Avsnitt 192: Inte på kartan

Sommaren efter studenten drog jag till södra Frankrike för att plugga franska.

Under den första veckan av min tid där, innan skolan dragit igång, bodde jag på stadens enda vandrarhem: jag hade inte hunnit hitta ett eget boende. Ganska omgående blev jag stammis på en bar i närheten av vandrarhemmet. Främst var det barens wi-fi jag var ute efter för att kunna skypa med en viss Lasse, som jag blivit tillsammans med precis innan flytten.

Efter ett tag hade jag mer eller mindre lärt känna varenda kotte på stället och hittade därför ganska snabbt ett rum att hyra. En annan stammis hade fått tag i nycklarna till sin omåttligt rika farmors gigantiska takvåning i en av stadens äldre byggnader. Tillsammans med honom och en av bartendrarna, som också sökte boende, flyttade jag in där.

Farmodern låg döende på ett sjukhus i Paris och hade inte den blekaste aning om vad vi höll på med. Pengarna som vi betalade i hyra gick rätt ner i barnbarnets ficka.

Lägenheten var som ett museum, full med antikviteter och gamla släktklenoder. Möblerad med snirkliga sammetssoffor och kraftiga mahognymöbler. Golven täcktes av vinröda äkta mattor och på väggarna hängde tunga guldramar med svartvita porträtt av vad jag antar var gamla släktingar. I salongen stod en stor svart, högblank och ostämd flygel som flitigt användes på efterfester, dels som raggningsknep av fulla amatörmusiker, men främst som avlastningsbord för urdruckna vinglas, halvtomma ölflaskor och som askfat.

Jag fick ett rum i söderläge som jag var mycket nöjd med. Det hade egen balkong, för att inte tala om ett stort badrum med inkaklat badkar, två handfat och en bidé; allt i gredelint.

Efter två månader kom den där dåvarande pojkvännen, Lasse, ner på besök.

Vi fick en kväll alldeles för oss själva i lägenheten. Vi lagade god middag och avslutade kvällen med en film som jag, i vanlig ordning, somnade ifrån. När jag lite senare vaknade upp på soffan hörde jag hur Lasse stod i köket och sjöng på någon slags låt samtidigt som han diskade upp efter middagen. Menyn till dvd:n som vi tittat på gick på repeat.

Efter ett tag, när jag precis tagit kraft till mig för att stänga av den förbannade tv:n, kände jag plötsligt något tungt runt min hals. När jag försökte resa mig var det som att något höll emot. Trycket runt halsen blev mer och mer intensivt. Och samtidigt som det blev allt svårare att andas försökte jag skrika allt vad jag hade efter Lasse, men fick inte fram ett ljud. Jag tänkte; nu dör jag. Jag började fäkta med armarna och i panik tog jag tag i soffans underkant. Med all min kraft drog jag mig ner på golvet. Jag landade med ett duns på mattan under soffan. Och med uppspärrade ögon och hög puls blev jag liggande.

Den intensiva melodin från dvd-menyn var fortfarande igång, precis som skramlandet av porslin och bestick, i rytm till Lasses sång, inifrån köket.

Jag började undra om jag fått feber eller ännu värre börjat hallucinera. Svettig och kraftlös tog jag mig upp på soffan igen. Jag skrattade till åt min sjuka fantasi som precis ställt till det för mig och la huvudet mot armstödet för att bara för någon sekund få samla kraft.

När jag just börjat känna mig avslappnad – satte det igång igen. Den här gången ännu mer kraftfullt. Som om starka osynliga händer höll mig fast i ett stryptag. Det var som att någon inte vill ha mig där. Jag försökte återigen skrika för mitt liv, men utan framgång. Det var nu som att TV:n skrek i mina öron samtidigt som Lasses röst nästan på ett provocerande lugnt sätt klingade någonstans långt bort i periferin. Stryptagen, eller vad det nu var, tryckte mig hårdare och hårdare nedåt och huvudet började sakta böjas bakåt. Med min hjässa böjd ner mot soffdynan och näsan mot armstödets inre vägg släppte trycket abrupt. I samma sekund hade Lasse kommit in i vardagsrummet. Helt skräckslagen. Han hade avbrutit sitt diskande när en våg av rädsla sköljt över honom, och fått honom att sluta prata.

För det som jag tidigare hade uppfattat som sång hade i själva verket varit ett samtal. Han hade pratat och inte sjungit, alltså, pratat med något som kommit in i köket och sett ut som mig. På pricken som mig. Men det hade ju inte varit jag, för det hade varit precis samtidigt som jag hade tryckts ner och blivit strypt av osynliga händer i soffan.

Lasse hade sett mig när jag kom in i köket, och sedan hade han börjat småprata med mig medan han vände sig till disken igen. Hela tiden medan han pratade, och han sade att han hade berättat någon rolig historia om en av våra bekanta, hade han varit säker på att jag stått kvar där bakom honom. Han hade ju kunnat känna den där starka närvaron bakom ryggen. Sedan hade han berättat färdigt sin historia, men inte fått något svar, och då hade han vänt sig om. Då hade jag varit helt ljudlöst försvunnit. Han hade känt kalla kårar och rusat in i vardagsrummet, där han hittat mig nedtryckt i soffan.

Efter den dagen vågade ingen av oss vara ensam i lägenheten. Och bara några veckor efteråt var vi både tillbaka i Sverige. Vår relation tog ganska omgående slut efter det.

Flera år senare träffade jag en tjej som utsatts för, vad hon beskrev som, paranormala trakasserier. Hon hade behövt ta hjälp av ett medium och på den vägen lärt sig en hel del om paranormala fenomen. När jag berätta min historia för henne sa hon att det Lasse haft bakom ryggen troligtvis varit en demon. Tydligen, berättade hon, kan demoner visa sig i olika skepnader men däremot inte tala på egen hand. Hon trodde att det som hon menade varit en demon hade försökt hålla Lassa borta från det som pågick med mig i rummet intill.

Signaturmelodi

Du lyssnar på Creepypodden med mig, Jack Werner, och det vi nyss hörde var lyssnaren Gretas historia “Inte välkommen”, uppläst av Emelie Rosenqvist.

Vad kan inte hända när man lämnar sina trygga och tråkiga invanda mönster för att erövra det okända där strax bortom blickfångets utkanter? Precis som det var för Greta kan det hända att vi, styrda av slumpen eller någon annan kraft bortom vår kontroll, inser att vi i vår jakt på det nya utmanat något vi inte kan segra över. Vi kan möta sådant vi inte trodde fanns, eftersom det inte fram tills dess funnits på våra egna, inre kartor.

Vi riskerar helt enkelt att lockas ta oss vatten över huvudet. I Robert MacFarlanes bok “Underland” beskriver han den där lockelsen så fint, framför allt dess bedrägliga fridfullhet. Han berättar om den enda gången i hans liv han närmat sig en undervattenslabyrint. Det var i Budapest i Ungern. Under den stora, vackra staden, som är internationellt känd för sina många termalkällor, finns Molnar Janos-grottan, som ligger i anslutning till ett virrvarr av hittills bara delvis utforskade undervattensgångar och -rum. Dykare har tagit sig ner till 75 meters djup, men det fortsätter ännu längre ner, bortom den gräns man som enkel dykare kan korsa utan att riskera sitt liv.

MacFarlane fick en visning i den stora grottan, men vid ett tillfälle sade hans ungerska guide att han skulle visa honom ingången till den underjordiska undervattenslabyrinten. Guiden och MacFarlane simmade till en grottvägg, och så blev han tillsagd blunda, sjunka ned några meter och sedan öppna ögonen. Så här skriver MacFarlane:

“Jag tog en rad djupa andetag, höjde armarna ovanför huvudet, höll ihop benen, andades ut luften jag hade i lungorna i en bubbelström och började långsamt att sjunka. På drygt tre meters djup tilltog vattnets tryck mot skallen och huden, och där började jag vifta försiktigt med händerna för att stabilisera mig, sedan öppnade jag ögonen. Det gick att känna ett lätt tryck mot ögongloberna. I vattnet framför mig syntes en svart tunnelmynning som ledde in i berget, den var gott och väl bred nog för att kunna svälja mig, stenkanterna runt den var släta. Mynningens dragningskraft i det kusligt klara vattnet var vansinnigt stark. Precis som att man kan känna sig dragen mot marken, mot fallet, när man står vid kanten uppe i ett torn kände jag en stark längtan efter att få simma in i mynningen, längre och längre in, tills luften saligen tog slut.”

Längre och längre in tills luften tar slut. Det är sanning han skriver där, MacFarlane. Så lockas vi till vårt fördärv, i stort och smått. Så lockades även lyssnaren Alex att under sin uppväxt byta sovrum, till ett som kom med nattliga besvär han inte hade kunnat förvänta sig. Han kallar sin historia “Skepnaden i källaren”, och den läses av Michael Forsberg.

Jag växte upp i en liten stad i Norrland tillsammans med min mamma och min tre år yngre bror. Huset vi bodde i var inte speciellt märkvärdigt; en liten blå enplansvilla med inredd källare och en mindre trädgård full med stora syrénbuskar. Syrénhuset brukade folk i kvarteret kalla det. Jag älskade att växa upp där, jag och min bror lekte i trädgården sommar som vinter, och vi hade alltid vännerna i grannhusen nära till hands. När vi var små hade jag och min bror varsitt mindre rum i markplan och min mamma sov i det stora rummet i källaren. När jag blev tonåring föreslog min mamma att jag skulle få ta hennes rum i källaren i stället, som var lite mer privat och större.

Det var med en viss tvekan jag tackade ja. Ner till källaren tar man sig genon en vriden trappa i hallen. När man kommer ner i källaren kommer man till en cirka tio meter lång korridor som leder till flera olika mindre rum: till vänster två förråd, till höger ett gammalt pannrum och rakt fram, sovrummet. När man står i dörröppningen till sovrummet har man en dörr med frostat glas till ett större, eget badrum direkt till vänster och sedan huvudparten av själva sovrummet till höger. Smidigaste sättet att möblera rummet är att placera sängen så att man alltid har uppsikt över den frostade glasdörren till badrummet och dörren ut i hallen.

När jag var riktigt liten hade jag återkommande mardrömmar om att stå mitt i rummet med känslan av att vara iakttagen. I drömmen, när jag sedan började springa upp mot övervåningen i panik, var det alltid någon som förföljde mig och grep tag i min fot när jag nästan nått fram till översta trappsteget i den vridna trappan. Drömmarna slutade alltid med att jag drogs ner tillbaka i källaren. Jag vaknade alltid kallsvettig och vettskrämd. Men nu var jag ju tolv, och de tidigare mardrömmarna var ju just bara det. Drömmar. Inget att vara rädd för, eller hur?

Jag flyttade alltså ner i källaren. Ett större sovrum och ett alldeles eget badrum trumfade alla mardrömmar jag haft som liten. I början gick det bra, men redan efter några nätter började konstiga saker hända. Ett par månader efter det att jag flyttat ner släckte jag som vanligt lamporna i källaren och lade mig i sängen så började det knarra ute i trappan i andra ändan av hallen, precis som om någon gick i den.

“Mamma?” ropade jag.

Inget svar.

“….Brorsan?” försökte jag då.

Inget svar då heller.

Jag tänkte att det nog var någons steg på övervåningen som hördes, kröp lite längre ner under täcket, blundade och försökte sova. Men stegen fortsatte. Ett efter ett hördes steg ned för trappan, och in i korridoren. Jag var säker på min sak: det var steg. Jag ropade på mina föräldrar igen, för att se om det kanske ändå var någon av dem som kom ner för att säga god natt igen. Men ingen svarade. Sedan blev det tyst.
Jag låg och lyssnade efter fler ljud, men ingenting hördes, och till slut måste jag ha somnat. Men så där fortsatte det, kvällarna som följde. Det enda som förändrades var att varje kväll verkade stegen komma närmare.

En hemsk kväll hörde jag till min fasa stegen nå ända fram till precis utanför dörren till mitt rum. Jag satte mig käpprätt upp i sängen, tände lampan på nattduksbordet och stirrade mot dörren, men såg inget.

Jag sjönk tillbaka ned i sängen och sträckte mig efter lampknappen då min blick fastnade vid glasdörren in till badrummet, och hela jag frös till is. Bakom det frostade glaset, i det dåliga ljuset från min sänglampa, kunde jag urskilja en suddig mörk gestalt. Den stod nära det frostade glaset, men jag kunde inte se några anletsdrag.

Under ett par skräckslagna sekunder kunde jag inte annat att göra än att stirra på gestalten, som var ungefär lika lång som en vuxen man. Så släppte förlamningen och jag kröp ihop i sängen, drog täcket över huvudet och gömde mig. Jag sov mycket, mycket dåligt den natten, givetvis med sänglampan tänd.

Veckan efter övertalade jag min mamma att köpa ett draperi att sätta över badrumsdörren. Nu hade jag dessutom gjort det till en rutin att lämna en liten lampa tänd i änden av korridoren vid trappan för att få någon form av ljus även från korridoren. Det gjorde ju inte saken bättre precis.

Nästa kväll hörde jag stegen i trappan igen. Ett segt knarrande. Ett trappsteg i taget tills jag kunde höra dem i korridoren utanför. De slutade precis utanför öppningen till sovrummet och det blev tyst. Jag låg och blundade mot min kudde ett tag medan tystnaden låg tjock i rummet och det kändes som om allt syre tagit slut. Till slut vågade jag kika upp mot badrumsdörren. Draperiet hängde slappt över badrumsdörren. Jag lyfte huvudet från kudden och kikade ut i dunklet i rummet. Då slutade mitt hjärta att slå.

I dörröppningen stod samma gestalt som förut hade varit i badrummet. Den var till hälften dold av väggen men kikade fram i öppningen. Halva kroppen var inne i rummet som om den försökt smyga in men blivit påkommen och stannat mitt i steget. Kroppen, den mörka skuggkroppen, var vänd mot mig och svagt hukad mot mig och den svarta blicken var fastnaglad på mig. Jag kunde inte se varelsens ögon men var så säker på att den stirrade rakt mot mig. Jag skrek och kastade jag mig ner i sängen och drog täcket över huvudet. I trappan hörde jag höga dunsar och så tändes taklampan i mitt rum.

“Vad är det?”

Det var mammas oroliga röst. Jag tittade upp. Där stod hon, yrvaken med håret på ända i sitt nattlinne. Vad skulle jag säga? Jag måste ju ha drömt, även fast den obehagliga känslan dröjde sig kvar. Jag skyllde på en mardröm, men följde med henne upp till övervåningen. De få timmar som var kvar av natten sov jag uppe på soffan.

Att se spöken är knappast ett sundhetstecken. Istället för att berätta för min mamma och riskera att bli inlåst på psyket resten av mitt liv började jag varje natt noggrant att följa en rutin:

Jag slog igång min favoritskiva på CD-spelaren och satte den på loop. På det sättet skulle jag slippa höra de hemska stegen i trappan.

Jag bäddade helt in mig i mitt täcke. Från tårna hela vägen upp över öronen gömde jag mig i sängkläderna. Jag vet inte om förhoppningen var att “det” inte skulle se mig, eller att jag i alla fall skulle slippa se “det”.

Jag sov med lampan tänd. Vad detta skulle hjälpa har jag ingen aning om, men det kändes aningen tryggare i ljuset av min taklampa och slippa vara medveten om de mörka hörnen i källaren. “Det” hade ju trots allt aldrig vågat sig fram när det var ljust.

Till min stora lättnad märkte jag med tiden att om jag följde denna rutin, och varken såg eller hörde “det”, så kunde jag till slut slappna av och sova natten ut. Jag sov i det rummet i fyra eller fem år till. Varje natt följde jag samma rutin.

Efter ett tag blev jag äldre och även om mina nattrutiner aldrig ändrades så blev minnet av varelsen suddigare och suddigare. Jag glömde aldrig helt, men obehagskänslan bleknade tills jag efter åren inte visste vad jag var rädd för längre. Min lillebror fyllde tonåring och började prata om hur gärna han skulle vilja ha det lite större sovrummet. Eftersom det bara var något år kvar tills jag blev myndig och skulle dra hemifrån tyckte jag att det inte var mer än rätt att han skulle få ta det mer avskilda rummet i källaren. Något år kunde jag ju leva med det lilla sovrummet. Så vi bytte. Ingen annan i min familj hade trots allt någonsin klagat på obehag när de varit i källaren, så det kanske bara hade varit en mardröm de där nätterna för länge sedan?

Det var sommar, vet jag. Sista året jag bodde hemma. Jag hade kommit in på en utbildning i Göteborg och jag gjorde mig redo att prova på något annat. Flyttlådorna var packade och jag var taggad. Bland de sista dagarna jag var hemma skulle skulle vi äta lunch tillsammans, jag och min familj. Min bror, morgontrött som vanligt, behövde lite hjälp på traven. När klockan började närma sig lunchtid, mamma dukat upp fika i trädgården och min bror fortfarande inte klivit upp bad min mamma mig att gå ner och väcka honom. Vem tackar nej till att få rycka sitt småsyskon ur en god natts sömn? Inte jag i alla fall.

Jag gick ner i källaren, noga med att tända alla lampor. Väl nere i hans, tidigare mitt, sovrum stannade jag upp. Hans radio stod på. Inte så konstigt kanske, om det inte vore för det faktum att den var inte inställd på någon kanal. Den bara brusade. Jag stängde av den, väckte min bror och bad honom komma upp.

När vi senare satt i trädgården och fikade under syrénbuskagen frågade jag honom om hans radio, om han visste att han råkat slagit igång den under natten. Han blev tyst. Tittade ner i marken och tuggade stilla på en kanelbulle. Svalde.

“Nä, jag satte igång den innan jag somnade.”
Något växte i min mage. Jag försökte skratta till, men skrattet fastnade halvvägs i min hals.

“Fast.. du vet att du inte hade någon kanal igång va?”

Brorsan tittade upp på mig.

“Nej.. men det gör inget.”

Jag var tyst. Mamma tystnade också och tittade på min bror.

“Det spelar ingen roll… Så länge som radion bara låter, så… Ja.”

Jag visste inte om jag ville höra resten.

“Så länge radion låter så kan jag inte höra det.”

Jag vet inte vad som var värst. Min brors upplevelse… Eller mammas tystnad, och den likbleka min som skvallrade om att hon hela tiden hade vetat precis vad som fanns där nere.

Vi hörde lyssnaren Alex historia “Skepnaden i källaren”, uppläst av Michael Forsberg.

Hans historia handlar i grund och botten om att platser som inte ännu är kartlagda, åtminstone inte i den meningen att det är exakt känt hur de ser ut och fungerar just i detta nu, inte bara finns ute i det vilda, utan även i helt vanliga hus och byggnader. Det påminner om något jag läste i tidningen för länge sedan.

Det var en nyhet med ganska stor spridning, även om den inte egentligen var så stor. Det var av andra skäl den hade tagit sig så långt ut i världen.

Det rapporterades att någon hade köpt en lägenhet i Bussy-Saint-Georges utanför Paris. Säljaren hade varit den förre ägarens bank. Den förre ägaren, en man i 40-årsåldern från Kambodja som sedan länge bott i Frankrike, hade för flera år sedan slutat betala sina räkningar och sin avgift till bostadsrättsföreningen, och till slut hade banken tagit lägenheten. Mannen som bott där trodde man hade flyttat tillbaka till Kambodja. Hans dörr hade stått låst ända sedan dess, och ingen hade varit där inne.

Lägenheten såldes i befintligt skick, utan att spekulanterna ens fick gå in och titta på den. Det var först när den nya ägaren, som köpt lägenheten av banken för drygt 400 000 euro, anlitade en låssmed för att få upp dörren som han upptäckte vad det hade blivit av den förre ägaren. Han hade inte alls flyttat tillbaka till Kambodja. Han hängde fortfarande i hallen, där han åtta år tidigare anordnat en snara av ett lakan och sedan tagit steget ut i evigheten.

Sådant kan man också upptäcka i ett hus där ingen anar oråd. Och sådant går att upptäcka överallt. Förfärliga hemligheter och förbryllande gåtor. I avsnittets sista historia ska vi höra om sådana som inte ens har namn. Lyssnaren L skickade för en tid sedan in berättelsen “Alla de andra sjöarna har ju namn”, och vi ska höra den uppläst av Ludvig Josephson.

Det jag skall berätta nu hände mig i slutet av sommaren 2021, och det är något jag inte har kunnat sluta grubbla över. Det vi skulle kunna kalla prologen inträffade redan våren 2020, och den har faktiskt fått sin förklaring. Men resten… Det undrar jag om jag någonsin kommer få något svar på.

Det är egentligen bara två saker ni behöver veta om mig. För det första att jag älskar att vandra i skog och mark. Utan mina dagliga promenader klättrar jag på väggarna. Jag är absolut ingen vildmarksexpert, och det handlar inte om träning eller någon sorts digital detox, bara om att få vara för mig själv i miljöer där jag alltid känner mig trygg. Mina dagliga vandringsturer äger rum i mitt närområde och varar sällan mer än ett par timmar, men det gör att jag slipper släpa på en massa packning. En vattenflaska på sommaren, ett anteckningsblock om jag skulle få syn på något spännande, och det är det hela.

Mobilen har jag aldrig med mig. Då och då går jag förstås vilse när jag får för mig att pröva genvägar och nya stigar, men aldrig så illa att jag inte kan hitta hem. Det beror inte på att jag har något fantastiskt lokalsinne, vilket jag verkligen inte har. Det beror snarare på det andra faktumet ni behöver veta om mig: att jag har bott i samma hus i hela mitt liv. Jag har varit ute och vandrat häromkring sedan jag lärde mig gå. Jag är uppvuxen med en mamma som är väldigt natur- och hembygdsintresserad. Hon har lärt mig det mesta jag kan om växter, djur och ekologi, för att inte tala om hur man läser av spåren av äldre mänsklig påverkan i ett landskap. Vi bor i ett helt vanligt villaområde någonstans i norra Halland, inte särskilt långt från närmaste tätort, men insprängt mellan flera fantastiska små våtmarker. Det är ett mycket gammalt kulturlandskap. Jag har gångavstånd till minst två fornborgar från bronsåldern, även om de mest ser ut som trasiga stenrösen uppe på toppen av klippor idag. På den närmaste mossen ligger grunden och brunnen till ett soldattorp från 1800-talet, och åkrarna och skogarna runtomkring är fulla av liknande spår. Trots att jag är ute och går nästan varje dag upphör omgivningarna aldrig att överraska mig.

En sådan överraskande upplevelse hade jag på våren 2020, någon gång i april vill jag minnas. Jag hade gått en sväng runt dalgången mellan fornborgarna, som på den tiden var en havsvik, innan landhöjningen förvandlade den till dagens åkermark. Jag var nästan tillbaka vid närmaste grusväg när jag hörde dem. Korparna. Korpar håller ihop i livslånga relationer och på vårkanten är de ofta ute och parflyger, men det här var inte ett par. Det var inte ens två par. Femton… Arton? Jag blev stående och bara försökte räkna, fullständigt golvad av skådespelet i skyn. Minst trettio, trettiofem korpar dansade högt över skogsbrynet där min promenadstig passerade. Jag säger just dansade, för det var som om de ägnade sig åt en gemensam, meningsskapande aktivitet, där de böljade hit och dit som ett löst sammanhållet moln; ibland glesare, ibland tätare; ibland långsamt och lojt, för att plötsligt göra snabba dykningar och kast; hela tiden kraxande och ropande. Då och då bröt sig enstaka par eller större grupper loss och gjorde en lov för sig själva, försvann ner i skogen eller bara flög ett litet stycke innan de vände tillbaka och gick upp i den större flocken igen…

Jag vet inte hur länge jag stod där och bara gapade. Jag har aldrig sett något liknande, varken förr eller senare.

Till skillnad från till exempel kajor och skator är korpar inte flockfåglar, varken under häckningen eller resten av året. Man kan se grupper om fem, sju individer som är ute och flyger tillsammans på sensommaren och hösten, men då är det ett par med sina flygfärdiga ungar som är ute och övar innan de definitivt lämnar föräldrarna. Så här många samlade så här dags på året var bara obegripligt. Jag önskar att jag kunde beskriva hur de rörde sig så att ni kunde se vad jag såg. Det var så tydligt att de kommunicerade med varandra, agerade kollektivt, nästan som om de genomförde en lek eller dans med bestämda turer; en aktivitet med ett bestämt syfte som tillfälligt trumfade behovet att konkurrera om partners och revir.

Ett ord som dök upp i mitt huvud var ”korpting”. Jag vet inte var jag har fått det ifrån, för jag har inte kunnat hitta det belagt varken i böcker eller på Internet sedan.

Korparna måste ha samlats av en orsak. När jag till sist kunde slita mig rusade jag hem till fågelböckerna, men hittade inga förklaringar. Dagen efter gick jag tillbaka i hopp om att få se dem igen, men himlen var tom på svarta fåglar. Det var först när jag gick in i skogen som jag hörde dem: fler korpar är normalt inom samma område, dolda i trädkronorna. Likt retsamma, svarta skuggor skymtade de i utkanterna av mitt synfält, förföljde mig på avstånd nästan som om de visste att jag hade iakttagit deras hemliga sammankomst och var nyfikna på hur mycket jag visste. De var fortfarande kvar i grannskapet, men gårdagens lek var tydligen avslutad.

Det skulle dröja nästan ett och ett halvt år innan jag fick förklaringen på vad jag hade sett. Som alla vet var 2020 och 2021 minst sagt speciella år. En oförutsedd effekt av allt hemarbete under Covid-19 var att det började dyka upp nya stigar i skogarna runt mitt villaområde, när fler människor än vanligt valde naturen framför gymmet. Jag som varit van att ha skogarna för mig själv tyckte det var rätt jobbigt att plötsligt stöta på terrängcyklister och andra vandrare, men samtidigt gav det mig nya vägar att utforska.

Jag hade sparat utforskandet av en som såg särskilt lovande ut till en semesterdag i slutet av augusti 2021, när jag hade mitt favoritsällskap med mig. Vi kan kalla henne för Tösen: en Parson russel terrier som jag någon gång i veckan brukar låna av en granne. Hon är en härlig, sprudlande glad liten tjej som ser ut ungefär som Tintins Milou fast med ett brunt öra, och som älskar att gå på äventyr med mig i vildare terräng än hennes matte vågar. Det är extra roligt att se hur frimodig hon är idag, eftersom hon är en omplaceringshund som när jag först träffade henne var rädd för allt. Det tog tid innan hon vågade hälsa på främmande människor, än mindre följa med på promenad, så att jag har förtroendet att passa och till och med trimma henne numera känns fantastiskt. När vi går ut tillsammans är vi De Två Musketörerna, och hennes matte är van att få tillbaka henne glad och trött med smutsiga tassar och nos.

Vi gav oss ut med min magväska laddad med hundgodis och vatten till oss båda. Det var en solig sensommardag men inte så varmt att vi inte skulle orka en långpromenad. Den nya stigen jag hade tittat ut började en ganska bra bit in på en skogsväg vi redan hade gått många gånger, och när Tösen förstod att vi skulle testa något nytt blev hon helt vild. Helst ville hon att vi skulle rusa huvudstupa ut i det okända, så eftersom stigen slingrade upp och ner mellan klippor och rötter där cykeldäck bitvis hade mosat underlaget till lervälling var det jag som fick bromsa. Jag har trots allt inte lika outtröttlig kondition som en terrier i sina bästa år, och dessutom älskar jag blåbär. Tösen blev nog ganska trött på mina ideliga plockpauser.

Vi hade en härlig promenad. Inte en människa i sikte, bara en solvarm stig som vindlade sig genom omväxlande skogsmiljöer, långt från alla hus. Man kunde inte ens höra trafiken på avstånd. Jag som trodde att jag visste exakt vilka naturtyper som finns i mitt närområde blev förvånad över hur omväxlande landskapet var. En gång passerade vi genom en oväntad glänta mitt i skogen, där marken plötsligt var sandig och täckt av midjehögt silverglänsande gräs som böljade som en vattenyta. Den kändes som en gammal slåtteräng som av någon mystisk anledning aldrig vuxit igen. En vacker stengärdesgård löpte som en spikrak gränslinje tvärs över gläntans branta sluttning.

Det var när vi hade korsat den låga muren som tystnaden kom. Plötsligt hördes inte vinden längre, eller alla de där andra ljuden som hör till en sommarskog. Inga fåglar som rörde sig i växtligheten, inga knirkande grenar; inget utom mina och Tösens steg. Jag kunde se på cykelspår och enstaka fotavtryck att människor regelbundet rörde sig här, men det kändes ändå… avskuret, på något vis. Som om vi bara passerade igenom platsen, utan att vara en del av den. Det var absolut ingen obehaglig känsla. Inte då.

Jag har redan nämnt blåbären, men inte hur de bara blev större och större ju längre vi gick. Det växer blåbär överallt där jag bor, men jag överdriver inte: de här var stora som slånbär, nästan som små vindruvor. Jag kunde inte sluta äta. Jag fick associationer till ”Putte i Blåbärsskogen”, och av någon anledning till ”Hans och Greta”. I efterhand kändes det nästan som om de var ett lockbete. Eller förbjuden frukt, inte avsedd för inkräktare.

När sjön dök upp var jag helt oförberedd. I ena stunden kämpade vi oss uppför en ganska utmanande bergknalle, mellan krattek och enbuskar som dämpade solljuset, och när jag såg det första silverglittret trodde jag det var en ny glänta med böljande gräs. Men nej, där låg den plötsligt: en riktig sjö. Jag bor som sagt omgiven av mossar och kärr, och inom någorlunda cykelavstånd från havet, som jag gillar att bada i. Men om det finns en enda sak som jag har saknat så är det en badsjö. Jag trodde verkligen att jag skulle ha känt till om det fanns något liknande i området, men plötsligt stod jag där vid vattenbrynet och tittade ut över en tyst och glimmande vattenspegel. Sjön var inramad på alla sidor av träd som växte ända fram till kanterna, stor som ett par fotbollsplaner och formad nästan som en ormtunga. Två avsmalnande vikar försvann i skogen till höger, mitt emot en rundad kant där det öppna vattnet övergick i en myr med frodig rosagrön vitmossa. Precis där jag stod fanns en liten klipphäll där man skulle kunna kliva i. Jag kunde se kanske tjugo centimeter ner, innan vattnet blev för mörkt. Det såg faktiskt ut att vara tillräckligt djupt för en simtur…

Det låter som om jag stod och drömde länge, men allt det där passerade genom mitt huvud på ett ögonblick, sekunden innan Tösen kastade sig i med ett gigantiskt plask. Jag vet inte vem som blev mest chockad; hon eller jag. Hon är nämligen livrädd för vatten. Hon är hunden som håller strikt säkerhetsavstånd vid strandpromenader, som jag tidigare det året blivit tvungen att bära över en långgrund vattenpöl när traktorstigen över mossen var översvämmad. I normala fall får jag muta med godis och locka med oändligt tålamod för att få henne att korsa vanliga diken, men nu hade hon bara kastat sig i. Nästan som om hon följde något kommando som var starkare än hon.

Jag såg hur hon fick panik, sprattlade i änden av kopplet och nästan försvann under ytan. Hon försökte häva sig upp på gungflyet av vitmossa men sjönk såklart igenom, med ett sugande ljud som gav mig panik. Jag har trampat ner i den sortens underlag förr och man kan lätt förlora skorna där, om man inte har oturen att sjunka så djupt att man fastnar.

Våtmarker kan vara farliga på riktigt, för både människor och djur. Utan att tänka ryckte jag i kopplet, samtidigt som Tösen försökte backa genom gungflyet. Ett tu tre låg hon och flämtade uppe på fast mark igen, smutsig och genomblöt. Hon rusade upp för att ruska vattnet ur pälsen och slicka mig i hela ansiktet när jag kramade om henne, så jag visste att hon var okej, även om vi hade fått oss ett skrämskott. Att något skall hända henne när jag lånar henne är min värsta fasa. Jag tänkte att hennes matte nog inte skulle bli jätteglad över att återfå henne riktigt så smutsig, men när jag ville skopa lite vatten över henne med händerna rusade hon bort från sjön. Hennes blick verkade säga ”nej du, den niten går jag inte på en gång till!”

Jag tröstade med klappar och godis, och min lilla kompis visade med all önskvärd tydlighet att hon ville fortsätta vandringen. Jag hade ingen aning om hur länge vi hade varit ute, men tänkte att vi nog skulle hinna en sväng till, innan det var dags att återlämna henne. Jag hade en gissning om var stigen som fortsatte utmed sjön borde komma ut, och tänkte att vi snart skulle komma tillbaka till kända marker.

Jag hade fel. Skogen var fortfarande märkligt tyst, men det var först när vi hade passerat sjön som den där inkapslande stillheten började kännas obekväm. Det var något med hur tät växtligheten var, och att stigen hade snirklat och svängt så många gånger att jag visste att jag började tappa känslan för väderstrecken. Ganska snart efter sjön kom vi till en korsväg, och stigarna som löpte iväg åt tre skilda håll såg inte lika upptrampade ut längre. Jag såg mig omkring för att försöka avgöra åt vilket håll skogen eventuellt skulle glesna, och det var då jag fick syn på den: en död talgoxe som låg uppe på en murken stubbe. Den var inte särskilt illa tilltygad, bara en död småfågel som låg där på rygg, gul och svart mot den klargröna mossan. Jag stöter ganska ofta på döda djur och resterna efter dem under mina promenader, och har under årens lopp samlat på mig en liten kollektion av kranier. Även om det alltid är sorgligt att se ett liv som tagit slut så brukar jag trösta mig med att det innebär många andra som får mat: alla från rovdjur till insekter, mikrober och växter livnär sig på andras multnande kroppar. Likfynd är en oundviklig del av att vistas i naturen.

Men min blick föll på en annan stubbe, och på blåmesen som hade lagts tillrätta där. Prydligt, nästan som om den låg serverad på ett dukat bord. Och bortanför den, på en högre stubbe där den beiga fjäderdräkten smälte in så väl att jag först missade den: en rödhake, liggande på sidan med ena vingen utbredd. Strax intill: resterna av en gråsparv eller pilfink, mer tilltufsad än de övriga, men placerad lika fint ovanpå en granstubbe. Det var som om jag hade råkat promenera in i någons skafferi, och jag visste inte vad jag skulle tro. Visst hade jag väl läst att ormvråkar kunde göra så, spara ett byte till senare någonstans där den kunde hålla uppsikt över det? Men så många på en gång? Eller var vi närmare bebyggelse än jag hade trott? Var det ett barn som hade ordnat en liten djurkyrkogård för fåglar som krockat med ett fönster?

Tösen stretade och drog i kopplet och jag lät henne välja stig, förbryllad och vid det här laget ganska sugen på att hitta närmaste hemväg. Hon brukar ha bättre lokalsinne än jag, och när vi är ute och röjer i bushen är det ofta hon som söker upp en riktig stig igen, som hon visar upp för mig som för att säga ”titta, här är det mycket enklare att gå!”
Men den här gången var det en dålig strategi. Innan jag visste ordet av hade vår stig nästan försvunnit i blåbärsriset, och jag började tvivla på att den var en människostig. Viltstigar går förstås lika bra att följa, men har en tendens att passera genom områden där man som tvåbening inte har lika lätt att ta sig fram. Tösen rusade fortfarande framåt som om hon hade ett bestämt mål i sikte, men jag började tröttna.

Då begick jag det där misstaget som man absolut inte skall göra, speciellt inte när man saknar karta och det börjar bli sent. Jag lämnade stigen, för att gå åt det håll där jag trodde att skogen så småningom skulle mynna ut i dalen.

Jag behöver knappast säga att vi snart var vilse. När jag förstod att vi villat bort oss försökte jag backa tillbaka, men kunde inte ens hitta stigen. Jag och Tösen har varit i den situationen förut, och då har det alltid hjälpt att låta henne med sitt fantastiska luktsinne leda oss rätt igen. Men den här gången var det som om hon inte förstod vad jag ville när jag med ord och gester försökte uppmana henne att ta täten. Hon slog sig ner vid mina fötter och verkade fullt nöjd med att sitta där och titta själfullt på mig. Jag kunde inte se solen över trädtopparna längre och visste att jag nog hade missat den avtalade hämtningstiden. Hennes matte och min mamma föreställde sig säkert att jag låg med brutet ben någonstans.

Då var det plötsligt som om Tösen hörde något, ett ljud som fick henne att flyga upp med spetsade öron och hela kroppen alert, utan att jag kunde höra det. Precis som vid sjön praktiskt taget sköt hon iväg, så jag nästan tappade kopplet, rätt in i snårskogen. Jag har känt många hundar som beter sig så när de får korn på något vilt, men Tösens jaktinstinkter är strikt begränsade till att gräva efter sorkar eller sitta under träd och gny efter ekorrar. Vi har stött på både dovhjort och räv utan att hon reagerat, så det här var något annat. Jag snubblade och snavade över grästuvor som vek sig under fötterna för att försöka hänga med. Till min lättnad visade sig öppningen bakom ett jättelikt vindfälle vara en krök av en stig. Kanske till och med den vi kommit på? Tösen drog som en tokig och jag lät henne välja riktning, full av beröm för min egen lilla Lassie.

Jag trodde fortfarande vi var på rätt väg tills stigen plötsligt sluttade brant utför, ner i en ravin som vi definitivt inte hade passerat förut. Alla träden var plötsligt gran och fur, så höga och täta att solen inte nådde ner till marken, som var brun och fjädrande som en halkig heltäckningsmatta av barr. En liten fors sprängde sig fram vid sidan av stigen och hela landskapet kändes bara… främmande. Det passade liksom inte ihop med något jag kände till om mina hemtrakter. Luften var så kall att man knappt kunde tro att det var högsommar, och det var något så märkligt med vattnet. Fast det kärnade sig till skum mot stenarna kunde jag inte höra det rinna. Bara Tösens flåsande.

Jag försökte hålla in henne men hon bokstavligt talat hängde sig framåt i kopplet, stående på två ben med ögon som buktade ut medan hon gnydde högt och gällt. Och ja, jag är ett totalt blötdjur som inte klarar att släpa med mig en ovillig hund. Jag kunde förstås ha burit henne, och det kändes definitivt som om vi var på väg åt helt fel håll, men samtidigt… Hon med sitt väderkorn borde väl veta bättre än en människa utan lokalsinne? Så länge som vi varit ute måste hon väl längta hem nu? Och stigen var definitivt en vältrampad människostig igen – en som måste leda till människotrakter. Jag bestämde mig för att vi skulle se vad som fanns på botten av ravinen. Var det inget jag kände igen så fick jag helt enkelt bära henne tillbaka upp, och pröva motsatta riktningen. Som värst skulle vi förr eller senare komma någonstans där jag kunde låna en telefon.

Vi mer eller mindre halkade oss ner till ravinens botten, och där tog stigen till min förvåning slut. Eller, den försvann snarare in i ett jättelikt slånbärssnår, trassligt och taggigt och täckt av en rufsig grå filt av lavar. Bristen på solljus hade kvävt det, och det hade knappt några egna löv. Alla som har försökt tränga sig igenom en slånbärshäck vet att det är dömt att misslyckas: törnena är kanske inte krökta som rostaggar men de är långa och kan sticka igenom både kläder och tjocka skosulor, för att inte tala om att de smala grenarna är sega och snärjiga som kaprifol. Slånhäckar är perfekta gömställen för djur.

Men det här var som sagt dött, och genom det lavskäggiga trasslet kunde jag se väggar. Stenväggar. Min trötthet bara försvann, som alltid när jag hittar någon bortglömd historisk lämning. Jag och Tösen rundade snåret, och på baksidan hittade vi en ganska okomplicerad väg in i trasslet, där grenarna redan var sönderbrutna. Vi fick klättra över en liten stenmur som nådde mig till knäna, och kliva försiktigt över ett tjockt lager mossa, överströdd med vitnade pinnar. Där snåret var som tätast såg jag stenmuren göra en nittiogradig sväng, och på andra sidan husgrunden där marken sluttade neråt blev den högre, nästan en uppmurad terrass. Spår av en fyrkantig form med en tydlig öppning skulle kunna vara en gammal fårfålla.

Bara det var spännande nog, men det var huset som slog mig med häpnad. De murade väggarna räckte mig till axlarna, och jag är inte kort. Som jämförelse kan jag tala om att grunden till soldattorpet Grönling räcker mig till anklarna. Den är bara konturerna av två rum med en hoprasad murstock i mitten och spridda rester av taktegel – inte mycket att skryta med, men välbevarat för ett hus som varit övergivet i 200 år. Min mamma har skrivit om Grönling och de indelta soldaterna som bodde där i vår sockenbok, men den här byggnaden hade jag aldrig hört talas om. Den var inte bara en grund, det var kompletta stenväggar, betydligt tjockare än muren vi klättrat över, med en enda dörröppning på kortsidan som vette mot stigen. Ingen murstock. Utrymmet väggarna inneslöt var mindre än Grönling, kanske tre kvadratmeter som mest. Om det inte ens fanns fönstergluggar kunde jag inte föreställa mig hur mörkt och kallt det måste ha varit där inne, när det täcktes av tak och dörr. Kunde det verkligen ha varit ett boningshus? Men vad skulle det annars ha varit? Djurfållor ser inte ut på det sättet, och ändå fick jag en tydlig känsla av att det hade handlat om att stänga något inne, snarare än skydda det mot elementen.

Jag och Tösen tog oss runt till dörrhålet och klev in… och sedan stirrade jag bara.
Huset; ruinen; var fullt av ben. Stora, grova ben, perfekt renplockade, i alla glåmiga nyanser från askgrått till smutsvitt via algbevuxet grönt. Här skulle jag lätt kunna brodera ut min historia, säga att jag trodde det var människoben… men även om kotorna och benknotorna är lika så såg jag direkt på kranierna att de inte var det. Det var vildsvin. Inte de största jag sett, men fullvuxna djur, med den sortens betar som är sedan länge bortavlade på tamgrisar. Klövar, intakta ryggrader, bäckenben… Delarna låg utspridda över hela golvet, till och med uppe på stenväggarna. Jag räknade till minst sex skallar… och insåg att det bruna täcket på golvet inte var döda barr som jag hade trott. Det var päls. De här kropparna hade varit nyslaktade när de dumpades här. Det var då jag insåg att de vitnade pinnarna som vi hade klivit över på vägen genom snåret inte var trädgrenar. De var också ben. Jag vände mig om och såg dem täcka marken runtomkring ruinen, kringslängda över hela området. Jag såg åtminstone fyra skallar till, nersjunkna i mossan men inte bevuxna av den. Men så spridda som benen var kunde det röra sig om ännu fler individer, kanske en hel flock.

Då trillade polletten ner, och jag förstod till sist vad det var jag hade sett den där vårdagen. Korptinget. De hade befunnit sig rakt över den här skogen, och det jag hade bevittnat var deras bankett, komplett med samkväm och dans. Asätarna hade lockats hit av färska kadaver, och det var antagligen de som hade spritt ut likdelarna över området, för att kunna kalasa utan att trängas. Det hade funnits nog till alla, utan behov av att konkurrera om maten. Vilket innebar att alla skelettdelarna kom från vildsvin som hade dödats vid samma tillfälle.

Det var då jag blev rädd, för det finns bara ett rovdjur i den svenska faunan som beter sig så: människan. Men inte en rimlig människa. Vildsvin är ett jaktbart vilt, och jag visste att de hade skjutits av i vårt närområde flera gånger under det senaste året, för att beskydda folks kära gräsmattor. Men vad ni måste förstå är att seriösa jägare inte beter sig så här. För det första finns bestämda regler för hur de får göra sig av med slaktavfall, och för det andra är det inte så enkelt att fälla ett vildsvin som man skulle kunna tro. De är snabba och oväntat duktiga på att gömma sig, och efter att det första skottet har skrämt flocken på flykt är de som kamouflagefärgade stridsvagnar som kan spränga sig igenom fårstängsel. Jag har pratat med eftersöksjägare som tillbringat flera dagar med att spåra upp och lyckas skjuta en enda trafikskadad individ. Hur i helvete hade någon lyckats döda så här många, bara för att dumpa kropparna här av alla ställen, i en ruin inne i ett törnsnår mitt ute i ingenstans? Hur många jägare skulle krävas för det här? Det kunde inte vara någon som hade lagt ut gift. I så fall hade jag väl hittat döda korpar i skogen dagen efter, i stället för mätta retstickor?

Jag var så chockad över vårt fynd att jag inte lade märke till hur Tösen reagerade. Inte förrän hon satte sig på min fot, och jag kände hur hon darrade. Min lilla äventyrskompis som hade dragit hela vägen hit satt med svansen mellan benen och hukade så tätt intill mina ben hon kunde komma. De enda gångerna jag har sett henne rädd på det sättet är när det åskar. Då blir hon totalt okontaktbar och det hjälper inte vad man gör för att trösta; allt man kan göra är att svepa in henne i en filt och vänta ut det. Men himlen var tyst: inte minsta lilla mullrande. Och jag kunde inte minnas när vi senast hade sett en annan levande varelse ute i skogen. Inga fåglar i träden eller paddlande på sjön, inga rengnagda kottar, inte minsta spillning efter harar eller älg. Däremot såg jag kondens sippra nerför stenväggarnas insidor, som om luften innanför var mycket kallare. När jag blåste ut ett långsamt andetag avtecknade det sig som en blekgrå dimma, som hängde kvar i luften utan att lösas upp. Tösen hade rest ragg och jag förstod henne precis, för jag kände hur håren på min egen kropp ställde sig på ända.

Det enda sättet jag kan beskriva stämningen där på botten av ravinen är som dålig. Inkapslad och livlös men samtidigt liksom jäsande hotfull. Som en konserv som stått och blivit skämd, på väg att sprängas inifrån av trycket.

Jag tog Tösen i famnen och sprang, så gott jag kunde genom vassa slånhäckar och uppför den branta stigen täckt av döda barr. Hon låg som en sten i mina armar och darrade ända tills vi kommit upp på krönet och stigen svängde bort från bäcken. När värmen plötsligt kom tillbaka och barrskogen övergick i blandskog började hon krångla för att komma ner, och sedan ledde hon vägen i sitt vanliga raska tempo. Men absolut inte så hysteriskt som hon hade dragit i motsatta riktningen.

I takt med att vi avlägsnade oss från ravinen ebbade min egen panik ut, och jag började undra vad jag hade skrämt upp mig för. Det hade inte funnits någon som jagade oss, bara en obetvinglig känsla av att den som hade åstadkommit det där slakthuset inte fick hitta oss där. Som om vi inkräktade – kanske hade gjort det ända sedan vi korsade gläntan med silvergräset.

Känslan av att jag hade jagat upp mig för ingenting försvann när vi plötsligt kom till ett vägskäl, och jag insåg att vi var tillbaka vid punkten där vi gått vilse. Vid stubbarna med de döda småfåglarna. När man kom från den här riktningen syntes något jag inte hade lagt märke till förut. Det fanns en fågel till, en pytteliten gärdsmyg ovanpå den genomruttna stammen av en asp. Tillsammans låg fåglarna utplacerade i formen av en pil, som pekade mot den av de tre stigarna jag och Tösen just kommit från. Vad det än var vi hade sett resultatet av så var det något som i all tysthet fortfarande pågick.

Epilogen kommer säkert som en antiklimax. Vi skyndade tillbaka samma väg vi kommit, och när vi kom till sjön upptäckte jag en stig som fortsatte runt i motsatt riktning, som jag valde att chansa på. Dumdristigt, kanske, efter att vi redan varit vilse, men den här gången lönade det sig. Den stigen visade sig leda raka spåret dit jag trott att vi varit på väg: ut i dalen. När vi gick den sista biten, nerför den brantaste sluttningen, såg jag tydliga stenkanter som löpte parallellt med stigen på båda sidor inne bland träden – spår av att vår lilla fotstig hade varit en riktig anlagd väg en gång i tiden. Sedan var vi ute i det fria, och kunde rusa hem för att lugna våra familjer, som inte alls var så oroade som jag väntat mig. Vi hade gått mycket längre bort än jag trodde, men samtidigt var det mindre sent på dagen än det hade känts.

Jag får inte tidsrymden vi tillbringade i skogen att gå ihop.

Jag har gjort ett par upptäckter sedan dess som kan vara värda att nämna. Det första jag gjorde när jag duschat den kvällen var att ta fram alla gamla kartor som min mamma använde till sockenboken. Sedan har jag varit ute på Riksantikvarieämbetets och Lantmäteriets hemsidor och tittat på ännu fler kartor, och resultatet blir alltid detsamma: sjön finns där, lätt att känna igen på formen, men den saknar namn. Vilket verkar obegripligt, för minsta ankdamm på de gamla skifteskartorna har namn: Erikstjärn; Torbmöst; Sumpan; Stenkäll; Hyltesjön. Bara inte den sjön. På samma sätt finns de gamla sockenvägarna genom skogen tydligt utmärkta med prickade linjer, men inte vägen jag såg resterna av, den som leder upp till sjön. Alla gamla torp och stugor finns utmärkta, men inte den besynnerliga stenstugan full av ben.

Mina försök att hitta markägaren resulterade i en återvändsgränd. Skogen omkring sjön består av raka markbitar som sträcker sig ända ner till bondgårdarna i dalen, men insprängd mitt ibland dem finns en liten, oregelbundet formad pusselbit som bara innehåller sjön, plus en smal svans som verkar vara sista biten av den gamla vägen. Ägarbeteckningen står som ”Oskiftad”. Vad det innebär är i praktiken att marken har lämnats orörd av alla svenska jordreformer sedan 1700-talet, när man påbörjade projektet att slå ihop jordägarnas ofta pyttesmå, utspridda och uppblandade marktegar till sammanhängande tomter. Det innebär att ett oskiftat stycke mark idag kan ha tjogtals enskilda markägare, som äger några kvadratmeter var och som måste vara överens för att något skall kunna göras på marken. Det är samma sak med mossen närmast vårt villaområde. Att mark är oskiftad är ofta bästa garantin för att den skall förbli orörd, för att spåra ägarna är extremt svårt. Ättlingarna till de ursprungliga kan ha flyttat eller dött ut, och det är inte alla som vet om att de äger en portion.

Så min sista utväg för att få veta mer har varit att ringa runt till bönder som jag vet har ärvda gårdar. En av dem visste precis vilken sjö jag menade, och kunde berätta att någon hade haft en båt där när han var barn, kanske för att fiska ål. En gång när han var ute och jagade på vintern hade hans hund gått ner sig i sjön. Hon bara rusade rätt i det iskalla vattnet utan att han kunde se vad hon förföljde, och verkade inte höra när han kallade. Han hade fått vada ut och rädda henne, och springa hem i minusgrader med våta kläder. Han trodde säkert det gick att simma i sjön, men han kunde inte minnas att han någonsin hade hört något namn på den.

Jag kan inte låta bli att undra varför. I en trakt som varit bebodd så länge och kontinuerligt, i fråga om en sjö som uppenbarligen varit brukad av människor och dit man gjort sig mödan att anlägga en väg genom besvärlig terräng… Alla de andra sjöarna har ju namn.

Det är faktiskt något märkligt med sjön. Jag har varit tillbaka flera gånger sedan i somras och aldrig sett en enda fågel på vattnet, eller i luften ovanför. Det är alltid lika stilla, oavsett vinden, och i vintras när till och med havet och tillflödet till mossarna började frysa låg vattnet fortfarande öppet. Det är som om världen håller andan där.

Jag vet inte om det jag och Tösen hittade i stenstugan skall beskrivas som illegalt, övernaturligt eller bara hemligt. Allt jag vet är att i skogen där jag bor finns ett stycke mark som verkar ovanligt motståndskraftigt mot förändringar. Där bären växer sig större än någon annan stans, och där det finns en sjö som undanber sig namn. Där döda fåglar visar vägen till ett hus där någon – eller några – med ovanlig jaktlycka bjuder korpar på bankett.

Ett namn har jag faktiskt hittat, och en beskrivning, om de nu kan förklara någonting. De finns att läsa på den äldsta sockenkartan, med pytteliten text utmed stigen som går ner i ravinen: ”Döns hägne. Offerkast”.

Slå upp ”offerkast” i Svenska Akademiens Ordbok. Då kommer ni att få läsa att ”Offerkastar hopaläggas af resande vid vägar på ställen der någon person af våda omkommit eller blifvit mördad, till ett försoningsoffer åt de aflidnes andar, att förbifarande icke måtte af dem ofredas.”

Signaturmelodi

Vi hörde lyssnaren L:s historia “Alla de andra sjöarna har ju namn”, uppläst av Ludvig Josephson. Och därmed är Creepypodden slut för den här veckan. Men tillsammans har vi mycket av skräckens oändliga mörker kvar att utforska, så vi hörs igen om två veckor.

Ni har lyssnat på Creepypodden med mig Jack Werner. Creepypodden produceras av Ludvig Josephson, som också gör musiken. Mejla oss gärna era egna historier, eller tips på andras historier, på creepypodden@sr.se. Och om ni vill följa oss gör ni det på Facebook eller Instagram: där heter vi Creepypodden. Och som vanligt:

Tack för att ni lyssnat.

Avsnitt 192: Inte på kartan

Skräm en vän: