Avsnitt 173: Tillbaka till Getmans rike

Nyligen hörde en lyssnare av sig. Han kallar sig Karl, och somliga av er kanske kommer ihåg honom från avsnitt 118. Där berättade han om hur han i sin ungdom hade varit engagerad i det militära, och varit med om något märkligt i naturreservatet Getmans rike, strax norr om Linköping.

För en tid sedan fick jag ett besynnerligt och oroande mail. Jag hade först tänkt slänga det i papperskorgen, då jag inte kände igen avsändaren, MJ.sodergreen84@gmail.com. Jag öppnade det ändå och nu sitter jag här och vet varken ut eller in”, skrev Karl.

Sedan berättade han vad som stod i mejlet.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och Ludvig Josephson ska nu läsa mejlet som Karl fick i sin helhet. Det är ganska långt. Men inte helt ointressant, för den här podden.

”Hej Karl, eller Svensson som du kallades då vi hade med varandra att göra, för över 30 år sedan. Jag vet inte om du minns mig, men jag var ett av befälen i FBU då du var ”en militärt överintresserad sextonåring”, som du berättade i Creepypoden 118. Många år har gått och jag är en gammal man nu. Jag har mycket tid över för sådant jag egentligen borde tagit tag i då jag var ung och stark. Det är en del jag vill berätta för dig, minnen från förr och händelser i närtid.

Jag hade inte heller hört talas om getmannen innan ett av mina barnbarn insisterade på att vi skulle lyssna på Creepypoden tillsammans. Nu har jag ägnat all ledig tid åt denna varelse, eller vad det nu är för någonting. Jag är numera nämligen helt övertygad om att jag mött honom, för länge sedan. Under en kväll som övergick till natt, i hans eget rike, på Kvarns övningsfält utanför Borensberg. Jag är samtidigt lika övertygad om att det mesta som finns att läsa om denna varelse på Internet är rent hittepå. Det är fria fantasier av folk som burit foliehatt minst lika länge som jag burit arméhjälm.

Internet förresten; skogen har hetat Getmans rike länge, långt innan datorer och foliehattar kom på modet.

Jag hade egentligen lagt allt detta bakom mig, förträngt det och lärt mig inte fundera över det. Efter att ha hört din berättelse bestämde jag mig dock för att kontakta dig och dina kamrater från den tiden. Jag ville veta om någon annan upplevde något märkligt den natten. Det var inga svårigheter att hitta er efter alla år, då försvarsmakten sanningen att säga nog ofta är dugligare i registerföring än krigföring.

Jag hade gärna ringt dig istället, men jag kan inte, jag återkommer till det.

Du ska veta att du och din grupp inte var ensamma därute i tystnaden i Getmans rike. Ni hade sällskap. Det var andra i skogen runt er. Jag vet, för jag var där.

Du minns säkert hur de där övningarna gick till. Befälen gav order om vart ni skulle och vad ni skulle göra, sedan gjorde vi vad vi kunde för att försvåra för er, tvinga er att hålla er dolda, att välja alternativa framryckningsvägar, att åla i terrängen istället för att gå på vägen. Du minns säkert också att vi befäl ofta var lite bekväma av oss och helst körde runt i bil, men emellanåt tog även vi oss fram till fots, ibland till och med dolt i terrängen. Så var det denna kväll. När ni lämnade förläggningen i Släta Bergen var ni iakttagna. Jag satt gömd i ett buskage och såg er passera. Jag visste vilken riktning ni skulle ta, då jag planerat detta övningsmoment. Tanken var att jag skulle följa efter er tills jag såg exakt vilken väg ni tog och då ropa upp övningsledningen via radio, för att de i sin tur skulle arrangera ett eldöverfall. Jag räknade till åtta man, eller ja… ungdomar som passerade. Fyra var kvar i förläggningen som eld- och vaktposter. Precis som det skulle vara.

Ni tog den närmaste vägen norrut, via en av områdets otaliga, leriga körvägar. I början höll jag mig en bra bit bakom och fick bara syn på er då ni passerade öppningar i skogen. Peridovis fick jag gå efter era färska fotspår i leran. Någon hade slängt ett tuggummipapper och ibland hörde jag metall slå mot metall, vilket avslöjade såväl en bristfälligt packad stridssele – som hela gruppen. Under normala omständigheter hade jag tagit upp det med er efter övningen. Men det var inga normala omständigheter denna gång.

Efter ett tag började ni bete er besynnerligt, ni kastade er ut i terrängen och låg kvar där. Sedan reste ni er, gick en bit till, bara för att snabbt åter ta skydd. Ett märkligt beteende då det inte fanns några andra ute i skogen, varken befäl i bil eller ungdomar i grönkläder. Vid den här tiden utspisade ungdomarna från Östanstång i sina tält och befälen gjorde likaledes på mässen i Kvarn. Jag drog på munnen och tänkte att detta antagligen bara var ett uttryck för ungdomlig nervositet som ökade i takt med att ljuset började avta. Efter ett par sådana incidenter ändrade ni kurs och gick österut, med mig i släptåg.

I takt med den tilltagande skymningen förlitade jag mig mer och mer på att använda bildförstärkare. De flesta som gjort militärtjänst på 80-talet minns nog hur det var att använda en sådan, det var enögt, grönt och grovkornigt. Men med 30 000 – 50 000 gångers förstärkning av det befintliga ljuset var den naturligtvis helt överlägsen det mänskliga ögat. Jag hade precis sett er passera ett kärr söder Hidsjön i riktning mot Getmans rike, då jag först märkte att någonting inte var som det skulle. Det var inte någon tystnad som slog mig, fågelsången var snarast öronbedövande, utan något annat. Det var lukten, en frän stickande lukt, som när man brände plastförpackningarna som ammunitionen levererades i. Detta var lika förbjudet som det var vanligt förekommande, vilket du kanske minns. Det låg också en svag, metallisk doft i luften. Jag misstänkte, när jag försiktigt tog mig över kärret, att det kunde vara en blindgångare som låg någonstans i närheten och läckte. Under 60-talet experimenterade försvaret med gasgranater och det var inte helt uteslutet att det skjutits sådana även här och jag tänkte att detta får jag lyfta med ledningen för skjutfältet.

Nåväl, efter ett tag kom vi upp på något torrare mark, lukten avtog för att sedan förvinna helt och fåglarna fortsatte sjunga. Det enda som skavde var kängorna och de återkommande störningarna i radion. Det låg ett svagt tickande ljud i bakgrunden hela tiden och jag kunde inte få kontakt med övningsledaren, kapten Göransson. Varje gång jag sände och hörde att ett svar gick ut, blev det tyst i handmicken. Ibland tyckte jag mig ana andetag eller en svag väsning, men sedan började det enformiga tickande ljudet igen. Den lilla Ra. 135 jag bar med mig var dock känd för att ”strula”, så jag tog det med ro och fortsatte gå. Så fort jag kom upp i högre terräng inne i Getmans rike, skulle jag nog återfå sambandet. Det värsta som skulle kunna hända var att jag inte blev upphämtad i bil, utan skulle få gå tillbaka samma väg jag kommit.

I bildförstärkarens gröna sken kunde jag se att ni gått upp på en smal körväg och tagit norrut. Jag tog mig närmare, men stannade tvärt då jag hörde ett ljud i skogen precis bredvid mig. Jag kunde ana att något rörde sig snabbt mot mig, jag tog ett par steg tillbaka och snubblade över en nedfallen trädgren. Ut ur mörkret kom någonting springande. Det var en räv. I förvirringen tappade jag bildförstärkaren som försvann ner i diket vid sidan av vägen. Jag förbannade min klumpighet, men var samtidigt tacksam för att de andra officerarna inte skulle få chans att göra sig lustiga över denna fadäs. Det var inte så lite machostämning oss befäl emellan och sådana här incidenter kunde förstoras till oanade proportioner. En stor tuff officer som ramlar omkull vid mötet med en liten räv, sådant vill man inte bjuda på i onödan.

Liggande på knä lokaliserade jag bildförstärkaren, samtidigt som det åter började lukta märkligt i skogen.

Jag satte mig på huk och tittade mig omkring, i det grönaktiga ljuset såg jag stora stenblock, glest stående tallar och förtätningar av gran. Längre bort utmed vägen anade jag din grupp. Precis när kökarlen försvann bakom ett svagt krön tyckte jag mig se en snabb rörelse, någonting som passerade över vägen strax bakom er. Jag tog ner förstärkaren, blinkade ett par gånger och tittade igen. Jag provade med att justera fokus och förstärkning. Ingenting, det hade säkert varit inbillning, eller ännu en räv, eller kanske en fågel. Övningsområdet är känt för sitt rika djur- och fågelliv. Denna tidiga natt hade det dock blivit påfallande tyst i skogen, något jag dock inte reagerade på förrän efteråt. Jag ökade farten och fick snart in er i blickfånget igen. Ni gick långsamt framåt, mitt på vägen, med alldeles för liten lucka för att tillfredsställa min militära blick.

Det var då jag såg den.

I skogen, ett tjugotal meter till höger om din grupp såg det ut som att något stod upprätt och betraktande er. Först tänkte jag att det måste vara en märkligt formad högstubbe. Mängder med träd på övningsfältet är kapade av projektiler på varierande höjd över marken. Efter att ha tittat igen såg jag dock att detta inte var ett träd, utan definitivt någonting annat, någonting på två ben. Det är svårt att bedöma avstånd, höjd och proportioner i en bildförstärkares enda öga, men det var en lång, smal person, eller ja – en lång smal någonting. Vem står mitt ute i skogen på natten och tittar på en FBU-övning? Mina befälskollegor var förvisso mycket, men ingen av dem var lång och smal. De satt dessutom enligt planeringen en mil härifrån, fortfarande i mässen på Kvarn. Någon civilist kanske? Någon som gått vilse, eller värre – var ute efter att stjäla vapen. Vi var tränade att alltid tänka ”ryssen”, men inte ens den mest nitiske ryske spion kunde rimligen ha ett nattligt intresse av en samling ungdomar med obsoleta vapen och illasittande uniformer. Oss emellan fattade jag aldrig varför försvarsmakten plöjde ner så många miljoner i ungdomsverksamheten. Men det var en bra extrainkomst för oss befäl, så jag lyfte aldrig den frågan.

Jag tittade noga i bildförstärkaren. Det var omöjligt att urskilja några ansiktsdrag, men det var någonting med kroppshållningen som kändes mycket märkligt. Det var definitivt något som inte stämde. Då insåg jag att varelsen stod med ryggen mot er. Den tittade in i skogen, men huvudet rörde sig ändå som att den såg på er då ni passerade förbi. När huvudet vred sig kunde jag ana ett avlångt, spetsigt ansikte. Ögonen satt långt ned, till synes för långt ned för att anatomiskt passa in i något ansikte jag sett tidigare. När ni passerat vände varelsen ryggen mot mig, ryckte till och sedan var den borta.

Jag såg den inte försvinna, den var bara inte där längre. Vad i helvete pågår, tänkte jag och svepte med bildförstärkaren runt om. Då såg jag den igen, inne i skogen, men nu till vänster om er, på andra sidan vägen. Den stod vid ett stort stenblock, åter med ryggen mot er och följde er med… ja vadå – inte blicken rimligen. Hur kom den dit så snabbt och tyst? Det måste vara flera individer. Och vad hade den på sig, jag fick inte ihop det, var det päls eller en overall. Jag vet än idag inte.

Det gick kalla kårar längs ryggraden, samtidigt som jag tänkte att nu är det läge att agera som en officer och ryta i. Vi kan inte ha en massa löst folk springande på övningsfältet mitt i natten. Men jag förmådde inte säga ett knyst, utan stirrade bara stint in i det gröna mörkret. Då förflyttade den sig igen. Först vände den ryggen mot mig, ryckte till och sedan… ja, jag kan än idag inte förklara hur den rörde sig. Det var som att den passerade ut på den andra sidan av blocket, innan den hade lämnat den sida där den stod. Plötsligt var den bara på andra sidan, men utan att ha lämnat den plats där den på något sätt fortfarande befann sig, men ändå utan att vara kvar där. Den var både kvar och inte kvar. Jag vet att det låter helt obegripligt. Ingenting kan väl rimligen befinna sig på två platser samtidigt?

Rationell, som jag försökte vara, hann jag tänka att det måste vara en tröghet i optiken. Därefter förflyttade varelsen sig igen och då såg jag att den tog sig fram baklänges. Det var inte så att jag hann se förflyttningen, men rörelsen påbörjades och avslutades med ansiktet, eller vad vi ska kalla det, vänt åt motsatt håll i förhållande till färdriktning. Plötsligt stod den uppe på vägen mellan oss, med ryggen mot mig, men när jag fixerade blicken vid den, var den tillbaka vid blocket i skogen igen, fortfarande med ryggen mot mig. Så fort jag åter fäste blicken vid dess ryggtavla, dök den åter upp på vägen. Det var som att den märkte att jag observerade den och då bytte position. Eller så var det min observation som gjorde att den förflyttade sig, jag vet inte.

Därefter hukade den sig ner, vände sig om och ställde sig på alla fyra. Den började gå efter er, framåtlutad med händerna i gruset, men ändå baklänges med ryggen mot er och ansiktet lyft och riktat mot mig. Jag gick ner på huk och tänkte att vad faan, jag måste få hit mina kollegor, oavsett vad de kommer säga. När jag lyfte radion för att kontakta dem hördes det tickande ljudet i handmicen. Jag anropade övningsledaren med låg röst och hörde hur det klickade till i andra änden. Men istället för Göranssons röst hördes vad som lät som tunga, väsande andetag som följdes av några sekunders snabbt prat eller snarare tjatter, blandat med skratt. Sedan var det åter bara det tickande, surrande ljudet. Jag reste mig upp, drog ett djupt andetag och höll på att kräkas av stanken. Helvete vad det luktade illa, jag kvävde en hulkning och lyfte åter bildförstärkaren. Jag såg varelsen försvinna över backrönet och i brist på andra alternativ följde jag efter. När jag åter fick in er i synfältet hade ni stannat. Varelsen hade fortfarande ryggen mot er, men nu gick den mer upprätt. Ni gick ner på knä och ett ljussken avslöjade att ni betraktade kartan. Varelsen fortsatte framåt och kom allt närmare, men plötsligt stannade den till. Den stod blick stilla, med ryggen till synes fixerad mot något vid sidan av er. Jag tittade i den riktningen och såg hur en annan skepnad lösgjorde sig ur mörkret och kom upp på vägen i höjd med resten av gruppen. Det måste vara en av er ungdomar, jag kunde tydligt se uniform, ryggsäck och gevär. Jag andades ut och tänkte att det säkert bara var någon ur gruppen som tömt blåsan och nu anslöt sig till er andra. Tack och lov, jag tror inte jag hade klarat av fler märkliga varelser i skogen denna natt. Skepnaden gick fram till täten och hukade sig ner, det svaga ficklampskenet lös som en strålkastare i bildförstärkaren och det stack till i ögonen. Jag vände bort blicken och betraktade istället varelsen som stod kvar med ryggen mot er. Jag kunde se att den skakade. Hela kroppen vibrerade och den slängde fram och tillbaka med huvudet.

Jag lade åter fokus längre fram och såg att ni hade rest er och fortsatte norrut. Vägen svängde och ni försvann ur mitt synfält, samtliga nio. Varelsen stod kvar på samma plats och skakade.

Jag har förstått att du inte märkte någonting av allt detta! Hur du kunde undgå att känna stanken, men lägga märke till att fåglarna inte sjöng som de brukade, det är en gåta för mig.

Jag sänkte bildförstärkaren och tog upp radion igen, bara för att konstatera samma totala brist på förbindelse.

Medan jag stod där och funderade på vad jag skulle göra hördes knastret av fotsteg i mörkret. Det var du som kom tillbaka, ensam. Jag antar att du inte kommer ihåg det.

Fotstegen närmade sig och stanken blev allt värre. Innan jag hunnit få upp bildförstärkaren såg jag med blotta ögat att någon kom gående mot mig. ”Vem där” sa jag och försökte låta som den kapten jag skulle föreställa. ”Där vem”, fick jag till svar. Rösten lät ungdomlig, om än något hes. Åt helvete med mörkerseendet tänkte jag och tände ficklampan och lös dig rätt i ansiktet.

”Svensson, vad faan gör du här, vad är det som pågår, var är resten av gruppen?”

”Gruppen är resten, vad faan” fick jag till svar. Jag lyste dig rätt i ansiktet och upprepade ”Svensson, vad i helvete håller du på med” Stanken var värre än någonsin och jag började hulka”. Du gjorde likadant, böjde dig hulkande framåt och sa ”håller du på med, helvete”. Jag tvingade mig själv att resa mig upp, tog ett par steg tillbaka och svepte med ficklampan, från topp till tå. Det var milt uttryckt mycket som var märkligt denna natt, men jag la särskilt märke till ett par små detaljer som inte stämde. Du hade militärkängor, trots att du alltid bar samma modell av civila kängor som jag själv, och du hade fyra streck på axelklaffarna – men du hade aldrig kommit längre än till två. Det hade jag kommenterat så sent som i morse, vid samlingen inför övningen.

Du, eller vem det nu var, kom närmare och gestikulerade in mot skogen. Det var som att du ville att jag skulle följa med. Jag var nu så pass panikslagen att jag knöt näven och förberedde mig för att slå dig rakt i ansiktet. Jag hade antagligen gjort det också, om det inte på håll hade hörts ljudet av en motor och genom skogen kunde man ana strålkastare. Du riktade först ryggen mot ljudet. Sedan vände du, eller ja – den, ryggen mot mig, ryckte till och var borta.

Kapten Göransson slirade in på grusvägen med sin 11-bil, stannade och öppnade dörren. ””Södergren vad i helvete pågår. Jag har försökt nå dig i ett par timmar nu, men du har inte svarat begripligt en enda gång””

”Ehh, va” – jag kom inte på något militäriskt korrekt svar.

””Ja, det har varit ett evigt tjatter i radion, men bara ett enda meddelande som var begripligt. Någon av ungdomarna måste fått reda på vår frekvens för en tonårsröst bröt in och sa ”Getmans rike rike, nu”. Så nu är jag här och… herregud karl, hur ser du ut?””

Jag tittade ner på min uniform i strålkastarskenet, min uniformsjacka var ut och in och jag var täckt med lera. Fältmössan hade jag tappat och jag saknade en känga.

”Jag, jag tror jag har feber ”stammade jag fram. ”Jag måste avbryta övningen”.

Göransson tittade skeptiskt på mig, men sa ok. Det luktade inte längre illa runt oss och från det närmaste kärrområdet hördes en morkulla. Radion var tyst och det enda tickande ljud som hördes kom nu från nattskärrorna som drog fram bland tallarna. Det var den första fågelsång jag hört sedan jag kom in i Getmans rike.

Jag avbröt övningen och skyllde på influensa och jag fick faktiskt feber någon dag senare. Mina officerkamrater betraktade mig med misstro, det märktes tydligt. Ryktet gick att jag hade fått ett sammanbrott och regementschefen ville att jag skulle tala med en psykolog.

Det gjorde jag aldrig, jag talade med en fanjunkare istället.

En tid efter övningen var jag åter på skjutfältet då en gammal fanjunkare kom fram. Du vet, en de där äldre tjuriga underofficerarna som på den tiden vägrade gå löjtnantskursen. Den här mannen var en duglig ammunitionsröjare som ofta tog hand om farliga blindgångare i terrängen. Han tittade på mig, lade in en snus och sa utan omsvep;

””Du, jag har hört att någonting hände därute i riket. Ryktet går att du fick ett nervöst sammanbrott, men du själv säger att du fick feber, influensa. Eller hur…””

Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, så jag nickade bara.

””Du ska veta att jag inte tror på sånt där, som spöken, utomjordningar och eller vad det nu månde vara. Jag lär vara en av landets äldsta underofficerare. Under arbetstid spränger jag saker och under min fritid mekar med veterantraktorer. Jag gillar flintastek och öl, jag läser inte böcker och skulle aldrig sätta min fot på en teater. Jag är väl vad en del skulle kalla en enkel och jordnära person. Min exfru beskriver mig som inbunden, tråkig och fantasilös – det ligger nog en del i det.

Men när det kommer till riket är det annorlunda.

Man ska aldrig vara själv i Getmans rike, för man är aldrig själv i Getmans rike. Man har alltid sällskap! Det finns någonting därute, något eller någon vi måste undvika. Jag vet inte vad det är, men jag har mött det. Du såg också något den natten, något du inte vet vad det var, men som skrämmer dig, eller hur? Du ska vara glad att du och ungdomarna klarade er därifrån. Den, eller det eller vad det nu är, är farlig på ett sätt vi inte kan förstå. Jag har frågat de gamla i trakten, folk som avhystes då armén tog över, och de har berättat att det alltid funnits någonting där. Någonting ondskefullt, någonting vidrigt. Någonting som dödar, som rövar bort barn och tamdjur och som driver vuxna människor till vansinne. Den finns alltid där, men den märks inte alltid. Den kan bida sin tid i stillhet i årtionden, lugnet återvänder, folk slappnar av, minnen förträngs och garden sänks – då återvänder den, med full kraft. Den tycks vara helt godtycklig, den skonar vissa – men förgör andra. Man kan växa upp, åldras och dö i bygden utan att möta den, men man kan också möta den redan som barn. En gammal farbror jag besökte på ålderdomshemmet berättade om ett tvillingpar i tio-årsåldern som försvann där ute någon gång under 1800-talet. Man gick man ur huse och genomsökte hela trakten, utan att hitta ett enda spår av dem. Efter ett par dagar kom flickan gående hem, baklänges och iförd sin brors kläder. Hon mindes ingenting av vad som hade hänt och blev sig aldrig lik igen. Hon fortsatte gå baklänges och lystrade enbart till sin brors namn. Brodern hittade man aldrig.

Samma man berättade också om ett hus ute i skogen, ett hus som inte är som andra hus. Det är byggt ut och in, med takbjälkar och innertak, spis och möbler på utsidan. Det var där den bodde sades det. Han menade också att ingen överlevt för att berätta om det – men där haltar väl logiken något.

Det gick så långt att man under mitten på 1800-talet försökte bli av med ondskan genom att bränna ner skogen, men då brann det i traktens gårdar, så man övergav den idén.

Ingen har velat, eller kunnat, säga vad det är för någonting. Den sägs ha ett namn, men då jag frågat om kartans Getman har de bara skakat på huvudet, man drev aldrig getter dit. Det var en skog man undvek. Om man var tvungen att bege sig dit man gick aldrig ensam och man lät definitivt inte djuren beta där.

De verkar inte ens våga ha ett sådant där, vad heter det… noaknamn för den.

Det är en märklig skog på många sätt. Den är inte stor, kärnområdet är mindre än gamla stan i Stockholm. Men när man går där kan den kännas oändlig. Jag ägnade själv en hel dag åt att försöka hitta ut efter att ha tagit hand om vad som rapporterats in som en granat, men som visade sig vara en gammal termos. Jag skulle bara gå tillbaka till bilen, men ju mer jag gick desto längre in i skogen tycktes jag komma. Det var vinter och spåren av mina 45:or syntes tydligt i snön, men hur jag än försökte bakspåra i dem, hamnade jag fel. Till slut hittade jag spåren av mindre skor, militärkängor av äldre modell. De gick bitvis gick parallellt med mina egna och när jag följde dem ledde de mig raskt till bilen. Vems de fotspåren var vet jag inte, för jag såg ingen annan i skogen den dagen.

Det känns som att saker förflyttar sig… ändras därute. Det kan vara stenblock som inte ligger som man minns dem, kärr som från den ena dagen till den andra torkar ut, medan den omgivande högre marken plötsligt är blöt. Det är träd som tappar sina toppar och rötter som växer uppåt. Det är nästan som att någon eller något möblerar om skogen. Djupt ned i arkiven lär det finnas uppteckningar av forna lantmätare som drevs till vansinne då rågångar och gränsmärken aldrig gick att rita in rätt på kartorna.

Men de avhysta har också berättat om en annan varelse, eller någonting annat. De verkar inte ha något namn på den heller, men den är god. Den följer med, den skyddar och ledsagar. Den är stark, när den närvarar måste den andre vika undan. Nu tror du kanske att jag ska säga att den tar formen av en herde med tanke på det där med Getman, men det vore en alldeles för enkel kliché. Somliga ska däremot ha sett den som en soldat med gevär och ryggsäck, det är trots allt ett övningsfält vi rör oss i. Men de flesta ser honom inte alls, om han nu ens finns, jag vet inte. Men jag vet ett par saker. Återvänd aldrig till Getmans rike och skicka aldrig ungdomar dit igen!””

Sedan vände han på klacken och gick sin väg.

Det var då jag insåg att ingen i din grupp hade varit utrustad med ryggsäck den natten, alla hade haft stridssele.

När jag sökte upp honom igen för att fråga honom om hans eget möte med varelsen, gjorde han det väldigt tydligt att han inte ville prata mer om det eller ens ha med mig att göra. Han gav mig faktiskt en rak höger när jag insisterade, det är väl ett jordnära sätt att kommunicera på om något, tänker jag.

Jag lyckades lägga denna natt bakom mig och gjorde en förhållandevis bra militär karriär. Jag tror ju inte på sånt här egentligen, så allt gick att förtränga. Jag pensionerades som major och jag besökte aldrig Getmans rike igen. En gång körde jag faktiskt med flit fast med terrängbilen då jag var beordrad dit, en annan gång körde jag helt enkelt ”vilse” .

Åren gick och jag blev pensionär och morfar. Efter att ha lyssnat på din berättelse bestämde jag mig alltså för att ta kontakt med er som var med, låt vara att ni inte verkar ha märkt så mycket av det som hände runt er i skogen. På sedvanligt, lite fyrkantigt militärt sätt, gick jag i bokstavsordning.

Andersson fick jag tag på direkt. Han bor kvar i Linköping och är rörläggare. Han kunde bekräfta att han varit medlem i Västanstångs ungdomsavdelning, men mindes ingenting särskilt från den aktuella övningen och han hade definitivt aldrig hört talas om Getmans rike. När jag frågade om de andra namnen på listan berättade han att han hade umgåtts med Blomkvist, men att denne börjat uppträda så besynnerligt att de inte hade träffats på många år. De sista gångerna de hade setts hade han yrat om märkliga röster som talade till honom, i telefon om jag förstod det rätt. Hans fru berättade att han numera är inlåst psyket efter att lämnat sin familj och flyttat ut i skogen. Man hade hittat honom halvt ihjälfrusen någonstans i norra Östergötland. Det var mitt i vintern och han hade legat utanför sitt vindskydd, med jackan bakfram, noggrant knäppt i ryggen. Hur det hade gått till fick man aldrig någon förklaring till, men han hade tydligen omöjligen kunnat göra det själv.

Johansson är död. Han dog för drygt 10 år sedan. Hans son berättade att pappan hade hittats under ett nerhugget träd. Det var ett märkligt dödsfall. Ingen vet varför han begett sig ut skogen, han var en utpräglad stadsbo. Trädet var avhugget med yxa drygt två meter upp och det hade fallit ner och krossat honom. Någon yxa hade dock aldrig påträffats. Dödsfallet utreddes av polis, men ärendet avslutades utan att brott kunde styrkas. Sonen nämnde även att pappan uppträtt märkligt den sista tiden i livet. Han hade talat om röster i telefonen och isolerat sig alltmer från familj och vänner.

Karlsson är försvunnen. Han kom inte tillbaka från en fjällvandring. Den sista som såg honom var en same som på avstånd hade observerat en man som passade in på signalementet. Mannen hade kommit gående baklänges på Kungsleden. Han hade haft sin jacka ut och in, så att det orangea fodret lyste. Man hittade sedermera hans tält, rest ut och in vid kanten av en myr, men trots stora sökinsatser fann man inga fler spår av honom. Det var hans dotter som berättade det för mig. Hon berättade också att det sista han sagt till henne innan han reste, var att han måste få ro från rösterna. Hon kunde bekräfta att de hade haft problem störningar på telefonen. Hon beskrev det som ett tickande ljud, följt av en massa tjatter.

Jag har inte kontaktat fler. Jag är inte så sugen på att ringa. Jag har också börjat få de där störningarna, det surrar och tickar, följt av ett snabbt tjatter. Det låter som att någon pratar extremt fort. Ibland tycker jag mig höra ett skratt. Det låter som i radion den där kvällen på skjutfältet. Du förstår säkert att jag hellre mailar, jag ringer inte ens mina barn längre. Jag känner att jag måste ta tag i detta, återvända till där det började. Jag ska bara förbereda min packning och försöka få någon att följa med.

Maila mig gärna, kamratliga hälsningar

Major Södergren

Ja, så skrev alltså lyssnaren Karls gamla major Södergren till honom, uppläst av Ludvig Josephson. “Jag har försökt maila honom, men jag får bara i retur: The email account that you tried to reach does not exist”, skriver Karl och fortsätter:

Allt det här hade jag kanske kunnat slå bort som en skröna från förr, om det inte vore för en sak. När min son Axel ringde från Gotland igår bröts samtalet av andetag, följt av snabbt prat och vad som lät som ett skratt. Jag lade på och ringde upp igen, vi återfick kontakten och han hade hört samma sak. Idag får jag däremot ingen ton i luren, det är hörs bara ett surrande, tickande ljud. Jag känner att jag måste ta tag i detta…

Det var det sista Karl skrev. Vi får önska honom lycka till.

I veckans avsnitt vill jag också att ni får höra ytterligare en berättelse. Inte för att de har så mycket gemensamt, utan för att de – tyckte jag – präglades av samma sällsamma stämning. Det är något med att röra sig utanför gruppen, att som enstöring försvinna, som jag tycker är värt att stanna kvar i. Därför ska nu Anneli Dufva läsa “Märit”, skriven av lyssnaren Beatrice.

De hittade henne i havet. Drunknad, det var så de sa. Att hon hade drunknat. Det var först flera år senare jag förstod att hon tagit sitt liv. Som barn var jag bara förvirrad. Varför skulle någon gå ner till bryggan för att bada ensam en natt i råkalla februari? Jag undrade, men jag frågade inte. De vuxna var bekymrade, tyngda av en sorg jag hade svårt att förstå. Medan Märit levde var det ingen som verkade tycka särskilt mycket om henne. Men nu när hon var död var de ändå ledsna. Kanske var de inte ledsna för att hon dött, utan för sättet på vilket hon gjort det. Men det förstod jag som sagt inte då. Trots förvirringen accepterade jag att hon var borta. Havet gav, och havet tog. För en flicka uppvuxen i ett kargt fiskesamhälle var detta inget nytt; maktlösheten inför det lynniga djupet.

Märit hade varit våran närmaste granne på den ö som stod ganska öde nio av årets tolv månader. Allt som allt fanns där kanske tjugo hus, och alla utom fem tillhörde sommargäster. Under årets varmaste månader var det som om ön bytte skepnad. Hundarna, vana vid dofterna och ljuden endast från oss bofasta, blev som galna av semesterfirarna som kom och åkte. Hoppade och skällde, kastade sig ut framför bilarna i en blandning av iver och vaktinstinkt, och tvingade turisterna att tvärbromsa så att gruset på öns enda väg yrde. Plötsligt kryllade ön av barn, barn med för mig främmande språk och dialekter, barn som fick ont i fotsulorna av att springa barfota bland gräsmattans kottar. Barn som rynkade på näsan åt lukten från tången och öronmaneterna som samlades vid strandkanten, men som accepterade mig och lät mig vara med och leka. Kanske uppskattade de min kännedom om ön. Hur jag kunde visa dem mina för dem så exotiska skatter; kattguldet som glimmade i dikesrenen, smultronen som träddes på ett strå, krabborna som kunde fångades i håven och sedan sattes ned på bryggan för att i sidled springa tillbaka mot havet. Eller kanske lät barnen mig bara vara med för att de såg hur svältfödd jag var på lek. En femårig flicka på en ö befolkad av djur och vuxna. Min tillvaro måste ha framstått som både förtrollande och otäck.

Till sist kom alltid den dagen då barnen åkte tillbaka hem till sig. Tillbaka till städer och skolor. Kamrater och trafikerade gator. Ön blev så påtagligt tyst då, när den sista bilen med främmande registreringsskylt och fullpackad takbox körde på färjan och lämnade oss andra – lämnade mig – kvar. Då brukade de vuxna andas ut. Samlas på vår veranda, fylla sina glas från någon av Åkes dunkar. Lättade att stillheten var åter. Samtidigt oroliga för att de stormiga månaderna nu bredde ut sig i en oöverskådlig framtid. Själv kände jag bara sorg och ensamhet. Frånvaron av skratt och rop fick det att tjuta i mina öron. Det var då jag brukade gå hem till Märit.

Märit var som sagt vår närmaste granne, och en kort promenad över en berghäll ledde mig rakt in i hennes trädgård. Hon brukade aldrig komma till våran veranda när “säsongen”, som de vuxna kallade den, var över. Faktum var att hon sällan kom över alls. Trots de knastrande telefonledningarna och de få stegen mellan våra tomter, brukade hon de gånger hon ville mina föräldrar något, hellre ringa än gå den korta vägen över berget. Jag visste att det en gång i tiden, innan jag föddes, hade funnits en man hos Märit. Då hade hon “fortfarande varit vanlig” som pappa sa. Umgåtts med de andra på ön. Bytt till sig fisk från båtarna istället för att envisas med att fånga egen. Jag visste också att det fanns saker med Märit som de vuxna tyckte var konstiga. Att de hånade henne bakom hennes rygg för att hon med kökssax klippte gräsmattans kanter till perfektion. För att den som ville komma in i hennes hus inte bara tvingades ta av sig skorna, utan dessutom tvaga fötterna med en lavendeldoftande tvål innan den tilläts kliva över tröskeln. Själv reflekterade jag inte så mycket över Märits egenheter. Jag tyckte nog inte att hon var särskilt mycket konstigare än någon annan. Och om jag ibland tyckte det så gillade jag det nog. Jag visste hur det kändes att “vara lite egen”. Jag såg allt hur sommarbarnen sneglade på mig när jag obekymrat klev genom den knähöga ljungen, tryckte hål på smälltångens slemfyllda bubblor och kissade bakom enen. Förmodligen sneglade de vuxna på Märit på samma sätt. När de trodde att hon inte såg. Men jag tror att vi alltid såg ändå, både jag och Märit.

Missförstå mig inte nu. Jag tyckte förvisso om Märit, men vi hade ingen nära eller varm relation. Hon var inte som bilderböckernas mor- och farmödrar, inte någon trygg och tröstande famn. Hon bakade aldrig bullar, tyckte inte om att kramas, och nu när jag tänker tillbaka såg jag henne nog inte le en endaste gång. Minns bara hennes läppar som ett tunt och lilafärgat streck. Märits hus var skralt möblerat, välstädat men kyligt. Hon tyckte inte om oväsen, och följaktligen inte heller barn. Hon pratade inte mer än nödvändigt, och höll sig så långt det var möjligt på sin kant. Ändå var det till henne jag sökte mig kvällar som säsongens sista. Vi gjorde nog egentligen ingenting särskilt tillsammans. Jag minns hur jag knackade på dörren, blev inropad, nogsamt tvättade mina fötter med den hårda tvålen och kallvatten från pumpen i trädgården, och sedan tassade fram och satte mig vid Märits köksbord. Jag tror att hon kanske bjöd mig på ett glas saft. Att hon satte på TV:n eller radion. Sedan satt jag där och lekte för mig själv, fantiserade, lyssnade till suset i tallarna utanför, tills Märit sa åt mig att gå hem. Vårat umgänge var vaksamt, men samtidigt befriande enkelt. Ibland kan jag undra om jag var den enda som någonsin satt där vid Märits köksbord och drack saft. Om hon mer än några minuter i taget lät någon annan komma in i sin bostad.

Vintern då Märit drunknade hade fram tills dess varit ganska vanlig. Pappa fiskade torsk, skrubbskädda och lubb. Potatislandet täcktes av frost och vi grillade jordkällarens sista äpplen. Vinden bet, men vedförrådet var väl tilltaget. Jag lekte mest inomhus, men varannan dag tvingade mamma ut mig. Påpälsad och otymplig undvek jag klipporna och havet. Gömde mig så gott jag kunde från vinden. Drev mest runt bland skog och mossa tills jag tröttnade och gick in igen. Promenaden till brevlådan, som om somrarna kändes som några få steg, blev till en milslång promenad i minusgraderna som fick ansiktet att värka. Till jul slaktades grisen. Som vanligt kunde jag inte låta bli att i smyg titta på när de gjorde det. Precis innanför ladans dörr, blick stilla stående i mörkret för att pappa inte skulle få syn på mig, såg jag med tilltagande ilningar på när den skriande grisen bragtes om livet och tappades på blod. Men när grisen skulle skållas och skinnet lossas såg jag som alltid till att vara långt därifrån. Som alla barn uppvuxna på landet var jag van vid döden. Hönor som nackades, lamm som slaktades, humrar vars huvuden klövs mitt itu och kattungar som dränktes när de råkat bli för många. Men trots min obryddhet kring det ovan nämnda, klarade jag inte av när de skållade grisen. Lukten, som alltid satt kvar i pappas kläder efteråt, fick mig att kväljas. Även efter det att mamma tvättat dem med lut. Stanken från det rykande vattenbadet som skiljde huden från det djur som bara några timmar tidigare varit vid liv liknade ingenting annat, ens i den tillvaro vid vilken jag var van. Men julen kom, och kärven sattes ut till småfåglarna. De stjärnklara nätterna blev sakta kortare. Höststormarna klingade successivt av. Det var, i stort sett, en vanlig vinter. Jag tror inte att jag såg till Märit en enda gång.

Det låter som en efterhandskonstruktion, men samma natt som Märit drunknade, långt före det att telefonen ringde nere i köket, innan massor av bilar och främmande människor i uniform plötsligt kom till ön, vaknade jag alldeles av mig själv. Det går en rysning genom mig när jag tänker att jag förmodligen slog upp ögonen precis i samma ögonblick som Märit slutade andas. I alla fall var det så jag föreställde mig det de efterföljande nätterna när jag inte vågade sluta mina ögon. Jag var rädd för att somna, men lika rädd för vad jag skulle få se om jag höll mig vaken. Jag visste egentligen inte vad det var jag var rädd för, men jag inbillade mig att loftet där jag sov börjat lukta saltvatten. Att havet utan att jag märkte det var på väg att smyga sig på mig. Att det ville pressa luften ur mina lungor, fylla min kropp med sin bitande kyla, precis som det fyllt Märits.

Det var vinter, och ön var alldeles tyst. Ibland hoade en uggla, ibland knäcktes en gren i den ständiga blåsten, men för det mesta var nätterna bedövande stilla, och jag sov som en död. Vaknade jag om natten var det nästan alltid av ett välbekant ljud. Mamma som spolade i toaletten, pappa som knäppte på sig regnstället innan han gav sig ut med båten, medan det fortfarande var förblindande mörkt. Men inte natten då Märit dog. Då vaknade jag liksom alldeles av mig själv, ur en drömlös sömn, till en natt lika tyst som de flesta. Ändå, eller kanske just på grund av det, var jag på helspänn i samma ögonblick som jag satte mig upp i sängen.

Jag sov i en växasäng, som även i fullt utdraget läge började bli en aning för liten. Kanterna var höga och bökiga att klättra över, och när jag la handen på träramen för att gå upp var den alldeles iskall, trots värmen i rummet. Det glödde fortfarande i den öppna spisen, och jag förstod att det inte kunde ha gått lång tid sedan jag somnade. Jag lyssnade efter ljud från nedervåningen, men det enda jag kunde förnimma var köksklockans tickande någonstans nedanför stegen till loftet. För en sekund kändes det som om hela världen stod alldeles still. Som om till och med mitt eget hjärta hoppade över ett slag, och lungorna gjorde en paus i sin reflexmässiga andning. Köksklockan slutade ticka. Det varade bara för ett ögonblick – sedan var det som om världen hoppade tillbaka in i sin vanliga rytm igen. En gren rasslade mot husgaveln. Det knäppte ifrån den slocknande glöden. Mamma eller pappa vände på sig och fick sängfjädrarna att sjunga. Jag låg vaken länge, och somnade inte om förrän jag hörde pappa slå på kaffekokaren i vad som skulle ha varit gryningen om solen brytt sig om att gå upp även i februari. Först då kom jag till ro, utmattad av anspänning och den där odefinierbara rädslan.

När jag vaknade nästa gång var det till ljudet av främmande kängor i hallen, och mammas röst som inte lät som vanligt. När jag vaknade nästa gång var Märit död.

Det bestämdes att Märit skulle kremeras. Jorden var frusen, kroppen förmodligen uppsvullen bortom all igenkännbarhet, samtidigt läderartat slapp efter det att organen avlägsnats vid obduktionen. Jag frågade pappa vad “kremera” betydde, och han svarade kort “elda upp” innan han återgick till att stapla tinorna i fiskeboden. Jag förstod inte riktigt varför de skulle elda upp Märit, men tänkte att det kanske var för att hon skulle få lite värme. Det var så kallt ute att kinderna började svida bara jag gick ut efter ved, och hur det skulle kännas att ligga i havet, kanske i flera timmar, var ingenting jag ens ville försöka föreställa mig. Jag kunde fortfarande inte begripa varför Märit hade gått ned för att bada, men antog att det kanske hade någonting att göra med det där att hon varit “lite egen”. Kanske hade hon drömt att det var sommar, och gått ner till den plats där badbryggan brukade ligga i sömnen. Kanske hade hon bara tagit en nattlig promenad för att plocka krabbskal på klipporna, och råkat halka i. Jag hade en känsla av att de vuxna visste mer än vad jag gjorde, men jag vågade inte fråga.

När det blev dags för begravningen lämnades jag ensam hemma. Märit hade inga anhöriga, så jag antar att alla på ön ville vara där för att, så gott det gick, fylla ut bänkarna i det närmaste samhällets lilla kyrka. Jag hade tjatat om att få följa med, men mamma hade bestämt sagt nej, med en röst som fortfarande inte riktigt lät som den brukade. Jag hade sagt emot, men i hemlighet blivit lättad när hon vägrade ge med sig. Jag föreställde mig att det här med att Märit skulle eldas upp skulle ske där i kyrkan, och doftminnena från när grisen skållades och skinnet avlägsnades kom krypande varje gång jag såg den enkla begravningsinbjudan med ljungkvisten på omslaget.

De vuxna lämnade ön i gemensam tropp. De skulle ta Åkes stora båt in till fastlandet, och jag betraktade dem från köksfönstret, när de som en svart massa rörde sig genom det vita vinterlandskapet bort mot båtbryggan. För en gångs skull hade pappa inte sitt regnställ eller sina arbetsbyxor på sig, utan en svart kostym jag aldrig tidigare sett. Den fick honom att se ut som farbröderna på TV. När han pussade mig hejdå luktade han av stickigt rakvatten istället för piprök och bete. Mammas ögon var röda, som de blev när björken slog ut, och runt omkring dem hade hon målat tjocka svarta streck, som fick det röda att lysa ännu hemskare. De såg ut som främlingar där jag betraktade dem från fönstret. Ingen pratade, skrattade eller rökte. Ingen pekade på potthålen i vägen som borde lagas. De vuxna bara gick där, tittande ner i marken, tills jag inte längre kunde se dem från fönstret. Några minuter senare hörde jag knattrandet från båtmotorn.

Huset var overkligt tyst, som om det visade respekt för den utbredda sorgen. Till och med hundarna hade dragit sig tillbaka, slumrade fridfullt i hundgårdens vinterbonade koja. Plötsligt kände jag hur ensam jag var. För första gången i mitt liv var jag helt själv på ön. Tanken var svindlande, och jag slogs av en impuls att kliva i kängorna och springa över berget till Märit, Märit som alltid var hemma. Men så kom jag på att hon för första gången inte var det. Hon var borta, och skulle aldrig komma hem igen. Det slog mig att om jag ropade på hjälp nu, så skulle ingen höra. Och om jag sprang över berget, gick rakt in på Märits nytvättade trasmattor med snöblöta kängor och allt, skulle ingen säga ifrån. Det faktum att allt nu tedde sig annorlunda fick hela min värld, den värld som alltid varit så konstant och rytmisk, att börja spinna fortare.

Alla faror jag alltid varnats för tornade nu plötsligt upp sig omkring mig. Fantasierna som trängde sig på gjorde mig vimmelkantig, och jag satte mig ner på golvet i köket. Försökte tvinga bort tankarna som röt mellan mina öron. Elden jag inte fick tända. Brunnslocket jag inte fick lyfta på. Motorsågen jag inte fick röra. Vapenskåpet jag inte ens hade tillåtelse att gå nära. Havet jag inte fick gå ner till. Jag kände ett överväldigande, okontrollerbart sug efter att göra alltihop, nu när ingen fanns där och kunde stoppa mig. Jag blev rädd för att röra mig, rädd för att sätta igång händelsekedja jag inte skulle kunna bryta. Den öppna spisen borta i hörnet växte i skala, som om den ville svälja mig. Från vapenskåpet i sovrummet hördes klickande ljud. Jag kunde höra redskapsbodens dörr slå i vinden, trots att jag visste att den var reglad. Och när jag försiktigt kikade ut genom fönstret igen tyckte jag mig ana en glipa vid kanten till brunnens lock.

Men kanske värst av allt var att jag tyckte mig höra Märits röst som ropade på mig över berget, förvrängd av den piskande vinden, utdragen till ett bräkande som fick snötäcket över ljungen att luckras upp. Hela ön kom plötsligt störtande mot mig, så jag gjorde det enda min femåriga hjärna kunde komma på. Jag sprang.

Mina fötter bar mig över tomten i en rasande fart, och jag var nära att halka flera gånger. I min hast att lämna huset hade jag klivit i gummistövlarna som stod i hallen, och sulorna gled okontrollerbart runt på snön. Jag hade inte tagit ut någon riktning, hade ingen plan, men jag visste på något sätt att om jag inte kom bort ifrån huset nu, fort, så skulle det slita mig i bitar. På ett eller annat sätt skulle det omintetgöra mig, överrumpla mig med sina förbjudna faror. Inför mina ögon flackade bilder av hur jag föll, omgiven av brunnens skrovliga, alggrå väggar. Hur motorsågen fick mitt blod att plaska mot bodens golv, så som det plaskade när männen skar upp halsen på grisen. Hur elden klättrade ur kaminen, slukade mig, kremerade mig, i ett fasansfullt rytande som ingen annan än jag själv och djuren kunde höra. Medan jag föreställde mig detta, det hemskaste av hemska, sprang jag hela tiden så fort jag kunde, rusade som en galning över ön. Rusade tills det svartnade för ögonen, och jag omslöts av ett vakuum. När jag återvända till verkligheten, andfådd på gränsen till avsvimmad, upptäckte jag att jag stod på den klippavsats vid vilken badbryggan brukade läggas ut under somrarna. På den avsats vid vilken Märit måste tagit sina sista steg.

Jag blev själv förvånad över att jag tagit mig ända ner till badet. Anledningen till att pappa brukade lägga ut bryggan just där var att badplatsen var svåråtkomlig, och nästan osynlig för den som inte visste var man skulle leta. För att komma till klippavsatsen var man tvungen att snedda över två tomter, varav den ena var Märits, sedan plöja sig fram genom ett gräsparti ingen någonsin bemödat sig att slå, och tillsist klättra över ett brant och oftast halt bergskrön. Risken att en sommargäst skulle hitta dit var minimal, så det var dit vi bofasta gick för att bada och tvätta oss under årets varma månader. Hur jag hade klättrat dit nu, utan att själv ha lagt märke till det, förbryllade mig. Såhär i efterhand skulle jag kunna förklara det med ord och begrepp långt utanför min då femåriga vokabulär: chock, panikångest, överlevnadsinstinkt. Men jag är fortfarande tveksam till att det skulle vara hela sanningen.

För när jag stod där vid badplatsen upplevde jag att jag befann mig på andra sidan samma sorts … paus … som jag känt natten då Märit drunknade. Som om tiden stannat upp, och världen liksom förskjutits, från det att jag halkade fram över gräsmattan tills dess jag befann mig vid badplatsen. Som om benen rört sig genom en lucka i tiden snarare än att själva ha burit mig dit. Jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det, men med ens var det som om tiden tickade igång igen. Den isande luften rev i mina lungor, fick svalget att krampa och ögonen att tåras. När andningen lugnat ned sig en smula kände jag hur nålar av kyla började sticka i bröstkorgen, och jag upptäckte att jag inte ens hade knäppt min jacka. Än mindre fått på mig vantar och mössa. Det måste ha varit närmare femton minusgrader, och med ens sög vinden tag i min kropp, pressade på med sin förlamande kyla. Det slog mig också att jag lämnat huset utan att släcka glöden. Pappa skulle bli vansinnig om han fick veta.

Kroppen började skaka. Jag visste inte hur jag skulle lyckas ta mig tillbaka till huset utan att frysa ihjäl, men jag förstod att det var bråttom. Tankarna som tvingat mig till flykt var fortfarande närvarande, men de kändes lite mindre hotfulla, lite längre bort, där jag stod vid det skummande och på sina platser isbelagda havet. Nu var istället vinterklimatet mitt största problem, och med bestämda steg började jag klättra tillbaka in mot ön. Det var halt, särskilt i gummistövlar, och trots att mina fingrar redan börjat tappa känseln blev jag tvungen att ta stöd med händerna för att ta mig uppför krönet som sluttade ned mot havet. Jag hade nästan tagit mig över klippan när ett bräkande, liksom det jag tyckt mig höra bortifrån Märits hus, fick mig att rycka till och tappa taget. Utan att kunna hindra det började jag glida tillbaka ner för berget, ner mot de skummande vågorna. Med en hård duns satte jag mig rakt ner på avsatsen vid vilken bryggan brukade fästas. Jag kunde känna skaren tränga igenom baken på mina tunna tights, men kunde knappt höra den rytande vinden, den som måste ha bräkt, över min egen skenande puls som ringde i öronen. Det hade låtit precis som Märits rop, hennes knastrande röst, men i tusenfalt uppskruvad volym. Men det måste ha varit vinden. Eller? Knappt hade jag rest mig och börjat om med klättringen innan jag hörde det igen. Det sjungande ropet, det skrovliga skriket. Nu var jag säker. Jag hade inte inbillat mig. Jag hade verkligen hört en röst. Och den hade kommit underifrån. Från havet.

Jag vågade knappt andas. Jag var så rädd att det kändes som om jag skulle kissa på mig, men jag kämpade emot. Blev jag det minsta blötare i det här vädret var risken att jag skulle frysa ihjäl. Särskilt om jag inte lyckades ta mig upp från badplatsen. De vuxna skulle aldrig leta efter mig här. Jag skulle lämnas ensam, lämnas åt naturen att göra vad den ville med min kropp. Precis som den gjort med Märits. Jag tvingade mig själv att återta kontrollen, hålla tillbaka den tryckande urinen i sin blåsa. På av kylan brinnande knäskålar kröp jag försiktigt fram mot klippavsatsens kant. Jag var tvungen att se vad det var som skrek där nere i havet. Tvungen att veta. Jag hade precis lagt mig på mage för att titta över kanten när skriket hördes igen. Skriket, eller bräkandet. Men nu hade ljudet förändrats. Snarare än pockande på uppmärksamhet, vrålande efter hjälp, lät det sorgset. Fortfarande genomträngande, men liksom … som om det kom från någon som var ledsen. Någon som hade mycket ont.

“Märit?” Jag hade gett upp alla förhoppningar om att ljudet skulle komma från något rationellt. Från vinden, eller kanske en övergiven sälkut. Det lät verkligen som Märit, samtidigt som det lät överjordiskt, främmande. Plötsligt slogs jag av tanken att hon kanske inte alls hade drunknat. Att de som hittat henne kanske hade tagit fel. Att hon fortfarande levde, men av misstag lämnats kvar där nere i djupet av männen i uniform. Att Märit fortfarande försökte ta sig upp, medan hennes begravning pågick på där inne på fastlandet.
“Är du där?” Min fråga var en viskning. Nu kände jag nästan inte kylan längre. Jag böjde ned mitt ansikte närmare vattenytan. Lyssnade. Väntade. Det var då den slog emot mig. Stanken. Jag kippade efter luft, kände hur det började snurra i huvudet av den starka lukten. Lukten från när skinn skiljs från kropp med hjälp av kokande vatten. Jag skrek. Skrek rakt ner i djupet.

Och då såg jag det. Märits ansikte.

Det kom stigande upp mot mig från havsbottnen i en rasande hastighet. Ingen kropp, bara ett förvridet, men välbekant ansikte. De djupa fårorna runt de blekgröna ögonen. Det långa vita håret. Munnen, inringad av smala blålila läppar, som en gapande vak. Jag skrek och skrek, och medan Märits huvud snabbt närmade sig mitt eget, skrek hon ohämmat tillbaka. På halkande knäskålar och köldstela händer pressade jag mig så fort jag kunde bort från kanten. Och sedan sprang jag igen.

När de vuxna kom hem hittade mamma mig liggande på köksgolvet. Jag minns inte så mycket av dagarna som följde, men jag minns att jag kräktes. Att en sköterska kom ut till oss på ön. Att mina fingrar och tår fått andra gradens köldskador, men mirakulöst gick att rädda, även om de var vitrosa och svullna som sprickande korvar i flera veckor efteråt. Att alla frågade och frågade och frågade vad det var som hade hänt, men tystnade när jag slöt ögonen och vred bort huvudet. Att mamma lagade alla mina favoriträtter och grät i sovrummet varje kväll. Att pappa lovade att aldrig någonsin lämna mig ensam.

Vintern blev till sist, så som vintrar alltid blir, till vår. Ön föll åter i sin sakta lunk. Mammas röst lät som vanligt igen. Pappa fiskade bleka och kolja. Märits hus städades ur och såldes till en tysk familj som skulle ha det som sommarboende. När sommaren kom lades badbryggan i, och krusbären mognade på buskarna. Jag berättade fortfarande inte vad som hänt, den där fruktansvärda och smällkalla februaridagen. Och med tiden slutade de vuxna fråga, även om jag ibland kunde se en undran i mammas ögon, särskilt när jag vägrade bada i havet. Men hon lät mig tvätta håret med det dyrbara sötvattnet i duschen. Kommenterade det aldrig, i alla fall inte så jag hörde. “Jäntan blev väl rädd för havet”, hörde jag pappa muttra genom sovrumsdörren en kväll. Och jag lät dem tro det. Att det var havet jag blivit rädd för. Inte för det som fanns där i. Under den tidiga våren hade Åke hittat mina gummistövlar på klippavsatsen. Tydligen hade jag sprungit barfota hem.

Det är länge sedan det här utspelade sig nu. Länge sedan jag flyttade från ön. Länge sedan jag slutade vakna om nätterna, med Märits vrålande gap på mina näthinnor. För det allra mest är mitt liv vad jag antar är ganska vanligt. Men ibland kommer den där känslan smygande. Känslan av att jag, även när jag känner mig ensam, inte verkar vara helt ensam ändå. Den infinner sig när vinden viner utanför lägenhetens fönster. När det sticker i mina fingrar vid den första köldknäppen. När grannarna tänder grillen och lukten av griskött sprider sig över gården mellan husen. När jag åker ut till mamma och pappa, och vid sällsynta tillfällen doppar mig i havet. När sjögräset, om jag simmar ut, liksom slingrande vita hårslingor lindar sig kring mina vader. Då känner jag Märit. Känner hennes tysta släktskap med mig, hennes saknad, hennes löfte om att aldrig helt lämna mig ifred.

Signaturmelodi

Det var “Märit”, skriven av lyssnaren Beatrice och uppläst av Anneli Dufva. Och därmed drar sig Creepypodden in i skogen, där den får vara alldeles för sig själv, för den här gången. Men vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.