Avsnitt 168: Avvikelser

En sommar för runt 40 år sedan åkte, brukar det berättas, sju glada vänner på semester till Medelhavet. En varm och vindstilla dag hyrde de en stor segelbåt, och långt ute i havet bestämde de sig för att ta ett dopp. En efter en hoppade de i och simmade runt båten, låg och flöt på ryggen i solen och roade sig. Men när de skulle ta sig upp igen gjorde de en fasansfull upptäckt. De hade glömt fälla ned badstegen innan de hoppade i. Den stora segelbåtens reling var så hög att de inte nådde den.

Det berättas att när man hittade segelbåten igen, fritt drivande i Medelhavet, så hittade man också sju drunknade kroppar som flöt runt den.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det jag nyss berättade var en vandringssägen som cirkulerade på 80-talet. I boken “Den stulna njuren” berättar Bengt af Klintberg att han fick höra den 1987, och att det då sades att det hela skulle ha inträffat just den sommaren. Men han hänvisar till en tysk samling av vandringssägner, där samma berättelse finns nedtecknad redan 1983. Så oavsett om historien bottnar i en sann händelse eller inte så måste den ha utspelat sig senast i början av 1980-talet.

Fast det finns, som Bengt af Klintberg påpekar, en logisk lucka i berättelsen. Eftersom alla drunknat fanns det ju ingen som kunde berätta hur det gick till när de hamnade i vattnet. Om vandringssägnen tillkom kring en verklig händelse så måste den alltså varit en sorts rekonstruktion, snarare än ett vittnesmål. Och tänker man så, så gör det nästan historien kusligare.

För när jag läser den där gamla vandringssägnen från 1980-talet idag så tänker jag på Kaz II. Det är vår tids Mary Celeste, en modern spökskeppshistoria som börjar i april 2007, när man hittar den knappt tio meter långa katamaranen Kaz II i havet, 16 mil utanför Australiens kust. En förbipasserande helikopter flög över segelbåten i närheten av Stora barriärrevet och tyckte den drev oroväckande. Två dagar senare bordades Kaz II av kustbevakningen, som fann en segelbåt i perfekt skick. Motorn, radion och GPS-systemet fungerade och var igång, på ett dukat bord fanns serverad mat och en påslagen laptop. Ombord fanns flytvästar, och på släp efter segelbåten en liten jolle.

Det enda som stack ut ombord var att ett segel var skadat, och att de tre besättningsmännen. Derek Batten, Peter Tunstead och James Tunstead, alla i 50-60-årsåldern, var spårlöst försvunna. Senare hittades en videokamera ombord, där de spelat in en vad som liknar en härlig dag till sjöss, kort innan de alla försvann. De fiskar, pratar och seglar. Vad kunde ha hänt mellan då och när segelbåten hittades, till synes helt oförklarligt övergiven?

Efter en fruktlös räddningsoperation där bland annat två helikoptrar och nio flygplan deltog, och senare en lång utredning, stod man lika frågande som precis när segelbåten hittats. Ingen visste vad som hänt när den erfarna och mycket säkerhetsmedvetna seglaren Derek och de två bröderna Peter och James lämnade sin fullt fungerande segelbåt och försvann ut i tomma intet.
Det närmaste vi kommer ett svar är det spekulativa scenario som presenterades i utredningen, baserat på vittnesuppgifter, GPS-data, filmen från filmkameran ombord och väderleken när det hela utspelade sig.

“Söndagen den 15 april 2007 klockan 10.05”, står det i utredningen, “seglade Kaz II i närheten av George Point. Fram tills dess hade allt gått som planerat, men under timmen som följde förändrades situationen dramatiskt.”

Männens fiskelina hittades intrasslad i katamaranens babords roder, står det i utredningen, och en uppenbar tanke är att en av de tre männen försökt dra loss fiskelinan och då fallit överbord. När man står på den aktre plattformen på katamaranen medan den är i rörelse är det lätt att falla i, och nästan omöjligt att ta sig upp igen.

I utredningen gissar man att den som föll i var en av de två bröderna Peter och James, och att den andra brodern hoppade i efter honom. Derek Batten var då fortfarande ombord, och startade motorn för att vända om och undsätta dem. Men först var han tvungen att reva seglet. Han gick upp ur sittbrunnen, men då kunde en plötslig vindpust eller våg ha förändrat båtens riktning och fått bommen att svänga över segelbåten och slå Derek överbord. Segelbåten gick då i 15 knop, och var omöjlig att simma ikapp.

“Därefter”, står det i utredningen, “kom slutet snabbt. Ingen av männen var goda simmare och det gick vågor på havet. Männen måste snabbt ha blivit utmattade och sjunkit under havsytan.”

Det är något med historien om Kaz II, och vandringssägnen jag berättade i början, som är extra kusligt, och det är hur snabbt en situation kan förändras. Hur plötsligt en bekymmerslös vardag kan bli dagen då du dör. Det behövs bara den allra minsta avvikelsen.

I det här avsnittet ska vi tala om sådana avvikelser. Om när de grusar stora planer, öppnar för branta, nedåtgående spiraler eller försätter ens verklighetsuppfattning i kris. Och vi ska börja med en lyssnarhistoria, inskickad av en anonym lyssnare, om just det sistnämnda. Om en avvikelse som det finns en rutinhantering för, men som ändå inte räcker till när det verkligen gäller. Jag läser “Påkörningen” av en anonym lyssnare.

Jag är lokförare. Jag kör godståg lite överallt i landet. Oftast på nätterna. Det är något fridfullt och behagligt att färdas fram genom mörkret med 1500 ton och med en termos kaffe och nattradion som sällskap. Genom landskap som är fulla med liv på dagarna och genom ödsliga skogar där älg och rådjur syns nästan varje arbetspass. Det är ett bra yrke och jag trivs på mitt jobb.

Den här historien utspelar sig för ett par år sedan en höstnatt på Markarydsbanan mellan Hässleholm i Skåne och Eldsberga i Halland. En sträcka som är väldigt enslig och öde nattetid. En lång sträcka med mest mörka skogar och långa sträckor syns inget spår av mänsklig civilisation.

En nackdel med jobbet är att man ibland kör på saker. Oftast vilt, det kan man leva med och det orsakar normalt sett inga problem för ett godståg, men även så kallade kandidater. Det är så vi lokförare brukar kalla de människor som avsiktligt ställer sig framför tågen. Den risken är baksidan med yrket och statistiken säger att vi alla kommer drabbas någon gång under yrkeslivet. Risken är dock obefintlig för den som kör godståg mitt i natten långt ute i skogen.

Den här natten var en helt vanlig höstnatt. Det var mörkt som en kolsäck och det regnade ganska intensivt. Sikten var med andra ord begränsad. Det är normalt inget stort problem. Vi blir förvarnade av tekniska system ifall vi skulle närma oss en signal i stopp och för övrigt så har alltid ett tåg företräde. Säkrad rörelse som det heter. Jag satt där och smuttade på mitt lite för kalla kaffe och lyssnade på Peter Sundberg på radion och försökte hålla farten uppe i det något sliriga väglaget. Jag var pigg och på gott humör. Det var det sista passet på min arbetsperiod.

Plötsligt så klev något ut framför tåget från periferin. Jag såg det bara under bråkdelen av en sekund innan det small i plogen. Jag hade inte reagerat så mycket om det varit ett rådjur, men detta var något annat. Jag bromsade ner tåget kontrollerat och stannade. Vad fan var det? Ibland hinner man inte uppfatta exakt vad det är. Men ett mindre fyrfotadjur brukar man ändå kunna avfärda som ett djur. I det här fallet såg jag DET klart och tydligt, men min hjärna kunde inte identifiera vad jag sett. Å ena sidan gick det på fyra ben, men å andra sidan hade huvudet ett mänskligt ansikte. I storlek var det något större än ett rådjur men absolut mindre än en älg. Det som var märkligt förutom huvudet var att benen var ledade på ett konstigt sätt. Knälederna var liksom böjda tvärt om mot ett klövdjurs knän, vilket gjorde att den rörde sig väldigt märkligt när den klev upp på banvallen. Och så var det där huvudet med ansiktet. Jag mötte dess blick precis innan den försvann ur mitt synfält. Intrycket gav mig kalla kårar.

När man kör på ett djur så säger reglerna att man ska rapportera till fjärrtågklareraren var det hände så att trafikverket kan hämta kadavret. Sedan bör man även skriva en rapport till sitt företag för att eventuella skador på fordonet ska kunna härledas till en viss händelse av försäkringsskäl. Men i övrigt är det bara att köra vidare. Krångligare än så är det inte.

Men om man kör på en människa så startar den stora proceduren. Föraren blir tagen ur tjänst och får inte köra en meter till innan man fått ok av en läkare. Polis och räddningstjänst kallas till platsen. Räddningstjänstens otacksamma uppgift blir att städa upp innan tåget får fortsätta med en ny förare.

Det händer att förare är osäkra på vad de kört på. Fjärrtågklarerarens uppgift är att fråga om föraren utesluter att det kan ha varit en människa. Om föraren inte kan utesluta till 100 % att det var en människa så måste fjärrtågklareraren enligt protokollet dra igång den stora proceduren. Det har hänt att räddningstjänst och polis fått gå skallgång i flera kilometer för att bara hitta en grävling bara för att föraren tittade ner i körplanen precis när det small i fronten på tåget.

Så nu stod jag mitt i skogen mitt i ingenstans och hjärnan gick på högvarv. Vad var det jag hade kört på? Jag svär att jag såg ett mänskligt ansikte, men huvudet är jag inte lika säker på. Det var mer som en apa. Kroppen hade definitivt brun päls. Benen hade leder som gjorde att den rörde sig på ett märkligt sätt som inte liknade någonting jag sett. Jag satt med luren i handen och tveka på vad jag skulle rapportera. Jag visste att jag var helt opåverkad av allt annat än koffein. Jag tar aldrig droger.

Efter en stunds tvekan gjorde jag det jag måste göra enligt regelverket. Jag rapporterade att jag inte visste vad jag hade kört på och att jag inte kunde utesluta att det var en människa. Jag visste att jag nu var tagen ur tjänst. Det hela blev väldigt besvärligt. Jag befann mig långt från närmsta väg och ännu längre från närmsta tätort. Det tog nästan fyra timmar innan en annan förare var på plats som kunde ta över tåget. Vid det laget var redan räddningstjänsten och polisen klara.

Kamratstödjare, sjukskrivning, läkare och psykolog. Så ser vägen tillbaka ut efter en påkörning. Jag vågade inte berätta exakt vad jag hade sett. Det skulle inte vara till min fördel i processen att komma tillbaka till att köra tåg igen. Jag sa att jag inte sett vad det var och tagit det säkra före det osäkra. Enligt polisens rapport så var det ”ett djur”. Jag tyckte att det var konstigt att de inte skrivit vilket djur det var. Själv var jag ju särskilt intresserad av vad exakt det var för att kunna släppa det och gå vidare. Jag tog därför kontakt med polisen som skrivit rapporten för att höra mig för. Det visade sig att ”djuret” var så pass söndertrasat efter kollisionen att de inte kunnat identifiera vad det var för djur. Men utifrån att djuret hade päls och klövar så kunde de i alla fall utesluta att det var en människa. Jag frågade efter hur huvudet såg ut men det visade sig att de inte kunnat hitta det. Polisen var i alla fall ganska övertygad om att det var ett rådjur eller någon form av hjortdjur utifrån de rester de hade samlat upp.

Jag har inte berättat för någon exakt vad jag såg. Jag tänker ofta på det när jag kör sträckan mellan Hässleholm och Eldsberga. Det är inget jag lider av, men det är ändå svårt att släppa det. Vad finns egentligen där i skogarna i norra Skåne? Jag vet vad jag såg. Även om jag bara såg det i en eller två sekunder. Det är en syn man aldrig glömmer.

Vi hörde “Påkörningen”, inskickad av en anonym lyssnare och uppläst av mig.

Avvikelser är, lockas man att tro, lika ofta förekommande som nertystade inom det militära. Märkliga syner och upplevelser verkar legio bland de amerikanska utlandsmilitärer som tjänstgjort i bergen i Afghanistan, i öknen i Saudiarabien eller någonstans till havs. Oftast dyker inte deras berättelser upp förrän långt senare, om ens någonsin. Som de plötsliga och mycket trovärdiga filminspelningar och vittnesmål om UFO:n, som de senaste månaderna fått uppmärksamhet i medierna och som verkar ha lämnat oss märkligt oberörda.

Eller som det besättningen fick uppleva på en viss amerikansk patrullbåt, som någon gång för inte så länge sedan försvann någonstans i nordvästra Nordsjön. Åtminstone enligt vad vi får höra i berättelsen “Dimman”, skriven av Cameron Suey. Den läses av Ludvig Josephson.

Fog

Om du läser detta betyder det att du står på USS Mistral, en herrelös patrullbåt av Cyclonklassen med maskin- och elsystemshaveri, ombord vilken jag, örlogskapten Ryan Simmons, var sekond. Det betyder också att jag är död.

Läs detta noggrant och gör som jag säger. Om du är inom flottan är detta en order:

Sänk detta fartyg omedelbart. Läs inte klart det här. Ta med dig brevet, lämna USS Mistral och sänk henne. Betrakta det som satt i karantän och utgå från att all besättning är förlorad. Gud hjälpe de där nere som inte ännu är det.

Om en haverikommission tillsätts följer mitt svurna vittnesmål om händelseförloppet ombord:

Vi befinner oss åtta dagars färd från Kirkwall. Närmare kan jag inte ange vår position. Vi for hit för att undsätta en isländskt fiskebåt, Magnusdottir, som skickat ut en uppbruten och brusig nödsignal. Hon var långt inne i fiskeförbudsområdet i Nordsjön, och vi hittade henne till slut, eller snarare, vi hittade en kilometerlång oljefläck och brinnande vrakrester i havet. Kvällen innan hade patrullerande utkik ombord rapporterat in ett uppflammande ljus på horisonten.

Magnusdottirs besättning var försvunnen, förutom en ensam fiskare som verkade ha undkommit elden, och som vi hittade flytande i utkanten av vrakspillrorna. Han hade blivit skjuten i pannan, av allt att döma med en finkalibrig pistol. När vi drog upp hans blånade, stela kropp ur det iskalla vattnet upptäckte vi att han fortfarande krampaktigt höll i en kniv. Det lilla vi kunde pussla ihop av hans kropp och vrakresterna vi såg var att en konflikt av någon anledning hade brutit ut ombord, och att det på något sätt slutat med att båten förstörts och att åtminstone en besättningsmedlem mördats.

Det var dålig sikt på bara något hundratal meter men vindstilla, så vi lät oss driva runt i området med maskinerna avslagna i ett dygn i förhoppningen att vi skulle hitta ytterligare någon besättningsmedlem, kanske i livet. Vår besättning var uppenbart illa berörd av fyndet. Stämningen som skapades av den täta dimman, och de fortfarande rykande resterna av Magnusdottir som med jämna mellanrum stötte in i skeppets skrov, påverkade till och med de mest erfarna av oss. Vi hade förväntat oss en enkel upphämtning av ett dussin tacksamma isländska fiskare. Nu hade vi hamnat i ett tyst, ödesmättat hav, slickat av olja och frågetecken.

Andra natten vi tillbringade i området, när vi återvänt till platsen för Magnusdottirs första nödrop, fick vi ett motorfell. USS Mistral hade nyligen legat i torrdocka och servats efter en längre tid i tjänst i atlantflottan i Bahrain. När hon förlades till Nordsjön var hon således i toppskick, och därför kan jag bara föreställa mig att när det uppstod så måste det ha varit följden av sabotage eller någon utomstående kraft. Vi blev liggande i havet medan felet utreddes.

Det var inget som stack ut med platsen. En kylslagen och ensam rad med koordinater, det var allt. Jag befann mig i min officershytt när kapten kallade på mig. Han gav mig inte mycket information, bara en sträng order att möta honom på däck.

Jag fick snabbt på mig kläderna och kom ut ur hytten, rätt in i ett moln av osäkerhet och nervositet. Officerare och rekryter skyndade sig genom korridorerna som panikslagna råttor, alla upp mot däck. Ingen mötte min blick. Ingen talade. Ingenting av den vanliga galghumorn vi brukade vara så bra på i pressande situationer där ingen vet vad som pågår. Bara en skräckslagen rastlöshet och ett driv att komma upp i nattkylan.

Där uppe var det ovanligt kallt och klart. Stjärnorna brann i den frostiga luften. Omkring oss, på ett par hundra meters avstånd, virvlade dimman, som om vi befann oss i ögat av en orkan. Kapten stod vid relingen, framåtlutad precis som alla andra som stod vid hans sida. Jag gick fram till honom, plötsligt djupt oroad. När jag tittade ner i havet såg jag ljuset.

Sjön var blank som en spegel. Vattnet var mörkt och reflekterade stjärnorna, men långt ner i djupet glödde något med ett kallt ljus. Det var som om det pulserade i violett, grönt och djupt blått, färger som flöt in och ut i varandra och glimrade under tystnad, och hela skådespelet lyste upp skrovet.

Vi stod där, säkert över 20 besättningsmän, och stirrade ner i havet, slagna av chock, förvåning och skräck inför det vi såg. Färgspelet såg ut att äga rum långt ner under havsytan, vilket fick oss att själva räkna ut i huvudet att vad det än var som låg bakom det så måste det vara enormt och otroligt snabbrörligt. Inga tydliga former gick att skönja, och vattnet tycktes helt ostört av rörelserna. Det var bara som ett havsdjupets norrsken.

Vi stod där och tittade länge, förtrollade av synen. Sedan tog det helt plötsligt slut. Och då hände samtidigt tre saker. Det första vi såg var att varje färgfläck där nere tycktes dra ihop sig, som en pupill inför solsken. Sedan gick det som en darrande vibration genom luften, som fick nackhåret att resa sig på mig. I takt med att de lysande färgerna där nere försvann blev rörelsen i luften mer och mer intensiv, ända tills jag trodde mina ögon skulle skakas ut ur mitt huvud. Det gav mig en sprängande huvudvärk som fick mig att knipa ihop ögonen och hålla mig för huvudet, men ändå hörde jag ett dovt ljud över vattenytan, en hummande skakning som genljöd i hela USS Mistral och verkade samspela med den som skakade om mitt huvud.

Och då var det som om varje glödlampa i hela fartyget plötsligt översvämmades av energi. De sken upp starkt och intensivt och började surra allt gällare tills de en efter en sprängdes i ett moln av gnistor. Det hela kan inte ha tagit mer än två sekunder, sedan var allt över. Vi fann oss på en nedsläckt och manöveroduglig båt i mörkret, med bara stjärnorna som ljuskällor.

Skadorna var omfattande, påtagliga och helt utan naturliga förklaringar. Ingenting ombord fungerade. Varenda omsorgsfullt utarbetat nödsystem, alla baserat på flera olika kraftkällor och med inbyggda säkerhetsanordningar, hade kollapsat. Varje lampa hade gått sönder, och till och med de nya glödlampor och ficklampor vi letade upp insåg vi hade förstörts. Satellittelefonerna, kortvågsradioapparaterna, allt var reducerat till oanvändbara lådor av plast och metall. Alla batterier verkade slut och alla högtalare var tysta. Vi drev herrelöst utan segel eller motor, isolerade från omvärlden av hundratals kilometer av kolsvart, tyst hav.

Den där första natten rörde vi oss klumpigt ombord, som mullvadar i mörka korridorer med bara ett fåtal gröna glowsticks som ljuskällor när vi undersökte alla system. Nedslående besked efter nedslående besked färdades genom en kedja budbärare från manskapet under däck upp till kapten och mig som stod i fören, och försökte förstå oss på vad som pågick. Till slut, när ingenting mer kunde göras, gick jag famlande ner till min hytt igen och försökte sova, medan mörkret pressade ner på min bröstkorg och fick det att kännas som om jag höll på att drunkna.

Nästa morgon vaknade jag tidigt och försökte skapa mig en överblick, i hopp om att vi hade missat något i mörkret den natten. Men förstörelsen förblev total. Vi var tvungna att hitta något sätt att skicka iväg en nödsignal och hoppas att vi inte drivit allt för långt från våra ursprungliga koordinater. Rekryterna kan inte ha vetat allt om hur hopplös vår situation, men att döma av deras ansiktsuttryck förstod de tillräckligt mycket.

Det första dödsfallet inträffade den eftermiddagen. Jag hörde skrik från däck och rusade upp, bara för att finna mig själv i en tät dimma. Högt uppe i diset såg jag brinnande ljusflammor som långsamt sjönk ner mot vattenytan. Det vände sig i magen på mig. Någon förtappad idiot hade skjutit upp nödraketer. Av någon anledning fyllde det mig med en obekant vrede, nästan som om den kom utifrån, och med knutna nävar rusade jag genom dimman fram till fördäck.

Synen som mötte mig där tog mig ur min ilska. En rekryt låg på däck i en blodpöl, fortfarande med signalpistolen i hand. Över honom stod kapten och höll sig krampaktigt i relingen samtidigt som han gång på gång stampade ner kängan i rekrytens huvud. Jag förstod, när jag hörde det illtjut och såg hans djuriska ansiktsuttryck, att den som skrikit varit kapten. Runt de två männen stod ett par tysta och stilla rekryter och betraktade scenen i någon sorts lamslagen apati.

Kapten vände sig om mot mig. Han gick ner på huk och vred signalpistolen ur rekrytens hand. Sedan siktade han den mot mitt huvud.

Vi stirrade på varandra i ett utdraget ögonblick, med obruten ögonkontakt, han flåsande och flämtande, med blodbestänkt ansikte. Det enda som hördes var de gurglande sista andetagen från den döende rekryten.

Jag hade tjänstgjort med den här mannen i nästan ett årtionde. Den best som stod inför mig nu var inte samma person. Det här var som en ihålig efterapning, fylld bara av våld och skräck. Jag försökte tala till honom med lugn och stadig röst. Jag bad honom att lägga ner signalpistolen. Han svarade först inte, men sedan talade han, och han lät som ett litet förskrämt barn. Jag tyckte nästan hans röst slukades av dimman.

“Han har mördat oss alla. Dimman, den kommer aldrig låta nödsignalen…”

Han avslutade inte meningen, utan blundade hårt och skakade på huvudet, som om han försökte bringa reda i tankarna eller väcka sig ur en dröm. Sedan ryckte han till våldsamt, rätade upp ryggen som om han fått en elstöt.

“Den lille jäveln har dödat oss alla”, hostade han fram. Han vinglade med signalpistolen i luften, och jag tog ett steg framåt och sträckte fram handen mot honom. Han spärrade upp ögonen, och då stannade jag upp och vi stirrade på varandra igen.

“Du kommer dö här”, fnissade han. “Jag har alltid velat se dig dö, din lilla fegis.”

Sedan slängde han tillbaka huvudet och skrattade, ett torrt skall till skratt, och sedan stoppade han in signalpistolen i huvudet och fyrade av. Hans huvud briserade i ett fyrverkeri av magnesium och rök. Han föll baklänges över relingen, och försvann ljudlöst i dimman.

Jag blev stående i vad som kändes som mycket lång tid. Långsamt blev jag varse att jag var ensam. Den lilla publiken som stått omkring oss hade under tystnad försvunnit ner under däck, och alldeles säkert redan berättat om vad som har hänt. Jag kom på mig själv med att frukta för moralen ombord, en tanke som i efterhand framstår som helt absurd men kanske logisk när man är i djup chock. Men jag kunde inte röra mig ur fläcken. Där stod jag, som om jag med blotta viljestyrkan skulle kunna få tillbaka min vän och kapten från havet.

Först när jag hörde skottlossning lyckades jag bryta paralysen.

I ett skåp på bryggan hittade jag de kvarvarande signalpistolerna, och jag satte en i varje ficka och gick försiktigt ned för trappan till under däck. Vid sidan av de då och då plötsliga skotten som ihåligt brann av där nere började jag höra andra ljud, vrål i vrede och smärta, snyftningar. Det luktade av järn och rost i den fuktiga luften.

Mörkret var ogenomträngligt. Mitt hjärta pulserade. Jag passerade de fortfarande lysande glowsticks vi hängt upp på skotten på väg till min hytt.

Jag fann dörren insparkad och hytten plundrad. Mitt tjänstevapen var borta. I de nästa två hytterna låg officerare i sina sängar. De låg som de hade somnat, fast nu med hål i huvudet på de blodindränkta kuddarna, där de skjutits på nära håll.

Jag fylldes av en tydlig och irrationell impuls att springa upp igen på däck och hoppa över relingen, och bara simma iväg från båten, var som helst som inte var här. Jag drog en av signalpistolerna och höll den framför mig, och så började jag långsamt gå igenom korridoren ner mot manskapsmässen.

Dörren stod på glänt, och det stank av blod och skit. Det gjorde mig illamående. Mina ögon vande sig långsamt vid mörkret, och jag anade kroppar, förvridna och sönderslitna, skjutna och krossade. Några rörde sig fortfarande, vred sig, ryckte och kröp. Jag såg med stigande förfäran hur en av dem, med ett uttryck av förvildad vrede i det nedblodade ansiktet, vände sig upp och såg mig, och med ett svagt skri började han dra sig fram över golvet mot mig. Ett av hans ben och en av armarna var brutna, och de släpade lealöst efter honom.

Ur skuggorna hoppade någon fram och satte ena kängan i den skadade mannens rygg. Ett blött och dovt knak hördes. Jag tittade upp, och kände igen rekryten som hoppat på honom. En tystlåten kille som läste mycket. Den han blivit hade ingenting att göra med vem han hade varit. Det här var något annat som antagit hans form.

Han böjde sig fram och tog tag i den liggande rekrytens underkäke. Jag hann se honom koppla ett grepp, med tummen i munnen, och så blundade jag instinktivt och höll andan. Sekunden efteråt hörde jag ett ljud liknande det när man river av en kycklingklubba och ett högt skrik, som omedelbart tystnade.

Jag tog ett steg tillbaka och slog upp ögonen. Killen som rivit av käken släppte den på golvet, och tittade upp på mig. Hans näsborrar vidgade sig. Han kastade sig fram emot mig.

Jag avfyrade signalpistolen och träffade honom rakt i bröstet. Hans fleecetröja fattade eld, och jag hörde luften pysa ur hans lungor, men på något sätt fortsatte han ändå fram emot mig. Jag backade snabbt tillbaka ut ur mässens dörr, och slängde igen den framför mig. I ventilen i dörren såg jag hur det började brinna i hans hår, men att han ändå vacklade fram emot dörren. Sedan slog han in i den med hans fulla kraft.

Ett ögonblick gick, sedan dök han upp i ventilen. Läpparna hade skrynklat ihop sig i den kemiska branden, och jag såg hans två perfekta tandrader. Han ylade och bankade på dörren, en gång, två gånger, tre gånger, och sedan blev det tyst. Det nästa jag såg var hur han brinnande försvann iväg i mörkret där inne. Jag vände om och flydde.

Jag har nu barrikaderat alla dörrar som leder ner under däck, och sitter här uppe, dömd att långsamt frysa ihjäl. Då och då hörs ljud där nerifrån, från de som fortfarande lever, skriker och bankar på dörrar. Men jag vet att de inte är samma människor som jag förut tjänstgjorde med. Jag tröstar mig med den tanken nu när jag låter dem slita varandra i stycken.

Om du har läst så här långt och ännu inte lämnat de vatten där du hittade oss, eller Gud förbjude, om du fortfarande är kvar ombord på USS Mistral, så vädjar jag: försvinn härifrån medan du ännu kan. Gå inte ner under däck, det finns ingen där kvar att rädda, och ingen värd att rädda.

Det blir kallare. Natten faller. Jag ser inga stjärnor i skyn. Om jag kunde ta mig ner under däck och överleva så hade jag funnit något sätt att sänka det här fartyget själv, som de gjorde ombord på Magnusdottir när de insåg vad som hade hänt, men det är för sent. Allt jag kan göra av min korta tid kvar, innan känslan helt lämnat mina fingrar och händer, är att skriva klart denna varning.

Snälla, sänk oss. Vittna om vad som hände här, och se till att ingen återvänder. Här finns en kraft äldre och mångdubbelt mäktigare än människan, någonstans långt under den svarta vattenytan, och den kraften vill oss inte väl. Allt vi kan göra är att hålla oss långt borta.

Vi hörde “Dimman”, skriven av Cameron Suey och uppläst av Ludvig Josephson. Om ni vill läsa mer av Cameron Suey kan ni besöka hans hemsida, thejosefkstories.com.

Creepypodden börjar närma sig sitt slut för den här veckan. Men en berättelse finns kvar att berätta, och den här tycker jag alldeles särskilt fint illustrerar veckans tema, avvikelsen. Den skildrar en tydlig avvikelse från det normala. Den visar hur den som upplevelser avvikelsen, en ung svensk kille som bara ville göra lumpen och sedan återvända till livet, inser att den förändrat hans liv. Och den försöker, men lyckas inte, skapa sig en tillfredsställande förklaring.

Sådana är avvikelserna. De kan lämna sår som aldrig läks. Det ska vi få höra om i veckans sista avsnitt: “Okänd soldat”, inskickad av lyssnaren Marcus, och uppläst av Michael Forsberg.

Jag är inte helt säker på varför jag delar med mig av den här händelsen. För mig är den både oerhört fascinerande och oerhört skrämmande på samma gång. Faktum är att jag fortfarande inte vet vad som hände den där natten i de småländska skogarna för över tio år sedan. Jag antar att det är upp till dig som läsare att avgöra den saken. Jag är inte ute efter någon sorts svar… Kanske vill jag bara få det ur mig.

Jag var redo att förtränga det hela. Acceptera oförklarligheten. Fram tills en händelse som inträffade alldeles nyligen. Jag kommer till det.

Men, vi tar det från början.

Jag ska försöka återge det hela så detaljerat och målande jag kan, så jag ber er om tålamod. Jag ber i förväg också om ursäkt för en del militära facktermer som kan tyckas svårförståeliga. Jag ska dock göra mitt bästa för att försöka förklara dessa.

**

Jag gjorde lumpen i marinen. Jag har aldrig lockats av att ligga ute och kräla i leran eller marschera långt, vilket kanske är den vanligaste bilden folk har av försvaret. Ändå var det något med värnplikten som lockade mig. Att få göra någonting större än en själv. Att få nya erfarenheter och kunskaper, men kanske framförallt den starka kamratskap som många vittnar om. Även om jag som sagt inte attraherades särskilt mycket av att springa runt i skogen, så innebar en tjänst i flottan att det aldrig blev värre än att man alltid fick varmt käk och en varm säng. Dessutom har jag alltid gillat sjön och skärgården. Nackdelen skulle kanske kunna vara sjösjukan, men det fick man helt enkelt leva med. Det fanns mycket som vägde upp.

Även om vi utbildades till att bli sjömän ombord på marinens fartyg och aldrig skulle se skymten av en granskog, så var vi trots allt ändå soldater i grund och botten. Detta innebar att en mindre del av utbildningen, ungefär tre månader, ägnades åt så kallad ”gröntjänst”, vilket kort och gott innebär gammal hederlig soldatgöra i skogen, där vi skulle lära oss att stå, gå, skjuta, sätta upp tält och fungera i fält. Det vill säga helt tvärt emot vad jag var ute efter.

De flesta var, likt mig, inte överförtjusta i denna tid, men det var ändå en del av utbildningen och vi skulle snart få slänga av oss de smutsiga gröna fältuniformerna och ta på oss de stiliga blåa kläderna som utmärker personalen i flottan. Efter dessa inledande tre månader skulle vi äntligen få börja träna för det vi var uttagna för. Livet på sjön lockade, och det gällde bara att ta sig igenom ”gröntjänsten” först. Det är vid denna tidpunkt som denna berättelse utspelar sig.

Cirka två månader in i värnpliktsutbildningen skulle vi under en veckas tid befinna oss på ett av sydöstra Sveriges största militära övnings-och skjutfält. Ni som gjort lumpen i denna del av landet kan nog ganska enkelt lista ut vilket jag pratar om. Ni andra kan säkerligen utan problem googla fram det. Nåväl, syftet med veckan var tänkt som en slags slutövning för ”gröntjänst”-skedet av utbildningen. Vi skulle visa prov på att vi var tillräckligt dugliga som soldater.

Kalendern visade slutet av april månad, men den småländska skogen vägrade släppa taget om vintern och belönade oss med både blötsnö och regn om vartannat. Veckan flöt, trots vår avsky för den blöta barrskogen, på bra och vi var inne på vår näst sista natt i fält. Efter detta moment skulle vi äntligen få lämna granriset långt bakom oss.

Kvällens övning bestod i att från ett värn, som i praktiken är ett slags system av skyttegravar, skjuta mot mål ute på ett fält. Detta skulle ske i mörker, sent in på kvällen innan vi fick återvända till våra förläggningstält för vila och återhämtning. Om jag minns rätt var klockan ungefär 23 när min pluton stod samlad redo att genomföra övningsmomentet. Vi satt på huk nedanför systemet av skyttegravar, iförd full utrustning med skarpladdade vapen. Atmosfären var spänd i väntan på signalen från plutonchefen om att göra oss eldberedda. Efter en liten stunds väntan kom ordern ”eldställningar!”, vilket innebär att vi snabbt skulle gruppera ut oss längs med skyttevärnet med våra vapen redo och riktade mot fältet för att bekämpa fienden i form av pappersfigurer. Det var nästintill kolsvart i det halvmulna vädret, med undantag för ett svagt månljus som då och då trängde igenom molnen. Pulsen gick upp, sinnena skärptes. Även om det handlade om en övning så hanterade vi ändå skarp ammunition. Ingenting fick gå fel. ”Inga tabbar nu” tänkte jag för mig själv.

På under en minut stod plutonen redo längs med värnet. Det var så tyst. Så tyst det bara kan bli i skogen på natten. Tystnaden bröts av en lysgranat som tjöt i väg mot himlen. Sekunden senare detonerade den och lyste upp fältet med ett surrealistiskt, blekt sken. I samma stund fick vi syn på målen. På kommandot ”eld!” avfyrade vi våra vapen. Kulorna ven som i en eldstorm. Rikoschetter och glödande gnistor dansade till skenet av det konstgjorda dagsljuset av över kalhygget. Det hela varade i kanske bara 30 sekunder, men det kändes mycket längre, och jag minns det som ett nästan vackert skådespel.

Lysgranaten som sakta singlade ned mot marken slocknade och skogen återfick sitt mörker. Vi gick åter ned i skydd bakom kanten på skyttegraven och gjorde oss redo för en kvick förflyttning tillbaka till utgångsläget för påfyllnad av ammunition och utvärdering av övningspasset.

Plutonen lämnade sina eldställningar och rörde sig i ett led snabbt ner för den lilla sluttningen som ledde bort från fältet. Jag, som hade hamnat längst ut på kanten under skjutningen, hamnade också sist i lämmeltåget av soldater som nu kämpade för att inte snubbla över rötter och stenar. Samtidigt jag som siste man skulle lämna värnsystemet, hörde jag något bakom mig. Ytterligare ett par sekunder gick och jag ignorerade vad jag trodde varit någon som sa något. Jag skyllde på stressen och sömnbristen. Då hörde jag det igen. Det var någon där. Någon som sa någonting. ”Hjälp… kan du hjälpa mig?”.

Jag gör en kort paus här. För att ni bättre skall förstå vad som skedde därefter vill jag bara förklara hur dessa värnsystem är uppbyggda. Som jag nämnde tidigare är det i princip en sammanlänkning av gångar, stigar och skyttegravar med kanten i brösthöjd, gjorda för att man stående skall kunna skjuta ut mot fältet nedanför. Längs med dessa gångar finns små skyddsrum i betong utplacerade. De är inte mer än kanske fyra kvadratmeter. Jag är inte helt säker på vad de använts till, men en kvalificerad gissning är att dess funktion är att utgöra skydd vid kast av handgranat och liknande verksamheter med risk för flygande splitter. Det var ifrån ett av dessa små utrymmen jag tyckte mig höra någon.

Jag stannade upp och lyssnade igen. Resten av plutonen lade inte märke till att jag hade saktat in och de fortsatte ovetandes ned för sluttningen. Var jag inte sist i ledet trots allt? Var det någon av befälen eller någon från övningsledningen? Jag vände mig sakta och började gå mot ett av betonghålen. Det var en svag med ändå tydlig röst som kom där inifrån. ”Jag har ont, du måste hjälpa mig”. Jag närmade mig och kände att pulsen började eskalera närmast okontrollerat. Min andning blev tyngre. Hade någon av oss blivit träffad av misstag? Hade det alldeles nyss skett en fruktansvärd olycka? Förvirringen och stressen var total. Min pluton var redan utom synhåll.

På grund av mörkret var det nästan omöjligt att urskilja några konturer. Jag kände mig fram mot öppningen till den lilla bunkern. Jag blinkade flera gånger i ett försök att få ögonen att åter vänja sig efter det starka skenet från lysgranaten under skjutningen. Där och då bröt plötsligt månljuset fram. Det stod någon lutad mot väggen där inne. ”Ta mig här ifrån… snälla” pressade gestalten plågat fram. De senaste 5–10 sekunderna hade jag stått som fryst i min chock. ”Det gick så fort, så fort…” När han åter igen yttrade sig bröts paralysen och jag rusade fram och försökte sätta honom ner på golvet. ”Vad har hänt? Vad fan har hänt?” hörde jag mig själv säga med en röst som lät allt annat än lugn. Jag fick ett svagt jämmer till svar. Vad skulle jag göra? Jag trodde jag var mentalt förberedd på situationer som denna, men det var någonting helt annat i verkligheten. Paniken kom smygandes.

Där och då kickade dock min utbildning in. Sjukvårdsmomenten satt trots allt i ryggmärgen. Stoppa blödningen, kontrollera luftvägar och andning. Agera.

Jag försökte känna var skadan satt och lyfte sedan min hand mot den smala springa av månljus som letade sig in i rummet. Även om det bleka ljuset framställde allt som i gråskala så fattade jag direkt. Det var blod. Han måste ha blivit träffad. Det krävs ingen erfaren kirurg för att inse att en skottskada i buken är livshotande. Jag slet upp mitt första förband från ena benfickan, lade an kompressen och höll den med ett stadigt tryck mot hans mage där skadan tycktes vara.

”Hallå, vad hände? Kan du höra mig?” upprepade jag mig.
Det var allt för dunkelt för att kunna urskilja några ansiktsdrag eller uttryck. Än mindre för att kunna se vem individen var. Men månljuset var tillräckligt starkt för att kunna utgöra vad det var jag hade framför mig. Det var en soldat. Jag kunde se hjälmen och fältjackan. ”Håll kvar förbandet och tryck mot magen. Jag springer efter hjälp. Håll dig vaken för fan, håll dig bara vaken” sa jag och lämnade honom sittandes mot väggen.

Jag stapplade ut från skyddsrummet och snubblade omedelbart på en rot i marken. Det var åter knäpptyst. Min skyhöga puls och häftiga andning var det enda som fyllde mina sinnen. Jag fick upp mig själv på fötter och sprang. Samlingsplatsen var bara ett femtiotal meter längre ner. Där fick jag syn på plutonen ståendes i skenet av strålkastarna från ett av befälens bilar. ”Vart fan tog du väg…” Min gruppchef hann inte avsluta meningen. ”Vart fan är plutonchefen? Vart är han?” halvskrek jag inför gruppen. Plutonchefen klev fram från bakom en av bilarna och riktade en ficklampa mot mig ”Hallå? Svensson? Vad har hänt?” undrade han förvirrat. ”Vi har en skadad uppe i värnet, skjuten. Fort, vi måste upp dit” krystade jag fram trots nivån av stress och mitt tunnelseende gjorde det närmast omöjligt att tänka klart.

Jag vet inte exakt hur lång tid det gick, men kort därefter var jag, min plutonchef och gruppens sjukvårdare i språng upp mot värnen. ”Samtliga enheter, övningen avbryts, eldupphör, eldupphör” hörde jag plutonchefen via radion beordra resten av kompaniet som höll samma typ av övningar i vårt närområde. Hade någon annan pluton råkat rikta sina skott fel var det av yttersta vikt att ingen fortsatte att skjuta. Väl framme rusade jag in i skyddsrummet och for ned mot hörnet där jag ett par minuter tidigare lämnat den skadade soldaten. Jag möttes av en kall betongvägg.

Rummet var tomt.

Kort därefter stod plutonchefen och sjukvårdaren stumma vid öppningen och tittade på mig där jag på knä satt, stirrandes vilt omkring mig i ett försök att förstå vad i helvete det var som pågick. Det var ingen här. Vem det än var som nyss var här, var han inte kvar.

Vad som efterföljde var lika kaosartat som förvirrat. Hela övningsmomentet avbröts givetvis. Kompaniets alla plutoner samlades illa kvickt för en inräkning av samtliga soldater. Efter tre, fyra kontrollinräkningar konstaterades det att ingen, inte en enda, av kompaniets 146 soldater eller dess befäl varken var saknade eller skadade. Min pluton finkammade hela området kring skyttevärnen. Vi letade i vartenda hörn och bakom varje sten, utan resultat. Ambulans och polis med hundpatrull var på plats på skjutfältet inom en timme. Även deras genomsök var fruktlöst. Skogen var lika tom och mörk som innan. Det fanns helt enkelt ingen där. Jag blev gång på gång utfrågad av befälen om vad det egentligen var jag hade varit med om, och jag förklarade gång på gång, lika förvirrad som skärrad vad som hade hänt utan att situationen klarnade det minsta.

Jag hade fått ett rum i en av barackerna på skjutfältet att vila i. Under natten blev jag även förhörd av polisen som förklarade att man fortfarande, flera timmar in på natten och efter flera sök med hund, inte kunnat påträffa någon skadad person ute i terrängen. Hade det funnits någon där hade hundarna för eller senare hittat honom. Dessutom kan en skadad person knappast ta sig särskilt långt därifrån på den korta tiden. Och framför allt, varför i hela friden skulle han göra det? De frågade mig frågor som ”Hur mycket sömn har det blivit de senaste dagarna?”, ”Är det möjligt att du kan ha sett någonting annat än det du tror du såg?”, ”Ärligt talat nu, har du tagit några olagliga substanser på sistone?” Deras skepticism var dock förståelig. Jag var trött efter flera dagar i fält, det erkänner jag. Men inte till den grad att jag inte kunde skilja på dröm och verklighet. Jag vet vad jag såg. Jag såg fortfarande blodet på mina händer. Mitt första förband låg inte längre kvar i benfickan, eller i skyddsrummet för den delen heller. Men det var ingen idé att förklara det för någon. Varken befälen eller polisen. Jag var bara utmattad, skärrad och fullständigt förvirrad över vad det var jag hade upplevt. Jag kunde för mitt liv inte förklara det. Minst för mig själv. Än mindre för andra.

Jag fick under morgontimmarna återvända till min pluton. Jag orkade inte prata om saken. Jag orkade inte yttra mig om någonting, för jag visste att ju mer jag vred och vände på det, desto obegripligare skulle det hela bli. Under morgonen samlades hela kompaniet och kompanichefen förklarade i storforum för oss alla vad som inträffat under natten och vad man visste om situationen. Hon sa att man undersöker huruvida civila personer av misstag kan ha vandrat in på övningsfältet och att man nu letar efter dessa. Hur som helst beslutades det att övningsveckan skulle avslutas ett par dagar tidigare än planerat och att vi skulle få återvända till våra kaserner på marinbasen. Jag behöver knappast förklara hur stämningen på plutonen var kort efter denna incident. Ovissheten och nedstämdheten i luften gick att skära igenom med kniv. Någonting var det ju som hade gått fruktansvärt fel. Vi visste bara inte vad.

Dagarna gick, och veckorna gick. Utbildningen fortskred trots allt enligt plan. En tid senare blev jag uppkallad på min kompanichefs kontor. Hon berättade att man dagarna efter incidenten fortsatt att söka av området utan resultat. Inte heller hade några civila personer rapporterats saknade i närområdet. Man kunde inte heller inte hitta några spår på plats som bevis för att det faktiskt befunnit sig en skadad person där inne i betongvärnet. Detta sammantaget gjorde att polisen hade valt att lägga ner förundersökningen, som fram tills nu rubricerats som arbetsplatsolycka. Eftersom teorin om att civila smugit sig in på fältet och hamnat i skottlinjen därmed också kunnat avskrivas, så återstod egentligen bara en rationell förklaring. Någon av mina kamrater eller någon annan på kompaniet hade en utomordentligt dålig känsla för när det är lämpligt, och när det inte är lämpligt att skämta. I så fall var det ett sjukt skämt. Vem i helvete skulle vilja spela mig ett spratt på det sättet? Men jag fick acceptera den förklaringen. Det var det enda jag kunde göra för att behålla förståndet och styrkan att fortsätta utbildningen. Hon gjorde en ansats.

”Kan du komma att tänka på någon av dina kamrater som du tror… Ja som du tror skulle kunna vara en sådan som uppskattar den här typen av spratt, om vi nu ska kalla det för det?”

Jag fick enbart fram en tveksam, halvhjärtad huvudskakning som svar.

”Det är den förklaring som jag själv, tyvärr, tycker verkar mest sannolik” Fortsatte kompanichefen.
”Tja.. ja. Jag antar det.” Svarade jag med en påtaglig uppgivenhet i rösten.
”Jag kommer att ta tag i detta på plutonen. Alla ska ha klart för sig att denna typ av agerande är fullständigt oacceptabelt. Du behöver inte oroa dig. Jag kommer inte hänga ut dig på något sätt”

Samtalet var över.

Mycket till utlovade åtgärder blev det inte förutom möjligtvis ett kortare anförande av plutonchefen där alla soldater erinrades om att den typen av skämt som handlar om skador och olyckor inte är på sin plats i den typen av verksamhet vi bedriver.

Innerst inne accepterade jag det aldrig som förklaring. Jag visste att mina kamrater var bra och moraliskt stabila individer allihopa. Ingen av dem skulle utsätta mig för ett sådant bisarrt ”practical joke”. Dessutom var jag ju säker på att jag var sist i ledet när vi lämnade skyttevärnet. Eller var jag verkligen det? Tankarna fortsatte givetvis att snurra resten av min värnpliktsutbildning. Det enda jag visste var att jag försökte hjälpa en skadad man i en skyttegrav den kvällen. Resten var fullständigt oförklarligt.

Sommaren kom och gick, och jag ryckte ut med goda betyg i november. Jag återvände till det civila livet och påbörjade mina planerade högskolestudier. Livet gick liksom vidare. Men det som ägde rum den där kalla, mörka vårvinternatten ville liksom aldrig riktigt släppa taget. Jag var helt enkelt tvungen att leva med det.

Och det gjorde jag. Fram tills en lördagskväll för drygt ett år sedan.

Jag satt bänkad framför datorn efter en krävande jobbvecka och spenderade i sedvanlig ordning min kväll genom att plöja igenom serier och kolla på diverse Youtube-klipp. Jag hade tagit ett par öl när jag började plötsligt fundera över natten på skjutfältet. Det kom liksom tillbaka, spontant, som det brukar göra. Jag vet inte exakt vad det var som fick mig att göra det jag gjorde därnäst, men jag bestämde mig för att göra en sökning på Google. ”Olyckor under värnplikten” matade jag in i sökfältet. Resultaten var en blandning av nyhetsartiklar och bloggar. Inget speciellt. Träffarna var dock ganska många. Olyckor och incidenter med dödlig utgång som inträffat under svensk värnpliktsutbildning har genom åren tyvärr blivit ganska många till antalet, även om de lyckligtvis inträffar med relativt låg frekvens. I alla fall på senare tid, i takt med att rutiner och säkerhet förbättrats avsevärt.

Rent krasst är det nästan konstigt att det inte inträffat fler incidenter med tanke på det enorma antalet soldater svenska försvaret utbildat genom åren. Hundratusentals, om inte miljontals unga människor, knappt vuxna, som utan tidigare erfarenhet fått hantera tunga vapen och stridsfordon. Det är klart att det då och då går åt skogen, trots de säkerhetsrutiner och regelverk som rör all militär verksamhet.

Jag kan inte ens föreställa mig det. Ångesten. Ångesten över att ha råkat begå ett litet misstag som lett till att ens kamrater skadats eller i värsta fall dödats. Det måste vara fruktansvärt. Men det händer. Och det har hänt.

Hur som helst fick jag för mig att klicka på en länk som tillhörde någon sorts kamrat-eller intresseförening för ett nedlagt regemente i trakten kring där jag själv gjorde lumpen.

Sidan såg omodern ut, ungefär som webbsidor gjorde på 90-talet. Jag klickade mig vidare och läste om allt från gamla befäl på regementet till fordon och artilleripjäser som använts. Plötsligt fångade en av rubrikerna mitt intresse. ”Förolyckade i tjänsten”. Jag klickade mig vidare. Sidan laddade långsamt och svartvita porträtt på flera unga män med födelsedatum och dödsdatum dök upp. Under var och en av dem stod en kort beskrivning om vad som förorsakat deras allt för tidiga bortgång. Högst upp stod det i fet stil ”Till minne av de som givit sina liv i rikets tjänst”. Det verkade som att åtminstone 4 stycken värnpliktiga genom regementets historia förolyckats under sin tjänstgöring. En av hade avlidit under 1920-talet. Två av dem under 1940-talet. Den sista under 1960-talet.

Dödsorsakerna varierade mellan allt från rena trafikolyckor till ett fall av drunkning, men det var bara en av de fyra som tyckts ha avlidit i samband med någon form av skjutolycka. Jag läste vidare.

”Erik Hjeltin. Kalmar. Född 1948. Avliden i samband med ett vådaskott under skjutövning 28 april 1968.”

Denna incident hade ägt rum på samma övningsfält som jag befann mig på den där kvällen.

Jag blev sittandes en bra stund med webbsidan uppe. För mitt inre öga återvände jag till mina egna upplevelser nio år tidigare. Minnet var dock fortfarande lika smärtsamt tydligt som när jag skärrad återvände till vår kasern dagen efter. Jag minns hjälplösheten. Jag minns den förtvivlan som uppstod när jag förgäves försökte hjälpa en svårt skadad människa. Det var mörkt. Men en sak såg jag, och en sak minns jag.

En detalj. En detalj som jag inte riktigt reflekterat över tidigare. Förrän nu.

Hans jacka.

Du blir nog knappast förvånad när jag säger att jag har ett visst militärhistoriskt intresse. Ett tillräckligt stort intresse för att omedelbart kunna känna igen jackan. Fältjacka modell 1959. En enfärgad, olivgrön modell som var i bruk inom svenska försvaret från början av 1960-talet fram till och med början av 1990-talet då vi fick våra nuvarande, moderna fältuniformer med ett distinkt kamoflaugemönster. Det finns således ingen som idag använder den uniformsmodell som mannen bar.

Den fasades ut för över 30 år sedan.

***

Genom att dela med mig av denna historia förväntar jag mig inga svar, eller ett avslut. Du kan se den som en redogörelse för olika fakta och realiteter kring händelsen. Vad var det egentligen som inträffade den där kvällen? Var det helt enkelt det som min kompanichef gav som enda rimliga förklaring: att någon av mina kamrater hade ett särskilt smaklöst sinne för humor?

Det kan vara så. Men så hittade jag den där sidan på webben.

Det är, återigen, upp till dig att bilda din egen uppfattning. Så här över tio är efter händelserna i skogen har jag dock själv en känsla, men bara en känsla, av att soldaten i värnet för mig inte längre är okänd. Och det ger mig någon form av frid. Vem vet, kanske kan den som, på sätt och vis är kvar där ute på det vindpinade, mörka övningsfältet, också känna en sorts frid över att jag gjorde allt som stod i min makt den kvällen. Trots att det var alldeles, alldeles för sent. Kanske 40 år för sent.

Signaturmelodi

Vi har hört “Okänd soldat”, inskickad av lyssnaren Marcus, och uppläst av Michael Forsberg. Och därmed avviker Creepypodden, och lämnar er ensamma med minnena av vår tid tillsammans. Nu är det upp till er att försöka ta er vidare i vardagen. Tills vi hörs igen, om två veckor, såklart.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.