Avsnitt 177: Ensamarbete

I Rissne, 15 minuter från Stockholms central, finns två intetsägande grå dörrar inramade av lika anonyma cementväggar. Om du står riktad rakt mot dem lyser McDonalds gyllene bågar bakom dig och byggarbetet för tvärbanans Kistagren omger dig i alla andra riktningar. Om du närmar dig den lilla byggnaden, inte större än en vanlig kolonistuga, kan du se en skylt bredvid den högra dörren. Om du går ända fram kan du läsa:

STOP
RÖD ZON
Personlig skyddsutrustning skall användas
– Utbildning – Skyddskläder – Gasvarnare
Ensamarbete får EJ förekomma

Lukten som omger huset får nog de flesta att tänka att någon sorts sanitetsarbete uträttas däri. Men från första gången jag såg den har jag inte kunnat sluta fundera över varför skylten fästs där, på den tråkiga cementväggen.

Förra sommaren var jag nyinflyttad i Sundbyberg. Det var min första vecka i staden och jag hade inte hunnit packa upp. Det var kvävande varmt. Jag öppnade Google Maps, letade upp närmsta blå fläck bland allt grönt, och hoppade upp på cykeln. På vägen dit, strax innan en lång, brant backe, råkade min blick fastna på skylten. Min pappa sa alltid att det sämsta stället att stanna cykeln på var precis före en uppförsbacke, ändå blev jag stående där och visste inte riktigt varför.

Röd, svart text mot vit bakgrund. Skylten såg så slarvig ut trots att den var av metall och satt stadigt fäst mot väggen. Det fanns inga logotyper eller sigill som visade att någon myndighet stod som avsändare, och typsnittet var intetsägande.

Den dagen kände jag inte lukten. Kanske var det solsting, eller så fanns ångorna inte där just då. Jag kände på skylten med pekfingret, som för att se om den var där på riktigt. Varm, men inte brännhet. Jag fick en impuls att känna på dörrhandtaget, men det kändes som ett brott. Till slut satte jag mig på cykeln igen och fortsatte till sjön, men efter den dagen blev jag och dörrarna som ett par avlägsna grannar, någon man nickar till när man möts och råkar få ögonkontakt. Jag brukade gå förbi dem på vägen till tunnelbanan och lät blicken stanna kvar vid dem ett par sekunder, i hoppet om att någon skulle gå in, eller ännu bättre, komma ut.

Hösten kom, och med tiden blev lukten kring dörrarna starkare. Jag märkte den, men kunde inte placera den, och fick aldrig tillfälle att undersöka den närmare. Inte förrän jag berättade för min vän Kristian om dörrarna. Vi var hemma hos mig och drack vin.

“Jag har aldrig sett dem, jag tar alltid femnollfyran hit från tuben”, sade Kristian och kisade ut över hustaken från balkongen.
“Man ser dem inte härifrån, man måste gå förbi OKQ8, bakom biltvätten”, sade jag och pekade ut genom fönstret.

Det slutade med att vi snörde på oss våra sneakers och promenerade iväg. Lite mot bättre vetande – på något sätt var det som om jag ville behålla dörrarna för mig själv. Det kändes som att presentera två av sina vänner för varandra och oroa sig över att bli deras tredje hjul.

Luften var höstkrispig och rönnbären var på väg att rodna. Vi sneddade över parkeringen och snart stod vi där jag stått för första gången några månader tidigare.

“Fyfan, vad det stinker!” utbrast Kristian. “Det luktar ju… svavel, typ”.

Svavel. Precis. Det var svavel. Jag hade inte kunnat sätta fingret på det, men visst luktade det svagt av ruttna ägg och kemisal. Inte så illa att jag ville hålla för näsan, men något som skavde på insidan av näsan. På ett nästan behagligt sätt. Kristian gick fram till skylten och mumlade dess innehåll högt för sig själv med händerna knäppta bakom ryggen. Han såg ut som en liten gubbe som stannat i en park för att läsa namnen på blommorna i rabatten. Jag fnissade tyst för mig själv.

Det var då vi hörde det. Knackningen. Två snabba knäpp vid den högra dörren. Vi såg på varandra. Jag skulle precis säga något då det hördes igen, tre knackningar denna gång. Jag mimade förvirrade svordomar till Kristian och viftade åt honom att kliva bort från dörren. Det skulle vara pinsamt om någon arbetare hört att vi stod och ojade oss över lukten vid deras arbetsplats.

Ännu längre ner i min medvetenhet fanns också en aning om att något var fel. Jag visste inte på vilket sätt eller varför, men min nyfikenhet hade börjat omvandlas till oro.

Kristian verkade dock inte känna samma sak, utan gick fram och lade örat mot metalldörren. Han lyssnade, väntade, och knackade tillbaka. Knack, knack, knack. En stunds tystnad förflöt innan en sista, högljudd dunk hördes och Kristian snabbt backade undan. Han såg på mig med stora tefatsögon innan han brast ut i skratt.

“Kom nu, så går vi tillbaka”, sade jag, sammanbitet. Kristian funderade en stund innan han slet blicken från byggnaden och följde med mig hem igen.

Resten av kvällen var han rastlös. Hans vänstra ben studsade upp och ned när han satt på soffan och det sista vinglaset försvann snabbt. Konversationen rann ut i sanden gång på gång, han orkade inte bry sig, och det var tydligt.

“Nu är det nog dags för mig att gå hem”, sa han efter att ha stirrat på mobilen en stund.
“Jag börjar tidigt imorgon och behöver få min skönhetssömn.”

Jag nickade, trots att jag tvivlade. Kristian jobbade som projektledare på ett mindre teknikbolag och jag hade aldrig hört att han skulle ha jobbat lördagar. Jag hade mina aningar om hans verkliga skäl, men trodde han skulle känna sig kontrollerad om jag frågade om han skulle tillbaka till dörrarna. Han hade uppenbart inte delat mina olustkänslor. Så jag förblev trevlig, kramade hejdå och ställde mig sedan vid fönstret för att vinka till honom vid busshållplatsen nedanför.

Det var en del av vår rutin, och därför blev det så konstigt när han bröt den. Jag såg min vän lämna byggnaden och gå fram till busskuren. Men han tittade inte upp mot mig. Istället såg han åt vänster, sen höger, och vände ner mot backen som ledde till Rissne tunnelbanestation. Med blicken fäst på den lilla människopricken som blev mindre och mindre för varje steg kände jag hur min kropp kallnade. Jag ville springa efter, låtsas att jag behövde gå till affären och erbjuda mig att följa med till tuben. Löjligt. Det var ju ändå en vuxen människa det handlade om, han fick gå istället för att ta bussen bäst han ville. Soffan kändes dock inte lika mjuk längre när jag slog mig ned igen.

Sedan gick det några dagar. På måndagseftermiddagen hördes vi igen på telefon. Då var han nästan manisk av fascination.

“Det är helt sjukt ju!” skrattade han.
“Visst”, svarade jag. Han hade pratat non stop i snart tio minuter.
“Tänk, här har man gått omkring ovan jord hela sitt liv och inte fattat vilka grejer som kan gömma sig under våra fötter”, fortsatte han, till synes utan att märka hur min röst lät.

Under helgen hade Kristian fått nys om en urban exploration-grupp i Stockholmsområdet och nu hade han bestämt att vi skulle delta vid nästa utforskningstillfälle. När jag frågade om hur han hittat gruppen ville han först inte berätta. Sedan sade han snabbt något om att ha sett en affisch med telefonnummer vid centralen, och att han på så sätt kommit i kontakt med gruppens så kallade Ordförande. Enligt Kristian hade de pratat långt och länge om spännande saker som gömde sig i gamla byggnader och tunnlar runt om i staden.

Jag hade själv funderat på urban exploration både en och två gånger, mest då jag åkte tunnelbanan mellan Hallonbergen och Kista, där man passerar den gamla spökstationen. Men jag kände mig inte direkt exalterad över att följa med någon kryptisk organisation till osäkra platser utan att veta mer.

“Men kan vi inte träffa dem först? Innan vi hänger med in i någon håla och blir Blair Witchade?”, sade jag. Kristian tyckte inte att mitt skämt var kul, utan sade att ingen skulle vilja ta med oss om vi kom dit som snokande civilpoliser.

Jag frågade om de hade någon hemsida, det hade de inte. Facebookgrupp? Nej. Kunde jag också få Ordförandens telefonnummer? Nej.

“Litar du inte på mig?” sa Kristian och lät … arg? “Jag tänker i alla fall följa med på torsdag, om du ska med får du höra av dig.”

Sedan lade han på. Jag tittade på telefonen. Så där hade vi aldrig smågrälat förr, han och jag. Vår vänskap hade alltid varit så lätt. Vi missförstod varandra sällan och när en sån stund kom löste det sig oftast i skratt och blev till internskämt. Efter några timmar med dåligt samvete skickade jag iväg ett SMS och bad om ursäkt, sa att om han verkligen ville så skulle jag såklart följa med. Tanken på att han skulle åka iväg med främmande människor till ruttnande byggnader helt på egen hand oroade mig.

Netflix spelade upp en trailer för en film jag stannat på i min oändliga scrollning men min fokus låg annanstans. Jag hade funderat sedan samtalet tog slut, och trots att min The Blair Witch Project-referens varit för att lätta på stämningen kändes det hela olustigt. Att Kristian struntat i vår rutin, att han högst antagligen gått tillbaka till dörrarna, och kontakten med denna anonyma Ordförande. Det gick så snabbt. Som att det hörde ihop.

När mitt meddelande förblev obesvarat ringde jag honom medan jag öppnade kylskåpet, skafferiet, sedan kylskåpet igen. Tomt. Det fick bli en runda till affären. Tid att lugna ner mig, och tid för honom att svara.

Det regnade. Världen såg så dyster ut och mina handflator brände av matvarornas tyngd. Inte ens rönnbären kunde lysa upp det grå filtret som tycktes ha lagt sig över allt. Telefonen vibrerade, och jag hoppade till. Jag tog upp den och torkade bort ludd från skärmen.

“Det är lugnt! Sorry förresten, känner mig lite konstig idag. Men vi hörs senare om torsdagen, det blir skitkul!”

Jag andades ut. Känslan av att vara löjlig slog mig igen, men nu kunde jag i alla fall sluta grunna. När jag tråcklade tillbaka mobilen i de trånga byxorna insåg jag att jag stannat några meter från dörrarna.

Jävla dörrfan, tänkte jag. Det kändes som att de skrattade åt mig. Ändå gick jag fram till dem, stannade och stirrade på skylten som en gång varit så spännande. Nu såg den bara ful ut. Nyfikenheten gjorde sig ändå gällande igen. Jag la örat mot dörren, precis som Kristian gjort, och knackade. Pulsen gick upp när jag väntade på att bli besvarad, men det var tyst. Inget annat än ett dovt mullrande hördes.

Jävla dörrfan.

När jag skulle vända tillbaka till trottoaren fastnade min blick på marken, precis vid den högra sidan av dörrparet. Mot den mörkgrå asfalten låg en liten lapp. Jag tog upp den. Noll, sju, noll, fem, åtta, sex … Sen tog det slut, andra sidan satt fast bakom den stängda dörren. Ilskan jag kände kom som en överraskning. Jag bara visste att det här var Ordförandens mobilnummer. Kristian inte hittat det vid Centralen.

Jag klampade hem med våta skosulor. Kanske var jag mer sårad än sur, för det gjorde ont i bröstet när jag tänkte på Kristians lögn. Än en gång kände jag mig som en förälder mer än en vän och ville skicka iväg ett SMS som började med “Jag är inte arg, bara besviken“.

Efter en varm dusch satte jag mig framför datorn, googlade på sifferkombinationen men fick inte fram något av intresse, inte ens när jag la till plus urban exploration, plus Ordförande. I kontrasten mot mitt vita skrivbord såg lappen smutsig ut, som om den kom från en bortglömd pappershög som fått murkna på en vind i några år. Runt den hade ett gult damm spridit sig. Det liknade sågspån, fast mer poröst.

Jag plockade upp mina regnvåta jeans och kikade i fickan där lappen legat. Mot det svarta tyget fanns samma gula sporer. Jag kunde inte slita blicken från dem, de såg ut att växa och blev större framför mina ögon. Mina fingertoppar som rörde vid insidan av fickan började plötsligt kittla. En varm, vibrerande känsla rörde sig upp längs mina armar och överkropp. När den nådde mitt ansikte var det så skönt att jag övervägde att stoppa ner näsan i jeansfickan och ta ett djupt andetag.

Jag stoppade mig själv när jag utan att tänka böjde på nacken. Vad fan höll jag på med? Byxorna föll ner på golvet och den sköna sensationen blev till en kliande saknad i några sekunder innan allt återgick till det normala. Kläderna jag haft på mig åkte in i tvätten på direkten, och lappen ner i sopsuget. Den skulle ändå inte ge mig mer info. Vad spelade det egentligen för roll var han hade hittat numret? Någon måste ha lagt upp lappen på dörrarna bara under en kort stund, så att jag aldrig hann se den. För den måste ha suttit där, på utsidan. Dörrarna var ju alltid låsta. Visst? Jag övertygade mig själv om det och lät måndagen fortsätta med middag, jobb, och en tidig kväll.

Och livet fortsatte som det alltid gjorde. Jag kom knappt ihåg att jag lovat bort mig på torsdagen. På onsdagskvällen kändes det konstigt att Kristian inte hört av sig än så jag skickade iväg ett: “Vgd?”

Inget svar kom, så jag spammade vidare.

“När ska vi ses imorgon? Och var?”

“Vad behöver jag ha med mig? Hallååå?”

Signalerna gick fram när jag ringde, men ingen kontakt där heller. Kunde han fortfarande vara bitter över att jag inte var lika frälst som honom?

Klockan hade hunnit slå tandborstning när min ringsignal avbröt mig.

“Äntligen får man tag i dig!”, sa jag och spottade tandkräm i handfatet.
“Hej, ja, förlåt. Jag har varit upptagen hela dagen.”

Han pausade.

“Du”, fortsatte han. “Jag kommer åka dit själv imorgon. Jag pratade lite mer med han
Ordföranden och han tycker, inte jag alltså, att du inte får plats in på just den här … utflykten. Men kanske nästa gång? Jag lägger in ett gott ord för dig, såklart!”
“Vafan säger du?” Min spegelbild krympte en decimeter. Skamsen rodnad letade sig upp i pannan och brände sig fast. “Jag har ju inte ens träffat honom. Hur kan han bestämma en sån sak?”
“Vissa människor bara passar inte. Man behöver ha rätt energi. De vet att du inte känner samma… nej skit i det. Nästa gång, kanske!”

Jag kunde höra hur han log, stöddigt. Vad fan visste de om mig? Jag ville säga till honom på skarpen, att det var sjukt att åka iväg med okända människor, att vad som helst kunde hända, att han betedde sig som ett rövhål mot sin äldsta vän. Men det visste han redan, och brydde sig inte ett skvatt.

“Jamen då kan du åka själv då. Ha det så kul med din nya vän, hoppas du passar in!” svarade jag kort och la på.

Det lät som något en förbannad elvaåring skulle häva ur sig. Pinsamt, men det var så jag kände.

Hela torsdagen gick åt till att snegla på mobilen och att underhålla mig själv. Jag åt lunch med en kollega, gick på bio med en Tinderdejt, kollade realityteve långt in på natten innan jag somnade med laptopen i sängen.

Distraktionen fungerade som planerat och morgonen därpå skickade jag flera snälla SMS till Kristian för att fråga om hur det hade gått. I början såg han mina meddelanden, sedan inte. Han skämdes väl över att ha dissat mig och vågade inte be om ursäkt än. Kristian skulle känna sig så dum när vi väl sågs igen. Kompisar fick bråka ibland, det var normalt och hände även de bästa.

Dock raserade den trygga bild jag byggt upp när jag två dagar senare äntligen fick ett meddelande. Fem små bokstäver dök upp på skärmen.

“hjälp”

Redan utanför dörren till Kristians etta kände jag lukten med stort L. När jag plingade på och ingen svarade öppnade jag den olåsta dörren. Det kändes som ett brott, trots att jag gjort det många gånger tidigare.

Jag ropade på Kristian och ställde mig på hallmattan för att sparka av mig skorna. Stanken slog emot mig med en enorm kraft. Mina lungor sved, det var som att andas in salt, men samtidigt ville jag ha mer. Det kittlade hela vägen ner i magen. Något där inne hade fått marinera och skapat en osalig brygd som nu osade över golvet och väggarna.

När jag svängde ut till allrummet stannade allt. På soffan, under en fläckig filt låg min bästa vän. Så liten, ihoprullad i fosterställning mitt på de glansiga läderkuddarna. Han hade ingen tröja på sig, bara ett par smutsiga mjukisbyxor.

“Kristian, hör du mig?”, frågade jag när han inte tycktes kunna få fram ord, bara små gnyende läten.

På golvet framför honom stod några halvdruckna vattenglas och ett tomt paket värktabletter. Jag gick fram till honom och la en hand på hans panna för att se om han var varm. Han var brännhet. Men det var inte det värsta. Kristaller, eller stenar, vad än det var som satt fast vid hans mun och ögon fick mig att kväljas. Stora, hårda bitar, som när man vaknar med elakartad ögoninflammation och måste skrapa bort det torkade varet för att kunna se. De gulaktiga konstellationerna ramade in både ögonlock och läppar. Huden runt dem var torr som sandpapper. På vissa ställen hade den spruckit och lika torra sårskorpor berättade att detta hållit på i dagar. Små stenar spred sig över resten av ansiktet och halsen. Jag försökte i panik peta bort dem medans jag ringde 112, men huden lossnade under dem.

“SOS 112, vad har inträffat?”

Jag försökte samla mig och hitta orden. Det stank svett, smuts, svavel och någonstans, den mest attraktiva doften jag någonsin känt. Ett kvävt skrik hördes när jag drog bort en kristall från den svullna fransraden. Tänk om den skulle smälta mot tungan? Kristians hud drogs ut när han försökte öppna ögon och mun, men det gick inte. Blodigt var rann i mönster från där jag dragit bort de kompakta bölderna. På ett sjukt sätt var det så otroligt vackert.

“Det är min vän, han är sjuk, han kan inte prata han bara … låter. Han har kristaller i ansiktet.”
“Är han kontaktbar?”, frågade SOS-operatören efter tio tysta sekunder. Jag svarade igen att han bara låter, han bara gråter utan att öppna munnen.

Resten av konversationen minns jag knappt. I mina minnen finns Kristians rosslande andetag och hur jag själviskt hoppades på att de inte skulle upphöra. Allt för att jag skulle slippa göra mun mot mun på hans förstörda ansikte. Min hand vilade mot hans bara rygg och klibbade sig fast i den urinfärgade svetten.

Sen kom ambulansen och de chockade vårdarna förde ut mig från lägenheten och ringde smittskyddsenheten. De vitklädda personerna såg ut som astronauter. Jag såg inte dem ta ut Kristian, polisen kom innan någon lämnade lägenheten. I min inre blick såg jag hur han slussades ut i ett genomskinligt tält, som en glaskista. Poliserna frågade vad Kristian gjorde, vad han jobbade med, om han hade några fritidsintressen.

“Har du själv någon aning om vad som kan ha hänt här?” frågade en av dem. Först sa jag nej, men sen ändrade jag mig och berättade om Ordföranden och att han skulle utforska något tillsammans med honom. Polisparet såg upp på varandra när jag nämnde saken. De nickade frågade inget mer efter det. Jag blev tagen till en kontroll på Karolinska, men mina lungor fungerade normalt och jag blev hemskickad efter en timme, utan att få veta hur det var med Kristian eller var jag kunde träffa honom.

Det har gått två dygn sen dess. Min hud är lika mjuk som vanligt och inga kristaller finns att hitta någonstans på kroppen. Lukten är det enda som fortfarande finns kvar, inpräntad i näsan, kanske för alltid. Ibland, om jag andas tillräckligt djupt kan jag känna den euforiska känslan igen, men den försvinner så snabbt. Mitt största problem är att jag inte kan hitta Kristian. Jag har ringt varje sjukhus i regionen men han verkar inte vara inlagd på något av dem. De får väl inte berätta sånt, eller så undanhåller de den informationen med mening. Jag gick hem till hans lägenhet idag. Dörren såg ut som den alltid gjort, bortsett från ett gult pulver i dörrkarmen. Som att det som höll honom fången försöker ta sig ut.

Det finns en sak jag fortfarande kan testa. Att leta reda på den här jävla Ordföranden. Han vet vad som har hänt med Kristian, och han ska få stå till svars för det. Jag vet att jag inte borde, men jag måste gå tillbaka till dörrarna. Där Kristian hittade lappen med telefonnumret. Jag vet att det är dumt, men jag måste. Något säger mig att de kommer vara öppna den här gången. Dörrarna vet att vi har något otalt.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi precis hörde i första hälften av veckans avsnitt var historien “Ensamarbete får EJ förekomma”, skriven av lyssnaren Amanda och uppläst av Emelie Rosenqvist.

Jag har denna vecka inte så mycket att säga, för jag tycker historierna i detta avsnitt sköter snacket så bra själva. Men temat är ensamarbete, huruvida man ska ägna sig åt det eller inte, och vad som kan hända om man tvingas.

Det finns de sorters ensamarbete som man kan hänvisas till som vuxen och färdigutbildad, till exempel det som förbjuds innanför de där mystiska dörrarna i Rissne som vi nyss hört om. Men så finns det en annan sorts ensamarbete, en sort som många av oss upplevt som första arbete. Barnvakteriet.

Och det grymma är att även där kan riskerna vara betydligt större än någonsin betalningen. Om det ska vi höra i den andra hälften av veckans avsnitt, när vi lyssnar på det som lyssnaren KLB varit med om. “Gå inte upp” läses av Linnea Werner.

För tre år sen tog jag mitt sista pass som barnvakt.

Fram till den fredagnatten var det lättförtjänta pengar. Även om jag inte ens fyllt sexton visste jag mer om matning, blöjbytning och sagoläsning än de flesta som betalade mig för att få slippa sina barn. Som jag skrev i mitt personliga brev till bemanningsföretaget hade jag, åldern till trots, mer än sju års erfarenhet som ”extramamma” och trodde mig därmed kunna tackla alla tänkbara scenarier utan att blinka.

Vad jag däremot undvek att nämna var att min barnvana hade att göra med en hjärntumör; att det var först efter den misslyckade behandlingen som mammas ansvar föll på mina axlar. Medan pappa stod på knä och torkade skit från toaletter för att kunna ställa mat på vårt begagnade Ikeabord fick jag i uppdrag att ta hand om Noor och Tarek.

Ändå gick jag in på Jobbsafari samma dag som jag blev tonåring, eftersom han ogärna släppte ifrån sig ens en bråkdel av mitt barnbidrag. Han brukade snäsa åt mig, innan han motvilligt drog fram en femtiolapp ur plånboken, att jag fick välja. ”Smink eller mat.” Det var kort sagt inte så att jag ”brann för barnens bästa” som jag påstod i mitt brev. Jag var bara jävligt trött på att dricka kranvatten varje gång mina kompisar gick på kafé.

När folk ville veta varför jag plötsligt hoppade av från poolen var det tidsbristen jag skyllde på. Det sociala livet, syskonpassningen och plugget. Jag kunde leva med att killarna i klassen tittade snett på mig i mina trånga secondhandtröjor och omålade ögonfransar. Det jag verkligen var rädd för var att hela skolan skulle betrakta mig som sinnessjuk om jag förklarade hur det egentligen gick till den natten.

Nittionio procent av alla uppdrag var på dagtid: hämta barnen på dagis och koka snabbmakaroner medan föräldrarna drog in extrapengar för nån solsemester på Mallorca. Tre, fyra timmar efter NO:n varje tisdag – mer behövdes inte för att förvandlas från fattig och ful till en i gänget. Med facit i hand borde jag aldrig ha gått längre än så. Borde ha lyssnat på det där om att ”girigheten straffar sig” som pappa brukade påstå när jag klagade på trångboddhet och tomma kylskåpsfack. Men för en svältfödd var det svårt att sluta efter första smakprovet. Svårt att säga nej efter min femtonde födelsedag när chefen frågade om jag ville pröva mina vingar.

”Vår lilla hemlighet.”

Att jag aldrig gick till polisen med vad som hände under det där passet var nog därför: jag var lika medveten som chefen om att uppdraget var olagligt. Ändå flyttade hon upp mig från de minderåriga till 18-plussarna efter vad hon kallade ett ”kvitto på min kompetens”. Jag var dubbelt så driven och minst lika mogen som majoriteten av de myndiga. Även om jag knappt vågade gå för rött ljus ute på gatan kunde jag inte låta bli att känna ett stänk av stolthet när hon sa det – och även om jag fortfarande försökte hålla mig till tisdagstimmarna kom tillfällen jag mer eller mindre kände mig tvungen att tacka ja till, ung och duktig som jag var.

Jag visste inte bättre.

Just den här gången hade pappa fått problem med bilen. Fakturan från verkstaden hade bränt hål i månadens matbudget, och jag markerade mig som tillgänglig för helgens nattpass för att slippa leva på blötlagda baljväxter oktober ut. Först efter en halvtimmes bussresa, när jag kom fram till villaområdet i utkanten av Göteborg, började linssoppan framstå som det bättre alternativet.

Medan majoriteten av husen kändes varma och välkomnande med sina sadeltak och färgglada fasader i höstsolen, reste sig en vitmålad betongkvadrat ur gräsmattan som enligt mobilens GPS var mitt mål. Inga blommor eller buskar runtomkring. Bara ett färglöst skal med dörr och fönster exakt där man förväntade sig. Som mun och ögon i ett kranium.

Trots mina kängor, jeans och dubbla lager loppiströjor gick en rysning längs min rygg. En isande hemlängtan. Men jag hann inte komma på nån vettig ursäkt att ge återbud innan föräldrarna skyndade ut på terrassen. Festklädda från klack till krage, men trots att jag var där i tid – stressade. Inte på det vanliga sättet, som om festen hade börjat och de hade bråttom dit, utan snarare som om de båda ville bort från området så fort som möjligt.

”Vad bra att du kom.”

Det var när pappan höjde handen i en ansträngd hälsning jag fick syn på pojken. Tom, som han hette enligt kvinnan som ringt hit mig. Mörka kläder, kolsvart hår, men lika blek som huset självt. Bara fem år enligt beskrivningen, fast med en mogenhet i ögonen som observerade mig från dörröppningens mörker. Skeptiskt, nästan ilsket, såsom en lärare kan se på en försenad elev. En besökare som störde ordningen.

Kontrasten till de blonda, semesterbruna föräldrarna hade varit komisk om det inte var för uttrycket i deras ansikten. Att döma av klädernas färgskala och den rosettförsedda champagneflaskan i pappans famn skulle de visserligen till nån form av fest, kanske ett bröllop, men deras glädjelösa blickar var som hämtade från en begravning. Varken när de hälsade mig välkommen eller sa hejdå till sin egen son fanns minsta livsgnista i ögonen, och kramarna de gav honom var mer forcerade än Noor och Tareks handskakning efter ett bråk.

Sen gick allting fort. Efter ännu en mekanisk vinkning hoppade pappan in bakom ratten på en Porsche. Minuten innan mamman gjorde honom sällskap kom hon fram till mig och knäppte upp sin handväska.

”Gör som det står.”

Utan närmare förklaring räckte hon över ett papper. En hopvikt liten lapp. Jag hann inte fråga vad det var innan hon snabbt sa lycka till och vände mig ryggen.

Till skillnad från vår Fiat verkade bilen gå från noll till nittio med en nyckelvridning, och när bakljusen försvann runt hörnet på ett grannhus var vi ensamma, pojken och jag.
Han hade tagit ett par steg ut på terrassen. Höstsolen gav ögonen en kallblå, glasartad glans, och när de fortsatte studera mig fick jag känslan av att rollerna var omvända. Att det var jag som var vaktad.

Jag insåg att föräldrarna i all sin brådska måste ha glömt introducera oss, så jag svalde mitt obehag och tvingade mig fram för att hälsa – sa mitt namn och frågade om hans, ett enkelt trick som brukade räcka för att bryta isen. Istället blev det ännu stelare.

”Tom”, var allt han sa. Rösten lika kall som blicken.

Eftersom jag inte kände mig supersugen på att leka stirrleken låtsades jag plötsligt intressera mig för grannskapet. En gammal gubbe stod krökt över en gräsklippare och kikade in på oss över staketet, men slog blicken i gräset innan jag hann överväga att vinka. Annars tomt. Inga tanter som drack kaffe på altanen eller små barn som lekte jage mellan träden. Till och med fåglarna verkade redan ha flytt från det kallnande klimatet. Det var bara jag och pojken.

Men när jag äntligen tog mod till mig och mötte huset hade även han gått upp i rök.
Inför dörröppningens dunkla rektangel fylldes jag halvt av förvåning, halvt av en brännande impuls att backa. Ett av grundkraven som barnvakt var att aldrig lämna barnet utan uppsikt. Ändå rörde jag inte en muskel.

Gå inte in.

Det var exakt samma flyktinstinkt som när man ställs inför en ödslig gränd på natten: den logiska hjärnhalvan vet att risken är mindre än att åka bil på en motorväg, men sen miljoner år sitter det inristat i ryggmärgen att mörkret är ett rovdjurs bästa gömställe. Att det okända kan dölja vilken hemlighet som helst.

Antagligen var det just känslan av att vara iakttagen som drog min blick till övervåningens
fönster. För en halv sekund tyckte jag att något rörde sig i ena rutan – men att Tom skulle ha hunnit upp så snabbt var omöjligt. Kanske en katt. En reflektion från himlen, eller bara fantasin som spökade.

Kylan däremot var ingen inbillning. Medan min ryckiga andning flydde upp mot himlen spridde sig gåshuden allt längre ner i kläderna. Så jag bestämde mig. Jag vände dövörat till varningsklockorna.

Med ett stelt men stadigt grepp om papperslappen drog jag in höstluften i lungorna en sista gång.

Sen gick jag in.

Väl i vardagsrummet vek jag upp vad som visade sig vara en lista över självklarheter. Allt från att ge pojken mat när han blev hungrig till att ”visa respekt” och undvika att reta upp honom. Det enda som stod ut – förutom faktumet att själva pappret verkade gammalt, nästan gulnat – var de två sista punkterna.

Under blyertsraderna som allihop verkade ha suddats ut och förnyats i otaliga omgångar stod ett OBS i bläck. Lämna dörren till vårt sovrum stängd. Och på raden nedanför, understruket med illröd tusch: Gå inte upp när pojken sover.

Istället hade de bäddat åt mig i gästrummet på nedervåningen. Vad det berodde på att dubbelsängen sviktade i mitten ville jag inte spekulera kring. Det var ändå inte madrassens skick som lämnade en isklump i min mage. Ett femårigt barn behövde tillsyn och trygghet; någon som höll koll. Själv hade jag lidit av obotlig mörkrädsla och sovit inklämd mellan mamma och pappa ända fram till förskolan. Jag kunde ärligt talat fortfarande sakna deras värme vissa nätter. Fast å andra sidan – försökte jag intala mig själv – var det väl olika från barn till barn? Noor hade väl knappt fyllt sex när hon blev bjuden till sitt första pyjamasparty? Kanske stämde det som pappa sa att jag var ”född till fegis”, alltid rädd för minsta knak i väggarna. Kanske var Tom inte det minsta lättskrämd, utan helt enkelt lättväckt. Behövde lugn och ro när han sov. Så måste det vara. Jag bara övertänkte som vanligt. Nervvrak redan i nian. För att se saken på den ljusa sidan skulle ju halva huset bli mitt eget. Ingen trängsel, inget tjat om hushållet och inga småsyskon som bråkade. Lugn och ro på varsin våning. Om så bara för en natt.

Inom loppet av minuter kunde jag däremot konstatera att de andra punkterna på pappret kunde ha strukits permanent. Pojken gjorde mer eller mindre jobbet åt mig: torkade sig själv på toan, bredde sina egna mellanmålsmackor, byggde med lego eller satt tyst och ritade i vardagsrummet medan jag höll ena ögat på hans mörkklädda lilla gestalt och det andra på min fysikbok inför nästa veckas prov. (Förmodligen bröt det mot företagets policy att plugga under ett pass, men jag behövde få minst B i alla ämnen för att undvika fällan som pappa hade fastnat i – och trots faktumet att en kamera satt och stirrade på mig ur hörnet av rummet hade jag känslan av att föräldrarna inte brydde sig om vad den fångade.)

Som sagt: lättförtjänta pengar. Ärligt talat skulle jag hellre döda vilken fredagkväll som helst sådär – läsande i ett lyxhus medan timlönen tickade in på kontot – än att dricka ihjäl mina hjärnceller och svimma av i ett badkar på nån högljudd hemmafest. Ju längre ner jag sjönk i den ergonomiska designfåtöljen, desto mer komisk kändes fördomen jag haft om hela grejen. Huset var motsatsen till monstruöst. Inga djurhuvuden på väggarna eller voodoodockor i taket. Snarare ovanligt tomt. Som klippt och klistrat från en bostadskatalog. Om bara allting hade fortsatt lika smidigt kanske jag rentav kunnat känna mig som hemma.

Tyvärr blev inte natten som jag tänkt mig.

Efter att ha delat på en hemkörd Hawaiipizza framför tv:n drog sig Tom och jag tillbaka till våra privata hörn av vardagsrummet, till synes under ordlöst samförstånd, och framåt sjutiden var jag så uppslukad av supernovor och svarta hål att jag måste ha missat när krafset från kritorna tystnade. Utan ett ljud hade han ännu en gång gått upp i rök. Spårlöst försvunnen.

Jag vände mig ängsligt från hans skrivbordsstol till resten av rummet – ungefär lika stort som hela trean hemma i Biskopsgården, fast renare, vitare, tommare; svårare att gömma sig i. Flög upp på benen och kände flera legoklossar bita sig in i mina fotsulor medan jag halvsprang mellan de få möbler som faktiskt fanns där: tv-soffan och spritskåpet och de vitglänsande skinnfåtöljerna vid kakelugnen. Skulle precis skynda vidare till köket när jag hörde en röst. En vag, gäll stämma från övervåningen.

Jag tvärstannade. ”Tom?”

Vände mig mot trappan.

”Tom, är du där?”

Rösten tystnade.

Även om jag självklart råkat ut för alla möjliga sorters problembarn sen jag började på poolen hade inte ett enda av dem lyckats göra mig obekväm. Någonsin. Men så fort jag satte foten på det första trappsteget kände jag att något var annorlunda den här gången. Att jag inte borde vara där, i ett främmande hus med ett främmande barn medan det mörknade utanför fönstren. Borde backa. Ta min bok och åka hem.

Ändå fortsatte jag upp.

Andra våningen var inte mindre ödslig än den första. Tomheten uppenbarade sig ett trappsteg i taget: bara ett stort, luftigt utrymme med vitmålade väggar och precis så många möbler att man godtog det som mänskligt hem. En soffa med ett bord, en pretentiös affisch i Pollock-stil och en monstera som antagligen var tillverkad i Kina. Miljonärsminimalism i sin fulaste form. Men just för att det var så sparsmakat stack en sak ut. Hela våningsplanet osade unket. Ovårdat. Som när man väntat alltför länge med att slänga soporna. Kanske var det toan, som stod halvöppen längst in i hörnet; kanske en råtta som låg död och samlade damm i nån ventil. I vilket fall hade jag varken lust eller tid att plocka fram städhandskar och rengöringssprej. Mitt jobb var att ha koll på pojken. Vilket just nu gick sådär.

Lite svettig i min hoodie efter den plötsliga kurragömman svalde jag ner en kväljning, lyfte foten från det sista trappsteget och skulle just ropa hans namn när jag fick syn på dem: sovrummen.

De båda dörrarna stod mittemot varandra. En till höger som var stängd. Låt den vara. Den andra till vänster, med en trådsmal glipa in till rummet som jag hoppades var Toms.
Till min lättnad var det där han satt, i skräddarställning på en mörkblå heltäckningsmatta. Men eftersom det nyss varit ljust ute var alla lampor släckta. Inte ens akvariet borta vid sängkanten lyste, vilket fick vartenda hårstrå runt hans bleka, beniga ansikte att smälta in i skuggorna omkring honom. Det märkligaste var att han verkade så uppslukad av det han gjorde – det vill säga absolut ingenting. De flesta i hans ålder börjar gnälla så fort man plockar Ipaden ur deras händer, men trots att pussel, böcker, gosedjur och plastfigurer skymtade i varje vrå av rummet satt han tomhänt. Bara stirrade i mörkret.

”Tom?”

När han vände sina isblå ögon mot mig låg en förebråelse i blicken, som om jag inkräktat på otillåten mark.

”Hon är uppe.”

Jag frös till. Det var något med hans utseende – hans ansikte – som skrämde mig. Jag kunde bara inte sätta fingret på det.

”Vad sa du?”
”Hon är här.”
”Vem då?”

Han vände sig bort och bara fortsatte stirra. ”Vem är här, Tom?”

”Storasyster.”

Enligt beskrivningen jag fått på både mejl och sms skulle det bara vara vi i huset. Bara han och jag på 180 kvadrat i 24 timmar. Ingen mer.

”Storasyster…?”

Han nickade. ”Hon ska vakta.”

Plötsligt krympte klumpen i min mage. Självklart. Min chef hade sett faktumet att jag var storasyster som ett vinnande affärskoncept och bett mig nämna det i min profil – och det var självklart så att Tom hade fått höra om ”supersyrran” innan han lämnades i händerna på en fullkomlig främling. Jag påminde mig själv om att det dessutom är fullt normalt att femåringar talar i tredjeperson till folk de inte känner – eller inte gillar – och en del av mitt obehag gick över i dåligt samvete över att bara ha brytt mig om min bok sen vi åt hämtpizza för minst en timme sen. Visst hade han fler leksaker än Noor och Tarek kunde drömma om, men att döma av föräldrarnas hastiga farväl var det nåt annat än prylar med en prislapp han behövde.

”Ska vi gå ner och rita?” Jag gjorde mitt bästa för att låta mer peppad än panikslagen. Jag tyckte delvis synd om honom, men började också bli rädd att föräldrarna skulle återvända till en missnöjd son och ge mig färre än fem stjärnor på hemsidan.

Han satt tyst i säkert tio sekunder innan han svarade kallt: ”Hon vill inte leka.”

Det blev ännu tydligare att mitt pluggande måste ha tolkats som en diss. Han måste ha tröttnat på mitt obefintliga engagemang och kravlat sig upp för trappan i ren tristess. Hellre sitta ensam i det unkna mörkret än att bli ”vaktad” av en självupptagen tonåring.

”Jag vill gärna leka. Kom så går vi ner, okej?”

Han verkade irriterad, nästan plågad över att ännu en gång behöva vända sig mot mig. Men den här gången fanns en tveksamhet i ögonen som gjorde mig påmind om en punkt på det där pappret: Finns glass i frysen.

Två timmar senare, när vi med samlade krafter lyckats tömma en hel bytta Häägen-Dazs i tv-soffan på nedervåningen, hade skymningen hunnit bli natt och Tom hunnit bli trött. Utan protester fick jag in honom på badrummet, där han självmant borstade bort chokladsåsen från tänderna innan vi fortsatte tillbaka upp för trappan.

I ljuset från den enda, svagt surrande skärmlampan på nattduksbordet var hans kinder lika färglösa som lakanen.

”Ska jag läsa lite?” Utan att vänta på svar gjorde jag mig beredd att resa mig från sängkanten och hämta en bok. Inget normalt barn tackade någonsin nej till sagostund, och inte minst på grund av soptippsstanken ville jag ner igen så fort som möjligt.

Han skakade på huvudet. ”Hon ska vakta.”

Med tanke på vår glassfrossa blev jag först lite besviken. Hon. Men när han fortsatte stirra på mig tog förvirringen över.

”Ska jag sitta här tills du har somnat, är det så du menar?”

Hans lilla huvud vred sig åt höger och vänster på kudden. ”Inte här.”

Jag höll tillbaka en suck. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag hade inget tålamod för
gissningslekar.

”Så vadå?” Min röst lät onödigt beskyllande. ”Vad ska jag göra?”

Trots att hans ögon var sömntunga kom deras iskyla tillbaka. ”Ner.”

”Va…?”

”Du ska gå ner.”

Jag blev sittande med öppen mun. Femtio frågor surrade på tungan, men efter vad jag upplevde som lika många sekunder var ett svagt ”okej” det enda jag fick fram. ”Okej… Ja men då…” Jag svalde tungt, försökte le. ”God natt då.”

Utan minsta uttryck i ansiktet sträckte han ut en arm och släckte lampan.

”Hejdå.”

Först efter det märkliga svaret, när han stängde ögonen, blev jag övertygad om varför jag hela tiden känt mig illa till mods. Vi var inte ensamma.

Han blundade – och ändå kom en blick nånstans ifrån som brände mig. Jag kände det rent fysiskt, som en knivspets i nacken: jag var fortfarande iakttagen. Övervakad i mörkret.

Jag vände mig över axeln, men såvitt jag kunde se fanns inga kameror här. Bara de livlösa figurerna som täckte varje vägg; hundratals små plastögon som stirrade utan att se.

Jag höll andan, lyssnade efter tecken på liv i tystnaden. Rösten. Vem hade pojken pratat med? Vem var uppe? Här? Paniken bultade i bröstkorgen. Jag måste ut. För min egen skull och deras.

Barnvakter är över pappas budget.

Satte fötterna mot mattan.

Om jag inte tar mig över tröskeln kommer Noor och Tarek tas ifrån honom.
Hasade krampaktigt mot dunklet bakom dörrspringan. Hade aldrig rört mig så långsamt i mitt liv. Men oron, övertygelsen om att en iskall hand skulle hugga tag i min nacke drev mig framåt. Ett steg i taget.

De har inte råd med att jag går i mammas fotspår.

Inte förrän jag landade med båda fötterna på nedervåningen fick jag tillbaka min förmåga att tänka. I taklampans ljus blev allt så mycket klarare. Till skillnad från pappa var jag långt ifrån troende. Ända sen sjukdomen hade jag fattat att det inte kunde finnas någon allsmäktig, allgod, gråhårig gammal gubbe som gled runt bland molnen och vakade över oss alla; han var en karaktär i en bok på samma sätt som monster och demoner hörde hemma i spökhistorier.

Jag var femton, inte fem. Hur barnslig fick man bli?

För att jaga bort mina hjärnspöken en gång för alla gick jag och tände varenda lampa i vardagsrummet – slingorna längs fönstren och skärmarna på borden – innan jag kände mig tillräckligt trygg för att vända ryggen till trappan, sjunka ner i en av skinnfåtöljerna och plocka upp min telefon.

En timme tidigare, när Tom satt distraherad av nån tecknad film på sextiotumsteven, hade jag passat på att skicka en video av vardagsrummet till min bästa kompis My. Nu hade svaret kommit – en bild på hennes sovande katt och kommentaren: ”timingen i att du övernattar i ett skräckfilmshus en vecka innan halloween”.

Hon lyckades alltid få mig att le. När ens enda vidskepliga hjärncell börjar sprida sig som cancer finns det inget bättre botemedel än en vän med lite humor.

I brist på gulliga husdjur vände jag kameran mot ansiktet, förvrängde flinet till en skräckgrimas och klickade. Tog fram tangentbordet för att berätta om min konstiga kväll när mina ögon fastnade på en detalj i bilden. Jag tittade närmare. Stelnade till.

Knappt tio meter bakom mitt ansikte fanns något annat. Ur fokus, dåligt upplyst, längst upp i trappan: en pixelfläck. Inga ansiktsdrag, inga ögon. Men på något sätt kunde jag svära på att blicken var tillbaka.

Någon såg mig.

Vaktade mig?

Jag satt fastfrusen i samma obekväma position medan mobilen samlade imma från min öppna mun. Det måste vara Tom, ville jag intala mig själv – men trots den dåliga upplösningen visste jag mer än väl att det var omöjligt. Inget barn kunde vara format så. Den utdragna ovalen i skärmens hörn befann sig minst två meter över marken. Och från toppen hängde långa, mörka sjok av något som påminde om hår.

Jag gjorde mitt bästa för att inte tappa fattningen igen. En bugg i mobilen? Min egen skugga? Telefonen slocknade.

I skärmens mörka spegel fladdrade något förbi.

Med hamrande hjärta vände jag ansiktet mot trappan.

För varje steg mot övervåningen blev ljuset svagare, mörkret tätare. Men såvitt jag kunde se var ingen där. Tomt och tyst.

Tills plötsligt – ljudet.

Samma gälla röst som innan. Fortfarande inga urskiljbara ord, men den här gången skarpare, mer utdraget. Som från ett gråtande barn.

Tom?

Mina ben kändes svaga när jag ställde mig upp. Ju närmare jag vinglade trappan, desto starkare blev känslan av att golvet lutade.

”Tom?!”

För att inte tappa balansen tog jag stöd mot närmsta möbel. Ett papper på skrivbordet rasslade till under min hand. Pappret Tom hade ritat på.

Sängen, akvariet, den mörkblå mattan – allt var målat med grova kritstreck, men det gick inte att ta miste på vad bilden skulle föreställa. Under täcket låg en streckgubbe som påminde om honom själv, svarthårig och blåögd – och på andra sidan rummet, i det innersta hörnet, stod en större gestalt. Jag ryckte bort min hand som från en brännhet spisplatta.

Trots att jag träffat dem i inte mer än tio minuter mindes jag tydligt att föräldrarna var blonda båda två, pappan till och med snaggad, så de långa, svarta testarna som hängde från figurens huvud lämnade bara två alternativ. Antingen var det mig han målat av – en tyst och tråkig skolflicka han hade känt i några få timmar – eller så var det någon annan som stod raklång och såg på medan han sov. Någon med stora, stirrande gropar där ögonen borde sitta.

Skriet stegrade. Det kom från hans rum – dämpat av dörren, men tillräckligt skarpt för att skära sig in under huden och frysa mitt blod till is.

En röst i mig skrek: gå inte upp.

Men det här var mitt jobb. Jag behövde dessa extra tusenlappar lika mycket som pappa behövde mitt barnbidrag för att betala hyran – och Tom behövde mig. Det var det grundläggande kravet: om barnet gråter, gå och trösta.

Så jag gick.

Ett trappsteg i taget gick jag upp – mot ljudet, från ljuset – tills bara månskenet hindrade mig från att bli fullkomligt blind. Eller var det en lampa? Ett svagt, kallt skimmer läckte ut från dörren som stod vidöppen till höger. Föräldrarnas rum. Det var inte stängt. Och stanken – den kunde inte längre komma från en sopsäck eller ens en råtta i ventilen. Hela våningsplanet osade fränare än mammas rum på sjukhuset innan hon helt och hållet vittrade bort. Jag ville inte veta vad det var, vände mig instinktivt mot väggen mittemot.

Toms dörr – den var stängd.

Hade jag lämnat den så?

Handtaget var inte långt utom räckhåll. Tre korta steg. Vrida om, kliva in. Men något fick mig att tveka. Det var inte bara att jag knappt kunde se. Plötsligt var de hårda, hetsiga slagen från mitt hjärta allt jag hörde.

Huset höll andan.

Hade han hört mig komma upp och slutat gnälla?

Gå ner gå ner gå ner ropade rösten i reptilhjärnan medan jag tvingade mig själv att ta de sista stegen fram, lägga fingrarna om handtaget och dra.

Jag hade aldrig trott att stanken kunde bli värre, men det sura oset slog emot mig som en tryckvåg. Åsynen som mötte mig var inte mindre chockartad. Jag var tvungen att gå flera meter in i rummet för att verkligen bekräfta det: han låg i sängen, exakt som jag lämnat honom. Ögonen slutna. Långa, djupa andetag.

Han sov.

Precis som på sin teckning.

Gå inte upp.

Jag hade brutit mot den enda regeln. Men det var inte som jag trott. Inte ens min utbrända pappa hade någonsin kunnat sova till det blodisande oljud som sekunden tidigare trängde igenom varje vägg i huset. Tom kunde omöjligt vara lättväckt.

Den fräna luften susade in och ut ur hans öppna lilla mun. Hans ögonlock vibrerade av drömsömn. Och nu – på så nära håll, när han inte längre kunde sluka mig i sin blick – slog det mig för första gången vad som gjorde honom annorlunda. Onaturlig. Rynkfria pannor i femårsåldern är förvisso ingen varningsflagga, men såvitt jag kunde se fanns inga fräknar, inga leverfläckar eller ens en minsta por i huden. Ansiktet var slätt som papper. Som på en teckning av ett barn. En streckgubbe.

Äntligen förstod jag vem han pratat med. Vems blick som brände mot mig när jag vred blicken mot vrån längst in i rummet.

Först bara mörker.

Hörnet kunde lika gärna ha varit ett hål mellan väggarna där vem som helst kunde stå gömd och stirra ut. Men jag stod kvar. Kunde inte backa, inte titta bort eller skrika när konturerna till slut kröp fram ur skuggorna.

Ett mörkt skelett.

Knappt fem meter framför mig.

Eller var det en människa?

Backa.

Skepnaden i vrån blev långsamt bredare medan den vände sig från Tom till mig. Fortfarande smalare än en flicka – men lång som en man. Spring.

Det var ett benrangel med hud.

Hud och hår. Som svarta kritstreck.

Men jag kunde inte. Kunde inte backa, inte torka tårarna ur ögonen. Kunde inte fly ens när de smutstäckta benen knakade till och tog sats, när händerna höjdes och gestalten vinglade fram emot mig.

Det var när foten slog i mattan med en duns som hårtestarna gungade bort från ansiktet. Jag skulle aldrig sluta drömma mardrömmar om vad jag såg.

Hon hade sin brors blåa blick.

Så omänskligt kall, så genomträngd av hat att jag på något sätt lyckades vända mig om. Bakom mig hörde jag hur det knäckte och knakade i lederna, som benknotor i en köttkvarn, när hon la om sin tyngd och gjorde sig beredd för nästa utfall. Ett steg till och hennes händer skulle nå min hals. Jag skulle aldrig lämna huset, aldrig bli vuxen, aldrig träffa min familj igen. Om jag stod kvar bara en till sekund.

Stödd mot närmsta hylla drog jag mig fram mot dörren. Leksakerna rasade medan jag släpade mig över mattan och bort från naglarna som ville klösa mig till slamsor. Men jag hann inte längre än till tröskeln innan blicken föll på rummet jag fått strikta order om att lämna stängt.

Det var för sent att blunda.

Genom föräldrarnas öppna sovrumsdörr, i det kalla skenet från en lampa på golvet, skymtade en enda möbel.

Omgiven av snabbmatsförpackningar och godispapper stod en säng. Lång men barnsligt smal. Några meter bakom min nacke kom ett skrik från rummets riktiga ägare. Gällt, nästan djuriskt, som från någon som aldrig lärt sig forma ord, aldrig fått möjlighet att bli en fullgången människa.

Den perfekta pojkens deformerade syster. Familjens skamfläck. Deras skräck. Deras noga vaktade hemlighet.

*

Inte ens tre år på gymnasiet har gjort mig blind för blickarna. När tjejerna i pälskappa och killarna i kavaj glider förbi i korridorerna behöver jag aldrig ens vända mig åt deras håll för att fatta vem de viskar om. Oset av förakt är lika påtagligt som deras parfymer. Värst är dock när ingen tittar alls. Som om jag inte fanns. Inte förtjänade en minsta flisa av deras fokus. En vidrig varelse som borde gömmas bakom låsta dörrar så att omvärlden slapp se.

När jag tar studenten i juni finns iallafall en som kommer se på mig med stolthet. Efter alla år av plugg och syskonpassning kommer pappa stå i t-shirt bland kostymerna och applådera, kanske till och med fälla en tår för första gången sen begravningen. Han kommer veta att jag inte följde i hans fotspår, inte fastnade med soptömning och toalettputsning i resten av mitt liv – eller för den delen fortsatte spendera nätterna som tillfällig storasyster.

Frågan är om jag någonsin sätter foten i ett främmande hus igen. Om jag som fyrtioårig forskare har skaffat egna barn och flyttat in i en tvåvåningsvilla några busshållplatser bort från stan. Även om pappa, Noor och Tarek inte längre kommer behöva mig där hemma har jag svårt att se det hända.

Jag åkte aldrig tillbaka. Hörde aldrig ett ord från min chef efter att jag gråtande tog bussen hem den natten. Kanske hörde föräldrarna aldrig av sig, kanske kom de överhuvudtaget aldrig tillbaka till sina barn.

Det som skrämmer mig är att jag inte vet. De skulle lika gärna kunna ha flyttat. Vart som helst i världen. Till ett lyxhus på Mallorca – eller till villorna på berget mitt emot oss. Spana in genom mitt fönster när jag har skrivbordslampan tänd på natten. Hålla ett isblått öga öppet när jag sover. Alltid på sin vakt.

Eller också bor de kvar. Exakt som för tre år sen. Låter dörren till gästrummet stå öppen för de ständigt nya övernattarna. Lämnar över samma lista till varenda barnvakt som har oturen att hamna i deras hus.

Två rader i bläck under all blyerts.

Jag kan bara hoppas att de andra inte utmanar sitt öde. Att ingen är dum nog att ge dörren ens en blick. Och att de aldrig – vad de än gör – kommer i närheten av trappan när han sover.

Pojken.

Även det ordet i bläck. Permanent graverat i det gulnade pappret.

Hur många som fått läsa det vågar jag inte spekulera om. Före mig, efter mig, och kanske även nu. Även om tio år.

Det enda jag kan göra är att berätta vad som hände. Sprida denna varning.

Om du någonsin råkar hamna i ett främmande hus med en lista i dina händer: läs och lyd. Följ instruktionerna och ta dig hem så fort ditt pass är slut. Annars kan det bli ditt sista.

Signaturmelodi

Vi har hört “Gå inte upp”, skriven av lyssnaren KLB och uppläst av Linnea Werner. Och därmed har Creepypodden slutfört sin ensamma vandring genom natten för den här gången. Men helt ensam har den ju inte varit – ute i mörkret, strax utanför den belysta stigen, syns tusentals ögonpar… Vart och ett tillhörande er, lyssnarna. Med er är man ju aldrig ensam. Och om två veckor hörs vi igen.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.