Avsnitt 179: Döda människors berättelser

En sen januarikväll på 1920-talet var Karl Andrén Spethz och hans unga son Erik på väg hem till gården med den hästdragna släden.

Plötsligt körde Karl intill vägkanten, precis som om de hade ett möte med ett annat ekipage på vägen. Där stannade han hästen och tog av sig hatten utan ett ord.

Det var en väldigt kall natt och eftersom Erik inte kunde se varför de stannat försökte han fråga sin far, men blev bara strängt tillsagd att hålla tyst.

Efter några minuters tyst och stilla väntan i det kalla mörkret tog Karl åter på sig hatten och skyndade sig att köra hästen den sista biten hem.

Men det konstiga med kvällen slutade inte där.

När de kom hem blev Erik tillsagd av sin far att hålla hästen där de stannat på gårdsplanen medan Karl gick in för att tala med sin fru.

Han berättade att en nära släkting till henne snart skulle dö och erbjöd sig att skjutsa henne till dennes hem omedelbart ifall hon ville hinna ta farväl.

Han var väldigt tydlig med att hon måste åka samma kväll ifall hon ville se släktingen i livet en sista gång för nästa morgon skulle det vara för sent.

Karls fru tackade dock nej till erbjudandet och insisterade på att hon skulle åka först på morgonen.

Nästkommande morgon kom dock budet att släktingen hade avlidit under natten, precis som Karl hade förutspått.

Varför hade då Karl kört intill kanten av vägen och tagit av sig hatten den där natten i januari? Och hur hade han vetat om sin frus släktings dödsfall?

Karl påstod att han den natten hade sett döden själv komma körandes i sin likvagn och respektfullt kört intill kanten för att släppa förbi ekipaget. Han ska då också ha förstått vem döden var på väg för att hämta upp.

Karl Andrén Spethz var min farfarsfar och Erik var min farfar.

Jag har nu skrivit ner historien så som min pappa har berättat den för mig och jag tror fortfarande helt och fullt på att den är sann.

Den ger mig dessutom fortfarande lika mycket gåshud varje gång jag hör den.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var en historia inskickad av lyssnaren Wilda. Och för att förstå varför jag tyckte just den berättelsen var så speciell måste vi börja om, i en ny ända.

1937 kom folklivsforskaren Louise Hagberg ut med boken “När döden gästar”. Hagberg hade då jobbat på Nordiska museet ända sedan 1891, en tid då intresset växte allt mer för “det folkliga”, det man föreställde sig som den sanna svenska ursjälens lynne och vanor. Samtidigt hade forskningen på området bara knappt kommit igång, och där blev Hagberg en pionjär. Under hennes många decennier på Nordiska museet reste hon runt bland byar och bondgårdar, mötte gamla kvinnor och män, och byggde upp en beundransvärd samling av det som all folklivsforskning bottnar i: människors historieberättande.

“När döden gästar” är en lunta på nästan 700 sidor, och än idag läsvärd. Den handlar om människors förhållningssätt till döden, i allt från tankar och känslor till seder och bruk.

Där kan man till exempel läsa att de som förr i tiden bodde i byarna i Norrbottens ödsliga finnbygd på vintrarna hade svårt att ta sig särskilt långt hemifrån. Det fanns inga vägar, så när någon dog fick man provisoriskt begrava dem någonstans tills våren kom och det gick att frakta liket till kyrkogården för en kristlig begravning. Eftersom man var rädd att de döda skulle gå igen, begravda utanför kyrklig jord som de var, lät man dem ofta ligga på öar eller holmar i sjöar och älvar. Då, tänkte man, kunde de döda inte passera vattnet, och inte hemsöka de levande. Det finns till exempel en ö, inte mycket mer än en liten stenig fläck, bevuxen av mossa och videbuskar, i sjö söder om Torne träsk som på samiska kallas Jámikasuolu – ”de dödas ö”. Där stod ännu på Louise Hagbergs tid små träkors, minnesmärken över ben som en gång tillhörde människor som hade oturen att dö isolerade av vintern.

Man kan också läsa berättelser om döden till sjöss, en obönhörlig realitet för det sjöfarande svenska folket. Det sades förr, berättade gamlingarna för Hagberg, att den som dog till sjöss hade fått sitt öde förutbestämt. Män kunde höra skrik i desperation från havet när stormen blåste upp, därigenom förstå att det var i havet de skulle möta sin död, och därför helt enkelt springa ut och dränka sig. Ja, så långt kunde det till och med gå som en gång i Småland, där en fiskare fått förutspått av en finngumma att han skulle drunkna den dag han tog två strumpor på en fot. En morgon hittade han inte sin ena strumpa, förrän det visade sig att han hade råkat sätta båda på ena foten. Han fruktade för sitt liv och stannade hemma den dagen, men när hans dotter kom med honom med vatten att tvätta sig i hörde hon efteråt en röst som ropade från havet: “Stunden är kommen, men mannen är icke här”. Hon sprang upp till sin far, bara för att hitta honom med huvudet i tvättfatet, drunknad.

Och så kan man läsa om den tro som fanns spunnen kring de dödas kroppar. Inte bara om vad som borde bli av den för att Gud och alla andra berörda skulle bli tillfreds, utan också vad man kunde göra med kroppsdelarna om man struntade i det. Louise Hagberg fick höra om en trollkarl i Stigsjö, död sedan 1880-talet, som hade haft “den övre halvan” av en självmördares kropp i ett skåp, och pratat med den för att få hjälp med sina hemliga ärenden. Hagberg hittade ljus i Nordiska museets arkiv som hade stöpts i döda människors strupar, eftersom sådana ljus kunde användas av inbrottstjuvar utan att någon vaknade. Hon fick berättat för sig om en änka i Reslöv i Skåne som på 1800-talet hade bett att få sin döde makes grav öppnad, så att deras sjuke son kunde dricka “något ur sin fars huvudskål” och därmed botas.

Ja, ni hör. Inblickarna i det gamla Sveriges relation till döden är många, rika och inte sällan ytterligt kusliga. Men – frågar sig nu den minnesgode lyssnaren – vad har då detta med lyssnaren Wildas historia att göra?

Jo, faktum är att den ekar bekant i “När döden nalkas”. En god portion av berättelserna Hagberg har i sina samlingar handlar om hur man på olika sätt kan just förutse döden. Man var, eller, vi är fortfarande, besatta av det: att försöka vrida den obegripliga slumpen ur tillvarons hand, och bli herrar över våra egna öden. Det citeras samisk tro om att den som hör en ringning i högra örat snart ska mista en nära anhörig, men att en ringning i vänstra örat bara varnar för en främlings död. Det berättas att den som drömmer om att bli biten av råttor eller möss snart ska förlora en nära anförvant. Mest specifika är kanske folktrons uppgifter om att tuppen kan förutspå döden. Närmare bestämt gäller det att om tuppen gal vid midnatt, då ska man känna på hans fötter. Känns de varma kommer det bli eldsvåda, men är de kalla kommer någon dö.

En gammal bonde som ryckts upp ur sängen och, skakande av fruktan, endast iklädd nattlinne, står ute på gårdsplan och känner på en oförstående tupps fötter. Det är en bild av människans försök att överlista ödet som väcker sympati. Men sådana är vi. Och sådana var vi även till häst och vagn. Louise Hagberg möter nämligen en man, född i Tensta 1839, som visste en häst som ibland satte upp öronen och gick ur vägen, som om den ville lämna rum. Man kunde till och med höra hur det bullrade som av ett likfölje, trots att ingenting sågs. Och efteråt var det alltid någon som dog i slutet av den vägen, där hästen betett sig så. Sådana historier finns det gott om – det verkar som att just ute på vägarna uppfattade vi risken som stor att möta varsel om döden. Kanske inte så konstigt. För i Wilma har vi ju faktiskt, än idag, ett vittne till att det kunde hända. Och att det man såg där kunde bli verklighet.

Det är i detta tecken veckans avsnitt ska gå. Vi ska bokstavligt talat höra de dödas röster: berättelserna från de som inte längre finns ibland oss, och hur de än idag kan dyka upp och hemsöka oss på de allra mest oförutsägbara sätt. Och vi ska börja med en kort berättelse om det, om än ur en lite oväntad vinkel. Ludvig Josephson läser “En liten tid vi leva här”, skriven av lyssnaren Gösta.

Jag flyttade hemifrån när jag var 19. Efter nyår stod jag i köket och skulle kasta julkorten som kommit. När jag tittade igenom korten märkte jag att det saknades ett julkort från några som borde ha skickat. Jag hade ju skickat till dem.

De hette Erik och Bettina. Erik var mammas farbror. Jag hade inte träffat dem sen jag var liten och mindes dem bara som ett tyst gammalt par. Jag kom knappt ihåg hur de såg ut, mer än att de var korta båda två och hade ljust hår.

De kanske inte visste att jag hade flyttat hemifrån. Sen kom jag på det. När jag skickade julkortet till dem måste jag ha råkat skriva att det var till Erik och Bettina. God jul till Erik och Bettina, hade jag skrivit.

Men Bettina levde ju inte längre. Hon dog för flera månader sen. Hon fick en stroke.

För Erik måste det här ha sett respektlöst ut, som om jag inte brydde mig om att Bettina var död. Men jag hade inte glömt det egentligen, jag visste mycket väl att hon dött och att mamma var på begravningen. Det var bara att man alltid sa Erik och Bettina tillsammans, nästan som ett ord. Erikobettina. Jag hade råkat tänka ihop dem när jag skrev kortet.

Jag sa till mamma att Erik inte hade skickat nåt kort, men jag sa inte att jag råkat skriva med Bettinas namn. Mamma berättade att Erik hade blivit dålig efter att Bettina dött. Han hade blivit förvirrad och kunde inte ta hand om sig och hade fått flytta in på ett boende.

Jag visste nästan ingenting om Erik och Bettina och började fråga mamma om deras liv. Hon sa att hon aldrig lärt känna dem riktigt. Båda två var blyga och de slutade vara med på högtider nån gång när jag var liten.

När mamma sa att boendet som Erik flyttat in på låg nära henne fick jag för mig att hon hade dåligt samvete för att hon inte hade hälsat på honom. Jag sa att vi kunde åka dit. Det kunde betyda mycket, så ensam som han var.

I bilen på väg till boendet frågade mamma vad jag mindes av Erik och Bettina. Det enda jag kunde komma på var att vi hälsade på dem i mellandagarna ett år. De bodde i en tegelvilla med häck och buskar på tomten. Det luktade rök och mat. När jag skulle skaka hand med dem tyckte jag att de verkade oroliga på nåt sätt.

Mamma sa att en gång när jag var liten hade Bettina lekt kurragömma med mig. Det var enda gången hon sett Bettina skratta. Själv hade jag inget minne alls av det.

När vi kom till boendet satt vi med Erik i matsalen en stund. Han satt och hängde med huvudet i en rullstol. Vi pratade med honom utan att riktigt veta hur mycket han förstod. Jag fick känslan att han spelade artig och tacksam, men att han egentligen var rädd.

En i personalen sa att Erik frös och att han brukade ha en filt över axlarna. Jag kunde gå in på hans rum och hämta den. Filten skulle ligga vikt ovanpå tvättkorgen i badrummet.

Jag gick ner i en korridor och sen in i ett rum med Eriks namnskylt. Det såg ut som ett rum på ett sjukhus som man försökt fylla upp med små bitar ur ett riktigt hem: en byrå, några tavlor och en fåtölj. Sängen var en stor metallställning på låsbara hjul.

Jag gick fram till badrummet och ställde mig i dörröppningen. Jag satte handen mot lysknappen och tryckte. Lampan i badrumstaket började flimra, det var som blixtar som sprakade i hela rummet.

Det jag minns sen är att mamma stod ovanför mig när jag öppnade ögonen. Jag förstod att jag låg på golvet. Hon tog i min axel och ryckte i mig.

Jag frågade vad som hade hänt. Hon sa att hon hittat mig här på golvet och att jag såg blek ut. Bakom henne satt Erik i rullstolen och tittade på mig.

När jag rest mig och hämtat mig lite sa jag att jag måste fått ett blodsockerfall eller att jag kanske hade sovit dåligt. Jag fick henne i alla fall att tro att det inte var nån fara med mig.

Vi tog Erik i handen och klappade om honom innan vi gick ut till bilen. Han vinkade efter oss.

När jag kom hem försökte jag tänka igenom vad som hade hänt. Såhär var det: Jag tände lampan till badrummet. Ljuset började fladdra och blixtra. Jag tyckte att det satt nån på toaletten. Det såg ut som en gammal kvinna.

Men det var bara delar av henne. Hon var inte hel. I ögonblick syntes enstaka kroppsdelar fram och tillbaka som om nån satte dit och lyfte bort bitar i ett pussel. Det mesta av kroppen fattades.

Ett smalben stack fram under en kjol och slutade i en fot på golvet. Det försvann och istället kom en hals och ena axeln. Sen rörde sig en armbåge vid sidan av toalettstolen.

En underkäke visade sig och sen en gammal mun utan tänder.

I flimret av utspridda delar såg jag axlar och armar som byttes ut mot underkroppen och kjolen och sen mot en hand och fötterna.

Sen började bitarna hamna fel. Smalbenet och ankeln var uppe vid överarmen. Nacken var nere på badrumsgolvet och bredvid den kom underkäken och munnen fram igen.

Ljuset fortsatte blinka och några fingrar dök upp på golvet. Ett pekfinger sträcktes ut tills det pekade uppåt och satt framför munnen. Hon skojade om att vi skulle vara tysta.

Sen vaknade jag av att mamma stod ovanför mig och ryckte i mig.

Senare på våren dog Erik. När de rensade ut hans rum och skulle ta hand om hans saker hittade de en bunt julkort som han hade skrivit men inte skickat.

Mamma sa att korten var konstiga, men att jag kanske ville ha dem. Han hade skrivit mitt förnamn flera gånger på adresslinjerna.

Jag fick hem korten och satte mig och försökte läsa dem. De var täckta med förvirrade meningar i olika riktningar som såg ut att ha fortsatt ut utanför kanten. Han hade skrivit med bläckpenna i en långsam snirklig skrivstil och nästan tryckt pennspetsen genom pappret.

Det var en tät väv av bläck med en massa påbörjade julhälsningar. Han hade skrivit om snöiga nätter och granar och tända ljus, om och om igen.

Fram tills nu hade jag tänkt att det som hände i badrummet bara var inbillning eller att nån som bodde på boendet hade smugit in i där och att det var därför jag blev så rädd att jag svimmade.

Men nu tyckte jag att på några ställen på de fullskrivna korten stod det: Och Bettina hon hälsar så gott.

Jag har lagt ner bunten med kort i en låda. Jag vill inte titta på dem igen men jag vågar inte heller slänga dem. Det känns som att jag inte kan göra nåt annat än att bara spara dem.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “En liten tid vi leva här”, skriven av lyssnaren Gösta. En berättelse om en berättelse, om man så vill, fast en som framkom i fragment och mumlanden, i en död människas sista julkort.

Det finns få platser som så tydligt påminner om de dödas närvaro som jordens nord- och sydpol. De som var först med att utforska dessa karga områden har lämnat allt efter sig där, hela hus, som Robert Falcon Scotts hydda på Rossön på Antarktis, som än idag står i stort sett helt bevarat i kölden, så till den grad att Scott själv hade kunnat plocka upp något han lade där 1911, eller kroppar, som på Beecheyön i Kanadas arktiska skärgård, där tre kroppar från den olycksaliga Franklinexpeditionen grävdes upp på 1980-talet och då visade sig vara perfekt välbevarade, trots att de var över 130 år gamla.

Och i avsnittets nästa och sista historia ska vi höra om en precis sådan upplevelse, på en av jordens mest svårtillgängliga och mytomspunna platser. Ludvig Josephsson läser “Begravt i Grytviken”, skriven av lyssnaren T.

Min morbror förbannade sig alltid över halveringstakten.

Det var vad han kallade dansen mellan minnet och glömskan, hur alla historier och minnen med tiden vittrar bort för att till sist inte finnas kvar alls – och om något återstod var det endast som knappt förnimbara skuggor av sitt forna jag.

“Jag borde ha skrivit ner det medan jag var yngre…” minns jag att morbror muttrade gång på gång. “Jag borde ha skrivit ner det medan det var färskt. Eller framför allt borde Jon ha skrivit ner det… Men det vet jag att han aldrig gjorde. Han var en berättare, ingen skrivare.”
Det var just Jons historier som morbror sörjde och saknade. Jon var hans farfar, eller min morfars far, en avlägsen släkting som jag endast kände till genom gamla blekta fotografier och mytomspunna historier.

Jon hade i sin ungdom arbetat som valjägare. De fängslande historierna om det slitsamma livet till havs, jakterna på dessa havets vidunder, och de vidriga fångsterna, hade Jon berättat för min morbror, historier som morbror i sin tur berättat för mig. Men för varje år, varje generation, försvann en del av historierna – hur spännande, avskyvärda och exotiska de ändå var. Den förbannade halveringstakten.

Men av alla fasansfulla och spektakulära historier som Jon berättade om stormiga hav och läckande båtar, om sylvassa harpuner och blodiga däck, så var det just en särskild historia som min morbror aldrig glömde.

Den handlade faktiskt inte om valjakt. Däremot blev Jon indragen i den just för att han var valjägare. Den lyder så här och jag har aldrig slutat tänka på den:

Under en permission hemma i Oslo, eller Kristiania som det hette på den tiden, hade Jon en kväll blivit kontaktad av en främling. Främlingen hade fått reda på att Jon tjänstgjorde som valjägare nere på valfångststationen i Grytviken, en avlägsen och isolerad utpost på den karga ön Sydgeorgien mellan Sydamerika och Antarktis.

Främlingen ville att Jon i största hemlighet skulle ta med sig ett föremål dit. Vad kunde han inte berätta, och Jon fick under inga omständighet öppna kapseln som föremålet låg förpackat i, inte heller kasta den överbord eller ge bort den. Kapseln måste ner till Grytviken, så långt söderut man kunde komma på jordklotet. Väl nere i Grytviken skulle Jon söka upp den lilla vindpinade kyrkogård där sjömän och valjägare låg begravda. På kyrkogården sydligaste hörn skulle Jon sedan gräva ner kapseln så djupt han kunde. För besväret hade främlingen betalat en avsevärd summa pengar som Jon inte kunde tacka nej till.

Jon hade lytt främlingens instruktioner till punkt och prick och gjort allt det han bad om – med ett undantag: på ålderns höst hade han berättat om uppdraget för min morbror. En hemlighet som min morbror sedan berättade för mig. Åtskilliga var de timmar vi både tillsammans och på egen hand grubblat kring mysteriet. Vem var främlingen? Vad var det som till varje pris skulle begravas så långt bort som möjligt? Och så en fråga jag aldrig kunde sluta tänka på: fanns kapseln kvar där i den kalla, subantarktiska jorden än idag?

Innan jag fortsätter den här historien måste jag berätta om mig själv. Jag ska inte göra det till ett försvarstal, men för att ni ska ha lite förståelse är det vissa saker ni behöver veta. Förhoppningsvis kommer ni inte att döma mig lika hårt om alla kort ligger på bordet.
På vissa plan har jag levt ett framgångsrikt liv, på andra inte. Jag har haft överbetalda jobb, men aldrig träffat någon att dela överflödet med. Ingen livskamrat, inga barn. För mycket pengar och för mycket tid. Eller den perfekta myllan för grubblerier och vansinniga planer.

Allt började som en tankelek. Långsamt och omedvetet tog jag steg för steg, undersökte sak för sak. Resalternativ, datum, kostnader. Utan att jag insåg det hade fantasierna och dagdrömmarna blivit grundstenarna för ett praktiskt planerande. Och när fantasierna hade blivit planer, var plötsligt steget från planer till handling inte särskilt stort. Ärligt talat var det inte ens ett steg för mig, snarare en nedförsbacke. Men någon behövde ge mig den där knuffen för att färden nedför skulle börja, och denna någon visade sig vara en läkare i vit rock.

De medicinska termerna som hon rabblade kommer jag inte ihåg. Allt jag minns är hennes allvarliga blick där medlidande stundtals bröt fram, som om hon försökte lägga band på sig att vara professionell men bara nästan lyckades med det.

”För vissa går det snabbt, andra kan leva med det i decennier…” sa hon. ”Men om det är något du vill göra så skulle jag se till att göra det snart. Ingen vet hur sjukdomen utvecklas…”

Läkaren hade gett mig klartecken. Om jag inte tog reda på vad som låg begravt på en av jordklotets mest avlägsna kyrkogårdar skulle hemligheten dö med mig. Efter ett liv av grubblande skulle det tillsist bli dags.

Grytviken är fortfarande en av världens mest isolerade och avlägsna platser. En sista utpost innan Antarktis, omgivet av berg, hav och is. Ingen bofast befolkning idag, men lämningar finns kvar från tiden då valfångstindustrin blomstrade.

Däremot går det fortfarande att ta sig till Grytviken. Alternativen är inte många, egentligen bara ett, men fortfarande möjligt för var och en som har tiden och pengarna.

Antarktiskryssningar. För dårar som vill stå och frysa för möjligheten att se pingviner och isberg brukar Grytviken vara ett av stoppen.

Jag förstod hur idiotiskt det lät. Jag skulle alltså lägga ner tiotusentalskronor för att åka till andra sidan jordklotet och tillbringa tre veckor isolerad på ett klaustrofobiskt fartyg omgivet av is och hav. Allt för något som min morbror berättat för mig som barn, något som han i sin tur hört från sin farfar. Det är en sådan lång kedja att antalet missförstånd och överdrifter borde överträffa sanningen.

Men för mig var svaret självklart. Jag skulle till Grytviken.

I hamnen framstod fartyget som enormt, ett flytande kvarter med sovrum och bostäder, restauranger och lounger, spa och träningsanläggningar. Men när vi en dag senare befann oss ute på öppet hav och jag stod uppe på promenaddäck, kramade relingen och stirrade ut över horisonten, var intrycket det motsatta. Jämfört med havet var det här enorma fartyget bara ett litet bortblåst barr.

Strax fick jag svindel och tvingades gå in igen och sätta mig i en av barerna.

Trots all underhållning, trots alla föreläsningar, så tillbringade jag mycket av tiden ombord på min hytt. Jag såg till att vara med på lagom många aktiviteter: tillräckligt många för att inte sticka ut, men tillräckligt få för att inte bli för bekant med mina medpassagerare. Jag intalade mig att ju mer anonym jag var, desto enklare skulle det vara att undersöka kyrkogården i lugn och ro.

Så medan de andra hörde på föreläsningar om Antarktis djurliv eller hade tangokvällar låg jag på min hytt och tänkte och planerade. Jag rabblade Jons historia, försökte minnas nya ledtrådar eller göra kopplingar jag tidigare missat.

Uppdrag från en främling.

Begrav föremålet så långt bort som möjligt.

Berätta det aldrig för någon.

Det är ett recept med så många frågetecken att man kan bli galen. Jag förstår att Jon tillsist inte klarade det, att han mot slutet berättade det. Frustrationen och mysteriet behövde pysa ut någonstans och för Jon blev min morbror hans ventil.

Jag tittade på mina utskrivna kartor och satellitbilder. Jag visste var vi skulle lägga till, jag visste var kyrkogården låg. För jag vet inte vilken gång i ordningen kontrollerade jag att jag fått med mig min utrustning. På sängen låg mina trädgårdsspadar och hackor prydligt uppradade som kirurginstrument. Jag hade till och med tagit med mig en gammal medaljong med en hårlock. Om jag blev påkommen under mitt grävande skulle jag skylla på den – att jag uppfyllde ett gammalt löfte: att låta två kärestor få vila i samma jord. Jag tror folk har mer överseende med sentimentalitet än girig skattjakt.

När vi nådde Sydgeorgien tornade ön upp sig mot himlen. Höga, vassa berg, som hämtade från Alperna, sköt upp direkt ur havet, nästan som för att markera mot vattnet att det här är land och ni kommer aldrig att kunna sluka det, försök inte ens.

Alla passagerare stod uppe på promenaddäck och blickade ut över omgivningarna medan vi sakta gled in i den vik som utgjorde Grytvikens naturliga hamn. Jag försökte föreställa mig hur det sett ut på Jons tid, hur det myllrade av människor, trångt packade fartyg och valkadaver, och så den ständigt närvarande stanken av blod och rök.

Jag svettades. Magen krampade. Efter ett liv av väntan var jag tillsist här.

Iklädda våra röda overaller hoppade vi ner i gummibåtarna som tog oss i land. Raffinaderiets rostiga skelett, kyrkan, och byggnaderna blev allt tydligare. Tillsist såg jag även kyrkogården och kunde pusta ut. Den fanns.
Hela vår dagstur började just på kyrkogården som låg i utkanten av det lilla samhället. Tillsammans trängdes vi mellan raderna av gravar medan vår guide berättade om valjägarnas hårda slit och det offer arbetet krävde, offer som nu låg nedgrävda bara någon meter under våra fötter.

Själv kunde jag inte slutet tänka på det som låg nedgrävt i kyrkogårdens ena hörn. Mina händer svettades, jag darrade, det var som om jag snart skulle hålla ett tal.

Efter det obligatoriska fotograferandet började de andra röra sig vidare mot Grytvikens övriga sevärdheter. En av guiderna frågade om jag skulle följa med.

Jag svarade att en släkting låg begravd här och jag gärna ville få lite tid i fred. En kyrkogård gör sig bäst när den inte är en turistattraktion. Guiden köpte mitt svar.

“Är det något jag bör akta mig för?” frågade jag sedan.
“Näe. Det finns inga isbjörnar vid den här polen…” sa hon och skrattade. “Men ge dig inte iväg på några egna utflykter. Fortsätt bort mot museet när du är klar här.”
“Tack” svarade jag och såg medan hon likt en förskolelärare vallade efter de övriga turisterna.

När de alla var tillräckligt långt bortom synhåll satte jag genast igång. Jag tog fram mina verktyg och började gräva i kyrkogårdens sydligaste hörn.

Det här är idiotiskt, upprepade jag i huvudet medan jag grävde i den kalla jorden. Fullständigt idiotiskt. Ingenting finns nedgrävt här, och om det en gång fanns så är det antagligen borta – eller fullständigt omöjligt för mig att hitta.

Gropen blev djupare. Jag såg mig omkring och hämtade andan. Långt borta vid museet och raffinaderiet myllrade de röda overallerna runt. Jag kunde inte se vad de gjorde och de kunde inte se vad jag sysslade med.

Morbror var bra på att berätta historier. Det här var bara en påhittad historia, tröstade jag mig med när jag fortsatte gräva i jorden.

Och det var då jag stötte till något med min spade. Av klangen och smällen insåg jag genast att det inte var någon sten.

Jag backade till direkt, livrädd som om jag stött i klon på något vilande urtidsdjur som låg där i marken och väntade. Försiktigt vågade jag mig tillbaka, lade spaden åt sidan, böjde mig ner och med mina bara händer tog jag upp föremålet. Precis som min morbror berättat var det en kapsel, cylinderformad och stor som en konservburk. Däremot var den oväntad lätt, som om allt den innehöll var luft.

Jag fick tvinga mig själv att inte genast börja undersöka föremålet. Här och nu var varken tiden och platsen. Istället stoppade jag ner kapseln i min bylsiga jackficka och började täcka igen gropen.

Mitt hjärta slog för fullt. Jag tvingade mig själv att komma ihåg att andas.
Föremålet fanns, föremålet fanns!

Det var långa, plågsamma timmar där jag irrade runt bland Grytvikens övriga sevärdheter innan vi återvände till kryssningsfartyget. Hela tiden kände jag kapseln i jackfickan, försäkrade mig om att den fortfarande låg kvar.

När vi kommit ombord begav jag mig genast till min hytt. Bakom den låsta dörren vågade jag äntligen ta fram kapseln. Den var fortfarande täckt av jord och försiktigt började jag borsta den ren. Snart insåg jag att jorden fastnade på vissa ställen, att kapseln i sig var prydd med något räfflat mönster.

Men det var inget mönster. Det var text, bokstäver och ord från alla tänkbara språk: engelska, franska, spanska och tyska, till och med på svenska, men även andra skriftspråk som kinesiska, arabiska och kyrilliska.

Öppna aldrig.

Samma budskap upprepat i cirklar kring kapseln som en bön:

Öppna aldrig.

Mellan orden och språken dök symboler omöjliga att ta miste om: en dödskalle, en eld, vassa tänder – och ett ansikte som såg ut att skrika i total skräck. Och därefter började orden om och om igen.

Öppna aldrig.

Trots de avskyvärda symbolerna var det orden, särskilt det sista, som ekade inombords och fick nackhåren att resa sig.

Aldrig.

Det stod inte “Öppna inte”, utan “Öppna aldrig”, som om avsändaren verkligen velat betona att det som fanns där inne skulle förbli instängt för alltid.

Jag fick ett infall. Jag borde göra mig av med kapseln snarast, bara kasta det i sjön. Men så mindes jag instruktionerna som Jon hade fått: han fick inte kasta det överbord. Vad det än var så var det inte ens säkert på havets botten.

Med ett gryende illamående ställde jag kapseln på hyttens lilla skrivbord och la mig själv utmattad ner på sängen. Just där och då kändes det på något sätt som om kapseln stirrade på mig. En skulptur utan ögon men ändå med någon form av syn som nu vägrade släppa mig med blicken.

Ett högt ljud fick mig att plötsligt hoppa till. Från högtalarsystemet hördes en brusig signal och sedan kaptenens så välbekanta röst:

“This is your captain speaking…”

Jag hade väntat mig att han likt de tidigare dagarna skulle berätta om den kommande dagens rutt. Det gjorde han inte. Med lugn men bestämt röst berättade han istället att vi råkat ut för ett ovanligt maskinfel. Just nu var vi strandsatta här i Grytviken, men det fanns inga skäl för oro. Inom några dagar skulle tekniker med reservdelar komma hit från fastlandet och reparera maskinerna. Tills dess hade vi tillräckligt med mat, vin och underhållning för att klara en vinter fastfrusna i packisen. Dessutom kunde det inte ske på en bättre plats, Grytviken var en perfekt skyddande naturhamn – de där valjägarna visste vad de gjorde när de byggde sin station här, försökte han skämta.

Sedan tystnade högtalaren, allt blev tyst och min blick drogs åter till kapseln.

Vad var sannolikheten att samma dag jag grävde upp föremålet som har varit begravt i över ett sekel, samma dag får det här överbekostade och överutrustade fartyget maskinproblem?
Vad i helvete var det jag hade grävt upp?

Det var en plågsam natt.

Jag försökte sova men fick ingen ro.

Jag försökte ignorera kapseln men den var tyngdpunkten dit alla mina tankar störtade. I dunklet kunde jag till och med skymta kapselns konturer där den stod på skrivbordet.

Till sist klarade jag det inte längre. Jag gick upp och satte mig vid skrivbordet, granskade inskriptionerna på nytt, och rörde försiktigt längs kapselns yta.

En gång i tiden hade Jon hållit i den. Nu höll jag i den. Samma föremål, men mer än ett sekel skilde oss åt. Tanken var svindlande.

När jag lyfte kapseln blev jag åter en gång överraskad hur lätt den var. Men när jag försiktigt gungade den fram och tillbaka insåg jag att den faktiskt inte var tom. Något slog mot kanterna. Något fanns därinne.

Jag lade örat mot kapseln för att höra tydligare. Varje gång jag vrickade kapseln hörde jag
ett dovt litet tick.

Öppna aldrig.

Jag tvingade mig till frukostmatsalen nästa morgon. Till och med jag kunde märka att något ändrats ombord. Mina medpassagerare var annorlunda, några högljutt upprörda över allt de nu skulle missa när fartygets resplan ändrats. Andra var bara dystert nedslagna, nästintill oroliga över om vi någonsin skulle komma härifrån.

Precis som kaptenen utlovat gjorde personalen allt i sin makt för att muntra upp oss. Den redan påkostade och lyxiga frukostbuffén hade dopats med än mer tillbehör, vem det nu var som ville ha champagne och chokladbakelser på morgonen.
Mellan borden cirkulerade guiderna och berättade om vilka extrainsatta utflykter och föreläsningar som skulle erbjudas. Grytviken och Sydgeorgien var långt ifrån uttömda på intressanta platser – vissa forskare har levt här i åratal, hörde jag en guide försöka muntra upp ett buttert sällskap.

Kanske borde jag skriva upp mig på en utflykt till Grytviken igen. Kanske borde jag återvända till kyrkogården och gräva ner kapseln precis där jag hittat den.

Men när en guide frågade mig var det som om jag svarade instinktivt: jag sa genast att jag ville stanna på min hytt idag och vila upp mig från gårdagens strapatser. Hon nickade och köpte mitt svar.

“Kom ihåg att barerna är långtifrån tömda än…” svarade hon och log.

Det var en ny dag och jag bestämde mig att betrakta allt med nya ögon och så rationellt som möjligt. Jag tog mig ut på promenaddäck för att promenera i den friska luften och kunna tänka bättre.

Jag visste att kapseln fanns. Jag visste att någon hade velat få den begravd så långt ifrån människor och civilisation som möjligt. Och jag visste att denne någon gjort allt i sin makt för att om kapseln mot all förmodan hittades skulle ingen människa, oavsett språk, öppna den.
Så – vad kunde den innehålla?

Antagligen något farligt som måste undanhållas människor. Vad kunde detta farliga vara? Någon sjukdom, något smittsamt virus? Eller någon giftig substans eller gas?

Men hade det inte utanför uråldriga gravkammare också varit inristade varningar, varnande tecken på samma dörrar som dolde sagolika skatter?

Och om jag själv någonsin begravde en ovärderlig skatt som jag aldrig ville att någon skulle komma över – vad skulle jag i så fall skriva på skattkistan?

Jo, just det.

Öppna aldrig.

Helt olika innehåll, men samma paketering. Jag visste varken in eller ut.

Jag lutade mig mot relingen och blickade ut över det övergivna Grytviken.

De rostiga skeletten från de gamla raffinaderierna avtecknade sig mot de snöiga bergen. Jag tänkte på Jon och om det jag fått berättat.

Hur de först jagat och harpunerat valarna på de stormiga haven, hur de sedan pumpat upp de livlösa kropparna med luft och bogserat in dem till Grytviken för den slutliga slakten. Hur de under slakten som följde tvingades ha på sig spikskor för att inte halka i allt blod. Och hela tiden, dag som natt, hade raffinaderierna spytt ut eld och rök, hur Jon och hans arbetskamrater liksom matat maskinbesten med kött och blod för att utvinna den efterlängtade oljan. Det var rovdrift i ordets sanna bemärkelse, rovdrift utförd av rovdjur, människans totala exploatering av djuren och naturen. Det var till den här avlägsna platsen, fylld med så mycket liv och död på en samma gång, som främlingen ville att föremålet skulle begravas för alltid.

Jag förstod ingenting.

Hela dagen undvek jag min hytt, som om jag var rädd för att befinna mig ensam med kapseln, som om jag inte visste vad den skulle göra med mig, eller vad jag skulle göra med den.

Istället rörde jag mig mellan skeppets olika restauranger, caféer och barer, beställde in mat och dryck, petade och smakade på allt men tömde inget. Att känna hunger tycktes omöjligt när jag var så full av grubbel, nyfikenhet och tvekan.

Sent på kvällen återvände jag till min hytt. Det första jag såg när jag låste upp dörren var just kapseln. Den stod på skrivbordet nedanför hyttens runda fönster.

Det är konstigt hur minnet fungerar, men just då och där mindes jag plötsligt läkarens ord: om det fanns något jag ville göra så skulle jag passa på medan jag fortfarande hade hälsan. Vad hade jag egentligen att förlora? Långsamt skulle sjukdomen äta upp mig inifrån. Den enda tid jag kunde ta för given var den som fanns i detta nu.

Innan jag hann tveka tog jag ett fast grepp om kapseln och vred om. Ett gnissel, sedan ett klick. Toppen lossnade och försiktigt vände jag kapseln upp och ner.

Det som långsamt gled ut förvånade mig. Det var ännu en kapsel, något mindre men också den täckt med inskriptioner.

Jag hade inte läst tyska på decennier med med en översättningstjänst lyckades jag avkoda innehållet. Det löd något i stil med det här:

Jag, Lothar Ziegler förstår att du är nyfiken. Det var också jag. Och jag ångrar det. Jag ber dig av hela mitt hjärta, hela min själ, att lämna kapseln orörd. Begrav den där du hittade den. Berätta inte om den för någon. Jag ber dig.

Jag vickade på kapseln men kunde inte höra något klickande. Denna verkade faktiskt vara tom. Medan jag ännu hade beslutsamheten vred jag upp locket och vände kapseln upp och ner.

Först kom ingenting.

Sedan, långsamt som om det trotsade gravitationen, dalade ett svart kulliknande föremål ner. Jag beskriver det som svart, men egentligen var det mörkt, det mörkaste mörker man kan tänka sig, en liten pärla av becksvart tomhet. Kulan dalade ur kapseln, sjönk sakta genom luften men stannade strax ovanför skrivbordet. Där låg den i luften och svävade.
Jag hade aldrig sett något liknande.

Instinktivt ville jag röra det, men i sista sekund hejdade jag mig. Istället tog jag en penna och petade försiktigt.

Jag kunde inte peta på det. I samma ögonblick som pennan kom i kontakt med den svarta kulan försvann pennspetsen. Det var som om någon skurit av pennan med en knivskarp laser – allt som rört den svarta kulan hade huggits av, nej, försvunnit.

Jag testade på nytt. Exakt samma sak skedde igen, delar av pennan försvann men den här gången tyckte jag mig ana hur den svarta kulan i sin tur växte.

Jag kunde inte släppa den svarta kulan med blicken. På något märkligt sätt tyckte jag den var både det vackraste och obehagligaste jag någonsin sett.

Trots att det blev natt, och trots att vi låg för ankar i en skyddande vik, kunde jag höra hur det fortsatte blåsa därute och fick fartyget att långsamt gunga.

Den svarta kulan svävade ovanför skrivbordet.

Jag grubblade på meddelandet. Den första kapseln hade visat upp de värsta tänkbara varningar man kunde tänka sig. Den andra hade en helt annan taktik, ett vädjade, ett personligt bedjande av någon som tycktes stå på knä. Två helt olika taktiker men som ville uppnå samma sak: den där svarta kulan skulle stanna inne i kapseln.

Jag bestämde mig för att försöka få reda på mer om Lothar Ziegler. Tack och lov fungerade fartygets internet fortfarande, men varje sidladdning tog en evighet. Vi var långt borta, och satelliterna ännu längre bort.

Det var svårt att hitta information om Ziegler. Den fanns där, men inte uppenbart. Istället fick jag lägga ett pussel. Det var en person som inte hade egna encyclopedia-sidor, men som ändå figurerade bland artiklarna. En person som inte fanns i rubrikerna, men ändå omnämndes i fotnoterna.

Långsamt klarnade bilden.

Lothar Ziegler var en tysk kemist och fysiker som verkade kring förra sekelskiftet. Till en början åtminstone kemist och fysiker – tydligen kom hans rykte med tiden på skam då han på fullaste allvar trodde på alkemins konster. Hur guld var något som gick att skapa – det gällde bara att komma på exakt hur.

Den sortens förvirrade tankar gick kanske att acceptera, men någon gång under sin karriär hade han passerat en gräns. Från sin arbetsplats på universitet i Heidelberg hade han stulit instrument och material, dyrbara verktyg och ämnen som han använt till hemliga experiment. Vid något tillfälle hade stölderna och experimenten avslöjats, skandalen var ett faktum, Ziegler blev genast avstängd från sin tjänst, och med tiden bortglömd.

Försiktigt lyfte jag den innersta kapseln på nytt och läste Zieglers meddelande.

Du jagade efter guld men du hittade något annat, det totalt motsatta. Ingenting. Men varför ville du att Jon skulle begrava det i Grytviken?

Vad var det du egentligen hittade?

Högtalarens röst fick mig att rycka till. Någon gång under natten hade jag tillsist somnat.

“This is your captain speaking…”

Den brusiga rösten berättade att reparationen gick enligt plan, men att vi skulle bli kvar ytterligare några nätter i Grytviken. Nya utflykter väntade och i fartygets restauranger hade kockarna tagit fram ännu mer exklusiva menyer. En resa tar inte slut bara för att fartyget står stilla, försökte kaptenen muntra upp oss med.

Min blick drogs till skrivbordet. Kapseln stod kvar precis där jag lämnat den. Bredvid, i luften, svävade den svarta kulan. När jag kom närmre såg jag att den verkade vara mörkare än jag mindes den från igår – och större. Eller så var det hytten, det här lilla klaustrofobiska kyffet, som förvrängde mina sinnen.

Jag tvingade mig ut. Jag strosade förbi caféerna och restaurangerna, tog en tur på promenaddäck och söp in den kalla polarluften. Varje steg var en ansträngning. Något tärde på mina krafter, men jag kunde inte avgöra om det var kulan som påverkade mig eller sjukdomen som hade börjat äta allt häftigare på mig.

När jag väl kom tillbaka till min hytt slogs jag av samma känsla som när jag vaknade: kulan verkade både mörkare och större än när jag släppte ut den ur kapseln.

Igår hade den varit stor som en ärta, idag var den snarare stor som ett krusbär. Färgändringen kan jag inte beskriva, det var bara en känsla hur det totala mörkret på något outgrundligt vis hade blivit ännu mörkare. Ju mer jag tittade på kulan, desto mer uppenbart blev det att något hade hänt. Så här stor var den inte igår. Något hade skett med kulan under natten.

Jag behövde bli mer systematiskt. Med ett måttband mätte jag försiktigt kulan utan att nudda den. Jag fick den till drygt 1 cm i diameter.

Den kan inte ha varit så här stor igår, tänkte jag på nytt. Antingen hände något med kulan, eller så gjorde den något med mig.

Resten av dagen fortsatte jag att jaga ledtrådar om Ziegler.

En länk ledde mig vidare till ett arkiv över lokaltidningar från Heidelberg. Bland bortglömda händelser och människor hittade jag sådant som stack ut.

En märklig husexplosion i samma stadsdel där Ziegler bodde, hur ett skjul på en fastighet inte bara sprängdes i luften utan fullständigt försvann, som om den slukades av ett osynligt slukhål. Och inte bara bräder och takpannor – vid samma tidpunkt rapporterades även om människor som helt försvunnit.

Tiden och platsen stämde, men jag hittade inget mer som kopplade händelserna till Ziegler. Kanske var det bara en slump. Kanske fanns det ett samband.

På nytt tog jag fram det enda foto jag hittat på Ziegler, en porträttbild i svartvitt som visade en uppklädd herre med ett lika hemlighetsfullt som överlägset leende.

Du vet något jag inte vet. Du vet något som du inte vill att någon annan någonsin skulle få reda på. Vad?

Långsamt zoomade jag in på hans ögon tills de inte blev något annat än två kolsvarta prickar.

Jag vaknade tidigt nästa morgon.

Genom hyttens runda fönster kunde jag ana den piskande vinden, hur vågorna, trots den skyddande viken, red fram över vattnet.

Vid skrivbordet svävade den svarta kulan, precis där jag lämnat den. Åter en gång hade den både växt och blivit mörkare. Krusbäret hade blivit ett körsbär, en centimeter hade blivit två.

Om mitt minne stämde hade kulan varit ungefär en halvcentimeter när jag öppnade kapseln. Varje dag hade den med andra ord dubblat i storlek. Jag mindes plötsligt legenden om schackspelets skapare, hur denne fått frågan vilken belöning hen ville ha för sitt verk. Skaparen hade svarat: ett riskorn på första rutan, två på nästa, fyra på det fjärde och så vidare. Det lät så futtig – ett, två, fyra riskorn – men för att fortsätta fylla brädets samtliga sextiofyra rutor skulle inte ens allt ris i hela världen räcka till. Hur historien så väl illustrerar att vi människor inte kan begripa fördubblingens förbannelse.

Mitt hjärta började slå allt snabbare. Det var som om min kropp insåg det innan mitt medvetande.

Det fanns en anledning till Zieglers texter på kapseln.

Jag slet upp min dator och ställde upp en uträkning. Fem millimeter, tio millimeter, tjugo millimeter… Det lät också futtigt men drog jag ut allt blev siffrorna fruktansvärda.

Inom en månad skulle den svarta kulan ha växt och slukat hela jordklotet.

Tanken var svindlande, jag fick både yrsel och illamående och tvingades sätta mig på sängen.

Det kunde inte stämma. Den där lilla svarta ärtan som bet av pennspetsar skulle aldrig kunna sluka bergskedjor och kontinenter, ja hela planeter, på bara en månad. Jag måste ha tänkt eller räknat fel.

Åter en gång ställde jag upp siffrorna. Svaret blev detsamma.

Jag slutade andas. Allt blev både uppenbart och ofattbart.

Det var därför Ziegler hade velat gömma den i Grytviken, det var därför kapseln hade sina inskriptioner.

Det var därför.

Men varför hade morbror berättat det för mig, varför hade jag åkt hit, varför hade jag öppnat kapseln, varför, varför, varför.

Jag satt i min hytt och tittade på världens undergång. Den var både liten och vacker. En svart liten pärla som skulle svälja universum.

Jag visste inte vad jag skulle göra.

Ingen skulle tro på mig om jag berättade. Jag kunde vänta tills kulan växt sig tillräckligt stor för att sluka hela fartyget. Det skulle ta några veckor och ingen skulle då betvivla dess kraft. Men sedan då? Vad skulle omvärlden då göra? Lyckas lösa problemet på några dagar innan resten av planeten blivit slukad? Knappast. Betydligt mindre problem hade världssamfundet inte lyckats lösa på decennier.

Kapseln skulle aldrig öppnas. Jag hade öppnat den. Allt var över. Allt var mitt fel.

Och det var då det slog mig. Kapseln hade lyckats skydda kulan. Jag vet inte vad Ziegler gjort, men på något vis hade kulan under nästan ett sekel legat i säkert förvar i just i den där kapseln, just på Grytvikens kyrkogård. Det var där och endast där den hörde hemma.

Försiktigt tog jag fram den innersta kapseln och förde öppningen mot den svarta kulan. Mina fingrar svettades, hjärtat slog. Det här var min enda chans.

Långsamt håvade jag in kulan i kapseln. När som helst väntade jag att dess hårda väggar skulle upplösas, hur kulan skulle äta upp kapseln innifrån och sabotera min plan.

Ingen hände. Kulan var åter infångad och jag skruvade på locket som gnisslade till. Jag noterade att den glimrade, som om kapseln var gjord av guld och sedan täckt med något annat material.

Det var inte tid att undersöka det nu. När locket väl satt fast förde jag ner den första kapseln i den andra och stängde. Allt såg nu ut precis som när jag först hade hittat den. Själv var jag genomblöt av svett och andades tungt.

Det slog mig att mynningen på den innersta kapseln var omkring tre centimeter. Om jag hade väntat ytterligare ett dygn hade det varit för sent.

Jag packade åter ner mina grävverktyg, tog på mig den röda overallen och skyndade mig upp till fartygets informationsdesk.

Mycket riktigt skulle det även idag gå utflykter för de som ville göra strandhugg på ön.
Jag drog samma lögn om min släkting på kyrkogården och möttes med förståelse från guiden.

“Självklart ska du passa på att besöka graven igen när du har möjlighet” sa hon och tittade medlidsamt på mig.

Medan de andra i gruppen fotograferade en pingvinkoloni i närheten av Grytviken, kunde jag i lugn och ro åter gräva upp gropen jag grävt några dagar tidigare. Jag försäkrade mig om att kapselns yttersta lock var påskruvat innan jag försiktigt la ner den i den kalla, mörka jorden. Sedan skyfflade jag igen.

Det som blivit fel hade nu åter blivit rätt.

Själv var jag så utmattad att jag kunde lägga mig ner bland gravarna och sova bort resten av mitt korta liv.

När vi kom tillbaka till fartyget hade kaptenen goda nyheter. Fartyget var nu åter reparerat och vi kunde omedelbart fortsätta vår kryssning. Passagerarna jublade och överröstade kaptenens brusiga röst i högtalarsystemet. Själv insåg jag åter vilken tur jag haft, hur händelserna hakat i varandra i ett perfekt kugghjul, som om allt varit förutbestämt, som om Ödet bara velat repetera världens undergång, inte fullfölja den. Om fartygsmaskinerna lagats en dag tidigare hade kapseln fortfarande varit i min hytt, omöjlig att återföra till tryggheten i Grytvikens kyrkogård.

Medan motorerna vaknade till liv och vi började vår färd bort från Sydgeorgien gick jag upp på däck för att få en sista glimt av Grytviken. I fjärran kunde jag se hur kyrkogården och raffinaderiet krympte medan bergen reste sig allt tydligare.

Rätt var det var kom guiden och ställde sig bredvid mig.

“Ja, du… Det blev ett litet längre stopp än planerat här…” sa hon utan att ta blicken från Grytviken.
“Minst sagt…” svarade jag.
“Jag tycker ändå du ska vara glad för dom här extra dagarna. Det är få som har fått se så mycket av Grytviken som ni…”

Jag grymtade till svar.

“…och det gäller att passa på medan det fortfarande är orört.”
“Vad menar du?” frågade jag.
“Missade du föreläsningarna?” frågade hon och log. “Uppvärmningen gör Grytviken och hela Sydgeorgien mer intressant igen för kommersiella intressen. Tydligen ska det finnas mineralfyndigheter i bergen också. Det finns faktiskt planer på att dom ska börja bygga redan om något år eller så…”

Jag hade svårt att höra vad hon sedan sa. Allt blev svart och vitt i ett enda flimmer, jag tvingades greppa tag om relingen för att inte ramla omkull. Jag såg grävmaskiner och hjullastare, larvfötter och traktordäck, tunga metallredskap som hamrade, borrade och krossade marken och allt som fanns i den. Jag såg hur den oskyddade kapseln knäcktes som ett ägg och den svarta kulan åter vaknade till liv. Jag såg hur allt försvann.

“Hur är det med dig? Du ser blek ut. Har du redan blivit sjösjuk?”

Signaturmelodi

Vi har hört “Begravt i Grytviken”, skriven av lyssnaren T och uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed tystnar rösten från poddarnas allra djupaste grav för den här gången. Men med samma obevekliga regelbundenhet som döden själv kommer vi komma åter om två veckor, och hemsöka er med historier från nu och då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.