Avsnitt 182: Spratten vi spelas av minnet

För några år sedan råkade jag ut för en våldsam bilolycka. Jag stod stilla framför ett tågspår med nedfällda bommar, i väntan på att tåget skulle passera. Jag var den sista i kön, och hann inte börja köra över förrän de fälldes ned. Tåget närmade sig, dess tutade hälsning ljöd över vägen, och jag tittade med spänning på den gulsvarta bommen framför mig. Jag har alltid gillat tåg och var barnsligt spänd över att få se ett passera på så här nära håll, sittande i bilen.

Det kunde inte vara längre bort än 500 meter när föraren bakom mig – jag har aldrig fått veta varför – plötsligt körde in i mig, och puttade min bil framför sin. Bommen böjdes bakåt och gick till slut av, och min bil sköts ut på spåret. Jag försökte i panik backa ut, men bilen bakom mig hade mer hästkrafter och jag kom ingen vart. Framåt kunde jag inte köra, övergången vätte direkt ut i en tungt trafikerad väg, och där hade jag blivit påkörd från sidan omedelbart.

Jag försökte ta mig ut, men i sådana situationer kan minsta hinder bli en dödlig fälla, och den här gången blev det säkerhetsbältet. Jag glömde ta av det, men slet i det så att jag nästan kvävdes. När jag väl fått av det var det för sent. I en tiondels sekund, minns jag, hörde jag det högsta ljud jag någonsin upplevt. Sedan, bara mörker och tystnad.

Jag var övertygad om att jag hade dött. Jag kände ingen smärta, och resonerade att om jag hade överlevt så skulle jag ju ha ont överallt. Jag försökte öppna ögonen, men ingenting hände. Jag försökte utstöta ett ljud, vifta med fingrarna, andas häftigt, men var oförmögen till allt. Jag var inte direkt paralyserad, det var snarare som om jag inte hade någon kropp att styra. Som om jag var ett medvetande, nedsänkt i en bottenlös pool av vakuum. Det enda jag upplevde där var en sorts avlägsen men tydlig igenkänning. Som när man påminns om hur ens föräldrahem luktar när man är hemma över jul.

Men så började jag, gradvis, uppleva sinnesintryck. Övergående vågor av värme och kylig fukt tillät mig avgöra var min kropp började och slutade. Nästan omedelbart började jag också känna smärtan. Det kändes som om varje centimeter av mig hade blivit mörbultad av ett tungt basebollträ. När jag väl kom så långt att jag förmådde öppna ögonen var det en prövning av ett slag jag aldrig tidigare upplevt.

Jag befann mig på ett sjukhus. Människor rörde sig omkring mig. Ansikten som förblev suddiga rörde sig ovanför mig. Ljud som liknade ord nådde mig, som om det var genom vatten de färdades. Jag minns att jag insåg att jag hade överlevt. Sedan började jag känna mig svag, slöt ögonen, och försvann igen.

På så vis gled jag mellan medvetande och dvala i vad jag tyckte måste ha varit månader. Sedan vaknade jag. Jag ska inte göra någon longör av den delen. Jag fick börja träna på att prata, svälja den mat jag försökte äta, och lite senare, i takt med att bandage och gips togs bort, sitta upp och röra mitt huvud. Jag var så tacksam för varje framsteg jag gjorde.

Enligt min familj och min dåvarande flickvän Sarah, som alla hade följt mina framsteg från sjukhussängens kant, hade jag varit medvetslös i flera dagar i streck, då när jag hade glidit in i och ut ur dvalan. Jag minns särskilt en sak Sarah sade. Hon hade saknat att titta “i de där vackra ögonen”, hade hon sagt.

Även efter att jag hade vaknat gick tiden förfärligt långsamt. Min rehabträning ledde till slut till att jag kunde sitta och rullas omkring i rullstol. Läkarna sade att de var “försiktigt optimistiska”, men ibland tyckte jag mig se något mer i deras ögon. Jag antar att de inte ville säga något som kunde riskera göra mig besviken i efterhand. Själv hade jag stor förtröstan. Trots att det gjorde ont bara att förflytta mig från sängen till en fåtölj hoppades jag att jag skulle kunna bli fullt återställd.

Dagarna flöt ihop under den där tiden. Jag vet bara att jag någon gång då insåg att jag hade slutat drömma. Jag upplevde bara, om något, den där tomheten som jag hade befunnit mig i, strax efter bilolyckan. Men nästa händelse jag definitivt minns och kan datera var dagen då jag för första gången försökte gå själv. Sjuksyrrorna höll mig under armarna när jag lämnade rullatorn, och med deras hjälp lyckades jag ta mig igenom rummet. Läkarna sänkte garden, och sade att de aldrig hade sett en så snabb återhämtning. Jag var helt fnissig.

Jag var långt ifrån återställd, men kunde ändå snart flytta hem igen, och med hjälp av regelbundna och väldigt många rehabträningar med en PT kunde jag några veckor senare för första gången på många månader gå till jobbet igen. Det kändes nästan, ibland, som om livet var normalt igen, minns jag. Bortsett från att jag haltade på vänster ben, där tåget hade kört in i mig, kände jag mig ganska hel och hållen. Det var så fina veckor. Men sedan började jag vara med om märkliga saker.

Första gången jag märkte av det var när det då och då började sticka till i min högra överarm. Det kändes som om jag fick ett litet nålstick, och det hände kanske två gånger om dagen. Jag avfärdade det som ett resultat av mina förstörda och sedan läkta nerver, men det blev ännu svårare att blunda för det när jag började höra röster. En natt när jag låg och läste i sängen tyckte jag mig höra Sarah gråta. Jag lyssnade fokuserat, och hörde definitivt hennes snyftningar, men som om de var på andra sidan en bergvägg.

Jag skyndade mig ned för trappan för att se om hon hade gjort sig illa, bara för att upptäckta henne sysselsatt med disken i köket. “Är allt bra?”, frågade jag.

“Jadå, hurså?”, frågade hon obrytt.

“Inget särskilt.”

Jag gick upp och lade mig igen, och gjorde mitt bästa för att ignorera det hela. Kanske var det inte konstigt. Hade jag verkligen förväntat mig att jag skulle bli påkörd av ett tåg, och att allt sedan skulle bli precis som vanligt igen? Nä, åtminstone några kroniska bieffekter hade jag faktiskt även i mina mest optimistiska scenarier räknat med. Men inga som de här. Ibland, när jag satt i tysta rum eller låg och försökte somna, hörde jag ljud som jag inte alls förstod. Hjul som rullade över linoleumgolv. Regelbundna pip från maskiner. Människor som talade tyst och snabbt med varandra.

Jag tog upp det med min läkare. Han sade att det var helt normalt att man i min situation upplevda sådana saker, och att jag kunde få sömnmedel om jag ville ha. Jag sade att det inte var någon fara. Jag ville bara veta om det var något att oroa sig över.

Jag började drömma igen, någon gång under den där tiden. Det var alltid samma sak. Jag låg i en sjukhussäng. Ibland var det andra där, i rummet med mig. Oftast var jag ensam med maskinerna. En natt var dock drömmen mer levande och gripande än vanligt. Jag tittade upp, och såg att Sarah satt och sov på en stol bredvid min sjukhussäng. “Sarah?”, väste jag. Hon ryckte till och vaknade.

Hon ropade mitt namn, kastade sig över mig och tog min hand. Jag såg in i hennes ögon och såg de fyllas av tårar. Hon skulle precis säga något, när jag insåg att jag drömde.

“Jag sover just nu”, mumlade jag för mig själv.

Hon såg orolig ut. “Nej, älskling, du är äntligen vaken. Och jag är här. Du har varit borta så länge.”

Jag log. “Nej, jag har varit med dig. Hela tiden har jag varit med dig. Och nu drömmer jag om dig också.”

Då slog det till. Smärtan, som jag så väl kände igen. Den genomsyrade min kropp och slog luften ur mig. Jag blev omedelbart utmattad.

“Nej, nej, somna inte, var vaken”, sade Sarah. Tårarna rann nerför hennes kinder. “Du får inte försvinna igen. Se mig i ögonen.”

Jag skakade på huvudet och blundade, och när jag öppnade dem igen låg jag i min säng. Klockan var tre på morgonen. Jag satte mig upp i sängen. Bredvid mig låg Sarah och sov, men jag tyckte jag hörde henne gråta igen. Svagt, svagt, men fullt igenkännligt.

Den morgonen, när Sarah vakn3ade, rullade hon över till min sida och lade sig med ena armen över min bröstkorg. “God morgon, sötnos”, sade hon, och log nyvaket.

“Om jag sov just nu, hade du berättat det för mig?”, frågade jag henne.

“Va?”, sade hon. “Förlåt, det där var för filosofiskt för en som precis vaknat.”

“Bara lyssna. Om jag sov, och drömde det här, hade du då sagt det till mig?”

“Jag vet inte. Jag känner mig ganska verklig”, sade hon och nöp sig i armen. “Tror du inte jag är verklig?”

“Såklart jag gör”, svarade jag. Vi gick upp och åt frukost, och sedan åkte vi till varsitt jobb. Men jag kunde aldrig släppa den där drömmen. Jag märkte när jag satt på jobbet att om jag slappnade av tillräckligt mycket och tänkte på ingenting så hörde jag de där obestämbara ljuden. Hjulen på linoleumgolven och pipen från maskinerna.

Den natten gick jag och lade mig tidigt. Så snart jag somnade så vaknade jag, och då i sjukhussängen. Jag kände de tunna lakanen mellan fingrarna. Bredvid sängen satt Sarah och läste en bok, i samma stol som förut. Jag tittade länge på henne, och försökte utröna om hon var verklig eller ej. Om hon inte var verklig så var hon en detaljerad dröm, tvingades jag erkänna. Hon vände blad precis som hon alltid gjort, elegant, med tummen och ringfingret, och hade läsglasögonens ena skalm i munnen.

Till slut såg hon upp och mötte min blick. “Du är vaken!”, ropade hon. “Viktoria! Paul! Han är vaken!”

Mina föräldrar kom springande in i rummet.

Vi pratade länge. Naturligtvis förnekade även mina föräldrar att jag sov, men vi pratade inte om den saken särskilt länge. Istället ville de berätta vad som hade hänt. Jag hade legat i koma i tre månader. Läkarna hade inte märkt många livstecken. Allt oftare hade de börjat antyda att det fanns en risk att jag gick mot hjärndöd, tills det plötsligt hade börjat blixtra i min hjärna. Sedan dess hade Sarah och mina föräldrar börjat sitta och vaka vid mig igen. Det de sade lät logiskt.

Efter några timmar var jag tvungen att vila. Jag var trött på riktigt. De log och höll i min hand, och jag somnade. Jag förväntade mig att vakna i min säng, bredvid Sarah, i det liv jag levt så länge. Men jag vaknade i sjukhussängen igen. Ett par timmar hade gått. Det andra livet var borta.

Sedan dess har jag – för andra gången – återhämtat mig. Det har gått långsammare och varit mindre framgångsrikt än förra gången. Kanske är det därför jag har tänkt att jag nog faktiskt vaknat på riktigt den här gången. I drömmen är allt möjligt, men ingen blir påkörd av ett tåg bara för att några veckor senare promenera iväg från sjukhuset. Det kräver hårt arbete. Jag har än så länge bara lämnat min rullstol med hjälp av kryckor, och det har gått sex år sedan jag vaknade för andra gången. Det tog några månader för mig att acceptera att det här var mitt verkliga liv.

Det är inte ett lyckligt slut, det här, men det är ändå mindre olyckligt än det hade kunnat bli. Jag lever, och jag mår okej. Men på sistone har jag tyckt mig höra det igen, sent på natten när jag legat i sängen och inte kunnat sova. De svaga, avlägsna ljuden av ett sjukhus.

Ni som hör detta, ni kanske tänker att det är dumheter. Ni är verkliga, tänker ni. Det här är verkligheten. Naturligtvis är du vaken på riktigt den här gången. Men jag har redan varit här en gång förut, blivit bedragen, och lärt mig läxan. Jag vet att ingen i er position skulle säga, kanske inte ens veta om, att ni är i drömmen. Jag är rädd att jag fortfarande sover, men jag har lärt mig hur jag ska låta bli att tänka på det. För jag vet inte om jag orkar med ett uppvaknande till. Att leva i en lögn är bättre, så jag fortsätter låtsas, och det får räcka så.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var Ludvig Josephsons som läste historien “Allt är en dröm”, skriven av Redditanvändaren Tiyafwons och publicerad på underforumet Nosleep för nästan exakt tio år sedan.

För ännu lite längre sedan, ett par år efter millennieskiftet, kom en äldre man motvilligt till specialisterna på minneskliniken på universitetet i Leeds. Motvilligt, eftersom han var övertygad om att han redan hade varit där. Flera gånger. Han kunde beskriva tillfällena, och dra sig till minnes de rum han suttit i på kliniken, och han kunde inte förstå varför han skulle tillbaka dit ännu en gång.

Sanningen var att han aldrig hade varit där förut, och att det var just därför han nu måste dit. Mannen, som var i 80-årsåldern, led nämligen av vad som i media kom att kallas extrem deja vu. Allt han upplevde tyckte han att han hade varit med om förr. Till och med fåglarnas sång, som han hörde den när han klev ut i sin trädgård, tyckte han att han hade hört exakt förut. Han hade slutat titta på teve och läsa tidningen, eftersom han blivit så besviken och trött på att de bara körde repriser och tryckte om gamla artiklar.

Två tredjedelar av oss är med om ett deja vu-ögonblick någon gång i livet, men ändå råder fortfarande osäkerhet kring hur det kan förklaras. Den där mannen i 80-årsåldern blev startskottet för en av få de mer genomarbetade större forskningsarbeten som gjorts på deja vu. Idag finns en mängd förslag på förklaringar, allt från att det skulle vara symptom på schizofreni och ångest och resultatet av droganvändning tidigare i livet till att det kunde vara minnen av försvunna drömmar eller till och med någon sorts klärvoajans, men ingen enskild förklaring har vunnit bred acceptans. Det är konstigt, för det är ju ett fenomen många upplevt.

Det har hänt mig själv flera gånger. Jag minns ett tillfälle, då jag tog min son till ett museum. Vi hade inte varit där förut, och vi var i stort sett ensamma där. Jag minns hur jag lyfte ut honom ur vagnen, och att hans ena sko blev kvar i den. När jag såg hans fot, med bara en strumpa på, mot den mjukt gröna väggen i bakgrunden, samtidigt som den dova, susande ljudmiljön i museet då och då avbröts av en inspelning som loopades någonstans inne i ett inre rum, och han tittade upp på mig, genomflöts jag av en nästan fysisk igenkänning av situationen. Det var som om tiden saktade ned och blev segare medan jag prickade av sak efter sak jag sett förut, utan att veta var eller när. Det fyllde mig, samtidigt som jag inte kunde göra något av det, och rätt som det var försvann det och jag stod där med min lille son i armarna, med en fot utan sko på.

Hur ska man förstå en sådan här så allmängiltig upplevelse, som samtidigt än idag är så grundligt oförklarlig? Kanske som en påminnelse om att hjärnan trots all forskning förblir varje människas personliga djuphavsgrav, till stor del outgrundlig och hemlighetsfull, och att den emellanåt gillar att spela oss ett spratt för att påminna om sitt överläge. Eller, om man så önskar, så är historier som den första vi hörde i veckans avsnitt en sorts illustration av vår i grunden nervösa osäkerhet inför vår hjärna: vi vet aldrig om märkliga upplevelser är något mer än frukten av vår fantasi. Vi är helt utlämnade till något så opålitligt som våra minnen.

Om detta ska vi tala i veckans avsnitt av Creepypodden, om resultatet av när våra minnen, eller frånvaron av dem, möter vår omvärld. Och för att ge en illustration av vad det kan betyda vill jag läsa en kort lyssnarhistoria, som jag tycker sätter fingret på ett annat, ska vi kalla det läckage. Det mellan upplevelser som ägt rum i en svunnen tid, och vår egen känslighet inför dem. Så här berättade lyssnaren Karl i ett mejl med rubriken “Om jag inte minns”.

Trettiofem minuter tar det att cykla mellan min arbetsplats i Gävle och mitt hem i Skutskär. Jag kan därför inte förklara hur det kom sig att jag kom hem först 04.30 efter att ha stämplat ut från jobbet 22.00. Jag kommer ihåg att jag möte en smal man på rullskridskor och en liten kvinna med en stor hund. Mannen såg jäktad och flämtande ut, kvinnan hurtig och svept i någon typ av grönt funktionellt plagg. Det kommer jag väl ihåg. Jag kommer också ihåg hur en kvällssol värmde mina kinder och att fartvindarna jag åstadkom på min cykel fläktade mig in i ett rus av fart och underlagsmedvetenhet.

Jag var så familjär med kurvorna och backarna att jag kunde vila mitt huvud och låta tankarna vandra fast jag flög fram i trettio kilometer i timmen. Detta avslappnade sinne förklarar inte varför jag inte kommer ihåg att jag skulle ha stannat någonstans längs vägen. Framförallt kommer jag inte ihåg att jag skulle ha stannat vid nöjesparken Furuvik. Och utöver det kommer jag inte ihåg att, eller varför, jag skulle ha klättrat över taggtrådsstängslet för att ta mig in i parken samtidigt som kvällen blev till natt. Men mina kläder var trasor, och mina armar och ben sårade och rispade och lukten av svett och blod som spred sig när jag klev in i min lägenhet var så förfärlig att den väckte min sovande fru.

Jag minns verkligen ingenting. Jag minns absolut inte att det skulle ha varit någonting inne i parken som skrek efter mig just den här natten. Att någonting där inne kallade på mig, visste mitt namn och behövde mig där inne. Det har jag inget som helst minne av.

Min blöta skor som stank salt och tång och smuts talade om för mig att jag varit vid havet, men såklart kan jag inte komma ihåg någonting av det. Jag vet inte varför jag skulle ta mig ut på klipporna och ner i den bunker som sprängts in i berget. Kustbataljonen GE3s gråa stenväggar som andades gamla minnen av en svunnen tid är också för mig just det: svunna minnen. Jag har inga minnen överhuvudtaget från att ha varit därnere just i natt.

Inte ens något som kan liknas vid ett fragment av ett minne finns av att jag skulle ha känt mig tvungen att med stenar och pinnar, och till slut ett järnspett jag hittat vid strandbrynet forcera det hänglås som förseglat bunkern. Inget sådant kommer jag ihåg. Mitt minne är svart och tomt och ingenting, och framförallt kommer jag inte ihåg att jag nere i bunkern andats samma luft som de unga män som stationerats där för att skydda oss landsmän från det hot som framkallats på andra sidan av Östersjön.

Hur skulle jag kunna komma ihåg att jag förstått hur de kunde sitta i nätter och dagar och veckor och år utan att någonsin möta den fiende de fått förklarat för sig skulle komma? Utan att ge vika eller lämna sin post. Hur ska jag kunna övertyga dig om att jag inte har något minne alls av att jag kommit underfund med att anledningen till deras kampvilja var hat? Ett starkt brinnande hat mot sovjeten de aldrig träffat, och aldrig någonsin skulle behöva träffa. Ett hat de odlade i månader och år under jord utan att någonsin få möta sin fiende. Ett hat som brände i deras blod och svärtade deras tankar för att sedan vara som bortblåst när de klev upp ur underjorden, upp i solen och hem till deras mest älskade som saknat dem, och som var saknade av dem.

Vad hände med det hatet? Det hatet som gjort sina bärare beredda att skjuta och söndra det som var främmande och som gjorde dem villiga att dö för sitt land. Vad hände med det hatet när männen lämnade bunkern? Jag har inget som helst minne av att ha varit nere i den bunker där män tidigare hatat, och där barnen idag får leka mellan stunder av sockervadd och pariserhjul. Jag kan inte ha varit där nere i natt, för det hade jag haft åtminstone något minne av? Jag kommer ju inte alls ihåg att jag upplåtit mig att kallas på av en röst som ylade efter mig, inte lockande, utan så strängt att jag inte vågat neka den min uppmärksamhet. En röst som krävt mitt sinne att brännmärka med en helig vredes sveda.

Jag minns det inte alls. Jag minns inte alls varför min fru ser så bekymrat på mig där jag står riven blodig och med svetten droppande på hallgolvet. Och jag minns inte varför jag är så arg.

Vi hörde “Om jag inte minns”, inskickad av lyssnaren Karl. En historia om en annan av minnenas egenheter: de smittar.

Efter mordet på Anna Lindh gick en efterlysning ut till polisen nationellt, en beskrivning av gärningsmannen som vägledde tusentals poliser landet runt i vem de skulle leta efter. I efterhand visade den sig vara felaktig. Man hade fått bud om att söka en man i kamouflagemönstrad jacka, men när filmen från en övervakningskamera på NK letades fram visade sig ​​Mijailo Mijailovic i själva verket ha en grå luvtröja på sig. Hur kunde det bli så fel?

Jo, det började strax efter anfallet på Lindh, då polisen samlade en grupp vittnen i ett litet rum, så att de inte kunde försvinna innan de hade hunnit förhöras. I det där rummet satt vittnena utan annat att göra än att prata med varandra. Någon av dem nämnde att den som anföll Lindh hade en kamouflagemönstrad jacka, och sedan, när vittnena ett efter ett pratade med polisen, nämnde många av dem den där jackan. Vad som hade börjat som en enskild persons felaktiga minne hade blivit hela gruppens gemensamma bild av händelseförloppet.

Det är som om vi, när vi har varit med om något stort, desperat söker så mycket färg och form vi kan till den minnesbild vi vet att vi för resten av våra liv ska behålla. Men det är förgäves, för en utbyggnad av en minnesbild är med nödvändighet alltid också en förvrängning. När vi accepterar andras beskrivningar och detaljer gör vi alltid minnesbilden till något annat än det egna vittnesmålets: det blir gruppens. Och gruppen är bra på mycket, men inte att minnas exakt och verklighetstroget.

Därtill finns en annan mekanism i minnet som gör våra försök att bevara det förflutna inom oss hopplösa. Studier har visat att när vi kommer ihåg en händelse så kommer vi i själva verket inte ihåg den, utan förra gången vi kom ihåg den. Struligt? Man kan säga så här: när vi återkallar en händelse skapar vi också en bild av den i huvudet, och det är den bilden vi sedan återkallar nästa gång vi tänker på händelsen. På så vis börjar minnet förstöras, eller åtminstone förvrängas, så snart vi faktiskt börjar använda oss av det.

Allt det här kan användas som argument, för den som gillar att tänka så, för att minnet är en så porös funktion att det kanske inte är konstigt om det sprider sig även andra vägar. Kanske kan ett rum laddas så av vrede och fruktan, som det hade gjort i lyssnaren Karls berättelse, att det nästan som en luftburen smitta hänger kvar där, tills nästa gång dyker upp och drabbas av det. Kanske är det så där man får bli bärare av någon annans vansinne.

Men det reser också frågan om vilka andra minnen som så att säga etsas in i platserna där de uppstått. En upplevelse på det temat skickades för en tid sedan in till Creepypodden. Den kom från en lyssnare som kallar sig JMK, som gick i skolan i ett litet samhälle i Värmland. Han hade en högstadielärare som hette Åke, en lång och smal man som hela klassen tyckte om. På en historielektion i åttan berättade plötsligt Åke om något märkligt han hade varit med om.

Det var någon gång på 80-talet, när Åke tillsammans med en kamrat skulle åka och hälsa på en släkting. Hösten hade gjort sitt intåg och kvällarna hade blivit både mörka och blöta. De få löven som satt kvar på träden darrade på sina grenar vid minsta lilla vindpust. Åke och hans kamrat var ute packade Åkes gamla bil och for iväg för att hälsa på släktingen. I takt med att mörkret gjorde sitt inbrott hade Åke och kamraten styrt in bilen på en mindre grusväg som var omgiven av tät skog. Eftersom att det det inte fanns någon form av bebyggelse i närheten var den enda ljuskälla som fanns bilens lyktor.

Rätt som det var stannade bilen. Åke tittade på kamraten och suckade. Soppatorsk. De båda männen plockade fram en varsin ficklampa, gick ur bilen och plockade fram en bensindunk. I det svaga ljuset från ficklamporna började de gå längs vägen för att komma till den bensinmack de hade passerat innan de svängde in på den lilla grusvägen.

Rätt som det var när de gick på den lilla vägen hörde de ett motorljud. De båda männen stannade till och såg skenet från två billyktor skymta mellan träden. De gick åt sidan för att inte riskera att bli påkörda och strax var bilen framme vid dem. Det var en gammal jeep, ungefär en sådan som militären använder sig av. Bilen stannade jämsides med de båda männen och en äldre man stack ut huvudet genom bilens sidoruta och frågade om Åke och kamraten behövde hjälp. De båda männen förklarade vad som hade hänt varpå mannen föreslog att han kunde skjutsa dem till bensinmacken. Glada tackade de ja till mannens vänliga gest, eftersom att det hade börjar regna, hoppade in i bilen och de körde iväg. Mannen undrade om de inte ville följa med hem och värma sig med en kopp kaffe innan han körde dem till bensinmacken och förklarade att han bodde på en gård med sin fru inte långt därifrån. Frusna och blöta kändes erbjudandet som en välsignelse och de tackade ja.

En stund senare var de framme på gården. Huset var litet och ganska gammalt, men ljuset från fotogenlampan som spred sig ut genom köksfönstret gav en välkomnande och en varm känsla. När de klev in i huset möttes de av en äldre, vänlig kvinna. Den äldre mannen förklarade för sin fru vad som hade hänt och hon bjöd in dem i det lilla köket för att värma sig vid den sprakande vedspisen samtidigt som hon tog fram en kaffekanna och kokkaffe. När kaffet var klart satte de sig allesammans ner vid köksbordet för att avnjuta kaffet och språka en stund.

När kaffet var uppdrucket och Åke och hans kamrat hade värmt sig skjutsade mannen dem till macken som han hade lovat. De fyllde upp bensindunken och åkte tillbaka till Åkes bil där den äldre mannen släppte av dem. Åke och hans kamrat tackade för all hjälp och efter att ha tömt dunkens innehåll i sin egen bils tank kunde fortsätta sin resa till släktingen.

Väl framme hos släktingen berättade de om kvällens händelse och att det var orsaken till varför de hade kommit fram så sent. Släktingen tittade frågande på dem när de berättade om det vänliga äldre paret och sa sedan att de lät lite märkligt. Varför det, frågade Åke. Släktingen sänkte då rösten samtidigt som han lutade sig fram mot Åke och kamraten och sa:

“Ni förstår att saken är den att den att det inte finns någon gård i det området. Eller ja, det fanns en gård en gång i tiden, men en kväll rasade en brand och huset på gården totalförstördes. Paret som bodde där, och som lyckades ta sig ut helskinnade, flyttade till ett hem och levde där fram till sin död. Ingen av parets anhöriga var intresserade av stället och efter branden förblev stället orört.”

Åke och kamraten tittade storögt på varandra. Hade de somnat där i bilen och drömt alltihop?

När det var dags för dem att åter åka hem bestämde sig Åke och kamraten för att undersöka saken. Släktingen måste ha blandat ihop stället med en annan plats, tänkte de. Med minnet som karta for de båda männen till den plats de hade varit på några kvällar innan. Synen de möttes av kommer de aldrig glömma. Det enda som fanns kvar av gården var förfallna uthus, och till sin förvåning, en gammal husgrund och skorstensmur, som var svarta av sot.

Ja, så sammanfattade lyssnaren JMK den historia han hade fått höra av sin högstadielärare Åke, om när han hamnade i vad som helt enkelt måste ha varit platsens egna minne av tiden då det bodde ett snällt äldre par där.

Vi ska avsluta veckans avsnitt med ännu en historia om minnets opålitlighet, och denna gång, kanske den mest förfärliga varianten: när minnets brister gör en till offer för sin omvärld. “Biffstek”, skriven av Zachary Adams, läses av Ludvig Josephson.

“Är den här soffan ny?”, frågade jag.

Psykologen tittade på soffan. “Nej. Samma som alltid.”

“Stolen då?”

“Nej.”

“Glasögonen?”

“Nej.”

“Är du min vanliga psykolog?”

Han suckade. “Ja då.”

Sedan kliade han sig i huvudet och suckade igen. Det var lustigt, far brukade också sucka precis som han, tänkte jag. Psykologen öppnade en låda i sitt skrivbord och tog fram en flaska. Han reste den, och medan han undvek ögonkontakt med mig tog han en klunk. Sedan erbjöd han mig flaskan.

“För all del, ta för dig.”

“Va?”

“Jag går i pension om en vecka. Jag slutar. Ta för dig.”

Jag tog emot flaskan, skruvade av korken och tog en klunk.

“Det här är inte whiskey?”, sade jag, efter att ha svalt.

“Stämmer. Det är brandy. Det märkte du allt. Du mår fint. Du överreagerar. Du är en mussla.”

“Förlåt?”

“‘För en mussla är allt detsamma.’ Det var Shel Silverstein som skrev det. Skulle du säga att en mussla var korkad för att den inte märker när en fisk nosar på den, eller en människa kliver på den?”

“Kanske.”

“Musslor är utmärkta på att leva just sitt liv.”

“Men jag är ingen mussla.”

“Och det där var inte whiskey.”

Jag skakade på huvudet. Jag hade i själva verket bara gissat att det inte var whisky i flaskan. Att det var brandy hade jag inte haft en susning om. Psykologen måste på något sätt ha räknat ut det. Jag hoppas åtminstone han gjorde det.

“Du menar att det jag lider av i själva verket inte är ett problem?”

“Det är det inte. Det är en liten egenhet. Varken mer eller mindre. Din mamma har varit borta i sex år, och du har inte märkt av det. Det är visserligen ouppmärksamt, men inte sjukligt. Din pappa har anklagat dig för mordet på henne. Jag har sett mer dysfunktionella familjer. Du åkte buss hit, helt själv. Du är alldeles normal. Låt ingen övertyga dig om något annat. Att du är oförmögen att lägga märke till saker, och lägga dem på minnet, är en liten egenhet, och ingenting mer.”

––––

Jag såg mig omkring i rummet, medan jag krafsade på mina tummars nagelband med pekfingrarna.

“Har ni satt mig i ett annat rum? Något ser annorlunda ut.”

Det var en ovana, att krafsa på mina nagelband. Alla mina vanor var väl i och för sig ovanor. Men mina nagelband var illa åtgångna, rodnande och här och där såriga. Jag lät ibland fingrarna vila på läpparna, en rest från tiden i mitt liv då jag rökte. Mina fingrar kändes gulnade, som efter de ensamma nätter när jag suttit uppe och rökt för mig själv ända till klockan fyra på morgonen. Jag brukade göra det förut. Ibland vid det nattöppna fiket borta vid bron, eller i parken där träden var upplysta, och ibland bara hemma i mitt rum. Jag satt och rökte cigarett efter cigarett medan jag såg mig omkring och undrade vad som var förändrat sedan förra gången. Ingenting kändes förändrat. Det var det som var problemet. Ingenting kändes någonsin förändrat.

“Nej, vi har inte satt dig i ett annat rum den här gången heller. Inte för att du hade märkt det: alla rum här är exakt likadana”, svarade vakten. “Så om du hade hamnat i ett nytt rum hade ingenting skilt sig från detta.”

Hans uniform var vit. Hans hud var marmorerad och musklerna i hans underarmar krampade när han pratade. De var täckta av tjockt, blont hår som liknade skördad vete. Hans ögonlock var mörka, och näsan bred och formlös, som om den smälte. De rymliga, säckiga vita byxorna han bar verkade bekväma. Synd att man inte skulle kunna ha på sig sådana bland folk. Apan är skeptisk till förändringar i sin bur. Bytte vakten någonsin byxor?

“När jag var i åttaårsåldern hände det en gång att mina föräldrar, medan jag var i skolan, bytte ut min säng mot en våningssäng och flyttade in alla min lillebrors saker i mitt rum”, sade jag. “Eller om det var mina saker de flyttade in i hans rum. Han hade många saker. Kläder och möbler, men också affischer, som en med Captain Marvel där han såg ut att dyka ned till jorden uppifrån molnen. Han hade en massa gosedjur och actionfigurer, mest sådana från Captain Marvel. Några Wonder Woman-grejer, men de gömde han undan för sig själv. Jag retade honom ibland för dem, kallade dem hans Barbiedockor. Då slog han mig hårt på armen. När han flyttade iväg för att börja college märkte jag inte det, och inte heller när han kom tillbaka. Inte heller märkte jag att far gjorde om hans sovrum till sitt kontor, medan han var borta. Och så märkte jag inte att mor försvann. Ingenting märkte jag. Varför skulle förresten en slaktare behöva ett kontor? I alla fall, jag märkte det inte. När min bror kom tillbaka frågade han var mor var. Jag hade inte tänkt på att hon var borta förrän han nämnde det. Han och jag fick samtidigt reda på att hon hade varit försvunnen i sex år. Då började han och far bråka. Han hade kommit hem så plötsligt, min bror. Usch, det får mig att känna mig så korkad. Så mycket som har hänt omkring mig, och så tvingas jag återberätta det som jag fått höra det i efterhand, inte som jag själv vet att det gick till.”

“Du är inte korkad.”

“Tack, det var snällt sagt. Hur som helst, min bror tyckte att jag verkligen borde börja gå till psykolog. Far brukade grimasera åt mig. ‘Till och med aporna är skeptiska till förändringar i deras burar’, brukade han säga. Varje dag gjorde han en biffstek åt mig, eftersom jag aldrig gillat förändringar. Den kommer från en Simon & Garfunkel-sång, den där grejen om apor. Jag försökte ha ett kritiskt öga öppet på den tiden. Jag visste att det alltid skulle bli biffstek till middag. Jag var alltid skeptisk. Är jag den enda skeptiska apan här?”

“Ja”, svarade vakten. “Ingenting har förändrats i din bur. Inte för att du hade märkt något om det hade förändrats.”

Jag vickade på tårna. Jag var barfota, eftersom jag gillade de svala golvplattorna mot fötterna. Det finns något så avslappnande med att gå runt i ett litet rum barfota. Jag vägde över vikten på andra foten, drog mig lite i ögonbrynen, och såg mig omkring i rummet. Väggarna, beiga med blå horisontell linje i mitten, och golvet, med sina beiga plattor. Detaljer.

“Min psykolog tycker inte jag har något problem. Jag vet att ni tycker det. Jag känner mig som en inburad apa som inte rör på sig. En sådan som man, om man såg den på ett zoo, hade trott var deprimerad. Det var så far såg på mig, i alla fall. Som att jag var en inburad, deprimerad apa.”

Vakten svarade inte. Jag suckade.

“Så när får jag åka hem?”

“Efter rättegången, kanske.”

“Nej, alltså, jag menar, när kommer jag vara färdig? Jag har liksom känslan av att ni hela tiden testar mig genom att göra små förändringar i mitt rum och undersöker vad jag märker.”

“Det gör vi inte. Vi är här för att hjälpa dig, inte lura dig. Det vet du väl?”

“Min psykolog testar mig”, sade jag. Jag knackade ena fingret mot tinningen, och föreställde mig ett samtal med vakten som slutade med att han bad mig ta kontroll över situationen. Orubbliga vanor leder till ogynnsamma resultat, eller vad det nu heter. Något sådant hade psykologen sagt. Jag krafsade på mina nagelband och tittade på vaktens byxor.

“Vad är det för något märke på de där?”

“På vadå? Mina byxor?”

“Ja. De ser bekväma ut. Är det elastiskt, bandet i midjan?”

“Det är samma byxor som du har på dig, fast dina är blå.”

Jag kände på bandet i midjan. Jag hade inte ens tänkt på mina egna byxor. Om någon hade bundit för ögonen på mig hade jag inte haft den blekaste aning om vad jag hade på mig, någonsin.

“Är det normalt?”

“Ja. Alla här bär samma sorts byxor.”

“Nej, förlåt, jag menade något annat. Jag tänkte på att jag inte har någon aning om vilka kläder jag själv har på mig, och om det är samma som vanligt. Är inte det konstigt?”

“Det är inte upp till mig att avgöra.”

“Jag skulle gärna kunna märka skillnad på saker och ting”, sade jag.

Vakten kliade sig i huvudet.

“Läkaren har diagnosticerat dig med neofobi. Vet du vad det är?”

“En rädsla för förändring.”

“Exakt.”

“Men jag är inte rädd för förändring. Jag önskar bara att jag kunde lägga märke till den av mig själv.”

Vakten började gå mot dörren. “Jag vet inte riktigt vad jag ska säga”, sade han med ryggen mot mig. “Men jag tror dig. Jag tror inte att du mördade din mamma.”

––––

En advokat betraktade mig med ena ögonbrynet höjt, men också med näsan rynkad.

“Så du har aldrig lagt märke till att din mamma försvann”, sade han avvaktande.

Jag skakade på huvudet. “Nej. Far sade aldrig något om det. Jag vet att det här är min andra dag i domstolen, men jag vet inte om du är samma advokat som jag pratade med igår.”

Rättegångssalen liknade inte en rättegångssal. Det liknade ett rum. Ja, domaren satt bakom ett lite förhöjt skrivbord, men alla andra satt på fällstolar. Ja, juryn satt i bänkar bakom en träpanel, men det var tapeter på väggarna, och de enda tre personerna som satt i publiken var alla märkligt bekanta. Alla såg märkligt bekanta ut, när man träffade dem i ett nytt sammanhang.

Advokaten vände sig mot juryn. “Varför kände du att du behövde säga det, om du redan vet svaret?”

“Jag vet inte svaret. Är du samma advokat som förra gången?”, frågade jag.

Advokaten reste ena ögonbrynet igen, och vände sig om mot mig. “Jag är inte din advokat. Jag jobbar för distriktsåklagaren. Det måste du väl ändå veta?”

“Jag trodde jag redan hade sagt allt det här till den andra advokaten. Var det inte därför domaren skickade mig till det där sjukhuset? Förstår du inte? Jag är ingen apa.”

Jag fick syn på en annan advokat i rummet. Han nickade åt mig, som för att lugna mig. Distriksåklagaren såg förvirrad ut. Jag tänkte att jag nog också såg förvirrad ut.

––––

Vakten lutade sig emot dörrkarmen. “Jobbig dag i domstolen?”

“Jag är bara glad att jag är här igen”, sade jag. “Det är lugnt och skönt här. Jag gillar golvplattorna och väggarna. Jag gillar inte att vara där ute. Jag kan aldrig sluta oroa mig för att alla bara lurar mig, och flyttar på saker i smyg, och sedan skrattar åt mig för att jag inte märker. Jag hatar när människor skrattar åt mig.”

Vaktens hud var marmorerad och hans underarmar var täckta av tjockt, blont hår som liknade skördad vete. Hans ögonlock var mörka, och näsan bred och formlös. Hans armar var tjocka som en orangutangs. Han såg bekant ut, men det kunde jag aldrig vara säker på. Alla såg bekanta ut, tyckte jag.

“Är du…?”, började jag.

“Ja. Samma som alltid.”

“Är det här samma rum?”

Vakten betraktade mig med intresse. “Du minns verkligen inte? Du beskrev själv hur rummet såg ut igår. De beiga väggarna med blå horisontell linje i mitten. Idag är väggarna tapetserade.”

“Så det här är ett annat rum?”, sade jag, och kände hur mina ögon blev stora. Jag började krafsa på mina nagelband. Jag gillar inte när förändringar överraskar mig. Jag är inte rädd för förändringar. Men ingen gillar att bli överraskad.

“Ja, det här är ett annat rum. Det är för att du inte ska kunna skada dig själv. Din advokat bad om det. Han säger att du kan vänta dåliga nyheter.”

“Ingen av er förstår mig. Far förstår mig. Han ger mig biffstek varje dag, till frukost och middag. Jag hatar förändringar, eftersom jag inte märker dem. Men far förstod mig. Han sade varje dag att vi skulle äta biffstek, och sedan åt vi biffstek, och då visste jag att ingenting hade förändrats. Aporna har ju ingen förändring att vara skeptiska inför. Jag visste att vi skulle äta biffstek. Jag hade inte märkt det, om det någon dag hade förändrats, men det var skönt att inte behöva oroa sig för om en förändring jag inte märkte ägde rum.”

“Biffstek varje dag? Jag blir avundsjuk. Jag älskar biffstek.”

“Tja, efter ett tag gick han över till hamburgare. Det blev väl för dyrt med biffstek varje dag. Men sedan började han göra biffstekar igen. Vi varierade lite. Jag gillade aldrig hamburgare lika mycket.”

“Det förstår jag.”

“Hamburgarna gjorde mig magsjuk ibland. Jag märkte inte när han gick över till hamburgare. De gjorde mig sjuk eftersom det krasade så konstigt när jag åt dem. Det var därför jag började gå till psykologen.”

“Varför fick du träffa en psykolog för att du åt en krispig hamburgare?”

“Åh, nej, det var inte därför. Förlåt. Jag menar att det var för att mor varit försvunnen i sex år och jag inte märkt något. Det var det jag tänkte på. Det är inte klokt. Jag älskar henne. Det var därför jag började gå till psykologen. När jag upptäckte att hon varit borta i sex år och jag inte märkt något. Men nu är jag här, på sjukhuset, och kanske är det här jag hör hemma.”

Jag krafsade på mina nagelband med pekfingrarna. Var jag än befann mig så hade jag alltid varit där. Vem jag än träffade så var det någon jag alltid hade känt. Vad det än var jag åt så hade jag alltid ätit det, vad jag än alltid hade trott att det var. Att inte märka av förändring är att aldrig bli chockad, förvånad eller engagerad, att aldrig äga eller ha någonting, att bara se – aldrig observera. Jag visste detta, visste det mycket väl, men om jag inte ansträngde mig för att observera flöt allt ändå förbi obemärkt.

“Det är inte klokt”, sade vakten. “Men jag tror du nog ska komma ut härifrån ganska snart. Du får fortsätta träffa din psykolog, och så kommer du långsamt bli bättre. Du förtjänar inte att sitta här. Så mycket står klart för mig.”

––––

“Föreställ dig två askar med choklad, är du snäll. En är övertäckt, den andra inte. Båda är dina. Du hade omedelbart märkt om det inte fanns någon choklad i den öppna asken. Den övertäckta asken hade du emellertid behövt öppna, innan du märkte att chokladen var borta. Så lever slaktarens son sitt liv. Varje öppen låda i världen är övertäckt, i hans ögon. Du eller jag hade märkt att chokladen var borta så fort vi fick syn på lådan, bara genom ett snabbt ögonkast, men han hade inte märkt det förrän han ville ha en bit choklad och han upptäckte att den inte fanns där. En försvunnen favoritstol, om det så var hans enda möbel i ett i övrigt helt kalt hem, hade han bara märkt i det ögonblick han tänkt sätta sig i den. Inte en sekund innan. Vi andra hade märkt att den var borta så fort vi klev in genom ytterdörren…”

“Och denna pojkes far fortsatte utfodra honom med biffstekar”, sade han. Han pekade av någon anledning i riktning mot rättegångssalens dörr, istället för mot mig i vittnesbåset. Kanske fanns far någonstans i rummet, även om jag inte hade sett honom. Jag hade inte sett honom sedan rättegången började.

Distriktsåklagaren ställde sig upp. “Protest! Avföres från protokollet.”

Den andra advokaten vände sig mot domaren. “Det handlar bara om bevisföring, ers nåd.”

Domaren tittade på dem. “Avslås. Jag vill se var det här resonemanget slutar.”

––––

“Samma soffa?”

Psykologen tittade på mig som om jag hade rullat mig i gödsel. Han besvarade inte min fråga. Han tyckte inte alls om mig, verkade det som. Det var alltid så far hade tittat på mig. De hade släppt mig från sjukhuset. Jag var oskyldig. Jag hade inte mördat mor. Nu var både mor och far borta. Jag skulle bara träffa min psykolog, det var allt som krävdes av mig. Vakten hade sett bekymrad ut när jag gick. Jag hade tagit bussen direkt hit. Psykologen var alltid ledig för att träffa mig. Han tyckte nog också synd om mig, tror jag.

“Ja, det här är samma soffa”, sade psykologen till slut, och suckade. Han höjde spritflaskan och tog en klunk. “Förstår du vad som hände i domstolen idag?”

De tyckte ofta synd om mig. De tyckte jag var så dum att jag inte kunde fungera, och tyckte synd om mig. Apan är skeptisk till förändringar i sin bur. De är särskilt skeptiska inför musslor.

“Ja. Tydligen tror de nu att det var far som mördade mor. Jag fick bara se små bitar av rättegången, eftersom jag inte var med hela tiden, men jag är inte dum. Jag förstod så mycket. Men jag kan inte tro att det är sant.”

Psykologen reste sig och gick över till fönstret. Han stirrade på parkeringsplatsen nedanför. Jag tittade på honom och undrade vad det var jag hade missat. Det var därför jag hatade förändringar. Jag hade helt uppenbart missat något, men jag visste inte vad.

“Jag har missat något.”

Psykologens uppsyn blev lite blek, men också lite lätt grön, som om han plötsligt kände sig matförgiftad. Han vände om, gick till sitt skrivbord och tog ett par nycklar och kappan från kroken på väggen. “Följ med”, sade han. “Allt det här är snart över. Vi går ut och äter lunch.”

“Lunch?”

Psykologen höll upp dörren för mig. “Ja. Kom.”

––––

Jag slog fingertopparna mot bordet. Varför hade vi åkt för att äta lunch på Oatback Steakhouse?

En servitör dök upp. “Vad önskar ni idag?”

“En biffstek”, sade psykkologen. “För unge herrn här mittemot mig.”

“Ska du inte äta?”, frågade jag.

“Nej, inte just nu… Det var bra så, tack.”

Servitören nickade och försvann. Jag såg mig omkring på restaurangen. En jättelik bumerang hängde på väggen. Använde de verkligen sådana i Australien?

Psykologen harklade sig. “Förstår du vad som hände idag i domstolen?”

Jag nickade. “Far är häktad för mordet på mor. De tror det var han som gjorde det. Jag gjorde det i alla fall inte. De hittade aldrig mors kropp, så jag vet inte riktigt varför de är så säkra på att det finns ett mord att klara upp. Kanske stack hon bara. Så har jag själv sagt, i alla fall.”

“Nej, hon stack inte bara. Hon blev mördad. Din far är den skyldige.”

Jag gjorde en grimas. “Jag vet inte, jag. Men hur som helst, han har varit borta sedan jag frikändes. Jag tror han är ute och letar efter henne.”

Psykologen talade långsamt. “Din far, slaktaren, gjorde biffstek åt dig varje dag.”

“Ja. Han visste att jag inte gillade förändringar. Jag märker dem inte, och det gör mig nervös och obekväm. Han sade att vi skulle äta biffstek, och att jag alltid skulle få äta biffstek, och jag åt alltid biffstek. Om han inte gjorde så, och en dag gav mig fisk eller kyckling eller något att äta, så hade jag aldrig märkt det. Jag vet att det inte låter som en stor sak, men jag hatar när jag inte inser att något har förändrats. Jag är smart nog att förstå hur dum i huvudet det här gör mig. Jag önskar så innerligt att jag kunde märka förändringar, för då hade jag varit alldeles som vanligt. Men det kan jag inte, och det hatar jag. De flesta som är så sjuka som jag kan åtminstone inte föreställa sig vad de går miste om. Men det kan jag. Jag kan föreställa mig. Jag ser hur det är att vara normal, och vet att jag aldrig kommer bli sådan. Men jag har accepterat det nu, antar jag…”

Servitören dök upp och ställde en tallrik med en köttbit på framför mig.

“Är det här garanterat en biffstek?”, frågade jag. Servitören tittade först på psykologen, och sedan på mig, medan han log snett. Han trodde jag skojade. Det gjorde jag inte.

“Det är definitivt en biffstek.”

“Okej.”

Psykologen gjorde en min. “Provsmaka.”

Det bubblade märkligt i min mage. Jag kände mig lite illamående. Jag ville verkligen inte ha biffsteken. Den såg inte alls bra ut. Den såg konstig ut. Jag krafsade på mina nagelband.

“Jag är inte så hungrig.”

“Ät biffsteken.”

“Jag vill inte ha den”, sade jag. Jag krafsade på mina nagelband. Det började blöda på ett ställe.

“Jag kommer inte säga åt dig igen. Ät biffsteken, nu.”

Jag stirrade på psykologen. Han blängde tillbaka på mig. Jag ville verkligen inte ha den.

“Nu”, sade han igen.

Motvilligt satte jag gaffeln i köttet, skar av en bit, och stoppade den i munnen.

“Märker du någonting?”, frågade han medan jag tuggade.

Jag kände mig illamående men tvingade ned biten. Sedan lade jag gaffeln på tallriken och tog en stor klunk vatten. Jag ville inte vara här, och ville inte äta den där biffsteken. “Nej. Naturligtvis inte.”

“Ingenting?”

Jag skakade på huvudet. “Ingenting.”

“Ta en till bit nu. Det du har där är en t-bensstek. Det är en fin bit, från ryggraden från där revbenen slutar ner till höftbenet, och – om slaktaren gjorde ett bra jobb – en liten bit av oxfilén. Det är min favoritbit av t-benssteken.” Psykologen pekade på olika platser på min tallrik. “Ta en till bit.”

Jag tvingade mig själv ta upp gaffeln, skära av en till bit, och tugga.

“Det smakar verkligen inte annorlunda, tycker du?”

Jag tuggade långsammare. Mitt illamående bedarrade. “Jag tror kanske att jag gillar den här smaken lite bättre än den som min fars biffstekar hade.”

“Så du märker en skillnad.”

“Jag antar det, ja.”

“Så låt mig då berätta exakt vad någon utan din sjukdom hade märkt. Han hade på en gång märkt att biffsteken du äter nu smakar helt annorlunda än de biffstekar han fått av sin far. Han hade märkt att de såg annorlunda ut, luktade annorlunda, och till och med hade en annorlunda konsistens.”

“Hade han?”

“På en gång. Du gillade aldrig din fars biffstekar.”

“Det är sant.”

“Men du gillar den här biffsteken?”

Jag åt några tuggor till. “Ja, jag antar det.”

Psykologen var ivrig att gå vidare, såg jag. Han hade sina nävar knutna på bordsskivan, och log konstigt. “Din mors kropp hittades aldrig.”

“Vi vet ju inte ens säkert om hon blev mördad.”

“Jag har redan sagt till dig att hon blev mördad. Du åt aldrig biffstek till middag”, sade psykologen. Han såg upprymd ut. Han log.

“Jo, det gjorde jag. Jag åt biffstek till frukost och middag.”

Psykologen flinade och skakade på huvudet. “Nej, det gjorde du inte. Du åt biffstek innan din mor dog, men efter att hon dog…”

“Efter att hon dog lagade far biffstek varje dag.”

“Nej. Nej, nej, nej!” Psykologens leende blev allt bredare nu. Han såg ut att vara helt ifrån sig. “Du åt aldrig biffstek till middag, eftersom du inte hade märkt skillnaden. Apan är skeptisk till förändringar i hans bur. Musslan, tja, för en mussla är allt detsamma. Din far tog livet av din mor. Din far tog livet av många människor. Du åt kött till frukost och middag, men det var inte biffstek. Det var aldrig biffstek. Din far hade ett rum, din brors gamla rum. Det rummet blev din mors. Din far gjorde mat åt dig varje dag, varje måltid, men det var aldrig biffstek.”

Jag tappade gaffeln på bordet. Den slamrade när den slog i. Jag tappade kniven också. Det var svårt att andas, plötsligt. Jag missade något.

Psykologen skrattade högt. Han tog tag i sin mustasch och rev av den. Den gick av på en gång. Han tog av sina glasögon. Jag missade något, något stort. Psykologen skrattade igen.

“Du känner fortfarande inte igen mig. Du är så dum. Den här utklädnaden kostade mig två dollar.”

Han skrattade medan han tog fram en näsduk ur fickan och torkade en tår. Näsduken var fläckad av blod.

“Du åt aldrig biffstek. Du åt din psykolog till frukost”, sade han, medan han viftade med näsduken. “Och till middag åt du din mor!”

Signaturmelodi

Vi hörde “Biffstek”, skriven av Zachary Adams. Den lästes av Ludvig Josephson. Och med denna minnets värsta tänkbara spratt avslutar vi veckans Creepypodden. Men helt slut är inte avsnittet, för det kommer fortsätta växa i era minnen, och en dag, när ni råkar lyssna på det igen, är det något ord plötsligt som slår er med förvåning: så kan ni inte minnas att jag eller Ludvig sade förra gången. Och där får ni stå då, med all den osäkerhet som det är att vara människa, och undra: är det er omvärld som har förändrats… Eller är det er uppfattning av den, som inte går att lita på?

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.