Avsnitt 189: Havet är mycket djupare än vi tror

“De sade att du hade erfarenhet av att jobba i svåra vatten?”, frågade James och betraktade med ögonbrynen höjda svettdropparna på min bleka panna.

“Jadå, det har jag”, svarade jag, och sedan vände jag mig över relingen och kräktes ut det sista av den dagens oaptitliga lunch.

“Du förstår kanske att det inte riktigt är det intrycket du ger just nu”, sade han och flinade.

Vi hade träffats för bara några timmar sedan, när jag flugits in med helikopter till USS Orion, ett militärtransportfartyg med djuphavsutrustning på väg till ett hemligstämplat projekt ute i havet.

“Jag antar att de kanske borde ha tillagt att jag är bättre under vattnet än på det”, svarade jag.

Givet omständigheterna var han rätt ensam ombord om sin avslappnade attityd. Alla visste varför jag var där, men ingen – inte heller jag – visste så värst mycket mer än så.

Allt jag hade fått höra var att det kunde finnas en smittsam sjukdom nere på havets botten, och att jag var där för att undersöka och antingen avfärda det, eller försätta hela undervattensstationens besättning i karantän.

Så snart vi hade nått positionen direkt ovanför Tongagraven blev vi i stort sett slängda in i en dykarklocka, pytteliten och vertikalt avlång, som skulle sänka oss ned till basen, Talos, på havsbottnen sex tusen meter ner.

När jag bordade dykarklockan kände jag mig entusiastisk, även om jag plågades av samma obestämbara ångest som jag brukade få när jag skulle ner i djupet. Det hade gått tio år sedan det hände regelbundet, då jag var stationerad som sjukvårdare ombord på en u-båt. Sedan dess hade jag gått miste om den där naturliga känslan för havet som man får när man tillbringar mycket tid där, och som jag nu längtade så hett efter.

“När ni är redo så är vi det”, sade en besättningsmedlem på USS Orion, och jag hörde otåligheten inför att få sänka ned oss till botten i rösten.

Jag gjorde tummen upp. “Blir knappast mer redo än så här, så kör ni.”

När dykarklockan slog i vattnet skakades vi om en smula, men så fort havet slöt sig över oss och vi sjönk genom solstrålarna som strilade ner bedarrade min sjösjuka och en sorts känsla av frid flödade genom mig. Jag var tillbaka.

Utanför ventilerna följdes vi åt nedåt av några nyfikna fiskar som fram tills dess hade simmat runt lastfartygets skrov.

James styrde dykarklockan med trygga händer, van efter att ha gjort samma resa tusen gånger förut. Själv hade jag aldrig varit djupare än 600 meter, och hade framför allt aldrig förut haft möjligheten att titta ut genom någon ventil och beundra denna mörka värld under resan ned.

Vid en kilometers djup kom vi in i den så kallade batypelagiska zonen, eller midnattszonen som den också kallas. Ju längre ner vi hade sjunkit, desto färre mindre synligt hade solljuset uppe vid ytan blivit. Vi hade inträtt mörkret.

“Första gången på de här djupen?”, frågade James efter en lång tystnad.

“Ja, jag tjänstgjorde på en u-båt i några år, men så här djupt tar de sig ju inte. Så det här är… Något annat, det.”

Han log. “Då har du något att se fram emot. Vi ska hela vägen ner. Talos hänger på avsatsen till djuphavsgraven. Ojämförligt ställe.”

Ingen av havets invånare verkade längre följa vår resa nedåt. Trycket hade blivit så högt att de flesta livsformer inte klarar av det, utom sådana som i miljontals år utvecklats för just sådan miljö, några av havets, ja, världens levande mirakel.

Inom en timme hade vi nått tre kilometers djup. Bakom det nästan fyra decimeter tjocka glas som skilde oss från säker död fanns ingenting annat att se än kolmörker. Såvitt vi vi visste var vi mitt i ingenting och ingenstans. Det enda som påminde om vad som fanns där ute var de djupa knak som ibland hördes när trycket gjorde sig påmint i skrovet.

För att distrahera mig från att sitta och lyssna efter det obehagliga knarrandet frågade jag James om det enda jag kunde komma att tänka på.

“Kan du berätta något mer om vad som hänt där nere?”

James dittills så avslappnade attityd förändrades, och han rynkade pannan. “De gav dig väl en genomgång där uppe innan du hoppade i?”

“Ja, naturligtvis, men…”

“Det får räcka så”, avbröt han mig med bestämd röst.

Vid 4000 meters djup äntrade vi den abyssopelagiska zonen. Mörkret utanför ventilerna hypnotiserade mig. Den bisarra insikten att de var så mörkt att vi kunde passera vad som helst bara några meter bort och ändå inte se det gav mig gåshud. Jag hade aldrig förut upplevt sådant mörker, och att så mycket av livet på jorden genom historien i miljontals år funnits här nere var en djupt obehaglig anke.

När jag tjänstgjorde ombord på USS Catacea berättade en gång vår fartygschef varför man inte har ventiler i u-båtar. Han berättade om matroser som efter några år ute till havs förlorat förståndet, trots att de aldrig verkade ha haft problem med isoleringen eller avståndet till fastlandet. Han var helt övertygad om att det som hade bringat dem ur fattningen var att de allt för länge hade stirrat ut i havet och reflekterat över vad som finns där. Därför slutade man med ventiler i u-båtar. Det är såklart en myt, men nu, efter mitt eget möte med vad som finns där nere, undrar jag om den ändå inte bottnar i sanning.

Mina funderingar avbröts när jag fick syn på ett matt litet ljussken på håll i havet. Det var en röd lysande punkt som dansade upp och ner och blev allt större, som en laserpekare vars diameter växte. Till slut kom den fram till dykarklockan, och jag såg att det var en manet.

“Se där, se där”, sade James och pekade på den. Den var liten och såg skör ut, men ändå klarade den ett tryck som ögonblickligen hade mosat mig.

Ännu en lysande punkt dök upp, och sedan ett par till, och snart var vi omgivna av pulserande, djupröda ljus som verkade vilja välkomna oss ned i havet och presentera sig själva som dess mörkers egen stjärnhimmel, i denna världsrymd långt under havsytan.

Det var det vackraste jag någonsin sett. En skock maneter som levde bekymmersfritt på en sådan främmande plats. Jag blev imponerad av dem.

“Det är atollamaneter”, sade James. “De brukar inte röra sig på sådana här djup, men det är något här som verkar locka dem. Man brukar få se några stycken när man sticker ner, men jag har aldrig varit med om så här många på en och samma gång.”

Jag bara nickade, för upptagen av att beundra synen utanför ventilen för att ta notis om vad han sade. Men lika fort som de hade dykt upp försvann de sedan igen, och lämnade oss i mörkret som nu tycktes än djupare.

“Du, förlåt för mitt korta svar förut”, sade James.

Jag vände mig mot honom, och vände därmed ryggen mot havet för första gången. Jag kom på mig själv med att känna mig sårbar.

“Det du måste förstå är att det här inte är något vi vanligtvis brukar vara med om, och att Mike, ja, jag har känt honom nästan hela livet.”

“Jag vet jobbigt sådant här är, tro mig”, svarade jag. “Jag försöker bara samla så mycket kunskap som bara möjligt, för allas bästa.”

“Jag fattar. Nåja, det finns ändå inte mycket jag kan berätta. Luftslussen där nere har varit avskärmad och stängd i två dagar nu, och vi har stränga order om att inte öppna den förrän du säger att vi kan göra det.”

Jag ställde inga fler frågor. Jag hade jobbat med smittsamma sjukdomar ända sedan jag mönstrade av, och nittio procent av tillfällena då jag hade larmats hade det visat sig vara överreaktioner.

När vi nådde 6000 meters djup, och den så kallade djuphavsslätten, hördes för första gången ett ljud i radion ombord. Det fräste till av brus, och långsamt blev ljudet renare och tydligare tills vi hörde att det var en mans röst.

“James, hör du mig?”, frågade rösten.

“Klart och tydligt, kapten. Jag har vår man från smittskyddsinstitutet här med mig, och vi ska strax förbereda för dockning.”

“Utmärkt, besättningen här håller på att bli ordentligt otåliga, vi…”

Rösten i radion förvrängdes av brus.

“…fan också, radion är… docka vid sektion A, inte…”

Sedan tystnade radion helt igen.

“Välkommen till djuphavsslätten”, sade James. “Radion har strulat en del här nere på sistone. Kanske inte så konstigt. Stationen är toppmodern, men kommunikationsverktygen är från förra århundradet.”

Genom ventilen såg vi en gigantisk kupol, upplyst av hundratals strålkastare. Tre flyglar sträckte ut sig från mitten, var och en upplyst av en egen färg, och dessa var sektionerna A, B och C. Något annat såg jag också, som var upplyst av stationens strålkastare. Först såg det bara ut som om sanden var beströdd med små silvriga tuber, men när vi kom närmare såg jag att det var fisk. Hundratals, om inte tusentals, döda fiskar som låg på havsbottnen med kroppar mosade av trycket.

“Men gud, vad fan har hänt med all fisk?”, frågade jag.

“Samma som atollamaneterna. Något lockar dem hit ner. De simmar neråt tills deras kroppar imploderar, och sedan sjunker de döda resten av sträckan.”
“Vad i hela friden är det som får dem att göra det?”

“Jag har hört några olika teorier, men såvitt vi förstår är det som lockar dem ett ljud som då och då hörs från djuphavsgraven.”

Att docka dykarklockan tog en god stund. Skrovets form hade förändrats så smått under trycket, inte mycket men tillräckligt för att det skulle bli en utmaning att kila in det i dockningsstationen.

Till slut, när dörrarna öppnat, snubblade jag ut ur dykarklockan och hälsades av tre personer ur undervattensbasens besättning.

“Det är du som är läkaren?”, frågade den äldste.

“Det stämmer”, sade jag, och han sträckte fram handen.

“Jag heter Robert Lewis och jag är befälhavare här på Talos”, sade han och skakade min hand. “Tack för att du tagit dig ner hit. Jag vet att det finns trevligare resor man kan göra.”

Han verkade artig och samlad, men de blodsprängda ögonen och det feta risiga håret skvallrade om sömnbrist.

“Det här är Jennifer Burke, en av våra biologer ombord, och där har du Henry Gale, tekniker”, fortsatte han.

De skakade hand med mig men båda undvek ögonkontakt.

“Tjena chefen. Var är Abby?”, frågade James när han klev in i korridoren.

“Fortfarande borta vid sektion B. Hon mår, som du säkert kan föreställa dig, så där.”

James nickade.

“Kom så ska jag ge dig en genomgång”, sade Robert och gestikulerade åt mig att följa med.

Korridorerna var trånga och svagt upplysta av blinkande lampor, och det knarrade konstant i väggarna. Det slog mig att det hade sett betydligt större ut utifrån. Men väl inne tvingades jag, som är ganska lång, huka mig för att inte slå huvudet i taket.

“Beklagar den dystra stämningen”, sade Robert. “Vi har aldrig varit med om något sådant här förut. Jag utgår från att de där uppe satte dig in i vår situation?”, frågade han.

“Det gjorde de, men jag måste erkänna att jag inte riktigt fick klarhet i alla detaljer.”

“Det har väl knappast vi heller fått. Mike placerade sig i lockdown så fort han återvände till stationen, och vi har inte fått klartecken att öppna upp till honom sedan dess.”

“Gav han, Mike, något skäl att sätta sig i lockdown?”, frågade jag.

“Han fick aldrig chansen. Han föll ihop sekunden efter att han tryckte på knappen, och har legat så sedan dess.”

Robert visade oss in i basens mittsektion, som, jämfört med korridorerna i flyglarna, var stor och rymlig och inredd med vanliga möbler och personliga tillhörigheter. Visste jag inte bättre hade jag kunnat tro att vi var tillbaka uppe vid ytan igen.

“Mike hade upptäckt någon sorts mikroorganismer nere i djuphavsgraven. En ny sorts parasit, sade han. Han hävdade att de på något sätt utvecklats till att överleva hur högt tryck som helst, vilket kanske inte är så konstigt, men också att de verkade helt oberörda av snabba förändringar i livsmiljön”, sade Robert medan vi klev in på ett kontor.

“Trodde han att den kunde angripa människor?”, frågade jag.

“Givet att han, som vår mikrobiolog, blev så intresserad, kan jag inte riktigt dra någon annan slutsats. Vi har naturligtvis förstört alla de prover av mikroorganismen han hämtat hit, men vi vet ännu inte varför han försatte sig i karantän.”

Robert suckade.

“Men det är ändå inte det konstigaste.”

Jag väntade tålmodigt på att han skulle fortsätta. Han hade helt uppenbart svårt att hitta orden.

“Han försvann nere i djuphavsgraven. I tre hela dagar var han borta. Inte ens via spårningssystemet kunde vi se vart han tagit vägen, och kommunikationslänken var bruten. Vi gjorde vad vi kunde, men till knappt någon nytta alls. Även om vi hade hittat honom så hade han bara syre för tio timmar i dräkten, så ganska snart tvingades vi dra slutsatsen att han dött. Sedan dök han plötsligt upp på spårningssystemet, på väg upp för hissen från Tongagraven, och trots att han inte svarade på våra anrop var han ju helt uppenbart inte död.”

“Hur kunde han ha överlevt?”

“Det är omöjligt, men det hände likväl. Så fort vi släppte honom ombord tryckte han sig i karantän i luftslussen, och sedan föll han ihop.”

Robert skulle fortsätta, men avbröts då teknikern kom in i rummet.

“När du undersöker honom, var försiktig med hans EPM-dräkt, den är väldigt ömtålig…”

“Det är läge att bekymra sig för det nu, Henry”, dånade Robert och blängde på honom.

“Jag bara säger att det är en miljard dollar investerade i den.”

“Ta du och gå och hämta utrustningen doktorn behöver”, sade Robert och lät än mer irriterad.

“Snälla du, chefen, om du bara släpper in mig i luftslussen så skulle jag kunna vidta alla nödvändiga åtgärder.”

“Under inga omständigheter. För fan, tror du verkligen att de där uppe hade skickat någon från smittskyddsinstitutet om de trodde vi kunde hantera det här själva? Förstå att vi har tagit oss vatten över våra jäkla huvuden här, Henry.”

Teknikern försvann iväg och kom snart tillbaka med en lätt modifierad skyddsdräkt och några kirurgiska instrument, och sedan gav vi oss iväg mot sektion B.

Till skillnad från korridorerna vi gått igenom förut var dessa stora och väl belysta. Vi kom fram glasdörren in till luftslussen, och framför den stod en kvinna och tittade med glasartad blick på den livlösa kroppen i avancerad dykardräkt som låg innanför.

“Abby”, sade Robert med mjuk röst.

“Jag vet, jag vet. Det är dags”, svarade hon, och vände sig om. “Åh, är det du som är doktorn?”, frågade hon när hon såg mig. Hennes ögon var röda och hon darrade på rösten.

Jag nickade.

“Du kommer kunna ta reda på vad som hänt honom, eller hur? Jag förstår bara inte.”

“Abby, följ mig med tillbaka så får han jobba i fred”, sade Robert. “Du behöver inte se det här.”

Robert tog henne om axlarna och ledde henne tillbaka mot centralsektionen. Henry började packa upp sin väska med läkarutrustning, och gav mig en skyddsdräkt och en isoleringsgardin.

“Okej, jag ska vägleda dig genom det här. Det finns ingen anledning att du ska sabba en välfungerande EPM-dräkt”, sade han.

“Vad betyder ens EPM?”

“Exoskeletal Pressure Modulator”, sade Henry, som om det var så självklart att jag borde skämmas.

James och Jennifer hjälpte mig på med skyddsdräkten medan Henry hängde upp isoleringsgardinen.

Jag klev in, och bakom mig tryckte Jennifer in koden för att öppna luftslussen. Sedan hörde jag hur de stängde om mig, och jag kände hur det poppade i öronen. Trycket hade förändrats. Isoleringsgardinen var transparent, och fönstren i luftslussdörren var stora, så de där ute kunde följa mig och mina förehavanden. Men jag hade också en kamera monterad på ena axeln, och de hade en bärbar skärm där ute, där de på närmare håll kunde se ungefär samma saker som jag såg.

Från taket hängde kablar med krokar på. Under dem, nära kontrollpanelen i luftslussen låg Mike, uppenbart död, iförd en enorm svart dräkt som var mer lik någon sorts transformerrobot än en dykare. Att vända på honom var bara det en utmaning. Iförd sin dräkt vägde han ett halvt ton.

När jag till slut lyckats såg jag hans ansikte. Han var vit som ett lakan, och det hade runnit blod ur varje kroppsöppning. Vitan i de öppna ögonen var helt borta, istället var de brustna och helt röda.

“Jag är redo”, sade jag.

“Okej. Först, inspektera själva dräkten”, svarade Henry i min dräkts komradio. “Leta efter bristningar eller sprickor, vad som helst som kan ha orsakat en läcka. Det ska inte ha kunnat ske, men om den brustit ska den omedelbart ha läkt sig med en sorts grå massa som du också kan leta efter.”

Jag undersökte dräkten, från topp till tå.

“Där, på hans sko”, ropade Henry.

Och nog fanns där en grå fläck, som stod ut från den övriga matta svarta väven dräkten konstruerad i.

“Något tog sig alltså faktiskt igenom hans dräkt”, sade Henry med förvåning i rösten.

Jag närmade mig hans sko och lät dem där ute få en bättre bild av den i monitorn.

“Fast vad det än var som tog sig in där så kan det inte ha varit det som dödade honom”, lade han till.

Jag var böjd att instämma. Läckor i ens dräkt är i en djuphavsgrav alldeles tillräckligt för att på egen hand se till att man imploderar och krossas. Det som tog sig in kunde inte hinna göra mer skada än så.

“Okej, härnäst, fäst kablarna från taket vid hans axlar. De är färgkodade så det borde inte vara svårt.”

Jag fäste kablarna efter deras färger, och då sattes dräkten igång. Den öppnade upp sig av sig själv, och Mikes kropp blev synlig.

“Vad fan?”, hörde jag James säga.

“Det där är inget barotrauma”, svarade Henry.

Mikes revben var brutna, men utåt. De hade inte gått igenom huden, men hans bröstkorg såg ut att ha svullnat till dubbla storleken.

Jag tog av honom hjälmen, och tittade in i hans ögon, paff och förvirrad över vad som hade kunnat skada honom så här. Och i det kortaste möjliga ögonblicket tyckte jag det såg ut som om hans pupiller rörde sig och mötte mina.

“Såg ni?”, ropade jag.

Ingen sade något. Vi stirrade på Mike, i chockad väntan på att han skulle röra sig igen. Och efter några sekunder såg jag det. Hans ögon rörde sig. Han tittade åt olika håll, till synes slumpmässigt, medan han började gurgla och hans bröstkorg såg ut att krampa.

“Åh herregud, lever han fortfarande?”, frågade Jennifer.

Mikes käkar öppnades, och ur hans gap kom tusentals maskar. De föll ner på golvet och började omedelbart kravla åt olika håll, upp för väggarna mot taket, intensivt letande efter en väg ut. Mikes mun förblev öppen och han spydde upp vågor av nya maskar. Jag backade och tryckte mig mot glasdörren.

Till slut verkade hans käke gå ur led och slitas av, och den föll till golvet. Då brast hans bröstkorg, och ännu större maskar kravlade upp ur den. Efter sig lämnade de honom som ett tomt fodral: inga inälvor fanns kvar i honom. De måste ha blivit uppätna.

Några av maskar kravlade fram till mig, upp på mina skor, och jag slog panikslaget bort dem. De där ute stod paralyserade, till synes osäkra på vad de skulle göra.

När maskarna rörde varandra såg det ut som om de smälte ihop och blev större och längre, växte allt mer tills de delade på sig igen. De började sno sig runt mina ben och hade på något sätt också kravlat upp på mina armar, och jag skrek på hjälp.

“Snart!”, svarade Henry, som hade blivit först att skrida till handling och stod och fumlade med panelen vid luftslussens dörr.

Någon sekund senare såg jag ett par saker liknande duschmunstycken sänkas ned ur taket, och ur dem sprutades ett gasmoln. Det måste ha varit flytande kväve, för maskarna frös ögonblickligen till is. Jag kunde plocka av dem en och en och smula sönder dem, som om de var gjorda av svalnat stearin.

Sedan föll jag ihop i utmattning och chock. Min dräkt hade delvis skyddat mig mot kvävet, men jag huttrade och kände mig iskall.

“Få mig för helvete ut härifrån”, väste jag, egentligen väl medveten om att de inte kunde öppna lulftslussen så länge risken fanns att någon av maskarna överlevt.

Robert hade kommit tillbaka där ute, lagom i tid för att se maskarna och gasmolnet, och när han fick syn på vad som återstod av Mike blev han tyst och stilla.

Jag låg och flämtade i en minut, och kände mig sedan lite mer samlad. Med någon sorts galghumor, på sådant autopilot som man lär sig gå på i det militära, vände jag mig mot Henry på andra sidan glaset.

“Du kan tyvärr glömma din EPM-dräkt. Hela jävla skiten här inne ska ut efter att ni plockat ur mig.”

Henry vände sig mot Robert med en bedjande min, men Robert var på min sida.

Efter att jag plockat ur den svarta lådan ur EPM-dräkten, där inspelningarna från Mikes axelkamera fanns, lade jag in hans dräkt i en stor låda. Sedan undersökte jag noga hela min egen dräkt, för att vara säker på att ingen mask fanns kvar på den. Allt jag sparade var resterna av en frusen mask, uppsugen i en handhållen dammsugare.

Till slut kunde jag kliva ut ur luftslussen och ge dammsugaren till Jennifer. Jag bad henne undersöka masken och jämföra den med provet som Mike tidigare tagit, så vi kunde förstå oss på vad det var vi hade att göra med här.

Robert satte igång proceduren för att skjuta ut innehållet i luftslussen, inklusive Mikes kvarlevor och hans EPM-dräkt, i havet. Henry stod bredvid och surade.

James hade inte rört en min sedan jag kom ut. Han var blek i ansiktet och såg ut att till fullo ha insett hur allvarlig situationen var.

“Vi måste berätta, chefen”, sade han tyst till Robert efter några minuter.

“Berätta vad?” sade jag medan jag tog av mig skyddsdräkten.

Robert suckade fundersamt. Sedan sade han: “Du har rätt.”

“Berätta vad?” upprepade jag.

“Den verkliga anledningen till att vi har vår bas här nere.”

***

Döden kan, bortom all vår ångest och skräck, vara något vackert. Det är övergången mellan ett liv och ett annat, en ny värld som bygger på resterna av den gamla. När en val dör, till exempel, faller den ner till havsbotten, och runt dess kadaver kan helt nya ekosystem byggas upp. Detta kallas för ett valfall.

Kameran på Mikes EPM-dräkt hade spelat in under hela tiden han var försvunnen. Tre dagar av filminspelning fanns att gå igenom. Henry hade satts på att förbereda materialet för visning. Vi hade inte kunnat rädda honom, och inte ens hans dräkt, men vi kunde åtminstone förstå vad som hade hänt honom.

I väntan på Henrys arbete bestämde nu Robert att det blivit dags för mig att få veta vad deras egentliga uppdrag här nere var, och varför ingen uppe vid ytan någonsin hade hört talas om det vetenskapliga mästerverk som var undervattensbasen Talos.

“Du såg alla de döda fiskarna på bottnen runt stationen?” frågade Robert mig.

Jag mindes hur de hade sett ut, de hundratals mosade små kropparna. Det hade inte varit den mest välkomnande synen.

“Ja. James sade att det verkade som om något lockat dem ner hit, någon sorts ljud?”

Robert nickade och slog upp en laptop. Efter att ha letat lite klickade han igång en ljudfil.

“För ungefär fem år sedan spelades det här ljudet in. Det kom från Tongagravens djup.”

Det var ett märkligt syntetiskt ljud. Det lät som valsång, fast nedpitchat och omklippt, och någonstans under ljudet hördes något som liknade en utdragen viskning.

“De spelade in något liknande vid Marianergraven. Då fick det smeknamnet Biotwang”, sade Robert.

Ljudet spelades på repeat medan han pratade. Det spred en kuslig stämning i rummet.

“Vi trodde först det var en val, vars ljud förvrängts för att det färdats så långt eller av någon sorts störning i inspelningsinstrumenten, men sedan såg vi hur ljudet påverkade havslivet i närheten. Det dök upp enorma svärmar av maneter från ingenstans, och fiskar simmade mot alla sina instinkter ner till djupnivåer där de aldrig kunde överleva trycket.”

“Så varifrån kom ljudet, då?”

Robert drog fram några bilder på skärmen. De visade maskar liknande spolmaskar, fast kolsvarta. De liknade inte alls det som jag nyss hade mött i luftslussen.

“Såvitt vi förstår det finns det ett hittills helt oupptäckt och okänt ekosystem någonstans nere i djuphavsgraven. Det har varit isolerat i miljontals år, och har därför förblivit opåverkat under de massutdöenden som då och då inträffat. De har kunnat genomgå en ostörd, egen evolution, helt olik den vi ser på jordytan. Det verkar uppbyggt av miljontals encelliga organismer som jobbar tillsammans för att skapa en gemensam mer komplex varelse, och som i den processen kan gå ihop och bilda större enheter. Vi kallar det Syncytiumet.”

“Och det var… Dem? Det? Som dödade Mike.”

“De skulle kunna vara en del av Syncytiumet, ja, men några av de maskar vi just såg i luftslussen är betydligt större än något av de prover vi hittills lyckats samla in.”

Då kom James in i rummet. Han meddelade oss att filmmaterialet från Mikes kamera var redo att ses. Robert fortsatte prata.

“Om de någonsin ens bestämmer sig för att avhemliga den här stationen så kommer de definitivt aldrig nämna de där varelserna, eller ljudet som avslöjade deras existens. En vacker dag kanske det här projektet kommer framhållas som ett unikt och makalöst teknologiskt språng, men sanningen bakom att de pumpat in miljarder av dollar i det är att de vill ta reda på vad som ligger bakom det där ljudet, och om det går att utnyttja.”

“Chefen, nu väntar de på oss”, sade James försiktigt.

Vi samlades i mötesrummet i mitten av anläggningen. Abby satt en bit bakom oss andra. Hon verkade ännu mer förstörd än förut, som om hon hade förlorat tio kilo i vikt på bara några timmar.

Henry styrde uppspelningen och kunde spola förbi ett par mindre viktiga bitar, tänkte han, som till exempel Mikes ganska långsamma nedstigning.

Men filminspelningen tog sin början vid luftslussen. Vi såg allt som hände från kameran på Mikes axel, och följde honom därmed ur hans eget perspektiv. Framför honom stod nu i början Abby och såg bekymrad ut.

“Oroa dig inte, jag är snart tillbaka. Du vet att jag klarat det förut. Och de hade ju knappast riskerat en dräkt värd en miljard dollar”, sade han.

Abby såg inte ut att bli lugnad.

“Men det är annorlunda nu. Vi har inte testat dräkten på djup större än 9 000 meter”, sade hon.

“Nej, men vi har testat den för samma tryck, och den klarar ju av bra mycket mer.”

Henry började spola fram.

När han återupptog uppspelningen stod Mike ute på havsbotten, framför en avgrund. Nedanför honom fanns Tongagraven. Till vänster honom fanns en plattform, och vid dess kant ännu en plattform som kunde sänkas ned i djupet.

Då fick han syn på något som liknade oändliga raka lianer, som långsamt svävade fram och tillbaka. Han tittade upp och såg att de växte ut från en märklig varelse, en fenförsedd liten filur med små svarta ögon som verkade obekymrad av djupet.

“Wow, ser ni?”, sade Mike entusiastiskt till sin mikrofon. “Det är en Magnapinnidae!”

Han lufsade flåsande fram till plattformen för att kunna se den på närmare håll. Dräkten var uppenbart tung.

“Försiktig med dräkten”, hördes Henry säga över radion.

“Den klarar sig, annars hade den inte kostat så mycket”, svarade Mike.

När han kommit närmare den kusliga bläckfisken dök ännu en likadan upp ur mörkret, denna med ännu längre tentakler.

“Jävlar alltså. Jag trodde aldrig jag skulle få se en på så här nära håll.”

“Sluta lek nu och gå på hissen”, sade Henry.

“Ja, ja, okej. Förlåt att jag råkar gilla mitt jobb.”

Han klev ombord på hissen och spände fast sig i en stol. Nu skulle han färdas ytterligare nästan 4 500 meter ner i djupet. Hissplattformen, en maskin byggd stadig nog för att klara av ett unikt tryck och som kanske därför väsnades ganska mycket, gled långsamt nedåt. Mike styrde den själv, men Henry kunde om det behövdes ta över kontrollen.

Efter en stund bromsade Mike hissen.

“Dräkten gör någon sorts konstiga ljud”, sade han.

“Det är normalt. Den anpassar sig efter trycket. Vi sade ju att den skulle göra så”, sade Henry. Han lät irriterad.

“Ja, jag vet, men…”

“Det är ingen fara”, avbröt Henry.

Vid 8 200 meters djup bromsade Mike hissen igen. Han tittade på en avsats som stack ut från klippväggen. Där låg kadavret efter en grönlandsval. Den var till hälften uppäten inifrån, och den kryllade av djuphavsålar och små, små ögonlösa fiskar på den. Ett helt ekosystem hade byggts upp i den.

“Hur hamnade den här?”, frågade Mike.

“Den dog, precis som alla andra djur här nere”, sade Henry.

“Ja, men det är ju en grönlandsval. Lever inte de kring Arktis?”

Henry suckade. “Fortsätt bara nedåt.”

Det tog en timme för Mike att nå ned till 10 800 meters djup, det så kallade Horisontdjupet. Då spände han till slut loss sig från plattformen, och tog en ask batterilyktor med sig för att placera ut inför framtida undersökningar.

Efter att ha klivit av hissplattformen och avlägsnat sig från dess starka strålkastare blev det snart uppenbart att havsbottnen var långt från tom. Den var täckt av liv: svampliknande alger runt vilka genomskinliga tjocka räkor simmade.

Själva klippväggen var täckt av tusentals bioluminiscenta plantor. De såg ut som blåa ficklampor som växt ut ur berget och som böjde sig efter Mikes rörelser. Det var kusligt vackert, som något utomjordiskt.

Han fortsatte fram längs klippan och vid ungefär var trettionde meter satte han ner en batterilykta.

“Jag hade nog förväntat mig att den här platsen skulle vara mindre vacker”, sade Mike.

Ingen svarade.

“Hörrni, ni hör mig fortfarande va?”

“Ja, Mike, vi hör dig”, sade Henry. “Du är där för att jobba, inte för att beundra utsikten.”

“Har någon någonsin sagt dig att du skulle kunna få ett mycket härligare liv om du bara inte var så sur hela tiden? Försök sluta vara en sådan glädjedödare, Henry. Vi skriver historia här nere.”

Henry svarade inte.

“Ge radion till Abby istället. Jag hade till och med föredragit att höra chefen dra igenom protokollet för tusende gången framför…”

Mike blev tyst och stannade mitt i ett steg. Klippväggen vid hans sida hade plötsligt upphört. Han tittade ner, och framför hans fötter försvann havsbottnen och bara ogenomträngligt mörker syntes.

“Henry, är du säker på att hissen tog mig ner till botten?”, frågade han utan att titta bort från djupet.

“Ja, du är på 10 800 meter.”

“För grejen är att här står jag vid en klippkant som helt uppenbart leder ner, ännu djupare.”

“Det är omöjligt. Vi undersökte hela området med sonar.”

“Jaha, men nu säger jag dig…”

Marken under Mikes fötter löstes plötsligt upp. Han gled med en skarp inandning av kanten, och tumlade ner i djupet. Mörkret omkring honom var fullständigt. Han tittade sig omkring men ingenting syntes någonstans.

Att falla under vattnet är en långsam process. Man hinner tänka mycket på vart det är man är på väg. Han ropade på Henry några gånger, men verkade mest upptagen med att försöka hugga tag i klippan han sjönk längs med. Men det hjälpte inte.

Någon gång började dräkten pipa högt. Den varnade för att trycket översteg 110 000 kilopascal, men innan han ens hann reagera damp han tungt ned i havsbotten.

Mike blev alldeles tyst. Andningen indikerade att han förlorat medvetandet.

Några minuter gick, och sedan vaknade han, antagligen av pipandet från sin dräkt. Den hade hållit, och började nu anpassa sig efter situationen, men tryckmätaren hade gått sönder och eftersom spårningssystemet inte fungerade kunde vi bara gissa på hur djupt han hamnat.

Han stönade när han reste sig och verkade sedan behöva några sekunder för att orientera sig.

“Henry, är du där?”, sade han till slut.

Inget svar.

“Chefen, eller någon?”

Bortsett från några instrument verkade dräkten ha överlevt fallet intakt, men ändå fick han ingen kontakt med basen. Allt som hände nu hade skett efter att Mike försvann i djupet. Det var nu vi skulle få veta vad som hade hänt honom.

“Snälla, svara”, sade han med bedjande röst.

Han tände dräktens strålkastare och undersökte sin omgivning. Trots att han hade fallit långt ner från det vi trodde var havsbotten var det han hamnat på bara en avsats. Vid klippkanten fortsatte det ännu längre ner. Djupet verkade nästan hånfullt.

Han vände sig om och vi såg en undervattensgrotta öppna sig i klippväggen framför honom. Den verkade gå i en uppförsbacke. Det protokoll han visste att han skulle följa nu stipulerade tydligt och klart att han skulle stanna kvar och vänta på räddning, men det kom ett tyst, bubblande ljud från grottan, och vad det än var så lockade det tydligen Mike att gå in och undersöka.

Grottväggarna såg alldeles jämn och len ut. De reflekterade ljuset från Mikes dräkt och visade hur långt in grottan fortsatte.

Mike tittade på väggarna i ett ögonblick och justerade sin dräkts lampor. När ljuset föll syntes det att väggarna inte var helt jämna, utan täckta av något som liknade en ormryggs mönster.

Han tittade på symbolerna när en hög smäll plötsligt skakade grottan och till synes nästan fick Mike att falla omkull. Sedan hördes den igen. Och igen. Det lät som Biotwang, men med en annan rytm.

Mike kom upp på fötterna och gick långsamt men med stadig takt längre in i grottan. Han tittade rakt fram. Det såg ut som om han var försatt i någon sorts chock.

Grottan ledde fram till en stor kammare, vars tak inte var synligt. Väggarna här var inte jämna alls, utan täckta av små, små hål, alla identiskt och perfekt runda.

Han gick förbi ena väggen, och även fast han tittade rakt fram såg vi i bildens utkant att något rörde sig i hålen. Smällarna som hördes verkade locka honom så till den grad att han inte ens tittade i dem, men vi såg att det som vred sig där inne var maskarna.

Ju längre in han kom, desto snabbare gick han. Hålen blev allt större och så även maskarna där inne.

Ovanför hålen gick någon sorts spindelliknande djur med långa ben, som spindelkrabbor utan skal som stoppade ner benen i hålen och verkade ge föda till maskarna. Deras ben blev kortare medan maskarna växte.

Till slut nådde Mike fram till ett hörn, och där hittade han ljudets källa. Det var ett halvt uppätet valkadaver som tycktes fäst mot väggen, täckt av hundratals enorma maskar, som om det hölls fast där av dem. Trots att det var halvt uppätet levde det på något sätt. Det var som om maskarna själva höll det vid liv, som en sorts likgiltigt livsuppehållande parasit.

Valen öppnade sin till hälften uppätna mun och vi såg dess struphuvud, täckt av maskar. De drog och vred sig kring det, och när de tryckte till det var det som om de tvingade fram ljudet ur valen.

Mikes tittade inte bort från valen, men vi såg i bildens nedre kant hur ett antal maskar kom fram ur sina hål och började simma runt honom. Inom några sekunder hade de sammansmält till en större mask, som slöt sig runt hans ben och tryckte sig upp mot låren. Det verkade bryta Mikes hypnos. Han tittade ner och försökte slita bort maskarna, men de var snabbare än han, och många, många fler.

Han snubblade till och föll till marken, och maskarna kom över honom, och spindlarna följde med ovanpå. De smälte ihop till en enda organism som täckte hans visir och kameran. Allt som syntes var en köttfärgad massa. Allt som hördes var Mikes panikslagna andning.

En hög smäll skorrade i våra högtalare, och då skrek Mike. Vi hörde hur hans dräkt revs upp och hur den i samma ögonblick självläkte, antagligen vid punkten på hans ena fot som vi hade sett. Men så hörde vi hur Mikes skrik förändrades. En av maskarna hade lyckats ta sig in.

Till slut blev Mike tyst.

Vi stod alla mållösa framför skärmen, som nu bara visade hur sekunderna tickade på. Kameran spelade fortfarande in. Jag vände mig om och såg att Abby vid något tillfälle hade flytt visningen. James hade gått efter henne.

“Det kan inte sluta så”, sade Robert.

“Jag spolar fram”, sade Henry med hes röst.

Han spolade sig fram genom tre dagars filmmaterial. Ingenting syntes, men masken som tagit sig in måste ha ätit sig igenom Mike där han låg ensam och fången i grottan.

Så plötsligt började massan dra sig tillbaka från kameran. Sikten blev fri igen och vi såg att Mike nu stod framför hissen. Plattformen var täckt av ett köttigt lager av Syncytiumet. Mike gick ombord på plattformen och började köra den uppåt.

Han kom upp och började vandra mot stationen medan bitar av syncytial massa då och då föll av honom. Vi hörde hur Henry och sedan Robert anropade honom i kommunikationsradion, men allt som hördes från Mike var ett rosslande.

När han snubblade in i luftslussen och varelserna i honom troligen gjorde sig redo att kravla ut mot alla som fanns där inne verkade han i en kort stund stanna upp. Kanske var det något i honom kvar som fick insikten att han höll på att medverka till alla sina vänners fruktansvärda död. Kanske lyckades han för sista gången ta kontrollen över sin kropp. Hur som helst försatte han luftslussen i karantän.

Sedan föll han ihop. Egentligen hade han varit död i flera dagar.

Skärmen blev svart. Kameran hade slutat filma.

Vi stod tysta. Ingen vågade vara först med att säga något om Mikes död. Jag kunde knappt tro mina ögon, trots att jag själv kommit maskarna så nära.

“Henry, kontakta de där uppe. Säg att vi måste evakueras”, sade Robert. “Jennifer, förstör alla prover vi samlat in. Luftslussen är fortfarande under karantän, eller hur?”

Jennifer nickade och försvann iväg mot labbet.

“Vi måste säkra att det där, vad det än är, stannar kvar där nere i djupet.”

Jag följde med Henry för att kontakta högkvarteret, men radion verkade inte fungera. Allt som hördes var brus. Robert gick samtidigt för att se över alla övervakningskameror, och skickade samtidigt ut AUV:er, självstyrande undervattensfarkoster, för att hålla uppsyn över Syncytiumet vid hissplattformen.
“Chefen, kommunikationen är helt nere. Jag får ingen signal.”

På övervakningskamerorna såg vi ett syncytialt fält som börjat sträcka ut sig över havsbottnen och inlemma de döda fiskarna där. Det verkade sträcka sig ända från hissplattformen till undervattensstationens närhet.

Då hördes en hög, metallisk smäll. Ett larm gick.

“Vad fan är det?” frågade jag.

“Skrovskada. sektion C”, sade en automatisk röst i högtalarna.

“Isolera sektionn!” ropade Robert.

“Men tänk om…”

“Bara gör det!” sade han.

Henry försökte panikslaget hitta fram i övervakningssystemet för att få en bild av hur stora skadorna blivit.

“Vad finns i sektion C?” frågade jag.

“Labbet. Jag hoppas för guds skull att Jennifer inte hann dit”, sade Henry.

Stationen genomgick en karantänsprocess som skulle stänga allt ute och oss inne. Då gick larmet igen.

“Skrovskada. sektion B.”

“Helvete, helvete, helvete. Vad gör vi?” frågade Henry.

Robert stod i chock. Han tvingades välja mellan att försöka rädda stationen eller fly. Men för varje sekund som gick blev valet lättare.

“Vi måste evakuera”, fick han till slut fram.

Många av mina gamla vänner från tiden i flottan fick kämpa för att komma över sin längtan till havet. Till exempel vår u-båtskapten, Louis Johnson. Han sade alltid att han ville leva och dö i havet. När han lämnade det militära livet blev han omedelbart svetsare på en oljerigg.

Det var också ett farligt jobb, men där var fienden inte något annat lands slagskepp utan istället det osynliga men ständigt närvarande trycket.

“Kanske är det en förbannelse jag dras med, att jag inte vill eller kan leva på land, men jag kommer åtminstone känna att jag hör hemma”, hade han sagt.

Det hoppas jag att han gjorde när olyckan en dag, under ett uppdrag, slog till. Ett undervattensrör sprack och han sögs in genom ett hål stort som ett mynt. Han fick det slut han önskat sig.

Det är märkligt hur ens hjärna arbetar när allt i ens omgivning faller i bitar, långt utom ens kontroll. När det inte finns något man kan göra åt saken återvänder man för sig själv till minnen av trygghet ur det förflutna. Ett par ögonblick där på stationen förlorade jag mig i hur det hade varit när vi drog runt i u-båten, jag, min kapten och mina kamrater ombord. Det hade inte varit lätt, men vi hade haft ett syfte. Inga andra problem än de havet gav oss.

Roberts höga, befallande röst att utrusta mig för evakuering avbröt mina tankar.

“Kom igen, vi måste härifrån”, ropade han.

James återvände till basens centrala rum. Han hade Abby med sig. De hade hört larmet, men hade ingen aning om vad som pågick.

“Ta er till sektion A. Det finns två dykarklockor där. Gör nollfemman redo för att sticka och invänta sedan mig”, sade Robert.

“Vad ska du göra?” frågade James.

“Jennifer är inlåst i sektion C. Jag måste få ut henne.”

“Men de kan ha tagit sig in där”, sade James.

Robert funderade på saken i ett ögonblick och gav honom sedan en walkie-talkie.

“Om du inte hör av mig på femton minuter, stick härifrån”, sade han.

Stationen skakade när ytterligare ett hål revs upp i en av sektionerna. Tryckförändringen slog lock i mina öron.

“Jag följer med dig”, sade James. “Du kan inte ta den risken ensam.”

“Nej, vi måste ha en pilot till dykarklockan. Om du skadas är vi alla fast här nere.”

Det var inte egentligen ett så starkt argument. Alla där nere visste precis hur man rattade den simpla farkosten. Men Robert ville inte riskera fler liv än nödvändigt och använde varje förevändning han kunde hitta.

“Snälla du”, försökte James.

“Det är en order. Försvinn iväg.”

James accepterade sin chefs befallning och började förbereda sig för en evakuering.

“Jag kan följa med dig”, sade jag till Robert. “Jag vet ingenting om stationen och kan inte hjälpa till någonstans annat än med det du ska göra.”

Han hittade ingen bra ursäkt för att förbjuda mig och gick motvilligt med på det. Vi sprang mot sektion C i hopp om att hitta Jennifer i gott skick.

Det är fruktansvärt att dö i drunkning. När man inser att det inte finns någon väg upp, att man är fången i det kalla mörka djupet, sluter sig helt enkelt halsen på en. Ens naturliga impuls att dra ett andetag blockeras och hur ont det än gör i lungorna lyckas man inte ens öppna munnen. Det är först när ens kropp börjar ge upp och man anar mörkret i synfältets utkant som överlevnadsinstinkten släpper taget och man suger in allt, oavsett om det är luft eller vatten. Plötsligt fylls ens hals och lungor med kallt vatten och man börjar frysa inifrån.

Det är ett klumpigt sätt att dö, smärtsamt och ensamt, och man är ofta vid medvetande långt in i processen. Allt man kan göra då är att ångra att man tog sig ned i havet.

Jag tänkte, medan vi sprang mot sektion C, på att det var lite lustigt att vi åtminstone antagligen inte skulle drunkna. Maskarna skulle få tag i oss, eller så skulle stationen kollapsa och vi krossas.

“Hur lyckades de ens ta sig igenom stationens skrov?” frågade jag.

“Det ska vara omöjligt, men de där jävla monstren kan säkert äta allt”, sade Robert.

Larmet hade slutat varna nu, och rösten upprepade istället en rekommendation om evakuering.

“Varning: Skrovskador. Besättning till dykarklockorna”, sade den.

“Hur lång tid har vi på oss?” sade jag.

“Inte tilräckligt.”

När vi kom fram till glasdörren som ledde till sektion C såg vi Jennifer sitta mot väggen på andra sidan. Vi såg det inte ens först, men hon var i praktiken redan död. Hennes ben hade smält ihop med en pulserande klump av syncytium. De hade börjat äta sig igenom hennes underkropp, på väg uppåt.

Hon var vid medvetande.

“Jennifer”, sade Robert.

Hon vände sig långsamt mot oss och vi såg att hennes ögon blödde.

“Chefen, är det du?”, sade hon med svag röst, förblindad av sina inre skador.

“Jag är här, Jennifer.”

“Jag antar att proverna vi samlade in inte var döda, trots allt”, sade hon med hes, skämtsam röst. Hon hostade våldsamt. “Be den där läkaren att dubbelkolla sådant framöver.”

“Han är också här”, sade Robert. “Jennifer, jag är så hemskt ledsen, men…”

“Jag vet, jag vet. Det finns ingenting ni kan göra. Det är slut.”

Hon hostade igen. Vävnad av lungor och maskar kom upp.

“Ta det inte för hårt, chefen. Det är inte ditt fel att ett monster från havsdjupet kom hit för att äta oss”, sade hon. Sedan vred hon sig kraftigt och skrek till.

Robert tittade på henne med förfäran.

“Det gör så ont. Öppna sektionen, snälla. Det måste ta slut”, kved hon.

Robert nickade, som om han glömt att hon förblindats.

Jag vände mig mot kontrollpanelen. Jag hade sett hur Henry gjorde med den förut, och visste att allt jag behövde var koden. Jag visste inte om Robert skulle vara kapabel att i praktiken döda Jennifer, så jag tänkte göra det själv.

“Jag gör det”, sade jag, så Jennifer hörde.

“Robert”, sade Jennifer.

“Ja.”

“Lova mig bara att de här monstren inte får komma upp till ytan.”

“Jag lovar.”

Något började trycka utåt inuti hennes mage och hon skrek av smärta.

“Vad är koden?”, ropade jag till Robert.

Han gav mig siffrorna och jag matade in dem. Jag hade flera års erfarenhet av att se människor utsatta för utdragna lidanden utan att kunna göra något åt det. Jag hade vant mig vid att se döden som en välsignelse.

På andra sidan glasväggen öppnades luckorna ut i havet och på ett ögonblick hade sektionen imploderat. Jennifers kropp försvann i ett moln av sediment och rasmassor.

“Kom, vi går”, sade Robert.

Vi rusade mot den centrala sektionen för att den vägen ta oss till sektion A. Det var vår enda flyktväg, men halvvägs framme hörde vi hur något rörde sig inuti väggarna, som om det slog sig fram genom rören.

“Pumparna”, ropade Robert. “De tar sig in genom pumparna.”

Talos pumpsystem var urgammalt jämfört med resten av stationen. När den byggdes användes det för att förflytta miljontals ton vatten, men sedan dess hade dess rör lämnats i väggarna och glömts bort.

Innan vi hade hunnit ta oss därifrån bröts en väggpanel upp, och syncytiumet vällde in genom hålet. Det såg ut som kött som rann in och spred sig över väggarna.

Vår flyktväg var avskuren. Bara kontoret återstod för att få tillfälligt skydd mot maskarna, men det skulle inom några minuter förvandlas till en fängelsecell i väntan på avrättning.

“De kommer inte hållas borta länge”, sade Robert.

“Så vad nu?”

Robert gick till sitt skrivbord och drog fram en pistol ur en låda.

“Tog du med en pistol till havets botten?” frågade jag.

“Gjorde du inte det?” svarade han. “Man vet aldrig om det kommer planeras myteri”, sade han och skrattade kort.

Han såg på mig att jag inte tyckte det var dags för skämt. Vi visste att en pistol bara skulle hindra maskarna högst tillfälligt. Han letade vidare i sina skåp tills han hittade två oanvända skyddsdräkter.

“De tog sig inte igenom de här när du var med Mike i luftslussen, va?” frågade Robert med bedjande blick.

“Alltså de tog sig ju igenom Mikes jävla ståldräkt. Jag tror de där bara i bästa fall kan sakta ned dem”, sade jag.

“Det är vår bästa chans.”

Maskarna hade börjat klättra upp för glasväggen till kontoret. De formade ett sammanhängande lager och glaset började spricka.

“Nu eller aldrig. Hoppas för guds skull att James har gjort dykarklockan redo”, sade Robert medan vi slet på oss dräkterna. Sedan höjde han pistolen och sköt på glasrutan så den splittrades, och vi hoppade igenom.

Jag föll till marken men reste mig omedelbart och svepte bort några maskar från ena armen. Robert drog av resten och knuffade mig framåt. Vi sprang mot ingången till sektion A.

Vi var snabbare än maskarna, men de hade redan börjat täcka taket, och då och då föll de ned på oss.

Ännu ett hål i väggen slogs upp ovanför luftslussen in till sektion A, och en stor bit av sammansmält syncytium föll ned på golvet framför dörren.

“Helvete”, ropade Robert och drog sitt vapen. Han sköt mot massan på golvet.

Maskarna lösgjorde sig från varandra och började kravla mot oss. Jag vände mig om och skulle springa, men såg sedan något märkligt.

De struntade i mig och riktade in sig helt på Robert. De kastade sig över honom från alla håll och drog ned honom på golvet. Han skrek av vrede och panik medan de snurrade sig runt hans armar och förhindrade honom från att kämpa mot. Jag kastade mig fram och försökte ta bort dem, men för varje mask jag plockade bort kom tio nya.

Inom bara några sekunder hade de lyckats öppna ett hål i hans dräkts armhåla. De vred sig in, en efter en. Jag försökte dra upp honom på fötter, men han knuffade bort mig.

“Försvinn. Fly”, gurglade han och hostade blod.

Jag tvekade inte ens. Jag vände om och sprang för mitt liv medan maskarna var distraherade av Robert. Han var i praktiken redan död.

Korridoren blev påtagligt trängre igen när jag tog mig in till sektion A. Jag tryckte flera gånger fel kod för att stänga luftslussen och fick anstränga mig för att hålla fingret stilla, så det blev rätt, och med en pust stängde dörren och jag hade ännu en gång låst syncytiumet ute.

“Förlåt, Robert”, viskade jag för mig själv.

Just då måste den centrala sektionen ha kollapsat, för med ett dån fylldes korridoren på andra sidan av vatten och taket föll in. I samma ögonblick gick strömmen.

Det blev kolsvart och helt tyst. Varje sektion av Talos hade en egen generator, men den hade av någon anledning inte kommit igång, så jag fick känna mig fram mot dockningsområdet med händerna på väggarna.

“Hallå, hör någon mig?”, ropade jag.

Jag slog i huvudet i taket när jag tittade upp och såg en ficklampa på håll. James kom springande mot mig.

“Tack och lov att ni kom tillbaka!”, sade han, men blev helt blek när han såg att jag var ensam.

“Var är Jennifer och chefen?”

Jag bara skakade på huvudet. Det fanns inte tid att hitta orden att beskriva det. Deras frånvaro räckte för att ge honom den information han behövde.

“Okej. Vi måste härifrån. Dykarklockan är förberedd, vi måste bara se till att Henry kan få igång strömmen igen.”

Vi kom tillbaka till dockningsstationen och takhöjden ökade något, så att jag kunde sträcka på mig. Henry jobbade intensivt vid en kontrollpanel i ett försök att få igång reservgeneratorn. Bakom honom stod Abby med en ficklampa.

“Helvete!” ropade han. “Något har kopplat ifrån generatorn. Fattar inte hur, men jag kan nog tänka mig vilka. Jävla maskar.”

Han suckade.

“Om vi inte har el, och med resten av stationen kollapsad, kan vi inte lossa dykarklockan. Då sitter vi fast här.”

Det blev tyst. Vi stod i en konservburk på havets botten utan någon chans till räddning.

Efter en evighetslång tystnad suckade Henry igen.

“Bra idéer, alltihop, men de kommer tyvärr inte funka”, sade han sarkastiskt.

“Men vadå, vad finns det vi kan göra?”, sade Abby.

Henry blev tyst. Sedan tittade han bort.

“En sak.”

Han gick in i dykarklockan och började rota innanför en panel. Sedan tog han fram något.

“Den här har tre batterier. Den behöver bara två. Jag kan ta ett, och den skulle fortfarande kunna ta er till ytan.”

“Oss?” sade James.

“Ja, för i så fall måste jag koppla batteriet till luftslussen”, sade han och klev ut ur dykarklockan. “Med den urladdningen öppnar jag dörren, och vågen av vatten borde då trycka iväg er från stationen av ren råstyrka.”

“Du då?”, sade Abby.

“Tja, någon måste göra det.”

“Jag kan göra det”, sade James.

“Nej, din åsna. Gör du en felkoppling kommer dörren istället kortsluta och förbli stängd. Det är bara jag som vet hur man gör.”

“Det måste finnas något annat sätt.”

“Lita på mig: nej.”

James och jag tittade på varandra. Vi ville båda säga emot, men ingen kunde komma på en bättre idé än Henrys. Han klev in i dykarklockan och satte upp panelen han tagit ned igen.

“Jag önskar verkligen att någon av er var smartare, så att ni kunde stanna kvar istället”, sade han, med ett litet leende.

“Tack”, sade jag.

“Ja, jo, visst. Stick nu”, sade han och föste in oss i dykarklockan.

Vi såg på medan Henry gick iväg utan att vända sig om. Han skulle bli den sista av Talos besättning som för alltid skulle bli kvar nere på havsbottnen. När han försvunnit iväg stängde vi luckan till dykarklockan och spände fast oss.

Tiden gick utan att vi såg eller hörde något inifrån sektion A. Vi satt tysta. Ingen vågade säga något. Vår plan var riskfylld och kunde sluta med att vi själva krossades i vågen av vatten.

Några minuter senare hörde vi hur det fräste, och sedan, hur luftslussen började pysa. Men ljudet kvävdes ögonblickligen i det dån som uppstod när Talos sista flygel översvämmades.

Några sekunder senare slog vågen till och vi kastades ut från dockningsstationen. Utifrån ventilen såg vi hur undervattensbasens väggar skrynklades ihop och krossades. Vi var omtumlade men levde.

James tog kontroll över dykarklockan och började uppstigningen.

Abby och jag stirrade ut genom den lilla ventilen. Vi såg resterna av Talos, svagt upplysta av strålkastarna som var kopplade till sektion C. De var nästan helt täckta av syncytium.

All fisk som tidigare legat på havsbottnen var borta. Allt som syntes var det ständigt växande monstret som kommit från djupet under Tongagraven.

En våg av lättnad gick igenom mig. För varje meter längre upp vi kom slog mitt hjärta långsammare. Jag vände blicken från ventilen och kände inte längre någon saknad av havet. Jag var färdig med att undervattensarbete nu.

Vid två kilometers djup, mitt i den så kallade midnattszonen, lyckades vi få kontakt med USS Orion och skickade en nödsignal. De var en bra bit bort, men lovade att komma och möta oss. Man kunde höra på dem att nyfikenheten var stor. De visste ingenting om vad som hade hänt.

När bara tusen meter återstod såg vi de första strimmorna av sol genom havet. Mörkret förbyttes i ett mjukt, lugnande blått. Livet återvände. Fiskar simmade omkring, alldeles omedvetna om vad som fanns under dem. För första gången sedan jag klivit ombord på dykarklockan kände jag mig trygg.

Sedan dök vi upp ovanför vattenytan, klättrade upp ur dykarklockan och välkomnades av ett team iförda skyddsdräkt. Vi hade inte haft möjligheten att berätta mer, men de visste att det funnits någon sorts smitta där nere, så de låste på en gång in oss i sjukhytten och isolerade oss.

I 72 timmar undersökte de oss. De tog våra värden, blodprover, ja, till och med ett test på vår ryggmärgsvätska. Allt såg bra ut, och vi verkade friska, och till slut släpptes vi ut till en mer bekväm miljö. Samtidigt styrde skeppet mot land.

Efter att vi släppts såg jag knappt till James och Abby. De var mest inne i sina hytter, vid sidan av när de togs ut för förhör. På högkvarteret var man mycket intresserad av hur en så högteknologisk djuphavsanläggning plötsligt kunde kollapsa. Några bevis på att det hade gått till som vi sagt hade vi inte.

Det verkade som att de ville ha någon att beskylla, men själv kom jag ju från smittskyddsinstitutet och var politiskt immun. Det här skulle falla på någon i Talos besättning.

Allt de krävde av mig var att signera några tystnadsförpliktelser, som jag nu bryter emot för att kunna nå ut och berätta om detta.

Vi vet mer om vad som finns i rymden än vi vet om livet längst ner i våra hav. Så hoppas jag det ska förbli.

För de här varelserna, Syncytiumet, som de fått heta, kan inte dödas. Så länge en enda cell av dem återstår räcker det för att en ny puppa ska kunna bildas. Det jag fruktar är att Talos nu också lärt dem att det finns betydligt mer liv än det de nöjt sig med, på havets botten.

Jag publicerar detta på väg till en av smittskyddsinstitutets anläggningar. De kommer inte kunna rädda mig. Jag förstår nu varför maskarna struntade i mig och istället angrep Robert. Jag var redan upptagen. Jag känner hur ormarna vrider sig inne i min bröstkorg, och börjar försöka trycka sig ut inifrån. Det verkar som att skyddsdräkten trots allt inte räckte till.

Jag hoppas James och Abby befinner sig på en säker plats, och får chansen till ett nytt liv.

Och jag är ledsen för vad som komma skall.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi idag fick höra var Ludvig Josephson läsa historien “Havet är mycket djupare än vi tror”, skriven av Richard Saxon och publicerad på Reddits Nosleepforum. Vill ni läsa mer av Richard så kan ni hitta en bok han skrivit genom att söka på “The Anubis Experiment”.

Och det var allt för veckans avsnitt. Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.