Avsnitt 171: Hundhuset
Jag har länge funderar på huruvida jag ska skriva till er eller inte. Största anledningen är nog att jag är kristen och egentligen inte vill att något av detta jag kommer dela med mig av ska finnas nedskrivet. Men efter att ha lyssnat på Creepypodden så länge känns de som min skyldighet att dela med mig. Jag vill dock vara anonym.
Vi tillhör de som med lite tur och en enorm tjurighet fick köpa våra drömmars hus, på en ö i Höga kusten så där fantastiskt vackert alldeles vid vattnet, med över 30 000 kvadratmeters tomt och en enormt bred strandlinje vaknar vi varje morgon till underbara vyer. Men så klart ska inte detta handla om hur vackert det är här utan allt vi fått uppleva, och i synnerhet den sista händelsen.
En tysk bryggare byggde vårt hus som stod klart 1900. Det fanns då många grosshandlarvillor på denna ö och flera av dem har en välkänd historia. Det sägs att det bor kvar folk från en svunnen tid, man kan höra en hund på en av gårdarna där det också finns en grav efter en hund. Man ska höra hur han springer inomhus och skäller, men också känna den gamla damens närvaro som sades ta hand om alla barnen i huset, en snäll gammal kvinna som ingav ett lugn. Det var bara barnen som såg henne, inte de vuxna.
Så började vi att renovera vår vackra villa. Fasaden som hade en ovanlig beklädnad tog nästan tre år att renovera. Vi frågade oss själva många gånger om de verkligen var värt det, men fick till följd av vår dokumentation på Instagram tusentals följare. Men något vi aldrig har berättat för dem är vad vi upplevt här inne.
Sommaren 2015 var vi i full gång med vår renovering. Vi slet som djur och fick enormt många nyfikna på besök, men vi får nog skylla oss själv en del då vi var med i flertalet tidningsreportage. En del av besöken var dock av det underliga slaget. En dam kom nerkörandes på gården, i alldeles för hög hastighet. Hon frågade om jag var “husan”, och aningen upprörd förtydligade jag för henne att jag tillsammans med min man äger huset varpå hon började skaka och gråta hysteriskt. Hon menade att hon dött här som åttaåring, och sedan återuppstått. Hon sökte en docka som hon lagt i väggen, och ville bums in i huset. Just då var huset fullt av snickare och vi kunde verkligen inte låta henne gå in. Vi garanterade henne att då vi tagit ner alla väggar skulle hon inte kunna hitta någon docka där. Hon var en av de barn som efter bryggarens tid, och därefter en tid som hotell, bodde i huset då det var barnkoloni.
Hon pratade likt flera andra om en gammal dam som skulle finnas i huset, en dam som vi för övrigt inte sett, men som många gäster som besökt gården pratat om. De har frågat: “Damen som bor hos er, vem är det?”. När de berättat vart de sett henne är det i ett fönster flera meter upp från golvet, där det är helt omöjligt för en levande person att stå.
Historierna är många. Själva har vi inte minst reagerat då vår dotter ritat teckningar med “mamma, pappa, jag och spöket”. Vi valde därför att för något år sen ta hem kyrkan som en gång ägde huset och låta dem be för oss och huset så det skulle bli “lugnt”. På den tiden kunde varken jag eller min man vistas på vår övervåning, och fortfarande kan vi inte vara i ett av vårt tornrum utan att känna ett enormt tryck över bröstet, som i en början på en ångestattack.
Så hände det jag vill skriva till er för att berätta. Jag och min dotter var just i det tornrum som de allra flesta som besöker huset tycker är obehagligt. Vi skulle hämta trädgårdsmöblerna, då hon plötsligt utbrister att hon ser ett paket i taket i pigrummet. Det rummet är enormt litet, och där finns bara ett par skor från sent 1800-tal, tidigt 1900-tal, och en inbyggd säng i väggen som ser ut som att ett barn ska ha bott där.
Jag sa att det var säkert bara något skräp, och sade att vi skulle gå därifrån, men då hon är tjurigare än jag fick jag till slut gå med på att kolla vad det var. Mycket riktigt var det ett paket, inslaget i först gammalt papper med snöre runt, därefter någon typ av näver och längst där inne låg något som liknade en sten, en melerad sten. Pappret och träet hade något torkat brunt på sig som såg ut som blod, vilket bekräftades dagarna efter då vår granne som är professor och lärare på läkarlinjen berättade att det var en moderkaka vi hittat.
Självklart kunde historien slutat här. Men då hade jag nog inte skrivit. Jag sitter nämligen här med datorn på magen, 13 veckor efter vi hittade moderkakan, och 13 veckor efter att jag själv blev gravid, något som enligt läkarna skulle vara omöjligt.
Vi hade försökt få ett syskon till vår dotter i nästan fyra år. Vi har knappt varit intima på sistone alls, så hur jag blivit gravid kan jag inte förstå. Det enda jag är säker på är att vi är definitivt inte ensamma i detta hus. Min dotter ser mer än oss. Hon pratar med sin döda farfar, som hon aldrig träffat, och hon ser saker som vi andra inte alls kan se. Och hon visste att jag var gravid innan vi berättade det för henne. Enligt henne bär jag på hennes syster.
Vi får se om några månader, men oavsett om det är skrock eller inte känns det en aning konstigt att jag blev gravid samtidigt som vi hittade en troligtvis 121 år gammal moderkaka i taket.
Signaturmelodi
Du lyssnar på Creepypodden, med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var “I väggarna”, skriven av anonym lyssnare och uppläst av Emelie Rosenqvist. Den för tankarna till vilka sorts hemligheter ett hus kan bära på, och det för oss i sin tur direkt vidare.
Jag har inte så mycket att säga själv den här veckan, i det här avsnittet. Jag vill nämligen bara komma in i den berättelse som ska uppta hela resten av det, den historia som lyssnaren B nyligen skickade in. Den heter “Hundhuset”, och den kom med ett par förtydliganden från lyssnaren B.
Han började med att nämna Katthuset. Det är en plats, om vilken en historia sprids, en historia som han själv hört ett par gånger under sin uppväxt, och som han undrar om någon annan kanske också hört. Den beskriver en makaber händelse som ska ha utspelat någon gång i slutet på 90-talet i närheten av Stockholm och som, genom bland annat grundskoleeleverna på den skola B gick på, fick spridning och sedan tog form av en vandringssägen.
Berättelsen om Katthuset och B:s egen historia har, noterar han, en del likheter. De utspelar sig nära varandra rent geografiskt, men knyts ihop även av något annat, någon underliggande likhet som han nu i efterhand anar. Om någon av er minns Katthuset kan ni väl mejla och berätta det. För det B nu har varit med om har fått honom att ifrågasätta den historien, och fråga sig om det verkligen gick till som det påståtts där.
Vi ska höra “Hundhuset”, skriven av lyssnaren B. Den läses av Ludvig Josephson.
För min del började allting med att jag hyrde ett hus utanför Stockholm en sommar. Jag hade lovat mig själv att byta jobb och i och med det sagt upp mig från den slitsamma arbetsplats jag hade varit på alldeles för länge. Av en ren slump fick jag mitt hyreskontrakt uppsagt i stort sett samtidigt som jag sa upp mig och det hela verkade menat till förändring.
Lägenheten var ett rivningskontrakt som, från att jag tre år tidigare hade flyttat in, ständigt förlängts med en månad i taget, men plötsligt tog det slut och jag skulle ut. Jag var glad att även komma därifrån. Som ni säkert förstår var jag vid den här tidpunkten ganska less på min situation och vardag och en nystart kändes mer än välkommen. Jag hade hittat annonsen på internet och tänkte att två månader på landet skulle vara nog för att få vila ut en smula och samtidigt söka mig en ny lägenhet och ett nytt jobb. Det var en perfekt lösning. Huset hyrdes ut billigt och jag hade alltid längtat ut från stan. På grund av jobbet hade den drömmen aldrig gått i uppfyllelse, tills nu. Med lite pengar jag lyckats spara ihop kunde jag nu ha en ledig sommar och dessutom lämna Stockholm. Ödet hade äntligen tagit mig dit jag ville. Hyresvärden hette Lena och efter att ha gjort upp om hur länge jag skulle hyra huset möttes vi upp inne i centrala Stockholm för nycklarna. Lena var en kvinna i sjuttioårsåldern med grått, kort hår och tonade glasögon. Hon berättade att hon och hennes numera döda man brukade tillbringa somrarna i huset, men efter mannens bortgång hade hon börjat hyra ut det till sommargäster. Tillsammans med nycklarna fick jag även en liten hemmagjord karta, som visade vägen från busshållplatsen där jag skulle gå av och fram till huset. Det var när jag började titta på resvägen ut dit som ortnamnet där huset låg väckte minnet av den historien jag första gången fick berättad för mig av en klasskamrat i mellanstadiet. Historien berättades under titeln Katthuset och den skulle ha utspelat sig just där.
Det skulle ha varit så att i utkanten av ett litet samhälle en bit utanför Stockholm stod ett hus som beboddes av en ensam man. Han hade bott där länge tillsammans med ett flertal katter och var något av en enstöring. Han syntes ofta utomhus, i den närliggande affären eller på bussen in till staden. Tills en dag då någon la märke till att han inte hade synts till på länge. Man hörde sig för med grannar och när det stod klart att ingen visste var han var kontaktades polisen. De fann hans hus låst från insidan. När ingen gav sig tillkänna där inne gick man in. Mannen låg död i köket, eller rättare sagt det som var kvar av honom. Man antog att han dött på morgonen eller kvällen utifrån den morgonrock han fortfarande hade på sig, men dödsorsaken gick inte att fastslå. Utöver ögon, öron, näsa, kinder och läppar saknade han även innanmäte. Genom en öppning i buken hade mannen tömts på tarmar, inälvor och organ. Det var ett skal man hade hittat. Brott misstänktes, men ganska snart fick fallet en annan förklaring. Huset hade varit låst vid dödstillfället och förutom mannen hade fem stycken katter varit instängda med honom. Efter dagar utan tillsyn hade katterna ätit upp sin husbonde.
En liten rysning gick genom min kropp. Tänk om det var Katthuset jag hyrt. Men vid närmare eftertanke var det orimligt. Han som blivit uppäten av sina katter var ju ensamstående, och min hyresvärd var änka. Men det var ändå lite kittlande. Tänk att hyra ett hus i den byn som denna historia skulle ha utspelat sig.
En morgon i juni stod jag så på en grusväg vid en sliten hållplatsskylt och en blåmålad träbänk med flagnande färg. Den asfaltsbelagda landsvägen som bussen försvunnit på låg nu tom och grå. Längre bort på den lilla grusvägen som vek av från landsvägen syntes ett tegeltak mellan gröna trädkronor. Jag gick ditåt. Enligt kartan jag fått skulle det ligga en gård till vänster som jag skulle passera.
Sedan skulle vägen dela sig i två och jag skulle ta till vänster ned mot sjön för att till slut komma fram till en vändplan där huset stod. Jag närmade mig det första huset till vänster. Det var ett lågt envåningshus med veranda som tillsammans med ett redskapsskjul och något som antagligen var ett gästhus bildade ett “L”, halvt omringande en övervuxen gräsplan. I mitten av gräsplanen stod en flaggstång i fyrtiofem graders vinkel. Det såg inte klokt ut. Ett av fönstrena på boningshuset var täckt med en plywoodskiva och jag gissade vilket hus jag stod framför. En vilja att kika in kom över mig och jag lämnade mina väskor vid infarten till gården. Det höga gräset var blandat med kraftigt ogräs som slingrade sig runt mina ben och fastnade i mina kläder. Något som liknade små kardborrar täckte plötsligt mina byxor och verkade omöjliga att borsta bort. Efter viss möda var jag framme vid ett fönster och kunde se in. Där inne var det kalt. Tapeterna var klädda med ett tunt blommönster som klättrade från golv till tak. I fönsterkarmen på andra sidan rummet låg en ask tändstickor, annars var det tomt. Inga möbler, inga tavlor, ingenting. Det måste varit det här huset, tänkte jag och gick utefter husväggen mot verandan. Dörren var förseglad med ett blankt hänglås på vad som såg ut som nya beslag. Någon verkade bryr sig om det ändå. Jag kände på låset. Det var kallt och tungt. Nere vid tröskeln var en kattlucka utsågad i det gamla träet.
Något buktade ut genom den. Jag satte mig på huk. En gulnad kudde. Man hade täppt igen hålet med en gammal kudde. Eller snarare, det måste ha varit han som satt dit kudden.
Annars hade väl katterna kunnat komma ut? Men varför?
Bredvid kattluckan stod en skål vatten. Några döda myggor seglade runt med vingarna utspärrade på ytspänningen.
Katterna finns kvar, tänkte jag, och det är någon som tar hand om dem. Lutad mot verandans ena räcke tittade jag ut över den frodiga ängen. Katthuset.
Jag kände mig mycket inspirerad.
Lite senare var jag framme vid det hus jag hade hyrt. Det låg mycket vackert, bara tjugo meter från vattnet. En vik av Mälaren åt väster och ett litet skogspartiet med ängarna bakom åt öster. Framför huset var en gräsmatta med kortklippt gräs som ledde ned mot vattnet. Huset var ljust gult med vita knutar och på framsidan var en stor altan i furu som fortsatte runt knuten på sjösidan. Jag ställde ifrån mig väskorna och letade fram nycklarna. På nyckelringen satt två nycklar och en liten figur i plast. Figuren såg ut som Musse Pigg men saknad nos och mun. Bara två seriefigursögon och två runda öron. Nycklarna såg udda ut och verkade inte höra ihop med huset. En var liten och blank och liknade mest en nyckel till ett cykellås och den andra var större och i järn. Den såg betydligt äldre ut än huset. Väl framme vid dörren verkade även den tillhöra en annan tid än övriga huset. Huset var antagligen någon gång renoverat och det är väl vanligt att man sparar vissa detaljer, tänkte jag och vred om nyckeln. Låset slog om med en dovt klang. En kittlande känsla av förväntning rann genom min kropp och spred sig som en rysning. Jag såg framför mig hur jag skulle spendera veckor på denna plats utan att alls behöva bry mig om scheman eller tider att passa. Jag skulle promenera, läsa och låta sommaren skölja över mig.
Dörren öppnades utåt och jag tog ett steg bakåt. Det skramlade till och vätska trängde in genom min högra sko. Jag hade sparkat till en metallskål som nu snurrande la sig upp och ned med ett sjungande läte. Vattnet bredde ut sig över farstubron. Fan, svor jag och skyndade mig att rädda mina väskor från floden som närmade sig. Skålen lät jag ligga.
Inne i huset var det svalt. Här såg allt äldre ut, eller mer slitet. Benvita dörrar kopplade samman hallen med ett kök, ett badrum och ett vardagsrum. Direkt till höger ledde en trätrappa upp till övervåningen.
Rummen på nedervåningen var täckta av linoleummattor som glipade vid trösklarna. Vid dörren in till köket var mattan så sliten att väven under linoleumet stack fram. Luften luktade tort av trä och damm och påminde om doften i den stugan mina föräldrar brukade hyra ute i skärgården när jag var liten. Det var åren innan de skilde sig och lukten var därför förknippad med både minnena av deras utdragna gräl men även med den eviga känslan av sommarlov. Jag hängde nycklarna på en krok vid ytterdörren och knöt av mig skorna. I en av garderoberna hittade jag proppskåpet och slog på huvudströmmen. Ett svagt sus fyllde huset. Det började knäppa och ha sig i vardagsrummets element och från köket hördes surret från kylskåpet som startade. En stank av instängt och ruttet slog emot mig när jag skulle ställa in mina kylvaror jag köpt med mig. Gult ljus lyste upp den illa städade kylen och i den understa plastlådan till för grönsaker låg två ihopknutna fryspåsar med någon oigenkännligt innehåll och simmade i en gul pöl. Jag svalde mitt äckel och bar ut hela lådan på gården. Innehållet såg ut som köttstuvning men var så upplöst att det hade kunnat vara vad som helst. Under diskbänken fanns diverse rengöringsmedel och efter att även ha hittat en rulle hushållspapper torkade jag av det värsta i kylen. Sedan lät jag den lufta en stund medan jag satte på radion som stod på köksbänken och bestämde mig för att göra iordning mitt sovrum. På övervåningen var en hall med ett stort fönster och två likadana dörrar åt varsitt håll. Jag öppnade den vänstra. Ett litet rum med blommiga tapeter och lutande tak. En trasmatta, en säng, en byrå, ett litet bord och ett fönster som vätte mot sjön. Det var perfekt. Efter att ha tagit upp mina väskor och gjort i ordning sängen ville jag ta en titt på det andra rummet. Det var låst. Ett tomt nyckelhål och ingen nyckel. Jag hukade mig ned för att kika in, men såg inget. Antingen var rummet för mörkt eller så gick nyckelhålet inte genom till andra sidan. De använder nog rummet som förråd, tänkte jag och lämnade dörren. Jag gick och öppnade mitt sovrumsfönster och lät en mild vind fylla mitt sovrum. Solen kastade en glittrande stjärnhimmel i vattnet utanför. Trots att jag är något av en badkruka kände jag ett sug efter att själv få vara där i. Det var snart dags för sommarens första bad. Jag kände mig mycket tillfreds.
Men redan första natten vaknade jag av ett oväsen. Ett dovt muller fyllde mitt sovrum. Först trodde jag det var ett flygplan eller en helikopter, men ljudet var konstant och fick väggarna och nattygsbordet att vibrera. Kylen, tänkte jag sömndrucket, det måste vara kylen som låter. Sedan somnade jag om.
Morgonen därpå var jag konfunderad. Ljudet hade varit alldeles för högt för att komma från kylen. Ett solblekt häfte med diverse instruktioner för hyresgäster låg på en av köksbänkarna och däri fann jag en sida rörande husets vattensystem. “Vi har en gammal varmvattenberedare och pumpsystem i källaren som kan låta lite”, stod det, “det är tyvärr inget att göra något åt.” Jag antog att denna pump måste vara orsaken till nattens oväsen och bestämde mig för att ta en titt i källaren. Där nere var ett kaos av grejer. Bråte och sopor låg om vart annat. Längst bort mot väggen stod en stor maskin. Jag kan inte speciellt mycket om vattenpumpar, men detta såg inte ut som en sådan. Snarare en oljepanna. Det skulle ju inte vara omöjligt att huset hade en oljepanna, men något vattensystem syntes i sådana fall inte till. Jag gick runt maskinen utan att bli mer klok på den och var på väg ut igen när jag klev över en öppen resväska full med kläder som låg i röran på golvet. Min blick fastnade på en liten röd skrivbok som såg uppsvullen och vattenskadad ut. Jag nappade åt mig den och begav mig upp i huset. Det visade sig vara en dagbok. Vissa sidor var dock så uppblötta att de var omöjliga att tyda och några sidor saknades helt. Något årtal var heller inte utskrivet, men datum och månad fanns där. Anteckningarna varierade i längd, vissa var mycket korta, andra betydligt längre.
Jag hade ögnat igenom några sidor då jag insåg att personen förde sina loggar från huset jag nu befann mig i. Min första tanke var att det antingen var Lena eller hennes man som skrivit dagboken och mitt intresse höjdes betydligt. Jag bläddrade tillbaka och började läsa från början igen.
Upphovspersonen verkade vara någon annan vid närmare läsning, antagligen en tidigare sommargäst, eller kanske en vän till husägarna. Små notiser om till synes lugna dagar utgjorde fragment av en historia tillhörande någon som inte verkade känna till huset särskilt väl. Jag läste igenom den första veckan i boken. Hyresgästen hade haft återkommande problem med elen och vattnet. Proppar som gick och dåligt tryck i kranen eller missfärgat vatten. Även det oväsen jag hade störts av nämndes i anteckningarna.
Men varför var dagboken lämnad här? Var den kanske kvarglömd? Eller var den lämnad med flit? Det kanske framkommer, tänkte jag och fortsatte att läsa.
Det framkom att författaren bodde i huset för att vakta en hund. Eller, rättare sagt, för att se till att en hund hade vatten och mat. Någon hund verkade dock inte ha synts till.
Har folk hundar likt folk har utekatter? tänkte jag för mig själv. Jag hade aldrig hört talas om det, men så verkade det i alla fall vara i det här fallet. Texten fortsatte.
20 juni
Jag ska ringa Mats idag. Hunden har jag fortfarande inte sett till och maten jag ställde ut igår står orörd. Den är nog härsken den med nu. En fest för flugorna. Dessutom hade jag elavbrott i morse igen. Samma propp som tidigare. Han kanske kan komma och titta till huset. Då ska jag be honom se över pumpen i källaren. Den stör mig fortfarande om nätterna.
Talade med Mats, hans son ska komma förbi. Han frågade när jag är hemma och ja, det är jag ju nästan hela tiden. Fast jag måste snart till butiken med bussen, kanske redan imorgon faktiskt. Men jag kan lämna dörren olåst i fall han kommer då, det kan man göra så här på landet.
Mats, tänkte jag, antagligen Lenas man? Jag la ifrån mig boken och lyssnade. Bara ett milt sus och fågelkvitter hördes utifrån, ett svagt surr från kylskåpet, annars inget annat. Jag gick till vasken och skruvade på varmvattnet. Det brusade om kranen, rasslade lite i rören och kluckade ur avloppet, men inget mer än det. Sedan satte jag mig vid köksbordet och väntade. Jag visste inte riktigt om det fungerade på det här sättet, men jag tänkte att om jag spolade varmvatten tillräckligt länge skulle pumpen i källaren åter slås på. Men inget hände.
Av någon anledning störde det mig att maskinen där nere inte alls såg ut som jag tänkte mig att en vattenpump skulle se ut, än mindre en varmvattenberedare. Den var för stor och hade fel form. Dessutom var det väl märkligt att en pump skulle gå igång på natten. Jag stängde av kranen och bestämde mig för att ta en promenad.
Det var en klar och lite sval dag. Ute på altanen hördes trafiken svagt uppifrån vägen. Genom lövverket åt det hållet syntes Katthusets orangea tak skymta. På gräsmattan framför mig låg något skräp. Plastpåsarna, slog det mig. Det var fryspåsarna jag dagen innan gått ut med. Något djur hade antagligen slitit upp dem, för de var nu tomma och i trasor. Jag plockade upp dem och bestämde mig för att min promenad fick gå uppåt vägen för att till en början hitta soptunnorna som skulle finnas där. Hädanefter skulle jag inte lämna sopor på gården.
När jag någon timme senare kom tillbaka till huset såg jag det från ett nytt håll. Jag hade följt vägen upp till där den delade sig i två och tagit av åt det hållet som inte ledde till busshållplatsen. Den vägen krökte sig upp i ett skogsparti och kom sedan fram till några villor. Ett gäng bilar stod parkerade vid en vändplan där vägen slutade och övergick i en stig. Stigen gick genom blandskogen och kom småningom fram till sjön och en liten strand. Därifrån kunde jag följa vattnet tillbaka till huset, vilket gjorde att jag kom hem från sjösidan. Det jag lade märke till när jag kom från det här hållet var ett fönster jag inte tidigare sett.
Högst uppe vid taknocken fanns ett litet halvmåneformat fönster som bestod av två rutor. Det satt precis ovanför det som var mitt sovrumsfönster och vittnade om att där måste finnas en vind. Min omedelbara känsla var obehag. Inte över att huset hade en vind, utan över fönstrets form. Denna reaktion var inte en överraskning. Jag har alltid känt en omedelbar olust vid åsynen av sådana halvmåneformade fönster och vänder reflexmässigt bort blicken i rädsla för att upptäcka något innanför det. Min rädsla för dessa fönster kommer sig av en historia jag fick berättad för mig för några år sedan.
En släkting till mig hade varit på visning i ett hus någonstans utanför Örebro. Ägarna var ett äldre par som ville flytta närmare sina barn som då bodde i Stockholm. Huset ska ha legat väldigt avsides och utan grannar en bra bit in i skogen. Det var precis ett sådant läge min släkting hade letat efter. I slutet av en oändligt lång grusväg låg det där, med skog i varje riktning. Ett gammalt trähus i två våningar med höga fönster och en stor träveranda. Hon välkomnades av det gamla paret som visade henne runt. Huset var vackert men ganska nedgånget. När de efter visningen drack kaffe i köket på nedervåningen beklagade sig ägarna över ensamheten i området. De närmaste husen låg kilometer bort och mest var det sommarbostäder. De hade bott ensamma där i många år nu och efter att barnen hade flyttat ut och åldern börjat krypa sig på hade ensligheten i skogen och arbetet med huset och trädgården blivit för påfrestande. Min släkting slogs då av att ingen bil hade synts till på gårdsplanen. Det hela kändes märkligt. När hon efter kaffet åter satt i sin bil stod det gamla paret på verandan. Hon startade och gjorde en långsam u-sväng på grusplanen. I svängen vände hon sig om mot huset och ägarna som stod där. De vinkade båda två och hon vinkade tillbaka. Just som hon skulle vända sig mot vägen igen var det något annat som fångade hennes uppmärksamhet. Högst upp på fasaden ovanför övervåningens höga fönster, precis under taknocken, fanns ett sådant halvmåneformat fönster. Placeringen var rakt ovanför paret på verandan, och där i syntes ett till par händer, även de vinkandes. Bara ett par vinkande händer, inget annat.
Det var en skrämmande historia och den fortsatte att dyka upp i mitt medvetande så fort jag såg ett sådant fönster. Det var något med det kompakta mörkret bakom dessa vindsfönster som var obehagligt, tanken på att något plötsligt skulle kunna visa sig där. Händer, ett ansikte, vad som helst. Jag övervägde att försöka ta mig upp på vinden och på så sätt avdramatisera det hela, men jag var hungrig och bestämde mig istället för att laga mat och lyssna på radio för att skingra tankarna.
Senare på kvällen hade jag glömt det hela och när jag gick upp till mitt sovrum hade jag åter tankarna på dagboken. Jag gick och la mig och med den ljusa natten utanför slog jag upp dagboken. Författaren hade fått besök av denna Mats son.
21 juni
Idag var det soligt väder och varmt. Jag tog bussen till butiken längre ut. Inte en människa såg jag. Folk är väl inne när det är så varmt. När jag kom tillbaka var Martin där, Mats son.
Han var i källaren länge. Pumpen ska vara okej, hoppas på lugna nätter. Han var en märklig man, kort och krum, men pratglad. Jag bjöd på kaffe och han berättade om när han vuxit upp här. Han sa att förut stod ett till hus här på andra sidan gården men att det brann ner. Har inte lagt märke till några spår av det, där ser bara ut att finnas skog. Nåväl, men han stannade lite väl länge tyckte jag. Verkade inte ha något annat att göra. Tillslut gick han i alla fall, men jag såg honom vara kvar på gården ett långt tag, gick runt nere vid vattnet. Nå, jag bryr mig egentligen inte, men jag tyckte han kunde ha lämnat mig ifred istället för att gå runt och snoka. Jag hyr ju faktiskt här. Men rätt som det var var han borta. Jag ska gå ut och se om jag hittar grunden till huset som(…)
(…)tten till duschen på vintern(…)
(…)la ut en skål till der(…)Orden flöt ut i fuktfläckar och blev omöjliga att tyda. Jag bläddrade några sidor tills att texten blev läslig igen. Jag läste några rader och stannade upp. Texten hade helt bytt karaktär och var nu skriven som med ett annorlunda språk och kändes inte längre som en dagbok. Men handstilen var densamma. Kanske författaren hade börjat använda boken som något annat än bara dagbok.
(…)hes inandning. Tystnad. Vinden hårt malande likt kvarnhjul straxt bredvid oss. Någon gång somnar jag. Drömlöst, evigt. Luften är klibbig och kall när jag vaknar. Ljuset presses genom duken, kall och stickande. Dore brukar vara vaken redan. Blek och blank. Oförmögen till handling. Då, när vi vaknat, behöver elden matas. Då är den bara glöd och klingan stilla. Jag lägger på fnöske och slyn. Det knastrar och knäpper när näver och kvist drar ihop sig, knäcks och bryts. En tunn kvast av eld slår ut. Gas från träet som med ett fräs antänds. Sedan rafs, ris, kvistar, kvast, grenar, stör och klabb. I den ordningen. Mönstret är en ramsa, ärvd i generationer. Dore lärde sig av Lora och jag av Dore. Men efter mig ingen. Ramsor dör av ensamhet, ensamma dör vi alltid. Elden brukar brinna länge, ibland till glöd men sällan slock så fort som den gör nu. Det händer allt oftare. Det var under senaste stormen som det började. Då var Dore bättre, inte som nu. Det har blåst i dygn. Vi hukar under dukarna och undviker att gå ut. Hämtar dubbelt med vatten då vi behöver och använder vårt förråd. Vinden gör dubbla styrkor. Sliter i karen och får vattnet att stjälpa. Jag går i sidled ned för hällarna för att inte ta vind. Oket tungt över nacken och axlarna, långsamt svängande trots mina försök att parera. Vinden dragandes och sugandes efter okets armar, slickandes runt kärlen. Vattnet kallt och hårt som metall slående i tunnorna på var sida, kastar sig upp och ut och ner på hällen framför och bakom mig. Tungor av tenn. Blöter mina skor, mina byxor, kyler tyg och sten och mossa. Jag är ihärdigt tyst, tänker inga ord, bara kroppens balans och rörelser. När elden brunnit slock kallnar tygerna och bladen stannar. Går den en morgon ej att tända har vi inget till mat. Då kallnar piporna och köttet ruttnar. Det har varit vår uppgift i generationer men Dore har gett upp. Blanka ögon speglar glöd som slock(…)
Texten löpte ut mitt i en mening från fuktskadorna och försvann in i nya blöta fläckar. Jag bläddrade och upptäckte att några sidor var utrivna men därefter var den gamla stilen tillbaka. Hyresgästen hade letat efter spåren av grannhuset men inte hittat några.
Mina ögon började grusas och jag la boken på nattygsbordet.
Jag vaknade plötsligt upp ur en hektisk dröm. Så fort jag slog upp ögonen försvann drömmen bak någonstans och några sekunder låg jag och försökte komma på vad den hade handlat om. Sedan förändrades något i rummet. Det liknade en tryckutjämning, som om atmosfären plötsligt blev lite lättare. Det tog ytterligare några sekunder innan jag förstod vad det var, men då var jag klarvaken. Det hade tystnat. Mullret från källaren hade fyllt mitt huvud utan att jag lagt märke till det, men nu var det borta. Klockan var fem. Jag bestämde mig för att, om inte sova, så i alla fall vila några timmar till. Straxt därefter somnade jag om. Senare samma dag bestämde jag mig för att försöka göra något åt pumpen. Min plan var att om inte annat försöka koppla ur den. Även om det skulle innebära att inget varmvatten fanns så var det värt tystnaden. Varmvatten kunde jag koka på spisen.
En röd-vit ficklampa satt med en magnet på kylskåpets ena sida och med den i handen gick jag ner. Återigen blev jag tveksam på om maskinen i källaren ens hade med vatten att göra. Den stod tungt på fyra korta, breda ben av järn och ingenstans fanns något som liknade vattenledningar. En svart kabel löpte ut från väggen och försvann in bakom metallkonstruktionen, men den liknade mer något som förde ström än vatten. Om den hade med husets el att göra var det i och för sig kanske dumt att koppla ur den. El var jag mer beroende av än varmvatten. Jag lyste med ficklampan på de olika knapparna som fanns på maskinens ena sida och försökte hitta någon form av instruktioner eller liknande.
Ficklampans ljuskägla hade gått från vit till gul och jag anade att batterierna spelade på sista versen. Jag lyste kors och tvärs över den gröna plåten. Den såg fettig ut och damm låg som ett tunt, ludet lager över den hela. Så fick jag syn på något överst på dess framsida. Några ord var inristade i metallen, små och kantiga. “RÖR DU SÅ DÖR DU” stod det. Bokstäverna bestod av raka streck dragna i den gröna färgen. Jag funderade lite. Antingen var det bara ett klotter, eller så rörde det sig ändå om elektricitet. Maskinen i sig var inte strömförande, den hade jag redan tagit på, men tanken på att försöka dra ur någon sladd kändes nu inte så lockande. Den såg faktiskt gammal ut och tillsammans med inristningen kändes det bäst att låta bli att pilla på den. Jag kanske kunde ringa Lena och fråga om det fanns något att göra istället för att försöka lösa det själv. Eller så kunde jag köpa öronproppar nästa gång jag handlade. Jag gick upp och lät källaren vara.
Senare uppe i vardagsrummet stod jag och glodde på böckerna i en bokhylla. Mest pockets. Olika deckare av svenska och danska författare, längst ned en korg med diverse magasin. Jag tog den översta tidningen som handlade om att bo i hus och satte mig en mossgrön fåtölj. Ett bokmärke stack upp mellan sidorna och föll till marken när jag öppnade det markerade uppslaget. Bokmärket var en laminerad liten bild föreställande en man stående i en eka med en lång åra. Under bilden var det med tryckbokstäver skrivet “över styx”. Jag la bokmärket åt sidan och studerade det uppslagna magasinet. Det var ett uppslag med annonser och på högra sidan var en annons understruken med gul markeringspenna. “Begagnad hundgård säljes med tillhörande hundkoja”. Sedan ett pris och ett telefonnummer. Jag tänkte på hunden som hade funnits här och bläddrade vidare i tidningen. Inget var av intresse och min blick gled mest över de blanka bilderna. Jag slog ihop den igen och lät min blick vandra i rummet. Den fastnade på en av mina väskor som stod kvar i hallen. Med ens såg jag för mitt inre hur den låg blöt och svampig bland all annan skit i källaren. Runt den låg mina kläder fuktiga och ruttnande.
Jag skakade av mig tanken och vaknade ur min dagdröm. Väskan bar jag upp i sovrummet och när jag kom ned hade jag dagboken i handen. Väl tillbaka i vardagsrummet satte jag mig åter i fåtöljen och slog upp sidan som jag senast slutat på. Författaren hade inte fått bukt med oljudet om nätterna, men några strömavbrott var vidare inte beskrivna. Anteckningarna beskrev hur dagarna förflöt i stilla takt. För mitt inre försökte jag föreställa mig författaren. Jag tänkte mig en kvinna i övre medelåldern. Jag vet inte varför, kanske var det något med skrivstilen som förde tankarna dit. Handstilen liknade den som tillhört min mormor. Hon hade bott i norra Sverige och vi brevväxlade en hel del när jag var liten. De prydliga raderna som fyllde hennes brev liknade dessa jag nu hade framför mig. Vår korrespondens hade fortsatt upp till mina tidiga tonår. Anledningen till att den så småningom avtog och tillslut helt upphörde hade inte med bristande intresse att göra, utan grundade sig i mormors tilltagande Alzheimers. Förutom att mormor blev mer och mer förvirrad och disträ förändrade sjukdomen även hennes handstil. Bokstäverna blev kantiga och barnsliga och raderna vingliga. Framåt slutet av vår brevkontakt var orden få och nästan helt oläsliga. Det sista brevet jag fick av henne var omöjligt att tyda och verkade bara bestå av en enda mening. Ett vingligt streck gick från papperets ena sida till den andra. Brevet gjorde mig illa till mods och jag kände att mormor befann sig någon annanstans. Den sneda linjen verkade inte innehålla en enda bokstav. Kort därefter hade mormor dött och på något märkligt sätt var det nästan en lättnad för mig. Jag funderade på om jag alls hade svarat på det där sista brevet eller om jag helt enkelt inte hade orkat.
Mina tankar hade vandrat iväg till funderingar om min mormor och våra brev samtidigt som jag satt och glodde ner i dagboken, men plötsligt var mitt fokus helt tillbaka på texten igen. Det var ett namn som hade fångat min uppmärksamhet. Daterat den 2:a juli löd texten:
(…) Jag undrar om jag ska ringa Johanna. Hon och lillen kanske kan kommer ut hit. Det skulle underlätta med lite sällskap mot mina ensamma dagar. Tider kryper verkligen fram.
En kall kåre kröp över min rygg. Min mor hette nämligen Johanna och det i kombination med handstilen gav mig en spöklik känsla av att det var min mormors dagbok jag höll i mina händer. Men vid närmare eftertanke kunde det inte stämma. Det var nu över ett decennium sedan mormor gått bort, vilket också föregicks av flera års sjukdom. Att dagboken skulle stamma från tiden då mormor var kapabel att hyra en sommarstuga kändes orimligt. Dessutom hade min mor aldrig nämnt att mormor någon gång skulle ha hyrt ett hus i närheten av Stockholm. Så vitt jag visste hade hon nästan aldrig under mina år lämnat den ort där hon levt. Jag hade inte träffat min mormor speciellt många gånger. Ett par somrar när jag var liten bodde min mor och jag över hos henne och morfar några veckor. Morfar var sjuk redan när jag föddes och drog sig under sjukdomsåren undan och blev mer och mer folkskygg. Han hade dagliga dialyser och ständigt någon från vården på besök. Mor led av blodfobi och sjukhusskräck och slutade helt enkelt att hälsa på sina föräldrar, och efter morfars död blev hennes relationen med mormor aldrig riktigt återhämtad. Hur min mors relation till sina föräldrar hade varit hade jag aldrig riktigt fått grepp om. Hon talade gott om dem och ringde dem med jämna mellanrum, men hon verkade samtidigt inte ha något riktigt intresse för dem. De hade stört mig som liten och var en anledning till att min brevkontakt med min mormor varit så viktig. Mormor och morfar hade båda varit kristna och djupt troende, något min mor hade tagit stark avstånd ifrån. Efter morfars död lämnade mormor dock sin tro. Eller rättare sagt, hon bytte. Från kyrkan och bibeln vände hon sig en dag till en mer egen tro.
I denna värld fanns ingen enväldig gud men gott om andar, med vilka hon började kommunicera. Det var själarna från döda människor men också själar tillhörande djur, växter och ting. Jag måste ha varit runt nio år när min mor efter ett telefonsamtal med mormor berättade för mig om hennes nya idéer. Jag minns att jag blev orolig. Inte för mormors andar, utan för att hon skulle vara förändrad i sina brev. Det var hon inte. Ända fram till sista brevet nämnde hon aldrig något om sin andevärld för mig.
Jag lämnade tankarna på mormor och återgick till dagboken.
Den enda jag träffat är Martin. Han är här till och från. Dyker bara upp då och då. Jag undrar var han bor. Jag har frågat, men han svarade bara att han bor i närheten. I morse när jag var ute på gården stod han plötsligt redan uppe på farstubron när jag vände mig om. Han bor kanske upp i backen i något av husen där, för han kommer alltid utan väska eller någonting. Alltid samma bruna tröja. Han verkar ensam, det syns i hans ögon. Men det är något annat också. Jag tror han är skadad, eller missbildad, men jag kan inte fastslå vad det rör sig om. Något med ryggen, med skelettet. Han sitter illa på stolen och går böjd. Han verkar även något efterbliven, men har är snäll. Varje gång han kommer tar han en tur till källaren, men ingen förändring har jag märkt av. Dock har jag vant mig lite, sover bättre. Utom inatt, då gick jag i sömnen. Vaknade nere i vardagsrummet. Jag frågade om hunden, men han sa bara att jag skulle ställa ut mat och byta den och vattnet om de blev för gamla. Han kommer när han kommer.
Jo, en sak till om Martin. Han saknar båda lillfingrarna upptäckte jag idag. Märkligt att jag inte sett det tidigare. Jag undrar vad som kan ha hänt. Jag frågade inte.
Jag slog igen boken och gick ut i köket. Där blev jag stående lutad mot köksbänken och spejade ut i grönskan bakom huset. En liten bit av gräsmattan och sedan träd. Det såg kallt och fuktigt ut utomhus. Jag hade först tänk att kanske ta en promenad men kom av mig vid åsynen av det gråa vädret. Istället beslöt jag mig för att sätta på kaffe. Efter att ha preparerat maskinen tog jag en kopp från diskstället och tog fram mjölken ur kylen. Sedan såg jag mig om i rummet. Jag mindes att jag sett ett stearinljus någonstans och hade nu fått lust att tända det. Jag fann ljuset på bänken under skafferiet. En silverfärgad ljusstake i någon billig metall som vägde mycket mindre än den såg ut att göra. Mina händer klappade sökande över mina byxfickor och sedan mina bakfickor i jakt på en tändare innan jag insåg att jag inte hade någon. Vanan från tiden som rökare satt kvar trots att det nu var två år sedan. Jag sökte med blicken över hyllorna och drog samtidigt ut de två kökslådorna under bänken där ljuset stått. Nya batterier. Några pennor i en ask av näver, post-it-lappar, ett glasögonfodral, några papper och tidningar. Jag rotade runt bland krafset i lådorna tills min högra hand fann en liten välbekant hylsa i plast. En gul tändare med den svarta Netto-hunden på. Jag slängde den på bordet och började fösa ihop prylarna jag hade rafsat runt i. Jag sköt ihop tidningarna och papprena till en någorlunda jämn hög när min blick fastnade på det översta pappret. Det var någon form av manual och enkelt avbildad på framsidan var maskinen i källaren. Lutad mot bänken läste jag på framsidan.
A300 BROWN – Chop Saw
Heavy duty, manual, pull-down chop sawJag bläddrade några sidor. Det var en manual för en såg. Men bilden på framsidan var identisk med maskinen i källaren och verkade till synes varken ha blad eller klinga. Kaffet fräste och rosslade bakom mig och jag la manualen åt sidan. Jag bestämde mig för att ta en titt i källaren igen efter kaffet och sträckte mig efter tändaren och min kopp.
Det blev dock inte av att jag gick ner dit. Jag skulle vilja säga att det var för jag fick något bättre för mig, eller bara kom på bättre tankar, men sanningen är att en olustig känsla hade kommit över mig som fick mig att avstå. Den kom sig av något jag upptäckte på manualen jag funnit. Jag hade lagt den med framsidan ned på bordet innan jag hällde upp kaffet. Men när jag satt där vid mitt tända ljus lade jag märke till några anteckningar i blyerts på häftets baksida. Tre rader vinglade ojämnt på det vita pappret:
All of you must stay in line, he’s a special one
All of you must stay inside, he’s a special one
You know you must die alone, he’s a special sonoch lite längre ned på pappret i versaler stod det:
HONK! – LOOK AT HIM
Något med dessa rader fyllde min kropp med en obehaglig känsla och viljan att gå ned i källaren hade runnit av mig. Vad betydde det ens? Och vem hade skrivit det? Jag kunde utesluta dagboksförfattaren, handstilen var annorlunda. Detta såg ut att vara skrivet av någon med mindre erfarenhet av att föra en penna. Bokstäverna var barnsliga, raderna ojämna.
Den bekanta känslan av att vara iakttagen kom över mig. Jag vet inte varför, men något med att sitta i detta hus som inte var mitt eget kändes plötsligt fel. Även om så inte var fallet kände jag mig som en objuden gäst, en inkräktare. Jag befann mig i en värld som tillhörde någon annan. Och fler hade haft denna roll innan mig, varje sommar befolkades huset av nya människor som kom, tillbringade några veckor här och sedan försvann. De nötte trösklarna, åt och svettades. Sov i samma säng, sket och pissade i samma toalett. Hudavlagringar över hudavlagringar. Alla inkräktare, våldgäster. Var var de nu? Vad hade de lämnat efter sig? De slitna linoleummattorna, det smutsiga kylskåpet. Hur många hade gått i dessa rum? Känt glädje, sorg, ensamhet? Det var de ensammas hus. Enkelsängar. Ensamsomrar. Det sitter i väggarna, fyller rummen som en osynlig gas, förgiftar alla som andas in den. Det är så den överlever. Den tar sig in genom lungorna och sprider sig i blodomloppet, lämnar aldrig kroppen. Giftiga tårar, giftigt svett. Den låsta sovrumsdörren. Sovrummet är ett fängelse. Den tomma vattenskålen. Blöta lakan, den fräna lukten.
“Har du pissat ner madrassen ditt äckel?”
Jag ryckte till. Mina tankar hade vandrat iväg i dagdrömmar men rösten fick mig att bli klarvaken. Ganska snabbt insåg att jag att rösten hade varit i mitt huvud men den hade varit så tydlig att jag trott att det var någon som talade i rummet. Jag kunde fortfarande höra den skarpa mansstämman eka i hjärnan. Jag kände mig yr och medtagen och bestämde mig för att hälla ut mitt odruckna kaffe. När jag tog koppen var den kall. Vad var nu detta? Hade kaffet svalnat innan jag ens börjat dricka det? Jag kände med handryggen mot pannan. Höll jag på att få feber? Fantasin hade irrat bort sig till platser jag inte kände till. Det hade liknat ett gammalt minne, bara det att minnet inte tillhörde mig och samtidigt hade jag helt tappat tidsuppfattningen. Jag hällde ut kaffet i vasken och sköljde av koppen.
Kranen läckte en smula där den var fastmonterad och en svart ring av smuts täckte skarven mellan kranen och diskbänken. Jag skrapade på avlagringarna med en nagel och tittade på fingret. Ett mörkt klägg med gula flagor av kalk och korta, bruna hårstrån satt under nageln. Jag fick en plötslig impuls att stoppa fingret i munnen och svälja kladdet men hejdade mig. Istället slog ett kraftigt illamående till som effekt av min tvångsliknande tanke vilket resulterade i en kväljning. Jag tvättade händerna med tvål och drog en tandpetare under varje nagel för att avlägsna varje spår av äcklet. Sedan sköljde jag ansiktet med kallt vatten och gick in i vardagsrummet.
Det hade blåst upp och träden kastade sina lövverk dramatiskt utanför fönstrena. Jag satt ett tag och tittade på stormen som nu hade ackompanjerats med regn. Jag kände mig lite bättre igen. Plötsligt var det något som rörde sig i buskarna på andra sidan gräset. En liten svart figur skyndade sig hukande fram innan den stannade under ett mindre buskage. En katt. Var det en av mördarkatterna, tänkte jag. Antagligen inte, det var alldeles för länge sedan. Men kanske en ättling. Katten var blöt. Den ruskade på sig och blinkade med sina gula ögon. Sedan vände den på huvudet och tittade på mig. Pälsen var stripig, öronen vikta bakåt. Jag fick lust att släppa in den, ge den lite mat, men jag ångrade mig. Det var en dålig idé. Dock behövde jag något att ta mig för, något att vila tankarna på. En CD-spelare stod i bokhyllan. Utan vidare entusiasm tryckte jag ned locket på ovansidan som med ett litet zipp öppnade sig. Spelaren var tom. Inga skivor fanns heller i bokhyllan. Jag orkade inte läsa mer, så istället gick jag tillbaka ut i köket och och satte på pastavatten. Jag hade ingen aptit men kände ändå att lite mat kunde göra gott och illamåendet hade försvunnit.
Efter middagen bestämde jag mig för att gå upp till övervåningen och lägga mig. Jag tog med mig dagboken från vardagsrummet av ren vana och gick för att borsta tänderna. Vinden hade lagt sig en smula och nu hördes bara ett svagt sus från regnet. Efter att ha bytt om och lagt mig sträckte jag mig efter lampknappen. I det samma som ljuset slocknade hördes en liten klang någonstans ifrån. Något av metall som föll. Jag låg tyst en stund. Inget annat hördes. Vattenskålen, tänkte jag, finns hunden fortfarande kvar här? Det hördes inget mer, men jag var nu klarvaken. I brist på sömn tände jag lampan och sträckte mig efter dagboken.
Det första jag la märke till var att handstilen var förändrad. Den var slarvig och sned. Återigen slogs jag av minnet av min mormors brev, de senare. Det andra jag såg var att inget datum var utskrivet.Jag vet inte, det är så märkligt men jag har helt glömt att skriva här. Jag vet inte vad jag har gjort, dagarna kommer och går, men jag har liksom tappat greppet om tiden. Jag tänkte att jag skulle få samla mig lite här, men istället verkar allt glida isär och jag känner mig bara förvirrad. Jag blev så skrämd. I går kväll, tror jag, var maskinen igång något fruktansvärt. Då bestämde jag mig att gå ned och se efter, fast det var mitt i natten. Och när jag kom ner, då var Martin där. Han var redan där! Och han var klädd, eller utklädd. Jag förstod inte. Och maskinen, det är ingen pump. Det är… något annat. Som den lät, det vill jag aldrig höra igen. Aldrig någonsin. Han sa, “Det är till hunden och hunden måste ha mat. Den kommer inte ut när dörrarna är stängda.” Han såg ut som en hund. En ful stor hund. Jag sa inget, jag sprang bara upp. Men jag förstår inte, jag kom upp hit utan att passera ytterdörren. Det är jag säker på. Det finns en trappa dit från insidan av huset. Jag bara råkade ta den och plötsligt var jag i hallen. Det är inget bra här. Jag ville att han skulle gå. Jag hoppas han gick, för ljudet tystnade.
Men nu imorse, jag förstår inte varför, men dörren är låst. Eller den är inte låst för nyckeln går runt, men den går inte att öppna, något står för på utsidan. Jag har försökt att ringa Mats, men jag får inget svar. Jag vill åka härifrån.
Jag låg och lyssnade. Inte ett ljud hördes, till och med regnet hade upphört. Jag bläddrade till nästa sida men den var tom. Dagboken var slut. Hur länge jag låg där vet jag inte. Allt var tyst som graven tills, som på en given signal, det dova mullret från källaren startade.
Jag vet inte varför, men jag satte mig upp och drog på mig byxor och en tröja. Jag ville kanske att det inte skulle stämma, det som stod i dagboken, att allt var ett påhitt. Jag behövde se vad det var som orsakade detta oljud. Men jag kom inte längre än ut ur mitt sovrum. Den andra sovrumsdörren stod nu på glänt. En rå lukt låg i luften. Jord, ammoniak, piss? Det luktade grisfarm, djurhållning. Djur.
Jag vet inte vad som pågick där. Jag vet heller inte riktigt vad som är sant och inte. Huruvida boken faktiskt var en dagbok eller något annat, en fiktiv berättelse? Kanske en kombination av de båda? Huruvida min egen upplevelse påverkades av denna dagboks berättelse och huruvida min läsning av dessa anteckningar påverkades av den plats och situation jag var i. Rädsla kan förblinda en och förvränga verkligheten. Trots att de flesta minnena är glasklara ser jag dem som genom ett drömlikt filter. Till skillnad från dessa tydliga minnen verkar minnena från det som skedde efter att jag såg den öppna sovrumsdörren vara nästan helt utraderat ur min hjärna. Jag är till exempel osäker på hur och när jag tar mig från huset. Jag vet heller inte om jag glömde några ägodelar där. Om så är fallet hamnade de säkert i källaren. Ett annat minne jag saknar är vad jag gjorde med nyckeln till huset. Hon jag hyrde av hörde jag aldrig av, så vitt jag minns. Det jag vet säkert är att jag var där, att jag tog mig därifrån och att huset inte står kvar idag. Jag bestämde mig nämligen för att åka ut dit tidigare i våras och se hur det såg ut. Ganska många år har passerat och jag kände att jag faktiskt hade fått en viss distans till det jag upplevde där och då.
Platsen var sig lik, ängarna och vägen. Även Katthuset var i nästan samma skick som när jag senast såg det, bara det att flaggstången nu saknades helt. Men där huset jag hyrde hade stått var nu ett annat hus. En modern villa. Även en parkeringsplats och en bom i metall var nytillkomna. Det kändes skönt att huset inte längre existerade. Ingen verkade vara hemma. Kanske hade ingen flyttat in än. På parkeringsplatsen stod pallar med byggmaterial och isolering och en släpvagn med en presenning över. Jag gick ner till vattnet och kände på det. Det var kallt och friskt. När jag vände mig upp mot den stora villan kände jag ett visst sorts lugn. Tiden får historier att ta slut och platser att glömma. Denna historia var över och nu kunde andra människor leva här utan att behöva förhålla sig till det som tidigare skett.
Jag gick tillbaka upp till parkeringsplatsen och fram till släpvagnen. Ett av presseningens hörn hade lossnat från sitt fäste och slog upp och ner i den jämna vinden från vattnet. En nyfikenhet tog form inom mig. Jag visste inte vad jag var ute efter, men jag ville se vad de nya husägarna hade kört hit. Efter att återigen tittat mot huset och försäkrat mig om att ingen syntes till tog jag tag i det lösa hörnet av presenningen och vek upp. Det var ett kylskåp och två kartonger. Min blick fastnade på den största kartongens etikett. A300 BROWN stod det med svarta, tryckta versaler, och under det med bläckpenna stod det skrivet för hand:
HÖR DU SÅ DÖR DU.
Signaturmelodi
Vi har hört “Hundhuset”, skriven av lyssnaren B och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed lämnar vi dessa hus, oavsett om de haft katter eller hundar eller något helt annat som inneboende, bakom oss och går vidare in i framtiden. Det enda vi kan vara säkra på är dock att husen antagligen, på ett eller annat sätt, kommer göra sig påminda igen i framtiden. Och det, får vi väl säga, ser vi fram emot.
Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:
Tack för att ni lyssnat.