Avsnitt 188: Ensam hemma

Det här utspelade sig i början av december. Jag jobbar som fältsäljare av fiber, vilket betyder att jag gör besök hos privatpersoner i deras hem. Under denna period jobbade jag och mina kollegor i Värmland, framför allt inriktade på hushåll som låg ute på landsbygden. Jag skulle precis avsluta dagens arbetspass. Det hade varit mörkt ända sedan tretiden på eftermiddagen, och jag hade vant mig vid att köra runt med helljusen på. Veckoförsäljningen hade gått bra. Jag hade redan börjat planera vilka julklappar jag skulle köpa för provisionen jag tjänat ihop. Men dagen var ännu inte över.

Klockan var strax nio på kvällen, och jag satt hemma hos en kund. Vi hade haft det trevligt. Kunden var nöjd med affären vi hade gjort, och nu satt vi med varsin kaffekopp framför ett berg av kakor som de hade bakat och småpratade. Till slut tittade jag på klockan och insåg att det hade hunnit bli sent, och att jag egentligen borde avrunda arbetsdagen. Men samtidigt var jag hög på adrenalinet efter ännu en hel dag av lyckad försäljning riktigt hög, och om jag åkte hem skulle jag nog ändå inte kunna somna på en god stund, så jag bestämde mig för att åtminstone försöka med ett besök till.

Jag tackade så mycket för den trevliga gästvänligheten hos kunden och frågade om jag kunde få hjälp med en vägbeskrivning till nästa person jag hade tänkt besöka. Jag tog fram min karta och vi undersökte adressen som jag hade fått tilldelad mig. Det låg flera mil bort, men husen låg ödsligt här, och kanske var det ändå någon som den här kunden kände.

Så var inte fallet. Kunden kliade sig på hakan och sade att det var ett väldigt avsides område, det där, som inte var så lätt att ta sig till med bil. Med ett leende föreslog kunden att jag kanske skulle avsluta arbetsdagen istället med tanke på tidpunkten, mörkret och de hala vägarna.

Jag nickade och tackade för rådet, men struntade i hemlighet i det. När jag satte mig i bilen var det med inställningen att lyckas med en sista försäljning. Bilens klocka visade prick 21.00. Jag slog in adressen i bilens GPS, och den svarade att den inte kunde hitta den. Det var ingen stor överraskning med tanke på att jag då befann mig mitt ute i skogarna utanför Torsby. Istället försökte jag med kartapparna på telefonen, och i någon av dem fick jag napp. Resan skulle ta mig ca 40 minuter med bil, fick jag veta. Med tanke på att det var becksvart och att vägarna var helt täckta av slaskig is lade jag på tio-femton minuter extra i huvudet. Kanske en knapp timmes restid. Det var det värt. I huvudet gick jag igenom hur jag skulle gå till väga. Jag skulle knacka försiktigt på dörren och be om ursäkt för att jag kom på besök så sent på kvällen, men säga att jag hade varit hos alla andra grannar i området och att jag inte ville att just den kunden skulle gå utan ett besök. Förhoppningsvis skulle det verka sympatiskt. Men det värsta som kunde hända, tänkte jag, var att kunden skällde ut mig för att jag kom så sent, och det kunde jag leva med.

Jag körde iväg och när det stod att det var tio minuters körning kvar ville kartappen att jag skulle svänga av in på en smal grusväg. Grusvägen var en lång, hal uppförsbacke som gick i cirklar, och jag kände på hur hårt bilen arbetade att jag kom högre och högre upp. När jag nådde toppen av stigningen ville kartappen att jag skulle köra in på en ny grusväg som tog mig rakt in i skogen. Längst in, vid en återvändsgränd, skulle huset jag hade i sikte ligga. Några vägljus fanns givetvis inte. Det hade inte heller fallit någon snö nyligen, så marken och skogen var ett kompakt mörker. Det enda jag hade var bilens helljus. Det var svårt att inte känna sig en smula ensam där ute.

När jag kom fram till grusvägens slut såg jag huset på dess högra sida. Jag parkerade mitt i den vändplan där vägen slutade, så billjusen riktades rätt ut i skogen. Träd, mossa och fläckar av snö var allt som syntes. Jag vred om nyckeln och billjusen släcktes, och det blev alldeles mörkt. Med väskan i handen klev jag avvaktande ut ur bilen. Det var knäpptyst. Huset, som jag skymtade i mörkret, var ganska litet och av mycket gammalt snitt, ett äkta falurött torp, och det verkade helt nedsläckt. Jag såg ingen bil där, och inte något annat heller som tydde på att någon var där eller ens bodde där. Men nu hade jag kört hit och det vore dumt att inte åtminstone knacka på innan jag vände om. Jag började gå mot huset, men snubblade omedelbart till på en sten, och fick använda ficklampan på telefonen för att se vart jag gick.

När jag kom fram till dörren knackade jag mjukt och försiktigt på. Sedan väntade jag. Det var alldeles tyst. Inte ett ljud hördes inifrån huset. Inte ett ljud från skogen heller. Bara mitt hjärta som dunkade i bröstet. Varför var jag så uppjagad?

Jag tittade på klockan. Prick 22.00. Jag tänkte att jag skulle knacka på en gång till – det skulle trots allt, enligt mina vanligtvis välunderrättade papper, vara någon som bodde här – men av någon anledning tvekade jag. När jag tittade närmare på huset såg jag att det verkade fallfärdigt. Jag anade skepnaden av saker på bordet innanför köksfönstret, men såg också spindelnät och damm på fönsterblecket. Det såg ut att vara länge sedan någon var där.

Det fick vara nog. Jag vände om och gick tillbaka mot bilen, med telefonens ficklampa noga riktad ned mot marken för att inte snubbla. Jag kom fram till bilen, klev in och började leta efter adressen till mitt hotell för att kunna lägga in den i GPS:en. Det funkade inte, och först förstod jag inte varför, tills jag insåg att jag inte hade någon täckning längre. Typiskt. Jag suckade och lutade mig tillbaka i sätet. Utanför bilrutan syntes bara trädstammarna i mörkret.

Jag satte in bilnyckeln och vred om, och helljuset tändes. Skogen lystes upp. Jag stelnade till och stirrade fram. Bland träden rätt framför bilen stod någon. Han var klädd i en stor, svart jacka och hade luvan dragen långt ner över ansiktet, och verkade titta ner i marken. Han hade en märklig kroppsform, så långt jag kunde skönja den genom jackan. Han var lång och samtidigt rund. Han stod alldeles stilla. Jag kände pulsen rusa. Var det han som bodde här? Eller hade han gått vilse?

Vad som hände sedan var att mannen långsamt började närma sig min bil. Men det var något konstigt. Han såg inte ut att lyfta på fötterna. Det måste han naturligtvis ha gjort, han måste bara ha gått märkligt släpigt, men intrycket var att han svävade fram. Jag borde väl ha klivit ur bilen och frågat om allt var väl, eller om han behövde hjälp eller skjuts någonstans, men jag var liksom fast. Kunde inte röra mig eller slita blicken från honom. Han kom fram ungefär halvvägs mellan trädlinjen och bilen, och stannade upp, och så höjde han långsamt huvudet och titta upp mot mig, och jag såg att han hade munnen halvöppen. Men märkligast var hans ögon. De var liksom helt vita, som om han inte hade pupiller. Bilens strålkastare reflekterades i dem som om de var tomma speglar.

Jag rivstartade bilen. Däcken gnisslade i slasket och rusade sedan utan markkänning i ett ögonblick, innan den fattade tag om underlaget och bilen hoppade till. Jag växlade om, backade och svängde häftigt, och hade fullbordat en helvändning med bilen. Jag tittade i backspegeln en sista gång medan jag tryckte gasen i botten. Mannen var borta. Jag såg honom ingenstans. Jag rös i hela kroppen, och sedan körde jag längs skogsvägen i alldeles för hög hastighet hela vägen tillbaka till motorvägen.

Jag berättade aldrig om den här upplevelsen för mina kollegor. Jag sade bara att det inte var någon hemma i fastigheten, och avförde den från vår lista på potentiella kunder. Jag jobbar fortfarande som fältsäljare av fiber, och gör många hembesök ute i ödsliga hus långt bort från närmaste granne, men har aldrig varit med om något liknande detta. Än idag plågas jag av min obesvarade fråga. Vem var den där mannen i Torsby?

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnarhistorien “Huset i Torsby”, inskickad av Hannes och uppläst av Ludvig Josephson. En historia om en plats som ska vara tom och övergiven, men ändå inte verkar så.

Det här är ett ljud som kom från till synes ingenstans, och som inte heller borde ha kunnat höras. Det var en dag i december 2012. Den som upptäckte det var en radioamatör, en Phil Williams i norra Cornwell i England. Han satt med sin radioutrustning och pejlade i den för radioamatörer så vanliga öppna jakten på vad som helst ute i etern, när han på frekvensen 237 megahertz fångade upp något märkligt.

Phil Williams undrade vad det var han hörde. Som radioamatör är man van vid att snubbla över märkliga signaler, som för det otränade örat kan låta utomjordiskt märkliga, och vet att det alltid går att hitta en källa. Vilken var detta ljuds källa? Han jämförde signalen, dess form och dess ursprung, med diverse listor över kända signalkällor. Till slut kom han till en mycket märkvärdig slutsats.

Ljudet han hörde kom från en satellit som hade skjutits upp 1965. Den hade tillbringat nästan femtio år uppe i rymdens ensamhet. Men det var ändå inte det märkligaste med Phil Williams fynd.

Satelliten hette LES-1, vilket står för Lincoln Experimental Satellite 1. Den var en av nio satelliter som hade skickats upp av det amerikanska flygvapnet i ett kommunikationsteknologiskt experiment, ett program som lyckades öppna nya militära kommunikationsvägar.

Just LES-1 var dock mindre lyckad. Raketen den sköts upp med fungerade som den skulle, men när den lämnade av satelliten fungerade inte dess egna lilla raketmotor. Satelliten snurrade okontrollerbar iväg i fel omloppsbana, och trots att all teknik ombord fungerade gick den inte att använda som planerat. Två år senare slutade satelliten att svara på anrop, och den förklarades som förlorad. Sedan dess hade den betraktats som rymdskrot.

Tills denna vinterdag år 2012, när något alldeles enastående alltså hade hänt. LES-1 hade, spontant och på eget bevåg, plötsligt börjat sända ut signaler igen. Efter att ha varit en död pryl i ett fritt tumlande omlopp långt ovanför jorden i en hel mansålder hade den plötsligt återvänt från dödsriket och desperat börja ropa efter någon, vem som helst. Och den som hörde var Phil Williams. Han skrev om sin upptäckt i en IRC-chatt för radioamatörer, och snart hade den bekräftats av många andra. LES-1 var officiellt igång igen.

Den hade blivit vad som brukar kallas för en zombiesatellit.

Dess klagande, spöklika ljud kommer sig av LES-1:s ständiga snurrande, vilket gör att dess solpaneler omväxlande skuggas av satellitens egen kropp. Phil Williams trodde, skrev han, att batterierna i satelliten till slut kanske hade förstörts, men att en kortslutning hade kopplat ihop dess kommunikationsverktyg direkt med solpanelerna och att de på så sätt kom till liv igen. Men så länge LES-1 cirkulerar i sin oändliga ensamhet håller sig kvar där uppe i rymden kommer vi aldrig få veta om det var det som hände, eller om det var av något annat skäl LES-1 plötsligt började sända ut sina sorgsna, elektroniska ylanden.

Så länge hade ingen varit hemma. Men så plötsligt var det någon där, och den var så ensam.

Det finns ett par zombiesatelliter bland rymdskroten där ute, och i likhet med mänsklighetens mest avlägsna ambassadör någonsin, Voyager 1, får den mig alltid att tänka på om något kan bli så ensamt att inte längre finns. Voyager 1, som sköts upp 1977, är det föremål skapat av människohand som tagit sig längst bort från oss. Den är i skrivande stund drygt 23 miljarder kilometer bort, långt bortom Plutos bana, med god marginal ute i det som brukar kallas för den interstellära rymden: den mellan stjärnorna. Den färdas med en hastighet på 17 kilometer i sekunden.

Frågan jag alltid ställer mig är lite lik den om ett träd som faller i skogen när ingen är där och kan höra det. Finns Voyager 1 fortfarande? Ja, är ett svar, naturligtvis gör den det, den sänder fortfarande signaler hem till oss som i ljusets hastighet kräver nästan ett dygns tid för att nå oss. Samtidigt är den så oåterkallerligt långt borta att vi aldrig kommer kunna förstå dess existens med våra kroppar. Vi kan inte lägga handen på dess parabolantenn, vi kan inte se den ens med våra bästa teleskop. Vi måste lita på att den finns bara utifrån vår hjärna. Och så fort man tvingas lita bara på sin egen hjärna kommer tvivlet krypande.

Ja, jag vet inte. Jag förvirrar mig i mina tankar på ensamheten i rymden, det har jag alltid gjort. Jag plågas av hur LES-1 gråter, och det kryper i mig när jag försöker förstå att Voyager 1 faktiskt existerar, just precis nu. För då är det ändå någon hemma, där ute. Även om det också inte är det.

Men skräcken för en tom yta, vilken den än nu är, kan komma även på andra sätt. Ett ska vi höra om i avsnittets nästa och sista historia, som skrivits av användaren Mr Stuff på Creepypasta Wiki. Den handlar om att våga lita, eller inte lita, på sin egen bedömning av omvärlden, och när man trots allt kanske inte är ensam hemma. Den heter “Charles Bonnets syndrom”, och den läses av Michael Forsberg.

Jag lever med något som kallas Charles Bonnets syndrom, eller, om man vill vara teknisk, komplexa synhallucinationer.

Det är betydligt vanligare än man kan tro. Enligt vissa uppskattningar får så många som hälften av alla med gradvis försämrad syn någon gång under livet uppleva en sväng av dem. Ändå har väl de flesta, skulle jag tro, aldrig hört talas om det.

Orsaken är att många som lider av det är rädda för att berätta om det. De vågar inte. Det gällde inte minst mig själv.

Men nu går jag händelserna i förväg. Jag heter Anders, och jag är 26 år gammal. För två år sedan vaknade jag en morgon med kraftigt nedsatt syn. Det var som om någon smetat vaselin på objektivet. Varje kontur och detalj var suddig. Det gick inte över.

Jag blev uppskrämd och orolig och lyckades, efter ett par försök, ringa och boka en taxi till närakuten. Att ta bilen, som jag utan att ens tänka två gånger hade gjort annars, var inte längre ett alternativ.

Jag fick träffa en läkare, en som hette Dariush, som ställde några frågor (“Har du varit törstigare än vanligt på sistone?”, “Hur ofta kissar du?”, “Skulle du säga att du känner dig trött?”) och som sedan levererade en diagnos som skulle förändra mitt liv för alltid.

Diabetes. Typ ett.

Han sade att jag skulle behöva börja ta insulinsprutor vid varje måltid, och att fel sorts mat utan att jag kollade mitt blodsocker kunde leda till att jag hamnade i koma. Eller något än värre.

Först efter detta dråpslag tog han sig an mina ögon.

“Anders, din diabetes har lett till makuladegeneration. Vet du vad det är?”

Jag skakade på huvudet, lite lätt avdomnad efter chocken min diagnos hade inneburit. Doktor Dariush fortsatte:

“Det inträffar när diabetes påverkar blodkärlen i ögonens baksida. De blockeras och läcker över i gula fläcken, som är den del av näthinnan som gör att man uppfattar färg och detaljer. När dessa blodkärl läcker över i gula fläcken kan det göra stor skada.”

Jag kände att jag började få en svidande klump i halsen. “Okej, hur kan man fixa det då?”, sade jag.

Jag såg inte doktor Dariushs ansiktsuttryck, men på hans röst hörde jag gott och väl vad det var för typ av besked han nu tvingades ge mig.

“Jag är hemskt ledsen, Anders”, sade han. “Kanske, om vi hade upptäckt det här lite tidigare, hade det funnits möjligheter att förhindra detta, men skadan som redan har skett är ganska omfattande. Det kommer gå att hindra större skada, men din syn kommer aldrig mer att bli bättre än så här.”

Det kändes som om världen föll samman kring mig. Jag var ju bara 24. Jag var i fysiskt toppskick. Spelade basket och cyklade ett par mil ett par gånger i veckan. Nu, plötsligt, hade allt det tagits ifrån mig i ett enda brutalt slag.

De första sex månaderna i mitt nya liv var svåra. Jag och min flickvän gjorde slut. Hon heter Hilda och är en snäll tjej, och hon försökte verkligen få det att fungera, men tröttnade till slut på min bitterhet. Jag blev av med jobbet, vilket inte är så konstigt, för om det är något en arkitekt behöver så är det synen. Jag tappade till och med kontakten med en massa vänner, eftersom jag slutade vilja träffa dem och hittade på ursäkter för att slippa ända tills de slutade fråga. Jag har funderat mycket på varför jag gjorde så, och i efterhand kommit fram till att det handlade om avundsjuka. De fick leva sina liv som vanligt, medan mitt hade förstörts.

Jag blev tillbakadragen. Det kunde gå en vecka utan att jag gick hemifrån. Raka mig och tvätta kläder slutade jag helt med. Jag var så säker på att mitt liv i allt väsentligt var slut att jag slutade försöka leva det.

Jag betedde mig som en idiot. Och sist av alla insåg jag det också. Det var tack vare den hemtjänst jag hade fått under en övergångsperiod. Hon hette Louise och var en lång och frank kvinna, erfaren och utan något som helst tålamod för trams och strunt. En dag uppmärksammade hon mig på mitt problem.

“Du beter dig som en idiot”, sade hon.

“Va?”, flämtade jag, chockerad.

“Jaha, du har diabetes. Vet du hur många som har det?”, sade hon. Hon struntade i att låta mig hinna svara, och fortsatte: “Tror du alla de gömmer sig från sina liv, inlåsta i sina lägenheter? Att förlora synen är också hemskt och för det har du min medkänsla men det är inte en ursäkt för att helt ge upp. Faktiskt, Anders.”

“Men du förstår inte…”, började jag i ett desperat försök att försvara mig. Hon hade inget tålamod med det.

“Förstår jag inte? En av de starkaste människorna jag känner är en kille som blev paralyserad från nacken och neråt som barn. Han har aldrig gett upp. Du har så mycket potential i ditt liv, och det finns människor som är beredda att hjälpa och stötta dig, men själv orkar du inte ens raka av dig det där fula skägget. Sluta gnälla som ett litet barn, skärp dig och ta dig samman.”

Jag var ursinnig och sade åt henne att dra. När hon packade ihop sina saker sade jag att jag skulle anmäla henne för vad hon sagt, men hon log bara milt.

“Det är klart du inte kommer göra. Du är för smart och stolt för det. Du vet ju att jag har rätt, och att jag säger det jag säger för att jag vill dig väl”, sade hon. “Vi ses nästa vecka.”

Jag drog igen dörren med en smäll när hon klivit ut, men redan någon timme senare, när jag lugnat mig, började förändringen. Det första jag gjorde var att raka mig. Sedan drog jag upp persiennerna, och tittade mig för första gången omkring i mitt hem. Det var suddigt, men tillräckligt mycket såg jag för att inse att jag grisat ned något fruktansvärt.

När Louise kom tillbaka veckan därpå hade jag städat. Jag var renrakad och snyggt klädd, och jag hade till och med försökt kamma håret. Hon nämnde det inte, och inte heller vårt bråk förra veckan, men hon föreslog att vi skulle gå ut till ett fik nere på gatan och dricka en kaffe. Hon vägledde mig över trottoaren och småpratade med mig, ett sätt att få mig att känna mig trygg ute i verkligheten. Det var överväldigande att komma ut, och även om vi inte gick mer än ett kvarter hemifrån var jag så stolt över mig själv när vi kom fram.

Vi gick och pratade, jag och Louise. Jag tror till och med att jag skrattade.

Efteråt ledde hon mig hem igen, och när hon lämnade av mig hemma sade hon: “Det var så trevligt att äntligen få träffa dig, Anders.”

Så började mitt nya liv. Jag flyttade till en ny lägenhet, en på första våningen, och gick med i en grupp för unga människor med synnedsättningar. Jag fick nya vänner. Jag tog mig hemifrån åtminstone någon gång varje dag, om så bara för en kort promenad. Det blev som en daglig utmaning i att försöka hitta nya sätt att njuta av världen.

Jag köpte vad jag kunde själv, men det slutade med att min lokala Ica-handlare, en farbror som hette Hamid, hjälpte mig med att packa ihop och leverera en matkasse en gång i veckan. Han curlade mig knappast, men han sade att han respekterade mig för att jag tagit mig igenom det jag hade och ändå bibehållit min självständighet. Att höra något sådant från en gubbe som honom är bland det mest hedrande jag varit med om.

Saker gick alltså åt rätt håll. Mitt liv började, i sin nya form, komma igång igen. Men så började det. Det var för ett år sedan.

Jag kom in i vardagsrummet i min lägenhet med en kopp kaffe i handen, och såg ett viktorianskt gravfölje där på mattan. Det var komplett med två enorma, stolta hästar med långa svarta plymer i sin träns. De stod alldeles stilla medan kusken i sitt livré, skägg och höga hatt fixade med sina tyglar och tittade förväntansfullt på mig. Hela scenen var bisarrt nog mycket mer detaljerad och klar än de suddiga skepnader jag brukar kunna se.

Det var nära på att jag kissade ned mig.

Jag tappade kaffekoppen och spillde det kokheta kaffet över mina bara fötter, och skuttade till med ett rop av smärta. När jag väl vände blicken fram mot vardagsrummet igen var ekipaget borta.

Jag blev seriöst bekymrad för min mentala hälsa. Hur skulle jag inte kunna bli det? Hur skulle det kännas om du såg samma sak i ditt vardagsrum? Så länge du inte råkar vara Jack the Ripper så antar jag att en häst och vagn i sekelskiftesutförande inte är något du har i din absoluta närhet.

Jag gick länge runt och svor och muttrade för mig själv innan jag bestämde mig för att tänka att jag helt enkelt hade inbillat mig det hela. Att det bara hade varit en väldigt verklighetstrogen dagdröm.

Det verkade fungera, åtminstone gav det mig viss sinnesro, och även om jag dagarna som följde alltid närmade mig vardagsrummet med viss bävan lyckades jag fortsätta leva som vanligt. Till slut glömde jag det hela.

Men två veckor senare såg jag en enorm svävande och virvlande orange boll i badrummet.

Återigen pissade jag nästan på mig.

Jag stod gapande och stirrade på den i säkert tio sekunder, denna bisarrt flygande och roterande sfär, lite större än en badboll, hängande fritt i luften ovanför badkaret. TIll slut knep jag ihop ögonen och viskade för mig själv gång på gång. “Den är inte där. Den är inte där.”

När jag öppnade ögonen igen var den inte där.

Men nu hade jag anledning att på riktigt betvivla min hjärna. Jag hade sett saker som jag visste inte kunde existera. Jag var tvungen att ta det på allvar.

Jag hade redan varit med om att förlora synen, men risken att också gå miste om förståndet var än mer bottenlöst skrämmande. Jag hade rest mig från min förlamning och slagits så hårt för att behålla självständigheten. Skulle det vara möjligt om jag befanns mentalsjuk?

Den natten fick jag inte en blund i ögonen, och dagarna som följde var jag helt förstörd. Så fort jag tyckte något rörde sig i blickfångets utkanter steg pulsen till vansinnestakt.

Det var det värsta jag varit med om. Värre än tiden efter diabetesdiagnosen. Den hade åtminstone varit definitiv och medicinsk, levererad av en pålitlig och sober läkare. Ett fysiskt tillstånd med ett namn och en plan för framtiden, inklusive någon sorts behandling.

Det här var något annat. Mitt eget huvud hade vänt sig emot mig. Mina sinnesintryck var opålitliga. Det är först när man upplever den insikten som man förstår hur skrämmande den är. För på något sätt är ju ens omvärldsuppfattning det första och sista skyddet mot hot. Man uppfattar en fara och man undviker den, och på så vis lever man längre. Vad händer då om man inte längre kan lita på sin förmåga att uppfatta farorna?

Det var, som vanligt, Louise som först märkte att något var fel. Hon såg att jag var uppjagad och frågade om allt var bra, eller om det var något jag ville prata om. Nej, sade jag, det är ingen fara. Jag hade bara sovit dålig.

Den sista biten var åtminstone sann, för jag hade knappt sovit alls sedan jag såg den orangea bollen. Bara tanken att stängas in på någon slutenvård, ja, kanske leva resten av mitt liv som en medicinerad, pyjamasklädd zombie i ett vitt rum med bara mina medpatienters skrik som sällskap, skrämde vettet ur mig.

Men vad var alternativet? Om jag var en fara för mig själv eller andra?

Rådvill och rädd som jag var så bestämde jag mig för att ignorera det hela. Så länge jag kunde bete mig så normalt att ingen i omvärlden märkte något konstigt med mig kunde jag låtsas som ingenting.

Det gick en månad innan nästa grej hände. Det hade hunnit gå så lång tid att jag börjat våga hoppas på att det var över. För varje dag hade min självsäkerhet vuxit, så till den grad att det var utan några större bekymmer jag klev ut i solen den där dagen.

Det var en onsdagmorgon. Jag lagt till mig med vanan att gå ner till fiket som Louise tagit mig till den där första gången jag gick hemifrån och köpa en cappucino på onsdagsmorgnarna. Jag hade lärt känna de på fiket och andra stammisar, och det veckoliga besöket där var numera väldigt viktigt för mig.

Med käppen i handen tog jag mig ner för gatan, och njöt av de färger och former som jag trots allt kunde se. Solen värmde mitt ansikte och fåglarna kvittrade. Det var en fin dag.

Då såg jag dem.

En grupp medeltida män, klädda i bruna och grå tyger, som satt med benen i kors på asfalten. De verkade inte ta någon notis om mig, kanske för att de var upptagna med ett upphetsat gräl i fullkomlig tystnad.

Jag blev stående blick stilla, stirrandes på dem. De gestikulerade vilt, och att döma av hur upprörda de var måste de ha skrikit på varandra, men jag hörde ingenting.

Utan att jag märkte det tappade jag taget om min käpp, som med ett skrammel föll ned på trottoaren. Jag vände mig om för att fly undan den skräckinjagande synen av de anakronistiska figurerna på gatan framför mig, men råkade kliva på käppen och snubbla till. Handlöst föll jag till marken.

Jag landade med kinden mot gatan.

Någonstans en bit bort ropade en kvinnoröst till, och jag hörde hur hon kom skyndande mot mig. Hon satte sig på knä bredvid mig, hjälpte mig upp, och satte någon sorts näsduk mot min ömma kind, som hon upplyste mig om blödde. Jag försökte säga att jag var okej, att det inte var något att oroa sig för, men denna snälla kvinna insisterade på att köra mig till närakuten. Som ju var den där doktor Dariush jobbade.

Nu, när jag tänker tillbaka på det här, är jag ganska säker på att hon inte i första hand reagerade på mitt skrubbsår i ansiktet och på händerna, utan på det upplösningstillstånd jag befann mig i. Jag är henne tack skyldig. Om hon inte hade agerat så vet jag inte hur länge jag hade gått runt och låtsats som ingenting, och till slut definitivt brutit samman.

“Anders, berätta nu vad som hände”, sade doktor Dariush medan han försiktigt baddade mitt sår.

Jag sade att jag tappat balansen. Han såg rakt igenom mig. Inte så att han pressade mig, utan han bara lugnt sade att han inte hade fått intrycket att jag var så klumpig. Sedan frågade han hur jag hade mått på sistone.

När jag hade lyckats mumla mig igenom ett så vagt svar som bara möjligt lade han sin hand på min ena axel.

“Anders”, sade han igen, “berätta nu vad som hände.”

Jag började gråta. Jag berättade att jag var rädd. Att jag hade slagits så hårt för min självständighet, och att jag fruktade att den skulle tas ifrån mig om jag berättade.

Han lyssnade tålmodigt och sedan frågade han mig varför jag trodde det?

Jag tog några djupa andetag. Det var nu eller aldrig. Men vad hade jag egentligen för val?

Så med tårarna rinnande berättade jag för doktor Dariush vad jag hade varit med om. Jag berättade om hästen och vagnen, den orangea bollen och de medeltida männen. Jag berättade om den skräck jag levt med, och hur orolig jag var för att bli galen, eller förklarad som sinnessjuk.

Läkaren framför mig funderade en stund. Sedan sade han: “Anders, jag tror inte du är på väg att bli galen.”

Jag blev mållös. Lättnaden var så påtaglig att det kändes som att komma upp i luften efter att nästan ha drunknat igen.

“Du säger att du sett de här sakerna, men inte att du hört dem? Har du någonsin känt doften av dem, eller haft någon fysisk kontakt med dem? Har du rört vid dem?”

Jag skakade på huvudet. Han lade återigen handen på min axel.

“Anders, har du hört talas om Charles Bonnets syndrom?”, frågade han.

När jag skakade på huvudet kände jag någon sorts deja vu.

“Jag ska förklara”, sade doktor Dariush. “Charles Bonnet var en schweizisk naturforskare som levde på 1700-talet. Han upptäckte en märklig sak med sin farfar, vars grå starr gjort honom nästan helt blind. Denna gamla man beskrev att han regelbundet upplevde verklighetstrogna hallucinationer. Allt från slumpmässiga former till syner av människor och platser. Låter det bekant?”

“Ja, jo, det gör det. Men vad menar du? Är jag dement?”

“Nej, nej, Anders. Inte alls”, svarade läkaren. “Vet du hur vår syn fungerar? Enkelt uttryckt så fångar dina ögon upp ljus via iris och pupillen, vilket sedan bearbetas i näthinnan och översätts till elektriska signaler som hjärnan kan läsa. Hjärnan översätter dem till en igenkännlig bild. Hänger du med?”

Jag nickade, och började så smått förstå vart han var på väg.

“När näthinnan blir skadad, som till exempel vid makuladegeneration, blir de där signalerna röriga och förvrängda”, fortsatte doktor Dariush. “Men hjärnan tar ändå emot dem, och gör sitt jobb: översätter dem till bilder. Man kan säga att den fyller i luckorna. Ibland gör den det med färger, former och mönster, ja, till och med figurer, som inte i själva verket finns där. Och detta kallas Charles Bonnets syndrom.”

Jag insåg att jag grät. “Så jag är inte galen?”, frågade jag.

“Inte alls”, svarade han. “Det här är helt en fysisk åkomma, så att säga. Mental fungerar du precis som vanligt. Om det hade varit ett psykiskt problem hade dina hallucinationer inte varit begränsade till ett sinne. Du hade hört dem, känt doften av dem, kanske till och med kunnat fysiskt känna dem. Det här har bara med dina ögon, och ingenting med din hjärna, att göra.”

Jag lämnade, än en gång, doktor Dariushs kontor som en ny människa. Visst skulle jag behöva se sådana där konstiga syner framöver, men nu visste jag var problemet låg, och att det var av samma karaktär som de förra. Det kunde jag hantera. Jag var redo att fortsätta leva igen.

Sedan dess har jag sett många konstiga saker.

Jag såg ett stort vattenfall i parken. En dimma låg runt det, och fjärilar flög omkring. På en stol på fiket satt en dag en amerikansk urfolkskrigare, komplett med fjäderskrud. När jag kom hem såg jag en dag att hela husfasaden var täckt av en intrikat och i verkligheten helt omöjlig struktur av byggnadsställningar som gick in i och ut ur varandra.

Ja, på nationaldagen förra året såg jag till och med en stor grön drake som ålande och slingrande flög över himlen.

Allt såg alldeles realistiskt ut, men jag visste hela tiden att det var resultatet av enkla, feltolkade elektriska signaler, och därför var det inte längre det minsta skrämmande. Tvärtom, jag lärde mig uppskatta synerna. De kändes allt mer som unika och underhållande små konstverk som skapats bara för mitt eget höga nöjes skull, och som jag fick ha alldeles för mig själv.

Jag började till slut se fram emot dem.

Sedan, för en månad sedan idag, såg jag för första gången henne.

Det var på natten – det är bara på natten jag ser henne – och jag höll på att göra mig i ordning för läggdags.

Jag kom in i köket för att hälla upp ett glas vatten att ha med mig till sängen och när jag såg skepnaden i hörnet skrek jag faktiskt till.

Hon var lång. Den längsta kvinnan jag någonsin sett. Även om hon stod framåtböjd var hon säkert två decimeter längre än jag.

Jag hade vant mig vid att se, vad ska jag kalla dem, “karaktärer” i gamla och märkliga klädedräkter, men hon var annorlunda. Istället för att ha på sig en enhetlig outfit från till exempel 1600-talet, som jag förut hade sett, var det som att hon var iklädd en märklig blandning av saker.

Hon hade svart frack, figursydd så att den verkade strama åt, över en smutsig och skrynklig vit skjorta. Under hennes haka lyste en röd fluga.

På händerna, som hon höll ut som om hon ryckte på axlarna eller kände efter om det regnade, hade hon smutsiga vita handskar. Hennes fingrar var oproportionerligt långa, nästan som en spindels ben, och då och då darrade de, som om hon längtade efter att ta och krama något i näven.

På underkroppen bar hon shorts i samma röda färg som flugan, över blanka svarta nylonstrumpor. Hennes ben var långa och smidiga som om hon var professionell dansös, ja, om de hade suttit på en vanlig människa hade jag tyckt de var snygga.

Hennes höga klackskor var också röda, i samma ton som flugan och shortsen, men de glittrade och glimmade, som Judy Garlands skor i Trollkarlen från Oz.

Men hur konstigt hon än var klädd så var det hennes ansikte jag inte kunde slita blicken från.

Det var till stor del dolt av ett muntert plommonstop, framåtlutat så att det gömde hennes ögon och näsa, men under brättet såg jag hennes kritvita hud och leende. Det var inte vänligt, utan såg mer ut som minen hos en orm som hade fångat en mus i ett hörn.

Och så var det den tredje armen. Den stack upp från bakom henne, som om den växte direkt ur ryggen, och hon hade den sträckt fram över huvudet som någon sorts skorpions giftagg. Handen hade bara tre fingrar, som en klo. Hon pekade den rakt mot mig, och medan jag chockat och förskrämt snubblade åt sidan verkade den följa mig.

Jag blev stående i några sekunder och stirrade på den skrämmande figuren. Hon stod stilla och log mot mig, även hon orörlig.

Till slut, när jag kommit över chocken, började jag lugna mig: jag visste ju att det bara var en hallucination. Även om den var läskigare än vanligt så fanns bilden bara inne i mitt eget huvud. Jag drog en lättnadens suck när jag tänkte så.

Sedan jag diagnosticerades med Charles Bonnets syndrom har jag lärt mig flera trick för att hantera tillståndet. Ett är helt enkelt att titta bort från vad det än är som orsakar det felaktiga synintrycket. Jag tänker på det som att starta om en krånglande dator. Det är mitt sätt att rensa systemet från fel genom att pausa det. Jag sluter ögonen, räknar till fem, och sedan när jag öppnar dem igen är hallucinationen borta.

Så medan jag stod där och stirrade på den missbildade, hotfulla jättinnan i ett hörn i mitt kök så visste jag att allt jag behövde göra för att besegra henne var att sluta ögonen.

Jag ska dock vara ärlig. När jag hade räknat till fem gick det ytterligare någon bråkdels sekund innan jag öppnade ögonen. Det var så länge jag tvekade. Om jag hade tittat upp och hon hade stått kvar där med sitt leende och sin tredje hand pekande på mig så hade jag definitivt fått en hjärtattack. Men nu gjorde hon inte det, och jag drog ännu en suck, hämtade mitt vattenglas och återvände till sängen.

Den långa kvinnan stannade kvar i mina tankar i flera dagar efter den där kvällen. Hon var på något sätt annorlunda från mina andra syner. Något gav henne en verkligare tyngd.

När min kompis Jakob fredagen därpå plockade upp mig med sin bil för att köra oss till en lunchrestaurang hade jag fortfarande svårt att slutta tänka på henne. Jakob var en gammal vän, en av de jag hade försökt driva bort genom att inte besvara dem när jag precis hade förlorat synen. Men han hade vägrat att ge upp vår vänskap, och vecka efter vecka envisats med att höra av sig. Tills jag kommit ur min kris.

Goda vänner ska man ta till vara på, men bästa vänner – de som står kvar vid ens sida livet ut – är ännu mer sällsynta. Jakob, min snälla och lojala gamla kompis, är en av de sistnämnda.

“Nu måste du berätta vad det är som pågår, hörrö”, sade han när vi satte oss ned på en pizzeria.
“Vad menar du?”, frågade jag, så lättsamt jag kunde.

“Du är så disträ. Det är som om du tittar dig runt efter något hela tiden. Jag har hunnit äta halva pizzan och du har bara fått i dig ett par tuggor. Så, för att upprepa, du måste berätta vad det är som pågår”, sade Jakob, och slamrade med sin tallrik för att demonstrera.

“På riktigt, det är ingenting”, svarade jag, och kände hur jag rodnade. “Jag hade bara en hallucination för ett par nätter sedan som jag har svårt att släppa.”

“Jag trodde du hade vant dig vid de där nu?”, frågade han och ställde ner tallriken på bordet.

“Jo, det har jag. Eller jag menar, det hade jag, men den här var annorlunda”, sade jag, och insåg att jag fick sluta låtsas som ingenting. “Hon skrämde mig.”

“Hon?”, frågad Jakob, inte utan intresse. “Berätta.”

Jag berättade. Jag beskrev den långa kvinnan, och hur hon hade dykt upp. Jag sade att till skillnad från andra hallucinationer kändes hon mer verklig, och att hon dessutom var den första mänskliga figuren jag sett som var uppenbart fysiskt omöjlig. Eller som hade någon form av missbildning, i alla fall. Jag hade sett småväxta människor i mina hallucinationer, men aldrig någon med en extra lem, och inte heller någon som så stint följt mig med sin uppmärksamhet. Jag tror att det var det, i kombination med hennes märkliga kroppsställning, som gjort mig mest illa till mods.

“Så”, sade Jakob efter att ha lyssnat på mig. “Hon hade alltså snygga ben?”

“Vad fan”, skrattade jag och kastade min servett på honom.

“Nej men seriöst, jag fattar”, sade Jakob. “Om jag hade kommit in i ett rum och det stod en jättelik mutant där och väntade på mig så hade jag också blivit livrädd. Men du vet ju vad det är som orsakar dessa syner. Det är precis samma sak som vattenfallet och draken och allt det där. Det är ett tillstånd du lever med, du vet att du lever med det, och du har metoder för att hantera det. Varken mer eller mindre. Eller hur?”

“Jag vet, jag vet”, sade jag. “Men tack. Du har ju rätt.”

Det kändes också bättre efter att ha berättat för honom. Jag tog en bit pizza och bytte ämne genom att fråga om hur det var med hans knäppa ex, vilket han alltid gärna pratade om.

Nästa gång jag såg den långa kvinnan, bara knappt en vecka senare, hände det medan jag borstade tänderna.

Jag stod vid handfatet när jag fick syn på något i badrumsspegeln. Först förstod jag inte vad jag såg. Sedan insåg jag att jag, genom spegeln, såg henne stå ute i den mörklagda hallen. Hon stod till hälften dold av dörren, och hon hade fortfarande hatten långt ner i pannan, men jag såg tydligt hennes mun, förvriden i en märklig grimas. Och hennes tre långa, spretande händer höll var och en tag i dörren.

Det låter kanske vansinnigt. Men jag fick intrycket att hon, denna min hallucination, försökte spionera på mig oupptäckt.

Jag skrek till och spottade ut tandkräm över hela badrumsspegeln. Tandborsten föll i handfatet med ett slammer.

Jag snodde runt med hjärtat bultande i bröstkorgen och andningen kort och snabb.

Hon var borta. Naturligtvis var hon borta.

Ingen stod där i dörröppningen.

Jag tassade försiktigt och tvekande fram och försökte, utan att faktiskt sticka ut huvudet, titta ut i den mörklagda hallen. Sekunderna gick medan jag centimeter för centimeter böjde mig längre fram. Jag såg ingenting, och efter att en stund ha viskat argt med mig själv om att sluta fåna mig tog jag till slut mod till mig och klev ut. Hallen var lika tom som dörröppningen och resten av lägenheten.

Ännu en gång kände jag mig skakad. Det här var första gången jag hade sett en hallucination i spegeln. Om jag hade sett den. Det hade gått så fort att jag inte riktigt var helt säker.

Nu, när jag sitter här och skriver detta, i vetskapen om vad som skulle följa, tror jag att jag i själva verket bara blundade för mina onda aningar. Att jag försökte skydda mig från oron över att det var något annorlunda med den här hallucinationen.

Åh, jag var så dum.

Det var bara två dagar sedan, det där. Dygnet som föjde passerade utan problem. Visst såg jag vid ett tillfälle en främmande färg fläkta förbi till, en dansande blixt som svävade i zick-zack fram och tillbaka på gatan utanför fönstret, men det var precis den sortens syner jag hade blivit van vid. Det var en vacker syn, spännande, men det var inte skrämmande, inte som hon.

Jag hade en fin dag, igår, även om jag var lite uppskakad efter nattens syn. Den påminde om hur enkelt och vackert liv jag hade byggt upp efter diagnosen. Trots allt alldeles tillräckligt. Jag hade det bra.

Det var kvällens händelse, dock, som förändrade hur jag såg på den långa kvinnan. Jag hade varit ute och käkat med några i stödgruppen för unga med synnedsättningar, och efteråt hade vi gått ut och tagit några öl. Jag var inte stupfull, men tillräckligt många rundor hade vi hunnit med för att jag skulle känna mig en smula yr när vi klev ut i de friska luften på gatan.

I sakta mak promenerade vi hemåt, skämtande och garvande. Vi har det alltid så trevligt när vi träffas.

Det skär i hjärtat när jag tänker på det.

Framför min port sade jag till slut god natt till dem och fumlade fram min hemnyckel. Sedan vinglade jag in.

Jag slog igen dörren efter mig och släntrade in i hallen. Jag slängde jackan på en pall och så tände jag taklampan.

Hon stod och väntade på mig i hallens bortre ända. Hon höll upp händerna som klor, riktade mot mig, och hon hade samma märkliga min som förut. Till hälften sorg, till hälften någon sorts förvriden glädje.

Jag hoppade till och svor för mig själv. Hon gjorde alltid samma förfärliga intryck på mig. Hon var så omöjligt lång och skräckinjagande, och hon syntes bara här, hemma hos mig, nattetid.

Hon rörde sig inte, utan bara stod där. Stirrade på mig. Pekade på mig med sina kloformade händer.

Jag stirrade tillbaka på henne.

“Herregud”, muttrade jag för mig själv. När man har druckit lite kan verkligheten kännas lös i kanterna, men känslorna bli desto starkare. Det i kombination med den här synen, av den skräckinjagande kvinnan i min lägenhet, var verkligen lite för mycket.

“Jag står inte ut med det här”, sade jag för mig själv. Sedan blundade jag.

Ett. Två. Tre. Fyra. Fem.

När jag öppnade mina ögon igen var hennes ansikte bara ett par decimeter från mitt eget.

Hon hade förflyttat sig hela vägen från bortre ändan av korridoren fram till mig, och stod nu så länge att hennes utsträckta armar och händer liksom omslöt mig, som precis innan hon skulle omfamna mig. Hennes fingrar ryckte i luften alldeles nära mitt huvud. Jag såg hennes bröstkorg hävas, som om hon skrattade ljudlöst. Som om tanken på att jag skulle kunna komma undan var roande.

Jag skrek, ett skrik av mina lungors fulla kraft, och kurade ihop mig för att komma undan hennes händer. Jag slöt ögonen och höll händerna över huvudet i ett instinktivt försök att skydda mig mot ett slag eller en klösande hand. Men ingenting hände.

När jag tittade upp igen, skakande och hyperventilerande, var hon borta. Hallen var tom. Den långa kvinnan hade försvunnit.

Jag blev sittande ett ögonblick och bara flämtade, och sedan kom jag upp på fötter, vände mig om och sprang iväg, ut ur lägenheten, ut ur huset, och ut på gatan.

Där stod jag, skakande och skräckslagen, utan en aning om vad jag skulle göra nu. Till slut tog jag fram telefonen och ringde Jakob.

“Tjena! Hur är läget?”, sade han.

“Du måste komma över”, sade jag och hörde hur min röst brast.

Jakob hade inga invändningar. Han frågade inte ens varför. “Jag är på väg”, var det enda han sade.

Mindre än tjugo minuter senare körde han upp med bilen på gatan, ställde den i en ficka och hoppade ut. Han kom fram till mig där jag satt ihopkrupen mot ett elskåp och frös.

Han slängde sin jacka på mig och frågade vad som hände med en röst som var tydligt oroad.

“Hon är där inne”, sade jag. “Den långa kvinnan. Hon är tillbaka.”

“Okej. Okej”, sade han mjukt. Han hjälpte mig upp på fötter och klappade mig på ryggen. “Kom så går vi in och kollar läget.”

Jag önskar att jag kunde säga att det kändes bättre att gå in i min lägenhet när jag hade sällskap, men det gjorde det inte. Jag hukade mig bakom Jakob med ena handen på hans axel hela tiden medan vi letade igenom lägenheten. Naturligtvis var den tom. Det fanns ingenting att se där, och det hade jag väl inte ens väntat mig. Skulle hon gömt sig kvar någonstans? Var, i min lilla etta?

När vi till slut hade letat igenom varje rum två gånger om fick jag erkänna för honom att det inte fanns någonting där.

“Förlåt, hörrö”, sade jag tyst och kände mig extremt dum. “Jag blev så rädd och… Förlåt mig.”

“Nä men glöm det”, sade Jakob. “Nu när jag ändå är här, var har du spriten?”

En halv flaska whiskey senare kände vi oss ganska pratsamma.

“Hon är bara, du vet, annorlunda”, försökte jag förklara.

“Jag fattar, jag fattar”, sade han. “Du liksom såg någonting ruggigt och du kände dig ruggigt och det är… ruggigt.”
Han fattade inte alls.

“Nej, alltså, hon är annorlunda”, sade jag. “Jag har aldrig sett en och samma hallucination flera gånger om förut. De har alltid försvunnit om jag blundat. Och de har aldrig varit så läskiga heller. Hon är inte som de andra.”

“Men du”, sade Jakob och svepte sitt glas. “Nu har du ju det här Charlie Browns syndrom och du vet att det får dig att se syner, så…”

Han gestikulerade i luften för att tydliggöra sin poäng.

“Jag vet, jag vet…”

“Lyssna”, sade han. “Du vet att det får dig att se syner, och att det bara är så dina ögon funkar. Du hörde ingenting, du kände ingenting, och då vet du att det bara är det. Det är dina ögon som spökar, och jag vet att det är läskigt, men du har ju liksom klarat igenom… Vad fan, fan och hans moster. Du är omöjlig att besegra! Du är den starkaste, modigaste jag känner. Du kan hantera en jävla läbbig hallucinationsbrud med snygga ben.”

Jag kunde inte hjälpa att jag skrattade till.

“Jo, jo… Men hon är en väldigt läbbig hallucinationsbrud.”

Han skrattade och vi fyllde på våra glas.

“Kanske kunde det hjälpa…”, sade han sedan tankfullt.

“Vad? Att dricka?”

“Nej… Eller jo, det hjälper”, fnissade han. “Men jag tänkte mer att liksom avmystifiera henne. Vi borde ge henne ett namn. Något dumt och fånigt, så hon inte längre blir så läskig.”

“Jag måste säga att fröken Läbbig Hallucinationsbrud, även om det är färgstarkt, är lite för otympligt”, sade jag.

“Sant, sant”, sade han.

Då slogs jag av något han sagt förut.

“Moster?”, föreslog jag. “Som i fan och hans moster?”

“Perfekt”, sade han och höjde glaset. “Skål för Moster, kompis.”

“För Moster”, sade jag leende och slog glaset mot hans.

Det slutade med att Jakob sov över på min soffa. Det hade mest att göra med hur mycket han hade druckit, men ärligt talat tror jag att han drack så mycket delvis också för att få en anledning att stanna kvar, sova över och hålla ett öga på mig.

Det är jag glad att han gjorde. Det kändes mycket bättre när han var där. Jag fick sova i lugn och ro. Ifall Moster, som vi precis hade döpt henne till, skulle dyka upp kunde jag bara ropa på honom för att få hjälp.

Morgonen därpå när vi vaknade insåg vi att vi båda behövde hjälp.

“Det känns som att jag blivit sparkad i huvudet av en häst”, stönade han när jag släpade mig in i vardagsrummet.

“Japp”, sade jag och kände huvudet dunka. “Ska vi gå ner till fiket?”

“Ja, jag måste ha kaffe och socker eller fett.”

Vi drack vårt kaffe och åt våra croissanter under tystnad.

Till slut bröt Jakob tystnaden.

“Känns det bättre nu?”, frågade han med munnen full.

Jag nickade. “Ja, jag tror det.”

“Inte lika panikslagen över du-vet-vem längre?”, frågade han.

“Moster?”, sade jag och log. “Nej, jag tror inte det. Jag tror jag kan hantera en läbbig hallucinationsbrud.”

“Bra”, sade han och skrattade. Han dunkade mig i ryggen. “Det är jag helt säker på att du kan. Men ändå. Gott att höra, min vän.”

Jag sitter här ihopkrupen i mitt badrum, för vettskrämd för att gå ut i lägenheten, och skriver detta. Och det känns så hemskt att tänka på att vi hade så fel.

Jag sade ju förut att min största rädsla var att bli intagen på något mentalsjukhus. Att förlusten av min verklighetsuppfattning, eller bara misstanken att jag hade förlorat kontakten med verkligheten, var det värsta jag kunde tänka mig.

Som det är nu vore det att föredra. För alternativet är mycket, mycket värre.

Efter frukost sade jag och Jakob hejdå. Han klev in i bilen och körde iväg.

Dagen passerade utan vidare. När Louise kom över på eftermiddagen kommenterade hon på att jag verkade vara på gott humör.

“Har du kanske fått en kvinna i ditt liv?”, frågade hon nonchalant.
Jag skrattade högt åt frågan, och åt tanken på vad hon skulle säga om hon fick veta vad jag gått igenom.

“Ja”, fnissade jag. “Något sådant.”

“Så fint att höra”, sade hon. “Se till att hon tar till vara på dig.”

Det blev ännu svårare att hålla sig för skratt, men jag bet mig i läppen.

“Jadå”, sade jag. “Jag ska göra mitt bästa.”

Så kommer vi till ikväll. Jag var fortfarande lite slut efter nattens drickande med Jakob, och bestämde mig för att gå till sängs tidigt. Jag tog en bok, borstade tänderna, tvättade mig och bytte om. Sedan hämtade jag ett glas vatten och gick in i sovrummet.

Jag kastade mig i säng och kände mig så avslappnad. På bara sekunder var jag gott och väl inne i det där halvdrömmande tillståndet som uppstår när man varit halvvägs in i sömnen hela dagen och till slut lägger sig. Jag lade undan boken och reste mig för att släcka lampan.

Det var nästan att jag missade henne. Hade jag inte sneglat åt sidan när jag sträckte mig efter lampknappen så hade jag inte sett henne. Men nu såg jag en glimt av något okänt i ögonvrån.

Hjärtat tog ett skutt ända upp i halsen. Jag vände mig mot sängens fotända.

Där satt den långa kvinnan på huk. Hon stirrade på mig, bara någon decimeter från min fötter.

Hennes långa, smala fingrar låg över mina lakan, och jag såg hur det skrynklades under dem när fingrarna darrade. Långsamt, plågsamt långsamt, såg jag hur hennes tredje, missbildade arm sträcktes upp, över hennes axel och fram mot sängen.

Jag låg helt stilla, förstenad.

Men så insåg jag att det kändes annorlunda. Jag befann mig i ett vägskäl, till slut framme vid en punkt som jag länge emotsett.

Den långa kvinnan betraktade mig med sin groteska min, som om hon inväntade mitt nästa drag, och hon såg återigen sådär road ut.

Men jag hade fått nog.

“Du skrämmer mig inte längre”, sade jag, och överraskades själv av hur bestämd, hur arg och trotsig jag lät. “Jag tänker inte låta dig hålla på såhär längre.”

Jag sträckte fram armen mot lampknappen.

“Så godnatt, Moster”, sade jag i någon sorts triumf, och så släckte jag och rummet försjönk i mörker.

Där låg jag, och en stolthet spred sig i min kropp. Jag log för mig själv. Min säng var så bekväm. Jag var så sömnig. Och segern jag precis vunnit över min egen fruktan var så viktig.

Och så hände det.

Det som har gjort att jag sitter här nu, det som fyllde blodet i mina ådror till is och min mage till ett brännande hål.

“Godnatt, Anders”, hörde jag en hes röst väsa i mörkret.

Signaturmelodi

Vi har hört “Charles Bonnets syndrom”, skriven av Mr Stuff på Creepypasta Wiki och uppläst av Michael Forsberg. Och därmed slutar denna veckas avsnitt av Creepypodden, och er poddspelare tystnar och blir obefolkad för stunden. Eller? Lyssna riktigt noga på tystnaden, försök rensa bort alla andra ljudkällor och bara lyssna, och kanske, kanske hör du ljudet av den som alltid finns där. Den som lever i tystnaden. Eller så låter du bli. Kanske är det bäst att aldrig upptäcka honom.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.