdelningen skulle få sina detaljer så att de kunde färdigställas och skickas på måndagen. Ingen protesterade. Några nickade bara.

”Det är ju aldrig fel med lite extra klirr i kassan, eller hur? Jag kommer tyvärr inte vara på plats själv, då jag är upptagen med annat. Men lycka till och trevlig kväll då, imorgon kväll alltså”, avslutade Olof.

Det blev tyst och obekvämt en kort stund sedan klampade han iväg igen. Smidig som en älg.

När väckarklockan ringde på fredagsmorgonen kändes det som om natten varit 20 minuter lång. Ännu en natt med orolig sömn och märkliga drömmar. Gårdagens blodiga scen i matsalen spelades upp och förvrängdes in absurdum. Snurrig i huvudet körde jag hemifrån. Med facit i hand hade jag avstått.

När jag plötsligt körde in på jobbets parkeringsplats ryckte jag till, och insåg att jag kört på autopilot. Hävde i mig bränt kaffe från botten av kannan, eftersom termosen stod kvar på köksbänken. Sedan var det bara att köra igång. Snart nåddes jag av uppgifte att Katrin fortfarande var borta. Kanske inte så konstigt att hon inte bara valsade in på jobbet efter gårdagen.

Dagen gick till en början fort, men vid trehugget blev det trögare. Insikten att vi förmodligen hade åtta timmar till framför oss började sjunka in. Ytterligare två timmar senare började tröttheten och irritationen bli påtaglig. Mula upptäckte att han klippt till en hel drös med plåtar i fel mått. De var bortom räddning och det var bara till att skrota hela högen. När han insåg att en god timmes arbete var bortslösat, kokade han över. Han plockade upp en plåtremsa och skickade iväg den likt en bumerang in i väggen. Tyvärr gjorde han det utan sina handskar. Den sylvassa plåten skar upp ett ordentligt sår i handen på honom. Det var Roy som upptäckte att han gick och drällde blod över golvet och på verktygen.

”Fan vad du håller på! Gå och plåstra om det där”, muttrade han. Mula höll sig om handen och gick iväg.

Efter en kort stund dök han upp igen med sin blödande hand, utan något bandage. Han påstod att första hjälpen-skåpet var tomt. Jag gick för att undersöka, och mycket riktigt: i det lilla gröna Cederroth-skåpet på väggen som skulle vara laddat med förnödenheter fanns ingenting. Jag försökte komma ihåg hur det hade gått till i samband med de senaste dagarnas turbulens. Hade innehållet gått åt när Dahlberg eller Anette plåstrades om? Jag skyndade iväg för att kolla hur det stod till i de andra två första hjälpen-skåpen som fanns i verkstaden. Bägge var länsade. Inte en pinal. Det kändes märkligt. Hade någon snott grejerna? Jag insåg att jag sett ett liknande men mindre första hjälpen-skåp på kontoret och skyndade upp dit.

På kontoret var det knäpptyst. Klockan var strax efter fyra och alla hade flytt fältet för längesedan. Trots att jag var ensam gick jag försiktigt fram över heltäckningsmattan, som för att inte störa någon som inte var där. Skåpet var lätt att hitta. Det lyste grönt i kontrast till den i övrigt bleka färgskalan på väggarna. Till min lättnad var skåpet inte tomt, det rasade ut plåster och bandage. Jag fyllde fickorna och skulle ställa tillbaka det som ramlat ut, när jag fick syn på en konstig förpackning på översta hyllan. Den såg till formen ut som en vanlig läkemedelsförpackning. På den vita förpackningen stod det handskrivet i svart bläck: huvudvärk och feber. Vid sidan fanns en symbol, en blå cirkel med ett smalt kryss, samt en stämplad text som löd: Nage-Nagerum. Den hade ingen innehållsförteckning, och förpackningen var tom. Jag tittade på förpackningen en stund, och sedan stängde jag skåpet.

På väg tillbaka till verkstaden skymtade jag Katrins kontor. Jag stannade upp. Något verkade luta mot glaspartiet bredvid dörren. Där jag stod kunde jag inte urskilja vad. Jag tvekade en kort stund, sedan vek jag av in i korridoren där hennes kontor fanns. Det upptända, öde och knäpptysta kontorslandskapet fick obehaget att krypa sig på. Tänk om det var någon där inne. När jag kom närmare såg jag att det var en möbel som stod lutad mot glaset. Det var hennes skrivbord, och det blockerade all insyn. Jag prövade hennes dörr, och den gick upp. När jag såg in i kontoret rynkade jag pannan. Det var fullständigt uppochnervänt. Pärmar och papper låg i drivor på golvet, stolar och hyllor var omkullkastade. Det var en märklig syn, men det som gjorde det obehagligt var alla bandagerullar, plåsterförpackningar, sårtvättar och de övriga första hjälpen-grejer som låg utspridda i rummet. Här och där såg jag fler förpackningar med den lilla blå symbolen.

Jag skyndade mig därifrån och sprang ner till verkstadsgolvet, där jag plåstrade om Mula. Sedan återgick vi till arbetet. Under tiden jag var borta hade folk hunnit gå hem, och det var nedsläckt i stora delar av verkstaden. Men vi jobbade vidare. Fram till klockan sju. Då bröts strömmen. Lokalen blev mörk och alla maskiner stannade. De få avlånga fönstren på långsidan av bygget, ut till aprilsolen som var på väg ner, blev den enda ljuskällan.

”Har säkringarna slagit ifrån?”, sade jag, för att se till att någon gav sig ut till elcentralen vid utlastningen och tittade efter. Lasse tog på sig uppgiften och kilade iväg. Efter en liten stund blinkade lysrören i taket till och tändes, och kort därefter gick maskinerna igång. Några minuter senare kom även Lasse tillbaka.

”Säkringarna?”, frågade jag och Lasse nickade, men sade inget. Tio minuter gick. Jag hjälpte Roy att lyfta ett stort plåtark till gradsaxen, när strömmen återigen gick.

”Men vad fan är detta? Hur kan säkringarna gå? Det är ju knappt någon här!”, skrek Roy i frustration. Han var trött och irriterad, men han hade rätt. Det var märkligt. Denna gången följde jag med Lasse för att se vad som stod på.

En verkstad efter arbetsdagens slut är en främmande plats. Maskiner som vanligtvis vrålar är tysta, strålkastare som brukar lysa är släckta, stolar där folk brukar sitta är tomma. Det känns som om man inte har rätt att vara där. Med en ficklampa som ljuskälla skyndade vi oss ut till elcentralen där Lasse stannade upp. Dörrarna till elskåpen stod på vid gavel.

”Men, jag stängde väl?”, mumlade han för sig själv.

Vi undersökte skåpen, och fann att flera automatsäkringar var brutna. Dessutom låg det vad som först såg ut att vara toalettpapper utrullat på golvet. Jag böjde mig ned och tog upp det i handen. Det var då jag såg att det var bandage.

”Det här låg inte här innan, det såg inte ut såhär då”, viskade Lasse.
”Jag tror dig”, sade jag.

Vi återställde allt och gick tillbaka under tystnad.

Vi arbetade på i ett par timmar till utan några fler strömavbrott. Strax innan klockan tio rundade vi av. Vi var klara med det behövde, och måndagens leveranser låg nu i svetsavdelningens händer. Efter att vi hade stängt av maskiner och sopat undan den värsta oredan, slog vi oss ned med varsin kopp kaffe ute i verkstaden för att prata i några minuter. Obehaget från strömavbrotten hade runnit av oss.

”Hoppas man får vila lite imorgon då, eller tror ni vi blir inringda?”, sa Roy med ett brett flin.
”Jag vet inte, men du vilar ju här hela dagarna så det spelar väl ingen roll”, svarade Glenn. ”Du din lille jävla…”

Roys skämtsamma vrede avbröts när vi hörde något från verkstaden. Det var dämpat och verkade avlägset. Men jag kunde inte blunda för att det lät som ett kort, gällt skratt.

Därefter blev det knäpptyst, och alla reste sig snabbt.

”Är det någon kvar där inne?”, viskade Björn. Jag ropade hallå utan att få svar. Vi stod en stund och lyssnade.

”En fågel utifrån?”, föreslog Mula efter en stund. Alla i gruppen såg på varandra.

”Du har säkert rätt. Men nu är det jag som vill åka hemåt”, sade jag

Allt som återstod var att stänga av maskinerna och det andra som fortfarande var igång, släcka överallt och sedan låsa. Jag och Lasse tog köket och kontoren medan Glenn och Hannu gick till utlastningen och lagret. Roy och Björn såg över resten av verkstaden.

Nu hade solen gått ner och det var kolmörkt ute, men i köket, matsalen och uppe på det tomma kontoret var varenda lampa tänd. Vi tog en vända och släckte ner allt utom någon enstaka fönsterlampa på bottenvåningen. Sedan gick Lasse ut till verkstaden, medan jag tog trappan upp till kontoret för att släcka där. Jag jobbade mig fram till taklampornas strömbrytare, slog av den, och det enda kvarvarande ljuset kom inifrån ett par kontor, där skrivbordslampor fortfarande lyste. Jag vände mig om för att gå. Jag hade bara hunnit ta tre steg ned i trappan när det kom från bakom min rygg.

”HAHA!”

Jag blev så rädd att jag ofrivilligt skrek rakt ut. Pulsen rusade och en klump i halsen gjorde det tungt att andas. Var kom det ifrån? Jag tittade fram och tillbaka in i det mörklagda kontoret men kunde inte se något och vågade inte ropa tillbaka. Sedan vände jag blicken ner för trappan igen.

Nedanför trappan, lite vid sidan av, stod en liten gestalt i mörkret . Det snåla ljuset från en skrivbordslampa bakom mig var det enda som gjorde att jag kunde urskilja den. Jag anade kläder som hängde i trasor. En skjorta och en lång kjol. Upprivna nylonstrumpor utan skor. En pagefrisyr i oreda.

”Katrin?”, viskade jag. Jag fick inget svar. Istället kom ett ljud ifrån gestalten. Ett ljud som rev upp skräck av ett slag jag inte längre trodde jag kunde känna. Ett barns fruktan. Det var ett alldeles för välbekant ljud. Klick, klack.

Hon tog ett hastigt steg in mot trappan, och det svaga ljuset träffade hennes ansikte. Ögonen var insjukna i skallen och verkade stirra rakt igenom mig. Läpparna var så spruckna att de liknade gamla däck. Alla de spruckna tänderna blottades i de öppna käkarna. Det var knappt jag såg att det var Katrin. Klick, klack. Hennes käkar slog igen mekaniskt. Sedan lyfte hon bägge armarna i en blixtsnabb rörelse och kastade något över mig.

Vassa metallbitar regnande ner över mig. Jag kröp ihop där i trappan, knep ihop ögonen och drog instinktivt upp händerna över huvudet. När jag såg upp såg jag att det var hylsorna vi stått och tillverkat i flera dagar hon kastat över mig. Ögonblicket efter tittade jag ned, och såg att Katrin hade försvunnit. Jag blev sittande, hukad i trappan. Då hörde jag den tunga dörren ut till verkstaden slå igen.

Det fick mig att vakna till. Jag vände och sprang upp för trappan, och tog vägen genom kontorslandskapet mot verkstaden. Det låg plötsligt saker utspridda på golvet som jag nästan snavade över. Pärmar, muggar och förpackningar. Mängder av små förpackningar, och jag insåg att jag kände igen dem. Jag stannade och plockade upp två av dem. De var likadana. Med den lilla blå cirkeln med ett smalt kryss i. Den påstämplade texten var annorlunda. Det stod ”Onlent och ”Euphormium”. Bägge förpackningarna var tomma. Vad var detta? Vart kom det ifrån? Jag kastade ifrån mig förpackningarna, sedan sprang jag ut genom dörren till verkstaden.

När jag kom ut på platån möttes jag av mörker. Det var knäpptyst, och jag kunde inte se en människa, men däremot ett svagt gult sken från svetsavdelningen. Så fort och tyst jag kunde tog jag mig ner för den branta trappan, och när jag kom ner fick jag syn på någon som låg i en hög på golvet. Det var Roy. Han låg på sidan med ansiktet mot golvet och andades långsamt och tungt med ett väsande ljud. Utan att tänka mig för började jag dra och vrida i honom. Ögonen hade börjat vänja sig vid mörkret nu och jag fick syn på ett djupt blödande sår i bakhuvudet på Roy. Det gråa håret hade blivit mörkt av blod, och det låg slickat mot huvudet. Jag tog av mig skjortan och slet den i bitar för att vira runt huvudet på honom. Det såg snarare ut som en slarvig turban än ett bandage, men det fick duga. Sedan skrek jag på hjälp. Hannu måste vara där någonstans, eller Björn, Lasse eller Glenn. Men jag fick inget svar. Jag vrålade igen. Då fick jag svar. Ett högt, gällt, kort och skrovligt skratt.

Jag reste mig och började gå mot det svaga ljuset bakom svetsbåsen. Jag visste att hon var där, att hon väntade där borta. Vid vår plats, vid våra maskiner. Jag slet åt mig en liten plåthammare ifrån en verktygsvagn som stod i gången. Adrenalinet pumpade. Mina händer skakade. När jag nästan kommit fram stannade jag upp. Fortfarande i skydd av mörkret försökte jag samla mig, men pulsen bara steg och svetten dröp längs ryggen. Jag knep åt om hammaren så knogarna vitnade, sedan gick jag fram.

Där stod hon. Långt in i hörnet bredvid vid en av våra mindre svarvar. Det gula skenet jag sett var arbetsbelysningen från svarven som hon vänt upp mot taket. Nu stod hon i det gula skenet och det förvrängda ansiktet såg nu ännu mer sjukligt ut. Hakan hängde lealöst. Men hon var inte ensam. Bredvid henne stod Björn.

Han stod ihopsjunken, med händerna bakom ryggen. Från ett sår i pannan strilade blodet över ansiktet och hans ögon, som såg dåsiga ut. Jag tog några försiktiga steg mot dem, båda två förblev helt stilla. Varför gjorde han ingenting? Han var den avgjort större och längre av de två, och hade enkelt kunnat övermanna Katrin.

”Björn?”, sade jag, och hörde min röst brista.

Precis då såg jag varför han inte gjorde något motstånd. Runt halsen hade han ett tjockt snöre. Snöret gick från halsen och till en tjock plåtskiva som var uppspänd i svarven. Om maskinen startades, skulle plåtskivan börja hala in snöret och Björn skulle bryta nacken. Jag såg hur han lyfte blicken mot mig. Han såg nästan likgiltig ut. Som om han var drogad.

”Sluta!”, skrek jag åt Katrin. Hon var tyst en stund. Sedan slog hon ihop käkarna ett par gånger, vände och rusade därifrån.

Om det var hon som slog igång maskinen, om hon överhuvudtaget var närvarande nog att göra det, eller om den på något sätt gick igång av sig själv kommer jag aldrig få veta. Men den gamla maskinen varvade upp långsamt, och plåtskivan började snurra. Snöret som var fäst runt Björns hals drogs åt. Han slets lealöst ner på knä framför maskinen. Svarven ökade hastigheten, och Björns ansikte pressades mot svarvens sida. Det hela kan inte ha gått på mer än en sekund, men jag kommer aldrig kunna sudda ut minnesbilden, och insikten att hans huvud var några ögonblick från att slitas av. Jag kastade mig fram till maskinen och slog in nödstoppet som fick den att tvärstanna, och famlande med andra handen fick jag tag på en slö avbitare och klippte loss snöret som skar in i Björns hals. Han föll ner på golvet. Ansiktet var illa tilltygat. Han saknade tänder och näsan såg krokig ut. Men han var vid liv.

Jag hann knappt se över Björn förrän jag vände mig om och försökte urskilja någon rörelse i den mörka lokalen. Katrin var fortfarande där någonstans, och hon var livsfarlig. Jag hade inte hört ett ljud från Glenn och Hannu, och jag vågade knappt tänka på vad hon kunde ha utsatt dem för. Då hörde jag bankande och röster någonstans långt bort. Jag kastade en sista blick på Björn, intalade mig själv att han klarade sig för ögonblicket, och började famla mig fram genom truckgången, mot porten till ut- och inlastningen. Långt bort såg jag ljuskäglan från en ficklampa fladdra omkring i de smala fönstren i porten.

Jag sprang så fort jag kunde genom den nedsläckta verkstaden, fram till porten och insåg att den var låst. Låset kändes så trögt och tungt att jag insåg att min sista energi snart började rinna ur mig.

”Vad är det som händer? Varför låste ni?”, sade Glenn upprört.
”Och vem är det som löpt amok i elcentralen?”, sade Hannu.

Sedan blev de tysta. Jag hade inte själv insett hur jag såg ut, men de hade fått syn på mina kläder, nedsölade med Björn och Roys blod.

”Vi måste ringa polis. Ambulans”, sa jag. Glenn och Hannu stod bara och gapade.
”Ring för helvete!”, skrek jag.

Jag kände hur allt började snurra och det svartnade för ögonen. Hannu fångade upp mig, och jag fick stötta mig mot honom när vi skyndade iväg till våra kollegor.

Sedan gick allt fort. Glenn slog in dörren till Olofs kontor i verkstaden, där det fanns en telefon. Lyckligtvis fungerade den trots att strömmen var bruten. Hannu tog hand om Roy medan jag satt över Björns livlösa kropp och bara stirrade.

Polis och ambulans anlände till sist. Det förhördes och spärrades av. Björn och Roy bars iväg på bårar. En konstapel pratade med mig, men jag uppfattade knappt vad hon sade. Mitt under förhöret förlorade jag medvetandet.

Senare fick jag veta att Hannu tagit med två konstaplar ut till matsalen, och att Katrin suttit där, vid ett av borden, på samma plats som där hon krossat ett glas i ansiktet på Anette. Där hade hon suttit helt lugn och stillsam, som om hon väntat på att bli hämtad. De hade bett henne följa med och hon hade rest sig sakta, tagit några avvaktande steg och tittat en stund på dem utan att säga något. Sedan hade hon följt med konstaplarna ut till en bil som väntade på parkeringen. Som om inget hade hänt.

Firman höll stängt ett par dagar efter det där. Inbrott, överfall och skadegörelse, hette det från ledningens sida. Katrin hade sagt upp sig, fick vi veta. Självklart gick ryktena ute på verkstadsgolvet, när arbetet väl kom igång igen. Det spekulerades vilt om vad som hänt och varför. Stöldligor, spioneri, masspsykoser eller sammansvärjningar. Men konstigt nog var det ingen som frågade oss som var där den kvällen. Visst hade vi gett samma förklaring som ledningen. Vi förstod ju att våra jobb hängde på att vi inte gjorde någon stor affär av detta. Men nog måste de sett på oss att vi hade mer att berätta än så.

Arbetet med försvarets beställning fortsatte i någon dag, tills den sista lådan med meningslöst skrot var ivägskickad. Sedan kom inga fler ordrar från det hållet. Arbetet på firman återgick till sitt stilla lunk. Då och då pratade jag och Hannu om det som hänt. Han hade också lagt märke till de märkliga läkemedelsförpackningarna, och var övertygad om att de legat bakom Katrins anfall.

”De låg på de mest udda ställena. Som om de var utplacerade”, sa han.
”Hur menar du?”
”Det var som om någon kände till mitt förflutna, och mina svagheter. Och Dahlbergs. Och ville utnyttja dem, eller testa något på oss. Jag är övertygad om att han var påverkad när han gick på Torbjörn den där dagen.”

Av någon anledning blev jag alldeles kall när han sa det där. Sedan fortsatte han.

”Jag tror det var ett bete, och tanken var att fler skulle nappa. De visste att det fanns svaga människor här. Jag tror vi undkom en massaker. Tänk vad hon kunde åstadkomma på egen hand. Föreställ dig vad tio till hade gjort.”

En tid efter händelserna på firman satt jag hemma en kväll, med Stig i telefon. Jag drog hela berättelsen för honom, från början till slut. Det kändes bra att prata om det, och berätta hela sanningen för någon utomstående jag hade förtroende för. Stig var tyst i luren och lyssnade. När jag berättat klart blev vi båda tysta en stund.

”Jag antar att du inte har glömt bort den där dagen hos Gunnarson när vi var små? Albin”, sa Stig sedan.

Jag kände mig nästan illamående. Jag hade försökt hålla tanken borta. Albins vätskande vanställda ögon. Ljudet av det besatta tuggandet.

”Visst sa du att Katrin varit anställd inom försvaret?”, fortsatte han. Jag förblev tyst, vilket han tolkade som ett svar.
“Precis som Albin”, sa han tankfullt. Jag visste inte vad jag skulle säga.

Dörrklockan ringde.

”Är du kvar?”, sa Stig.
”Jadå. Men det ringer på, och jag väntar besök. Mor och far skulle komma. Vi får ses snart och prata mer om det där”, sa jag.

Vi avslutade samtalet och lade på. Sedan reste jag mig och gick bort till ytterdörren för att släppa in mina föräldrar som jag inte träffat på länge. Det skulle bli skönt att äntligen få se dem. Men skulle jag ta upp de senaste incidenterna på jobbet? Vad skulle de tro? Skulle de ens förstå? Jag bestämde mig för att se om tillfället uppstod.

Sedan öppnade jag dörren. Till min förvåning stod inte mina föräldrar där. Faktum är att trapphuset var helt tomt. Där fanns ingenting. Förutom i den lilla tidningshållaren i mässing som satt på väggen bredvid min ytterdörr. I den låg en liten anspråkslös förpackning, med en liten blå cirkel på.

Signaturmelodi

Det ni idag hört var historien “Firman”, skriven av lyssnaren A och uppläst av Ludvig Josephson. En historia om Sverige på 1980-talet, präglat av det kalla kriget och rysskräcken. Om det någonsin funnits en tid då försvaret testade sina gränser, och ibland kanske till och med gick över den, så var det då. Och vem vet, kanske har vi precis hört ett vittnesmål om hur det kunde gå till. En berättelse om vad som egentligen inte ska kunna hände. Som ni så ofta hör i Creepypodden.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.