Avsnitt 184: Intrång II

Det började en onsdag. Jag stod och väntade på bussen till jobbet med en halvbra podcast i hörlurarna, stirrande i trans ut i intet på den gråa och blöta omgivningen. Då hamnade han i mitt synfält. Han nickade igenkännande åt mig och på ren social automatik log jag försiktigt tillbaka och besvarade hans nick. Jag hade ingen aning om vem människan var. Antog bara att han måste ha sett fel på vem jag var och jag fortsatte min dag som vanligt, inte nämnvärt skadad av att ha nickat åt en främling.

Onsdagen efter så åkte han samma buss som mig, den här gången höjde han handen och vinkade åt mig innan han satte sig på ett säte längre fram i bussen. Ingen nick kom från mig utan förvåningen slog av min sociala autopilot. Jag visste inte vem den här människan var, det var inga klockor av igenkänning som ringde. I mitt huvud gick jag igenom gamla klasskamrater, jobbkollegor och kompisars pojkvänner men ingen passade in på mannen som vinkat åt mig.

När jag kom hem försökte jag beskriva honom för min sambo men hans utseende var för vanligt. Det fanns inget med honom som stack ut så det var svårt att få till en detaljerad beskrivning som min sambo skulle kunna känna igen. Min sambo ryckte på axlarna och sa ”Han har nog bara misstagit dig för någon annan” Eftersom det hade varit min första tanke också så jag höll med. Skulle jag se honom igen så kunde jag helt enkelt säga åt honom att han blandat ihop mig med någon annan.

Det tog flera veckor innan han dök upp igen, det hade börjat bli vår och lite grönt hade tveksamt börjat dyka upp på träden. Det var återigen på bussen som vi sågs, den här gången vinkade han inte eller nickade. I stället sken han upp när han såg mig ”Hej, Kim! Det var inte igår” och så satte han sig på det lediga bussätet bredvid mig. Kallsvetten var omedelbar och jag kunde känna hur mitt ansikte blev varmt, han visste mitt namn och jag hade inget minne av honom. Han hade inte tagit fel på mig, det var jag som på något sätt lyckats med att glömma, eller rättare sagt, radera en människa ur mitt huvud.

Han började fråga saker om mitt liv, hur det var med min sambo och hur det gick på jobbet. Jag svarade artigt medan jag febrilt försökte placera honom. Var det någon avlägsen släkting? Han visste vart jag var uppvuxen och vilka mina föräldrar var, han visste att jag hade bott ett år utomlands och han beklagade även sorgen för min hund som hade gått bort för några år sen. Det var frågor som rörde saker som hade hänt för tio år sen och frågor om saker som hade hänt för bara några veckor sen. Som min farmors sjukhusvistelse och min och sambos resa till Berlin. Två stopp innan mig så sa han att det var hans hållplats

”Ta hand om dig nu Kim och hälsa Pontus!” Pontus är min sambos namn. Så fort han hade gått av så funderade jag över de frågor han ställt i hopp om att de kunde ge mig en ledtråd till när vi skulle ha kunnat träffats. Jag skulle säga att vi var nära i ålder, men längre än så kom jag inte. Pontus reagerade inte alls när jag berättade för honom att denna person visste vem han var. ”Det kanske är någon gammal kompis eller kollega till mig då?” Men det förklarade inte hur han kunde veta så mycket om mig. Det var ingen av Pontus bekanta som jag hade spenderat så mycket tid med. Jag har aldrig varit särskilt bra på namn och ansikten men jag har aldrig helt glömt bort en människa. Det skrämde mig, jag hade hört talas om tidig demens och funderade på om jag borde uppsöka läkare. Min sambo lugnade mig och sa att polletten skulle trilla ner för eller senare. Jag valde att tro på det istället för en trasig hjärna.

Nästa gång vi sågs var i mataffären, då kom han inte fram eftersom jag stod i kön och han precis var på väg ut från en annan kassa. Istället vinkade han glatt och mimade ”Allt bra?” Jag gjorde en tveksam tumme upp. När jag senare samma dag såg honom på gymmet så föll polletten ner. Jag kände honom inte utan han måste såklart ha sett mig här och nu börjat att förfölja mig, han hade säkert sökt upp all information om mig som fanns att hitta. Jag visste inte vad jag hade för inställningar på mina sociala konton, det hade bara varit vänner och familj som varit intresserad av dem, i alla fall hittills. Lättnaden över att ha en förklaring växlade snabbt över i en brinnande ilska. Utan en tanke på att mitt agerande kunde få konsekvenser så stegade jag rakt fram till honom.

”Hej, Kim! Tränar du här?” Sa han glatt och överraskat.

”Ja det borde väl du veta”, fräste jag. Han såg något förvånad ut men log fortfarande. Min mun öppnades för att släppa lös en harang om förföljarbeteende och polisanmälan, men det avbröts redan innan jag hann dra in luft då en kille som jobbade på gymmet gick fram till honom och började prata.

”Så ursäkta för dröjsmålet men nu är ditt kort färdigt! Nu är du officiellt medlem här hos oss. Ska vi kika lite på maskinerna och lokalen då?” Han ursäktade sig och önskade mig en trevlig dag och gick därifrån med instruktören. Mitt fräsande verkade inte ha påverkat honom nämnvärt. Jag hämtade mina grejer och gick hem. Ilskan vred sig fortfarande inom mig men utan någon att ta ut den på förvandlades den till någon grötig sörja av ångest och rädsla.

Efter en dusch som egentligen inte behövdes satte jag mig på soffan och ringde min mamma. Återigen så var min beskrivning av honom inte tillräckligt precis, hans drag var för vanliga och hans kläder var inte någon av någon utmärkande stil. Genomsnittshöjd, genomsnittskropp och genomsnitts ansikte. Min stackars mamma försökte så gott hon kunde att hjälpa mig. Hon slängde ut en massa namn på gamla bekanta men inget av dem stämde in på honom. Hade det varit en son till någon av mammas vänner så hade det förklarat en del, men de beskrivningar mamma gav av dem passade inte överhuvudtaget in på mannen som nu plötsligt dykt upp. Min starkaste teori var fortfarande att han var någon slags stalker så jag gick igenom mina sociala medier. Ganska snabbt insåg jag att det var år sen jag hade skrivit något på dem. Det stod inget om vår resa till Berlin eller att min farmor varit sjuk.

En kväll knackade på dörren, jag var ensam hemma men väntade en vän på besök så jag öppnade med förväntan av att det var hon som skulle stå där. Han stod där. Den här gången såg han lika förvånad ut som mig. ”Nej men hej, dig hade jag då inte väntat att få se” skrattade han. Jag skrattade inte. ”Vad gör du här, hur vet du vart jag bor?” han skrattade igen ”Jag visste inte att du bodde här, jag skulle hälsa på en kompis. Har aldrig vart hos honom förut så jag tog fel på lägenheten, uppenbarligen. Herregud ett sånt sammanträffande!” Hans leende var stort och ärligt. Inga ansiktsmuskler som såg ut att anstränga sig för att hålla upp en lögn. Jag hade aldrig känt ett sådant obehag innan.

”Lägenhet B skulle jag till.”

”Det är den till höger här” sa jag och pekade. Han lyfte på en imaginär hatt till tack och knackade på dörren. Jag stod kvar i min dörr. Jag behövde se om det var någon som verkligen öppnade eller om det här bara var en slags manöver för att lura mig, ärligt leende eller ej. Lägenhetsdörren bredvid öppnades med ett ”nä men tjenare mannen, kom in!” Han log mot mig innan han gick igenom den öppna dörren ”Ha en bra kväll nu!” Jag stängde min dörr och sjönk sedan ner på hallgolvet, det fanns inte plats kvar i min hjärna för att säga åt mina ben att stå.

Han hade inte gjort något för att jag egentligen skulle känna mig hotad och utan någon ansträngning så kunde vem som helst se att detta bara var sammanträffanden. Det var bara att min hjärna inte ville placera honom någonstans. Nu kände jag att det fanns ingen tvekan om att vi skulle ses igen och då skulle jag fråga honom om hur vi, hur han kände mig. Jag behövde inte vänta länge på nästa möte. Min vän kom aldrig den kvällen utan vi bestämde istället att ses dagen därpå för en fika. När jag kom till caféet så var han såklart där. Jag gick raka vägen fram till honom där han satt med sin svarta kaffekopp och en kanelbulle, jag gav honom inte ens tid för att svälja kaffet och hälsa på mig.

”Vart känner du igen mig ifrån? Vart är det vi har träffats?” Min aggressivitet överraskade mig och honom. Hans ögon blev stora och frågande, sen log han åt mig. Ett trevligt och vanligt leende.

”Hej på dig med du. Du är då för rolig, jag trodde nästan du var allvarlig där.”

”Sluta!” Jag kunde inte kontrollera mig utan jag skrek så högt att de andra cafégästerna stirrade på oss. ”Jag vill att du berättar om första gången vi träffades och hur du känner mig” Han såg ut som om jag försökte prata med honom på ett främmande språk.

”Mår du bra? Kommer du verkligen inte ihåg?” Han var ärligt bekymrad, det både hördes och syntes. De kalla kårarna kröp upp igen. ”Snälla Kim, det är ju jag. Jag är ju din vän” Han lyfte sin arm och rörde den i riktning mot min. En vänlig gest som gick tillsammans med de där vänliga ögonen och det vänliga ärliga leendet. Jag slog bort hans hand så den välte omkull hans kaffekopp.

”Vad heter du? Vad kommer du ifrån? Vad vill du mig!” En ur personalen närmade sig och bad mig att gå innan de ringde polisen. Han reste sig upp och höll ut sina händer, lugn och samlad.

”Det behövs inte, detta är bara ett enkelt missförstånd.” Jag kunde inte vara kvar, jag rusade ut ifrån cafét och jag saktade inte ner på mina steg förens jag stod i min trappuppgång. Pulsen var hög och min rygg var klibbig av svett. De djupa andetagen jag försökte ta ville inte komma och jag försökte intala mig själv att jag överreagerade, det här var ett missförstånd, bara ett enkelt missförstånd och allt skulle snart klarna.

Så fort jag öppnade vår dörr så hörde jag röster i lägenheten.

”Hej älskling, jag är hemma!” Jag var förvånad över att jag lät så lugn och glad.

”Hej är du redan här? Kom in vi sitter och fikar, det finns till dig med” Jag hängde upp jackan och sparkade av mig skorna. Min luft hade börjat komma tillbaka till mig och jag kände en skarp längtan efter min sambo och hans lugnande närvaro.

”Vilka är vi?”

”Jag och Charles Manson” Jag fnissade lite åt hans svar och steg in i vardagsrummet, måste vara någon av hans kamrater från jobbet eller korplaget. Men det var han, han satt där i soffan och hade återigen en kanelbulle framför sig och en kaffekopp med rykande svart kaffe.

”Vad gör han här? Hur kom du hit före mig?”

”Men älskling” Min sambo skrattade ”Skojar du?”

Det gick inte längre, jag kunde inte förstå, jag kunde inte… Jag kunde inte

”Säg vad han heter, berätta för mig när du träffade honom och säg vad han heter” Jag skrek och all min luft försvann igen. Jag ville hålla mig lugn och få fram en förklaring men det kom bara skrik istället.

”Älskling, du beter dig jättemärkligt nu. Hur mår du?” Jag svarade inte, jag klarade inte av att se dem sitta där bredvid varandra i soffan. Se honom i mitt hem som om det vore en självklarhet. Han var ingen jävla självklarhet. Jag vände mig om, tog på mig mina kläder och gick ut. Pontus skrek efter mig men så fort jag var utanför dörren skrev jag ett sms jag ringer dig sen, jag måste bara ut till mamma en sväng.

Min mamma bor en kort bussfärd bort och blev bara glad över att jag ringde och ville göra ett spontanbesök. Hon lovade att bjuda på middag. När jag kom kände jag doften av mat och den där välbekant doften av mammas hem. Det går inte att ljuga för en mamma och hon såg att jag var upprörd och frågade direkt om vad som hade hänt. Jag kunde inte svara utan kramade bara om henne. Hennes doft var varm, trygg och flera minnen dök upp i mitt huvud. När jag kröp ner bredvid henne i sängen på morgonen. Den varma känslan i magen när hon stod och strök juldukar och jag fick lägga ut dem på borden. Hur livrädd hon var första gången vi övningskörde tillsammans. Det var så här det skulle vara, en människas ansikte, doft och beröring ska sätta i gång alla nervbanor i hjärnan och framkalla mer eller mindre tydliga bilder från förr. Hon strök mig över ryggen ”Såja, älskling, vi äter lite middag och dricker lite vin så kan vi prata sen” Jag nickade och sjönk sedan ner i den välbekanta köksstolen som hängt med från mitt barndomshem. Vi pratade smått under middagen om normala saker, inte om främmande män som bara dykt upp och nästlat sig in i mitt liv, utan om vardagliga och trygga saker. Allt som hade hänt fick känslan av en feberdröm som nu började blekna bort.

Vid praktiskt taget alla besök hos min mamma så plockade hon fram fotoalbumen, den här gången var inget undantag. De var hennes käraste egendom och jag älskade alltid att få se de gamla korten och prata om förr och minnas de personer vi hade förlorat och vilka som hade gjort entré. Ett av mina favorit kort var ifrån när jag fyllde ett, hela familjen och släkten var propert klädda och stod samlade runt mig som var lyckligt nerkladdad av gräddtårta. Alla log och såg så oerhört glada ut. Bredvid morfar i sina hängslen stod mormor i en storblommig klänning, det var bara att nu gjorde hon inte det. Det stod någon annan emellan dem, det var han. Samma ålder och samma kläder som han hade på sig för bara några timmar sen.

”Mamma! Vem är det där?”

Mitt finger darrade när jag pekade. Hon tog albumet ifrån mig

”Ja men det vet du ju vem det är” skrattade hon.

Varför skrattade alla åt mig, varför kunde ingen svara?

”Mamma säg vem det är!”

”Men snälla Alex, det vet du väl vem det är? Ni har ju alltid känt varandra, som ler och långhalm heter det väl eller vad man nu säger”

Jag slet åt mig fotoalbumet och bläddrade igenom alla kort. I vartenda kort där jag var med så var även han där, klädd i samma kläder, med samma vänliga och ärliga leende utan att ha åldrats en dag. Jag slet åt mig de andra fotoalbumen, jag konfirmationsklädd på kyrktrappan och han ståendes bredvid prästen. Jag glatt skrikande med mitt studentplakat och han i bakgrunden med armarna höjda i en segergest. Jag sittandes i min första bil som jag köpt för mina egna pengar och han framåtlutad i passagerare sätet vinkades mot kameran. Jag tog försiktigt ut det kortet, synade det och började sedan riva det i små bitar.

”Men vad gör du? Vad är det som händer med dig!” Mamma slet småbitarna ur mina händer och jag reste mig och gick. Varför kunde ingen säga mig hans namn? Om det var jag som höll på att bli galen så borde de i alla fall kunna säga mig hans namn. Jag åkte hem igen, jag ringde min sambo och sa att jag var på väg hem. Innan han hann säga något annat frågade jag om han var kvar och så fort han hade svarat nej la jag på.

Min sambo kom ut i hallen innan jag ens hade hunnit att öppna dörren helt

”Jag har vart så orolig, vad är det som händer med dig” Jag slängde mig hans famn och grät, jag sa inte ett ord utan grät bara. Han hjälpte mig att ta av mig jackan och mina skor och ledde sedan in mig i vardagsrummet. Längs ena väggen stod nu en enkelsäng.

”Var kommer den ifrån?” min röst var tjock av all gråt.
”Det är hans säng ju, kommer du inte ihåg älskling? Vi ställde ju upp den när vi flyttade in”

Pontus ögon var blanka och nu var det hans röst som började låta tjock. ”Jag tror vi måste ta dig till läkaren, jag är så orolig för dig, det är något som är fel” Då gick det inte längre, jag kunde inte hålla mig utan jag började att skratta, jag hade aldrig skrattat på det sättet förut. Jag kände inte igen det, det var desperation och panik som bubblade fram mellan läpparna. Min sambo hade rätt det var verkligen något som var fel. Jag och Pontus föll ner i soffan, jag fortfarande skrattandes och han med ett oroligt grepp om mig. Då öppnades halldörren och in steg han, hans ansikte såg lättat ut när han såg mig.

”Vad skönt att du är hemma igen, vi har varit så oroliga” Jag skrattar fortfarande, han sätter sig på min andra sida i soffan och lägger en arm runt mig. Jag skrattar fortfarande. Hans arm är varm och mjuk, precis som vilken arm som helst. Men han luktar inget. Inga elektriska impulser i hjärnan startar. Jag skrattar fortfarande och mer.

Han bor med oss nu. Alla känner honom och han känner alla. Ingen säger vad han heter men tydligen var det jag som har presenterat honom för dem alla. Han sover inte längre i sängen i vardagsrummet, han sover med oss i dubbelsängen. Min sambo reagerade inte första gången han la sig bredvid oss, inte heller andra eller tjugonde gången. Han gör frukost åt oss alla varje morgon, det är nog trevligt. Varje fredag lyckas han med att köpa den maten jag varit sugen på under veckan. I somras bokade han en resa till oss, jag har alltid haft en hemlig dröm om att åka till Sofia. Jag har aldrig berättat det för någon, förutom för honom tydligen. Vi hade fint väder under resan.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var historien “Främlingen”, skriven av lyssnaren Lovisa och läst av Camilla Blomqvist. En berättelse om ett intrång i livet, som växer tills man inte längre vet om livet var ens eget till att börja med.

Vårt självbestämmande är skört, kanske skörare än vi i vardagen orkar låtsas om. Jag läste nyligen om Art Spiegelmans oerhörda seriealbum Maus, som berättar den sanna historien om Arts pappa Vladek och hur han som polsk jude överlevde förintelsen. När Maus kom ut på 1980-talet förändrade inte bara den allmänna förståelsen kring förintelsen utan också tanken på vilka berättelser seriemediet kunde ta sig an. Det är en bok alla borde läsa.

Det är en berättelse om självbevarelsedrift, och hur desperat den blir när den ges allt snävare utrymme. Pappan Vladek överlever förintelsen genom att anpassa sig och ta sig framåt igenom vart och ett av nazisternas nålsögon, samtidigt som varje steg på sätt och vis suddar ut och ersätter något av den han var från första början. Till slut är han kanske mer överlevare än människa, och på sätt och vis försvinner alltså även Vladek i förintelsen.

Det är lätt att läsa boken som om det var mot en naturkatastrof han kämpade, eftersom hotet är lika slumpmässigt, obönhörligt och stort, så man måste hela tiden påminna sig om att det var människor som utsatte honom för detta. Det var människor som steg för steg monterade ner hans självbestämmande, och samtidigt fick honom att slåss för sitt liv mot andra lika olyckliga offer. Det är en fasansfull bild av vad ett intrång i livet kan innebära.

Så kan man tala om denna veckas avsnittstema, om man börjar utanför kroppen. Men man kan också börja inifrån den. Intrånget i kroppen såsom det främmande och otypiska och därför isolerande.

Ni kanske har hört talas om Edward Mordrake. Det finns en bild som flyter runt på nätet, som påstås föreställa honom. Han är porträttfotograferad från sidan, en stilig man med markerade drag och fylliga läppar. Det som sticker ut i bilden är att det i nacken under Edwards tjocka kalufs finns ett andra ansikte, ett förkrympt och skrynkligt sådant, som en gammal bitter gubbes.

Det sägs vara det enda som återstod av den parasitiska tvilling Edward föddes med. Det berättas att ansiktet i hans nacke nattetid viskade hemska saker till honom, och log och flinade när Edward grät. När Edward till slut drevs till självmord lämnade han ett brev där han bad att detta hans andra ansikte skulle krossas, så att det inte skulle fortsätta viska även i graven.

Det är en förfärlig historia, och som så många andra skräckinjagande historier som cirkulerar på nätet är den mycket äldre än man kan tro. Det var i slutet av 1800-talet som den dök upp, i en bok om medicinska underligheter eller som det senare skulle komma att kallas: freaks. Det händer att människor föds med extra huvuden eller ansikten, men sällan överlever de barndomen eller ens förlossningen. Edwards fall stack ut, som fysiskt hade klarat sig, men blev psykiskt förstörd av huvudet. Det har fascinerat oss i över 120 år.

Men det är ingen sann berättelse, den om Edward Mordrake. Det var ett verk av en tidig science fiction-författare, som av några storögda medicinskribenter togs på allvar. Porträtten som finns av Edward föreställer i själva verket dockor av papier machier och vax. Ändå har själva idén räckt för att förhäxa oss. För så rädda är vi för intrånget i integritet att en bild av människa vars själva kropp driver honom till undergången, hur falsk den är, sätter sig som en rostfläck på vårt medvetande.

Och det är med en berättelse om just denna sorts intrång vi ska avsluta veckans avsnitt. Vi ska höra “Den andas, den blöder, den föder”, skriven av användaren EmpyrealInvective på Creepypasta Wiki och uppläst av Ludvig Josephson.

Som barn var jag sjuklig. Aldrig så illa att jag hamnade på sjukhuset, men tillräckligt för att det skulle hänga som ett moln över mig. Jag var mindre till växten och alltid långsammare och tröttare än de andra barnen. Medan de sprang omkring ute och lekte föredrog jag att sitta inne och läsa. Minsta ansträngning gjorde mig utmattad i dagar. Jag tycker inte jag hade en olycklig barndom, men jag kan se hur den formade mig till den introverta människa jag är idag. Så kanske det blir när man söker sig till böcker och upptäcker världen bara genom dem.

Inte förrän jag blivit vuxen började jag ifrågasätta min livsstil. Runt omkring mig började människor skaffa hem och partner, ja till och med familj, alla utom jag. På jobbet hade jag ett par bekanta, men det var inte direkt några jag umgicks med på fritiden. Någon familj hade jag inte. Pappa gick bort som ung, i en hjärtattack till följd av en livstid av högt kolesterol, och mamma dog i en extremt illasinnad bukspottskörtelcancer kort efter att jag gick ut högskolan.

Det tog några veckor för henne att dö. Hon klamrade sig fast vid livet så länge hon kunde, men till slut gav kroppen upp. Jag var med henne på sjukhuset när hon dog. Hon var så tunn att det såg ut som att minsta vindpust skulle räcka för att hon skulle tappa andan, hennes ögon var blodsprängda och dimmiga och hennes hud var gulnad som sidorna i en gammal bok. De palliativa medicinerna hon fick för att inte lida under sin sista tid i livet, petidin, gjorde också att hon inte förmådde säga några sammanhängande sista ord. Hon bara stirrade på mig medan slutet närmade sig. Jag höll hennes hand i min, men den blev allt mer slapp. Jag sade att jag älskade henne, och hon svarade inte. Hennes ögonlock föll till slut igen, och hon släppte taget. Jag bestämde mig kort därefter att jag skulle göra detsamma.

Jag hade inga anhöriga eller ens några nära vännner. Jag var ensam i världen. Kort efter mammas begravning sade jag upp mig från den lilla byrå som hade varit vänlig nog att anställa mig trots att jag inte hade någon erfarenhet och sålde min lägenhet. Jag ville inte vara kvar i den staden längre. Allt där påminde mig om vad jag inte längre hade, och aldrig hade haft. Och med arvet efter mamma, när mitt föräldrahem också var sålt, hade jag tillräckligt för att komma iväg.

Jag valde att bosätta mig på landet, där jag tänkte att jag skulle få vara i fred med mina tankar en tid. Jag tänkte att om jag bara fick möjligheten att bearbeta allt som hade hänt, så skulle det bli lättare att göra en plan för vad jag skulle göra framöver. Nu i efterhand inser jag att det var den värsta tänkbara idén. Att leva helt för mig själv, med bara mina tankar som sällskap, en mil bort från de närmaste grannarna, gjorde bara att jag sjönk ännu djupare ned i isoleringen. Jag var ensam med mina funderingar, och jag insåg tidigt att de inte uppbyggliga.

Kanske var det mitt psykiska tillstånd som utlöste det. Åtminstone var det så att jag en dag upptäckte en liten cysta strax under huden på min vänstra överarm. Den var stor som enn ärta, och den var rörlig någon centimeter åt varje håll. Först tänkte jag att det var en fettknöl och ingenting att oroa sig för. Jag klämde på den, och det kändes väl lite obehagligt men inte mer än det gör att nypa sig var man än gör det på kroppen. Det var inte förrän jag insåg att den växte som jag började bli orolig.

Till slut fick jag ett sammanbrott, kanske av stress, och åkte till vårdcentralen. En vänlig läkare där lugnade mig med att det mycket riktigt var en fettknöl, och ingenting farligt. Han sade att om det var ett symtom på något så var det snarare förhöjda kolesterolvärden än cancer, och att det kanske inte var så konstigt med tanke på min familjs gener, men att det ändå inte skulle förhindra att jag kunde leva ett långt och hälsosamt liv.

Jag kände mig bättre till mods, men bad honom ändå att röntga klumpen. Han svarade att det inte fanns någon anledning. Eftersom den var rörlig under huden var fettvävnaden inkapslad och högst sannolikt godartad. Fettknölen var harmlös. Att göra tester skulle bara vara smärtsamt och meningslöst. Han rådde mig att försöka avstå rött kött och att återkomma om jag märkte av att klumpen förändrades. Jag tackade och åkte hem, lättad. Den lättnaden varade i ungefär en månad.

I några dagar kunde jag inte låta bli att pilla på och röra vid knölen. När en vecka hade gått, och jag var helt säker på att den inte hade växt, började jag så sakteliga glömma den och återgå till min ensamma vardag. Jag vaknade sent på morgnarna och läste. Jag gjorde lite hushållsarbete, och sedan lunch, medan jag funderade på vad jag skulle göra av mitt liv. Ibland gick det dagar utan att jag pratade med någon. Jag har senare förstått hur ohälsosamt det var för mig att isolera mig så där efter mammas död. Jag gick i stå, men förstod det inte ens själv.

En dag kände jag en svidande smärta i vänstra överarmen. Jag påmindes om cystan, och kände försiktigt på den. Det var helt uppenbart att den hade vuxit. Nu var den stor som en femtioöring. Jag kunde fortfarande röra den hit och dit under huden, men vid minsta beröring kändes det som att jag fick ett nålstick. Ändå lät jag det vara. Jag hoppades väl att det var ett övergående tillstånd som jag snart kunde sluta bekymra mig över, men så var det inte. Det fortsatte göra ont.

Egentligen var det ett desperat försök att ignorera smärtan tills den försvann. Om jag ska vara helt ärlig berodde det på att jag var rädd för att åka till vårdcentralen igen. Delvis för att jag fruktade en eventuell diagnos, att knölen skulle vara cancerogen, men också för att jag fortfarande hade alldeles för färskt i minnet hur min mammas sista tid på sjukhuset hade varit. Det gjorde att jag lät saken bero, och knölen växa, i en vecka innan jag förstod att situationen var allvarlig.

Först när jag vaknade en natt av hur ont jag hade i armen insåg jag att jag var tvungen att uppsöka läkaren igen. Jag rullade ut ur sängen och gick in i badrummet för att titta på armen. Smärtan antog jag berodde på att jag hade legat på armen, eller kanske stött den emot något under natten. När jag tände lampan och tittade mig i spegeln insåg jag att jag hade haft fel. Runt knölen på armen såg jag intorkat blod. Jag satte på kranen för att skölja av den, men vid första beröring kände jag att något var fel.

Det stack ut en fingernagel ur min arm. Jag förstod inte hur den hamnat där. Hade jag på något sätt brutit av en nagel i sömnen och sedan rullat över den? Jag tog försiktigt tag i den och försökte dra ut den, men det gjorde så ont att jag tappade andan och omedelbart fick sluta. Det kändes som om jag hade tagit tag i en nerv och dragit i den. Istället tvättade jag försiktigt överarmen och tittade noggrannare. Det såg ut som om nageln stack ut ur huden, snarare än att den hade skurit in i den. Jag flyttade, trots att ömmade något fruktansvärt, på fettknölen under huden och såg hur nageln vändes ned och följde efter inåt armen, som om den hängde ihop med knölen. Det avgjorde saken. Morgonen därpå fick jag ta mig in till vårdcentralen igen.

Innan läkaren fick se min arm märktes det att han trodde jag överreagerade. Han sade att min oro bara gjorde saken värre. Inte förrän jag drog av mig tröjan, försiktigt så att den inte fastnade i den vassa nageln, blev han tyst. Han undersökte fettknölen och såret, och så sade han att det verkade som om huden punkterats inifrån och inte utifrån. Jag frågade om han kunde operera bort knölen så att vi kunde titta närmare på den, och han sade att det nog – på grund av risken för infektioner och så att han kunde diagnosticera mig bättre – var en bra idé.

Han erbjöd mig att sövas ned inför ingreppet, och sade att det nog skulle bli bäst, men jag tackade nej. Jag ville ha lokal bedövning endast. Jag kunde inte glömma min mammas sista ögonblick. Även om det här inte var jämförbart, för att det var en så mycket mindre dramatisk situation, ville jag aldrig någonsin mer uppleva något sådant. Jag sade det inte till läkaren, men den rädslan styrde mig mycket i mina kontakter med vården. Han gick igenom hur det hela skulle gå till och vilka riskerna var, och så tog han mig till ett operationsrum och lade mig på en bår.

Medan han jobbade gjorde jag mitt bästa för att titta åt ett annat håll. Jag fick tvångstankar om att jag skulle råka nysa eller spotta om jag såg mot såret han öppnat i min arm, och därmed orsaka en infektion, eller att jag skulle svimma av blotta åsynen. Mot slutet kastade jag en snabb blick ner mot min vänstra sida, och fick se hur ungefär två och en halv centimeter av min hud öppnats upp, och jag skymtade en mörkröd massa under. Det såg inte alls så groteskt och skräckinjagande som jag hade trott, utan mest som ett kliniskt och rent sår. Läkaren lade ned något verktyg i sin skål, och så sade han.

“Då ska vi se vad vi har här då…”

Han tystnade, och jag hörde hur han tappade sin stora pincett i golvet. Jag böjde mig fram för att se, men han höll mig tillbaka och sade åt mig att ligga stilla tills han hunnit sterilisera och sy ihop såret. Han hade bara tappat pincetten av misstag, tillade han snabbt, och det var ingenting att oroa sig för. Jag låg kvar och väntade i tio outhärdligt långsamma minuter medan han sydde och tvättade av min överarm, och sedan fick jag äntligen sätta mig upp och kunde titta ned i hans skål.

Där låg en gråaktig klump i storlek ungefär med en oformlig spelkula. Under den fräna lukten av desinfektionsmedel och plast i rummet kände jag något annat, som av gammalt kött. När jag tittade på klumpen och tänkte på att den hade varit inne i mig och tydligen börjat ruttna så kände jag det vändas i magen. I ena änden av klumpen stack fingernageln ut. Inte förrän läkaren frågade mig om jag visste vad fetus in fetu betydde förstod jag vad det var som låg framför mig. Fetus in fetu. En parasitisk, outvecklad tvilling.

Vi gick in på läkarens rum och han gav mig ett glas vatten, lade mig på en bår och påbörjade en helkroppsundersökning av mig. Under tiden förklarade han vad han trodde det var som hänt mig. I magen, sade han, hade jag i den allra första början haft en tvilling. Tidigt under graviditeten hade min kropp absorberat tvillingens. Sedan hade den fortsatt växa och utvecklas inuti mig, vilket antagligen kunde förklara varför jag varit så sjuklig och energilös i barndomen. Han sade medan han varsamt kände sig fram över min rygg att tvillingens kroppsmassa senare under åren hade återabsorberats av min egen kropp och att det därför inte fanns mycket kvar, annat än den här lilla svulsten vi precis tagit bort. Men sedan såg jag hur hans ansikte stelnade, och förstod att den biten inte hade var den sista.

Läkaren sade att han kände någonting strax ovanför min högra njure, och att han ville genomföra en explorativ buköppning. Ju förr, desto bättre. Jag instämde. Han sade att den här gången var det helt nödvändigt att jag sövdes ned. Jag skulle behöva ställas ansikte mot ansikte med mitt trauma, och hamna i samma utsatta position som hon. Jag försökte hopplöst argumentera emot en stund, men läkaren var benhård. Det här var ett komplicerat ingrepp. Jag behövde sövas. Till slut gav jag upp, och gick med på det.

Jag tillbringade en till största delen sömnlös natt på sjukhuset. Min mage kurrade oavbrutet. Jag hoppades att det var för att jag inte hade ätit på hela dagen, men kunde inte låta bli att tänka att det berodde på att min parasitiska tvilling växte till sig och blev allt större. Runt en timme efter att jag vaknat kom narkosläkaren, och vi hade ett möte där hon pratade mig igenom hur processen skulle se ut. Sedan satte hon en nål i armen på mig, och fäste slangen som löpte in i den i en intravenös väska. Hon frågade om jag kände mig redo, och jag nickade, även fast jag var livrädd. Jag måste ha sett så ut, för hon log och sade att allt skulle gå bra. Sedan hängde hon upp väskan, som var fylld med saltlösning, lorazepam och ett narkosmedel. Det sista jag minns att jag tänkte på innan jag försvann i mörkret var hur min mamma hade sett ut på sin dödsbädd.

Det som följde var mitt livs värsta fem timmar. Jag minns att jag plötsligt, yrvaket, hörde musik. Först trodde jag att operationen var över, men sedan hörde jag en röst över musiken. Någon bad om en pincett. I det ögonblicket slogs jag av en fruktansvärd insikt. Jag var vaken under operationen. Någonting med nedsövningen hade gått fel.

De hade tejpat mina ögonlockar så jag kunde inte se någonting, och jag kunde inte heller röra mig, men jag hörde allt. Jag låg där och lyssnade på Nicki Minaj och DMX, som de tydligen gillade att operera till, medan jag hörde kirurgen fråga någon om det där han såg där verkligen kunde vara hela cystan. Jag hörde ett ljud av något som lades på en bricka, och sedan hur någon som stod i rummet verkade sätta något i halsen. Hon bad om ursäkt med skakig röst, och någon annan drog ett nervöst skämt om att det var en hårresande klump. Folk i rummet stönade åt det dåliga skämtet, som jag inte själv skulle förstå förrän jag fick se vad de hade plockat ur mig.

I fem timmar låg jag där, vid medvetande fast paralyserad. Jag kände ingen smärta, lyckligtvis, men jag hörde varje skämt, äcklat stön och tankspritt skvaller. Jag hörde hur det fräste när de brände sig genom köttet. Det var de trehundra värsta minuterna i mitt liv. Det kändes som om jag låg där i en outhärdlig evighet, och att jag inte stod ut med en sekund till av dånande musik, dumma skämt och ljuden av operationen i min egen kropp. Värst av allt var att inte kunna se vad de gjorde. Att tvingas föreställa mig vad som låg bakom alla ljud.

En lång stund senare, när operationen till slut hade avklarats, började min rörelseförmåga återvända. Först sade jag ingenting till sjuksystern som fanns kvar i rummet. Jag ville liksom tro att det hela inte hade hänt. Till slut märkte sjuksystern att jag vaknat, och jag bad att få se vad det var de hade tagit ur mig. Hon tvekade. Jag underströk att det var viktigt för mig. Hon svarade att kirurgen skulle komma tillbaka snart, och att jag fick prata med honom. Jag låg där i en halvtimme, utlämnad till min egen fantasi.

Till slut kom han, och efter en mödosam förflyttning till en rullstol körde han mig till ett rum med en skål formalin, i vilken en klump flöt. Det var en grånande köttbit, stor som en tennisboll och täckt av hår och små tänder. Det var som att se ett stycke rekvisita från någon splatterfilm från 1980-talet. Kirurgen sade att operationen hade varit framgångsrik, och att de hade lyckats avlägsna det mesta av mitt fetus in fetu. Jag måste ha sett förfärad ut när han sade “det mesta”, så han försäkrade mig om att det som återstod inte utgjorde någon risk. Det var tydligen en viss mängd som redan i fosterstadiet hade förankrat sig och smält samman med min ryggrad, och att det skulle vara farligt att försöka ta bort den. Han sade att min kropp hade inkapslat och isolerat den massan, och att den var harmlös, men att jag skulle riskera bli förlamad från midjan och nedåt om de opererade i den.

Jag tackade honom, och sedan lades jag i en säng igen, och blev kvar där i några dagar tills jag förmådde ta mig hem själv. Det första jag gjorde var att ställa mig naken framför spegeln. Jag hade ett litet ihopsytt sår på magen, och ett på ryggen. Det var ur något av dem de hade tagit ur min parasitiska tvilling. Jag orkade inte tänka mer på det. Jag ville lägga det hela bakom mig och glömma att jag hade något som växte och ruttnade samtidigt i mig. Vad jag upplevt under kirurgin ville jag aldrig mer behöva påminnas om. Tyvärr blev det inte så.

Månaden som gick tillbringade jag i en kemisk dåsighet. Läkaren hade skrivit ut oxycontin till mig, och givet min familjehistoria var jag först tveksam till att ta det, men sedan blev smärtan så intensiv att jag inte hade något val. När jag tagit en dos kändes allt plötsligt så härligt. Det var som om jag fylldes i kärnan av en behaglig värme, som allt eftersom spred sig ut i mina lemmar. Så gick jag runt i fyra veckor, som i en bubbla av sömnighet. Ingenting hände. När receptet var slut tjatade jag mig till en ny dos av läkarna. Kanske två veckor efter att den också tagit slut började underliga saker att hända.

Jag tänkte först att min ökade aptit berodde på att jag, efter kirurgin och sex veckor på hungerdämpande opioider, till slut började bli normal igen. Kanske hade det de tagit bort ur min buk lämnat ett tomrum som nu min magsäck kunde fylla ut. Men jag kunde inte undgå att lägga märke till att jag åt mycket mer än vanligt. En vanlig kväll lagade jag middag, och satte mig sedan för att läsa medan jag åt. Jag förlorade mig i boken, och inte förrän efter ett par kapitel märkte jag att jag hade ätit flera tallrikar.

Magsmärtorna var lite svårare att missa. Till slut, efter en natt på badrumsgolvet, fick jag ännu en gång ta mig in till stan och besöka vårdcentralen. Han kände på min mage och förklarade att det var en ganska vanlig bieffekt av opioider. Illamående, smärtor, ja, till och med anhedoni, att inte känna lust och tillfredsställelse, allt kunde bero på att jag tagit de smärtstillande drogerna. Han sade det med ett tonläge som om han trodde jag ville ha mer, men det ville jag inte. Jag accepterade hans förklaring och åkte hem, beredd på att rida ut smärtan.

Magsmärtorna fortsatte plåga mig i några veckor, tills någonting helt nytt inträffade. Jag vaknade mitt i natten, vrålande av smärta. Det kände som om jag hade blivit stucken med kniv i sidan, och ett par ögonblick trodde jag att jag hade blivit överfallen i sömnen. Men när jag förvirrat och upprivet såg mig omkring i rummet var jag ensam. Jag vacklade ut i badrummet och tittade mig i spegeln, och upptäckte att jag hade ett sår i ryggen. En fläck hud, stor som en krona, såg ut att ha blivit avbiten. Jag kunde se tandavtryck i sårets utkant, och i andra sidan ett hål, som såg ut att ha öppnats inifrån.

Jag bröt ihop. Jag föll ned i fosterställning på golvet och bara grät. För mitt inre öga såg jag klumpen de plockat ut, och tänderna som stack ut från den, och jag kunde inte blunda för vad det kunde innebära. Det var för mycket. Jag översköljdes av vågor av panik. Varför? Vad hade jag gjort för att förtjäna det här? Frågan studsade runt i mitt huvud och till slut insåg jag att jag, medan jag hyperventilerade och grät, skrek ut den högt för mig själv. “Varför? Varför?”

I efterhand tror jag att det var då jag blev galen. För då hörde jag någon svara.

“Det är ingen fara. Allt kommer att bli bra.”

Jag flög upp och såg mig omkring, för att hitta den som uppenbarligen fanns där i badrummet med mig, men jag var naturligtvis ensam. Inte förrän rösten återkom och försökte lugna mig insåg jag varifrån den kom. Från hålet i min rygg. Vad den än var som pratade med mig så fanns det där inne. Jag stod med tårarna rinnande och stirrade. Det enda jag tänkte var att jag måste till sjukhuset, snabbt. Jag hade blivit psykotisk. Jag vände om för att gå och klä på mig, när rösten återkom, och som en respirator på tomgång väste: “Åk inte dit. De gör mig illa.”

Varför besvarade jag rösten? Jag vet inte. Situationen var obegriplig och jag var satt helt ur balans. Jag antar att jag inte hade garden uppe, och att jag tänkte irrationellt. Jag borde ha rusat till närmare sjukhus men istället sade jag osäkert, än så länge mest för mig själv: “Jag måste. Du gör mig illa. Om jag inte åker dit kanske du dödar mig.”

“Kanske inte. Jag kan förändra mig medan jag växer. Jag kan växa så att det inte gör ont för dig, och sedan när jag är redo kan vi samarbeta för att vi båda ska kunna leva vidare, så smärtfritt som möjligt.”

“Redo för vad?”

“När jag är stark nog att lämna din kropp. Just nu är jag för svag för att överleva utanför dig. Men jag behöver bara ett par månader. Snälla. På sjukhuset kommer de döda mig. Men käre bror, jag vill vara med dig. Jag vill inte att du ska vara ensam. Snälla, döda mig inte.”

Det låter naturligtvis helt obegripligt att jag gick med på det. Jag vet inte varför. Men jag var i mitt livs dittills mest utsatta läge. På sjukhuset hade jag just genomlevt det värsta jag någonsin varit med om. Hade det varit upp till mig så hade jag aldrig mer satt min fot på ett sjukhus. Jag ville inte genomleva ännu en vaken operation, och inte heller ville jag tvingas komma ihåg mammas ansikte när jag höll i hennes hand och väntade på att hon skulle dö. Vad det än var som växte inuti mig hade det för första gången låtit mig veta att det inte ville mig illa. Något med dess röst, och dess löften, var lugnande, när jag gått runt i månader och fruktat att det skulle döda mig. Den lät när den pratade som en gnyende hund, eller en mjukt gråtande bebis, som någonting förskrämt och kraftlöst som man behövde beskydda. Allt ledde fram till att jag fattade beslutet att inte gå till doktorn. Jag lovade det som fanns i min rygg att stanna hemma, och skrev under min egen dödsdom.

De där första dagarna var så oerhört märkliga. Då och då kände jag någonting förflytta sig inom mig, och sedan hörde jag rösten, som ursäktade sig ifall det hade varit obehagligt. Med tiden började den berätta saker. Den förklarade att kirurgin bara hade lämnat den kraftigt försvagad, och att den behövde tid för att läka och växa ifatt igen, eftersom den fortfarande bara var ett foster. Men än mer märkbart var att den höll sitt löfte att inte göra mig illa. Det kändes mycket bättre, rent fysiskt. Fortfarande insåg jag i grund och botten att det bästa hade varit att åka till sjukhuset och operera bort den, men nu när den hade fått en röst var det svårare. Det hade varit som att släcka ett annat liv, inte bara plocka bort gammalt kött.

En kväll när jag satt och åt tilltalade den mig. Jag hade just satt mig ner med en billig och snabbt uppvärmd mikromiddag när den frågade: “Vad gör du?”

Rösten överrumplade mig, eftersom den fram tills dess bara hade låtit sig höras när den bad om ursäkt för att klumpen hade rört på sig. Jag sade att jag satt och åt, och att jag läste en bok, en novell av Philip K. Dick ur en antologi. Rösten bad mig läsa högt, och det gjorde jag. Jag åt en tugga, läste ett stycke, och åt en tugga till, och så förlöpte middagen. När jag hade ätit upp och läst klart bad rösten mig att läsa en ny historia.

Jag satt hela den kvällen och läste högt, och efteråt diskuterade vi berättelserna. Jag gillar många olika genrer, så det var ganska olika historier jag läste, allt medan rösten tyst lyssnade. Vi pratade om vilka vi tyckte bäst om, och varför. Plötsligt märkte jag att morgonsolen lyste in genom persiennerna, och då insåg jag hur länge vi hade suttit där. Jag hade alldeles förlorat mig i läsningen och samtalet med vad jag började tänka på som min tvilling. Jag lovade att vi skulle läsa vidare nästa dag, och gick till slut och lade mig.

Det blev ett dagligt inslag i livet. Ibland småpratade vi, jag och min tvilling, medan jag gjorde hushållsarbete eller lagade mat. Varje måltid satt jag med en bok och läste högt. Ibland avbröt rösten läsningen, och bad att få någonting förklarat för sig, men oftast lyssnade den bara. Diskussionerna om historierna var alltid intressanta och givande, kanske framför allt eftersom jag aldrig riktigt hade haft någon att prata om min läsning med. Jag började se fram emot att läsa för min tvilling. En tanke som ibland slog mig var att det måste vara så här det är att ha en vän.

En natt ett par veckor efter att rösten gett sig till känna hörde jag den prata. Det måste ha varit i sömnen, om den nu kan göra det. Själv hade jag sovit, tills jag väckts av att den rörde sig inuti mig. Det hade gett mig den märkliga känslan av att vara gravid med ett sorts barn. Rösten mumlade för sig själv, och sedan hörde jag den säga:

“Snart är vi tillsammans. Snart får jag röra dig med min egen hand. Snart. Du kommer älska mig. Jag har varit så ensam så länge. Ingen att prata med. Jag har upplevt världen genom dig, men snart ska vi uppleva den tillsammans. Jag vill känna solen och vinden. Jag vill vara där ute med dig.”

Jag nämnde aldrig att jag hade hört den säga så. Kanske för att jag så väl kände igen mig i vad den beskrev. Jag ville också så gärna ta med någon ut och visa dem världen, en vän, någon som ville vara med mig och förstod mig. När jag hörde den prata fylldes jag av samma slags värme som oxycontinet, och det fick mig att förstå att jag hela mitt liv hade varit kall inombords. Tills nu, när jag hade en vän.

Men det var lögner, det den kom med. Den försökte övertyga mig om att den var min vän, och få mig att stå ut med smärtorna för dess överlevnads skull. Under en tunn patina av vänskap och broderskap dolde den sina ruttnande motiv. Jag förstår det nu. Den växte snabbare än vad vanliga livsformer borde kunna. På bara några veckor gick den från att vara stor som en tennisboll, till en vattenmelons storlek. En ömmande svullnad stack ut från min rygg, som tvingade mig sova på mage. Mina inälvor måste ha blivit allt mer upptryckta mot mellangärdet. Jag började bli mager, och förstod att den tog allt mer av det jag åt.

En morgon när jag vaknade märkte jag att rösten var tyst och stilla inuti mig. Jag gick ut i badrummet och fick impulsen att titta på min rygg i spegeln, och fick en chock.Jag hade då och då baddat det med alsolsprit för att det skulle hållas rent, men då utan att titta på det. Det lilla hålet hade blivit minst fyra gånger så stort. Jag kunde se in genom det, och där fick jag för första gången se min “tvilling”. Det är inte min tvilling. Det är ingenting mänskligt, det som ligger där inne. Med dess många små svarta ögon liknade den mer en fluga. Den var täckt av hål, som om den ännu inte utvecklats så långt att hålen fyllts med vad de nu ska innehålla, och dess yta var grå, sprucken och fläckig, med små flimmerhår som stack ut här och var, som en bit gammalt vildsvinskött. Dess munöppning, som den hade använt för att bita upp hålet, såg ut som en nejonögas, en cirkel av små, rosentaggsliknande tänder som alla lutade inåt, mot det mörka sughålet i mitten. Jag stirrade i förfäran tills den började röra sig, och gjorde mig snabbt färdig innan den vaknade helt. Jag hade förstått att jag inte kunde lita på den.

Jag började under dagarna som följde känna nya klumpar i olika delar av kroppen. På armarna, benen och i skrevet, överallt stack huden ut och avslöjade oformliga svulster där under. Embryon under tillväxt, utskickade från varelsen i mitten. Jag är en levande bikupa.

Hur hamnade den i mig? Jag förstår det inte. Det är en parasit som valt mig som värddjur, som vill växa sig stor nog att komma ut och sprida sig i andra människor. Den hittar de svaga, de ensamma och oroliga, och den utnyttjar oss. Den lovar vänskap och kärlek och fyller sina offer med förhoppningar, medan den suger ut dem. Det är en förkroppsligad mardröm. Hur annars skulle den kunna växa ifatt så snabbt efter att nästan ha blivit helt bortopererad? Och nu har det gått alldeles för långt. Nu fyller varje rörelse den gör mig med den värsta tänkbara smärtan. Den är stark nog att överleva nu, det vet jag, och den behöver mig inte längre. Jag försöker dölja att jag förstått detta, för om den märkte det skulle den börja använda sig av sin fulla kraft.

Snart kommer den kunna förlösas, och den kommer garanterat döda mig när den gör det. Det är för sent att försöka ta sig till sjukhuset. Varelsen kommer förstå det, och stoppa mig genom att vrida sig kring min ryggrad så att den bryts och jag blir förlamad, eller genom att åsamka mig obegriplig smärta inombords och lämna mig liggande som ett hjälplöst vrak på golvet. Jag vill inte vara med om någotdera. Jag är bortom hjälp. Dessutom, om jag tog mig in till stan, så skulle det finnas gott om andra människor att göra till värddjur. Men jag kan inte låta den angripa andra.

Jag har ett enda val kvar. Den kommer inte förstå vad jag gör tills det är för sent. Jag skriver ner detta precis innan jag ska sätta min plan i verket, helt enkelt eftersom jag alltid velat skriva något, under hela mitt ensamma, läsande liv. Jag blir lite fnissig när jag tänker på det. Kanske är det för att ångorna av den bensin jag hällt ut över hela huset och som sjunkit in i mattor, soffkuddar och sängen gått mig åt huvudet, men mest är det nog för att det finns en otvetydig ironi i att det enda jag skriver i mitt liv är mitt självmordsbrev. Jag måste ju dela med mig av den här berättelsen innan jag tänder tändstickan. Jag känner den vrida sig inom mig, ännu omedveten om vad jag planerar.

Den här varelsen. Den andas, den blöder, den föder, och snart ska den brinna. Vi ska brinna.

Jag vet vad som kommer hända när slutet närmar sig. Den kommer försöka ta sig ut, slita sig ut ur min trasiga kropp, och när den lyckas kommer jag hålla om den. Den kommer bryta av min ryggrad som en torr kvist och göra mig förlamad, men det kommer göra detsamma. Jag har tagit mina sista oxycontin och kommer inte känna smärtan, och jag kommer inte vilja använda mina ben mer ändå. Den kommer vråla, fräsa och skria när flammorna kommer närmare, och jag kommer se in i dess många svarta ögon och le. Även om den är ondskan förkroppsligad så har den varit min enda vän. När lågorna slickar oss kommer jag viska lugnande i dess förvridna öron. Jag kommer berätta om min ensamhet, och jag kommer säga att jag varit så glad att den förstått mig.

Vi kommer brinna, och jag kommer säga att jag älskar den.

Signaturmelodi

Vi har hört “Den andas, den blöder, den föder”, skriven av användaren EmpyrealInvective på Creepypasta Wiki och uppläst av Ludvid Josephson. Och därmed är Creepypoddens intrång i er vardag slut för den här gången. Och det hjälper inte om ni låser era dörrar, spikar för era fönster eller ens stänger in er i källaren. Om två veckor är vi tillbaka igen, och som alltid tar vi oss in genom en av få ingångar ni aldrig kan permanent försluta: era öron. Vi hörs då.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.