Avsnitt 181: Tio svenska storys VI

När jag började studera flyttade jag från min lilla hemort i södra Skåne till en universitetsstad betydligt högre upp i landet. För att dryga ut min smala studentbudget så åtog jag mig diverse jobb vid sidan av. Under första året var mitt extraknäck som lärarvikarie för de yngre årskurserna på en större grundskola. På grund av en plötslig sjukskrivning av en av de vanliga lärarna fick jag ofta hoppa in för en specifik första klass.

Då jag nyss lämnat gymnasiet och därmed var yngst av både lärarna och vikarierna såg eleverna mig lite som en lekledare. En dag när jag under rasten visade några av barnen hur man gjorde inbakade flätor frågade en flicka om hon fick titta på fotona på min mobil. Jag såg inga större problem med det eftersom jag aldrig varit någon festprisse och visste att min kamerarulle bestod till 90 procent av bilder av vår familjehund hos mina föräldrar. Barnen blev exalterade av hundbilderna och skrollade snabbt förbi alla andra bilder på mina vänner eller smygbilder jag tagit på föreläsningar där jag inte hunnit anteckna hela tavlan.

Plötsligt stannade dock flickan som höll i mobilen upp. På skärmen såg jag den senaste bilden jag tagit av min storebror. Flickan tittade upp på mig med stora ögon och sa:

“Vad hände med honom?”

Jag frågade avvaktande vad hon menade. Flickan svarade med en ton som om det vore uppenbart

“Jo, varför finns han inte längre?”

Det var en så märklig situation. Det var bara en fråga från en vanligen glad och sprallig flicka på en full och stojig skolgård, klockan tio en vacker majdagsförmiddag. Det var rena motsatsen till miljöerna man hör om i spökhistorier eller i vandringssägner. Men jag blev ändå chockad, och hjärtat sjönk.

Jag hade aldrig berättat för någon av eleverna, eller någon annan i min nya hemstad för den delen, om min brors död. Hans självmord två år tidigare var fortfarande för smärtsamt för mig att prata om. Det har ännu inte ändrats och oavsett hur mycket distans jag eventuellt får från händelsen i framtiden är det inget jag någonsin skulle ta upp för så små barn. Jag hade heller inga bilder från min brors begravning i mobilen så jag förstår än idag inte hur hon kunde veta. Jag förstår inte hur hon kunde veta det, att den leende grabben på bilden inte längre fanns.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var Rebecka Josephson, som läste en lyssnarhistoria inskickad av Sissi, med rubriken “Vad hände med honom?”.

Det är ett nytt år, och dags att ta nya tag och se framåt. Och det finns väl inga bättre sätt att ta greppet om vad som just nu skrämmer svenska folket än att sätta ihop en ny upplaga av det klassiska Creepypoddenformatet “Tio svenska storys”, den sjätte i ordningen. Det är dags för att få höra det bästa av det som skickats in till creepypodden@sr.se på sistone.

I den första historien påmindes vi om detta märkliga att barn, som ni som lyssnar på Creepypodden vetat ända från början, ibland kan uppfatta saker som tycks omöjliga. Det är som om de är uppkopplade på andra kanaler än vi, sådana som vi tappar kontakten med när vi åldras. Men det påminner också om hur ett enkelt möte i vardagen, ett sådant som för någon som står och ser på inte verkar som något särskilt, kan bli ett minne för livet. På både gott och ont. Kanske det sistnämnda mest, i fallet med nästa historia: “Utelåst”, av lyssnaren Linus. Den läses av Ludvig Josephson.

En höst för snart tio år sedan, när jag var mitt uppe i mina studier på läkarprogrammet, inträffade en händelse som än idag gör mig fundersam. Fundersam på vad jag faktiskt var med om, vad jag faktiskt träffade på.

På den tiden bodde jag i en studentlägenhet i ett stort lägenhetskomplex i Stockholm. Jag hade en eftermiddag varit ute på ett ärende och när jag kom tillbaka till huset märkte jag att min blipp till porten inte fungerade, och det fanns ingen kod eller nyckel att öppna dörren med. Jag beslutade mig för att vänta utanför på att någon skulle komma ut eller vara på väg in, och som på så sätt skulle kunna släppa in mig. Det fanns två ingångar till huset, så för att maximera mina chanser att bli insläppt av någon ställde jag mig på en grusväg mitt emellan de två ingångarna.

Efter att ha väntat kanske fem minuter såg jag en tjej i min egen ålder komma gående, och jag gissade att hon precis kommit ut ur den dörr jag just då inte haft under uppsikt. Hon såg helt normal ut, iklädd en gul jacka och halsduk. Jag började gå mot henne för att be henne släppa in mig och det var då det hände. Ni vet när man är på väg att somna och det känns som att man faller baklänges genom madrassen, ungefär så kändes det. Samtidigt översköljdes jag av ren och skär skräck. Jag blev helt konfunderad, det fanns ju inget över huvud taget att vara rädd för. Jag skakade av mig känslan och fortsatte gå mot tjejen. När jag var kanske två tre meter ifrån henne sa jag nåt i stil med “ursäkta, min blipp fungerar inte, skulle du kunna släppa in mig?”.

Då såg jag hennes ögon. Hennes ögon var inte mänskliga. Min första tanke var kattögon, men inte såna som man kan ha som kontaktlinser, utan det såg ut som att pupillen hade smält ner genom irisen. Sen svarade hon. Det var inga ord som kom ur hennes mun, utan endast förvridna läten och ljud. Känslan av total skräck återkom med ens, nu ännu starkare.

Jag fick ur mig något i stil med “det var inget” och jag sprang därifrån. Jag visste att tjejen jag träffat på inte var mänsklig. Demon, tänkte jag. Eller utomjording. Men inte människa.

Jag ringde en vän samtidigt som jag skyndade mig därifrån och försökte berätta vad som hänt samtidigt som jag ville höra en bekant och mänsklig röst, men jag var fortfarande så skärrade att jag över huvud taget inte kunde förklara vad som hänt.

Under kanske ett halvår efter händelsen var jag fortfarande illa till mods när jag skulle hem till min lägenhet. Framförallt på kvällarna var jag noga med att se efter så det inte fanns någon annan i närhet som kunde vara hon.

Något år senare fick jag på ögonkursen på läkarprogrammet läsa om en sjukdom som heter kolobom. En missbildning i ögat där det blir en defekt i irisen vilket medför att pupillen blir avlång, och brukar kallas för kattöga. Denna sjukdom kan ingå i ett syndrom där ett annat symptom är hörselnedsättning vilket i sin tur skulle kunna medföra att personen inte pratar normalt. Min logiska och naturvetenskapligt lagda hjärna älskade detta, en naturlig förklaring. Om det inte vore för en liten detalj, det som än idag gör mig fundersam på vad det var jag faktiskt träffade. Skräcken som drabbade mig när jag såg henne på tio meters avstånd. Det kommer jag aldrig kunna förklara.

Vi hörde “Utelåst”, av lyssnaren Linus, läst av Ludvig Josephson. Just en sådan där berättelse som vi ju brukar få höra i dessa avsnitt: om en händelse som kanske, om den bara är en slump, går att förklara naturligt, men som ändå lämnar den som upplevt den med en stark känsla av att ha varit med om något övernaturligt. Så var det med barnet på skolgården som såg bilden av den bortgångne brodern, och så var det även här.

Och så är det även i nästa historia, som lyssnaren Jim skickade in till podden. Den läses av Ludvig Josephson, och den heter: “Du har en obehörig i ditt hem.”

Jag hade en tid en nära vän som inneboende. Hon gick igenom en tuff tid i livet och behövde ha någon i sin närhet. Vi kände varandra väl, och det fanns plats för två i lägenheten. För det mesta hade vi det fint ihop den där tiden. Vi pratade och var tysta ihop, och jag tror hon blev bättre. Men det hände också en del oförklarliga händelser under just den där perioden, och det är det jag vill berätta om.

Det var en sen kväll. Jag var av någon anledning uppstressad och försökte komma till ro genom att spela tevespel, och sen slötitta på teve, men inget verkade fungera. Till slut lade jag mig i sängen, men hade hög puls och låg och vred och vände på mig. När jag väl somnade var det ytligt och oroligt.

Jag brukar märka av att jag är stressad på att jag då drömmer många och splittrade drömmar, som avlöser varandra och som gör att jag vaknar trött och – oavsett hur länge jag sovit – med känslan av att det bara gått ett ögonblick sedan jag slöt ögonen. Så var det denna gång. Det var som att en rad stressade stunder löste av varandra, och det hela har i mitt minne glidit ihop till ett vagt obehag. Utom en av drömmarna.

Jag befann mig i ett mörkt rum, kanske till och med en sal. Långt framför mig mig fanns en gestalt, liksom upplyst inifrån. Ju närmare den kom, desto mer strålade den i mörkret, som en snölykta i natten. Till slut stannade den upp framför mig. Jag minns att jag plötsligt kände mig lugnare. Gestalten verkade inte vilja mig något illa. Men den talade till mig. Den bad mig att vakna. Jag stod bara tyst och tittade på den, vilket verkade störa den. Den sade åt mig att vakna, igen, och det lät som om rösten var inne i mitt huvud.

Gestaltens ögon strålade fram ur huvudet, som om det var första gången han visade dem, och med en blick av brinnande is sade han:

“Du måste vakna nu. Du har obehöriga inne i ditt hem.”

Jag vaknade, svettig i min säng, intrasslad i täcket. Jag har aldrig haft någon erfarenhet av panikångestattacker, men det jag då upplevde måste ha varit det närmaste jag någonsin kommit. Jag hyperventilerade, men fick ändå ingen luft. Varje muskel i kroppen var spänd, och trots att jag var genomsvettig frös jag. Stämningen från drömmen, den overkliga och gåtfulla, fanns kvar, men nu förstärkt av skräck.

Rummet var mörkt, men tack vare gatubelysningen såg jag konturerna av rummets inredning. Och jag såg på en gång att något stack ut. Jag såg bara silhuetten, en mörkare form av en överkropp mot den svagt upplysta bakgrunden, men det var omisskännligt. Vid sidan av min säng satt någon. Bara några decimeter bort, alldeles stilla.

Jag hade i någon bråkdels sekund svårt att andas, tills jag kände igen henne. Det var min inneboende och vän. Skräcken försvann och övergick i oro. Jag frågade om något var fel, men fick inget svar. Men jag såg på hennes huvudform av hon hade ansiktet riktat mot mitt, och när jag tände lampan vid min säng såg jag att hon stirrade på mig. Hennes ögon var vidöppna och tycktes alldeles svarta. Hon tittade på mig utan att blinka.

Jag försökte tilltala henne, gång på gång, men hennes min förblev oförändrad. Och så blev vi sittande där, mitt emot varandra, på det så onaturliga sätt man umgås med en sömngångare. Efter en stund vek hon med blicken, som om hon börjat fundera på något annat, alldeles plötsligt, och hon reste sig och lade sig i sin egen säng igen.

Jag har delat sovrum med sömngångare förut, och känner igen det. Det är egentligen alldeles naturligt och förklarligt, det som hände, om det inte vore för min dröm. En dröm av ett slag jag aldrig tidigare upplevt, och aldrig efteråt heller. Min vän bodde kvar en tid, men flyttade sedan in i något eget, när hon började må bättre. Idag är hon återställd och har ett normalt liv.

Men tanken som, än idag, plågar mig är om hon, där när hon var i sitt sämsta skick i livet och i sömnen hade vandrat till sidan av min säng och satt sig där för att stirra på mig medan jag sov, hade kunnat vara kapabel till att göra något hemskt. Och tanken som då, än idag, kan trösta mig, är att jag tydligen har en skyddsängel som når mig genom sömnen för att varna.

Vi har hört lyssnaren Jims upplevelse “Du har en obehörig i ditt hem”, uppläst av Ludvig Josephson.

Från det vardagliga men kusligt förhöjda, som vi hört om hittills, finns det en lång skala av skräck, och den går ända till den sortens upplevelser som faktiskt tvingar en omvärdera sin världsbild. Sådana är ni också med om, kära lyssnare av Creepypodden. Åtminstone att döma om det ni berättar om i mejlen till oss.

Frågan är om de där upplevelserna också skvallrar om hål i tillvaron, som man faktiskt kan förlora sig själv i. Förstår ni inte vad jag menar? Lyssna på nästa lyssnarhistoria, inskickad av en anonym lyssnare, under rubriken: “Leklandet”. Den läses av Emelie Rosenqvist.

Jag jobbar sedan en tid tillbaka på en leklandskedja. Jag vill inte gå in på vilken, men kedjan finns i hela Skandinavien.

Jag sökte jobb här för det var ett tillfälle för mig att få lite erfarenhet vad gäller fronting, kassa och personlig service, och för att arbetstiderna passade för mig som student. Att få studera människor i en så naturlig miljö som ett lekland var inte heller så dumt när man, som jag, pluggar humaniora.

Min första arbetsvecka började med att lära sig den långa listan med arbetsrutiner. Det var mycket att lära på rätt kort tid så det gällde att vara alert. Min chef, vi kan kalla honom Jonas, hade jobbat där ett tag men var väl i min ålder ungefär. En rätt schysst kille som tog sitt jobb på stort allvar, och det var tacksamt att bli inskolad av honom.

Vi gick igenom rutinerna för köket och kassan, och så pratade vi en stund om service och bemötande. Jonas inskärpte att oavsett hur stressad man var och hur dålig dag man hade så gällde det alltid att bemöta kunderna, eller klienterna som han kallade dem, med ett leende. Han berättade att han såg det som att vi utförde en viktig samhällsservice, för det var här barnen laddade ur sina batterier och föräldrarna fick en chans att antingen ha kvalitetstid med dem eller tvärtom ta igen lite själva, och läsa någon bok medan barnen lekte. Ja, här kunde till och med en nybliven bonusförälder få chansen att bonda med sin nya påköpetfamiljemedlem.

”Det är vår uppgift att se till att alla, oavsett varför de är här, har en så bra stund som möjligt medan de är här”, sade Jonas

När vi skulle stänga en kväll så lade jag märke till en bil som stod kvar ute på parkeringen. Det var vinter, men ingen snö på den, så den kunde inte ha stått där länge. Jag nämnde den för Jonas och han såg fundersam ut.

”Tror du någon har gömt sig här inne?”, frågade jag.
“Nä, det hade vi hört vid det här laget. Men vi går en vända och kollar”, svarade han.

Det var ingen kvar i byggnaden men vi upptäckte vid genomgången att det stod ett par stora och ett par små skor kvar i hallen, samt ett matchande par jackor.

“Vad ska vi göra?”, frågade jag. “Ringa polisen? Det ser ju verkligen ut som om några är kvar här inne.”

”Vad skulle vi säga? Att en unge och dess pappa gömmer sig på leklandet, skicka insatsstyrkan?”, svarade Jonas. Sedan tittade han bort.

”Vänta här.”

Han gick längst bort i det stora lekrummet, bort till ett hörn bredvid en hoppborg. I vanlig samtalston sade han sedan:

“Hör du mig här?”

Det gjorde jag. Och Jonas resonerade då att om någon skulle ha fastnat någonstans så skulle dom knappast bara sitta där helt tysta. Ens om de skulle vilja hålla sig gömda skulle inte en vuxen och ett barn lyckas så här länge, sade han. Det måste alltså vara fråga om en ovanligt glömsk pappa.

”Tro det eller ej, men folk glömmer ibland ännu konstigare saker här. Det händer rätt ofta till och med”, sade Jonas.

Och just det har jag, nu i efterhand, haft svårt att släppa. Att det händer rätt ofta. Men jag ska inte gå händelserna i förväg.

Bilen stod kvar några dagar och blev grundligt översnöad, och efter någon vecka så var det en bärgningsbil som hämtade den och den var borta. Kläderna lade vi i upphittatlådan och även de försvann rätt snart. Säkert någon som haft problem med bilen tänkte jag, och kläderna, tja, trötta småbarnsföräldrar kan nog glömma sig själva om det vill sig illa.

Tiden gick och vi jobbade på. Jag trivdes bra på leklandet. En dag så jobbade jag ihop med en tjej som vi kan kalla Sandra. Hon hade jobbat där i något år, och var väl rutinerad vad gällde jobbet, men lite konstig ibland. Hon fick den där dagen ett mindre frispel när hon såg en klient åka med sitt barn i famnen i en gul rörrutschkana som går från ett klättertorn, runt i två cirklar, och stannar på bottenplan. Hon gick fram till pappan och tog tag i hans arm, och sade att det var livsfarligt. Hennes röst var så spänd och gäll att alla som hörde henne ryckte till, och tittade på henne.

Jonas sade något till en annan kille, som snabbt var framme och tog med Sandra in i köket. Själv gick Jonas fram till pappan, där han med ursäktande röst sade till den lite skärrade pappan att Sandra haft problem med just den här rutschkanan sedan en olycka, då ett barn gjorde sig illa i den. Jonas sade till pappan att Sandra höll på att arbetsträna, men att hon nu skulle hem och vila upp sig. Sedan log han varmt.

”Vi bjuder dig och din son på en valfri dryck och kaka i kassan”, sade Jonas och nickade åt mig, som tog med mig klienterna till kassan.

Jag såg inte Sandra på jobbet på ett par veckor efter den dagen. Men så en dag var hon tillbaka. Det var en kväll då det bara var jag och Sandra där. Hon skurade medan jag gjorde kassastängning, och jag märkte att hon tittade på mig då och då. Som om hon sökte min blick. Till slut kom hon fram.

”Du ser den blå bilen ute på parkeringen, va?”, frågade Sandra.

”Ja, den har stått här några dagar nu. Kanske är det något fel på den?”, svarade jag

”Knappast”, sade Sandra. “Hängde det kvar kläder här efter stängning, den kvällen då den först stod kvar?”

Jag fick tänka efter en stund, men jo det gjorde det faktiskt, insåg jag. En jacka som jag reagerade på, eftersom jag vet att det är en rätt dyr modell, och därtill en liten overall och två par skor.

”Ja, det gjorde det”, svarade jag

”Ett stort och ett litet par skor, va?”, frågade Sandra. Jag nickade.

”Jag kan sätta min månadslön på att du kommer hitta nycklarna till den blå bilen i fickorna på någon av de jackorna”, mumlade Sandra.

”Vad menar du?”, frågade jag.

Sandra blev tyst en stund. Sedan svarade hon:

”Folk försvinner här.”

Jag tänkte först, instinktivt, “åh nej, jag är ju själv med henne här inne, tänk om hon blir galen nu igen”. Men Sandra betedde sig lugnt och sansat. Hon ställde ifrån sig moppen och suckade.

”Vi kollar, sedan ska jag berätta mer.”

Jag tog nyckeln, och låste upp dörren till förrådet, där lådan med bortglömda kläder fanns. Och där bredvid lådan stod skorna, ett par stora och ett par små. Jag lyfte upp den dyra jackan och mycket riktigt, i en av fickorna låg ett par bilnycklar.

Jag tog dem och vi gick till hallen och där tryckte jag på fjärrlåsknappen, och bilens ljus blinkade till. Det blev svårt att svälja i ett ögonblick.

”Vad menar du med att folk försvinner?”, frågade jag Sandra.

”Om man åker två personer i den där rutschkanan, så kommer man inte alltid ut där nere”, sa hon och pekade på klättertornet till den gula rörrutschkanan.

”Jag vet inte varför eller var de tar vägen, men jag är helt säker. Jag har sett föräldrar och barn sätta sig tillsammans och åka iväg, för att sedan inte komma ut där nere. Du måste få folk att sluta åka i den, om du kan. Själv är jag ju tydligen bara galen, så jag får sluta för det här. Du gör som du vill. Jag ville bara att du skulle vara medveten om vad som händer”, sade Sandra.

Sedan tog hon sin jacka och gick ut genom dörren.

Bilen stod där ytterligare några dagar. Sedan kom det en bärgningsbil och hämtade den. Kläderna i upphittatlådad var snart borta, de med.

Nu står jag här ensam, med den tredje kvarlämnade bilen på parkeringen sedan jag började, och ett par bilnycklar i handen som jag hittade i den kvarglömda jackan som hängde bredvid en overall och två par skor, ett par stora och ett par små, i förrådet där det kvarglömda hamnar. Och jag vet faktiskt inte alls hur jag ska göra.

Vi hörde Emelie Rosenqvist läsa “Leklandet”, inskickad av en anonym lyssnare. En upplevelse av ett slag som får en att, i ett slag, börja betrakta världen annorlunda. Som en plats där hoten är fler är de vi känner till. Som en ännu inte löst gåta, där insatsen är våra egna liv.

Fast kanske är det inte så nytt, trots allt. Kanske är den där sortens fasa tvärtom en av de äldsta vi människor upplevt. Åtminstone så länge vi vistats i skog och mark. Vi blir åtminstone regelbundet påminda om att det inte är vi som bestämmer, där ute. Det är någon, eller något, annat. Därom kan ytterligare en anonym lyssnare vittna, i en berättelse med rubriken “Iakttagen”. Den läses av Rebecka Josephson.

Jag vill berätta om en grej som hände mig en vinter för ett par år sedan utanför Leksand i Dalarna.

Under denna tid bodde jag fortfarande hemma hos mina föräldrar i en liten stuga på deras gård. I byn bor det en hel del sommargäster så under vintrarna brukar det bli lite ödsligt, speciellt med tanke på att byn är lagd i ett glest skogsparti nära en övergång till djupskog och en liten höjd.

Nåväl, jag och min dåvarande pojkvän var hemma hos mig i min lilla stuga och haft en trevlig kväll. Senare in på natten skulle vi bege oss ut och smygröka.

Jag var 19 år men var ändå livrädd att mina föräldrar skulle upptäcka mitt sporadiska rökande, så för att undvika att bli sedda brukade vi gå ner längs vägen från mina föräldrars hus, en kort backe ner vid ett litet skogsparti innan de tomma sommarstugorna.

Vi snörade på oss skorna och klädde oss för det kalla vintervädret utanför och började traska ner för backen. Någon gång under våran korta promenad fick vi för oss att gå in en bit i skogen, iväg från grusvägen och stigarna.

När vi stod där i skogen kände jag plötsligt en påtaglig känsla av att vara iakttagen. Jag viftade bort känslan för stunden men den stegrade och blev till slut så obehaglig att jag nämnde det för min pojkvän, som för övrigt är den mest skeptiska och obrydda människan jag känner. Till min förvåning möttes jag av ett ansiktsuttryck av skräck och avsky, och det var här jag blev riktigt skrämd. Min pojkvän sade:

”Det känns som någon tittar på oss”.

Jag instämde, och sade att jag hade en dålig magkänsla. Precis efter det knakade det till i kvistarna bara några meter från oss, och utan att säga ett ord till varandra så lade vi benen på ryggen och tog oss till vägen och upp till stugan igen. Den kvällen hade vi båda svårt att sova.

Dagen därpå satt jag vid middagsbordet med mina föräldrar, och då berättade min far som är jägare är att det den morgonen hade hittats ett rådjurshuvud bara ett par meter ut på ängen bredvid skogspartiet där jag och min pojkvän varit för att röka samma natt.

Och det som min far grubblade mest över, sade han, var hur det avslitna huvudet kunnat hamna där, på öppen mark, utan vare sig fot- eller blodspår eller andra tecken på vad eller vem som lagt det där när det under natten och morgonen inte fallit mer snö. Det var, tyckte han, ett mysterium.

Vi hörde en anonym lyssnares berättelse “Iakttagen”, uppläst av Rebecka Josephson.

Om vi nu ändå letat oss in i skogen kan vi väl förbli där en stund, eller vad tycker ni? Och varför inte unna oss en liten resa tillbaka till den tid jag förut pratade om, när skogen var såväl en livsviktig resurs som ett främmande land för oss. Lyssnaren Stefan har nämligen något att berätta som utspelade i Värmlands skogar i slutet av 1890-talet. Ett klassiskt upplägg, med andra ord. Men också ett upplägg som aldrig slutar leverera. Ludvig Josephson läser “Vad som döljer sig i skogen”, skriven av lyssnaren Stefan.

I mitten på 1980-talet så var min morfar närmare 70 år, och han hade ett sånt där traditionellt morfaraktigt utseende. Gammal och med fårat ansikte, ärrad av erfarenhet och visdom, men med plirande ögon som ännu utstrålade ungdomlighet. Jag och min lillebror blev hans svans och följde honom överallt.

Själv brukade jag sitta på en huggkubbe medan han lagade ”malar”, en form av nätburar som han med vana händer tråcklade ihop medans vi pratade. Det var under en sån lagning i början av maj, året då jag var 14 eller 15 år gammal, som han plötsligt såg på mig.

”Stefan, har jag någonsin berättat om vad som döljer sig i skogen?”

Jag såg på honom och sade att det kunde jag inte minnas att han gjort. Han tittade bort, och jag fick intrycket att han svor inombords, men till slut tittade han tillbaka på mig och fortsatte.

”Stefan, jag vet att du är ung, men du är också tillräckligt gammal för att höra den här historien.”

”När jag var i din ålder, så fick jag detta återberättat för mig av min egen far. Det finns saker här i Värmland, som fanns här långt innan människor kom hit och bosatte sig. Saker som kan vara mycket farliga om man inte är försiktig.”

Han tog en mun kaffe från sin mugg innan han fortsatte.

”I de värmländska skogarna finns något som förr i tiden kallades för ‘Den som döljer sig i skogen’. Vad det är vet man inte riktigt, men det stryker omkring på hösten och vintern i de värmländska skogarna.”

”I slutet av 1890-talet, då min farfar levde, så var det en väldigt sträng vinter och folk svalt. Han och några gubbar beslutade sig för att ge sig av för att jaga. Deras familjer gick hungriga, så det fanns ingen annan råd.”

“Dessvärre var jaktlyckan dålig, och de hade efter några dagars jakt inte fått tag på något byte, när de helt plötsligt fick spår på en älg som de började följa genom det vita vinterlandskapet.

“Det hade snöat och det var inte helt enkelt att ta sig fram. Just när de sista solstrålarna sjönk nedanför horisonten hördes ett fasansfullt skri, och en av jägarna som hette Torkel, vände sig till sina jaktkamrater: ‘En lo?’, frågade han tveksamt.”

”Om det där är en lo, så vill jag inte springa på den”, hade min morfars farfar Ragnar då svarat, fick jag höra. Sedan hade männen återigen hört det entoniga skriet genom den värmländska vildmarken.

”Det där är ingen lo”, svarade en av de andra gubbarna.

De såg på varandra medans mörkret föll och förvandlade den så vita skogen till beckmörker.

”Vi måste göra upp en eld, och stanna vid den”, sade Elof, en av de äldre männen.

Och mycket riktigt så gjorde de upp en eld, och satte sig ner vid den.

”Vad är det, Elof?”, frågade Ragnar.

Utan att svara, så drog den gamle mannen sin jaktkniv och körde ner den tre-fyra meter från lägerelden. Sedan instruerade han de andra att göra likadant. När så hade skett, så satte han sig ner.

”Det är ‘Det som döljer sig i skogen’, och det tycker inte om stål.”

Med ens verkade skuggorna tätna, och en ohygglig stank slog emot gruppen. Det luktade lik och något så onämnbart att det var flera i gruppen som storknade och pustade efter andan.

”Vad ni än gör, stanna vid elden! Spring inte ut i skogen!”, sade Elof.

Skriet återkom, och det var nästan som man kunde förnimma morrningar. Det ekade genom skogen och gruppen satt tätt ihop tills gryningen kom. Då reste sig den äldre mannen upp, och drog upp sin kniv från snödrivan där han begravt den.

”Vi vänder hem nu”, sade Elof

”Men älgen då?”, sköt Ragnar in.

”Den är död”, svarade den gamle mannen. “En annan jägare har fått den.”

Detta berättade min morfar för mig, och med hans blå ögon såg han på mig under de buskiga ögonbrynen som om det han sade var av största vikt.

”Förstår du nu, Stefan, varför man måste vara försiktig i skogen?”

Jag nickade.

”Jo, förresten, Stefan. Jag har en sak åt dig”. Och med det så sträckte han över en kniv.

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Vad som döljer sig i skogen”, skriven av lyssnaren Stefan.

En kategori människor som än idag emellanåt springer på detta obeskrivliga, onämnbara som är den övernaturliga upplevelsen är de som befinner sig i det militära.

Här gäller det dock att bortse från inramningen, tror jag. Det handlar inte om att berätta om män med vapen i hand som gör upp strategier och strider för sitt land, utan om ensamma pojkar som hamnar långt från sina hem, tillsagda att de är ensamma mot världen. Det handlar inte om krig, det handlar om överlevnad, putsad med en tunn fernissa av ära och moral. Det är bara i det ljuset man kan förstå varför dessa historier, trots att de borde kvävas av sekretess, letar sig fram. De som berättar har genomskådat sin påtvingade ensamhet, och vägrar stå ut med den. De vill att andra ska veta.

Till exempel tror jag det är så det känns för nästa lyssnare. Det var någon som nyligen mejlade in till podden, och presenterade sig som en nyexaminerad stridsbåtchef. Hen ville berätta om vad han upplevde när han var instruktör under en stridsbåtsförarutbildning. Historien hen skickade in heter “57°N 11°E”, en position som ligger mitt i Kattegatt, utanför Varberg från den svenska sidan sett, men egentligen närmare danska kusten. Den läses av Ludvig Josephson.

När det här inträffar har det gått runt 50 minuter av ett navigeringspass som ska hålla på i fyra timmar till. Jag är helt ensam med mina två elever ute på en fjärd.

Vädret är typiskt för västkusten, med höga ostliga vindar, spöregn och temperatur vid nollan. Mina elever tampas med att kontrollera båten i meterhöga vågor samtidigt som de är fullt fokuserade på navigeringen. De har än så länge inte börjat sin utbildning i hur de skulle använda radarn. Radarnavigering är mycket säkrare än fyrnavigering, så själv sitter jag och pillar med inställningarna på radarn för att få en så bra bild som möjligt. Dessutom jämför jag konstant bilden jag får av radarn med mitt sjökort.

Det är då jag får syn på det. En signatur som är för stor för att vara en störning av en svan eller någon annan typ av sjöfågel, men som är på en plats där det inte bör finnas några sjömärken eller skär och som är för liten för att vara en ö.

Jag blickar ut över fjärden men ser bara mörker. Jag bara antar att det är en båt, men då borde det synas lanternor. För att vara extra säker på just detta går jag ut med ett allmänt anrop på VHF, en radio som de flesta båtar har med sig.

”Allmänt anrop, allmänt anrop, allmänt anrop. Fartyget utan lanternor syd fyren var god slå på dessa.”

Jag får inget svar. Jag vill säkerställa att det inte är min sömnbrist som spelar mig ett spratt, så jag jämför ytterligare en gång mot sjökortet och blir säker på min sak. Ännu en gång anropar det jag utgår från är ett fartyg. Återigen är det helt tyst i andra änden.

Jag ber min elev som sitter och kör att gira styrbord mot den okända signaturen, och jag slår på sökljuset vi har på styrhyttens tak. Då sikten bara är några hundra meter på grund av regnet ser jag inte mycket. Jag sveper med strålen framför båten men vi är fortfarande för långt bort för att se några som helst skuggor eller konturer av vad det kan vara. Jag släcker ned sökljuset så att vi ska kunna bibehålla det lilla mörkerseende vi har.

På vägen fram mot signaturen tänker jag igenom alla möjligheter till vad det kan vara och kommer fram till att det antagligen är en av mina instruktörskollegor som tänker lura mig. Då signaturen befinner sig på något öppnare vatten tar jag ut en kurs för föraren att hålla, om vi tappar kontakten med punkten på radarn på grund av sjögången.

Och bara några sekunder senare gör vi just det. Den försvinner utan ett spår på skärmen.

Vi fortsätter puttra fram i de höga vågorna mot punkten där det okända föremålet syntes senast. Efter bara 30 sekunder dyker den upp igen, men nu har den flyttats söderut, ca 400 meter.

Jag vill inte tappa bort den igen så jag ber min förare att köra mot signaturen men nu så fort vi bara kan. Och den här gången kommer den inte undan. Hundra meter bort slår jag på sökljuset igen, sveper med det över vattenytan, och så får vi plötsligt syn på det.

Jag hade haft helt rätt i att det var en båt, men den har helt uppenbart inte några lanternor ombord. Den ser ut att kunna sjunka när som helst. Vågorna stänker kring dess köl och jag har svårt att urskilja konturerna exakt, men i vårt starka sökljus kan vi se att den var av trä med trasigt skrov och reling, hängande tampar och sönderslitna flaggor. Närmast liknar det en fiskebåt men jag är inte säker.

På styrhyttens tak står en man. Han är iförd vad som liknar en gammeldags galonrock och galonhatt, båda dessa fulla med hål och revor. Han bara står där oberörd och stirrar mot oss. Det går höga vågor, men han ser ut att stå blick stilla utan att hålla i sig i något.

Jag hoppar ner från min stol för att gå ut på däck och få en närmare titt på båten och kanske lyckas ropa något till mannen. Jag kommer upp på akterdäck och ser fortfarande båten i vårt sökljus. Precis när jag ska ta första klivet på trappan för att gå föröver kränger båten till och jag snubblar. Jag ser hur båten försvinner ur vårt sökljus, och när vi stabiliseras syns inte båten till någonstans.

Jag springer fram till vår styrhytt, slänger upp takluckan, stoppar ned huvudet och beordrar dem att leta efter den. Jag stirrar efter signaturen på radarn och sveper med ljuset efter båten men ingenting syns till.

Till slut måste jag återvända ned, med oförrättat ärende. Jag säkerställer att mina elever har sett samma sak och de intygar, men sedan försöker jag ge händelsen en naturlig förklaring, så att eleverna ska kunna fortsätta sin utbildning utan mitt fokus på något annat håll.

Men under dagarna som följer kan jag inte skaka av mig obehaget som jag kände den natten. En lunchrast hamnar jag i konversation med två äldre fiskare på en större ö. Jag berättar om händelsen, och det enda jag får till svar är:

”Jaså, du fick äran att komma så nära”. Sedan reser sig fiskarna och går iväg längs bryggan.

Vi hörde “57°N 11°E”, skriven av en anonym lyssnare och uppläst av Ludvig Josephson.

När det kommer till upplevelser i det militära är det dock alltid frågan om vad som egentligen är mest skrämmande. Den gåtfulla, mörka och vilda omvärld långt hemifrån, i vilken en värvad ofta hamnar, eller den värvade själv, med all sin osäkerhet och rädsla, ofta utsatt såväl av hotet från fienden som från den egna sidans stränga och ibland sadistiska officerare. Det krävs inte mycket för att en människa i den situationen ska spåra ur. Frågan är vad.

Och vid få tillfällen har jag läst den frågan bättre formulerad än i lyssnarhistorien “Öknen”, inskickad av lyssnaren Mottel. Den läses av Ludvig Josephson.

Jag kommer inte ursprungligen från Sverige utan från ett land som är mycket varmare och har en hel del öken. Det är inte så viktigt vilket land det är, men det är i alla fall där jag växte upp i och även där jag gjorde lumpen. Lumpen i mitt hemland är betydligt längre och rätt så mycket hårdare, och jag hoppas att det har ändrats sen dess. Dessutom är detta ett konfliktfyllt land, så vi hade alltid med oss skarp ammunition.

Under grundutbildningen skulle vi ha en navigationsövning ute i öknen mitt i natten. Det skulle avsluta ett av de första fältmomenten, där vi skulle navigera helt ensamma genom de många dalarna där ute i sandhavet. Vi fick vandra rätt så långt med tung packning och därefter skickades vi ut en och en för att hitta tillbaka till vårt läger. Målet var dessutom att vi skulle förbli oupptäckta då våra befäl skulle leta efter oss. Det var egentligen inte särskilt svårt, men sömnbristen gjorde varje steg plågsamt. Och röksuget. Vi hade inte fått röka alls på flera dagar och nikotinabstinensen var olidlig.

Det här var en välkänd övning i mitt förband och våra äldre kamrater berättade att vi inte hade en chans. Befälen hade mörkerglasögon och de skulle definitivt hitta oss, hur vi än gjorde. Vi fick höra att när de hittade oss, skulle vi åka på spö. Och riktigt ordentligt med spö. Det här skulle tydligen stärka oss.

Jag debatterade med mig själv om hur jag skulle göra och kom fram till att om jag nu skulle bli misshandlad, så behövde jag definitivt en cigarett innan det hände. Jag marscherade därför tyst och avsiktligt fel, så att jag hamnade i dalen bredvid vårt läger. Där krälade jag den sista biten in i ett dike, utan någon som helst hänsyn till vad som skulle finnas där, till exempel skorpioner eller ormar. Nikotinsuget var alldeles för stort nu. Jag tog fram en cigarett och tände den under en filt jag hade med mig, för att minimera risken att någon kunde se det. Därefter njöt jag av cigaretten.

Jag tittade omkring och såg ut på det tysta och stilla landskapet. Det var fridfullt och meditativt, och helt perfekt om man hade varit här som civilist och hade med sig en filt och en öl. Då såg jag honom. Kanske 50 meter från mig så stod en skepnad, alldeles stilla. Jag rörde inte på mig och försökte desperat se vem eller vad det var. Var det ett befäl som vaktade den här dalen? Jag insåg snabbt att det var helt omöjligt för skepnaden var stor. Människostorlek, men riktigt jävla stor. Efter en stund kunde jag se att det var en kraftigt överviktig och storvuxen man, som stod till synes helt naken mitt ute i öknen, helt blickstilla.

Jag förstod inte vad som hände. Hallucinerade jag på grund av sömnbristen? Jag började röra på mig, krälade bakåt för att försöka ta mig därifrån. Då var det som att någon tryckte på ”on”-knappen på den här mannen, för han började vråla och skrika. Det lät inte som något språk alls, utan mer som att han var arg. Riktigt arg. Sen började han springa rakt mot mig.

Vi hade lärt oss hur man hanterar en fientlig person som rör sig mot en. Skrik först ”stanna annars skjuter jag” på vårt språk. Därefter ska man skrika samma sak fast på ett av lokalspråken. Därefter skjuter man ett varningsskott i luften, därefter mot benen och slutligen mot massans centrum, det vill säga bröstet, för att döda.

Trots att vi övade på det varje dag så flög det ut genom fönstret. Jag laddade mitt gevär så snabbt jag kunde, siktade på mannen och gjorde mig beredd att skjuta för att döda. Jag tryckte på avtryckaren, och det klickade, eldstopp. Jag drog ut magasinet, drog i metallstycket två gånger, satte i magasinet igen, drog metallstycket ytterligare en gång, siktade och tryckte på avtryckaren. Klick. Eldstopp igen.

Nu var mannen fasligt nära och bilden av hans ansikte förföljer mig än idag. Han såg ut att vara fasansfullt arg och nu är detta kanske en efterhandskonstruktion, men jag tyckte att han hade öppnat munnen helt så att man såg alla hans tänder, som om han skulle bita tag i mig. Det var ingen tvekan i mitt sinne att han ville döda mig. Helt plötsligt så var jag ingen tapper soldat, utan jag vände på mig och sprang för mitt liv. Upp för dalkanten, snubblandes så att jag slog upp uniformen på dem vassa stenarna så att jag började blöda. Jag tittade bakåt med jämna mellanrum och fattade inte hur han kunde vara så snabb, han var ju bara några meter bakom mig. Först nära toppen av dalkanten började jag vinna avstånd och jag sprang så fort benen bar mig ner till lägret. Jag minns inte detta men tydligen så skrek jag som en galning.

Befälen var inte nöjda. De trodde väl att jag försökte förödmjuka dem genom att komma springandes och skrikandes när vi skulle försöka smyga förbi dem. Jag tittade bakåt och såg inte mannen. Jag fylldes av ett lugn som snabbt avbröts av ett hårt slag som gjorde att jag ramlade ner på marken. Jag minns dem första sparkarna, men sen blev det svart. Mina kamrater berätta att de trodde att befälen skulle döda mig.

Det som hände efter det är en enda stor dimma men jag vet att jag aldrig nämnde något om mannen jag såg ute i öknen. Mitt kompani fick dock avbryta övningen dagen därpå, för att gå skallgång. Tydligen så fanns det något slags hotell där ute mitt i ingenstans för folk som ville meditera, göra yoga och hitta sig själva. En turist från utlandet hade tydligen försvunnit mitt i natten efter att ha tagit någon hallucinogen drog och anmälts försvunnen morgonen därpå. Han hittades så småningom, svårt tagen och totalt uttorkad. De som hittade honom berättade att de nästan bröt ryggen när de skulle bära honom på båren för att han var så stor och tung.

Jag tänker ofta på den natten. Hur hela mitt liv hade kunnat slå om kursen helt och att jag skulle ha blivit en mördare. Skjutit en stackars turist som trippade på LSD eller liknande på grund av ren och skär rädsla. Än idag förstår jag inte hur mitt vapen, som var så rent och insmort på grund av de dagliga inspektionerna kunde få eldstopp två gånger på raken. Och så är jag otroligt tacksam för det. Jag vet inte heller vad som är mest skrämmande, mannen i öknen, eller jag, den rädda tonåringen med ett skarpt vapen i händerna.

Vi hörde lyssnarhistorien “Öknen”, inskickad av lyssnaren Mottel och uppläst av Ludvig Josephson.

Utsatthet, det är vad det till det syvende och sista handlar om. Utsatthet, för omvärlden, och ibland för sig själv. Eller för något man inte alls kan kontrollera, men som verkar kunna kontrollera en själv, i hela ens väsen. Det ska vi höra mer om i en historia som lyssnaren Helena skickat in. Det är inte konstigt att hon vänt sig till Creepypodden för att berätta detta, för det hon har varit med om är något vi hört om flera gånger förut. Ni kommer nog känna igen det, när Emelie Rosenqvist läser lyssnaren Helenas historia “Mitt nya liv”.

Jag växte upp på landet på 80-talet i en brun gammal villa som låg på en höjd med utsikt över åkrar och skog. Jag hade inga syskon och det var ensamt ibland, men vi hade flera hundar och jag brukade leka med dem ute på vår stora, vildvuxna tomt. Jag minns alla träd och buskar och hur gräset var långt och hur det kändes mot mina bara fötter när jag sprang i det om somrarna. Jag minns hur jag fångade grodyngel och fjärilar och jag minns min bästa vän, grannpojken, och hur vi byggde kojor i skogen. Jag minns också alla dörrar som smälldes igen och hur jag stängde in mig på mitt rum när mina föräldrar bråkade och hur jag satte på hög musik för att inte behöva höra.

Åren gick och när jag gått ut gymnasiet flyttade jag hemifrån. Efter flera års studier började jag arbeta som lärare på högstadiet och det var där jag träffade kvinnan i mitt liv. Det var egentligen ingenting speciellt med mitt liv som fick mig att tro att något var fel eller märkligt förutom att jag ibland drabbades av korta minnesluckor. Närminnet sviktade då och då men jag viftade bort det och skyllde på att jag var stressad. Så småningom gifte vi oss och skaffade barn, en pojke och en flicka och jag kände mig tillfreds med livet. Vi hade det vi behövde och livet gick sin gilla gång.

En morgon i slutet av vårterminen kände jag mig lite yr när jag steg upp, men jag tänkte att jag bara var trött efter några sena nätter med rättning av elevuppgifter. Jag gick till jobbet som vanligt men under lunchrasten föll jag ihop i lärarrummet och fick åka ambulans till sjukhuset. Jag minns inte så mycket av själva händelsen mer än att alla runt omkring mig var oroliga och ropade mitt namn. Jag minns att jag tänkte att det väl är så här det är att dö. Konturerna blev suddiga och världen omkring mig försvann.

När jag vaknade var jag ensam. Ljuset strålade in genom gardinerna och jag kisade för att kunna se. Jag låg i en säng men det var inte en sjukhussäng och det var inte vår dubbelsäng i lägenheten på Söder heller. Lakanen var svala och mjuka mot min kropp och rummet var målat i mjuka toner men jag kände hur paniken kom krypande. Jag hade en stor t-shirt på mig som inte var min och inte heller min frus. Jag ställde mig upp och gick genom rummet fram till det stora fönstret och tittade ut. Till min förvåning befann jag mig inte i en lägenhet utan i ett hus och trädgården utanför var stor och välskött. Längre bort lekte några barn på en lekplats. Allting såg lugnt och fridfullt ut.

Plötsligt hördes ljud utanför dörren och innan jag hann bli rädd öppnades den och en främmande man kom in.

“Älskling, har du äntligen vaknat? Hur mår du?”

Orden vibrerade i mitt huvud och jag kände mig återigen yr och var tvungen att sätta mig ned på sängkanten. Vem var den här mannen som kallade mig älskling och vad gjorde jag i hans hus? Jag minns att jag skrek åt honom att inte göra mig illa och hans förvirrade blick gjorde mig ännu mer säker på att jag hade blivit bortförd. Tumult uppstod, fler personer kom in i rummet och jag minns att jag fick en spruta som fick mig att bli tung i kroppen.

Två år har passerat sedan den dagen och jag har tvingats lära mig att leva med mitt nya liv och mitt nya jag. Det första halvåret tillbringade jag inlåst eftersom jag enligt läkarnas diagnoser hade en skev verklighetsuppfattning och kraftiga vanföreställningar. Sedan skedde en hastig förbättring och de skrev ut mig. Jag fick åka hem. Hem till min man och till huset med den välskötta trädgården i utkanten av Norrköping, en stad jag aldrig besökt eller hade någon koppling till. Hem till mina oroliga föräldrar och vänner som jag aldrig träffat. Ett liv som inte var mitt eget.

Jag har naturligtvis letat efter min riktiga familj. Min fru och våra två barn, Sofia och Julian. De skulle ha varit åtta och tio år gamla nu men de finns inte någonstans. På adressen vi bodde på ligger en matbutik och där parken vi brukade gå till låg ligger det en fotbollsplan och ett utegym. Skolan som jag och min fru arbetade på i Vasastan finns inte heller och mina vänner och mina föräldrar är utraderade och borta. Jag har googlat mig själv hundratals gånger, sökt på ratsit och på alla andra tillgängliga sajter men det finns ingen med mitt namn och mitt personnummer.

Alla mina minnen är således falska och ingenting av det jag har upplevt är på riktigt. Det var vad läkarna förklarade för mig och jag var tvungen att tro på dem för att bli utsläppt. Jag hade drabbats av en psykos och skapat en alternativ verklighet, en fantasivärld och en fantasifamilj.

Men jag vet att det inte är sant.

Jag vet att min riktiga familj finns där ute och att de är oroliga och väntar på mig. Varje natt när jag ska sova sluter jag ögonen och ber en bön att jag ska vakna i min egen säng och varje morgon när jag öppnar ögonen och är kvar i sängen i villan i Norrköping dör en liten bit till av mig och den person jag var.

Vi hörde Emelie Rosenqvist läsa lyssnaren Helenas historia “Mitt nya liv”. En bild av total utsatthet, får man säga. Kanske bara trumfad av det vi ska höra i veckans sista historia, där vi hör en berättelse från ett perspektiv som inte så ofta får komma fram i denna podd, nämligen det av en äldre människa. För de lyssnar faktiskt också på poddar, vet ni. Och de är med om saker själva, som kan vara värda att höra om. Särskilt om man är rädd för utsatthet.

Vi ska höra Ludvig Josephson läsa den tionde och för den här gången sista svenska storyn: “Hemtjänsten”, skriven av lyssnaren P.

Jag har varit ålderspensionär i flera år och på senare tid har jag haft hemtjänst. Det där med städning och att handla börjar bli lite tungt. Det är bra människor som kommer hem till mig och hjälper mig, men för en tid sedan hände något som fick den tilliten att prövas. Det var en tisdag förmiddag när det som vanligt ringde på dörrklockan. Jag var i badrummet och lutade mig ut i hallen och hojtade att det var öppet och bara att komma in. Jag tog för givet att det var antingen Inger eller Vanja från hemtjänsten. Jag hörde ytterdörren öppnas tätt följt av Ingers bekanta ”hallå!” i hallen. Vad bra, tänkte jag, för jag är lite extra förtjust i henne. Hon är så en trevlig och varm person. Vanja är bra också men hon är inte alltid så pratsam.

”Du kan börja med städningen. Jag är inte riktigt klar här inne än!”, ropade jag.

Ja, jag satt faktiskt på toaletten och hojtade i dörröppningen. Jag satt med toalettdörren öppen en decimeter. Särskilt pryd har jag aldrig varit.

Inger började rumstera i köket, men efter en stund kom hon ut i hallen och där jag satt kunde jag se att hon ställde sig framför den stora spegeln på motsatta väggen. Jag såg henne snett bakifrån där hon stod och tittade sig själv i spegel. Hon justerade först sitt lite rufsiga hår och sedan munskyddet som hon som vanligt hade på sig. Det kan inte vara lätt att arbeta med munskydd på, tänkte jag, men pågår det en pandemi så är det inte så mycket att snacka om.

Så ropade Inger på nytt till mig: ”Ska jag hjälpa dig att duscha?”

Märkligt. Jag behöver ju ingen hjälp med sånt.

”Jag duschade i går kväll. Och det klarar jag själv!”

Det blev tyst en stund. Men så kom frågan igen, nu mer ihärdigt: ”Jag hjälper dig att duscha. Det går fort!”

Hörde hon inte vad jag sa? Jag svarade på nytt, nu i lite skarpare ton:

”Nej tack! Jag duschade igår kväll. För egen maskin…som vanligt!”

Nu kom svaret snabbare: ”Jag hjälper dig!”

Jag tittade ut på Inger där hon stod bara ett par meter bort, i sin blå hemtjänstväst, fortfarande med blicken i spegeln. Och nu hände något egendomligt. Jag såg i spegeln att hon lättade på munskyddets ena snodd och blottade ansiktet, men det jag såg fick mig att dra efter andan. Den del av ansiktet jag sett ovanför munskyddet såg ut som Ingers, men nu när jag såg nedre delen av ansiktet var det som att det tillhörde någon annan. Läpparna var halvöppna och blottade en ojämn tandrad. Hakan var kraftigare. Nej, det här var inte Inger.

Skrämd drog jag försiktigt igen dörren och försökte låsa utan att det skulle låta alltför mycket. I samma ögonblick hörde jag hur människan där ute i hallen snodde runt och skyndade fram mot mitt gömställe. Hon hade fattat att jag fattat. Klackarna smattrade mot hallgolvets parkett och på två sekunder stod hon utanför toalettdörren. Hon bankade ett par gånger på dörren.

”Hjälper dig att duscha nu!”

Tonfallet var förändrat. Mer korthugget och befallande, och samtidigt lite robotaktigt. Rösten påminde inte längre om Ingers utan hade en mörkare, lite grötig klang.
”Öppna! Jag ska hjälpa…”

Hon stod där ute och bankade och ryckte i dörrhandtaget. Något var fel. Det var definitivt inte Inger som stod där ute. Hjärtat dunkade i bröstet. Vad ska jag göra? Det finns ingenstans att fly. Jag kan inte ta fönstervägen, så orörlig som jag är numera.

Dörrhandtaget slog upp och ned. Hon där ute pressade på med sin kroppstyngd mot dörren. Skulle den hålla? Ja, den öppnas ju åt andra hållet, försökte jag lugna mig själv.

Mobilen! Som tur var hade jag mobiltelefonen i fickan. Jag fick fram den med fumliga fingrar och lyckades slå 112. Så fort jag fick svar och började prata med larmoperatören så upphörde bankningarna. Sedan satt jag där på toalettstolen och höll händerna för öronen.

Jag hörde aldrig när min obehagliga gäst lämnade lägenheten och tio minuter senare kom polispatrullen.

Efter en vecka hörde polisen av sig och sa att de hade gripit en misstänkt. Inger hade legat sjuk i sin lägenhet men man hade upptäckt att det var något mystiskt med en av hennes grannar, som hade flyttat in vägg i vägg med henne några månader tidigare. Ingers dotter berättade att hon hade sett den nya grannen i trapphuset, med en blå väst på sig, en sån som hemtjänstpersonal brukar ha, en sån som Inger brukade ha.

När polisen gjorde husrannsakan hittade man västen, som grannen troligtvis lagt beslag på i tvättstugan. När man sökte genom den misstänktas mobiltelefon fann man också ljudfiler med Ingers röst. De var inspelningar som gjorts när hon hade suttit på sin balkong och pratat i telefon. Inspelningarna var inte särskilt bra eftersom de var gjorda med flera meters avstånd men grannen hade tydligen spelat in Inger för att lära sig att imitera hennes röstläge och sydsvenska dialekt.

Bra jobbat måste jag ändå säga. Jag lät mig ju luras. Ingers granne anhölls men var inte särskilt samarbetsvillig i förhören och rättsväsendet kunde aldrig klarlägga vad det hade funnits för syfte med att utge sig för att komma från hemtjänsten. Tingsrätten utdömde påföljden villkorlig dom för ofredande.

Jag har fortfarande hemtjänst men har nu lärt mig att vara försiktigare. Jag låser alltid dörren och kollar noga att det verkligen är Inger eller Vanja eller någon av de där andra som jag känner igen som kommer och ingen annan. Men den där ögonblicksbilden när jag såg Inger stå vid spegeln och liksom förvandlas till en hotfull främling, den glömmer jag aldrig. Den annorlunda munnen, de ojämna tänderna, skäggstubben, den mörka befallande rösten.

Signaturmelodi

Vi hörde Ludvig Josephson läsa “Hemtjänsten”, skriven av lyssnaren P. Och därmed har Creepypodden inlett år 2022, som vanligt tillsammans med, och i direkt samarbete med, er lyssnare. Jag vill passa på att tacka alla er som mejlar in till podden, dessa mejl som jag ser så mycket fram emot att läsa och alltid besvarar noggrannt, vart och ett för sig, och jag ser fram mot att läsa era mejl även detta år. Vi hörs, hoppas jag. På både det okusliga och det kusliga sättet.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.