Avsnitt 170: Något är fel

Jag har länge funderat på hur jag ska formulera min historia, ja, mitt liv. Jag har haft sån enorm brist på människor i min omgivning som tror på mig och jag känner att jag behöver få berätta detta för världen på ett sätt där jag vet att jag inte kommer bli dömd, även om det kanske beror på att ni som lyssnar uppfattar detta som en spökhistoria.

Min historia börjar när jag är fem år gammal. Jag, min mamma och min pappa bor i ett gammalt tegelhus ute på östgötaslätten, omgivet av platta landskap, vindkraftverk och orealistiskt mycker regn, eller ja, det är så jag minns det, att det alltid var grått och trist, men mina läkare påstår att man glömmer och förtränger en hel del av sin uppväxt om man varit upplevt ett trauma, och kanske har de rätt. Kanske tog mina erfarenheter ifrån mig en verklighet som var ljusare än den jag minns.

Vi var aldrig lyckliga hemma. Min mamma låg i stort sett alltid i sängen och min pappa var väldigt effektiv på att dricka upp all den öl som köptes hem varje dag. Han brukade skoja med mig och säga: “Men stumpan, alla är bra på något, och min specialitet är att dricka öl”. Jag undrade ofta över vad jag skulle bli bra på, vad som skulle bli min “specialitet”, och insåg efter ett tag att jag nog skulle bli sjuksköterska, eftersom att jag var så duktig att plåstra om min mamma efter att de hade varit osams.

Jag brukade plocka fram skålen som vi på fredagarna hade popcorn i, fylla den med ljummet vatten och tvål, plocka fram bomullsrondeller, tops och handskar som fanns över. Jag minns så väl hur jag satte mig på sängkanten, i mammas mörka sovrum, och baddade hennes sår, lade ispack över hennes blåmärken och torkade hennes tårar som strömmade ner längst kinderna. Hon smekte mig över kinden.

“Min lilla solstråle, gör allt du kan för att bli lycklig!”, sade hon.

I juli, strax efter min sjätte födelsedag, så började jag må väldigt dåligt. Jag svimmade ofta, hade ont i kroppen och hade nästan konstant feber. Detta resulterade i att jag blev inlagd på Barn- och ungdomssjukhuset i Linköping, där det konstaterades att jag hade leukemi. Jag lever än, och slog alltså min cancer, men åren efter att jag fått diagnosen var en mörk tid bestående av strålning, mediciner, cellgiftsbehandling och ännu mer mediciner. Jag behövde dock aldrig inte bo på sjukhuset i längre perioder än en månad åt gången, vilket är relativt tursamt.

Två år efter att jag blev diagnostiserad, över julen, fick jag komma hem. Vi firade alltid själva hemma, bara jag och mina föräldrar, men eftersom att jag blev så trött av mina behandlingar så låg jag i soffan och halvsov till och från hela julafton. Jag minns att jag vaknade av skrik och ljudet av krossat glas. Pappa skrek och mamma grät. Det var fruktansvärt. Jag som vanligtvis brukade kunna gå mellan dem var för trött för att ens sätta mig upp där jag låg. Jag grät tyst, tänkte att om jag inte gör något så kommer mamma att dö, men i samma stund gled jag in i dimman igen. Jag minns inte så mycket mer detaljer om denna dag, eller dagarna efter, men jag kommer ihåg att jag vaknade upp på sjukhus någon dag efter nyår. Detta var inget ovanligt eftersom att jag med min leukemi kunde bli oförberett jättesjuk från ingenstans och ligga nedsövd i perioder. Jag hade en så kallad grimma i näsan för att kunna andas lättare, och maskiner runt omkring mig som pep. Just som jag kände att jag vaknat till ordentligt så klev en sköterska in och jag frågade henne vart mina föräldrar var.

“Vad skönt att se att du är vaken. Dina föräldrar är och äter frukost, men jag ska ringa dem och tala om att du är vaken”, svarade hon.

En kvart senare klev de in, men såg inte alls ut som jag mindes dem. Mamma såg inte lika ledsen och avmagrad ut. Hon var uppenbart orolig, men det fanns något grundtryggt i hennes uttryck, vilket inte alls var likt henne. Pappa luktade inte sprit och det såg till och med ut som att han hade kammat sig.

“Varför är ni så fina för?”, frågade jag förvirrat.

Mamma tittade förvirrat på pappa, men såg sen tillbaka på mig och log och tackade för komplimangen.

“Hur mår du, hjärtat? Hur går det med huvudet?”, frågade pappa
“Mitt huvud mår bra, eller vad menar du? Måste jag strålas mer nu?”, svarade jag
“Nämen hjärtat. Du krockade med din pulka och slog i huvudet. Du har fått en hjärnskakning, och en liten spricka i skallbenet, men det är stabilt just nu”, sa mamma.

Hjärnskakning? Jag har ju leukemi. Har de glömt att jag har cancer?

Efter ett långt samtal så konstaterade läkaren att jag var förvirrad efter smällen i huvudet, och de förklarade gång på gång för mig att jag var hur frisk som helst bortsett från sprickan i huvudet. Jag hade ingen aning om vad de pratade om, och de tycktes inte heller förstå vad jag gjorde när jag skärskådade mamma. Att letade efter blåmärken på henne kunde de väl inte föreställa sig.

Några dagar efter detta fick jag åka hem med smärtstillande och en ordination att ligga still i mitt sovrum. Jag blev fruktansvärt illa till mods när vi kom hem, och det inte alls såg ut som jag mindes det. Det var varmt och välkomnande. I kylen stod inte en enda öl, och hemmet var städat. Det konstigaste tror jag var att mamma pratade om att hon skulle jobba dagen därpå och att pappa skulle vara hemma och ta hand om mig. Mamma hade inte jobbat alls, så länge jag kunde minnas, utan hon hade alltid legat i sängen om dagarna.

Sagt och gjort. Mamma åkte till jobbet dagen därpå och pappa var hemma med mig. Han strök mig över pannan, gav mig glass som jag fick äta i sängen och läste böcker för mig.

Idag har jag lärt mig att acceptera vad som hänt, lärt mig acceptera att de få sakerna jag minns från min uppväxt inte är på riktigt, såklart med en viss lättnad. Men det gnager fortfarande i mig att jag så tydligt minns hur rädd jag var när pappa blev arg, hur illa jag mådde av cellgiftsbehandlingarna och hur härdad mamma såg ut när hon låg i sängen och jag tog hand om henne. Ett barn ska inte kunna hitta på detta. Ett barn ska inte ens veta att sådana saker faktiskt händer. Hur visste jag?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var något en lyssnare under signaturen O.R skickade in med rubriken: Min historia, uppläst av Rebecka Josephson.

Om man bor i den så kallade tornadoallén, ett bälte som löper från söder till norr över centrala USA, blir begreppet “lugnet före stormen” emellanåt grym verklighet. Det är helt enkelt så stormar fungerar, en meteorologisk inveckladhet som jag inte ens vågar försöka förklara närmare. Den som befinner sig i det upplever hur alla vindar och all fågelsång plötsligt försvinner, och att luften blir stilla. Det blir, med andra ord, lugnt. Och det är då det gäller att snabbt sätta sig i säkerhet.

Att överleva då, såsom i så många andra situationer, handlar om att kunna läsa av järtecknen. Att veta när något är fel. På sätt och vis vet vi redan ofta det, även om vi inte tänker på det. En stor del av hur vi förstår vår omvärld bygger på att vi ständigt läser av mikrosignaler i människors ansiktsuttryck. De är blixtsnabba muskelförändringar som inte går att kontrollera eller stoppa, och därför fungerar som värdefulla ledtrådar till vad som egentligen pågår omkring en.

Tyckte du plötsligt att den artiga försäljarens ena mungipa för ett ögonblick drogs uppåt i vad som liknade ett snett leende? Kanske avslöjade han sitt förakt för dig, där och då. Kanske kan det ge dig unik information om hur er relation egentligen ser ut, som du annars inte hade fått. Eller så fylls du bara av känslan av att något är fel.

I vissa ögonblick behöver man dock inte gå så långt som att läsa mikrouttryck för att förstå vad som pågår i en människas inre. Några av de mest gastkramande fotografierna jag vet togs av fotografen Alfred Eisenstädt i september 1933. Om man känner igen hans namn så är det för att han tog den ikoniska bilden “V-J Day in Times Square”, där en sjöman överfallskysser en främling på gatan för att fira freden. Men det var i slutet av kriget. De bilder jag vill prata om, de togs när kriget bara fanns i de ledande nazisternas planer.

Eisenstädt var i Geneve för att fotografera under FN-föregångaren Nationernas förbund möte, och en av Tysklands företrädare på plats var propagandaministern Joseph Göbbels. Han var en av nazipartiets mest övertygade antisemiter, den som drev Hitler framför sig i förintandet av judarna. Redan 1933, när Göbbels fotograferades av Eisenstädt, fanns dessa tankar i honom.

Först visste inte Göbbels att Eisenstädt var jude. Bilderna han tog då visar en leende, ja, till och med uppsluppen och hjärtlig Göbbels. Men vid någon tidpunkt under fotograferingen fick Göbbels kanske höra Eisenstädts judiska efternamn, för plötsligt förändrades hans attityd. Bilderna visar då en Göbbels som med huvudet nedfällt, munnen spänd och blicken djupt begraven under ögonbrynen stirrar på honom. Det fotografiet fångat är en man som vill se fotografen död. Det är omisskänligt, och det är en kuslig förvarning om vad som komma skulle. Redan då såg man, om man visste vad man skulle titta efter, att något var fel.

I den första historien vi hörde i veckans program var något fel, men det ledde till att något annat blev rätt. Lyssnaren O.R gled in i medvetslösheten i en hemsk barndom, men vaknade upp i en vacker. Det hon måste leva med är gåtan om vad som egentligen var sanningen. Det kan vara nog så påfrestande. En annan som anade att något var fel, och aldrig kommer få veta exakt vad, är en anonym lyssnare som hörde av sig med en berättelse från hennes arbete i skolan. “En elev man inte glömmer” är skriven av en anonym lyssnare, och läses av Eva Dozzi.

Jag vet inte riktigt vart jag skall börja. Jag vill inte berätta för mycket om mig själv. Jag vill inte att gamla elever eller kollegor skall kunna koppla historien till mig och tänka att jag är galen.

Jag har jobbat som lärare i många år. Främst i gymnasiet men ett par år i högstadiet också. Mina ämnen var samhällskunskap och religion men jag har hoppat in och haft ett gäng andra ämnen som historia, geografi och sociologi också. Det är sånt man får räkna med i skolans oberäkneliga värld. Som lärare möter man massor av elever genom åren, en del glömmer man bort helt och andra minns man mer eller mindre. Oftast är det duktiga elever som stuckit ut som man minns eller någon som gjort en stor resa genom skolans gång och lyckas väl. Sen finns det de som man helst vill glömma men som vart så problematiska att de etsat sig fast i hjärnan. Sen har vi den här pojken…

Det jag skall berätta om nu hände tidigt i min karriär. Detta var på en gymnasieskola i en medelstor stad här i Sverige. Jag var väldigt grön men jag tror inte att jag hade reagerat annorlunda om jag varit mer varm i kläderna. Det var en bit in i höstterminen, det hade hunnit bli ganska kallt ute och höstlöven låg klistrade mot marken. Jag minns hela hösten som grå och kall. En dag satt det en ny elev i klassrummet. Jag hade inte fått någon information om en ny elev, men som sagt är det inte ovanligt att något händer plötsligt i skolan. Jag gick fram till pojken som satt sig längst bak i hörnet av klassrummet. Vid bänken satt en kort, mycket smal och blek pojke. Pojken hade svart, fettigt, halvlångt hår som hängde rakt ner till öronen och han var iklädd en svart huvtröja. Han satt lutad över bänken med huvudet i armarna.

– Hej!, sa jag till honom. Vem är du?

Han tittade upp på mig och jag möttes av ett blekt, insjunket ansikte med stora, intensiva, gråa ögon som stirrade tillbaka. Han hade mörka ringar under ögonen och hans läppar var nariga och torra. Han slickade sig om dem som för att väcka dem till liv igen. Jag tog instinktivt ett steg tillbaka innan han svarade.

– Tim.
– Hej Tim, ska du gå i min klass, frågade jag med vänlig röst. Jag förväntade mig egentligen bara att han hade gått fel.
– Ja, svarade han med tyst röst.
– Okej, vad roligt. Då ska vi fixa böcker och grejer till dig.

Jag fick inget svar. Han vände bort blicken och fortsatte stirra ner i bänken istället. Jag har mött elever som blivit illa behandlade hemma, elever med diagnoser och elever som gått igenom trauman, men han verkade annorlunda. Det var som om han höll en hemlighet för mig.

Jag talade med ledningen om att en ny elev bara dykt upp på min lektion mitt i terminen, och fick till svar att han och hans mamma flyttat hit och att han skulle gå här nu. Jag pratade lite med kollegorna i lärarrummet om den nya eleven, och frågade om han ingav en orolig känsla äve hos dem. Och visst var det så. Det var mycket spekulationer om vad som fått han och hans mamma att flytta hit mitt i terminen, om de flytt från pojkens pappa eller om mamman fått ett nytt jobb och lämnat pappan på grund av det och därför pojken verkar må så dåligt. För mig lät ingetdera som en helt rimlig förklaring. Visst, pojken såg inte välmående ut, men det var något annat i honom som på riktigt gjorde mig illa berörd. Något jag inte riktigt kunde sätta fingret på.

Till en början syntes inte Tim så mycket i klassrummet. Han satt på sin plats i hörnet med blicken sänkt. Men en dag satt han plötsligt längst fram i klassrummet. Han hade lyft blicken, och tittade nu ivrigt när jag föreläste. Wow, tänkte jag. Han kanske har kommit ur sitt skal och vill delta i undervisningen. Min oroliga magkänsla kanske har vart helt obefogad, tänkte jag. Ack, så fel jag hade.

Jag delade de glada nyheterna med kollegorna, att Tim nu börjat delta i undervisningen. De blev förvånade. På deras lektioner satt han fortfarande kvar i sitt hörn med blicken i bänken. Konstigt, tyckte vi alla, men vi tänkte att han kanske kändes sig tryggare med mig för att träffat mig mer och att det troligen bara var en tidsfråga tills han skulle öppna upp sig på de andras lektioner också.

Till en början satt Tim bara och lyssnade aktivt när jag pratade. Efter ett tag började han räcka upp handen och svara på mina frågor. Jättebra, tänkte jag först. Alltid roligt när eleverna vill delta i undervisningen, särskilt de som från början verkat motvilliga. Jag kände mig duktig som lyckats nå honom på mina lektioner, när andra lärare misslyckats. Det kändes som om jag kanske hade bättre och roligare undervisning än dem och därför fått Tim att ändra sitt beteende. Det kanske låter oprofessionellt, men det fanns en liten tävlingsanda på den skolan, en strävan att vara bäst. Nu fick jag glänsa lite. Som ganska ny var det särskilt roligt att just jag fått den nya, tysta eleven att vilja vara med.

Efter ett tag eskalerade dock Tims entusiasm. Han gick från att räcka upp handen ett par gånger per lektion till att räcka upp handen ivrigt på varje fråga jag ställde. Han kunde ställa sig upp och sträcka upp handen så snabbt att stolen välte och samtidigt grymta och pusta för att visa att han ville svara. Det började göra de andra eleverna obekväma. Jag försökte tillrättavisa honom, men det dröjde inte länge förrän han började igen.

En lektion bara svarade han rätt ut, och när en annan elev sa åt honom att räcka upp handen först snäste han åt henne. Han lutade sig fram emot henne, slog sina beniga händer platt ner på hennes bänk och stirrade med en iskall blick innan han tog ett djupt andetag och väste med sträv mörk röst: håll käften.

Jag accepterade inte sådant beteende i klassrummet, och skickade iväg honom till rektorn för ett samtal. Blicken han gav mig när han lämnade klassrummet ger mig kalla kårar än idag. Han stirrade på mig med de där mörka grå ögonen, och han släppte mig inte med blicken förrän han nått dörren. Där stannade han, tittade rakt in i mina ögon, och formade läpparna till en pussmun. Sedan vände han sig om och gick. Jag rös i hela kroppen, och insåg att jag hade hållit andan. Jag försökte samla mig inför eleverna, men kände mig helt kall, nästan äcklad av vad som just hade hänt.

Eleverna hade varit som förstenade och följt Tims varje steg.

– Fröken?, sade eleven som Tim snäst åt.
– Ja, svarade jag.
– Inget illa menat, men Tim… Han skrämmer oss lite.

Jag tittade ut frågande ut över frågande, och de nickade instämmande. Det var en svår situation. Jag ville inte tala bakom ryggen på en elev med resten av hans klass, men samtidigt måste jag veta om det är något allvarligt på gång. Och så var jag själv så skakad.

– Hurså?, frågade jag.

Och de började dela med sig. Först, när han fortfarande hade suttit tyst längst bak i klassrummet, hade han aldrig talat med någon annan i klassen på rasterna utan hållit sig för sig själv. Efter ett tag hade några elever upptäckt att han satt och talade för sig själv. Mumlade saker när han satt ihopkrupen på någon bänk i korridorerna. Lite senare, berättade en annan elev, hade de upptäckt att det inte var för sig själv han pratade. Han hade en liten docka som han satt och pillade med. Smekte dess hår, rättade till dess klänning och pysslade om den.

Det fick mig att mjukna lite, och känna med Tim. Han hade inga vänner, utan satt med sin docka på rasterna. Det var sorgligt.

– Men det är ju inte det sjukaste, sade då en annan elev. Han tvekade lite. Den här dockan… Den är väldigt lik dig.
– Lik mig? På vilket sätt?, sade jag och kände klumpen i magen återvända.
– Den har en likadan klänning som du, den där röda klänningen med blommor, och sen har den också långt ljusbrunt hår och rödmålade läppar.

En likadan klänning som min. Den röda med blommor. Den klänning som för två veckor sedan legat trasig i torktumlaren i min tvättstuga. Jag hade antagit att den fastnat i något i tumlaren och gått sönder. Tanken hade inte ens slagit mig att någon hade kunnat gå in där och aktivt ta sönder den under min tvättid. Men nu lät det på eleverna som om Tim hade fått tag på en bit av dess tyg.

Jag satte mig ned och sade till eleverna att nu slutar vi. Därmed lät jag dem gå femton minuter tidigt från lektionen. Men jag behövde se den här dockan. Jag behövde se om den var så lik mig som eleverna hade sagt, och om det till och med var tyg från min klänning dockan hade på sig. Jag gick till rektorn för att se om Tim fortfarande var kvar. Väl där visade det sig att han aldrig ens hade dykt upp. Rektorn satt där med ett förvånat ansiktsuttryck när jag berättade att jag skickat dit honom.

– Nej, honom har jag inte sett, sade rektorn.

Jag berättade om Tims väsande till sin klasskamrat, men lät bli att nämna historian om dockan. Den ville jag undersöka själv först. Rektorn rådde mig att ringa pojkens mamma och be henne tala med sin son om hur man beter sig i klassrummet. Jag gick tillbaka till mitt skrivbord och tog fram hennes kontaktuppgifter.

En hel del signaler gick fram innan en tunn, trött och raspig röst svarade. Jag presenterade mig som hennes sons lärare, och sade att det hade varit en incident på skolan idag som jag ville tala om. Jag beskrev händelseförloppet i klassrummet och bad henne tala med Tim om detta. Kvinnan sade med trött röst “absolut”. Sedan suckade hon kort.

– Var det allt?, frågade hon.

Jag tvekade i ett ögonblick, och berättade sedan om hans beteendeförändring i mitt klassrum. Att han gått från den tysta, timide pojken i hörnet till den aktive, högljudde längst fram. Genast lät hon mer vaken. Jag anade ett darr på rösten.

– Har du, ehm…

Hon tvekade innan hon fortsatte.

– Har det hänt något konstigt hemma hos dig?
– Hemma hos mig? sa jag. Nej, hurså?
– Nej, nej, inget särskilt. Okej. Men tack för att du ringde, jag skall tala med Tim.

Hon avslutade samtalet så abrupt att jag inte hann förstå vad det var som hände.

Vadå, har det hänt något konstigt hemma hos mig? Det var ju skolan vi talade om. Hennes fråga hade överrumplat mig så till den grad att jag inte kommit ihåg att nämna klänningen. Men detta kändes inte alls bra. Jag kunde inte släppa det som hade hänt under hela resan hem.

Väl hemma lagade jag middag. Jag bodde själv. En liten tvåa, en trappa upp och med balkong med utgång från köket. Jag älskade den lägenheten, som var så liten men ändå kändes så rymlig. Balkong som gav kvällssol och var perfekt när jag ville njuta av sommarnätterna på lovet. Föga anade jag hur den här dagens händelser skulle få mig att ändra syn på den balkongen.

Jag stod i köket och diskade upp efter maten när jag av en slump sneglade mot balkongen. Då såg jag en tydlig fläck på fönsterglaset. Den var omisskännlig. Två läppar hade tryckts mot utsidan. Som om någon klättrat upp på balkongen och kysst fönsterrutan. Jag slet hastigt upp dörren och tittade mig omkring, men såg ingen där. Jag tog tröjarmen och gnuggade bort fläckarna från rutan, och insåg att det var läppstift. Mörkröd färg fastnade på min ärm. Samma färg som jag målat mina egna läppar med för någon dag sen. Jag rusade hastigt in igen, låste ytterdörren och gick till sovrummet. Jag rotade igenom necessären på mitt sminkbord och konstaterade till slut, efter att ha förnekat det länge, att det mörkröda läppstiftet saknades. Likaså ett annat, mer klarrött. Det som jag oftast hade med den blommiga klänningen.

Det snurrade i mitt huvud. Hade Tim varit i min lägenhet? Tagit mina läppstift, lämnat ett märke på min balkongdörr? Jag försökte tänka rationellt. Hur skulle han ha kunnat ta sig in? Kan jag inte bara ha lagt ner läppstiften i handväskan och glömt dem i skolan bara? Men pussmunnen då, vem hade lämnat den? Jag såg ännu en gång till att alla dörrar och fönster var låsta, och gick sedan och lade mig, men med en riktig knut i magen. Nästa dag var jag tvungen att konfrontera Tim.

Men nästa dag kom och gick, och han kom aldrig till skolan. Ingen hade sett till honom sedan jag skickade honom till rektorn dagen innan.

När jag satte mig vid datorn den eftermiddagen och öppnade mejlprogrammet såg jag att han hade mejlat. Det var en inlämningsuppgift han hade skickat in. Men i hans dokument stod det bara två saker över hela dokumentet.

Mitt förnamn, och hans efternamn. Fem sidor text med bara våra namn.

Jag gick till rektorn och berättade vad som hänt varpå han sade att det är inte var något jag skulle oroa mig för längre. Under gårdagen hade Tims mamma plötsligt kontaktat honom och sagt att de skulle flytta, och att Tim redan bytt skola. Från en dag till en annan. Jag tittade på rektorn. Han ryckte på axlarna.

Den dagen stannade jag kvar i skolan långt in på eftermiddagen för att rätta klassens inlämningsuppgift. Det var mörkt ute, som det ju snabbt blir på senhösten. Vinden ven i träden utanför och regnet föll hårt mot marken. Jag kunde inte låta bli att se mig omkring. Gick då och då ut och kollade i korridoren om det var någon där. Egentligen var det meningslöst: de rörelseaktiverade lamporna var släckta, så ingen kunde ha rört sig där utan att jag sett dem tändas. När jag gick in och satte mig igen, den sista gången jag hade tittat efter i korridoren, fastnade min blick på det stora fönstret närmast mig, cirka två meter bort. I mörkret utanför tyckte jag mig se två stora ögon stirra på mig. Jag reste mig hastigt upp och kastade mig mot fönstret, och såg att ingen var där. Det var tomt ute i regnet. Jag blev stående en stund och tittade ut, men såg ingen rörelse, och till slut skulle jag gå tillbaka till skrivbordet. Då såg jag någonting på rutan. Där ögonen förut hade varit, syntes nu två läppar i klarröd nyans tryckta mot rutan.

Jag packade snabbt ihop mina saker, sprang genom korridorerna och skyndade mig hem.

Hemma låste jag om mig och gick sedan rakt in i köket för att hälla upp ett glas vin. Men i stegen stannade jag upp. På mitt köksbord låg det nu fyra saker, fyra saker som inte legat där när jag lämnat lägenheten samma morgon. Där låg två läppstift, en naken docka med ljusbrunt hår, och en lapp med en pussmun och tre ord skrivna med spretig handstil: “förlåt för klänningen.”

Vi hörde “En elev man inte glömmer”, skriven av en anonym lyssnare, och uppläst av Eva Dozzi.

Det är inte svårt att upptäcka situationer där något känns fel. De dyker upp så fort man aktivt börjar leta efter dem, börjar fundera på exakt hur saker och ting hänger ihop i vardagen. Den 20 juni nu i sommar mejlade till exempel lyssnaren Emma in till podden med tre bilder och en nästan desperat fråga: vad är det som pågår här?

“Jag och två vänner var i förrgår med om någonting helt oförklarligt. Vi har försökt hitta rimliga förklaringar utan framgång”, skrev hon, och fortsatte: “Vi satt vid en sjö och hade det mysigt. Plötsligt stod två figurer på andra sidan sjön. De stod helt stilla i runt tio minuter, utan att se sig om eller röra sig alls. Redan där tyckte vi det var konstigt, men när jag tog upp kameran för att fotografera fick jag ännu konstigare saker på bild. Från ingenstans såg det ut som att den ena ‘figuren’ krympte ihop, nästan till en boll. Vi kollade bort någon sekund, då var den andra figuren helt borta, den första hade blivit till en liten röd boll som försvann in under bron.”

Emma bifogade i mejlet de tre bilder hon tog, och de är mycket riktigt rätt märkliga. “Första bilden är hur de stod i tio minuter”, skriver hon, och “sedan ett ganska snabbt förlopp på när ena figuren krymper.” Emma avslutar sitt mejl med att vädja till mig om hjälp.
“Snälla snälla, hjälp mig undersöka vad det kan ha varit, vi blir galna av att inte ens ha någon rimlig förklaring, övernaturlig eller ej…”

Jag själv har tyvärr ingen aning om vad det kan vara som syns på bilderna. Det är helt klart två figurer, den ena blir helt klart mindre, som om den gick ner på huk, men mer än så förstår jag faktiskt inte. Så då är det väl lika bra att ni som lyssnar får möjligheten att undersöka dem. Jag publicerar dem på Creepypoddens Facebook- och Instagramkonton. Gå in där och se om ni kan hjälpa Emma.

Till det syvende och sista handlar alla de här historierna egentligen om en och samma sak: en existentiell rädsla att man inte längre ska kunna känna igen världen man är en del av. Från O.R:s berättelse om att plötsligt ha en annan barndom än den man levt i, till den anonyma lyssnarens historia om en elev som upphäver idén om vad barn ska vara kapabla till, och ända till veckans sista avsnitt, om att på sätt och vis låta sig sjunka ned i vansinne, allt handlar det om det.

När något inte stämmer i vår omvärld, när vi inte kan få ihop hur det ena lett till det andra, uppstått eller försvunnit utan förklaring, så stör det oss, på samma sätt som en infektion som smärtar. Det är en jämförelse jag faktiskt tror på, eftersom skälet att en infektion gör ont är just för att meddela oss att något är fel, och ge oss möjligheten att agera på det innan det är för sent. På så vis är vår vilja att räkna ut och få ihop saker och ting en självbevarelsedrift som, om den inte fanns där, skulle innebära att vi inte heller kunde förutspå avgörande händelser på ett sätt vi måste för att överleva.

Den här skräcken är inget annat än den kännbara effekten av en överlevnadsmekanism utan fotfäste. Det är därför du blir illa till mods varje gång du står handfallen inför en gåta, utan någon ledtråd till en lösning. På sätt och vis tycker jag det gör rädslan mer hanterbar. Smärtan får en orsak, även om den inte är förklarlig.

Vi ska avsluta veckans avsnitt av Creepypodden med en historia av lyssnaren Gösta, som handlar om att just förlora fotfästet. Den heter “Vägg i vägg”, och den läses av Ludvig Josephson.

Det kan ha blivit nåt fel på mig när jag bodde ensam i en hyresrätt i slutet av 90-talet. Det som hände var att jag upptäckte att ytterdörren stod olåst till den tomma lägenheten bredvid min. Då gick jag in där. Jag tänkte mig inte för.

Jag minns att jag är på väg hem efter ett ärende den dagen. Det är lördag eftermiddag och gatan är blank efter att det slutat regna. Det är frömjöl i vattenpölarna och på bilarna.

Jag fastnar med blicken på brandväggen till ett annat hus på gatan. En sotig linje löper längs det gamla teglet och visar formen efter en annan byggnad som stått där vägg i vägg förut. Det är som en snittyta, teglet ser grovt och flammigt ut.

Jag blir stående. Jag tänker på ett foto som fanns med i en bok vi hade hemma när jag var liten. Fotot föreställde skuggan efter en människa som bränts in i en vägg av en atombomb. Jag kommer ihåg att jag rev ut hela sidan och sprang bort till lekplatsen och gömde den i sanden. Några dagar senare kunde jag inte hitta den.

När jag går vidare och ska upp till min lägenhet ser jag att hissen fortfarande inte är lagad. Den gick sönder när grannarna flyttade ut. Det var två studenter som bodde i lägenheten bredvid min. Nu skulle en av dem skulle plugga utomlands och den andre flytta hem till sina föräldrar. Vi var grannar i nästan ett år men kallpratade bara några gånger.

Medan jag går trapporna upp är jag ensam i det ljusa trapphuset. Betongen är persikofärgad och har en schablonmålad bård med liljor. Min lägenhet och grannlägenheten ligger på översta våningen, i det som för längesen var fastighetens råvind. På vilplanet mellan sista våningarna stannar jag och tittar upp mot de två ytterdörrarna. Jag tänker på hur de här två lägenheterna avslutar vägen uppför alla trappsteg och ligger närmast himlen, ovanför alla andra i huset.

När jag fortsätter uppåt ser jag att det sticker ut ett kuvert eller nåt papper från grannarnas brevinkast. Om de glömt att eftersända kanske det är nåt jag borde skicka vidare. För det kan inte ha hunnit flytta in en ny granne redan. Jag tar de sista trappstegen upp och går fram och drar ut det som sitter i brevinkastet. Det är ett papper från hyresvärden. Vi som bor här uppmanas att kontrollera att brandvarnaren fungerar.

Då ser jag att dörren till lägenheten inte är låst. Det finns inget brytskydd, så man ser om låsregeln är framme eller inte. Det är tyst i resten av trapphuset. Jag tittar igen på springan mellan ytterdörren och karmen. Det vore konstigt av mig om jag gick in i lägenheten.

Jag tittar bakåt och lyssnar neråt mellan trapporna. Det känns tomt och stilla på våningarna under mig. Det vore förstås dumt om jag gick in i lägenheten och nån plötsligt kommer dit.

Jag ringer på ringklockan. Signalen hörs ut och sen klingar ekot bort i trapphuset under mig. Jag får för mig att nån är på väg därinne bakom dörren för att öppna och jag backar ett steg. Inget händer.

Jag tar handtaget, trycker ner det och för dörren mot mig. Jag ser in i den tomma hallen. Precis som hos mig ligger badrumsdörren mittemot ytterdörren. Dörren till toan står vidöppen så att jag ser mig själv i badrumsspegeln. Jag är skuggad men trapphusets starka lampa lyser upp konturerna av huvudet och axlarna. Jag säger hallå i dörröppningen. Det känns fånigt.

Jag går in och ser att det är samma planlösning som hos mig, men spegelvänd. Badrum, kök och en bit av hallen delar vägg med min lägenhet. Från hallen når man kök och badrum på sidorna, och längst fram vardagsrummet. Som ett tillbehör till vardagsrummet ligger sovrummet, djupast in i lägenheten.

Jag går en runda från rum till rum. Ljuset som faller in är gråvitt och milt men känns plötsligt elektriskt när solen bryter genom molnen utanför. Utan möbler och människor känns den här lägenheten större och luftigare än min. Det känns som en ledig utställningslokal.

Det är samma tapet som inne hos mig, en väv som är målad vit. Här och var är tapeten svartprickig av hål efter betongkrokar. Det finns en grå rand där ryggen på en soffa måste ha stått mot väggen. Ett tunt skrapmärke löper i en båge över det lackade trägolvet. Det kan ha fastnat ett gruskorn under en möbel som nån dragit över golvet.

Jag går en vända till mellan rummen och följer med blicken över ytorna. Skåpsluckorna, proppskåpet, fönsterbrädena i marmor. Det vilar innan nästa hyresgäst. Jag stannar i mitten av vardagsrummet. Här får jag för mig att snurra runt ett varv och jag ser hall och sovrumsdörr och fönster passera på rad i allt det fina dagsljuset.

Sen har jag lagt mig på rygg mitt i vardagsrummet. Golvet är hårt mot skuldrorna och bakhuvudet. Jag sträcker ut armarna och känner träet mot knogarna. Jag tittar upp i taket. Där sitter ett eluttag och en silvrig lampkrok i en vit plastplatta. Längre bort sitter en grå fläck, stor som ett mynt. Jag undrar hur den kommit dit. Kanske ett barn med en smutsig studsboll. Jag vänder huvudet åt sidan och fastnar med blicken på golvlisten en bit bort. Inget damm efter flyttstädningen.

Sen tittar jag upp i taket igen. Sen blundar jag. Små tecken och former dansar innanför ögonlocken. Det ser ut som insekter eller slarvigt tecknade grodyngel. Tänk om jag skulle ligga kvar såhär. Undrar hur länge jag kan stanna innan nån kommer in i lägenheten. Ingen vet att jag ligger här. När de kommer ska jag bara ligga kvar och låtsas.

Nu känns det dumt. Vad håller jag på med. Jag rodnar och reser mig upp, det känns klumpigt och tafatt. Jag rättar till kläderna och borstar av händerna som om de blivit dammiga, fast golvet var ju rent. Det värker i musklerna som om jag hade legat still länge.

Jag går till ytterdörren och ska in till mig. Innan jag kliver ut stannar jag upp och ser bakåt hur öppningen i slutet av hallen bildar en inramning. Jag ser ett utsnitt av vardagsrummet där trägolvet och taket slutar längst bort i den vita väggytan. Formerna ser alldeles konstgjorda ut, som om det är fel på perspektivet. Men det är ju nånting längre in i vardagsrummet. Det är nåt som kommer i rörelse bakom hörnet, nån som trampar och halkar sig fram över golvet.

Det rör sig genom rummet. Det närmar sig och nu kommer det inom synhåll, jag blir avslöjad. Jag får inte vara här. In i bilden går en framåtböjd man i en tjock stickad tröja. Han är rufsig i håret och håller händerna för ansiktet. Jag ser honom från sidan. Han går rakt förbi som om han är på väg till andra sidan av vardagsrummet. Sättet han rör sig på är taktfast, men ändå ryckigt och gungande. Han går som om golvet var halt och för varje steg glider fotsulan och benet knycker till. Det ser skadat ut.

Han är halvvägs igenom, bara några meter ifrån mig. Han vänder inte på huvudet. Men nu särar han på två fingrar så att ena ögat syns. Han sneglar på mig. Han låtsas att vi inte ser varandra, men det gör vi ju, jag ser hans pupill mellan fingrarna, hur den ligger i ögonvrån spänd och blank och riktad rakt mot mig.

Eh – ursäkta, säger jag. Men nu har han gått förbi. Sen har jag skyndat mig ut, stängt granndörren bakom mig, gått in till mig och låst.

Efter det går jag runt i min lägenhet och vet jag inte vad jag ska göra. Till slut börjar jag steka pannkakor som jag äter medan jag kollar på eftermiddagsteve. Jag dricker ett halvt paket juice. Ett tag inbillar jag mig att det var visning i grannlägenheten utan att jag märkte det. Annars hade jag ju sett honom när jag gick runt mellan rummen och tittade.

Om han kan ha gått in i lägenheten efter mig, så tyst att jag inte märkte det. När jag låg på golvet. Och blundade. Då såg han det. Jag ser på hur rummen ligger i min lägenhet och tänker igenom hur han kan ha rört sig förbi mig utan att jag sett honom.

Sen har jag inte kunnat låta bli, utan står utanför dörren till grannlägenheten igen. Luften i trapphuset är sval och genom strumporna känner jag att golvet är kallt. Jag tittar i glipan mellan dörren och karmen. Det är fortfarande olåst. Jag vill se att det är tomt därinne. Jag ska titta i alla rum, i klädkammaren och i garderoben och egentligen finns det ingen där. Jag tar tag i dörrhandtaget, öppnar och ser in i den tomma hallen.

Jag bankar på insidan av ytterdörren och sen kliver jag över tröskeln. På väg mot vardagsrummet ser jag först in i badrummet, det är ingen där, och sen in i köket, det är ingen där heller. Vardagsrummet är lika övergivet som igår. Med foten puttar jag upp dörren till sovrummet. Ingen där heller. Jag går en runda till och kollar noggrannare. Bakom dörrar, i klädkammaren och skåpen. Det enda jag hittar är informationsmaterial från hyresvärden om tvättstugan.

I vardagsrummet sätter jag mig på huk och tittar på golvet. Om det hade varit visning av lägenheten skulle det ha funnits spår av att folk gått in med skorna. Men golvet är rent. Jag söker med blicken över träet och förstår att i kanten av mitt synfält är det nåt som suttit still i vardagsrummet men som lever och rör sig. Det virvlar till i magen när jag tittar upp och ser henne. Det är en lång kvinna i pyjamas. Hon sitter i skräddarställning i hörnet och smäller med handflatorna i golvet.

Hon ser rakt på mig medan hon gapar och slår och slår med sina händer. Pyjamasen är urtvättad och hon ser torr och dammig ut och tungan hoppar i munnen. Det rycker i axlarna på henne när hon slår upp och ner. Handflatorna gör ett klappande, daskande ljud mot träet. Det är som en lek hon inte kan sluta med fastän att hon skäms. Det är fel att vi ser på varandra, hon vill att jag går härifrån nu.

Jag reser mig och backar och säger vad gör du, sen vänder jag och springer in till mig. Jag låser om mig. Jag går runt i lägenheten men vet inte riktigt vilket rum jag ska vara i. Till slut stannar jag i sovrummet och sätter mig på sängkanten.

Det här är ju nån som inte är frisk i huvudet. Nu handlar det om nån som inte kan ta hand om sig. En sån som man har hört om som kommit in i trapphuset på nåt sätt och kanske gått och ryckt i ytterdörrarna. Hon kan ha irrat runt hela natten i bara pyjamasen och hittat hit och inte förstått var hon varit.

Jag går ut i trapphuset igen. Nu står dörren till grannlägenheten vidöppen. Men jag stängde väl efter mig. Hon kanske har gått härifrån. Eller står hon nånstans i trapphuset. Eller i hissen. Jag tar några trappsteg ner så att jag ser våningen under. Det är ingen där. Ytterdörrarna ser stumma ut. Jag går upp igen. Jag formar händerna mot rektangeln av glas i hissdörren och tittar in, men hissen är på en annan våning.

Jag går fram till den öppna dörren till lägenheten. Hallen känns orörd. Jag lyssnar men hör inget. Jag ställer mig med ena foten innanför tröskeln och försöker känna av om hon finns därinne, längre in. Men det verkar tomt. Hon måste ha gått iväg nånstans. Hoppas hon blir omhändertagen på nåt sätt och får vård.

Jag går hallen fram mot vardagsrummet och tittar på stället där hon satt. Sen rör jag mig runt i lägenheten och kontrollerar köket, badrummet och klädkammaren. I sovrummet ställer jag mig framför garderoben. Tänk om hon sitter där inne. Det kanske är som en trygghet för henne, att gömma sig där det är trångt och slutet, djupast inne i lägenheten.

Jag lyssnar efter rörelser och andetag från garderoben. Hallå, säger jag och försöker låta snäll. Jag kan hjälpa dig. Det kommer inget svar. Jag kan hjälpa dig att ringa nån. Jag väntar lite. Sen knackar jag med pekfingret tre gånger mot garderobsdörren. Nu öppnar jag, säger jag. Bli inte rädd nu.

Jag greppar träknoppen och backar samtidigt som jag för upp dörren. Inuti garderoben hänger två galgar och på botten står en förvaringsställning med såna där korgar av vita metalltrådar. En korg ligger snett, på ena sidan har den hamnat utanför sin skena. Galgarna är av svart plast.

Hon har sprungit ut och det finns inget jag kan göra för henne nu. Jag sätter tillbaka korgen i sin skena och stänger garderoben. Sen går jag ut i vardagsrummet.

Jag sjunker ner på huk mitt i vardagsrummet och skrattar till och tänker att jag har gjort bort mig för mig själv. Nu borde jag inte vara här mer. Jag ska gå in till mig igen och låsa om mig och försöka att aldrig tänka på att jag har varit här inne. Allt kommer att kännas bra så fort nästa hyresgäst flyttat in.

Sen lyfter jag blicken och ser i hallen att det är två kroppar där. Jag far upp och kastar till med armarna som om jag skulle skydda ansiktet. Först tror jag att det är två djur som står och tittar på mig. Men det är nakna människor. Det är ett äldre par, en man och en kvinna i sextioårsåldern. De står bredvid varandra på alla fyra på hallgolvet, vända mot mig.

De blundar. Kvinnan har läppstift och ett pärlhalsband och mannen har en armlänk i guld. De står helt stilla men jag ser att de andas. Den pösiga huden på deras överkroppar rör sig. Det är nåt med deras ansikten. Ögonen är slutna, men de anstränger sig på nåt sätt. Det kommer små ryckningar i mungiporna. Andningen är i otakt. De försöker hålla sig för skratt. Kvinnan gläntar lite på ena ögat. Hennes öga ser på mig och hon höjer ena handen till munnen och fnittrar.

Jag backar längre in i vardagsrummet, sen tar jag några snabba kliv in i sovrummet och stänger dörren. Jag tar tag i dörrhandtaget och trycker det uppåt. Jag trycker så hårt jag kan i flera minuter, sen blir jag trött i armarna. Jag lättar på greppet men håller kvar handen, beredd att trycka uppåt med full kraft om de försöker komma in.

Jag står i tio minuter. Sen går det ännu längre tid. Utanför sovrumsdörren är det tyst. Jag tittar ut genom nyckelhålet, men ser bara vävtapeten i vardagsrummet. Jag ska glänta på dörren. Jag håller hårt om handtaget och för det neråt så sakta jag kan. När jag tryckt ner det helt för jag dörren långsamt mot mig, beredd att blockera med kroppen. Jag lägger huvudet mot dörrkarmen. Ett streck till synfält öppnar sig, jag ser ekgolvet, nån skugga och – nej.

Igen med dörren och upp med handtaget. Där stod de. De har flyttat sig hit. De är alldeles utanför och står och vända rakt mot sovrumsdörren. De blundade fortfarande. Jag trycker pannan mot dörren och viskar och börjar räkna sekunder. Sjuka nakna människor. Mig ska de inte få. Det spänner i musklerna så att armen skakar och ibland kommer jag av mig så att greppet glider längs handtaget av svetten.

Jag tittar bakåt och ser på det tomma sovrummet runt omkring mig. Det är bara hörn och lister och golv och väggar. Jag ser på fönstret och träden på innergården. De är stilla och bortom dem reser sig grannhuset. Bakom det är himlen mulen, nästan vit. Det ser ut som grädde som blir grå.

Först kan jag bara urskilja min spegelbild i fönsterrutan som några svaga flytande bitar av hud. Sen ser jag mig allt tydligare. Vad är det för fel. Vilken konstig form på mitt huvud. Jag vänder på huvudet fram och tillbaka men med blicken fortfarande fäst på bilden i rutan. Det är som att jag blir yr och tjock i halsen av speglingen.

Med tiden sjunker jag ner och blir sittande med ryggen mot dörren. Jag håller fortfarande handen om handtaget, men armen är hela tiden på väg att domna. Jag funderar på att springa ut, förbi dem. Men då skulle de fånga mig. De skulle få tag om fotleden på mig så att jag ramlade. Om jag hade haft en kniv hade jag gått rakt ut i vardagsrummet och bara huggit.

Nu reser jag mig upp. Jag släpper handtaget, vänder mig och drar upp garderobsdörren och rycker ut en av gallerkorgarna ur förvaringsstället. Jag öppnar sovrumsdörren och står i öppningen med korgen i båda händerna, höjd för att slå.

Det utsträckta vardagsrummet är fyllt av månljus. Det är både djupt blått och kallt och dammigt och vitt. Båda står fortfarande på alla fyra och blundar, men de har flyttat sig en bit bakåt. Deras ansikten hade börjat se trötta ut, men när jag öppnar sovrumsdörren skiner de upp igen. Skuggorna från deras kroppar faller ut som långa kolteckningar längs trägolvet. De avvaktar.

Jag kliver ut på vardagsrumsgolvet och tar ett steg åt sidan, mot hallen. De ändrar riktning, flyttar på händer och knän för att fortsätta vara vända mot mig. När deras hud lyfts från trägolvet hörs ett ljud som när nåt klistrat släpper från sitt fäste. Jag tar ett steg till. De gör små justeringar av sina positioner. Jag fortsätter röra mig mot hallen, fortfarande med blicken på dem och trådkorgen höjd som ett hot.

Vi blir som pjäser på ett spelbräde. Jag tar ett steg och de flyttar sig lite. Jag tar ett nytt steg och de flyttar sig lite till. Vi kommer in i en rytm. Vi balanserar i att jag försöker se sträng och hotfull ut och de ser olydiga och fnissiga ut. Jag gör ett utfall och tar ett kort men säkert steg rakt mot dem. Händer och knän och fötter lyfts när de backar mot väggen.

Deras drag: de flyttar sig framåt, rakt mot mig. Deras skuggor på golvet ser ut som utdragna grisar. Jag viker inte med blicken medan de väntar på mitt svar. Som ett medgivande tar jag ett steg bakåt och trycker ryggen mot väggen. Nu är det min tur. Jag tar ytterligare ett steg bort från sovrumsdörren. De justerar sig igen, en svag förflyttning för att fortsätta hålla ansiktena riktade mot mig.

Nu vet vi alla tre att jag kommit till hallen och kan vända och springa ut. Han öppnar munnen och drar in luft. Han ska säga nåt till mig. Kvinnan får svårare att hålla sig för skratt. Kan de inte öppna ögonen. Men istället för att säga nåt eller brista ut i skratt höjer de varsin hand mot mig. De spretar med fingrarna och viftar. De låtsas ha klor och klöser åt mig. De gör det på ett slappt, sömnigt sätt.

Jag kastar gallerkorgen mot dem och hör hur det ekar i hela lägenheten när metallen skramlar mot golvet. Sen störtar jag genom hallen, ut i trapphuset och kommer in hos mig. Jag låser.

* * *

Vid lunchtid på måndagen börjar mitt jobbpass och då måste jag gå ut i trapphuset. Jag kliver ut, vänder mig snabbt mot min dörr och låser, sen småspringer jag ner för trapporna utan att se mig om.

När jag kommer tillbaka på kvällen och går upp för trapporna stannar jag och ser upp mot min dörr och granndörren. Dörrarna ser verkligen likadana ut, nollställda på nåt sätt. Jag fortsätter upp med blicken på granndörren. För varje steg jag tar i trappan känns det som att det ska komma nån slags motreaktion, men inget händer. Till slut går jag fram för att titta i springan mellan dörren och karmen. Jag ser låsregeln där inne, nu har de låst.

Efter nån vecka flyttade en ny granne och ett barn in. Vi hälsade några gånger och det verkade aldrig på dem som om det skulle vara nåt fel där inne. Ibland hördes det in till mig från andra sidan väggen, men det var bara vanliga ljud som att de dammsög, bråkade eller borrade. När jag mötte dem i trappen kändes det alltid falskt att inte säga nåt.

Några år senare skulle jag och min nuvarande sambo flytta ihop. När vi var på väg till en lägenhetsvisning började jag må illa. Vi kom in i trapphuset och det började svindla och gå runt i huvudet på mig. Hissen steg upp mot våningen vi skulle till och det kändes som att jag sjönk i ett vatten som gjorde mig svag i musklerna och suddig i hjärnan. När hissen stannade kunde jag inte kliva ut och jag vägrade berätta varför. Efter det hittade jag på bortförklaringar för att slippa följa med på fler visningar.

Vi flyttade ihop ändå, men först hade vi ett stort bråk. Min sambo sa att det var konstigt att jag inte ville vara med och välja lägenhet. Det verkade som att jag var ointresserad av vårt förhållande eller osäker på om jag faktiskt ville flytta ihop. Till slut förklarade jag att jag är frisk och normal men att jag lever med det här felet eller vad det är. Att när det inte är bebott och är tomt på möbler och saker, då är det för mig som om nåt annat måste ta plats istället. Det är som en vidskepelse, sa jag. Men den är ju inte så allvarlig för det är nästan aldrig som detta blir ett hinder i min vardag.

Men det är inte sant som jag förklarade det. Egentligen ser jag det ofta och har svårt att leva med det. Det är alltid nåt som väntar. Jag ser det när vi flyttat en möbel, tagit ner en tavla eller tömt ett rum för att måla om. Ibland räcker det med att en kylskåpsmagnet är för svag och ett vykort lämnar sin plats. Nåt kommer loss och växer fram på stället, det är som ihåliga rörelser i ljuset och små störningar i luften. Det är någon mitt i en grimas, en gest i rummet bredvid eller något dämpat levande som flyter fram mot mig och sen bara bleknar bort. Med åren har jag försökt lära mig att låtsas som ingenting och bara titta åt ett annat håll.

Signaturmelodi

Vi har hört “Vägg i vägg”, skriven av lyssnaren Gösta, och uppläst av Ludvig Josephson. Och om ni känner på er att nu, nu är det något som är fruktansvärt fel, då behöver ni inte vara rädda: det är bara att veckans avsnitt är slut. Men vi hörs som vanligt igen om två veckor – och då kan jag lova att känslan ska återvända med full kraft.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.